Ur arkivet: Friedrich Engels 1820–1895: Marxismens medgrundare

Vi publicerade den här artikeln 1995 i nummer tre av Arbetarmakt-Magasinet som då var vår tidskrift för mer djuplodande artiklar. Tidskriften finns kvar men heter numera Revolutionär Marxism. I artikeln försvarar vi Engels avgörande bidrag till marxismens framväxt.

Redaktionen

---

Friedrich Engels 1820-1895: marxismens medgrundare

Friedrich Engels var inte bara Karl Marx allra närmaste vän och medtänkare. Han kom att tillbringa hela sitt liv i skuggan av sin vän, och har därför kommit att under­skattas även bland marxisterna. I själva verket går det inte att tänka bort hans insats för marxismens tillkomst.

Redan under Engels livstid gjordes dock försök att ifrågasätta hans insats, men de försök som gjorts att skapa en ”marxism utan Engels” har slutat i en ”marxism utan Marx”.

Anders Hagström berättar om marxismens medgrundare, som med ingen mindre än Trotskijs ord ”tveklöst är en av de finaste, bäst integrerade och noblaste personligheterna i de stora männens galleri”.

Friedrich Engels föddes i Barmen den 28 november 1820. Barmen ligger vid floden Wupper i den preussiska Rhen­provinsen. Området tillhörde den mest industriellt utvecklade delen av Tyskland, och Wuppertal, som Barmen kom att ingå i, var ett stort textilcentrum, det ”tyska Manchester”.

Engels far var välbärgad och konservativ. Han var dessutom djupt religiös och beskrivs som en despot i familjekretsen. Modern Elisabeth kom från en intellektuell familj. Friedrich som var äldst i syskonkretsen, hade tre bröder och fyra systrar.

Han lämnade gymnasiet i september 1837 utan att ha gått färdigt. Hans far hade bestämt att han skulle bli köpman. Själv kände han ingen större längtan efter att gå i sin fars fotspår. Under ett år fick han arbeta i faderns kontor, innan han skickades i väg till en stor handelsfirma i hamnstaden Bremen som ägdes av Heinrich Leopold, Sachsens konsul i Bremen. Där skulle han bli kvar till 1841.

Hamnstaden Bremen var en välkommen kontrast till Wuppertal. Engels blev en entusiastisk utövare av en rad sporter. Han gjorde sig också bekant med utländska författare och tidningar. Han kom inte minst i kontakt med oppositionell litteratur. Under åren i Bremen bröt han definitivt med religionen och började studera den inflytelserike filosofen Hegel.

Vid sidan av sitt arbete skrev Friedrich dessutom artiklar för Hamburgtidningen Telegraph für Deutschland. Tidningen var organ for den ungtyska radikala litterära grupp som influerades av poeten Heinrich Reine och litteraturkritikern och publicisten Ludwig Böhme.

Friedrich Engels första litterära arbete, som publicerades anonymt under titeln Brev från Wuppertal, väckte en storm av protester för sin kritik av den religiösa småskurenheten i den forna hemstaden. Han brännmärkte också de rika köpmännens exploatering av arbetarklassen, och i synnerhet deras användande av barnarbete.

På hösten 1841 begav han sig till Berlin där han tjänstgjorde vid gardesartilleriet som var förlagt i närheten av stadens universitet. Parallellt med sin militära utbildning studerade han filosofi vid universitetet. Han kom i kontakt med unghegelianerna, där­ ibland bröderna Bruno och Edgar Bauer och Max Stirner.

Engels kom också att bidra till Rheinische Zeitung, vars redaktör var en ung man vid namn Karl Marx. Marx hade flyttat till Köln på hösten 1842 för att ta över redaktörskapet för Rheinische Zeitung.

På hösten 1842 återvände han till Barmen efter att ha fullgjort sin militärtjänst. Hans far föreslog då att han skulle bege sig till England för att lära sig handel vid Ermen och Engels textilfirma i Manchester. I november 1842 anlände Engels till London. På vägen besökte han Marx i Köln. Ett möte som var ganska kylslaget, trots att Engels brutit med unghegelianerna.

I England
I England kom Engels i kontakt med chartismen, som upplevde ett nytt uppsving i samband med hans vistelse i England.

Chartismen var den brittiska arbetarklassens första större massrörelse. Den hade fått sitt namn efter den ”charta” med sex krav som sammanfattade dess plattform: allmän (manlig) rösträtt; årliga parlamentsval; hemlig rösträtt; avskaffande av egendomskvalifikationer för rösträtt; ersättning till parlamentsledamöter; och lika valdistrikt. Krav som alla syftade till att göra det möjligt för arbetare och hantverkare att få politisk representation på nationell nivå. Det var en lösligt organiserad rörelse med stor spännvidd från reformister till förespråkare för militant klasskamp.

Engels följde chartiströrelsen med stort intresse. Snart var han en regelbunden bidragsgivare till den chartistiska tidningen The Northern Star. Han skrev om den socialistiska och kommunistiska rörelsen på kontinenten. Han bidrog också till The New Moral World som gavs ut av den utopiske socialisten Robert Owen.

Det var under sin vistelse i England som Engels blev övertygad kommunist.

I Den arbetande klassens läge i England sammanfattade han sina iakttagelser. Den skrevs efter det att Engels lämnat England och publicerades 1845 i Tyskland. Boken som tog sex månader att skriva publicerades i Leipzig i slutet av 1845, och väckte stor uppmärksamhet för sin skildring av slummen och misären i Englands industristäder. Den är fortfarande värd att läsa som en skakande dokumentation av den tidiga industriarbetarklassens villkor.

Mötet med Marx
I slutet av 1844 lämnade Engels Manchester, och på vägen tillbaka till Tyskland besökte han Marx i Paris. Detta besök som varade i tio dagar blev början på deras livslånga samarbete.

Marx var två och ett halvt år äldre än Engels, och var född i Trier som låg i samma preussiska provins som Barmen. Mötet i Paris visade att de båda kommit fram till samma slutsatser. De inledde sitt samarbete med att skriva ett gemensamt verk. Boken publicerades under titeln Den heliga familjen, eller kritik av den kritiska kriticismen, mot Bruna Bauer och co.

På våren 1845lämnade Engels Barmen och begav sig till Bryssel, dit Marx deporterats från Paris. När Engels anlände till Bryssel hade Marx redan fullt ut utvecklat sin materialistiska historieteori i dess huvudsakliga drag, skrev Engels senare.

Tillsammans besökte de England för att studera ekonomisk litteratur som inte fanns tillgänglig i Bryssel. De tillbringade merparten av tiden i Manchester, men besökte också London där de träffade chartister och medlemmar av De rättfärdigas förbund. De rättfärdigas förbund var ett hemligt sällskap av tyska kommunistiska arbetare.

Ett gemensamt möte mellan de båda organisationerna, och en rad andra demokrater, beslöt att bilda ett internationellt sällskap av demokrater. Grundningsmötet hölls dock först efter att Marx och Engels lämnat England. Engels skrev dock en artikel om händelsen, med titeln ”Nationernas festival i London” där han för första gången formulerade den proletära internationalismens idé.

Efter återkomsten från England skrev de båda Den tyska ideologin i vilken de formulerade de grundläggande principerna för sin nya åskådning. Verket kom dock aldrig att publiceras under de bådas livstid. Först 1932 publicerades den fullständiga texten i Sovjetunionen på tyska.

Manifestet
I januari 1846 grundades Bryssels kommunistiska korrespondens-kommitté, och på kort tid hade kommittén etablerat kontakt med De rättfärdigas förbund och Tyska arbetares bildningssällskap i London, de engelska chartisterna, de tyska avdelningarna av De rättfärdigas förbund i Paris och kommunistiska grupper i Tyskland (Wuppertal, Köln,Westfalen, Schlesien m.fl. platser). Ett år senare, i januari 1847, uppdrog Londonkommittén av De rättfärdigas förbund åt Joseph Moll att kontakta Marx och Engels och föreslå dem att gå med i förbundet. De uppmanades att formulera sina ståndpunkter i ett dokument som skulle läggas fram för diskussion i syfte att antas som förbundets officiella program. De ombads också hjälpa till med att omorganisera förbundet.

Förbundets kongress hölls i London den 2–9 juni 1847. Marx kunde inte närvara, medan Engels deltog som representant för förbundets medlemmar i Paris. Han kom att utöva stort inflytande på kongressens förlopp.

Kongressen ändrade förbundets namn till Kommunisternas förbund. Förbundets tidigare motto, ”Alla män äro bröder” ersattes på Marx och Engels förslag med parollen ”Arbetande i alla länder, förena er!”

Kongressen diskuterade programmet. Ett utkast skrevs i katekesform, titulerat Skiss till en kommunistisk trosbekännelse. En stor del av dokumentet skrevs av Engels, även om det undertecknades av kongressens ordförande och sekreterare, Karl Schapper och Wilhelm Wolff (som använde Schill respektive Heide som pseudonymer).

Efter kongressen bildades en avdelning av förbundet i Bryssel med Marx som ordförande. Dessutom grundade han och Engels De tyska arbetarnas sällskap, som leddes av förbundets lokalavdelning. De lyckades också få kontroll över Deutsche-Brüsseler Zeitung, som grundats av Adalbert von Bornstedt.

Engels fortsatte också att skriva för den chartistiska Northern Star och den franska La Reforme.

I mitten av oktober 1847 reste Engels på nytt till Paris. Här invaldes han i Kommunisternas förbunds distriktskommitté. Han deltog i förberedelserna för förbundets andra kongress, på vilken programmet skulle diskuteras. Engels gjorde en så svidande vidräkning med det första förslaget, som bearbetats av Moses Hess, att han fick i uppdrag att göra ett nytt utkast. I praktiken kom Engels att skriva det första utkastet till Kommunistiska manifestet. Dokumentet kom att kallas Kommunismens grundsatser.

Kommunisternas förbunds andra kongress hölls i London den 29 november till den 8 december 1847. Engels deltog som representant för organisationerna i Paris och Marx som representant för Bryssel. Den viktigaste punkten var programmet. Diskussionen resulterade i att Marx och Engels idéer antogs, och de båda fick i uppdrag att formulera programmet. Snart kunde de presentera en text. I februari 1848 lämnade de första exemplaren av detta dokument, som skulle komma att bli ett av den moderna arbetarrörelsens allra mest välbekanta dokument, tryckeriet.

På ett fåtal sidor ger de en kort och pregnant framställning av sina ståndpunkter, lägger fram ett kortfattat handlingsprogram och gör en klar avgränsning gentemot andra riktningar som åberopade sig på socialismen och kommunismen. Manifestets publicering kom att sammanfalla med 1800-talets mäktigaste revolutionsvåg. Med fog kan man säga att dokumentet var frukten av revolutionens anmarsch.

Revolutionen 1848
I januari 1848 ägde en resning rum på Sicilien. I slutet av februari störtades den franske kungen Ludvig Filip, som själv tillträtt makten efter en revolution, och monarkin ersattes av en republik. Revolten spred sig till de västra och södra delarna av Tyskland. Samtidigt inleddes en resning i Ungern. I mitten av mars gjorde revolutionen entré i Wien, och bara några dagar senare i Berlin. I England vaknade chartiströrelsen till nytt liv.

När revolutionen bröt ut i Paris befann sig Engels hos Marx i Bryssel. Båda beslöt att så snabbt som möjligt ta sig till Paris. Marx avfärd påskyndades av att den belgiska regeringen beordrade hans deportation. Engels blev dock kvar i Bryssel i ytterligare några veckor för att bland annat ordna upp Marx kvarlämnade affärer.

I Paris organiserade Marx en ny ledning för Kommunisternas förbund, med honom själv som ordförande och Engels som medlem. I slutet av mars lade de fram ett politiskt program för revolutionen: Tysklands kommunistiska partis krav.

Programmet innehöll sjutton krav som syftade till att riva ned det lappverk av aristokratiskt styrda småstater som Tyskland utgjorde och skapa en tysk enhetsstat baserad på allmän rösträtt och beväpning av befolkningen. Alla aristokratiska rättigheter skulle avskaffas och aristokratins egendom förstatligas. På de förstatligade jordegendomarna skulle storskaligt jordbruk införas. Skuldsatta och arrendebönder skulle i fortsättningen betala ränta eller arrende till staten. Arvsrätten skulle begränsas och alla skatter på konsumtion avskaffas till förmån för ett progressivt skattesystem. Staten skulle garantera arbetare och arbetsoförmögna deras uppehälle. Utbildningen skulle vara fri.

I stort följer förslagen till åtgärder de som lades fram i Kommunistiska manifestet, med ett intressant undantag. Programmet kräver att alla ämbetsmän skall ha samma lön, det enda undantaget gäller de som har försörjningsansvar. Här föregriper faktiskt programmet ett av de krav som ofta brukar hänföras till Marx slutsatser av Pariskommunen.

Programmet trycktes upp av Kommunisternas förbund som flygblad och spreds tillsammans med Kommunistiska manifestet till de tyska arbetare som återvände hem. Marx och Engels uppmanade de hemvändande att bilda arbetarorganisationer.

I början av april lämnade Marx och Engels Paris och begav sig via Mainz till Köln. Köln var det viktigaste industriella centrat i Rhen-provinsen. I Köln anslöt de sig till Kölns demokratiska sällskap.

Den 1 juni publicerades det första numret av Neue Rheinische Zeitung med undert1teln ”demokratins organ”. Marx var chefredaktör. Övriga redaktörer var Engels, Heinrich Biirgers, Ernst Dronke, Georg Weerth, Ferdinand Wolff och Wilhelm Wolff. I praktiken övertog redaktionen rollen som ledning för Kommunisternas förbund. I Marx frånvaro övertog Engels rollen som chefredaktör. I september stödde han ett förslag från Wilhelm Wolff om att bilda en kommitté för den allmänna säkerheten i Köln. Han och Marx valdes till medlemmar av den.

I slutet av september införde myndigheterna undantagstillstånd i Köln och förbjöd Neue Rheinische Zeitung. Engels gav sig av för att undkomma arrest. Han reste först till Baimen, där han grälade med sin konservative fader. Han reste vidare till Bryssel, där han och han kamrat Ernst Dronke, omedelbart häktades och deporterades till Frankrike.

I Paris härskade kontrarevolutionen. Engels gav sig av söderut. Han fotvandrade från Paris via södra Frankrike till Schweiz. Via Genève tog han sig till Bern. Från Schweiz skrev han en serie artiklar för Neue Rheinische Zeitung, som kunde återuppta utgivningen. Han kom att noggrant följa den ungerska revolutionära resningen mot den österrikiska monarkin.

I mitten av januari återvände han till Tyskland och den kontrarevolution som var i full gång. Den 31 oktober återerövrade kontrarevolutionen det upproriska Wien, och i början av no­vember marscherade general Wrangels trupper in i Berlin. Engels tog aktiv del i kampen för att rädda revolutionen.

Den 19 maj 1849 publicerades det sista numret av Neue Rheinische Zeitung. Det var tryckt i rött.

Efter tidningens undertryckande reste Marx och Engels till sydvästra Tyskland, som befann sig i revoltstämning. Efter att ha konstaterat att det inte längre var möjligt att bedriva något meningsfullt revolutionärt arbete i Tyskland, reste Marx till Frankrike medan Engels återvände till Kaiserslautern för att delta i den fortsatta kampen. Där anslöt han sig till August Willichs frivilligkår som var en revolutionär elitstyrka. Han utnämndes till Willichs adjutant, och deltog i alla strider fram till dess att upprorsarmén som retirerade över den schweiziska gränsen. Willichs kår var den sista enheten i upprorsarmén som retirerade över gränsen.

Deras nederlag betecknade slutet för revolutionen i Tyskland.

Exil
Från Schweiz återupptog han kontakten med Marx. På Marx förslag skrev han en pamflett om revolutionen i Baden-Palatinatet, Kampanjen för den kejserliga tyska konstitutionen.

I slutet av augusti mottog Engels ett brev från Marx som berättade att han tänkte flytta till London. Marx uppmanade Engels att också komma efter. I mitten av november anlände Engels till London. Där inledde de båda arbetet med att reorganisera Kommunisternas förbund.

Utifrån sina erfarenheter av revolutionen skrev Engels två betydande verk; Tyska bondekriget och Revolution och kontrarevolution i Tyskland. Det senare har felaktigt kommit att tillskrivas Marx eftersom det publicerades under hans namn som en artikelserie i New York Daily Tribune. Tyska bondekriget är en studie av bondeupproren på 1500-talet men också en tillämpning av den historiska materialismen. Revolution och kontrarevolution i Tyskland är en detaljerad studie av det revolutionära skeendet i Tyskland under 1848–1849, och den aristokratiska kontrarevolutionens triumf.

Men nederlaget hann snart i kapp revoluti0närerna i exil. Förbundet splittrades i september 1850. Under maj och juni 1852 skrev Marx och Engels Exilens stora män – en frän kritik av meningsmotståndarna.

Som en bitter efterskörd av revolutionens nederlag ställdes 11 medlemmar av Kommunisternas förbund inför rätta i Köln i oktober-november 1852. Både Marx och Engels deltog aktivt i försvaret av de elva. Gripandet av de elva blev dock ett dödligt slag mot förbundet. I november upplöstes Kommunistiska förbundet.

Affärsman
I november 1850 återvände Engels till Manchester och firman Ermen och Engels, företaget som hans far var delägare i. Där skulle han bli kvar i tjugo år.

Engels kom att leva ett dubbelliv. Utåt var han en välsituerad affärsman med hus i den centrala delen av Manchester. Men i själva verket tillbringade han merparten av sin lediga tid i en liten stuga i stadens utkanter. I Manchester gifte sig Engels med Mary Burns, som han kom att sammanleva med till 1863, då hon avled i en hjärtattack.

Under de första åren deltog Engels i chartiströrelsen och skrev för dess press: Notes to the People och The People’s Paper. Men chartiströrelsen hade passerat höjdpunkten och föll samman i mindre grupper.

Under åren i Manchester kom Marx och Engels att utveckla en mycket livlig korrespondens.

Engels kom också att svara för en stor del av familjen Marx inkomster. Både genom att skjuta till pengar och genom att skriva artiklar i Marx namn. Vi har reda nämnt att Engels på Marx inrådan skrev artikelserien Revolution och kontrarevolution i Tyskland för New York Daily Tribune som erbjudit Marx att bli en av dess europeiska korrespondenter. Engels hjälpte också till med att översätta Marx artiklar till engelska. Engels skrev ungefär en tredjedel av de artiklar som publicerades under Marx namn i New York Daily Tribune.

”Generalen”
Engels kom att noggrant sätta sig in i den militära vetenskapen. Något som avsatte sig i en rad artiklar. 1853–56 skrev han en rad artiklar om Krimkriget, under 1855 skrev han ett antal artiklar för amerikansk press om de olika europeiska arméerna, och 1857–58 skrev han om det andra opiumkriget. 1859 publicerade han ett tjugotal artiklar om det fransk-österrikiska kriget, och året därpå analyserade han det spanska kolonialkriget i Marocko och Garibaldis kampanj i södra Italien. När det amerikanska inbördeskriget bröt ut hjälpte han Marx att skriva om detta krig för Wien-tidningen Die Presse. Under de första åren på 1860-talet skrev han samtidigt för en engelsk och en tysk militärtidskrift. 1866 skrev han om det österrikisk-preussiska kriget och 1870–71 om det fransk-preussiska kriget. Utöver detta skrev han tillsammans med Marx ett 60-tal kortare essäer om militära frågor för The New American Cyclopaedia.

Engels analyser var inte enbart tekniska utan också politiska. Han fortsatte dessutom sina lingvistiska studier. Totalt kom han att behärska tolv språk och läsa ett tjugotal.

Kapitalet
1867 publicerade Marx äntligen första delen av Kapitalet. Så fort han läst färdigt det sista korrekturet skrev han mitt i natten till Engels att det bara var honom han hade att tacka för att det blivit möjligt att färdigställa boken: ”Utan dina uppoffringar för mig skulle jag aldrig ha kunnat utföra detta oerhörda arbete… Jag omfamnar dig full av tacksamhet.” (Typiskt nog innehöll brevet också ett tack för de pengar som Engels skickat över.)

Som redan nämnts fick Marx en av sina första impulser till att studera den politiska ekonomin från Engels. 1843 skrev Engels Utkast till kritik av nationalekonomin.

Engels tog ett aktivt ansvar för att göra Kapitalet känt. Han skrev och lyckades få publicerat ett antal anmälningar av verket.

I:a Internationalen
Krisen 1857 stimulerade ett nytt uppsving för arbetarrörelsen, ett uppsving som ledde till grundandet av Internationella arbetarassociationen, eller som den sedermera blivit känd som, I:a Internationalen.

Napoleon III:s regering skickade en delegation på 550 arbetare till den så kallade världsutställningen i London 1863. I denna delegation ingick även några av Proudhons anhängare. Proudhonisterna fick kontakt med en grupp engelska fackföreningsrepresentanter från London Trades Council och kom överens om en gemensam manifestation till stöd för det då pågående polska upproret mot den ryska ockupationsmakten.

I juli samma år hölls ett möte i London till stöd för de undertryckta men upproriska polackerna och i samband med detta möte togs frågan upp om ett mer regelbundet samarbete mellan arbetare i olika länder. Engelsmännen bildade en kommitté som skrev en appell riktad till de franska arbetarna i vilken man tog upp behovet av samverkan mellan de arbetande i ”alla de civiliserade länderna”, stöd till det polska upproret och behovet av samarbete för att stoppa exporten av strejkbrytare från andra länder.

Diskussionen om samarbete ledde fram till ett stort möte den 28 september 1864 i London på vilket de 2 000 mötesdeltagarna beslöt att grunda Internationella arbetarassociationen (IAA). Mötet valde också en kommitté, senare kallad generalrådet, till att leda verksamheten. Den valde den engelske fackföreningsaktivisten Henry Odger till ordförande. Karl Marx, som var bosatt i London, föreslogs av tyskarna som en av de så kallade korresponderande sekreterarna i kommittén.

Marx skulle snabbt bli IAA:s dominerande gestalt och föreslogs för övrigt att bli dess ordförande men vägrade med motiveringen att den posten borde innehas av en arbetare. IAA samlade politiskt radikala människor och grupper från en lång rad håll, från borgerliga demokrater, reformistiska socialister till marxistiska kommunister.

De ideologiska skiljelinjerna, som i sin tur avspeglade de politiska förhållandena i olika länder, gjorde konflikter oundvikliga men på det stora hela sågs Internationalen som samlingspunkten för dåtidens politiskt stridbara arbetarrörelse.

Redan vid den första kongressen 1866 kunde IAA rapportera att 17 fackliga organisationer anslutit sig. Men den verkliga tillväxten kom under senare delen av 1860-talet. IAA hade kanske några tusental enskilda medlemmar, men i exempelvis England uppgick medlemsantalet hos de anslutna organisationerna till över 50 000.

Engels följde Internationalens utveckling med stort intresse, och koopterades på Marx initiativ till dess generalråd 1870 sedan han flyttat till London.

Pariskommunen
Pariskommunen skulle bli den allt överskuggande händelsen i I:a Internationalens historia. I juli 1870 hade den franske kejsaren Napoleon III förklarat tyskarna krig efter att ha mer eller mindre lurats till det av tyskarna i samband med ett gräl om den spanska tronföljden, som erbjudits en tysk prins. Utan större svårigheter besegrade de krigsvana tyskarna den illa ledda franska armén. Den 1 september kapitulerade den franska krigsmaktens huvudstyrka vid Sedan och Napoleon III blev själv krigsfånge. Det blev dödsstöten för den regim som skapats efter nederlaget för 1848 års revolution.

Tre dagar efter kapitulationen vid Sedan utropades en republik och en nationell försvarsregering bildades. I slutet av januari 1871 gav dock regeringen kriget förlorat och slöt vapenstillestånd. Den utlyste val till en nationalförsamling som skulle förhandla om fredsvillkoren med tyskarna. Då hade tyskarna redan ockuperat stora delar av norra Frankrike och stod utanför Paris. Valet resulterade i en nationalförsamling med så konservativ majoritet att majoriteten av de deputerade var monarkister. Det var nästan bara Paris som valt republikaner.

Thiers
Auguste Thiers bildade regering. Han hade varit konseljpresident vid tre tillfällen under borgarkungen Ludvig Filip (som störtades 1848) och hade stor erfarenhet av att bekämpa radikala rörelser.

Thiers gjorde snabbt upp med tyskarna. Regeringens beredvillighet att vika sig för tyskarna skapade en oerhörd förbittring, som späddes på när regeringen beordrade att alla skulder som uppstått under kriget skulle regleras inom 48 timmar. Situationen förbättrades inte av att den dessutom beslöt att nationalgardets löner skulle upphöra att betalas ut.

Gardet utgjorde i praktiken Paris hemvärnsstyrkor. De flesta gardisterna i denna styrka, som när den var som störst uppgick till nära 400 000 man, var vanliga småhandlare, hantverkare och proletärer. Den enda inkomst många av dessa hade var just gardistlönen. Regeringens beslut kunde bara innebära en ekonomisk katastrof för de redan hårt prövade parisarna. Nu behövdes inte mycket mer för att förbittringen skulle övergå i öppen revolt.

Den 15 mars kom Thiers till Paris i akt och mening att kväsa parisarna. Polisen och armén beordrades arrestera parisarnas ledare, konfiskera vapen och ammunition, och inte minst besätta de stadsdelar som ansågs vara de värsta oroshärdarna. Dessutom skulle Paris artilleripark, som stod uppställd i Montmartre, beslagtas.

Revolt
Försöket att lägga beslag på parisarnas kanoner slutade med att soldaterna gjorde myteri och anslöt sig till den upproriska folkmassa som snabbt samlats. Revolten spred sig som en löpeld över Paris. Thiers och hans ämbetsmän flydde hals över huvud. Centralkommittén lät utlysa val till ett kommunalt råd som snabbt kom att kallas för Kommunen. Detta inte minst i åminnelse av den parisiska fullmäktigeförsamling som skapats 1792 och som spelat en viktig roll för den franska revolutionens radikalisering.

Paris var inte den enda staden som befann sig i upprorsstämning mot regeringen. På flera orter orsakade nyheterna om den dramatiska utvecklingen i Paris demonstrationer och kortlivade resningsförsök.

Valet gav ingen klar majoritet för någon bestämd riktning, men i praktiken kom de radikala republikanerna eller ”jakobinerna” och blanquisterna att ange tonen. ”Jakobinerna” uppgick till ett 40-tal och ville forma Kommunen efter den franska revolutionens förebild. I den hade Robespierres jakobiner utgjort revolutionens vänsterflygel och under en kort period stått i ledningen för dess mest radikala fas.

Blanquisterna som uppgick till något dussintal hade fått sitt namn efter sin ledare Auguste Blanqui. Blanquismen var en revolutionär kommunistisk riktning. Blanquisterna som hade ett inte obetydligt stöd bland Paris arbetare och småfolk var i praktiken anhängare av en konspirativ revolutionsfilosofi som inte var ovanlig i kommunistiska kretsar innan marxismens genombrott.

Blanqui själv hade hamnat i Thiers händer. Kommunen försökte faktiskt få honom utväxlad men Thiers vägrade väl medveten om Blanquis stora popularitet. I sin frånvaro utsågs Blanqui till Kommunens hederspresident. Vänsterprodhounisterna var ytterligare en riktning som fanns representerad i Kommunen. De hade hämtat sina idéer från Pierre-Joseph Prodhoun, men det är ett mått på hur diffus prodhounismen egentligen var att dess högerflygel befann sig på andra sidan barrikaderna.

Ett femtontal av kommunens medlemmar kom från I:a lnternationalen. När Kommunen utropades hade den franska delen av Internationalen i praktiken slagits sönder av Napoleon 111, och dess medlemmar agerade efter eget huvud.

Dubbelmakt
Trots att Paris nu leddes av en demokratiskt tillsatt ledning var den borgerliga regeringen inte för ett ögonblick beredd att tolerera den. I synnerhet inte som kommunen vidtog eller diskuterade en lång rad åtgärder som utmanade den gamla ordningen. Den gjorde nationalgardet till den enda tillåtna militära styrkan i staden och beordrade alla statstjänstemän att ignorera regeringen i Versailles. Genom Paris revolt mot den reaktionära nationalförsamlingen och dess regering och kommunens tillkomst hade en klassisk dubbelmaktssituation uppstått i Frankrike: Två maktorgan som representerade olika klasser och politiska perspektiv stod mot varandra. Det fanns inget utrymme för någon fredlig samexistens.

Antagligen hade nationalgardet och kommunen kunnat sopa bort Thiers regering under de första veckorna. Men tack vare deras passivitet kunde Thiers i stället gripa initiativet. Thiers kunde också påräkna stöd från tyskarna. Under deras välvilliga överinseende kunde Thiers bygga upp en ny armé som inte minst fylldes på av frisläppta krigsfångar. Samtidigt gick han energiskt in för att isolera Paris från resten av landet. Över hela Frankrike spreds skräckskildringar av det röda terrorväldet i landets huvudstad.

Snart kunde Thiers inleda fälttåget mot Paris. Det var en kamp som varade i flera veckor. Den 21 maj kunde regeringsstyrkorna tack vare förräderi ta sig igenom kommunens försvarslinjer och började tränga in i Paris. Kommunens illa samordnade försvar var chanslöst mot Thiers trupper. Efter några dagar befann den sig i full upplösning.

I spåren på de borgerliga styrkorna följde massterror. Troligtvis mördades mellan 20 000 och 30 000 män, kvinnor och barn. Det är mer än dubbelt så många som avrättades under den franska revolutionens beryktade skräckvälde, som dessutom varade i mer än ett år.

Försvagning
Av borgarklassen utpekades I:a lnternationalen som en av de huvudansvariga för Kommunen och utsattes för hårda attacker. Marx som levt i obemärkthet i London efter nederlaget för 1848 års revolutionära våg fann sig plötsligt stå i rampljuset. Roat konstaterade han att han hade ”äran att i detta ögonblick vara den mest smutskastade och hotade mannen i London. Sådant känns verkligen skönt efter denna trista och långtråkiga tjugoåriga avkroksidyll.”

Marx som noggrant följt Kommunen förklarade i den deklaration med titeln Inbördeskriget i Frankrike, som han skrivit på uppdrag av I:a Internationalens ledning, att den ”var i allt väsentligt en arbetarklassens regering, resultatet av den producerande klassens kamp mot den tärande, den äntligen upptäckta politiska form i vars hägn man kunde genomföra arbetets ekonomiska frigörelse”.

Han uppfattade också Kommunen som en viktig rättelse till de ståndpunkter som han och Engels lagt fram i Kommunistiska manifestet. ”Särskilt har Kommunen bevisat att arbetarklassen inte helt enkelt kan ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och driva det vidare för egna syften”, förklarade de båda i sitt sista gemensamma förord till denna den revolutionära socialismens urkund. Citatet var direkt hämtat från Inbördeskriget i Frankrike.

Engels lär ha skissat på ett förslag till hur Paris skulle kunna försvaras mot Versailles-regeringen, men det lär sedermera ha förstörts av hans testamentsexekutorer. Han spelade en viktig roll för att hjälpa kommunardflyktingarna från Paris, samtidigt som han försökte hamra in de politiska lärdomarna av Kommunen. Engels deltog också aktivt i förberedelserna för Internationalens London-konferens 1871 som kom att koncentreras kring lärdomarna från Kommunen.

I kamp mot Bakunin
Engels deltog aktivt i kampen mot bakunisternas intriger. Deras ledare Michail Bakunin var en rysk flykting som försökte skapa en rörelse som stred mot både Gud och staten, men som saknade ett sammanhängande och genomtänkt program. I praktiken var Bakunins rörelse en ganska typisk småborgerlig klickbildning som hölls ihop av vidlyftiga planer och diverse lojaliteter och antipatier. I det läge som Internationalen befann sig i kunde dock bara striderna med bakunisterna påskynda dess sönderfall.

Engels var aktiv i förberedelserna för Internationalens Haag-kongress 1872, och var den som formellt lade fram förslaget om att generalrådet skulle flyttas till New York, vilket i realiteten var ett erkännande av att det spelat ut sin roll.

Bara några år senare, 1876, upplöstes Internationalen formellt.

Anti-Dühring
1878 publicerades Herrn Eugen Dührings Umwälzung der Wissenschaft (Herr Eugen Duhrings omvälvning av vetenskapen) eller, som den sedermera skulle bli allmänt känd som, Anti­Dühring. Det var ursprungligen en serie artiklar som publicerats 1877–1878 i Vorwärts riktade mot den blinde filosofen och ekonomen Eugen Dühring, som börjat vinna anklang bland den tyska socialdemokratins yngre medlemmar, bland dem Eduard Bernstein, den framtida revisionismens fader.

Engels läste hela manuskriptet till boken för Marx och den senare bidrog dessutom med ett avsnitt i boken. Boken är uppdelad i tre avsnitt som vart och ett fokuseras kring ett bestämt tema. Första avsnittet behandlar filosofin; det andra den politiska ekonomin; och det tredje socialismen.

Engels och Marx kritik mottogs inte väl. En partikongress höll nästan på att besluta att artiklarna skulle undertryckas. Artiklarna sammanställdes till en bok, som kom att bli en av de mest lästa framställningarna av Marx och Engels ståndpunkter. Åtskilliga framtida ledare för den socialistiska arbetarrörelsen fick sin första uppfattning om marxismen via Anti-Dühring.

Naturens dialektik
Anti-Dühring var inte bara en politisk polemik, den hämtade också argument från naturvetenskapen, inte minst influerad av de naturvetenskapliga studier Engels inlett några år tidigare i syfte att skriva det verk som går under namnet Naturens dialektik.

Redan på 1850-talet hade Engels kommit att inleda sina studier av naturvetenskap. Darwins Origins of Species gav ytterligare impulser till dessa studier. Engels läste Darwins bok nästan omedelbart efter publiceringen 1859. Marx som läste den 1860 var lika entusiastisk som Engels. ”Det är den bok som ger den naturhistoriska basen för vår uppfattning”, skrev han till Engels den 19 december 1860. Marx ville dedicera Kapitalet till Darwin, men den senare tackade artigt men bestämt nej till erbjudandet.

Först hade Engels planerat att skriva en polemik mot vulgärmaterialisten Buchner. Men i maj 1873 informerade Engels Marx om sina planer att skriva Naturens dialektik. Marx visade brevet för Karl Schorlemmer, som var en framstående kemist och kommunist. Schorlemmer stödde helt Engels idé.

Engels kom att arbeta med boken från 1873 till 1886, men var tvungen att lämna arbetet ofullbordat. I praktiken kom han att arbeta med manuskriptet under två relativt avgränsade perioder. Han började att samla material från och med maj 1873 och arbetade koncentrerat i tre år. Under den perioden utarbetade han några av de bärande elementen: förhållandet mellan filosofi och naturvetenskap; klassificering av de grundläggande formerna för materians rörelse; och de dialektiska lagarnas och kategoriernas relation till naturprocesserna.

Först 1875–76 började han att utarbeta bokens manuskript. Artikeln Arbetets andel i apans förvandling till människa, som sedermera inkluderades i manuskriptet, hör till denna period.

Efter att ha fullbordat Anti-Dühring återvände Engels till arbetet med Naturens dialektik. Fram till och med mars 1883 och Marx död skissade han bokens grundplan och skrev ett stort antal fragment och utarbetade helt eller delvis några av kapitlen.

I början av 1878 skrev han också artikeln Naturvetenskap i andevärlden som han uppenbarligen planerat att publicera i fristående form, men som sedermera inkluderades i manuskriptet. Han tog också med det ursprungliga förordet till Anti-Dühring från maj-juni 1878. Under arbetets gång studerade han uppemot ett hundratal vetenskapliga arbeten, varav många av samtidens framträdande naturvetenskapsmän.

Manusk1iptet till Naturens dialektik kom att förvaras i SPD:s arkiv i nästan 30 år och publicerades först i Sovjetunionen 1925. Det enda som publicerades innan dess var Arbetets andel i apans förvandling till människa och Naturvetenskap i andevärlden som publicerades 1896 respektive 1898.

Naturens dialektik är ett verk som fört ett kontroversiellt liv. Ofta har den avfärdats med sarkastiska kommentarer. Även bland många som kallar sig marxister har den mötts med oförståelse och en och annan nedsättande kommentar. Ofta har kritikerna skjutit in sig på att den innehåller ståndpunkter och resonemang som förkastats av den fortsatta naturvetenskapliga utvecklingen, och förbisett/bortsett från det faktum att dessa ståndpunkter och resonemang delades av den samtida naturvetenskapen.

Trots alla sina brister är Naturens dialektik ett viktigt och för marxismen nödvändigt arbete. Den är ett ambitiöst – och, vilket inte nog kan understrykas, ofullbordat – försök att lägga grunden till en helgjuten materialistisk uppfattning om naturen som materia i ständig rörelse och förändring, en i sig följdriktig vidareutveckling av det dialektiskt materialistiska teoribygget.

Marx arvinge
Den 14 mars 1883 dog Marx. Han begravdes på Highgate-kyrkogården i London den 17 mars, vid sidan av sin hustru. Engels höll minnestalet vid graven.

Återstoden av Engels liv kom i stort att handla om att förvalta arvet efter Marx. Efter att ha accepterat att stå i skuggan av Marx var han nu tvungen att spela första fiolen i den marxistiska ensemblen.

Framför allt var det nödvändigt att garantera att Kapitalet fullbordades. Under Marx livstid hade bara den första volymen publicerats. Mot slutet av sitt liv hade Marx förlorat en stor del av sin koncentrations- och arbetsförmåga. Kort före sin död förklarade han för sin dotter Eleanor att Engels skulle klara av att sammanställa den andra volymen. I februari 1885 kunde Engels avsluta arbetet med den andra delen av Kapitalet. Efter ytterligare tio år av samvetsgrant arbete kunde den tredje delen publiceras 1894. Däremot hann Engels inte att färdigställa den fjärde volymen (Teorier om mervärdet).

Lenin hade fullständigt rätt när han skrev att de båda volymerna var bådas verk. Utan Engels envetna och samvetsgranna arbete med att sammanställa de båda volymerna är det långt ifrån säkert att verken sammanställts. Ingen annan än Engels hade den intima kunskap om Marx arbetsmetoder, stil och tänkesätt, som krävdes för arbetet.

Om statens uppkomst
Året efter Marx död publicerade Engels Familjens, privategendomens och statens uppkomst. Den skrevs på knappt två månader, men kom att ges ut i åtskilliga upplagor under Engels egen livstid.

Bland Marx efterlämnade papper hade Engels hittat en detaljerad genomgång av Lewis Henry Morgans bok Ancient Society, or Reserarches in the Lines of Human Progress from Savagery, Through Barbarism to Civilisation. Marx anteckningar och inte minst Engels egen läsning av boken övertygade honom om att Morgan självständigt upptäckt den materialistiska historieuppfattningen.

Men Engels bok är mer än en studie över Morgan. Den är ett försök att formulera en helhetsteori om mänsklighetens utveckling. Fortfarande står sig stora delar av resonemanget även om mycket måste modifieras i ljuset av senare förhistorisk och antropologisk forskning.

II:a lnternationalen
Engels upphörde aldrig att vara politiskt verksam. Han bidrog inte bara till Andra internationalens uppkomst utan också till att influera dess ståndpunkter. Andra internationalen grundades i Paris 14 juli 1889, på hundraårsdagen av Bastiljens stormning. 1893 gästade han Andra internationalens tredje kongress i Zürich. Vid den avslutande sessionen talade han först på engelska, sedan på franska och slutligen på tyska. I samband med detta besök passade han på att besöka Wien och Berlin.

Slutet
In i det sista var Engels aktiv. Han hade uttryckt en förhoppning att få ta sig en titt på det nya seklet, men strupcancer satte stopp för hans planer.

Sommaren 1895 reste Engels på kurresa till Eastbourne, den ort där han helst tillbringade sina somrar. I slutet av juli återvände han till London i mycket dålig kondition.

Den 5 augusti 1895 klockan halv tio avled Engels i sitt hem i London.

Några dagar senare samlades ett 80-tal personer vid Waterloo Station för att delta i minneshögtiden över Engels. Hans kista var täckt med blommor och kransar. På kransarnas röda band hyllades Engels av socialister i hela Europa. I sitt testamente hade han föreskrivit att hans stoft skulle kremeras och askan sänkas i havet. Den 27 augusti for Eleanor Marx, Aveling, Bernstein och Friedrich Lessner till Eastbourne med Engels aska i en urna. I Eastbourne hyrde de en roddbåt och rodde ut några kilometer och sänkte urnan i havet.

”Ord kan inte tolka hur jag kände mig den gången”, skrev Friedrich Lessner senare. Han var en av veteranerna från Kommunisternas förbund och hade känt Marx och Engels sedan 1847.

Värdering av Engels
I inledningen hänvisade jag till Trotskijs höga uppfattning om Engels. Han var inte ensam om den åsikten, som resten av citatet ur dagboken från 1935 visar: ”Jag minns att jag talade med Lenin om min beundran för Engels person, efter att ha läst Marx och Engels korrespondens på mitt militärtåg. Min poäng var just detta, att när han betraktades i relation till titanen Marx, vinner den trogne Fred – snarare än krymper – i höjd. Lenin uttryckte beredvilligt sitt stöd för denna idé, till och med med glädje. Han älskade Engels högt och i synnerhet för hans helgjutna karaktär och allsidiga mänsklighet. Jag minns hur vi med viss upphetsning betraktade ett porträtt av Engels som ung man och upptäckte i det de drag som skulle bli så framträdande i hans senare liv.” (Trotsky’s Diary in Exile 1935, Forge Village, Massachusetts 1974)

Men om Engels stått högt i kurs bland de ortodoxa marxisterna, har han varit mindre populär i andra kretsar som åberopat sig på Marx. Redan under Engels livstid hördes de första påståendena om att Engels förvanskat eller missförstått Marx. Faktum är att bevisen för detta påstående är mycket skrala. Som den italienske marxisten Sebastiano Timpanaro ironiskt påpekat är det knappast någon tillfällighet att de som gett sig in på att formulera en ”marxism utan Engels” ofta slutat med en ”marxism utan Marx”.