Jonas Karlsson
Syrizas uppgång och fall: Lärdomar för Europas socialister
Bokförläggarna Röda Rummet, 2025
Vi är nog många som minns spänningen och förhoppningarna i samband med att det grekiska vänsterpartiet Syriza vann valet 2015. Det var första gången som ett parti till vänster om socialdemokraterna kunde bilda regering inom EU. Förväntningarna var stora bland alla radikala människor inte bara i Grekland eller Europa utan i hela världen. Framgången byggde framför allt på missnöje med den borgerliga regeringens hantering av landets statsskuld och de omfattande nedskärningarna.
Åren efter 2015 fick Syriza och partiets ledare Tsipras och finansministern Varoufakis föra ett konstant krig mot den så kallade trojkan som satte upp reglerna för återbetalning av lån. Trojkan bestod av EU-kommissionen, Europeiska Centralbanken (ECB) och Internationella Valutafonden (IMF). Syrizas ledare fick under några år föra ett ständigt krig, närmast ett gerillakrig, för att överlista ledande europeiska politiker som den tyska kanslern Angela Merkel och den tyske finansministern Wolfgang Schäuble. Kampen tog slut i och med Syrizas valförlust 2019. Därefter föll Syriza sönder och flera olika falanger bröt sig ur och bildade nya organisationer. I historiens backspegel är den grekiska utvecklingen från 2015 till 2019 en mycket lärorik period för alla socialister.
Jonas Karlsson har tidigare arbetat för Vänsterpartiet och suttit i partistyrelsen. Han lämnade V 2024 tillsammans med andra och bildade Solidaritet. Hans välskrivna bok bygger på gedigna kunskaper och författaren har dessutom följt det grekiska dramat på nära håll. Han har tillbringat åtskillig tid i Grekland och intervjuat och diskuterat med många av Syrizas ledande företrädare. Han verkar också ha god hand med de ekonomiska komplikationerna i samband med statsskulden. Det är ett mycket värdefullt material. Berättelsen om Syrizas uppgång och fall är dessutom välskriven och med en personlig ton. Det är alltså en mycket läsvärd bok som i likhet med författarens avsikter också har väsentliga lärdomar för Europas – och hela världens – socialister. Boken avslutas med att författaren formulerar 65 lärdomar utifrån sin berättelse om Syrizas uppgång och fall.
Det finns dock ett grundläggande problem med Syrizas politik, ett problem som också avspeglar sig i Jonas Karlssons lärdomar. Reformismen var Syrizas utgångspunkt när det bildades utifrån den grekiska arbetarrörelsens ganska komplicerade historia.
Det grekiska kommunistpartiets historia bygger i stor utsträckning på den roll det spelade i inbördeskriget i slutet av 1940-talet. Partiets väpnade kamp mot den inhemska reaktionen och den brittiska imperialismen, som ville ta tillbaka sin ställning i Grekland, förråddes av Stalin och Sovjetunionen. Partiet drevs under jorden och i exil. Det var inte bara exil i Sovjetunionen utan också i grannlandet Bulgarien. Därmed kom partiet att få ett visst avstånd till kampen i Grekland och dess stalinistiska karaktär befästes. Greklands kommunistiska parti, KKE, är i dag det enda kvarvarande stalinistiska partiet i Europa med massinflytande inom arbetarklassen. Partiet behärskar viktiga delar av arbetarklassen genom sin fackliga organisation PAME.
Det växte emellertid under en längre tid fram andra vänstergrupper och till slut blev partiet Synapsismos en samling av de som stod i motsättning till KKE. Det skedde dels under inflytande av det som kallades eurokommunismen. Flera av de större stalinistiska partierna som det italienska, franska och spanska avlägsnade sig under 1970-talet från Moskvas dominans och sökte nya strategiska inriktningar för att komma i regeringsställning. Den franska vänsterenheten med socialisterna lyckades komma till makten och genomförde åtminstone några viktiga reformer. Det spanska partiet däremot bidrog till att Francos död inte blev inledningen till en revolutionär kris och det italienska partiet försökte under en lång rad av år att upprätta en ”historisk kompromiss” med kristdemokraterna men misslyckades. Eurokommunismen ledde i slutändan till att stalinismen ersattes av socialdemokrati.
Det som var annorlunda i Grekland var att Synapsismos, efter stora svårigheter att vinna väljarstöd, inledde en politik för att skapa en vänsterkoalition i motsättning både till KKE och det korrumperade socialdemokratiska PASOK. Andra delar av den anti-stalinistiska vänstern erbjöds att delta i ett nytt projekt som kom att kallas Syriza. Förutom vänstersocialistiska grupper anslöt sig även maoister och några trotskistiska grupper. Det kan inte råda någon tvekan om att det var öppenheten mot andra strömningar och det medvetna konstruerandet av ett pluralistiskt parti med tendensfrihet som skapade Syrizas framgång. Jonas Karlsson är mycket upptagen av just den aspekten. Betydelsen av mångfald och tendensfrihet genomsyrar boken och lärdomarna.
Det finns emellertid problem med de lärdomar som dras. I lärdom 55 berör Jonas Karlsson den centrala frågan: ”Vänstern måste återigen börja intressera sig för staten”. Han skriver:
Hur vänstern ska lära sig administrera och förvalta staten effektivt under trycket från kapitalet är en nyckelfråga. Staten är enligt klassisk marxistisk teori inte neutral utan ett verktyg för den dominerande klassen och reproducerar kapitalistiska maktrelationer, även om teoretiker som Nicos Poulantzas har betonat en relativ autonomi hos staten. Enligt Poulantzas måste staten i stället för att ”krossas” genom en dubbelmaktsstrategi, ”omdanas” med hjälp av kamp inom institutionerna men också utanför med folkmaktsorgan och direktdemokratiska strukturer. (s. 400)
Resonemanget fortsätter med att betona att vänsterregeringar ”konkret kan styra och vrida makten ur händerna på kapitalet”. Staten kan, med andra ord, transformeras (s. 401).
Det här är en central punkt i boken, utan tvekan den mest centrala. Syriza var ett vänsterreformistiskt parti som saknade en revolutionär strategi för att krossa den borgerliga staten och skapa en ny stat, en arbetarstat baserad på arbetarklassens (löntagarnas) egna maktorgan.
När det visade sig omöjligt att övertyga trojkan om Syrizas syn på den grekiska statsskulden och att stödet från arbetarrörelsen i övriga EU var alldeles för svagt utbröt en politisk kris i partiet. Trots allt tal om betydelsen av partiets interna demokrati, och att olika tendenser motsatte sig partiledaren Tsipras kapitulation, föll projektet samman. De strukturer i partiet som skulle fatta viktiga beslut, partiledningen och centralkommittén, ställdes helt enkelt åt sidan och förmådde inte hindra kapitulationen. Det saknades både en beslutsam vänster i partiet som kunde stoppa Tsipras, och, ännu viktigare, demokratiska strukturer som omfattade majoriteten av löntagarna, det som marxister kallar rådsstrukturer. De måste skapas på arbetsplatserna och välja företrädare som också kan avsättas om de inte längre motsvarar majoritetens uppfattningar. Tsipras och hans grupp kunde köra över partiets ledning och medlemmar.
Det framgår tydligt i boken att Syriza inte hade någon som helst idé om hur armén eller polisen skulle hanteras. Polisens brutalitet mot demonstranter framgår tydligt i boken, men Syriza hade ingen lösning på det problemet. I stället var det anarkister som fick stå för motståndet mot polisen. Det vet vi att det inte leder någon vart. Anarkistiska våldsutbrott och motstånd mot polisen blir bara isolerade utbrott. Det som behövdes var en arbetarmilis som baserades på rådsstrukturer. I det sammanhanget kunde KKE:s militanta medlemmar ha spelat en roll.
När krisen blev akut i Syriza handlade det i stor utsträckning om relationen till euro-samarbetet. Tsipras var helt emot att lämna euron medan finansministern Varoufakis var mer beredd att göra det. Den mer radikale Varoufakis avgick mitt i tumultet och bildade sedan en egen rörelse, Mera25, som misslyckades med att etablera sig i de följande valen. Syriza saknade en gemensam idé om hur den ekonomiska politiken skulle hanteras. Konfiskering av bankerna och andra åtgärder för att få kontroll över ekonomin var bara något som diskuterades. Det fanns ingen gemensam strategi och när krisen blev akut föll Syriza sönder i olika grupperingar. Ledningen med Tsipras i spetsen kapitulerade och det fanns ingen kraft som kunde stoppa det.
Syriza hade inte samma förankring på arbetsplatserna som KKE och saknade organiserade band till fackföreningarna. Det betraktades tvärtom som en dygd; deras självständighet skulle respekteras. Fackföreningar och folkrörelser skulle vara självständiga, vilket innebar att den fackliga byråkratin och KKE kunde fortsätta att behärska organisationerna och medlemmarna. Dessutom släpptes en hel del socialdemokrater in i partiet efter att PASOK sjunkit som en sten i valen. Syriza hade ingen taktik för att omvandla fackföreningarna och andra organisationer till revolutionära organ för kampen om makten i samhället. Det var ju inte heller Syrizas mål. Den borgerliga staten skulle transformeras. Successivt skulle den tömmas på reaktionärer. Den strategin har prövats åtskilliga gånger av socialdemokratiska och socialistiska regeringar i Europa. Den svenska socialdemokratin följde i sin ungdom den strategin, men den har ännu inte ens lyckats omvandla Sverige till republik.
Jonas Karlsson är tyvärr kvar i det spåret. Hans 57:e lärdom understryker att en ”vänsterregering behöver flera rejäla strukturreformer”. Det som behövs är ”ett program för att försvara folket och välfärden, utmana systemet och påbörja övergången till socialism” (s. 401). Det behövs ”ett övergångsprogram eller åtminstone strukturreformer som är svåra för högern att riva upp om de kommer tillbaka till makten” (s. 402). Han understryker gång på gång betydelsen av mobilisering, av massrörelser, men det förblir abstrakt. Hur många gånger ska de, som i Grekland, mobiliseras för protester och demonstrationer utan att något egentligen förändras? Upprepade mobiliseringar – demonstrationer och korta strejker – som inte leder någonstans är den fackliga byråkratins, socialdemokratins och stalinismens favoritmetod för att avväpna en militant arbetarrörelse. De grekiska arbetarna var ovanligt uthålliga i det avseendet. Gång på gång gick de ut för att protestera och visa sitt missnöje, men varken Syriza eller KKE hade någon idé om nästa steg förutom att rösta i valen.
Hur kan då det borgerliga motståndet, den borgerliga staten och kapitalets makt brytas ner och besegras? Den historiska erfarenheten säger att det bara finns en väg, nämligen den väg som utpekades av bolsjevikerna, den tidiga Kommunistiska Internationalen och därefter av Trotskijs fjärde international. Det är omöjligt – och det finns inga exempel på – att bourgeoisien har besegrats med hjälp av den parlamentariska demokratin. Dess styrka går mycket djupare än så. Det krävs en motmakt som växer fram i kampen och som kan utmana kapitalets makt på arbetsplatserna genom arbetarkontroll. Det behövs verkligen, som Jonas Karlsson nämner, ett ”övergångsprogram”, men inte ett som består av ”strukturreformer”. Ett övergångsprogram måste utgå från dagens strider och visa hur en konsekvent kamp kan leda vidare till arbetarklassens maktövertagande.
Borgarnas makt måste angripas beslutsamt och målmedvetet. Det går inte att under en längre tid med hjälp av en vänsterregering omvandla den borgerliga staten. Den enda motmakt som kan besegra borgarnas makt är en rörelse som organiserar löntagarna på arbetsplatser och i bostadsområden. Arbetsplatserna är kapitalets kärna och måste erövras med arbetarkontrollen som vapen. Rörelsens mål måste vara att bryta ner och krossa den borgerliga staten. Den måste ersättas av en ny stat, en arbetarstat som växer fram i kampen. Socialismen kan inte införas via parlamentariska val. Det är en illusion som kostat arbetarklassen många nederlag och offer. Det räcker med att peka på Chile och Allendes reformistiska strategi. Ingen kan tro att den grekiska bourgeoisien, dess stat och dess väpnade gren, armén, utan att ingripa skulle låta en vänsterregering införa socialism. Den grekiska armén visade redan på 1960-talet med sin militärdiktatur hur det ska förhindras.
Trots politiska svagheter – boken lanserar en reformistisk strategi för vänstern i Europa – är det en värdefull bok som engagerat och personligt skildrar Syrizas uppgång och fall. Den är en utmärkt och välformulerad illustration av reformismens misslyckande.
POM