PKK:s flagga mellan 1978 och 1995; Wikimedia Commons; public domain. PKK slutade använda hammaren och skäran efter 1995 och orienterade sig bort från en ”marxist-leninistisk” framtoning. I vår artikel från 1995 så visar vi att fröet till denna opportunistiska utveckling ligger redan i den stalinistiska stadieteorin som gör en borgerlig stat till ett viktigt politiskt mål.
Vi publicerade den här artikeln 1995 i nummer tre av Arbetarmakt-Magasinet som då var vår tidskrift för mer djuplodande artiklar. Tidskriften finns kvar, men heter numera Revolutionär Marxism. Artikeln är översatt från vår tyska sektions tidning som då hette Arbeitermacht, numera Arbeiter:innenmacht.
Redaktionen
Kampen i Kurdistan och den permanenta revolutionen
Sedan mer än ett decennium pågår ett blodigt krig i östra Turkiet. Den turkiska regimens förtryck av de mer än 10 miljonerna kurder i den turkiska delen av Kurdistan nådde sin kulmen hittills under sommaren -95 med den turkiska arméns inryckning i norra Irak för att bekämpa PKK-gerillan.
Förtrycket och arméns krig mot PKK har resulterat i en omfattande flyktingström till Västeuropa.
Den största koncentrationen av kurder i exil finns i Tyskland. Våra tyska kamrater i Gruppe Arbeitermacht har alltid försvarat de kurdiska grupperna i deras kamp mot den turkiska regimen och den tyska statens försök att undertrycka dem (fr.a. PKK), men trotskister kan inte bara nöja sig därmed.
Kampen i Kurdistan ställer också grundläggande politiska frågor och i följande artikel, översatt ur Arbeitermacht nr 38, placerar Martin Suchanek in den i ett vidare perspektiv och skisserar de strategiska uppgifterna för revolutionen i Kurdistan.
Den turkiska statens chauvinistiska politik mot kurderna har en lång och blodig historia. Den har alltid kännetecknats av att man förnekat det kurdiska folkets existens över huvud taget och straffbelagt användningen av dess språk och utövandet av dess kultur. Paragraf 89 i den turkiska lagen om partiväsendet slår exempelvis fast: ”De politiska partierna får inte hävda att det inom republiken Turkiets område finns minoriteter beträffande nationella och religiösa kulturskillnader eller språkolikheter.”
Utöver det nationella förtrycket av kurderna kommer också att Kurdistan ekonomiskt och socialt varit systematiskt missgynnat. Därför är andelen analfabeter högre, och antalet skolor, sjukhus och läkare lägre, än i övriga Turkiet. Andelen arbetslösa är därför också dubbelt så hög som genomsnittligt i landet, där den redan befinner sig kring 25%. Endast 5%av den turkiska industrin är belägen i Kurdistan.
Majoriteten lever av jordbruk och boskapsskötsel. Jordägandet är högt koncentrerat och omkring en tredjedel av alla bönder är jordlösa. Ytterligare 40% innehar bara jordlotter på mindre än 5 hektar, som inte ger tillräckligt för att överleva. Endast 2,4% av befolkningen – storbönder och storgodsägare med minst 20 hektar – innehar en tredjedel av jorden i Kurdistan. Den stora majoriteten av de jordlösa eller småbönderna måste därför dra sig fram som arrendatorer hos storgodsägarna – för det mesta ättlingar till agorna (klanledare) och schejker – och avstå mellan 10% och två tredjedelar av skörden till jordägaren. Det faktum att arrendatorsystemet – och inte, som i andra delar av Turkiet, lönearbete – är det förhärskande på landsbygden, återspeglar den relativt ringa mekaniseringen av jordbruket i den turkiska delen av Kurdistan ock dess påtvingade efterblivenhet.
Den brutala utsugningen av de jordlösa och småbönderna i Kurdistan har under det senaste årtiondet lett till en omfattande flykt från landsbygden till industristäderna i Turkiet och Västeuropa, men också till slummen i Kurdistans storstäder (särskilt till Diyarbarkir). Därför lever idag två miljoner kurder i turkiska storstäder, varav 800 000 enbart i Istanbul. Omkring 400 000 lever i västra Tyskland.
Det kurdiska folkets skiktning i klasser återspeglas också i den nationella frågan. Agorna kommer ganska bra överens med den turkiska regeringen, som de också kallat på hjälp ifrån mot den först mot slutet av 60-talet starkt framväxande bonderörelsen. Det system med så kallade ’byvakter”, dvs av den turkiska staten uppbygga enheter mot gerillan, som skapades vid mitten av 80-talet, används också av storgodsägarna för att gå fram med brutalt våld mot uppstudsiga bönder.
Det är dock inte bara de kurdiska storgodsägarna och den rätt obetydliga storbourgeoisin som förhållit sig likgiltiga till folkets elände och det systematiska förtrycket. Också den turkiska arbetarrörelsen och vänstern delar till övervägande del den storturkiska chauvinismen gentemot kurderna. Dessa faktorer och den materiella hjälpen från Syrien gör det möjligt att förstå varför PKK under 80-talet kunde ställa sig i spetsen för den kurdiska befrielsekampen i Turkiet.
PKK:s strategi
Trots sitt hjältemod och sitt tal om proletär internationalism följer PKK likväl en typiskt stalinistisk etappteori om revolutionen:
Revolutionen har två aspekter: en nationell och en demokratisk.[…] I det första steget måste revolutionen med nödvändighet ställa dessa aspekter i förgrunden. Eftersom den nationella konflikten utgör huvudkonflikten, är den bestämmande faktor för läsandet av den vidare samhällskonflikten. Så länge den nationella konflikten förblir olöst, är lösandet av var och en av de sociala konflikterna omöjligt. Det första steget mot en revolution i landet måste nödvändigtvis ha en nationell karaktär. Revolutionens andra aspekt är den demokratiska. (PKK:s program från 1984, s. 42)
För trotskister är den borgerligt demokratiska revolutionens uppgifter i de halvkoloniala länderna (nationell oavhängighet från imperialismen, jordfrågan, borgerligt demokratiska rättigheter) enbart möjliga att lösa i form av proletariatets diktatur. Men för PKK är det snarare tvärtom. Partiet eftersträvar inte någon socialistisk revolution, utan istället – antingen i form av en självständig kurdisk stat, eller i form av vidsträckt autonomi i Turkiet – skapandet av en borgerlig stat. Deras lösning är följaktligen ”För ett fritt Kurdistan”, inte ett ”socialistiskt” Kurdistan eller ett ”Råds-Kurdistan”. Bildandet av råd eller rådsliknande kamp och maktorgan förekommer följaktligen därmed inte i dess politik och program.
PKK stödjer sig i sin kamp i första hand inte på proletariatet, utan istället på bönderna och de fattiga i städerna och på landsbygden. Hela dess föreställning om folkkriget återspeglar detta. De kurdiska arbetarna, deras kampmetoder och organisationsformer står i PKK:s verksamhet inte i centrum för befrielsekampen, en plats som istället reserverats för gerillaarmén.
Detta visade sig också 1989 när en upprorsvåg, Serhildan (den s.k. kurdiska intifadan), drog fram i de kurdiska städerna. PKK blev överraskat av detta. Stadsbefolkningens kamp passade inte alls in i dess dogmer om folkkrig, enligt vilka landsbygden måste ”omringa” städerna. Detta uppror, som skakade den turkiska staten mer än gerillans verksamhet, förändrade inte något i PKK:s politiska strategi. Arbetarklassen förekommer fortfarande i bästa fall bara som en hjälptrupp, som inte kan utöva någon politisk kontroll över sitt ”avantgarde”.
Det senare visar sig också däri att PKK, trots sin väpnade kamp, hela tiden föreslår den turkiska staten förhandlingar och uppgörelser. På en konferens i början av 1994 presenterade PKK:s generalsekreterare Abdullah Öcalan en ”överraskande lösning i paketform”, genom vilken han tillkännagav sin beredskap till dialog med den turkiska staten:
l. Vi är öppna för alla förslag till lösningar och möjliga steg, som förs fram av regeringar och internationella organisationer. Vi förklarar på nytt otvetydigt att vi inte obetingat är för Turkiets delning. Jag betonar, att den propaganda, som görs i den riktningen, inte återger verkligheten. Jag vill uttrycka, att vi är beredda till en dialog, när beslut fattas inom demokratiska ramar och på grundval av vårt folks självbestämmanderätt. För konkreta förslag på lösningar är vi alltid öppna och vi har inte avskurit oss från sådana. Dessutom är vi beredda till diskussion om alla alternativ, också en federation.
Vi skyggar inte för ett ömsesidigt vapenstillestånd och samtal om alternativa lösningar, om dessa äger rum under internationell övervakning. Vi skulle inte ställa upp några hinder. Det viktigaste är ändå, att jag redan nu vill försäkra, att vi skulle acceptera alla konferensbeslut om möjligheter till lösning. När det finns en grundval för en politisk lösning och fria politiska aktiviteter, skulle vi även ta steg mot ett avslutande av den väpnade kampen. (Kurdistan Report, mars/april 1994, s. 12).
Dessa och liknande förslag är inga billiga knep, vilket kanske tyska inrikesministrar menar, utan bara den logiska konsekvensen av det borgerliga program som PKK följer, även om det är med väpnad kamp.
Folkkrigets strategi leder också ur en annan aspekt till ett dilemma. PKK kommer knappast att besegras av den turkiska armén i Kurdistan, så länge det nationella och sociala förtrycket av de kurdiska bönderna, och så länge stödet från arabiska regimer, som den i Syrien, består. PKK kan emellertid inte heller segra utan att arbetarklassen i Turkiet öppet tar parti för kurderna. Några ansträngningar för att vinna proletariatet och bönderna i Turkiet för sin sak har PKK dock inte gjort.
Revolutionärt svar
Ändå är sådana ansträngningar oundvikliga om de turkiska och kurdiska arbetarna ska kunna mobiliseras i en front mot sina gemensamma klassfiender och imperialismen. Den turkiska arbetarrörelsens militanta traditioner, den ökande strejkaktiviteten under de senaste åren liksom aleviternas massdemonstrationer mot fascister och islamiska fundamentalister visar att det finns verkliga utgångspunkter för en sådan. Arbetarrörelsen och vänstern måste ta upp kampen mot alla former av turkisk chauvinism och angrepp på kurder.
Den måste stödja kampen för det kurdiska folkets nationella självbestämmande inklusive avskiljande från Turkiet, så vitt majoriteten av de kurdiska arbetarna och bönderna kräver det. Den måste inleda en kamp för den turkiska arméns omedelbara tillbakadragande från Kurdistan, upphävande av undantagstillståndet, legalisering av alla kurdiska och turkiska motståndsgrupper, för fullständiga demokratiska rättigheter för den kurdiska befolkningen och med hjälp av en mäktig generalstrejk komma kurdernas kamp till undsättning.
Med den proletära klasskampens metoder kan inte bara den turkiska armén stoppas, utan också de turkiska och kurdiska arbetarna och bönderna förenas i kamp mot kapitalism och imperialism. En generalstrejk skulle aktualisera frågan om makten över samhället, inte bara i Kurdistan, utan i hela Turkiet. Den skulle mötas av hårdnackat motstånd från bourgeoisien, armén, fascisterna och islamiska fundamentalister, och måste därför förbindas med organiserandet av en arbetarmilis liksom med undergrävande arbete i den turkiska armén och de meniga soldaternas förbrödring med arbetarna och bönderna.
En sådan utveckling skulle ställa den socialistiska revolutionen på dagordningen i hela Turkiet och samtidigt utgöra en mäktig impuls för dess utbredning i Mellanöstern. För att den ska bli segerrik behövs det givetvis också en revolutionär ledning, ett leninistiskt, trotskistiskt arbetarparti, som företräder dessa mål och i dessa strider vinner ledningen.