Israels krig mot Gaza har inletts. Som svar på attackerna den 7 oktober utlovas en blodig hämnd. I över 14 dagar har armén genomfört massiva attacker mot Gaza, men även mot ställningar i Libanon och Syrien. På Västbanken har palestinier som visar solidaritet med Gaza dödats – över 100 hittills. Över 6 000 människor har dödats i Gaza i israeliska bombningar. Omkring en miljon palestinier – hälften av invånarna på Gazaremsan – flyr söderut. Israel har stängt av tillförseln av mat, vatten och sjukvårdsutrustning i flera dagar, och det begränsade antal lastbilar som får passera gränsövergången i Rafah är, enligt FN, långt ifrån tillräckligt för att tillgodose befolkningens behov. Gazas befolkning svälter i praktiken och sjukhus nekas den elektricitet som behövs för att operera på ett ökande antal offer. En humanitär katastrof pågår inför världens ögon.
Vi är bara i början av utvecklingen. Den israeliska arméns (IDF) markinvasion är nära förestående. Israels regering och generalstab tillkännagav den största armémobiliseringen i landets historia. 360 000 reservister kallades in. Deras uppgift: att utplåna Hamas, ”rensa” Gaza från ”terrorister” och alla som gör motstånd. Hela städer och deras infrastruktur hotas av förstörelse. Hundratals stridsvagnar och artillerifordon och tiotusentals soldater förbereder sig för att storma Gaza, vars norra delar redan till stor del har jämnats med marken.
I den israeliska mobiliseringen avtar skillnaderna mellan regeringen och oppositionen i det sionistiska lägret. En nationell enhetsregering och ett krigskabinett med fem medlemmar bestående av representanter från regeringen och oppositionen har tilldelats i stort sett obegränsade befogenheter.
Israels krigsmål och interna motsättningar
Den israeliska strategin syftar till att ”rensa” och utplåna allt palestinskt motstånd i Gaza. Hamas, men också alla andra organisationer som slår tillbaka (Islamiska Jihad, PFLP och DFLP), ska utplånas. För att bereda marken för detta förstörs städer och infrastruktur systematiskt och stora delar av befolkningen fördrivs. Befolkningen beordras att lämna norra Gaza eller ställas inför ”förödande humanitära konsekvenser” – med andra ord mord på tusentals och åter tusentals. När marktrupper är på plats väntar sedan samma ”rensning” i södra Gaza.
Äldre och svårt sjuka kommer inte att kunna fly. Från sjukhusen säger man att det kommer att vara omöjligt att transportera patienter och offer för det pågående bombardemanget längs förstörda vägar som ännu är under flyganfall. Att fördubbla befolkningstätheten i ett område som redan är det mest överbefolkade i världen och där det inte finns några alternativa skyddsrum eller försörjning av vatten eller bränsle utgör minst sagt kollektiv bestraffning. Om den israeliska planen genomförs i full skala skulle det vara mer korrekt att kalla det folkmord.
Kriskabinettet och armén låtsas visa hänsyn för civilbefolkningen endast för att lugna samvetet hos den ”demokratiskt” lagda allmänheten i väst och för att undvika sprickor i den inhemska koalitionen. De stater som stödjer Israel, framför allt USA, Storbritannien och de ledande EU-makterna, Tyskland och Frankrike, fruktar också att en lång, extremt barbarisk kampanj mot befolkningen i Gaza kan tända gnistan till en bredare konflikt i hela Mellanöstern. De fruktar att de reaktionära arabstaterna (Saudiarabien, Egypten och oljemonarkierna i Gulfstaterna) inte längre ska kunna upprätthålla sin de facto tolerans för den israeliska politiken och att det västerländska imperialistiska inflytandet i regionen därmed ytterligare ska försvagas.
Israel och dess allierade, särskilt de imperialistiska staterna i väst, motiverar kriget som en ”självförsvarshandling” mot Hamas ”terrorism”. De uttalar sin ”villkorslösa solidaritet” med Israel. USA har skickat två hangarfartyg med operativa styrkor till östra Medelhavet. Frankrike, Tyskland, EU och Storbritannien utlovar extra vapenförsörjning och materiell hjälp. Samtidigt kräver Biden, Scholz och andra stats- och regeringschefer i västvärlden att internationell lag och krigslagar respekteras eftersom ett allt för hänsynslöst krig ytterligare skulle kunna försvaga den redan hotade västerländska imperialistiska dominansen i Mellanöstern.
Beskrivningen av det israeliska anfallet som ett självförsvarskrig ställer verkligheten på huvudet. Målet är inte bara att krossa Hamas och andra väpnade palestinska grupper. Det handlar om att bryta motståndsviljan och motståndskraften hos hela den palestinska nationen. Den sionistiska regimens företrädare och Israels imperialistiska allierade vet att årtionden av förtryck, bombningar och militära anfall inte har kunnat bryta den palestinska motståndsviljan, trots att palestiniernas vardag blir allt svårare, och trots den folkfördrivning som pågått ända sedan Israels grundande.
Det är därför extremhögern i Israels politiska ledning vill fördriva hela Gazas befolkning, för att ”helt rensa” området genom påtvingad massflykt. Det även om det innebär tusentals och åter tusentals människors död, till och med en pogrom mot hela Gazas befolkning. Krisregeringen och arméledningen har antagit åtminstone en del av denna retorik. De avhumaniserar palestinierna och beskriver dem som ”mänskliga djur” som måste behandlas som vilda bestar. Alla som inte flyr hotas med ”förödande humanitära konsekvenser”. De menar att Gaza inte kommer att gå att känna igen när kriget är över.
Hur detta ska uppnås är dock oklart. En markinvasion och en potentiellt utdragen gerillastrid mot Hamas skulle kunna pågå i dagar, veckor eller till och med månader. Från regeringshåll säger man i Israel att avsikten är att helt skära av Gazaremsan från resten av Palestina. Hur denna kamp slutar, vilken sida som vinner politiskt, och vilken ordning som etableras i Gaza, beror naturligtvis också på motståndet och på hur brutal den sionistiska attacken blir. Om den israeliska högern och stora delar av kabinettet som förlitar sig på dem får sin vilja igenom kan det gå så långt som till massutrotning av palestinier. För tillfället går krisregeringens uttalanden i den riktningen, men det råder alltså inte enighet i det sionistiska lägret angående de långsiktiga krigsmålen och den framtida ”nyordningen” i Gaza.
Därför finns det också interna gränser för den israeliska högern. En flygel i det sionistiska lägret vill upprätthålla ett ”demokratiskt” styre i Gaza och göra palestinska krafter som Fatah och palestinska myndigheten till Israels förlängda arm i framtiden.
Israels internationella allierade kräver att det inte blir någon permanent ockupation av Gaza och att styret formellt tas över av samarbetsvilliga palestinska krafter. Det är också viktiga krav för att Saudiarabien, Egypten och andra arabstater ska förbli på västs sida, och för att försäkra sig om att de deltar i förhandlingarna efter kriget. Men en sådan lösning förutsätter också att man kan sälja in en lösning på ”den palestinska frågan”, trots att den enorma expansionen av Israels bosättningar i praktiken har gjort det omöjligt.
Angreppets resultat och orsaker
De Hamas-ledda palestinska styrkornas angrepp har åter satt frågan om Palestina i centrum av Mellanöstern- och världspolitiken.
Sedan Trumps tid som president har USA:s strategi, liksom Netanyahus och den israeliska arméledningen och underrättelsetjänsten, varit att eftersträva en ”fredslösning” över palestiniernas huvuden. Biden fortsatte enligt samma spår, och de ledande EU-staterna hade inget att invända. Avtalen med Förenade Arabemiraten och förhandlingarna med Saudiarabien och andra stater om långsiktig ”normalisering” med Israel var fortsatta steg enligt samma strategi.
Den israeliska staten utgick helt enkelt från att palestinierna skulle fortsätta att marginaliseras utan att bjuda något motstånd att tala om, och utan internationella protester. Bosättningarna och stölderna av mark på Västbanken skulle fortsätta, och Gaza skulle fortsätta att vara blockerat. Under oktober månad mördades över 300 palestinier på Västbanken, och bosättningarna expanderade. Protesterna från Iran och dess allierade var försiktiga. Varken regimen i Teheran eller Hizbollah hade något intresse av en verklig militär konfrontation.
Under de senaste åren har de flesta stater i Mellanöstern följt Egyptens och Jordaniens väg och i praktiken slutit fred med Israel. Palestiniernas öde utgjorde inget hinder för ett intensifierat ekonomiskt utbyte. Ur ett geostrategiskt perspektiv kunde till exempel Israel och Turkiet samarbeta som viktiga vapenleverantörer och anhängare till Azerbajdzjan i fördrivningen av armenierna från Nagorno-Karabach (Artsakh). Det är alltså inte konstigt att Arabförbundets första uttalanden om Hamas attack mot Israel och den stundande hämnden från Israels sida var mycket försiktiga. Än i dag kräver Egypten, Saudiarabien och Jordanien bara ”måttlighet från alla parter” eller vapenvila. Saudiarabien har dock avbrutit förhandlingarna med Israel.
Även om arabstaterna för närvarande inte har något intresse av en direkt konfrontation med Israel utgjorde Hamas attack ett allvarligt hinder för USA:s Mellanösternstrategi. Idén om att skapa lugn i Mellanöstern utan palestinierna visade sig vara en reaktionär illusion. Det har misslyckats.
Hamas attack motiverades av flera faktorer och initierades av den militära flygeln, gentemot den Qatar-baserade politiska flygelns önskningar. I Qatar fruktade man Israels militära svar. Men den ständigt ökande marginaliseringen av palestinier på Västbanken och i Gaza de senaste åren har ställt Hamas, liksom hela motståndet, inför det osäkra alternativet att antingen pressas alltmer mot väggen eller bryta sig ut ur Gaza, trots vetskapen om att sionismen skulle svara med massiva attacker. Utbrytningen var i huvudsak en reaktion på den ökande isoleringen och på att allierade som Saudiarabien höll på att vika sig.
Kriget mot Gaza har i grunden förändrat situationen i Mellanöstern och återigen gjort regionen instabil. Situationen kan leda till en kontrarevolutionär, barbarisk folkfördrivning i Gaza och till att det palestinska motståndet utraderas, men å andra sidan kan de förtryckta också vända den nuvarande situationen till sin fördel om de utnyttjar de interna motsättningarna i sionismens läger och den imperialistiska reaktionen. Detta kräver i sin tur att arbetarklassen framstår som en oberoende, ledande kraft i solidaritet med Palestina, även i Palestina.
Bara genom att villkorslöst ställa sig på de förtrycktas sida inför sionismens attacker, stödja motståndet trots dess reaktionära politiska ledarskap och mobilisera mot regeringarna i väst, bryta med stödet från Israel och går samman med sina klassbröder och -systrar i den globala södern kan den internationella arbetarklassen bli en allierad till det palestinska folket att räkna med.
Först då kan de palestinska massorna fås att inse att de reaktionära arabiska och islamistiska regimerna inte är deras allierade, men att arbetarklassen och ungdomen i de länderna är det, och att det finns ett verkligt alternativ till Hamas och Fatahs politik och strategi – en politik som kombinerar kamp för nationell befrielse med kampen för den socialistiska revolutionen. Endast på detta sätt blir det möjligt för den palestinska arbetarklassen att bli den ledande kraften i befrielsekampen. Och slutligen, endast med massivt motstånd och världsomspännande stöd för Palestina kan den israeliska arbetarklassen räddas från sionismen, så att inte bara en politiskt avancerad anti-sionistisk minoritet utan också massan av löntagare inser att sionismen inte bara gör dem medskyldiga till förtryck, men också att de aldrig kan känna frihet och säkerhet för egen del i en regim som bygger på förtrycket av en annan nation.
Internationella reaktioner
De internationella reaktionerna på Hamas utbrytning och kriget mot Gaza har gått i olika riktningar. Medan USA, Storbritannien, Japan och EU-staterna stödjer Israel kräver deras imperialistiska rivaler i Ryssland och Kina, liksom de flesta stater i den globala södern, vapenvila och humanitär hjälp. Naturligtvis fördömer de också mer eller mindre öppet Hamas och det palestinska motståndet. De vill återgå till situationen som den var före kriget.
Moskvas och Pekings politik motiveras naturligtvis inte av någon solidaritet med Palestina. De driver bara sina egna imperialistiska intressen, som står i motsats till västvärldens, och hoppas på så sätt stärka sina geostrategiska positioner. De olika regionala makterna i regionen avvisar Israels attack mer öppet eller förtäckt och kräver ”måttlighet”, eftersom de därmed slår vakt om sina egna intressen, men också för att de fruktar destabilisering i sina egna länder och därmed sitt eget styre. Reaktionära islamistiska regimer som Iran eller reaktionära islamistiska rörelser presenterar sig också som palestiniernas enda konsekventa allierade. Det faktum att de öppet propagerar för antisemitism måste lyftas fram, liksom deras demagogiska försök att avleda uppmärksamheten från sina egna diktaturer och stöd till kontrarevolutionära regimer som i Syrien.
Men medan reaktionära ledare i regionen falskeligen framställer sig som ”vänner” eller ”anhängare” till Palestina är stödet för det palestinska folkets kamp från massorna i samma länder fortfarande genuint. Arbetare, bönder och ungdomar i den halvkoloniala världen uppfattar tydligt krigets karaktär, alltså som en förtryckarstats krig mot de förtryckta. De förstår också att försöken att presentera kriget som ett mellan ”demokrati” och ”islamistisk terrorism” är ett försök att dölja detta förhållande. Det gäller också invandrare av palestinsk eller arabisk börd i västvärlden, liksom majoriteten av andra i väst med utländsk bakgrund.
Således har massor av människor följt uppmaningen om stora demonstrationer och aktionsdagar. Demonstrationerna har varit stora på det södra halvklotet. Rörelsen kan och borde bli en internationell massrörelse i solidaritet med Palestina. Inte ens i väst är opinionen så pro-israelisk som statsledningarna här framställer det som.
I London deltog 150 000 i en demonstration i solidaritet med Palestina den 14 oktober och 300 000 den 21 oktober. I Storbritannien gäller fortfarande demonstrationsfriheten, men i andra europeiska länder, som Tyskland och i mindre utsträckning Frankrike, tar staten till extrema rasistiska och antidemokratiska åtgärder. Demonstrationer i solidaritet med Gaza har upprepade gånger förbjudits, hundratals människor som vägrat följa förbuden har gripits och palestinska motståndsorganisationer kriminaliserats.
Åtgärderna motiveras med det falska påståendet om att anti-sionism, och nästan all kritik mot Israel, är anti-semitisk. Bara att ta upp bakgrunden till den nuvarande konflikten ses som att ”relativisera islamistiska terror”. Samtidigt trappas den anti-muslimska rasismen upp, i syfte att bereda marken i de ”demokratiska” staterna för ytterligare angrepp på de demokratiska rättigheterna, och för att besegla solidariteten med Israel medan fler och fler bilder på den israeliska arméns massakrer och krigsbrott strömmar in.
Skillnaderna mellan hur kriget uppfattas i den halvkoloniala och västimperialistiska världen är betecknande för hur man ska tolka påståendet om att ”världsopinionen står bakom Israel”. Med ”världen” menas då i första hand länderna i Nordamerika och Europa, där bara 12 procent av världens befolkning återfinns – och med ”opinionen” menas de åsikter som torgförs i monopolägd media, anpassat efter imperialismens resonemang.
Medieföretagen ger huvudsakligen uttryck för den linje som de imperialistiska statsledningarna och borgarklassen anför. Alternativt förlitar de sig på de byråkratiserade fackföreningarna och de reformistiska partierna, som SPD i Tyskland, Labour i Storbritannien eller det döende socialistpartiet i Frankrike. De flesta vänsterpartier i Europa står till fullo eller delvis bakom Israel, eller ställer sig neutrala i kampen mellan förtryckta och förtryckare. Det bevisar, ännu en gång, dessa partiers socialchauvinistiska och pro-imperialistiska linje, och hur långt byråkratiseringen av facken har gått.
Medan reformisterna är upprörda över Hamas ”terror” och fördömer dödandet av oskyldiga civila, stödjer de Israels attacker mot Gaza, som har dödat och fortsätter att döda tusentals oskyldiga palestinska civila. I stället för att ta parti för arbetarna och de förtryckta i Gaza, i stället för att försvara palestinska och arabiska invandrare mot rasism och förtryck, stödjer dessa professionella förrädare förtrycket.
En stark solidaritetsrörelse med Palestina kan inte skapas utan att ta kamp mot de pro-imperialistiska, chauvinistiska politiker och ledare som leder arbetarklassen bort från kampen. Den nödvändiga och berättigade kritiken mot den palestinska befrielsekampens ledning, mot Hamas, Islamiska Jihad, men också Fatah, PFLP och DFLP, har bara ett revolutionärt och progressivt värde om den formuleras utifrån stöd för befrielsekampen. Annars förblir den, under det pågående kriget, i bästa fall bara en form av passivitet eller, som med de reformistiska ledarna, utgör i själva verket ett stöd för det sionistiska anfallet.
Arbetarrörelsens uppgifter
Vänsterns och arbetarrörelsens viktigaste uppgift nu är att stödja den palestinska befrielsekampen. Vi stödjer Israels nederlag och visar solidaritet med motståndet i Gaza och hela Palestina. Samtidigt sticker vi inte under stol med vår kritik mot det reaktionära Hamas och Islamiska Jihad, eller mot den palestinska vänsterns felaktiga politik. Vi stödjer befrielsekampen trots dess politiska ledning och dess felaktiga strategi, politik och program.
Den sionistiska statens ställning som representant för västerländska imperialistiska intressen i Mellanöstern, upprustningen av den israeliska armén och det stora stöd Israel får från väst innebär att också det palestinska motståndet behöver internationellt stöd. Därför behövs en internationell strategi för att leda kampen till seger.
Motstånd och befrielsekamp i Palestina
I det pågående kriget, i kriget mot Gaza, stöder vi det väpnade palestinska motståndet. Ju längre det kan motsätta sig IDF desto högre blir det politiska och materiella priset för attacken och invasionen.
De Hamas-ledda styrkornas utbrytning från Gaza var en legitim motståndshandling. Ett förtryckt folk har rätt att ta sig ut från ett territorium där de hållits fängslade i åratal av den förtryckande staten, där deras förnödenheter blockeras och ransoneras, där en stor del av befolkningen inte kan arbeta, och där deras infrastruktur, bostäder och sjukhus förstörs.
Under en nationell befrielsekamp är det givetvis legitimt att angripa förtryckarens militärbaser och -styrkor och att svara på raketbeskjutning med raketer. Civila offer oundvikliga i alla krig, även om onödig grymhet mot civila inte bara drabbar offren utan kan användas för att rättfärdiga ännu mer grymheter från förtryckarnas sida.
Blodsutgjutelsen och terrorn började inte med Hamas, utan med den sionistiska staten Israel, som upprättades genom en rasistisk, kolonial fördrivning av palestinierna. En sådan grundval gör en demokratisk och progressiv lösning omöjlig. Så länge Israel styr och kontrollerar Palestina, ”administrerar” Gaza och Västbanken som interna kolonier och fördriver, exproprierar och gettoiserar befolkningen kan varken fred eller rättvisa uppnås.
I slutändan kontrolleras Gaza inte av Hamas eller någon annan politisk kraft som är aktiv där, utan av den israeliska staten – precis som fängelser inte kontrolleras av fångarna, även om de tillåts röra sig ”fritt” inom fängelsets murar.
Som revolutionära marxister avvisar vi Hamas strategi och politik (liksom alla islamistiska krafter) liksom dess politiska regim. Vi avvisar också godtyckligt dödande eller massakrer på israeliska civila. Sådant underlättar för sionismen och imperialismen att framställa angreppet på Gaza som ”självförsvar”.
Men morden på civila kan inte enbart skyllas på Hamas eller islamismen. Sådana händelser är också ett uttryck för det mycket bredare förtryck palestinierna levt under i decennier, den dagliga upplevelsen av misär, hunger och avhumanisering i Gaza på grund av Israels blockad. Ur nationellt förtryck väcks hatet mot förtryckarens stat och alla som stödjer den – och detta inkluderar den stora majoriteten av den israeliska befolkningen och den israeliska arbetarklassen.
Den politiska kampen mot den religiösa högern i det palestinska motståndet och kritiken av politiskt felaktiga eller kontraproduktiva handlingar får inte betyda att man vänder kampen mot förtryck ryggen. När västerländsk propaganda förvrider bilden av händelserna måste vi tydligt skilja mellan de förtrycktas och förtryckarens våld. Endast om den revolutionära vänstern och arbetarklassen stödjer kampen för nationell befrielse mot sionismen och den ”demokratiska” imperialismen kan ett politiskt alternativ till islamistiska krafter skapas. Endast så kan ett revolutionärt parti bildas, som kombinerar kampen för nationell befrielse med kampen för en socialistisk revolution.
Revolutionär kamp i Palestina innebär också att delta i befrielsekampen och militärt samordnade gemensamma aktioner. En politik för en anti-imperialistisk enhetsfront med alla motståndskrafter. På Västbanken och i Israel stödjer vi solidaritetsaktioner med folket i Gaza. Vi är för massprotester och strejker mot ockupationen. Vi fördömer och bekämpar de de israeliska säkerhetsstyrkorna och bosättarnas fortsatta attacker och mord på palestinier.
Vi fördömer särskilt användningen av den palestinska myndighetens styrkor mot demonstranter. Sådana reaktionära attacker mot det egna folket måste upphöra, och palestinska myndighetens styrkor måste sluta agera hjälppolis till sionismen. Styrkorna och deras vapen måste placeras ställas under det palestinska motståndets aktionskommittéers kontroll. En ny massintifada måste utropas.
Men det är inte bara gemensam kamp som är svaret i Palestina. Befrielsekampens ledning har inte en strategi för en revolutionär lösning. Hamas och Islamiska Jihad är småborgerliga, reaktionära islamistiska krafter. Hamas har en massbas inte bara på grund av sin militära kapacitet utan också på grund av sina välfärdsprogram. Båda organisationerna eftersträvar en teokrati i Palestina, ett reaktionärt mål. Båda kombinerar antisionism med antisemitism. Ingen av dem ser arbetarklassen som den ledande klassen i befrielsekampen, utan underordnar arbetare och deras klassintressen småborgerligheten och borgerligheten under skenet av ”islamisk enhet”. Det är därför ingen slump att deras verkliga internationella allierade och anhängare inte är de arabiska massorna, utan snarare reaktionära islamistiska regimer som Iran, Qatar och Saudiarabien eller rörelser som Hizbollah.
Den palestinska vänstern (PFLP och DFLP) är politiskt underställd Hamas ledning – precis som den var underställd Fatah under PLO-eran. ”Vägrarfronten” mot Osloavtalet som den palestinska vänstern har bildat med Hamas, Islamiska Jihad och andra grupper är inte bara en tillfällig militär överenskommelse, inte en form av anti-imperialistisk enhetsfront, utan i grunden en strategisk allians som är lika med att den palestinska arbetarklassen underordnas Hamas och Islamiska Jihad.
Vi motsätter oss de borgerliga program och stadieteori den palestinska vänstern framför, och ställer mot det ett program för permanent revolution. Vi förespråkar en gemensam, bi-nationell, socialistisk stat i Palestina som garanterar både palestinier och judar lika rättigheter, som garanterar alla fördrivna palestinier rätten att återvända och som, på grundval av gemensamt ägande av mark och stora produktionsmedel, kan avgöra två nationers anspråk på ett rättvist och demokratiskt sätt. Dit kan det palestinska folket inte nå genom reformer, utan bara med revolution mot den sionistiska staten.
I Israel och Palestina förespråkar vi också närmast möjliga enhet i kampen med den israeliska vänsterns och arbetarrörelsens antisionistiska krafter. Den israeliska arbetarklassen kan befria sig själv först om den bryter med sionismen.
Det är dock ett faktum att israeliska löntagare inte bara deltagit i förtrycket, fördrivningen och överexploateringen av de palestinska massorna i decennier, utan att arbetarsionismen såväl som de ”liberala” sionisterna själva var och är aktivt involverade i fördrivning och förtryck av palestinier.
Hur viktigt och rätt det än är att utnyttja och befrämja splittring och sprickor i det sionistiska lägret får vi inte ha några illusioner om de israeliska arbetarnas anknytning till sionismen. Snarare måste vi vara tydliga med att de israeliska massorna förmodligen bara kan fås att bryta sionismen under intryck av en djup kris i det sionistiska koloniala projektet. Därmed är den palestinska befrielsekampen i sig en central drivkraft för att fördjupa sprickorna i sionismen. Den antisionistiska vänstern i Israel har därför allt intresse av att den palestinska befrielsekampen lyckas, och måste stödja den villkorslöst.
Massorna i Mellanöstern
I arabländerna, i Turkiet, i Iran och i hela regionen måste arbetarklassen stödja mobiliseringarna mot Israel i solidaritet med Palestina. Samtidigt måste arbetarna där ta avstånd från de reaktionära statsledningar som missbrukar Palestinafrågan för reaktionära syften eller sina egna geostrategiska intressen (till exempel Erdoğan i Turkiet).
Fackföreningarna och vänstern i dessa länder måste därför mobilisera under sina egna fanor och med egna aktioner. Och de måste gå längre än till demonstrationer och protester. Transportarbetare bör blockera all export till Israel, exempelvis genom att vägra lasta fartyg eller flygplan eller hindra dem från att lyfta eller lämna hamnen.
Alla ekonomiska och militära överenskommelser såväl som alla hemliga fördrag med Israel måste offentliggöras, för att avslöja det verkliga samarbetet mellan Israel och förment pro-palestinska regeringar, och för att tvinga fram ett stopp för detta samarbete. USA:s och dess allierades militärbaser i Turkiet och i hela den arabiska regionen måste stängas.
Kampen mot reaktionära regimer måste kombineras med en kamp mot socialt och ekonomiskt förtryck och mot de mer eller mindre öppna diktaturerna, en kamp för en andra arabisk vår – en arabisk vår där vänstern och proletära krafter drar lärdomen av det första försökets misslyckanden genom att redan från början göra revolutionen permanent och inte stanna halvvägs. Revolutionära arbetarpartier behövs i dessa rörelser, partier som kämpar för permanent revolution och för en förenad socialistisk stat i Mellanöstern.
Arbetarklassen i väst
Solidariteten med Palestina är hela den globala arbetarklassens ansvar. I alla länder måste vi gå ut på gatorna, uttrycka vår solidaritet och stoppa allt materiellt och militärt stöd till Israel genom fackliga aktioner på arbetsplatserna.
Arbetarklassen i Nordamerikas och Europas imperialistiska centra har dock en nyckelroll att spela, eftersom dessa stater också är Israels viktigaste ekonomiska och militära anhängare och allierade. Fackföreningar bör uppmana sina medlemmar att blockera vapenleveranser till Israel. Lönearbetare runt om i världen borde bojkotta all handel med Israel till lands, sjöss och i luften. Försök att stämpla sådana aktioner eller demonstrationer till stöd för Palestina som antisemitiska måste avvisas och avslöjas. De palestinska fackföreningarnas uppmaning ska inte bara bemötas med sympatier, utan också med handling.
I väst kämpar vi mot allt ytterligare militärt, finansiellt och ekonomiskt stöd till den sionistiska staten och dess attackmaskineri. Vi kräver att alla kontrakt med Israel offentliggörs, vi kämpar för ett stopp för all vapenexport och att alla militära styrkor som skickats för att stödja Israel i dras tillbaka.
Vi kämpar också mot rasismen mot palestinier och muslimer. Vi kämpar mot kriminaliseringen av solidaritetsrörelsen med Palestina, vi kräver avkriminalisering av alla palestinska organisationer och föreningar och att EU:s och USA:s så kallade terroristlistor upphävs.
Solidaritet med Palestina innebär också en kamp i alla västländer för att upplysa arbetarklassen om lögnerna om situationen, och för att förklara krigets verkliga orsaker och befrielsekampens berättigande.
Sorgen och medkänslan för civila judiska offer används för att skapa stöd för ett krig mot palestinierna, ett krig för att utplåna allt motstånd utplånas och för att fördriva palestinierna. Därav mantrat om att ”solidariteten med Israel” inte får låta sig hejdas av de bilder som kommer från fasorna i Gaza. Och i Tyskland går man än längre – den tyska riksdagen har även uttalat sitt stöd för angrepp på Libanon och Syrien, och för att öka pressen på Syrien.
Nästan alla ”mittenpartier” – konservativa, liberaler, gröna, socialdemokrater – såväl som extremhögern, men till och med de flesta vänsterreformister och fackliga ledningar i väst, sluter upp bakom denna krigspropaganda. Att motsätta sig krigspropagandan är nödvändigt för att bygga en bred solidaritetsrörelse med Palestina, med stöd av europeiska och amerikanska arbetare och med rötterna i Mellanöstern.
Makthavarna vet mycket väl att inte ens de pro-israeliska stämningar som råder i en del länder kommer att vara för evigt. Under de kommande veckorna kommer, trots mediernas nedtystning och förvrängning, fler och fler skräckbilder att vittna om de israeliska bombningarnas följder, med tusentals döda, och hopplösheten för hundratusentals flyktingar i Gaza.
Vi måste därför avslöja makthavarnas lögner och arbetar för att förändra stämningen i arbetarklassen, särskilt inom fackföreningarna. Det innebär att gå emot mediernas uppvigling, men också de reformistiska partiernas stöd för angreppet på Gaza. Genom att kombinera solidaritet med Palestina och kamp mot imperialistiska och rasistiska tankefåror i arbetarrörelsens ledning kan vi bygga en enad solidaritetsrörelse för Palestina, med basen i arbetarklassens progressiva och internationalistiska delar.
- Stoppa omedelbart Israels bombningar och den israeliska arméns angrepp
- Öppna gränsövergångarna till Gaza för drivmedel, livsmedel, vatten, medicinsk hjälp och för journalister
- Stoppa västs vapenleveranser till Israel! Bort med krigsfartygen från regionen
- Arbetaraktioner mot allt vetenskapligt och militärt bistånd till Israel
- Seger åt det palestinska motståndet
- För ett förenat, sekulärt, socialistiskt Palestina med lika rättigheter för alla medborgare, israeliska liksom palestinska, som en del av en socialistisk federation i Mellanöstern
Antaget av
Förbundet för Femte Internationalens Internationella exekutivkommitté, oktober 2023