I slutet av 2019 beskrev Frankrikes president Macron fortfarande Nato som ”en hjärndöd allians”. Trump hotade att dra ner på USA:s finansiering av Nato och till och med att dra sig ur krigsalliansen. Med kriget i Ukraina var detta snart glömt. Snart inledde Sverige och Finland sina medlemsansökningar till Nato, en process som dock inte blev problemfri.
Processen inleddes redan vid Natos toppmöte i Madrid den 29 juni 2022. Ratificeringen av Finlands medlemskap var klart i alla Nato-länder i april 2023. För Sveriges del har processen varit betydligt mer utdragen. Men Sveriges och Finlands ansökningar innebär en vändpunkt efter decennier av åtminstone formell självständighet från geopolitiska maktblock – Nato, Warszawapakten och Ryssland och dess allierade.
I Natos senaste utvidgning finns ett politiskt budskap om att tiden för manövrerande mellan de imperialistiska maktblocken i öst och väst är ett minne blott och att varje land måste bestämma vilken sida man står på. Detta omintetgjordes dock av Turkiet, som använde sin ambivalens gentemot Ryssland som ett påtryckningsmedel för att få löften från Sverige och Finland om ökat förtryck mot PKK-rörelsen. Efter att ha hotat att blockera anslutningen får Turkiet nu stöd för sina militära mål i Rojava och norra Irak.
Under en förment självständig täckmantel hade i de två skandinaviska länderna i själva verket länge samarbetat med Nato – och alltmer så efter Sovjetunionens sammanbrott. För Sveriges del innefattade detta även att delta i Nato-övningar och att anpassa vapensystemen till Nato-standarder. Bakom ”alliansfriheten” har den centrala utgångspunkten alltid varit att inget står i vägen för ett medlemskap om så krävs. Finland och Sverige ingår dessutom i EU:s ”Nordic Battlegroup” sedan 2008, där Sverige bidrar med flest soldater.
Nato-utdvidgningen i Östeuropa
Militärt kommer tillskottet av Sverige och Finland att ytterligare befästa Natos dominans över Östersjön, vilket skulle vara strategiskt viktigt vid en större konfrontation med Ryssland. En ”gemensam övervakning av luftrummet” i Baltikum har, som förberedelse för ett sådant scenario, funnits sedan 2004. Nato-länderna turas också om att stationera jaktplan i Baltikum som är redo att agera när som helst. Särskilt Tyskland ser kontrollen av sjövägar från Nordatlanten via Nordsjön till Östersjön som en kärnuppgift och har i allt högre grad riktat sin marina kapacitet mot detta operationsområde.
Natos expansion österut inleddes i princip i samband med den tyska återföreningen. 1990 överfördes Västtysklands Natomedlemskap till att också omfatta hela det återförenade Tyskland. Samtidigt försäkrade dock de västerländska ledande makterna Sovjetunionen om att det inte fanns några planer på att ytterligare utöka alliansen. Förutsägbart nog hölls löftena inte alls. Det tog dock nästan ett decennium innan Natos utvidgning tog ny fart, med Polen, Tjeckien och Ungern 1999. Det är inte en tillfällighet att det sammanföll med konsolideringen av den ryska imperialismen under Putin, som då utnämndes till USA:s strategiska konkurrent.
Upprustning i Stilla havet
Även om kriget i Ukraina står mest i fokus nu är geopolitiskt inflytande i ”Indo-pacifiska regionen” – kort sagt runt Kina – ett viktigt strategiskt bekymmer för USA och centralt i den övergripande imperialistiska konflikten mellan USA och Kina. I Natos strategidokument 2022 återspeglas detta också i formuleringen att ”utvecklingen i Indo-pacifiska regionen direkt påverkar den euro-atlantiska säkerheten” och att Nato därför har intressen i denna region.
Sedan 2022 har Japan, Australien och Sydkorea deltagit med delegationer vid Natos toppmöten. I början av 2023 fick USA tillstånd av Filippinerna att etablera fyra nya militärbaser som ska ge USA direkt tillgång till den del av västra Stilla havet där Kina, Vietnam, Filippinerna och Indonesien har territoriella anspråk. Joe Bidens statsbesök i Vietnam i mitten av september 2023 understryker också USA-imperialismens intresse av att förankra sig i regionen.
Förändrad doktrin efter kalla kriget
Natos förljugna självbild som en ”försvarsallians” står i bjärt kontrast till dess faktiska syfte – att upprätthålla och skydda imperialistisk dominans. I och med Sovjetunionens sammanbrott förlorade Nato sin huvudfiende, och allehanda chauvinistiska, borgerligt-demokratiska triumfer följde, men det ledde inte till Natos upplösning. Snarare har alliansen stöpts om för att passa en värld där inget enskilt maktblock längre står i vägen för dess mål. Efter kriget i Jugoslavien och inbördeskrigen i länderna runt det forna Sovjet hamnade nu förmågan att genomföra snabba globala, inklusive preventiva, militära interventioner i fokus. Vid Natos toppmöte i Madrid 1997 förklarades att sådana operationer var legitima även utan FN-mandat. Då utvidgades också den möjliga användningen av kärnvapen långt bortom kalla krigets avskräckningsdoktrin. Nato gav heller aldrig upp försöken att begränsa Rysslands inflytande, men projektet beskrevs i stället som ett försvar av de nybildade postsovjetiska staternas självständighet.
Med den nya doktrinen följde angreppen mot Afghanistan, 2001, och Irak, 2003. Under 00-talet framträdde också splittringstendenser inom alliansen och försök av Tyskland och Frankrike att upprätta en mer oberoende europeisk försvarsallians. Spänningarna tog sitt tydligaste uttryck i ett (om än inkonsekvent) tyskt motstånd mot invasionen i Irak. Kärnfrågan var huruvida den tyska och franska imperialismen som självständigt block kunde göra anspråk på en jämställd plats vid sidan av USA.
Nära besläktat med detta var idén om att ge Ryssland en plats som andra rangens imperialistisk makt, att integrera landet i en ”europeisk säkerhetsarkitektur” (det vill säga oskadliggöra landet som militärt hot) som samtidigt skulle ge den tyska imperialismen konkurrenskraftiga fördelar genom fossil energi till låga priser.
Natos doktrin 2022
I och med uppdateringen av Natos doktrin 2022 beskrivs Ryssland som ett allvarligt militärt hot. Nu krävs, skriver man, en ny, ”trovärdig” avskräckande potential. Kina identifieras som huvudfiende till Natos intressen främst genom sin ekonomiska makt och sitt grepp om strategiska råvarureserver. Men Kina anklagas också uttryckligen för att ha ”skadliga” och ”svårförutsägbara” avsikter som hotar att undergräva den ”regelbaserade världsordningen”. Det uttalade målet är, enligt Natos doktrin, att förbereda ett ”högintensivt” krig mot ”kärnvapenbeväpnade konkurrenter”, det vill säga Ryssland och Kina.
Redan under 2000-talet skapade Nato en snabbinsatsstyrka, NRF, i enlighet med sin globala strategi. I början av kriget i Ukraina omfattade denna cirka 40 000 soldater som skulle kunna sättas in med kort varsel. Detta i enlighet med doktrinen om att snabbt kunna genomdriva Nato-medlemmarnas intressen även utanför alliansens territorium, företrädesvis som ordningsmakt i halvkoloniala länder.
I och med kriget i Ukraina och den upptrappade konflikten med Ryssland har situationen förändrats. Vid toppmötet i Madrid sommaren 2022 föreslog Natos generalsekreterare Stoltenberg en massiv utvidgning av snabbinsatsstyrkan – han menade att den borde omfatta minst 300 000 soldater, nästan en tiodubbling. Det är inte trupper som ska kunna sättas in var som helst i världen, utan i första hand mot den gamla och nya huvudfienden Ryssland. Förändringen innebär också upprustning på alla nivåer.
Hur bekämpar vi militarismen?
Motståndet mot den imperialistiska krigsmaskinen innebär först och främst ett motstånd mot den egna imperialismens intressen, det vill säga att inta en klassposition gentemot den imperialistiska staten. Vi avvisar som revolutionärer inte bara de våldsamma medel med vilka imperialistiska stater erövrar och försvarar sina inflytandesfärer – utan också deras anspråk på att dela upp världen mellan sig i sfärer av ekonomisk, politisk och militär kontroll, även om detta sker vid förhandlingsbordet.
Å andra sidan erkänner vi halvkoloniala länders rätt att försvara sig mot imperialistiska attacker. Det avgörande är de stridande parternas klasskaraktär och de klassintressen som de eftersträvar. Antikrigsrörelsen måste få sådana rötter i samhället att man faktiskt kan förhindra imperialisternas militära planer, i stället för att bara moraliskt fördöma dem. Och det innebär framför allt att bygga en rörelse i arbetarklassen, som också kan agera på arbetsplatserna mot krigshetsarna. Det innebär också antimilitaristiskt arbete i armén och bland vanliga soldater.
Vi tar inte ställning i rivaliteten mellan olika imperialistiska makter eller block. Men vår revolutionära defaitism befriar oss inte från plikten att försvara nationer som attackerats av imperialistiska makter. Samtidigt som vi erkänner ukrainarnas rätt till självförsvar mot rysk imperialistisk aggression i det pågående kriget (och därmed deras rätt att skaffa försvarsmedel), avvisar vi kategoriskt allt stöd till Natos politik och krigsmål.
Den senare ståndpunkten hindrar oss inte från att bekämpa Zelenskyj-regeringens politik i Ukraina. Man är redo att underordna försvaret av Ukrainas rätt till självbestämmande under dess västerländska ”partners” krigsmål. Det hindrar oss inte heller från att sätta den rysktalande befolkningens nationella och demokratiska rättigheter, inklusive till exempel Krims rätt till självbestämmande, på dagordningen. De båda imperialistiska maktblockens militära ingripanden står i vägen för sådana demokratiska och nationella rättigheter.
Vi motsätter oss all upprustning, och avvisar alla militärbudgetar för de imperialistiska staterna och deras allianser. Med tanke på det nära sambandet mellan Natos expansions- och upprustningsplaner och militärt stöd till Ukraina avvisar vi också kravet på vapenleveranser från Natos lager till Ukraina. Av samma skäl avvisar vi också alla former av ekonomiska och handelssanktioner från de imperialistiska staterna. Allt stöd för deras ”försvar” och militära utgifter skulle i slutändan innebära politiskt stöd för den tyska imperialismen. För i kampen för omfördelningen av världen representerar detta arbetarklassens huvudfiende i Tyskland.
Robert Teller, Neue Internationale 277, oktober 2023