Från SSV till vänsterpartiet

Vänsterpartiets anor går tillbaka till SSVs utsplittring från SAP 1917, men vissa vill datera födelseåret till 1929 då ett heltigenom staliniserat parti hade bildats. Det stalinistiska spöket har sedan hängt över partiet ända fram till stalinismens kollaps.

Ursprungligen publicerad i Marxistiskt Perspektiv nr 1, våren 1997.

Vänsterpartiet har en minst sagt brokig historia, full av tvära vändningar, splittringar och kriser. En studie av denna historia är nödvändig om man ska förstå dagens vänsterparti.

Bildandet av SSV
I februari 1917 sprängdes SAP. I maj samma år hölls den konstituerande kongressen för det nya parti som hade bildats – Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. Splittringen hade föregåtts av en omfattande debatt inom socialdemokratin både i det svenska partiet och internationellt.

Inom Andra Internationalen hade reformismen kommit att dominera alltfler av dess sektioner, ända tills dess sammanbrott 1914 då de flesta socialdemokratiska partier ställde sig bakom sin egen borgarklass i det första världskriget trots tidigare internationella uttalanden att om ”krig hotar utbryta är det de arbetande klassernas och deras parlamentariska representanters plikt i de länder som är inblandade att göra sitt yttersta för att hindra krisutbrottet…”

En internationell oppositionsrörelse hade bildats bland vänstersocialdemokrater, som för första gången samlades i den lilla schweiziska byn Zimmervald. Den svenska socialdemokratin företräddes av Zeth Höglund och Ture Nerman. Men toppen inom SAP vände zimmervaldrörelsen ryggen och Branting anklagade fredskonferensen för att ha ”provocerat” fram högerns reaktion med hets om ”landsförräderi” och åtal.

Det nya socialdemokratiska vänsterpartiet bestod av en blandad kompott, där ganska olikartade åsiktsströmningar förenades i sin kritik av SAP-ledningen. Kritikens tonvikt lades vid bl a antiimperialism, antimilitarism, ledarvälde och betydelsen av massaktioner som komplettering till det parlamentariska arbetet. Under SSVs korta historia utkristalliserades olika falanger, en ”leninistisk”, en vänstersocialistisk (även kallad ”centristisk”), en humanistisk och en mer allmänt antibyråkratisk. Denna heterogenitet förklarar mycket av den serie splittringar som sedan följde.

Komintern
Efter Oktober 1917 kom en falang i partiet att se den ryska revolution som en modell för en socialistisk revolution. Det som främst attraherade i den var det internationella perspektivet. När den Kommunistiska Internationalen (Komintern) bildades 1919 anslöt sig SSV till den. Till en avgörande kraftmätning mellan partiets olika flyglar kom det först 1921 efter det att Lenin hade formulerat de 21 teserna om villkoren för en anslutning till internationalen. Efter en genomförd medlemsomröstning, där drygt två tredjedelar röstade för, beslutade SSV:s fjärde kongress i mars 1921 att ombilda partiet till Sveriges Kommunistiska Parti (sektion av Kommunistiska Internationalen). Omkring 6 000 av 17 000 medlemmar uteslöts eller lämnade partiet. Dessa upprätthöll ett eget parti i två år, innan de återgick till socialdemokraterna.

Höglund lämnar SKP
1924 skedde en ny splittring då gruppen kring Z Höglund, ”Sveriges ende marxist” som Lenin hade kallat honom för, uteslöts för att två år senare återvända till SAP. 5 000 medlemmar följde honom. Höglund hade motsatt sig den skärpta byråkratiska centralismen som hade börjat uppträda i den kommunistiska rörelsen.

I Sovjet rasade under tiden en skärpt fraktionsstrid mellan Stalin-falangen och Vänsteroppositionen. Den sistnämnda kritiserade de alltmer tydliga odemokratiska och byråkratiska tendenserna samt den stalinistiska teorin om socialism i ett land, vilket i praktiken blev en teoretisk legitimering att underordna Komintern under den sovjetiska statens intressen. Detta stod i skarp kontrast till det tidiga Komintern 1919-23, då själva syftet med organisation var att utgöra ett instrument för världsrevolutionen.

Även om Höglund uttryckte vissa sympatier för Trotskij, var han dock inte ”trotskist” och det mesta tyder på att det inte existerade närmare förbindelser mellan hans grupp och oppositionen i Sovjet.

Under Kilboms ledning fogade sig partiet under moskvalinjen. SKP höll sig visserligen avvaktande inför de olika fraktionsstrider som uppträdde i det sovjetiska partiet, men sympatierna låg till övervägande del på Bukharins sida. Den högerkurs som Komintern då förde passade uppenbart Kilbom och gruppen runt honom. Detta möjliggjorde en mer pragmatisk politik som kunde vinna ökat stöd inom arbetarklassen och att partiets organisation byggdes upp.

Att partiet, trots dessa splittringar, så snabbt kunde återbygga sin medlemsstyrka visar verkligen på vilka gynnsamma förutsättningar det fanns för ett radikalt alternativ under denna period.

Partisplittringen 1929
1929 skedde en ny splittring av partiet. Dessförinnan hade det formats en oppositionsgrupp runt Hugo Sillén mot den småborgerliga pascifismen som enligt honom frodades i partiet. Komintern hade 1928 svängt till en ultra-vänsterlinje. Bukharin attackerades och uteslöts senare. Socialdemokratin stämplades som ”socialfascistiskt”, som man skulle vägra samarbeta med, även i kampen mot fascismen. SKPs ledning vägrade acceptera en konfrontationskurs med socialdemokratin och LO-ledningen, och hela partiet suspenderades från Komintern i oktober 1929. Under flera år framöver skulle Sverige ha två kommunistpartier.

Antalet medlemmar som anslöt sig till Sillénpartiet var inte särskilt högt, bara 4 000 av 17 300. Vid kommunalvalen 1930 nådde partiet endast 1,2 procent. En del har med viss rätt hävdat att det är 1929, och inte 1917, som borde betraktas som SKPs/VPK/v:s födelseår. Det var det året som Moskva verkligen fick ett fogligt parti, då de oppositionella tendenserna slutligen hade utrensats. Under 30-talet reorganiserades SKP, och dess medlemstal ökade till 19 116 vid 1939 års ingång.

Kilboms parti bytte 1934 namn till Socialistiska partiet, och sprängdes 1937 då en grupp kring Nils Flyg alltmer närmade sig nazismen. Inför första maj 1943 förklarade partiet att Tredje riket lagt ”grunden till ett socialistiskt Europa”. Kilbom själv och en grupp runt honom hade dessförinnan återvänt till socialdemokratin. Socialistiska Partiet under Nils Flyg utraderades helt i början av 40-talet. Denna process tillförde SKP stora skaror arbetarväljare.

Folkfrontslinjen
Under 1934 och 1935 svängde, under hotet från fascismen, Sovjet till en sk folkfrontslinje. Försvaret av den borgerliga demokratin skulle nu bli ett etappmål för kommunister, som skulle söka ett samarbete inte bara med socialdemokratin (som hade varit Lenins tidigare linje) utan även med borgerliga krafter (som Lenin hade varit emot). Den socialistiska revolutionen skrinlades till en diffus framtid.

I svensk tappning förespråkades denna nya reformistiska linje med Hilding Hagbergs ord:

Sveriges arbetare står inte idag inför valet mellan socialism och kapitalism. För dagen har tyngdpunkten i den samhälleliga maktkampen förskjutits till att gälla frågan demokrati eller fascistisk diktatur.

Bakgrunden till denna politik var att Sovjet ville utnyttja spänningen mellan de imperialistiska blocken för att liera sig med några av de kapitalistiska länderna för att försvara sina statsintressen, och då skulle de olika Kominternsektionerna automatiskt följa efter för att försvara ”arbetarklassens fosterland”. Under en kortare period, 1939 till 1941, lierade sig Sovjet med Hitler-Tyskland, och då blev plötsligt tyskarna ett ”fredsälskande folk” i motsats till de ”krigiska britterna”.

1943 upplöstes den Kommunistiska Internationalen genom ett dekret från Stalin, utan att ens någon kongress hade sammankallats. Upplösningen skedde tydligen i stor brådska. Sovjets framryckning mot Tyskland reste nämligen åter möjligheten av en europeisk revolution, något som Sovjets nya allierade självklart inte accepterade. Upplösningen av Komintern skulle därför kunna ses som ett direkt tillmötesgående av den amerikanska och brittiska bourgeoisins påtryckningar för en sådan.

Anpassningen till imperialismen fortsatte även efter andra världskriget. Teorin om ”fredlig tävlan och samexistens” mellan stater med olika sociala och ekonomiska system blev den gällande, och då skulle kommunistpartierna foga sig under kapitalismen och den borgerliga demokratin. Revolutionen skulle återigen skjutas på framtiden. Chrustjov kom senare att hävda att socialismen inte bara skulle kunna nås fredligt, utan också på parlamentarisk väg.

Den politiska kursen
I detta läge fick SKP möjlighet att föra en ”revisionistisk” politik, vilken kännetecknades av en tro på möjligheten av en fredlig, graduell väg till socialismen samt betoning av riksdagen som det viktigaste instrumentet. SKP strävade efter att bilda en gemensam front med socialdemokraterna, som även skulle inkludera delar av borgerligheten. På inrikesplanet började sålunda SKP att alltmer utveckla en reformistisk praktik.

På utrikesplanet fortsatte dock följsamheten gentemot Sovjet. Den reformistiska inrikespolitiken passade Sovjet utmärkt. Vid andra värlsdkrigets slut var också Sovjets prestige mycket hög. Nya medlemmar strömmade till SKP, vars medlemstal ökade till 51 000 under 1948. Vid riksdagsvalet 1944 och kommunalvalet 1946 nådde SKP sitt dittills högsta röstetal: 10,3 respektive 11,2 procent.

Samtidigt som partiet ivrigt hävdade att det var ett demokratiskt parti försvarade det reservationslöst den stalinistiska diktaturen. När Stalin dog 1953 – för att ta ett exempel – skrev SKPs centralkommitté i Ny Dag:

En stor och smärtsam förlust har drabbat hela den framstegsvänliga mänskligheten. Vår tids störste folkledare och statsman, den socialistiska samhällsvetenskapens geniale mästare, kommunismens banerförare har gått ur tiden… Stalin är borta men hans livsverk är odödligt… Under Stalins årorika baner, framåt för socialismen!

I en annan artikel i Ny Dag några dagar senare hyllades Stalin också för utrensningarna på 30- och 40-talen, då hundratusentals människor hade snabbarkebuserats, och ännu fler kastats i fängelse:

Idag bör vi ställa frågan: Vad skulle det ha betytt för världen om förräderiet icke slagits ned så skoningslöst, om det lyckats dessa människor att lamslå sovjetregimens försvarskraft?

Problemen hopar sig
Nackdelen med den reformistiska politiken började med åren bli alltmer tydlig, eftersom SKP blev ett föga attraktivt alternativ då det reducerades till ett osjälvständigt stödparti åt socialdemokratin. Samtidigt fortsatte alltså SKP under 50-talet och början av 60-talet en moskva-trogen linje, vilket diskrediterade SKP även på den fronten bland sina potentiella väljare.

Det kalla krigets våldsamma hets satte sina spår på SKPs inflytande. Det blev en lätt sak för den dåvarande socialdemokratiske partiledaren Tage Erlander att 1948 mana SAP att förvandla ”fackföreningarna till ett slagfält mot kommunisterna”.

Mot slutet av 50-talet var SKP rejält nedgånget. Medlemmarnas och väljarnas medelålder var hög. Dess ungdomsförbund som nu gick under namnet Demokratisk Ungdom, och som presenterade sig själv som ”en partipolitiskt fristående ungdomsorganisation, som kämpar för fred, vårt lands nationella frihet, demokrati och en lycklig framtid”, förde en ytterst tynande tillvaro. Det var bara en tidsfråga innan SKP hade kunnat reduceras till en obetydlig politisk sekt.

En första ”modernisering”
I kommunalvalen 1962 sjönk partiets röstetal till 3,8 procent. Valnederlaget tillsammans med en förestående partikongress 1964 gav upphov till en förnyelsedebatt, där demokratifrågorna stod i centrum men där också SKPs band till Sovjet och de sk broderpartierna alltmer började diskuteras. Olika falanger formerades under denna kongress, vilket skulle leda till en serie splittringar. Huvudmotståndarna var ”traditionalisterna”, som var moskvatrogna, och ”modernisterna”. De sistnämnda ville ha ett lösgörande från beroendet av Moskva, neutralitet i konflikter inom den internationella kommunistiska rörelsen och en genomgripande ideologisk förändring i riktning mot vad som senare kom att kallas för ”eurokommunism”. Dessutom fanns en högeropposition, som närmade sig en socialdemokratisk ståndpunkt och vars företrädare senare kom att gå över till SAP samt en vänsteropposition med maoistiska sympatier, som i slutet av 60-talet skulle bryta sig ur och bilda egna organisationer (främst MLK, KFML och KFMLr).

En mer omfattande förändring skedde på partikongressen 1967. Partiet bytte då namn till VPK, som var ett slags kompromissförslag mellan de olika falangerna. Ett nytt program antogs, som för första gången innehöll en kritik av ”den reellt existerande socialismen”, att det i Östeuropa ”vid sidan av snabba och omvälvande framsteg också framträtt negativa drag”.

Kring partiets dagstidning Norrskensflamman formerade ”traditionalisterna” en fraktion som fick starkt stöd från Sovjet. Flamman kom under de senare åren att systematiskt angripa det parti som tidningen egentligen skulle företräda.

”Modernister” mot ”moskva-trogna”
När Sovjet invaderade Tjeckoslovakien 1968 fördömdes detta i hårda ordalag av CH Hermansson. Ändå kom banden till ”broderpartierna” i Öst att behållas för lång tid framöver, med utbyte av studiedelegationer och kongressobservatörer. Efter 1968 kom också ett nytt ideologiskt klimat, med ”tryck från vänster”. VPK lade till sig med en radikalare profil och drog till sig nya grupper. I synnerhet vid 1973 års val fick VPK i storstäderna och universitetsorterna ett uppsving bland nya väljargrupper: tjänstemän, studenter, kulturarbetare etc. Dessa grupper hade ingen stark förankring i folkrörelse-Sverige, men var däremot i större utsträckning mottaglig för ”utifrån kommande impulser”. När luften gick ur olika vänstersekter framemot mitten av 70-talet började VPK återta det uttrymme partiet hade förlorat till dessa, inte minst genom att dra till sig aktivister från dem och från den allmänna ”vänstermiljön” av olika solidaritetsorganisationer.

En komplicerad period öppnade sig för VPK. Å ena sidan fick man allt svårare att för svensk allmänhet och arbetarklass förklara relationerna till Öst. Å andra sidan hade man en internt splittrad partiopinion, där ”traditionalister”, ”modernister” och ”nyleninistister” (som började göra sig hörda på 70-talet) stod emot varandra. ”Nyleninisterna” ville inte återvända till den moskvatrogna linjen. Men de ville också hålla öppet för en revolutionär omvälvning även i icke-fredliga former i motsats till de moskvatrogna ”traditionalisterna”, som vid programdebatten på 1972 års kongress var de mest konsekventa förespråkarna av den fredliga och parlamentariska vägen.

På partikongressen 1975 lanserade Flamman-gruppen Rolf Hagel som motkandidat till Lars Werner vid valet av CH Hermanssons efterträdare som partiordförande. Lars Werner vann med röstsiffrorna 162 mot 74.

1977 blev motsättningarna med Flamman-gruppen så pass stor att denna slutligen lämnade partiet och bildade APK. Många fruktade att splittringen skulle få allvarliga konsekvenser, och att APK skulle bli en seriöst konkrurrent, vilket dock inte var vad som skedde. APK fick med sig bara 10 till 15 procent av medlemskåren, och fick vid 1979 års val endast 0,2 procent av rösterna. Efter detta skulle kritiken mot parti-ledningen främst komma från motsatts håll, de som ville bryta eller minska på banden till Östeuropas kommunistpartier.

Inför 1978 års kongress författades ett förslag till ”demokratimanifest” för partiet, där kritik riktades mot bristen på demokrati i ”de socialistiska länderna”. I sin bok Ett långt farväl till kommunismen avslöjar Bo Hammar, fd internationell sekreterare och partisekretare för VPK, hur Sovjet ingrep bakom kulisserna och hotade med att demonstrativt tåga ut från kongressen om manifestet antogs. Förslaget drogs också tillbaka.

Kontakterna österut fortsätter
Ett ”demokratimanifest” antogs på partikongressen 1981, med i princip alla de omstridda formuleringarna från det ursprungliga förslaget på manifestet. Yrkanden på partikongresserna om att avbryta alla förbindelser med kommunistpartierna i Öst och att sluta kalla dessa för ”broderpartier” kom dock aldrig att bifallas.

I 1981 års demokratimanifest talas det om ”de alltjämt existerande, långtgående och systematiska inskränkningarna av demokratiska fri- och rättigheter” i ”de socialistiska länderna”. I 1987 års partiprogram återfinns i princip samma formulering.

På partikongressen 1987 frågade ett ombud från Skåne utan att möta gensvar från kongressmajoriteten:

Resorna österut fortsatte. När Bresjnev, Andropov och Tjerneko dog var VPK på plats och följde dem till deras sista vila. Partiet skickade delegationer till de östeuropeiska kommunistpartierna kongresser och på olika konferenser.

När det rumänska kommunistpartiet höll sin sista kongress 1989 skickades ett hälsningstelegram, vilket fick stort ståhej bland journalister vid denna tidpunkt. I telegrammet stod det att man önskade Ceausescu ”lycka till med att utveckla glasnost och perestrojka i Rumänien”. Enligt vänsterpartisterna Ingemar Andersson och Hans Arvidsson var denna formulering helt i strid med de etikettregler som rådde mellan partierna, telegrammet borde ha tolkats som en öppen uttalad oförskämdhet. Men fortfarande var det alltså Ceausescu VPK vände sig till, och inte till arbetare och oppositionella.

Inom VPK verkade det råda en uppfattning eller förhoppning att kommunistpartierna i Öst på något skulle kunna reformera sig själva, och självmant införa ett demokratiskt system. Och då blev också taktiken att man skulle försöka ”påverka” dessa partier, och således behålla vissa vänskapliga band till dem. VPK hyste starka illusioner i Gorbatjov och hans sk ”reformer”. Så sent som på partikongressen 1990 innehöll partistyrelsens verksamhetsberättelse en formlig lovsång till Gorbatjovs politik:

De revolutionära förändringarna och den internationella avspänningen i Europa vore otänkbar utan de grundläggande förändringar som inletts i Sovjetunionen. En dynamisk utveckling, känd över hela världen som glasnost och perestrojka, har där tagit sin början.

En annan förklaring till de fortsatta kontakterna med Öst var att man genom dessa hoppades upprätthålla förbindelser med befrielserörelser och stalinistiska länder i tredje världen (och sålunda med solidaritetsaktivister i Sverige), vilket annars inte hade varit möjligt. Före 1988/89 stöddes regimerna i bl a Kina, Angola, Kuba och Vietnam okritiskt. De tre sistnämnda stöddes även efteråt, men kritiskt. Så sent som på vänsterpartiets kongress 1996 pratade man om sitt ”broderparti” på Kuba.

I boken Lik i Garderoben? konstaterar Sven-Eric Liedman att VPK var ett kompromissparti. Det ville samla många stridande viljor till en bräcklig enhet. Det yppade kritik mot Sovjet men bevarade sina traditionella vänskapliga relationer till dess kommunistparti. Med Sovjet fanns trots allt ett slags ”värdegemenskap”.

Fortsatt reformistisk inrikespolitik
Inrikespolitisk fortsatte VPK i princip en reformistisk strategi, vilket inte hindrade att ett revolutionärt språkbruk då och då kunde användas. När det kom till kritan försvann både anti-kapitalismen och socialismen. En viktig kamp som partiet deltog i var linje-3-rörelsen inför folkomröstningen om kärnkraften 1980. Författarna till boken Det förlorade språnget, som alla aktivt deltog i linje-3-rörelsen, konstaterar i detta sammanhang:

Slutsatsen… är alltså att den livskraftiga folkrörelseandan och förmågan att rikta antikänkraftsupprorets kraft mot kraftbolag, stat och kränkraftssålda partiledningar kvävdes sakta från april 1979 av centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna, med kristen demokratisk samling som medhjälpare.

VPK var med andra ord ett sannt kompromissparti, kompromissandan utsträcktes inte bara gentemot Sovjet utan även gentemot makteliten och borgerliga krafter i det svenska samhället…

Eurokommunismens politiska rötter
Man skulle kunna säga att den sk eurokommunismen utvecklades då inlemmandet i det kapitalistiska samhället och den borgerliga demokratins mekanismer började väga tyngre för kommunistpartiernas politik än kraven från den sovjetiska byråkratin. Under efterkrigstiden växte de kommunistiska partiapparaterna allt djupare in i det borgerliga statsmaskineriet. På många sätt skedde här en process som kan likna den klassiska socialdemokratins utveckling mellan åren 1900 och 1914, även om viktiga skillnader finns. Efter andra världskriget hade också Sovjet fått en buffertzon i Östeuropa och var således inte i lika stort behov av ”ambassadpartier”, och kunde därför tillåta en mer självständig linje bland dessa partier.

Stalinismens kännetecknande drag var att man underordnade sig den sovjetiska politiken. Eurokommunistiska ledare ansåg dock att den makthavande byråkratin i Öst var viktiga samtalspartner av vilka den önskade en reformistisk utveckling. Eurokommunismen skulle med andra ord kunna karaktäriseras som en politisk övergångsform mellan stalinism och ren reformism.

Ernest Mandel (som i sin tur skulle kunna kritiseras i ett antal frågor) påpekar i boken Europas kommunistpartier (skriven 1978) att eurokommunismen var en logisk följd av stalinismen. Han menar att det sovjetiska partiets ”nationella messianism” kom att ge upphov till lika många motsvarigheter på annat håll som det fanns mäktiga kommunistpartier som materiellt var oberoende av Moskva. Det ”enda centrumet” banade väg för många centra. ”Proletär internationalism” i betydelsen ”försvar av den sovjetiska bastionen” växte ut till en rad ”nationella kommunismer”. I denna mening såddes fröna till eurokommunismen då teorin om ”socialism i ett land” lanserades av Stalin 1924.

Redan innan Komintern ännu hade upplösts 1943 skrev Trotskij följande om dynamiken i den stalinistiska teorin om socialism i ett land:

Men om nu det yttersta målet kan nås inom den enskilda nationen, genom det nationella proletariatets egna insatser, då har internationalismens själva ryggrad fått sig en avgörande knäck… Om det överhuvudtaget är möjligt att uppnå socialismen i ett enskilt land, då kan man förstås också stödja teorin före erövrandet av makten och inte bara efter… Detta betyder början till Kominterns sönderfall längs socialpatriotiska gränser. Ett kommunistiskt parti i vilket som helst kapitalistiskt land, som genomsyrats av föreställningen att det egna landet besitter de ’nödvändiga och tillräckliga’ förutsättningarna för att själv kunna genomföra uppbygget av ett ’fullständigt socialistiskt samhälle’, kommer inte att utvecklas på ett sätt som i grunden skiljer det från den revolutionära socialdemokratin, som inte heller började med en Noske och som slutgiltigt stöp på denna fråga den 4 augusti 1914.

Mandel menar också att medan ”socialism i ett land” banade vägen för national-kommunismen, så ledde folkfrontens teori och praktik (inte minst sambarbetet med den ”progressiva imperialismen”) i sin tur till en politisk linje som närde en socialdemokratiseringsprocess. Detta var eurokommunismens två historiska rötter. Mandel påstår också att majoriteten av de mest klarsynta eurokommunistiska ledarna var fullkomligt medvetna om detta. De sistnämnda brukade inte sällan hänvisa till sina ”stora historiska föregångare” – folkfrontspolitiken och det ”Förenade anti-fascistiska motståndet” under och omedelbart efter andra världskriget – som förberedande stadier för eurokommunismen. De hade därför inte heller fel när de på sitt eget sätt, påminde ibland okunniga och ibland oärliga maoister om att själve Josef Stalin var eurokommunismens verklige ideologiske stamfader.

VPK blir vänsterpartiet
Revolutionerna i Östeuropa 1989 sände shock-vågor över hela världen, vilket påverkade kommunistpartier i olika länder, så även VPK i Sverige. VPK var teoretiskt och politiskt sett dåligt rustad inför dessa händelser. En lite kaotisk process inleddes som skulle leda till en serie interna förändringar inom partiet. Det var många gamla VPK:are som drastiskt ändrade ståndpunkt under de år som följde.

Kollapsen för diktaturerna i Östeuropa 1989 gav upphov till en omfattande debatt inom VPK och senare vänsterpartiet om dessa regimers karaktär, de band partiet hade haft med dessa och den praktiska konsekvensen detta kunde få på den egna politiken.

På partikongressen 1990 bytte VPK namn till vänsterpartiet, dock ett beslut som togs med knapp majoritet, 136 ombud röstade för och 133 mot. 1987 års partiprogram slopades också helt, och ersattes med 11 grundsatser. I dessa grundsatser återfanns inte ordet kommunism, bara att partiet ”arbetar för ett klasslöst samhälle”. Gudrun Schyman ställde upp som motkandidat till Werner på partiordförandeposten, men Werner vann med röstsiffrorna 161 mot 99.

På kongressen beslöt man att låta en grupp från partiledningen ”fristående” historiker få full tillgång till partiets arkiv så att de i detalj skulle kunna studera de förbindelser partiet hade haft med kommunistpartierna i Östeuropa och annorstädes. Denna ”vitbok” kom att presenteras på 1993 års kongress, och kan sägas vara partiets slutgiltiga uppgörelse med stalinismen och systemen som existerade i Östeuropa. Titeln på rapporten blev Lik i Garderoben?.

I början av 90-talet var det flera ledande vänsterpartister som hoppade av partiet, för att de ansåg att ”förnyelseprocessen” inte gick tillräckligt snabbt ”framåt”. Många av dessa gick sedan över till socialdemokraterna. Bland dem var bl a Annika Åhnberg, som även kritiserade vänsterpartiet för att vara emot EU-inträde, och Ylva Johansson. Båda återfanns år 1996 i den socialdemokratiska regeringen.

Enligt en artikel i Affärsvärlden 11/95, en tidskrift som knappast är särskilt vänstervriden, kom den avgörande förändringen på partikongressen 1993 då partiet inte bara bytte partiledare utan även politik genom att anta ett nytt partiprogram. Om partiets ”förnyelseprocess” skriver man i artikeln:

Naturligtvis finns en del som måste tolkas som populism i vänsterpartiets politik, men det viktigaste är utan tvivel att partiet slutgiltigt sagt adjö till kommunismen, och sin gamla historia, och antagit en politik som måste karaktäriseras som en variant av den socialdemokratiska… Vänsterpartiet (s) bordet det kanske heta…

Genom att bejaka huvudinslagen i socialdemokraternas politik, men samtidigt lägga sig en smula längre åt vänster kan vänsterpartiet framstå som attraktivt för många traditionellt socialdemokratiska väljare.

Om Johan Lönnroth, som 1993 blev partiets vice ordförande, skriver Affärsvärlden:

Han är docent i nationalekonomi och numera partiets talesman i ekonomiska frågor. Det är han som bidragit mest till att partiets uppfattning om den ekonomiska politiken knappast kan angripas för brister i konsekvens eller sakkunskap. Den gamla marxistiskt färgade vokabulären har bytts ut mot en modern ekonomisk syn, som alltså i princip inte skiljer sig från socialdemokraternas… [Han] har bidragit mest till att städa upp i vänsterpartiets ekonomiska politik.

I 1994 års riksdagsval nådde partiet sitt högsta röstetal på flera decennier – 6,2 procent. Inför folkomröstningen mot EU deltog partiet i nej-kampanjen. I slutet av 1994 inleddes ett samarbete med den socialdemokratiska regeringen, där vänsterpartiet deltog i en rad nedskärningsbeslut. Detta samarbete avbröts dock några månader senare, genom att regeringen istället valde centern som samarbetspartner. Efter valet 1994 har partiet fått ökat stöd i opinionsmätningar, och gynnats dels av sin EU-kritiska hållning och dels av missnöjet med den socialdemokratiska regeringens nedskärningspolitik främst bland arbetarväljare.

På partikongressen 1996 skedde inga större förändringar. Det stora nya i 1996 års program var att man skrev att vänsterpartiet var ett feministiskt parti, vilket hade föregåtts av en längre debatt.

Väljarbas i förändring
En studie av partiets väljarsammansättning de senaste årtiondena visar på stora förändringar.

1956 utgjordes hela 93 procent av SKPs väljare av arbetare, för SAP var samma siffra 74 procent. Detta tyder på att SKP hade en mycket stark arbetarförankring, t o m starkare än fallet var för SAP. Sedan dess har denna ”arbetarprägel” hos de båda partiernas väljarbas tunnats ut alltmer, men är särskilt markant i VPKs/SKPs fall. Två större förändringar för SKPs/VPKs del är värda att notera:

• Mellan valen 1964 och 1968 sjönk andelen arbetarklass bland partiets väljare från 84 till 54 procent, och hamnade under motsvarande siffra för socialdemokraterna. Detta sammanföll alltså med att CH Hermansson blev partiledare och att SKP bytte namn.
• Mellan valen 1976 och 1979 föll andelen arbetarklass från 56 till 42 procent bland de egna väljarna, och hamnade därmed för första gången under 50 procent. Skillnaden gentemot socialdemokraterna vidgades markant. Detta sammanföll också med att APK splittrades från VPK.

Under 70-talet började VPK istället vinna alltfler röster bland yngre tjänstemän och bland studerande. Vid 1979 års val fick t ex både moderaterna och VPK ungefär en fjärdedel av sina röster från socialgrupp I och studerande. VPK genomgick en metamorfos och förvandlades väljarmässigt till ett ”mellanskiktsparti”. Betyder det att VPK då upphörde vara ett ”arbetarparti”? Detta vore nog en ganska mekanisk och ohistorisk slutsats.

Enligt marxistisk teori är mellanskikten och småborgerliga grupperingar under kapitalistiska förhållanden oförmögna att uppträda som en klass för sig, de brukar istället pendla mellan de två huvudklasserna bourgeoisin och proletariatet. Till skillnad från småbourgeoisin (t ex bönderna) är ju också mellanskikten löntagare. Partier med en kraftig förankring bland mellanskikten kommer när det kommer till kritan inte att vara kapabla att agera som en ”tredje kraft” i samhället, trots olika sådana försök. De kommer förmodligen efter ett tag att uppträda antingen som arbetarpartier eller borgerliga partier. VPK har – utifrån ett sådant synsätt – p g a sin vänsterprofil och tradition hela tiden förblivit ett arbetarpartiet. Det bör också påpekas att VPK – till skillnad från de borgerliga partierna – alltid haft ett högst marginellt stöd bland större företagare, d v s själva borgarklassen.

Vid valet 1991 sjönk andelen arbetare bland vänsterpartiets väljare till rekordlåga 34 procent, t o m ny demokrati hade en större andel arbetarväljare (40 procent). Men vid valet 1994 skedde ett klart trendbrott. Andelen arbetarväljare ökade till 45 procent. Vänsterpartiet började genomgå en ny metamorfos.

Diagrammet ovan visar vänsterpartiets, socialdemokraternas och moderaternas stöd bland arbetare mellan åren 1987 och 1996. Om vi studerar diagrammet ser vi en uppgång i vänsterpartiets stöd bland arbetare vid två tillfällen; runt maj 1990 och efter valet 1994. Dessa båda uppgångar sammanfaller med sjunkande siffror för socialdemokraterna. Vid båda dessa tillfällen befann sig (s) i regeringsställning och förde en högerinriktad politik som många arbetare blev missnöjda med. Våren 1990 gick (s)-regeringen så långt som att föreslå ett tillfälligt strejkförbud, något exempellöst för en arbetarregering. Efter 1994 fortsatte den nyvalda (s)-regeringen en nedskärningspolitik med udden riktad mot svagare grupper i samhället. Det är främst missnöjda vänstersocialdemokrater, och dessa brukar också tillhöra arbetarklassen, som går över till vänsterpartiet.

En intressant notering som kan göras är att VPK fick ett kraftigt ökat stöd mellan maj 1989 och maj 1990, d v s den period då stalinismen i Östeuropa höll på och kollapsade och innan partiet hade bytt namn. Åren efter det att vänsterpartiet hade dumpat k:et gick stödet bland arbetare kraftigt tillbaka. Detta skulle kunna tyda på att stalinismens kollaps inte har haft en särskilt stor påverkan på vänsterpartiets stöd bland arbetare. Andra, främst inrikespolitiska, faktorer har haft en större betydelse.

Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att vänsterpartiet går framåt bland arbetare när det bland dessa råder ett missnöje med den socialdemokratiska politiken. Men under den borgerliga regeringen ledde missnöjet med dess politik till ett ökat stöd för SAP, medan vänsterpartiet inte fick ta del av denna anti-borgerliga stämning. Det är sålunda som vänsterkritiker av socialdemokratin som (v) har sina stora möjligheter. Om partiet inte ses som annorlunda än SAP blir det poänglöst för vänstersocialdemokrater att gå över till (v).

Bland väljarna uppfattas partiet företräda en rättvisepolitik och stå långt till vänster.

På en skala från 0 till 10 där 0 är längst åt vänster och 10 är längst åt höger fick (v) ett medeltal på 1,3, socialdemokraterna 3,2, miljöpartiet 3,9 och moderaterna 8,8 – partiet uppfattades sålunda stå betydligt längre åt vänster än SAP. I valet 1988, innan stalinismens kollaps, var motsvarande siffra för VPK 1,2 – ingen större förändring alltså.

I en opinionsmätning från 1995, d v s efter vänsterpartiets uppgörelser med regeringen om stora nedskärningar, undersöktes partiernas ”karaktärsprofiler”. Jämfört med året innan tappade socialdemokraterna i denna undersökning mycket av sin sociala image, och överträffades på flera punkter av vänsterpartiet. 53 procent angav att vänsterpartiet stod på de svagas sida, 27 procent ansåg att socialdemokraterna gjorde det.

Denna uppfattning av vänsterpartiet har utgjort grundvalen för framgångarna i opinionsundersökningarna. Men hur ett partis politik uppfattas bland väljarna kan ofta skilja sig ganska mycket från partiets verkliga politik.

Summering
På basis av redovisningen ovan skulle partiets historia kunna delas in i fyra perioder:

• 1917-1929, formeringsperioden.
• 1929-1964, den stalinistiska perioden.
• 1964-1989/90, den eurokommunistiska perioden.
• 1990/93 och framåt, den reformistiska perioden.

Avgörande vändpunkter kan därför kunna sägas vara:

• Splittringen från SAP 1917 i kombination med den ryska revolutionen.
• Splittringen 1929, som vissa vill datera till det egentliga födelseåret för partiet.
• Valet av CH Hermansson på partikongressen 1964, namnbytet 1967 och APKs utsplittring 1977.
• Stalinismens kollaps i Östeuropa 1989 samt partikongresserna 1990 och 1993.

I varje vändpunkt finns ett mönster, där olika falanger utkristalliseras vilket sedan ger upphov till olika splittringar. Även om vändpunkten 1990 till 1993 inte kännetecknades av några splittringar, var det dock ett betydande antal ledande vänsterpartister som då hoppade av partiet. Fundamentala förändringar i större organisationer är sällsynta, och de är ofta resultatet av plötsliga chockvågor och ändrade sociala relationer.