Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 278 (14/08) – 080720
Det har varit ett fruktansvärt år för Colombias revolutionära väpnade styrkor – FARC. I februari ägde för första gången stora folkliga mobiliseringar rum mot FARC:s politik att ta gisslan. Den 1 mars överträdde colombianska trupper grannlandet Ecuadors gränser för att döda 12 FARC-kämpar – bland dem den näst högste ledaren Raúl Reyes.
En vecka senare dödades Ivan Rios, också medlem av FARC:s sjumannasekretariat, av sin egen livvakt i utbyte mot en belöning på 1 miljon USA-dollar från regeringen. Sedan gav den karismatiska kommendanten Nelly Avila Moreno, känd som Karina, upp efter en uppgörelse med regeringen. Slutligen dog den 26 mars FARC:s historiske ledare, den 77-årige Manuel Marulanda, av en hjärtattack.
Den colombianska militären omfattar 250 000 man och hävdar att den betydligt reducerat de områden som FARC kan operera i och att många gerillakrigare deserterar och ansluter sig till program för ”återintegrering”. Även vänligt inställda kommentatorer som den marxistiske skribenten James Petras medger att FARC har minskat till 10 000 kämpar från den högsta siffran på 20 000. Det tycks som om dess två åtskilda fronter, området vid Andernas fot och den sydöstra djungeln, inte längre har regelbunden kommunikation med varandra.
FARC växte fram som en reaktion på imperialismens brutala utsugning av landet och den colombianska oligarkins exploatering av bönderna. Den populistiske presidentkandidaten Jorge Eliecer Gaitan mördades 1948 av högerkrafter som upprörts av hans appeller till arbetarklassen och fattigbönderna. Colombia gick in i en lång period av ökad polarisering, speciellt på landsbygden, när allt mer utfattiga, hungriga och jordlösa bönder – varav många var ättlingar till före detta slavar – konfronterats med att jorden monopoliserats av en superrik och liten elit. Omkring 300 000 dödades av armén när bönderna – som då huvudsakligen satte sitt hopp till det liberala partiet – brutalt besegrades. Men grupper av gerillakrigare fortsatte att göra motstånd.
FARC grundades 1964 som den väpnade grenen för Colombias kommunistiska parti ur resterna av den väpnade oppositionen mot oligarkin, statsapparaten och det konservativa partiet som vuxit fram under 1940- och 1950-talet. Den hade sina rötter i bondeorganisationer vilka gjorde det möjligt, med liten eller ingen hjälp utifrån, att upprätthålla en 44-årig kamp. Från sin början var emellertid FARC isolerat från den urbana arbetarklassen och använde en strategi med gerillakrig på landsvägen med målet att slutligen omringa städerna.
FARC följde den officiella stalinistiska strategin med ”stadieteorin” – en i grunden mensjevikisk strategi som först främjar ett demokratiskt stadium med oberoende kapitalistisk utveckling av Colombia genom en allians mellan arbetarklassen och de ”patriotiska” liberala kapitalisterna. Socialismen skulle vara ett stadium att eftersträva i en avlägsen framtid när väl det borgerligt demokratiska stadiet hade fullbordats. Strategin innebar att FARC:s mål var att tvinga den colombianska kapitalistklassen att förhandla, att bryta loss landet ur USA-imperialismens grepp och genomföra progressiva jord- och demokratiska reformer. Trots hjältemodet i dess strid mot ett brutalt militärmaskineri och två misslyckade fredsprocesser under 1980- och i början av 2000-talet – vilka båda bröt samman på grund oförsonligheten hos den colombianska högern och dess uppbackare i USA – har FARC drivit in i ett starkt beroende av impopulära kidnappningar för lösensummor och andelar från den omfattande narkotikahandeln.
Under de senaste åren tycktes FARC få nytt stöd från valda vänsterledare i Venezuela (Hugo Chávez), Ecuador (Rafael Correa), Nicaragua (Daniel Ortega) och Bolivia (Evo Morales). Även om dessa ledare inte uttryckligen stödde FARC, fördömde de den colombianska regimens brott mot mänskliga rättigheter och uppmanade till fredsförhandlingar.
Spänningar byggs upp
För ett kort ögonblick föreföll det till och med som om Venezuela befann sig nära ett krig med Colombia. Chávez blev ursinnig av överträdandet av ecuadorianska gränser när colombianska styrkor gick över gränsen och dödade FARC-ledarna, och uppretad av beskyllningar från den colombianska regeringen att datorer som hittats i Ecuador visade att Chávez finansierade FARC i storleksordningen 300 miljoner USA-dollar, utvisade den venezolanske presidenten Colombias ambassadör och mobiliserade trupper vid Venezuelas gräns till Colombia. Han krävde dessutom erkännande av FARC som ”en krigförande styrka” och uttalade en rad glödheta fördömanden av den colombianske presidenten Alvaro Uribe.
När Chávez sedan, i sin teveshow Alo Presidente, plötsligt uppmanade FARC att ensidigt frige all gisslan och upphöra med den väpnade kampen, var det en chock för alla och ett kraftigt slag mot FARC, vars kämpar ofta lyssnar till Chávez utsändningar. Han sade:
”Vid den här tidpunkten i Latinamerika är en beväpnad gerillarörelse inte vad som behövs. Gerillakrig tillhör historien. Det räcker med alla dessa krig. Tiden har kommit för att sätta sig ned och tala fred.”
Chávez tillfogade att FARC:s kamp har blivit ”ett rättfärdigande av amerikansk närvaro i Colombia, och därmed ett hot mot Venezuela.”
Han fortsatte: ”Jag anser att tiden har kommit för FARC att frige alla de har i bergen. Det skulle vara en stor humanitär gest i utbyte mot ingenting.”
Han påstod att Venezuela och ett antal andra länder var beredda att hjälpa till med deras återintegrering i Colombias demokratiska liv efter att ett fredsfördrag undertecknats. BBC kommenterade med rätta att ”effekterna på FARC:s moral skulle sannolikt vara förödande.” Inte undra på att Colombia och USA skyndade sig att prisa den venezolanske presidenten för första gången på många år.
Chávez kliv tillbaka kommer när Uribe har fört ett vildsint ordkrig med Nicaraguas president Daniel Ortega och med president Rafael Correa i Ecuador och anklagat båda för att stöda FARC. Han har sin enhetsfront med dem just när nyheter cirkulerar att USA har för avsikt att öppna en stor militärbas i Colombia som ska ersätta den i Ecuador som Correa har vägrat förlänga avtalet för.
Revolutionärer måste otvetydigt fördöma Hugo Chávez uppmaning till FARC att ge upp.
FARC:s program
FARC:s gerillastrategi, deras tagande av gisslan i massomfattning och deras inblandning med drogkartellerna är djupt felaktig. Det är på ett grundläggande sätt den felaktiga vägen att störta den mordiska colombianska eliten och dess uppbackare i USA. Men vår kritik av FARC har inget gemensamt med Chávez eländiga vädjan. Kritik utifrån en alternativ revolutionär strategi, baserad på den heroiska colombianska arbetarklassens ledning i allians med bönderna, är något helt annat.
En sådan strategi måste bryta med idén om de stalinistiska stadierna och basera sig på teorin om permanent revolution, dvs. det enkla erkännandet av att den nationella kapitalistklassen i länder som Colombia är för svaga och för hårt bundna till USA-imperialismen för att driva en ”borgerligt demokratisk revolution” till sitt slut. För att vinna verkligt oberoende från imperialistisk underordning, för att upprätta varaktiga demokratiska friheter, för att genomföra en revolution i jordbruket som kan befria bönderna från underutveckling – allt detta är beroende av arbetarklassens förmåga att ställa sig i spetsen för revolutionen. När den gör det, kommer arbetarklassen att kunna störta kapitalisterna och ta makten och egendomen i sina egna händer i en socialistisk revolution.
En sådan strategi kan inte avsvära sig allt gerillamotstånd från bönderna och ursprungsbefolkningen, som står inför de colombianska godsägarnas notoriska dödsskvadroner och USA-stödda armé. Den kan inte avsvära sig väpnat självförsvar för arbetarklassen och fackföreningarna med tanke på regimens mordiska meritlista.
Men Chávez uppmaning gäller inte en bättre revolutionär strategi utan en reformistisk kapitulation. Frånsett det faktum att socialismen, vare sig av 1800-, 1900- eller 2000-talsvarianten, aldrig, någonstans, kan komma via fredliga och demokratiska medel – i Colombia av alla platser! – skulle en inbjudan till avväpnade styrkor att delta i val vara ett självmord och skulle prisge partiet, fackliga militanter och aktivister i bondefackföreningarna till gruvägarnas och godsägarnas dödsskvadroner.
Under de senaste 15 åren har mer än 4 000 fackliga aktivister och bondeaktivister fallit offer för högerns dödsskvadroner, till vilka Uribe otvivelaktigt har band. Vi behöver bara se på de senaste fallen för att få exempel på den legalitet och de mänskliga rättigheter som arbetare upplever i Colombia. I mars 2008 deltog mer än 200 000 människor i ”Marschen mot statsterror”. Mellan den 4 och 11 mars 2008 hotades ändå hundratals organisatörer och människorättsaktivister. Marschens organisatör och fyra andra språkrör för mänskliga rättigheter dödades, tillsammans med fyra fackliga ledare i Colombianska arbetares konfederation.
Chávez idé att FARC.s kapitulation skulle minska trycket från USA på Venezuela, Ecuador, Bolivia och Nicaragua är också löjlig och reaktionär. Det förhåller sig tvärtom. Colombia är den amerikanska politikens viktigaste agent i Latinamerika och har erhållit miljarder dollar under det senaste årtiondet, i och med den ökända Plan Colombia. I verkligheten har det projektet resulterat i utplåning av försörjningen för oräkneliga colombianska bönder i Amazonas. Uppemot tre miljoner bönder har fördrivits från sin jord när flygplan släpper ned gifter och förstör skördar i mängder, liksom de förgiftar människors tillgång till livsmedel och vatten.
James Petras fördömande av Chávez klingar sant:
”Att säga att FARC:s väpnade kamp är en förevändning för imperialismen är ren dumhet… Chávez förklarar inte hur FARC ska kunna överlämna sina fångar när 500 gerillakrigare försmäktar, torterade, undernärda och sjuka, i Uribes fängelsehålor. Jag tror att min fråga är varför president Chávez vill offra livet på gerillafångar och höja Uribes, Sarkozys och andras fana: en fullständig och ensidig kapitulation.”
FARC har idag ett sjunkande medlemstal och lider upprepade militära nederlag, och dess popularitet är lägre hos de colombianska massorna än den någonsin varit. Dess ideologi och taktik är ett hinder för bildandet av ett massparti för arbetarna och bönderna och isolerar bönderna från arbetarklassen i de områden de kontrollerar. Organisationen är ett verktyg för en byråkratisk ledning som manipulerar massbasen för en strategi som inte ens sätter upp socialismen som mål för de colombianska massorna.
Inte desto mindre förblir ett nederlag för FARC ett nederlag för bönderna mot deras klassfiende. Vi får inte glömma FARC:s rötter som en kraft för folkliga rörelsers självförsvar mot brutal repression från högern, och som en reaktion mot de usla levnadsförhållandena för Colombias bönder – som finns kvar idag trots miljarder dollar i hjälp från USA, vilka eliten stoppat i egna fickor. Vårt mål måste vara att till FARC:s desorienterade kämpar och deras anhängare i städerna: hitta en bättre väg. De kommer inte att kunna hitta någon bättre än Leo Trotskijs strategi för permanent revolution.
Till skillnad från Hugo Chávez måste vi ha klart för oss att det inte kan bli någon ”fred” utan rättvisa och att den colombianska terrorstaten och de imperialister som plundrar landet aldrig kommer att låta kontinentens massor leva i fred och säkerhet. Den måste störtas och krossas i en socialistisk revolution som sprider sig över hela kontinenten och skapar Latinamerikas förenade socialistiska stater.
Workers Power 327
Bildkälla, framsidan; Wikimedia Commons; Public Domain