Arbetarklassen hållet ihop mot rasism och borgarpolitik – en ständigt aktuell banderoll från Arbetarmakt. Foto: Arbetarmakt
Sverige har just nu den mest reaktionära regeringen sedan åtminstone den allmänna rösträttens införande. Den gynnar de rika på vår bekostnad, urholkar välfärden, har ändrat reglerna så att även skötsamma arbetande eller studerande människor av utländsk härkomst kan utvisas, inklusive tonårsutvisningarna, konsekvent stött Israel genom folkmordet – vissa med några formella invändningar, andra utan minsta reservation – genomför en usel klimatpolitik som har ökat utsläppen av växthusgaser, och för nu en valkampanj byggd på vulgära lögner om allt detta och mer. Vid en ny seger för Tidöpartierna kommer dessutom Sverigedemokraterna att ta plats i regeringen, vilket skulle trappa upp den rasistiska utvisningspolitiken och fortsätta marschen mot intensifierad klimatkris. Det är givetvis nödvändigt att bekämpa denna långtgående högerpolitik.
Men samtidigt har Socialdemokraterna fört en högerpolitik med marknadsanpassningar i flera årtionden. Ledningen under Magdalena Andersson har dessutom tydligt visat att en stor del av Tidöpolitiken kommer att stå fast. De vill inte ändra den kraftigt åtstramade flykting- och migrationspolitiken, och har stött merparten av de regeländringar som ledde fram till tonårsutvisningarna. Vidare har de, liksom Vänsterpartiet, helt accepterat den tilltagande militarismen och Nato, den alltmer repressiva politiken och så vidare. Flera ledande socialdemokrater, inklusive Magdalena Andersson, har dessutom öppnat för att släppa in Kristdemokraterna och självaste Ebba Busch i en kommande regering. Detta är inte den mest sannolika följden av en S-seger i valet, men markeringen är ändå betydelsefull. Den visar, tillsammans med en rad andra uttalanden, att S inte kommer att tillåta någon ”farlig” vänstersväng
Vänsterpartiet förespråkar mer vänsterpolitik, men S kommer oundvikligen att bli den dominerande parten i en kommande regering om oppositionen vinner. Dessutom är både V och MP redo att regera tillsammans med marknadstalibanerna i Centerpartiet, vilka än mer skulle pressa politiken till kapitalets favör. Detta är dessutom en anledning till att Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar gärna vill ha med C: ett alibi så gott som något för att inte föra någon vänsterpolitik. Vi kan vara helt säkra på att en S-ledd regering efter valet skulle innehålla C. Att V skulle släppas in är däremot betydligt mer tveksamt. Och även om så blir fallet har de – redan tidigare, men speciellt under Nooshi Dadgostar – visat hur beredda de är på kompromisser.
Samtliga oppositionspartier står dessutom på en stabil kapitalistisk grund. Många vänsterpartister, och även en del miljöpartister, liksom fortfarande vissa sossar, skulle invända, men inget av dessa partier har haft ett verkligt program för att avskaffa kapitalismen på många år – och MP aldrig. V har dessutom de senaste åren medvetet rensat sitt program på punkter i den riktningen, som förstatligande av bankerna.
Dessa partier är dessutom inte partier för att organisera kamp, utan grundmurade parlamentariska apparater. När det uppstår verklig kamp är det inte från dem det kommer. Visst finns det enskilda medlemmar som gör bra saker, men partiledningen har absolut inget med detta att göra. Denna har istället noga undvikit varje solidaritetsdemonstration med Palestina, liksom det mesta annat i den riktningen. V med sina resurser skulle kunna spela en stor roll i ett mobilisera för klimatet, solidariteten med Palestina, strejken bland Stockholms pendeltågsförare (som partiets företrädare öppet motsatte sig). Men de gör inte det. Det är inte alls deras inriktning.
För att verkligen slå tillbaka högerpolitiken – all högerpolitik, inte bara Tidös – behöver vi i första hand organisera motstånd och kamp underifrån. Dessutom med den tydliga inriktningen att faktiskt avskaffa kapitalismen och bygga en arbetarstyrd, socialistisk ekonomi. Inget av riksdagspartierna är detta parti, och det finns inget som tyder på att de skulle kunna bli det. Det finns alltid vänsterkritiker inom V, men det leder aldrig till ett politiskt alternativ som kan utmana ledningens kompromissvilliga reformism. S är ännu mer genombyråkratiserat och med ett ännu mer dött inre liv, och MP har överhuvudtaget aldrig varit ett socialistiskt parti, ett kampparti eller ens baserat sig på arbetarrörelsen. Det är uppenbart att det behövs ett nytt kämpande arbetarparti, där kampen för reformer är en konsekvens av kampen underifrån och en del i strategin för att avskaffa kapitalismen. Att bygga ett sådant parti är det centrala i kampen mot all högerpolitik, mot alla effekter av kapitalismen och själva kapitalismen. Detta är det viktigaste alla dagar, inklusive 13 september.
Arbetarmakt har tidigare förespråkat en taktik med en kritisk röst på de borgerliga arbetarpartierna, S och V. Detta inte för att vi har haft det minsta förtroende för deras program – vi klassar dem som borgerliga arbetarpartier just för att de inte har något program för att avskaffa kapitalismen genom socialistisk kamp. Taktiken har inte heller byggt på att det i grunden skulle gå att förändra dessa byråkratiserade partier. Det har istället varit en del av att säga till de radikalare medlemmar som på allvar är intresserade av en kamp för arbetarklassens intressen: ”Vi tror inte på dessa partier, men så länge du inte är beredd att bryta med det bör du organisera dig för att kräva att de bryter med sin alltmera högerlutande reformism. När du har försökt detta är du välkommen att vara med att försöka bygga något utanför dem.”
Högervridningen av dessa partier har fortsatt, och snart sagt varje radikalt drag har filats bort. Varje medlem som fortfarande tror på att dessa partier skulle kunna föra någon form av socialistisk klasskamp bör givetvis försöka organisera en vänsteropposition för förändring. Vår tonvikt har dock skiftat till att tydligare betona att vi inte tror att vare sig S eller V kan förändras i grunden. Således är vår uppmaning till alla verkliga socialister att bryta med dessa partier, för att bygga ett nytt revolutionärt alternativ, tillsammans med oss och alla andra som tror på verklig klasskamp för ett annat, socialistiskt samhälle.
Vi är också öppna för att vara med och bygga ett alternativ i framtida val. Det vore meningslöst för Arbetarmakt, med vår nuvarande storlek, att ställa upp. Vi har under året som gått deltagit i samtal med andra grupper som bland annat ledde till grundandet av Stockholms Vänsterallians. På grund av bl.a. brister i det program som antogs, liksom den ringa storleken hos de krafter som var inblandade, valde vi till slut att inte delta den här gången. Vi är helt öppna för att vara med i ett annat samarbete nästa gång, om förutsättningarna är annorlunda.
Så vilken linje förespråkar vi då i valet? Då vi inte anser att något av de små alternativen har något verkligt revolutionärt program som vi kan ställa oss bakom, och de inte heller representerar några verkliga skikt av arbetarklassen som skulle kunna göra någon form av kritiskt stöd aktuellt, uppmanar vi inte till en röst på något av dem. Vi har faktiskt diskuterat möjligheten av att säga att inget alternativ är tillräckligt bra, men har inte sett det som en möjlig taktik den här gången. Vårt svar blir därför att vi inte har något bättre alternativ än att åter uppmana till en kritisk röst på de borgerliga arbetarpartierna S och V, i samtliga val (riksdag, region och kommun). Men vi vill betona att detta är en underordnad fråga. Det viktiga är att organisera kamp underifrån mot all form av högerpolitik och förtryck, och att börja organisera ett verkligt socialistiskt alternativ, ett nytt revolutionärt arbetarparti som kan anföra kampen mot all högerpolitik och mot kapitalismen. Vi uppmanar alla som ser detta som nödvändigt – oavsett hur de väljer att rösta eller inte rösta 13 september – att, tillsammans med oss och alla andra som delar samma mål, diskutera hur detta ska göras och börja organisera detta nödvändiga alternativ.
Arbetarmakt