Efter två års förberedelser och två veckors förhandlingar har den konferens som påstods skulle besluta om juridiskt bindande begränsningar av utsläppen, och som skulle komma överens om finansieringen av hjälpen för att skydda fattigare länder, misslyckats – och fullständigt misslyckats. FN:s femtonde konferens om klimatförändringar (COP15) samlade ledare från hela världen, miljöministrar, NGO-organisationer och journalister i Köpenhamn. Allt som allt kom 50 000 personer till den första globala konferensen någonsin för att försöka avvärja katastrofala klimatförändringar. Med alla mått mätt var det en konferens av historisk betydelse. Ännu mer betydelsefullt då att den misslyckades – och misslyckades fullständigt.
Den enda juridiskt bindande klimatöverenskommelsen som finns, Kyotoprotokollet, kommer att upphöra 2012 och inget liknande kommer att ersätta det. Köpenhamn har inte vidtagit några åtgärder för att begränsa eller vända de processer med vilka den ohämmade kapitalistiska plundringen av naturen hotar världen – inget mindre än en klimatkatastrof. Det finns inga juridiskt bindande mål för minskningar av utsläppen av växthusgaser och inga datum för när de ska uppnås.
Det innebär, som vi ska se, att rörelsen mot klimatförändringar radikalt behöver omorientera sin taktik och sin strategi bort från den lobbyverksamhet mot regeringarna som NGO-organisationerna arbetar med. Den behöver tänka igenom hur de arbetande massorna kan få bort politikerna, de kapitalistklasser som de representerar, och hela det ekonomiska system som kommer att göra katastrofen oundviklig, från makten.
Köpenhamn visade, och det med förödande tydlighet, att en konferens om klimatet faktiskt är en konferens om vem som kontrollerar vad. Dödläget inför det föreslagna avtalet återspeglade styrkeförhållandena i världen och hur de förskjuts. Det uppenbarade framför allt två politiska fakta av oerhörd betydelse.
Det första är det växande gapet mellan, å ena sidan, de utvecklade imperialistiska staternas intressen, plus den blivande imperialistiska supermakten Kina, och, å den andra, de ekonomiskt och politiskt svaga länderna i Afrika, Asien, Oceanien och Latinamerika.
Den andra kategorin – faktiskt den stora majoriteten av stater, som representerar majoriteten av världens folk – fick se sina berättigade farhågor för sin framtid brutalt kastade åt sidan och ignoreras. Sudans förhandlare, Lumumba Dia-ping, sade följande om den slutliga överenskommelsen: den ”bad Afrika att underteckna en självmordspakt, en kremeringspakt, för att bevara några få länders ekonomiska dominans”. Den första gruppen var fast besluten att försvara sin ”rätt” att monopolisera jordens resurser. De är beslutna att fortsätta använda fossila bränslen och förnedra biosfären på ett sätt som kan kosta miljarder människor deras liv eller undergräva deras välbefinnande; och allt bara för att öka vinsterna för några få tusen megaföretag och deras mångmiljardärer.
Även det förväntade åtagandet från de rika nationerna att avsätta resurser för att hjälpa de fattigare länderna att bära kostnaderna för klimatkatastrofer visade sig också vara en fullständig bluff. Löftet om 30 miljarder dollar under de närmaste tre åren, vilket ska öka till 100 miljarder dollar 2020, är, som en afrikansk delegat påpekade, knappast tillräckligt för att betala kistorna åt de som kommer att gå under. I jämförelse med de biljarder med dollar som USA och EU spenderade på att rädda sina banker 2008, är det en struntsumma.
En handfull stormakter vägrade, vilket är ännu värre, blankt att lova att det ska vara nya pengar. Varje utbetalning som görs kommer, med andra ord, helt enkelt att tas från deras existerande budgetar för bistånd. Länderna i klimatförändringarnas frontlinje, i Afrika, Asien och Oceanien, kommer att tvingas välja mellan att bekämpa effekterna eller drastiskt skära ner på sina utgifter för utbildning, välfärd och ekonomisk utveckling för sina folk. Dessa stater lider redan av nedskärningar som nyligen genomförts i biståndet från de rika länderna, vilket bryter mot de löften som undertecknades 2000 och som bekräftades i Gleneagles 2005.
Det andra betydande faktum som uppvisades i Köpenhamn var det som hände i de förhandlingar bakom kulisserna som bara en handfull nordamerikanska, västeuropeiska och östasiatiska ”stormakter” var inbjudna till. Dessa möten bevittnade en skarp sammanstötning mellan de gamla, ”nöjda” imperialistiska makterna och de smidigare och hungrigare stater som strävar efter att ansluta sig till den imperialistiska klubben. Speciellt Kina visade att man nu har en ekonomisk makt som gör att man inte kan ignoreras eller utan vidare förolämpas.
Kina använde skoningslöst sina nyvunna ekonomiska muskler för att inlägga veto mot varje förslag som skulle ha begränsat den egna kapitalistiska utvecklingen under det tjugoförsta århundradet, trots den förstörelse av miljön som det kommer att innebära. Britterna försöker redan kasta hela skulden på Kina för fiaskot i Köpenhamn. Vi måste med förakt avvisa försöket att skylla ifrån sig. Kina kan, med fullständigt berättigande, svara att kritiken från Europa och i mindre utsträckning från USA, Japan och Australien, är rena rama hyckleriet, eftersom dessa länder är ansvariga för två århundraden av miljöförstöring och fortfarande idag svarar för 60 procent av utsläppen av växthusgaser. Utsläppen av CO2 per capita är fyra gånger högre i USA och Australien och dubbelt så höga i EU och Japan som i Kina. USA föreslår själva dessutom ingenting för att minska sina utsläpp utöver bluffen med utsläppshandel, genom vilken dess fortsatta utsläpp påstås kompenseras genom att muta underutvecklade länder att förbli underutvecklade.
Vi får emellertid inte, som Venezuela kommer att vara benäget att göra, att med tystnad förbigå eller ens ursäkta Kinas handlande. Kina blockerade till och med de otillräckliga mål och juridiskt bindande åtaganden som föreslogs av EU:s ledare eftersom man motsätter sig alla begränsningar av sina stigande utsläpp av koldioxid, vilka med tanke på hur stor landets befolkning är, sannerligen förvärrar problemet. Och om andra ”utvecklingsländer” följer efter – vilket de har all rätt att göra med användning av det kinesiska argumentet – kommer vi att nå katastrofen ännu tidigare än vad som för närvarande förutspås. Kinas härskare sätter, kort sagt, sina ambitioner att göra landet till en imperialistisk makt före varje omtanke om välfärden för världens folk, inklusive det egna folket.
Kineserna avvisade dessutom viktiga delar av de svagare förslag som Obama var beredd att underteckna, såsom det önskvärda målet att minska de globala utsläppen av koldioxid med 50 procent till 2050 och att ”den utvecklade världen” minskar sina utsläpp med 80 procent till samma tidpunkt. En europeisk företrädare förklarade det så här: ”Kina tror att man 2050 kommer att vara ett utvecklat land och man vill inte hindra sin tillväxt.”
Det kinesiska vetot satte också käppar i hjulet för Barack Obama, som var ivrig att spela rollen av mäklare, även om han också därmed slapp ur knipan att försöka tvinga den reaktionära kongressen i USA (demokrater likaväl som republikaner) att gå med på några mål över huvud taget. Det gjorde emellertid de europeiska imperialisterna rasande. Tidningen Independent on Sunday i London uppger (20 december) att en europeisk diplomat, utom protokollet, sade att det givetvis var ”ett skitavtal”. De kommer inte desto mindre att avstå från att offentligt angripa den uppgörelse som dikterats av USA och Kina, utöver att säga att det ”bara är en början”.
Uppgörelsen avslöjade, sist men inte minst, på ett grymt sätt den roll som FN och dess omfattande fest för NGO-organisationer påstås ha spelat. Konferensen skulle vara en konsultation med ”det civila samhället”. Men Köpenhamnsavtalet blev faktiskt inte ens föremål för någon omröstning av de 193 nationer som närvarade. Richard Black från BBC beskrev bestörtningen när avtalet ingicks: ”vetenskapsmän och aktivister… såg med förskräckelse på när kinesiska och amerikanska ledare och deras följen flög in, tog över dagordningen och trädde fram med något som i grunden var deras egen privata överenskommelse, med ledare som tillkännagav den i direktsänd teve innan andra insåg att det inträffat.” Delegaterna ”noterade” helt enkelt överenskommelsen.
ALBA-blocket av latinamerikanska länder – Venezuela, Bolivia, Ecuador, Kuba och Nicaragua – fördömde överenskommelsen. Venezuelas delegat, Claudia Salerno Caldera, beskrev den som en ”statskupp mot FN:s auktoritet”. BBC:s miljökorrespondent Matt McGrath rapporterade, vilket är ännu mer olycksbådande, att ”det på slutdokumentets framsida ska finnas en lista med de länder som är för och de som är emot, och en del experter föreslår att pengar bara ska flöda till de som säger ja.”
Hur man än vrider och vänder på Köpenhamnsavtalet, kommer det inte att avvärja hotet om klimatförändringar. Inte ens den begränsning till två graders ökning av den globala medeltemperaturen, som avtalet inte ens lyckades komma överens om, kan garantera något skydd för den halvkoloniala världen. Konsensus bland vetenskapsmännen är att om de imperialistiska länderna och Kina till 2020 minskar sina utsläpp av uppvärmande gaser med 40 procent från nivån 1990, skulle det bara ge oss en 50-procentig chans att vi ska kunna hålla oss på rätt sida om vändpunkten till katastrofala förändringar. Det var därför som många delegater krävde en gräns på en och en halv grad. Vetenskapsmän vid Climate Analytics beräknar att vad som erbjöds i Köpenhamn av EU och USA bara var en nominell minskning på 8–12 procent, vilka när alla kryphål och räknetricks dras av faktiskt skulle innebära en nettoökning med fyra procent.
Hur ska vi då kunna rädda mänskligheten undan dessa katastrofer? Helt enkelt genom att inse att vi måste mobilisera de potentiella offren i en global kamp. Arbetarna och fattigbönderna i världen, de folkliga klasserna både i de imperialistiska och i de utsugna halvkoloniala länderna i världen, måste ta upp kampen. De måste mobilisera för att tvinga sina regeringar att genomföra verkliga åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser, att stoppa avverkningen av skogar och att sluta använda fossila bränslen i kraftverk och fordon och för att utveckla ”rena” energikällor. Spjutspetsen i den här alliansen måste vara den politiskt och fackligt organiserade arbetarklassen i alla länder.
Det är också uppenbart att vi aldrig kommer att vinna majoriteten av dem för handling om vi inte lägger fram en alternativ form av ”utveckling”, ett sätt att övervinna den ojämlikhet och det elände för den stora majoriteten som upprätthålls i en liten minoritets intresse. Det kan helt enkelt inte göras under kapitalismen, med dess nationalstater som konkurrerar för att dela upp och omfördela världens marknader och resurser, liksom deras företag som kämpar för sina vinster. Köpenhamn visar att rörelsen för att rädda mänskligheten och dess miljö helt och fullt och medvetet måste bli antikapitalistisk, revolutionärt socialistisk och internationalistisk i sina målsättningar. Endast en globalt planerad ekonomi inriktad på social rättvisa och en hållbar miljö kan tillgodose våra behov. Det är det minimum som krävs.
Dave Stockton