https://twitter.com/HelenOConnorNHS/status/1239935453098397696
Redan tidigt under coronakrisen i Europa stod det klart att kapitalägarna vill vältra över kostnaderna för krisen på arbetarklassen och att staten är ett redskap för detta. Varslen duggar tätt och inte sällan vägrar arbetsgivarna investera i extra skyddsutrustning.
Nu gäller det att coronakrisen inte blir en förevändning för att pressa tillbaka arbetarklassens nivå av ekonomiska, sociala och politiska rättigheter till 1950-talsnivå. Det krävs helt enkelt organiserat motstånd och klasskamp. Därför är de exempel på strejker och arbetarkamp som pågår nu viktiga att lyfta fram för att sprida insikten om att kamp lönar sig.
Den 14 mars rapporterade The Guardian om en strejk bland städarna på Lewisham Hospital i södra London. Deras verksamhet är outsorcad och bolaget ISS innehar kontraktet på att städa sjukhuset. Lewisham var först med att ta emot en coronapatient och inte minst städarna har sedan dess stått i frontlinjen för att hålla undan viruset. Istället för de kraftiga risktillägg och andra förmåner som de egentligen förtjänar för de risker de tar så har ISS struntat i att betala ut deras löner vilket städarna besvarade med att gå ut strejk. Efter löfte om att få de innestående lönerna gick de tillbaka. Återigen besannades den gama lärdomen att arbetsgivarna sällan ger med sig utan att tuktas först.[1]
Trots den tuffa sjukdomssituationen i Italien har flera grupper av arbetare gått ut i strejk nyligen där. Den italienska nyhetsbyrån Ansa rapporterade om industriarbetare i norra Italien som gick ut i strejk den 12 mars för kraven om att stänga ner deras fabriker av säkerhetsskäl. [2]
I Italien har strejkerna fortsatt mot bristen på tillräckliga åtgärder ur arbetarnas perspektiv. Visserligen har den italienska staten vidtagit långtgående åtgärder när det gäller att begränsa rörelsefriheten, men som brittiska Reuters rapporterar 23/3 anser fackföreningarna att det finns för många undantag specifikt i arbetsgivarnas intresse och på bekostnad av arbetarnas hälsa. Metallarbetarnas fackföreningar kallade därför till strejk den 25/3 med den mer än rimliga motiveringen att arbetsgivarna har struntat i att tillgodose grundläggande krav på skydd mot covid -19.[3]
Detta är några exempel på arbetarkamp under coronaepidemin som verkligen visar vägen. Det finns ingen anledning till naiv uppslutning kring staten och dess förmenta välvilja gentemot arbetarna och befolkningen i stort. Staten är primärt ute efter att skydda kapitalet och de gäller även i Sverige. Därför är det inte progressivt att okritiskt sjunga myndigheternas lov som många gör inom vänstern nu. Tvärtom kan mycket av den kritik för försumlighet mot och ointresse för arbetarnas situation som vi ser finns i tex Storbritannien och Italien även sägas gälla för Sverige. Även här är det strejker och andra former av klasskamp som är svaret. Linjen måste vara att kräva rigorösa och omfattande åtgärder på en helt annan nivå än idag för att möte hotet från covid -19. Men dessa åtgärder ska utgå från arbetarklassens och den breda massans behov, inte kapitalets. Eftersom den kapitalistiska staten inte går att lita på krävs självorganisering underifrån bland annat för att se till att staten sköter sina åtaganden och för att hindra dess repressiva sida från att löpa amok i en sådan här akut krissituation. Strejker av det slag vi sett bla i Italien och Storbritannien är ett första steg mot en sådan självorganisering underifrån.
Redaktionen
[1] https://www.theguardian.com/world/2020/mar/14/cleaners-at-london-hospital-walk-out-after-contractor-fails-to-pay-wages
[2] http://www.ansa.it/english/news/2020/03/12/coronavirus-workers-strike-after-factories-kept-open_f21d3a4e-a594-42e7-acfa-f764eaaa403c.html
[3] https://uk.reuters.com/article/uk-health-coronavirus-italy/italys-coronavirus-deaths-slow-offering-glimmer-of-hope-idUKKBN21A2BE