Nej till det israeliska förtrycket
Klockan 06.30 lokal tid den 7 oktober avfyrade det på Gazaremsan baserade palestinska Hamas en störtflod av raketer mot Israel, av vilka några nådde Tel Aviv, 80 kilometer bort. Samtidigt överraskade Hamas-krigare den israeliska armén, IDF, bröt igenom de befästningar som inringar Gaza och attackerade bosättningarna Sderot och Ashkelon.
Enligt israeliska medier öppnade Hamas-styrkor eld mot civila både på stadens gator och från jeepar som färdades på landsbygden. Times of Israel rapporterade om skottlossning runt militärbasen Re’im. Bilder på sociala medier visar palestinska ungdomar som firar kring en förstörd israelisk stridsvagn.
Hittills har omkring 700 israeler dödats och mer än 2 000 skadats. Hamas hävdar också att de har tillfångatagit dussintals israeler, inklusive soldater, som man planerar att hålla som gisslan inför en fångutväxling med palestinska fångr. Inom några timmar utförde dock israeliska stridsflyg attacker mot militära och civila mål i Gazaremsan och dödade 200 palestinier i en operation som IDF kallar ”Järnsvärdet”. Minst 410 palestinier har i skrivande stund dödats i israeliska vedergällningsattacker.
Omedelbara följder
Hamas-styrkornas ”utbrytning” och omfattande raketbeskjutningen är anmärkningsvärda händelser med tanke Gazas belägring och hur effektiva Israels övervakningssystem ska vara. Det verkar som att attacken överraskade IDF och säkerhetstjänsten Shin Bet. En massiv attack mot Gaza är tveklöst att vänta nu, och bosättare och regeringsstyrkor kommer sannolikt att hämnas brutalt i olika delar av Västbanken medan världen har uppmärksamheten fäst på annat håll.
Inom fem timmar efter att attacken inleddes meddelade premiärminister Benjamin Netanyahu i ett radiotal: ”Medborgare i Israel, vi är i krig och vi kommer att vinna.” Och vidare: ”Vi kommer att förstöra alla platser där Hamas är organiserat och gömmer sig och slå dem i spillror.” Försvarsministeriet mobiliserade 300 000 reservister den 9 oktober, det största antalet i Israels historia. Stora områden från Gazaremsan till Tel Aviv försattes i undantagstillstånd. Alla möten och sammankomster förbjöds.
Dessa åtgärder skulle kunna hjälpa Netanyahu ur en svår inrikespolitisk situation. Under hela året och långt in i september protesterade hundratusentals israeler, inklusive IDF-reservister, varje vecka mot hans försök att undergräva Högsta domstolens befogenhet att inlägga veto mot regeringens lagstiftning. Men bortsett från små grupper med vänsteraktivister förblev dessa demonstrationer resolut lojala mot den sionistiska staten, och reservisterna gjorde det klart att de skulle ställa upp i händelse av krig.
USA kritiserade Netanyahu för de inskränkningar av demokratin som planerades (naturligtvis bara de mot israeliska medborgare, inte palestinier). Efter attackerna skyndade sig Joe Biden att fördöma Hamas ”terrorism” och försäkra Israel om att de kommer att få all hjälp de behöver. Och ”naturligtvis” ansluter västerländska allierade, inklusive den tyska imperialismen, till kören med ”villkorslös solidaritet” med Israel. Från AfD till CDU/CSU till regeringspartierna – alla efterlyser de mer stöd för den kraftigt beväpnade sionistiska staten.
Gaza, ett fängelse under bar himmel
Faktum är att Israel redan är en starkt beväpnad stat som inte behöver ytterligare vapen från USA. ”De västerländska demokratierna” blundar för det faktum att Israels demokrati inte ger lika rättigheter ens till sina egna palestinska medborgare, än mindre de laglösa invånarna på Västbanken och i Gaza, som liknats vid ett fängelse under bar himmel.
Gaza är bara 40 kilometer långt och mellan sex och 14 kilometer brett. På detta lilla område trängs två miljoner människor. Höghus och sjukhus har lagts i spillror vid flera tillfällen, framför allt under operationerna 2008/09 och 2014. Förhållandena är outhärdliga.
De brutala övergrepp Netanyahus högerregering utsatt palestinierna för är i sig en provokation, vilket gör att påståendet om att det israelerna nu utsätts för är ”terrorism”, ett påstående som också framförs av Washington, Paris, London och Berlin, till en avskyvärd lögn.
De senaste dagarna har Hamas uppmärksammat israeliska bosättares attacker mot al-Aqsa-moskén i Jerusalem. Bosättarna är också, med stöd av den israeliska staten, involverade i den etniska rensningen av östra Jerusalem. Det är därför Hamas kallar sin Gaza-offensiv för ”Operation al-Aqsa Flood”. Tidigare i år angrep IDF också det enorma flyktinglägret i Jenin, där palestinier dödades och skadades och deras hem förstördes.
De mest intensiva attackerna ägde rum i januari/februari och igen i juni. Hundratals civila och medlemmar i motståndsrörelsen Arīn al-ʾUsud dödades. Civila dödades också i andra städer på Västbanken, särskilt Nablus och Huwara. Samtidigt har högerorienterade bosättare, med stöd av statliga myndigheter, drivit bybor från deras mark.
Västerländska medier, som alltid framställer den sionistiska staten som den ”enda demokratin” i Mellanöstern och praktiskt taget behandlar Israel som en europeisk eller nordamerikansk stat, nämner inte detta. Det är föga förvånande, eftersom Israel bara kunde upprättas som stat under det brittiska mandatet, där sionistisk bosättning uppmuntrades och den infödda palestinska befolkningens rätt till självbestämmande undertrycktes. 1948 gjorde brittiska trupper ingenting för att stoppa Israels erövring av 78 procent av mandatets territorium, och fördrev mer än hälften av den dåvarande palestinska befolkningen: en process som nu, under amerikanskt beskydd, befäster erövringen av Västbanken och Gazaremsan.
Motståndsvilja
Men trots 75 år av ockupation, etnisk rensning och upprepade svek från omgivande arabstater, har palestinierna aldrig erkänt den sionistiska staten eller gett upp kampen för att upprätta en egen stat och för att flyktingarna ska kunna återvända. Oavsett hur ineffektiva de strategier som antagits av motståndsledningen är har revolutionära socialister runt om i världen alltid försvarat kampen mot nationellt förtryck.
Som revolutionära marxister har vi alltid fördömt Hamas politiska karaktär, det system med vilket de styr Gazaremsan, dess stöd till mullornas diktatur i Iran eller Erdoğans regim i Turkiet. Men politisk kamp mot den religiösa högern på det palestinska motståndets sida mot sionismen är en sak och stödet till det palestinska folket mot den sionistiska staten, och deras rätt till motstånd, är en annan. Idag, när västerländsk propaganda ställer den verkliga situationen på huvudet, måste vi tydligt skilja mellan de förtrycktas och förtryckarens våld.
Den ”tvåstatslösning” som formulerades i Oslo för 30 år sedan visar sig alltmer vara bankrutt, inte för att den palestinska ledningen är ovillig att kompromissa, utan för att den sionistiska rörelsen aldrig skulle och aldrig kommer att ge upp sitt mål om att erövra hela Palestina och beröva det palestinska folket dess hemland. Vi avvisar anklagelsen om att motstånd mot en självutnämnd bosättare och kolonialstat är en form av antisemitism. Att torgföra idén om en ”ny antisemitism” i den radikala vänstern är ett sätt att avleda uppmärksamheten från den faktiska antisemitism som idag finns hos extremhögern i Europa och USA, av vilka många villkorslöst stöder Israel.
En palestinsk stat kan inkludera personer av både palestinsk och israelisk nationalitet, förutsatt att det inte finns några privilegier för någon. Om Palestina blir en socialistisk stat där marken och resurserna delas, där produktionen är till för massornas behov och inte för vinster åt fåtalet, kan dessutom denna historiska orättvisa övervinnas. Det är en uppgift för arbetarklassen i båda nationerna, för hela regionen, att uppnå detta. Detta inkluderar en kamp mot de imperialistiska makter som har delat och exploaterat regionen så länge, och för en socialistisk federation över hela regionen. Fram till dess är det en plikt för hela arbetarklassen och progressiva världen över att stödja och visa solidaritet med palestiniernas kamp.
Dave Stocking
Infomail 1233, 9 oktober 2023