Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 295 (6/09) – 090416
5 april 2009
Borgerliga medier är desperata efter bra nyheter om sitt alltmer diskrediterade system. Därför skyndade de sig att berätta för oss att utgången av G20-mötet var en stor seger. Världens ledare hade, föreföll det, undvikit en förödande konflikt och kommit överens om ett samordnat stimulanspaket på 1 biljard dollar. Nu skulle, blev vi försäkrade, gemensamma ansträngningar från både stormakterna och utvecklingsländerna stoppa glidningen från recession till depression och få kontroll över hedgefonderna, skattesmitarna och absurda bonusar.
Vad var det egentligen som världens ledare undertecknade vid G20-mötet? Och vilka spänningar låg bakom de påtvingade leendena när bilderna togs?
Stötta upp IMF
Om någon trodde att G20:s uppgörelse innebär en frisk injektion av en biljard dollar för att stoppa nedläggningen av fabriker och arbetsplatser, skapa jobb, skydda människor från att förlora sina hem och hjälpa desperata länder i tredje världen, så är det helt fel.
Det finns inget samordnat stimulanspaket. Biljarden dollar är faktiskt ett påhitt, en siffra i rubrikerna som skapats genom att bunta ihop redan överenskomna utgifter med en komplicerad uppsättning av lån och garantier. Och pengarna ska inte riktas till arbetarklassen och de fattiga.
Den första stora biten av biljarden är de 500 miljarder dollar med extrapengar som ska gå till Internationella valutafonden. Nästan allt detta ska bli lån – de stora G20-staterna som Japan, Kina och EU lånar ut pengar till IMF, vilka sedan ska betalas tillbaka. Pengarna kommer av IMF att lånas ut till länder som står inför bankrutt på grund av den ekonomiska krisen.
På senare tid har IMF fått se sina reserver tömmas snabbt när de stöttat upp länder som Ungern, Island och Pakistan vars ekonomiska bubblor från årtiondets mitt brast våldsamt under krisen i höstas. IMF:s ”räddningspaket” har alltid en elakartad udd i svansen. Lånet på 7,6 miljarder dollar till Pakistan nyligen, när oljepriset rusade i höjden förra året och tömde Pakistans reserver ner till 3,5 biljarder dollar, åtföljdes av villkoret med omfattande nedskärningar av sociala förmåner och villkor för de anställda i offentlig sektor, avskaffande av alla subventioner på energi, oljeprodukter och gödningsmedel och en skattehöjning. Allt kommer att drabba arbetare, småbönder och städernas fattiga hårdast.
De nya lånen till IMF kommer att hålla fonden flytande och innebär att de kan rädda bankrutta länder. Storleken på tillskottet till IMF:s fonder visar att världens ledare förväntar sig att fler stater kommer att stå inför ekonomiskt sammanbrott under månaderna och åren framöver. IMF:s roll är alltid att använda dessa kriser för att tvinga desperata länder att få arbetarna, bönderna och de fattiga att betala priset för krisen – inte kapitalisterna.
En centralbank för hela världen?
En annan del av biljardpusslet är de 250 miljarder extra som IMF nu ska kunna utges som ”kvoter” som ägs av olika länder. Den åtgärden kommer att betydligt öka – tiofalt – mängden av IMF:s egen valuta.
Från att vara utlånare i sista hand, kommer IMF nu att också utge betydande summor av sin egen valuta och därmed komma närmare att bli en centralbank för hela världen.
IMF grundades 1944 vid den historiska konferensen i Bretton Woods som lade grunden för den ekonomiska ordningen efter kriget. Vid konferensen argumenterade den brittiske ekonomen John Maynrad Keynes för att upprätta en centralbank för hela världen, en internationell clearingsunion för att reglera valutautbytet och erbjuda en valuta för eventualiteternas skull, och skapandet av en gemensam enhet av världsvaluta för all internationell handel: bancoren. Åtgärderna avvisades av USA. Istället blev dess egen valuta – dollarn – kopplad till guld fram till 1971 för att fungera som den internationella valutan, vilket gav den en uppenbar fördel. Istället för en centralbank för hela världen fick vi IMF och Världsbanken. När dollarns värde bröt samman under den ekonomiska krisen i början av 1970-talet, dumpades guldstandarden men dollarn förblev världens gemensamma valuta.
Men den stora ekonomiska krisen 2007-2009 har ifrågasatt dollarns roll i världen. I ett desperat försök att avvärja fallande efterfrågan på hemmaplan, och i ett cyniskt försök att stärka USA:s export på bekostnad av andra exportörer som Tyskland och Japan, har USA:s riksbank sänkt räntan till nästan noll under de senaste 18 månaderna. Det har drivit in Tyskland och Japan i den skarpaste och snabbaste recessionen efter andra världskriget – men det har också drivit ner dollarns värde.
Även Kina kan också se sin export bryta samman[..] och de sitter på en stor mängd dollar i form av statliga obligationer. De sjunker i värde – snabbt. Det är därför inte att undra på att Wen Jia-bao under upptakten till G20-mötet högljutt krävde skapandet av en ny världsvaluta för att ersätta dollarn som världshandelns främsta verktyg. Att tillåta IMF att utge sin egen valuta (konstigt nog kallade ”speciella dragningsrätter”) är ett steg i den riktningen.
G20 kom också överens om att den konvention som avgör att IMF:s överhuvud alltid är en europé och Världsbankens överhuvud alltid är en amerikan kommer att utvärderas om två år.
Det kan inte råda något tvivel om att dessa förändringar återspeglar USA:s försvagade ställning på den världsekonomiska nivån – och kommer att medföra skärpta konflikter mellan de stora kapitalistiska makterna under åren framöver.
Minskande handel
En annan stor komponent i biljardpaketet är inte heller vad det tycks vara. Omkring 250 miljarder dollar påstås ska investeras för att hjälpa världshandeln att återhämta sig från den hjärtattack som drabbat den under de senaste 18 månaderna.
Men de 250 miljarderna dollar är faktiskt inga utgifter – det är en slags försäkring, en garanti för företag som tillhandahåller varor till köpare i andra länder att de kommer att få tillbaka en del pengar om deras köpare går i konkurs eller inte kan betala.
Normalt sett säkras handeln av kommersiella försäkringsbolag och banker som tillhandahåller handelskrediter. Men under kreditkrisen har kostnaden för krediterna ökat så mycket att många företag inte har råd med dem. Det beror på att den underliggande krisen i den verkliga ekonomin gör det alltmer sannolikt att handelsföretag kommer att gå i konkurs eller ställa in betalningarna och försäkringsbolag och andra utlånare vill inte betala räkningen.
Handelskrisen är redan så allvarlig att transportföretag och rederier tvingas lägga ner. Skeppsmagnater och advokater i Hongkong berättade för BBC den 6 april att stora lastfartyg som brukade dra in 150 000 dollar per dag nu drar in mindre än 5 000 dollar, vilket är mindre än vad det kostar att driva dem. Omkring 70 av dessa fartyg står oanvända just nu i Hongkongs hamn.
Världshandelsorganisationen förutspår att handeln kommer att minska med 9 procent under 2009. G20:s handelskrediter på 250 miljarder dollar är alltså inget annat än att regeringar världen över kommit överens om att med skattepengar rädda handelsföretag som inte får betalt när deras köpare går i konkurs. Det handlar inte om att förstatliga bolag för att rädda jobb eller subventionera billig mat och medicin. Ännu en gång handlar det om att rädda rika aktieägare istället för arbetare.
Samtidigt kommer inte dessa nya åtgärder för handeln att göra något för att ta itu med en av de största farorna idag: ökad protektionism, när länder försöker ge fördelar åt sina egna producenter och genomför åtgärder som missgynnar deras grannar och bryter sönder världshandelns flöde.
Året efter kraschen på Wall Street, 1929, införde USA Smoot-Hartley Act som belade 3 000 olika varor som importerades från andra länder med tullar – extra skatter på 60 procent. USA:s viktigaste handelspartner då var Europa, som slog tillbaka med egna tullar och därmed begränsade världshandeln i stor omfattning och förvärrade nedgången. Mellan 1929 och 1933 minskade världshandeln från nästan 3 miljarder dollar till mindre än 1 miljard dollar.
Trots sockrade ord har det redan ägt rum en verklig ökning av protektionistiska åtgärder.
Även om de stora staterna inte har infört direkta tullar, inkluderade Obamas stimulansplan en klausul om ”Köpt amerikanskt”. Och Frankrike har bundit hjälpen på 8 miljarder dollar för bilindustrin till idén att de måste anställa franska arbetare istället för utländska arbetare. Det har lett till att Renault hotar att stänga en fabrik i Slovenien och kasta ut lokala arbetare i arbetslöshet. Klagomålen mot företag och regeringar till olika slags myndigheter – i hela världen, Europa och olika länder – ökar lavinartat när stater och företag försöker skydda sina hemmamarknader och skjuta över recessionens bördor på andra.
Slutet för ”den anglosaxiska modellen”?
Innan G20-mötet föreföll det som EU:s ledande makter, Frankrike och Tyskland, laddade upp för strid med USA.
Den franske presidenten Nicolas Sarkozy och den tyska kanslern Angela Merkel avvisade båda två Obamas och Browns plan för ett stort världsomfattande stimulanspaket med offentliga utgifter. De var rädda för att det inte skulle bidra till att plana ut eller stoppa recessionen och att det skulle löpa risken att sänka värdet på pengar och därmed orsaka inflation om ett eller två år när de förväntar sig att ekonomin långsamt ska börja återhämta sig.
De lyckades stoppa paketet. Den biljard som avsatts för ”stimulans” är inte alls samma sak. Det är inte mycket mer än en omförpackning av existerande lån plus ett nytt försäkringssystem för handeln och att IMF får rätt att trycka pengar.
Sarkozy hotade med att lämna toppmötet om det inte fördes in strikta tyglar för de han kallade ”anglosaxiska” finansiella modeller som hedgefonder, skattesänkningar för investerare och investeringsbanker. Det var inget annat politiskt poserande. De åtgärde han fick igenom vid G20-mötet var mycket vaga.
Hedgefonder – investeringsfonder i vilka miljonärer slår sig ihop för att dra fördel av rörelser i priserna på aktier och varor, både upp och ner – kommer nu att inkluderas i de regleringar som visade sig vara så väldigt effektiva i att kontrollera[..] bankerna. ”Tuffa nya regler” (exakt vad?) kommer att införas när det gäller lön och bonus för de rika direktörerna i banker och fonder. Det innebär att stänga till stallet när hästen väl tagit sig ut och berör inte alls den verkliga frågan för miljoner idag: att stoppa lönesänkningar för miljoner arbetare.
Trots de cyniska påståendena från brittiska LO:s generalsekreterare Brendan Barber att: ”Det här toppmötet har levererat verkliga framsteg på avgörande områden”, var toppmötets uttalande en bluff, bra på retoriska löften, sämre på substantiella löften. ledarna för de stora kapitalistiska makterna samlas inte för att överlägga om välfärden för världens folk – de träffas för att kämpa med varandra om vilka av dem som ska bära huvudbördan för kapitalets devalvering – den verkliga uppgiften för en recession. Redan Lenin kallade sådana konferenser för tjuvarnas kök. De kan emellertid komma överens om en sak: arbetarklassen och de fattiga i varje land ska tvingas betala priset.
OECD förutspår att hela världsekonomin i år kommer att minska för första gången sedan andra världskriget. Och med den mest samordnade och synkroniserade globala recessionen i historien, kommer de åtgärder som tillkännagavs vid G20-mötet inte att ha någon större effekt när det gäller att förhindra den stora ökningen av arbetslösheten, lönesänkningarna, höjningarna av priserna på livsmedel och den strypning av krediter som berör arbetare, fattiga lantbrukare och arbetslösa över hela världen.
Hoppet för de miljarder människor vars levnadsstandard hotas direkt av krisen ligger inte hos ledarna som samlades inne i Excel Centre för toppmötet, utan i mobiliseringen av av tusentals på gatorna utanför. Från generalstrejkerna i Frankrike till ockupationerna av arbetsplatser i Belfast, Enfield och Glasgow. Det är direkt aktion av arbetarklassen som är nyckeln, kring det tydliga budskapet: ”Vi kommer inte att betala för deras kris”.
Vi måste göra motstånd och tvinga kapitalisterna att betala, eller bereda vägen för ett bättre system. De är ansvariga för krisen: vi måste ta ansvar för lösningen. Vi får aldrig glömma att depressionen under 1930-talet först ledde till regionala krig (Kina, Spanien, Etiopien) och sedan till ett världskrig. Men den öppnade också för den socialistiska världsrevolutionens möjlighet – det enda verkliga alternativet till dessa fruktansvärda utsikter.
Richard Brenner
www.fifthinternational.org