Foto: Jeremy Corbyn, Party of European Socialists, används enligt Creative Commons (BY-NC-SA 2.0)-licens
Nyligen meddelades att parlamentsledamoten Zarah Sultana har lämnat Labourpartiet och ska grunda en ny politisk organisation tillsammans med Jeremy Corbyn. Partiet, som har det tillfälliga namnet Your Party, är ett försök att samla den vänster som är kritisk till Labours högervridning under Keir Starmer. Vi återger här en första analys av utvecklingen, via våra brittiska kamrater i Workers Power.
Utvecklingen är en välkommen brytning med den allt mer kvävande socialdemokratiska miljön och dess nuvarande imperialistiska och nedskärningspositiva ledning under Keir Starmer. Det svarar mot en ökande insikt bland många socialister, fackliga aktivister och ungdomar att Labour inte är – och enligt vår uppfattning aldrig var – ett parti som kan omvandlas till ett verktyg för socialistiska framsteg.
Men en sak måste stå klar. Även om brytningen är nödvändig är den inte tillräcklig. Det som behövs är inte ännu ett ”brett vänsterparti”, och inte heller en återgång till Labour som det var under Corbyn. Det som behövs är ett revolutionärt arbetarparti – med rötter i klasskampen, beväpnat med ett socialistiskt program och inriktat på att krossa, inte bara reformera, det kapitalistiska systemet.
Labour kan inte förändras inifrån
Labour under Starmer är ett tydligt bevis på att partiets apparat, parlamentariska flygel och historiska band till den brittiska imperialismen inte kan förändras inifrån. Under de senaste fem åren har Labour rensat ut vänstern, inte motsatt sig folkmordskriget i Gaza och öppet gått emot strejker. Förbudet mot Palestine Action är en krigsförklaring mot hela vänstern. Den Labourstyrda kommunen i Birmingham hotar att avskeda och återanställa sina strejkande sophämtare, med stöd av partiets vice ledare Angela Rayner, vilket har retat upp facket Unite och lett till att den näst största fackföreningen och partiets största bidragsgivare överväger att lämna Labour.
När Corbyn ledde Labour lyckades han inte, trots allt hopp hans ordförandeskap ingav, bryta den parlamentariska fraktionens och fackbyråkraternas dominans över partiet. Eftergift efter eftergift gjordes för att göra partiet regeringsfähigt – i Natofrågan, efter anklagelserna om antisemitism, på frågan om partiprogrammet.. Corbyns strategi för att vinna valet förutsatte att den parlamentariska högern skulle fås att stannar kvar. Högern hade emellertid inget behov av att behålla vänstern i partiet, vilket Starmers uteslutningar och suspensioner har visat. Därmed gav Corbyn upphov till demoralisering och förvirring bland de egna anhängarna. Det här misslyckandet betyder inte att vi ska ge upp, men däremot måste vi dra några viktiga slutsatser. För det första att man inte kan använda ett kapitalistiskt parti för socialistiska syften, och för det andra att Labour-vänsterns parlamentsledamöter kan vara tillfälliga allierade men i slutändan kommer att slå vakt om sina egna privilegier och sin egen apparat framför klassens intressen.
Kampen mot Farage
Högerpartiet Reform UK har nu fem parlamentsledamöter, två regionala borgmästare och styr i tio kommuner. Reforms framsteg har påskyndat Sultanas beslut om att grunda ett nytt parti. Bland breda arbetarlager fruktar man en Reform-ledd regering, eller lokalt styre. Ett parlamentariskt projekt som kan plocka upp avhoppade Labour-väljare framstår som ett allt mer akut behov.
Den avsikten är förstås progressiv, men ett val säger bara något om de politiska styrkeförhållandena just på valdagen (en dag som kan inträffa upp till fyra år i framtiden). Om styrkeförhållandena ska förändras i vår riktning krävs inte bara ett parti som kan erbjuda ett socialistiskt alternativ, utan också ett parti som bekämpar allt socialt förtryck av kvinnor, svarta, asiater och migranter, hbtq-personer och funktionshindrade – på arbetsplatser, på gator, skolor och universitet, varje dag från nu och fram till valet.
De grönas ekopopulism
Sultanas och Corbyns initiativ är också ett tydligt försök att bryta tendensen inom vänstern i Labour – speciellt bland unga aktivister – mot Green Party, landets gröna parti. I kölvattnet efter Gaza och Labours öppna krig mot sin egen bas ser många vänsterreformister i stället hoppfullt mot De gröna, med sin progressiva retorik och ekologiska fasad.
Green Party-ledaren Zack Polanskis ”eko-populistiska” kampanj försöker utnyttja dessa stämningar och framställa De gröna som de verkliga arvtagarna till Corbyns rörelse. Men det här är en illusion. Polanskis populistiska politik går runt klassbegreppet genom att hänvisa till ”folkets makt” och ”folkliga värderingar” i stället för arbetarkamp och socialistisk förändring. De grönas ledning stödjer Nato, har styrt i koalition med partier som genomför nedskärningar (liksom deras systerpartier gjort i Skottland och Tyskland) och är fortfarande trogna marknadslogiken. Viktigast av allt är att De gröna inte baserar sig på arbetarklassens, utan den radikala medelklassens intressen.
Sultanas och Corbyns initiativ är alltså delvis en defensiv manöver från delar av Labour-vänstern för att stoppa avhopp till De gröna. Men utan en tydlig brytning med parlamentarismen och populismen, och om man inte omedelbart går ut till stöd för klasskampens alla områden, från de strejkande i Birmingham och Sheffield till de Palestine Action-aktivister som nu utsätts för repression, kommer det nya projektet bara att bli en uppsamlingsplats, snarare än ett verktyg för socialistisk kamp.
Internationella exempel och deras begränsningar
En rad nya projekt i världen just nu – som Die Linkes blygsamma återhämtning i Tyskland, Nya Folkfrontens framgångar i Frankrike och Zohran Mamdanis borgmästarkampanj i New York – gör att somliga nu menar att modellen med ett ”brett vänsterparti” fortfarande kan fungera. Men vi måste dra de rätta lärdomarna av dessa projekt.
De möter alla allt svårare och instabila förhållanden. Det är inte 00-talet längre. Utrymmet för reformism – för program som omfördelar resurser, breda koalitioner eller ens gängse parlamentarisk ordning – minskar snabbt. De härskande klasserna i Europa och Nordamerika förbereder sig inte för nya överenskommelser om välfärden, utan för nedskärningar, upprustning och krig.
De internationella projekten må vara en källa till inspiration, men de är inte exempel på det vi behöver: ett självständigt, anti-imperialistiskt, revolutionärt arbetarparti, inte en vänsterflank till det etablissemang som nu faller sönder.
Vänsterns sekterister
En rad vänstergrupper i Storbritannien uppmanar nu, som svar på Sultanas initiativ, till ett ”brett”, ”federalt” parti eller ett ”koalitionsparti” – enligt dem själva för att undvika motsättningar, men i själva verket som ett sätt att slå vakt om sina egna sekteristiska nischer och sin vetorätt. Det här är inget nytt. Vi såg samma sak i tidigare, misslyckade försök som Socialist Labour Party, Socialist Alliance, Respect och nu senast Left Unity – projekt som föll sönder på grund av småaktig byråkratisk rivalitet, valopportunism och brist på programmatisk enhet.
I vart och ett av dessa exempel prioriterade så kallade revolutionära grupper att bevara sina egna organisationer framför att uppnå politisk tydlighet. De vägrade att underkasta sig öppna demokratiska debatter om program och inriktning, för att i stället karva ut skyddade förläningar i ett politiskt träsk. Resultatet blev fragmentering, förvirring och nederlag.
Vi kan redan se fröna till denna dynamik i de spänningar som ska finnas mellan Corbyns team och Sultanas anhängare, med rivaliserande klickar och lojalister som manövrerar för att få inflytande innan partiet ens har bildats. Samma sak hände med Corbyn-rörelsen Momentum, när byråkratiska lojalister tömde projektet på demokrati för att förhindra radikal klarhet, och när man på byråkratisk facklig nivå kvävde rörelsen Enough is Enough i dess linda, för att den inte skulle kunna utgöra ett gräsrotshot mot byråkraternas förräderi mot den stora strejkvågen.
Dessa manövrer är inga oskyldiga misstag. De återspeglar en materiell realitet: skiktet av professionella politiker, NGO-företrädare och fackliga byråkrater som kretsar runt dessa formationer är inte neutrala. De är en privilegierad kast som i slutändan försvarar sin närhet till kapitalistisk makt – genom parlamentet, socialt partnerskap och imperialistisk diplomati. De kommer alltid att motsätta sig framväxten av ett revolutionärt program som hotar deras positioner. Det förklarar varför många direkt motsätter sig att ett nytt parti ska ha socialismen i programmet, alltså arbetarklassens erövring av makten och kapitalismens avskaffande, och i stället vill se ett ”vänsterparti” – en eftergift till valopportunism och ett försök att bevara deras självutnämnda roll som ”revolutionärerna”.
Arbetarklassens roll
Det som behövs är ett parti som inte tar sin utgångspunkt i abstrakta principer eller beräkningar om valresultat, utan i arbetarklassens verkliga kamp. Detta innebär att partiet måste skaffa sig rötter i fackföreningarna, hyresgäströrelsen, ungdomsrörelser och bland osäkert anställda och invandrade arbetare. Man måste bygga kommittéer på arbetsplatserna, nätverk för solidaritet med strejker och grupper som försvarar hyresgäster – och koppla samman det till ett program för arbetarkamp.
Men det innebär också politisk klarhet. Ett arbetarparti kan inte vara en koalition av minsta gemensamma nämnare mellan vänster och liberaler, pacifister och radikaler. Det måste vara ett parti med ett program – ett revolutionärt program för att störta kapitalismen, expropriera miljardärerna, nedmontera den brittiska staten och dess imperialistiska allianser och ersätta dem med arbetarmakt.
Populismen – också i dess vänstervariant eller ekologiska varianter – utgör ett direkt hinder för framväxten av ett sådant parti. Den låtsas att ”folket” är ett enhetligt block, att politiken handlar om eliterna mot massorna och att socialismen kan uppnås genom smarta budskap och parlamentariska manövrer. Men samhället är uppdelat i klasser och endast arbetarklassen kan – på grund av dess roll i produktionen och dess potential att kollektivt omorganisera samhället – visa vägen till socialismen.
Varje parti som undviker denna distinktion – som försöker vädja till ”progressiva småföretagare”, som talar om ”gemenskap” eller ”folket” i stället för klass, som undviker att konfrontera polisen och militären – kommer förr eller senare att kapitulera inför den kapitalistiska ordningen.
Nej till en ”progressiv allians”
Ett av de första hindren som detta nya projekt kommer att ställas inför – och som Corbyn-fraktionens förslag om en ”valkoalition” direkt ger efter för – är det växande trycket från liberala kommentatorer och en del inom vänstern att bilda en så kallad ”progressiv allians” – en valpakt med De gröna, Skotska nationalistpartiet, walesiska Plaid Cymru och även delar av Liberaldemokraterna. Detta är inte en strategi för frigörelse, utan en fälla som skulle kompromettera varje nytt arbetarparti redan från början.
Dessa partier är inte allierade till arbetarklassen. Skotska nationalistpartiet och Plaid Cymru framställer sig som nationalister, men har vid makten visat att de inte sköter kapitalismen annorlunda än London – de angriper arbetare, privatiserar och skär ner i budgetar.
Om ett nytt parti ingår ett parlamentariskt samarbete med dessa krafter kommer man också att tvingas försvara deras politik – och därigenom försvara kapitalismen i sig. Det verkliga syftet med den ”progressiva alliansen” är inte att bygga arbetarmakt utan att återupprätta det sönderfallande centrum – ett renoverat liberalt block som kan styra imperialismen på ett ”snällare” sätt, utöva mer finkänslig repression och fördröja socialistisk politik med oändliga kompromisser.
Vi har sett det förut. I koalitionen Respect knöts den socialistiska vänstern till den muslimska bourgeoisiens intressen mot arbetare och kvinnor, och kröp för parlamentariska karriärister. Folkfronterna på 1930-talet – vilka en del nu vill återuppliva – var en katastrof som avväpnade arbetarklassen, lämnade tillbaka makten till den härskande klassen och banade väg för fascism och krig. Ett verkligt arbetarparti måste vara oberoende, vägra ingå allianser med andra klasser och kämpa för att avslöja dessa så kallade ”progressivas” begränsningar och förräderier.
Som potentiella representanter för det nya partiet finns exempelvis ett antal oberoende parlamentsledamöter, som kryssats in för sitt stöd för Palestina. Om det nya partiet låter dessa diktera politiken utifrån de eftergifter de kan ha gjort i sina valkretsar, oavsett om det är stöd till skattelindringar för privata skolor eller krav på att soldater ska bryta sophämtarnas strejk genom att ta hand om det ansamlade skräpet är det fara å färde för en sådan utveckling. Oberoende politiker som saknar parti och klassprinciper, utöver sina manifest, kommer att föra med sig samma förvirring och klassamarbete som vi såg i Respect. Det är ännu bevis för att ett program som diskuterats och beslutats demokratiskt av ett parti inte är något som kan vänta till en senare tidpunkt.
Vi motsätter oss alltså inte enhetsfronter som kan agera tillsammans – massprotester, strejker eller kampanjer i vilka arbetare och ungdomar från olika bakgrunder tillsammans kämpar för konkreta mål. Men valallianser med pro-kapitalistiska partier är något helt annat. De suddar ut klassgränserna, leder till politisk förvirring och ersätter revolutionär strategi med parlamentariska beräkningar.
Ett nytt parti som på allvar vill konfrontera krisen måste ha modet att säga: inga pakter, inga koalitioner, inga uppgörelser med kapitalistiska eller nationalistiska partier. Arbetarklassen måste förlita sig på sina egna krafter, sitt eget program och sin egen ledning.
För ett övergångsprogram
Det arbetarparti vi behöver måste baseras på ett övergångsprogram, som tar sin utgångspunkt i den kamp som förs nu, som sophämtarnas eller husläkarnas kamp, motståndet mot nedskärningar och försvaret av Palestinaaktivister – och leder den mot behovet av en socialistisk revolution. Några krav som bör framföras här är:
- Förstatliga energi-, transport- och banksektorn liksom bostadsmarknaden under arbetarkontroll
- En inflationssäkrad minimilön på 20 pund
- Fyra dagars arbetsvecka utan sänkt lön
- Avskaffa alla anti-fackliga lagar och inför fri strejkrätt
- Solidaritet med det palestinska motståndet och motstånd mot alla imperialistiska krig
- Avskaffa alla invandringskontroller, lika rättigheter för alla arbetare
- Avskaffa monarkin, överhuset och alla icke-valda organ
- För en arbetarregering baserad på arbetarråd och råd med folkliga delegater
Vi uppmanar alla socialister och arbetare som inser behovet av en tydlig brytning med Labour och behovet av ett revolutionärt alternativ att ansluta sig till kampen för ett verkligt arbetarparti.
- Kämpa för att Sultanas och Corbyns initiativ blir ett forum – med lokala och nationella samlingar – där kritik av reformismen och behovet av en revolutionär strategi kan diskuteras
- Stoppa försöken att leda in partiet på reformism, parlamentarism eller vag ekopopulism
- Samla en nationell konferens med socialister, fackliga aktivister och aktivister för att debattera och demokratiskt besluta om vägen framåt
Ledarskapets kris är inte ny – men den förblir den avgörande frågan. En ny vänsterformation kan bara gå framåt om den helt bryter med Labour, reformismen och klassamarbetet. Det innebär ett arbetarparti – av och för arbetarklassen – med ett revolutionärt program.
KD Tait