Efter sex på varandra följande dagar med demonstrationer och aktioner riktade mot G20 i Pittsburgh, Pennsylvania, vilka kulminerade i en demonstration med 10 000 deltagare genom de centrala delarna där toppmötet ägde rum, fick världens ledare, till Barack Obamas förtret, själva bevittna tusentals amerikaners beredskap att protestera mot ”abstraktioner” som global kapitalism. Det var den största demonstrationen i staden Pittsburgh sedan protesterna mot kriget i Vietnam.
Medlemmar i Workers Power (US) från Philadelphia tog sig den långa vägen genom staten Keystone (smeknamn på Pennsylvania) för att bevittna och delta i en av eller kanske den viktigaste protesten sedan den kapitalistiska krisen inleddes.
Stålstaden Pittsburgh var elektrifierad. Från alla håll kom människor till staden när hundratals långväga resenärer flockades kring en av flera tältstäder som rests i protest mot att miljoner förlorat sina jobb och därmed sina hem på grund av krisen. Den anda av internationell arbetarsolidaritet som genomsyrade staden var mycket påtaglig. När aktivisterna i tältstäderna sov utomhus i regnet torsdag natt och vaknade till en bister, kylig morgon, gjorde de det för att visa sin solidaritet med alla de som lider av recessionens effekter världen runt.
Invånarna i Pittsburgh var, minst sagt, översvallande när de fick reda på varför vi var där. Medlemmar i Workers Power talade med flera ur lokalbefolkningen i timtal om frågor som polisbrutalitet, skillnaden mellan hur myndigheterna i Pittsburgh framställer staden i medierna och hur det är i verkligheten (det tog inte lång tid att notera hur uppenbart felaktig föreställningen är att Pittsburgh genomgår en så kallad ”revitalisering” – speciellt nu när så många människor i staden lever under de skamlösaste, utfattiga förhållanden), och de historiska striderna för medborgarrätt som svepte fram över staden under 1960-talet.
Vid lunchtid på fredagen träffades en grupp med ungefär 30 personer vid Freedom Corner – den plats där det finns ett minnesmärke till åminnelse av de som motsatte sig tvångsförflyttningen av omkring 8 000 invånare från deras hem i namn av ”stadsförnyelse” som tänkts ut av myndigheten för urban vidareutveckling med början i slutet av 1950-talet – där det hölls ett antal passionerade och känslosamma tal som fördömde arbetslöshet, sänkningen av delstatliga och federala medel för att upprätthålla och utveckla utbildningsprogram och de ytterst beklagliga förhållanden som för närvarande råder i sjukvårdssystemet, ekade över området runt omkring och studsade från en skyskrapa till nästa.
Därifrån skulle de två viktigaste mobiliseringarna som ringlat genom Pittsburgh sammanstråla och kombinera sina krafter innan de stormade stadens centrum. När de gjorde det, blev det en anmärkningsvärd syn. Vi kunde bokstavligen känna vår kollektiva styrka växa när allt fler människor från stadens alla hörn anslöt sig till marschen. Demonstranter skrek ”Makt åt folket, inte G20” och ”Det är så här demokrati / polisstat ser ut”. Och vilken polisstat det var! Lokala poliser, nationalgardister, till och med frivilliga poliser flockades i Pittsburgh för att få chansen att skjuta tårgas, klubba ner demonstranter och studenter, rikta genomträngande, smärtsamma signalhorn mot försvarslösa åskådare och till och med dra in aningslösa demonstranter i omärkta enheter av militärpolis utan någon förklaring av varför den ena eller andra personen ”gripits” för. Det gjorde djupt intryck på alla närvarande. Likheterna mellan hur den amerikanska polisen och andra ”säkerhetsstyrkor” uppträdde vid protesterna mot G20 och hur despotiska regeringar och deras repressiva apparater världen över, vilka ledarna för den ”fria världen” kritiserar och utfärdar sanktioner och bojkotter mot, medan de värnar ”friheterna” i deras egna så kallade ”enklaver” av frihet, rättvisa och förnuft.
Ingen iakttagare kunde förneka de högljudda tal som gavs av en mångfald organisationer mot de brott som orsakas av kapitalismen världen runt. Från lokalbefolkningen till representanter från Studenter för ett demokratiskt samhälle och även Internationella Socialistiska Organisationen (ISO), var alla överens om att kapitalismen var primärt skyldig till att underblåsa miljöförstöringen, förlusterna av jobb och bostäder, misslyckandet med att tillhandahålla sjukvård åt alla som behöver, bedrivandet av imperialistiska plundringskrig i Centralasien och Mellanöstern och den systematiska illvilliga kampanjen för att förneka arbetare rätten att bilda sin egen eller gå med i en redan existerande fackförening.
Marschen stannade utanför affärsdistriktet där ett antal personer från olika grupper höll brinnande tal inför en larmande folkmassa. Eftermiddagen avslutades på ett åtminstone för oss oväntat sätt: sjungandet av Internationalen. Vilken uppfriskande syn att bevittna när en sådan heterogen grupp står samlade och sjunger den internationella socialismens hymn.
Dagens viktigaste slagord, ”bygg en rörelse för att befria världen från kapitalismen”, saknade emellertid inte en viss tvetydighet. Vad menade talarna mer exakt med ”rörelse”? Varje grupp hade naturligtvis sin förklaring. En del argumenterade för taktiken att förmana Barrack Obama och andra demokrater med den falska förhoppningen att de skulle ta sitt förnuft till fånga och således ångerfullt följa deras krav på fred, rättvisa och internationellt samarbete mellan nationer och folk. Dessa organisationer försökte, med andra ord, lägga sig själva och rörelsen framstupa inför de personer som aktivt och medvetet främjar de framrusande och omättliga kapitalistiska multiföretagens och finansinstitutionernas intressen, och som tjänar sitt uppehälle genom att lyda deras diktat, och krypa inför dem när de ber dem att sluta göra det som de är bäst på – exploatera mänskligheten för samlandet av vinster.
Säkert skulle den enda socialistiska organisationen som tilläts tala – ISO – ha ett mycket mindre naivt förslag till handling och erbjuda ett påtagligt konkret program för att bygga de krafter som behövs för att utrota kapitalismen världen över? Trots den passionerat framförda retorik som skällde på kapitalismen och den ekonomiska förstörelse, misär och krig som den skapar, fanns det inget definitivt svar ens från ISO. Talaren från ISO läxade upp både nyliberalismen och tidigare statskapitalism av ”socialdemokratisk typ”, men det fanns inget om behovet att bryta loss massan i arbetarklassen, bland ungdomen, invandrarna, kvinnorna och andra ”progressiva” krafter från de stor- och småborgerliga krafter – för att inte nämna fackbyråkraterna och deras ”arbetarvänner” – som hindrar bildandet av en organisation som kan förpassa kapitalismen till historiens sophög. Det socialister behöver kämpa för är strejker mot förluster av jobb och nedläggningar av industrier. Det som framför allt saknades var uppmaningen att bilda ett nytt arbetarparti beväpnat med ett program för socialistisk revolution. Utan ett sådant parti kommer inte arbetarklassen att kunna ta ordentliga steg framåt.
Det konsekventa misslyckandet med att argumentera för sådana förslag och krav är orsaken till att anarkisterna intar en så framträdande plats vid protester mot toppmöten. Svarta blocket stal utan tvekan hela ”showen”. De tog över alla rubriker på fredag morgon efter en ej sanktionerad ”olaglig” protest på torsdag eftermiddag som resulterade i några av de våldsammaste utbrotten mellan statens krafter och demonstranter. Även om den taktik och strategi som Svarta blocket använder är dåligt genomtänkta och därför helt oförmögna att uppnå målet att störta det globala kapitalistiska systemet och den stat som skyddar och underlättar den fortsatta utsugningen av världens befolkning i det nämnda systemets intresse, visar deras iver och energi – om det bevisar något alls – för att kämpa mot kapitalisterna att unga människor för närvarande står i motståndets främsta led. Svarta blockets fortsatta existens och deras ökade närvaro kan bara tillskrivas de marxistiska och socialistiska organisationernas misslyckande med att utstaka en självständig inriktning för världens arbetare och arbetande fattiga i kampen för ett nytt produktionssätt. Utan en sådan kämpande kontingent som är medveten om vad som behövs för att besegra utsugarna, är en upprepning av samma gamla jippon och utnötta tal oundvikligt.
Även om protesterna mot G20 i Pittsburgh inte lyckades stoppa själva toppmötet, var det ett förebud om stora möjligheter för framtida arbete bland antikapitalistiska krafter som vill bygga en ny värld, en värld fri från kapitalistisk utsugning och förtryck. Mellan nu och tidpunkten när USA:s nästa socialforum samlas i Detroit, Michigan, under det kommande året, måste vi hela tiden fråga oss själva vad vi allra helst vill och vad vi är beredda att göra för att uppnå det.
Om vi verkligen vill avskaffa det kapitalistiska produktionssystemet, och den stat som skyddar det, måste vi samla våra krafter under en enda fana: kring en organisation som öppet kämpar för arbetarnas kontroll över samhället genom en demokratiskt planerad ekonomi som är utformad för att tillgodose alla människors behov, inte en liten grupp samhällsparasiters obscena vinster. Bildandet av en internationell kämpande organisation – en femte international, en massorganisation med arbetare, ungdomar, fattigbönder, städernas fattiga, kvinnor och alla de som förtrycks av kapitalismen, behövs för att säkra vår seger. Vi kan inte skjuta upp det längre. Tiden för att börja bygga för femte internationalen är vår viktigaste uppgift.
Workers Power US