En artikel från våra brittiska kamrater i Workers Power.
Upp till 150 000 rasister deltog i marschen ”Unite the Kingdom” i London den 13 september. De hade mobiliserats av den kände fascisten Stephen Yaxley-Lenon, mer känd som Tommy Robinson tillsammans med en rad extremhögergrupper. Demonstrationen är en väckarklocka för hela arbetarrörelsen. Det fascistiska hotet är här.
Somliga menar nu att alla som deltog i demonstrationen inte var extremhöger – en del var ”bara” mot invandrare. På det svarar vi: Vakna! Majoriteten av deltagarna deltog i protesterna utanför hotell där det bor migranter i augusti, eller deltog i kampanjen ”Raise the Colours“, som syftade till att skrämma svarta, asiatiska och invandrarfamiljer i deras bostadsområden.
Oavsett vilka reaktionära idéer dessa rasister förde med sig till London den 13 september lämnade de staden med en stärkt övertygelse, och med nya idéer – om att muslimerna tar över Storbritannien, att brittisk kultur är under angrepp – i sina huvuden. Den fyra timmar långa manifestationen blev till en plattform för många av Storbritanniens, Europas och USA:s mest provokativa högerpolitiker.
Etablissemangsmedia påpekade snabbt att många av demonstrationsdeltagarna var arbetare, och att endast ett fåtal var våldsamma. Och det stämmer att varje demonstration av den storleken i Storbritannien naturligtvis har ett inslag av arbetare, men organisatörerna tillhörde definitivt inte arbetarklassen. Det avancerade ljudsystem man hade tillhanda, liksom Elon Musks deltagande, visar att det fanns betydande resurser bakom evenemanget.
Marschen var relativt fredlig, men extremhögern är inte dumma. De har lärt sig av de långa straff som utdömdes efter pogromerna 2024. I somras valde de att bygga långsammare och tystare, men det kommer att bli våldsamt – ett våld riktat mot etniska minoriteter, hbtq-personer och slutligen mot arbetarrörelsen – lika säkert som att natt följer på dag. Syftet med ”Pink Ladies”-protesten, den kvinnodemonstration som följde marschen och som hölls den 1 oktober, var också att mjuka upp rörelsens image, men utan att avvika från den våldsamma hatretoriken.
De nya brittiska fascistgruperna
De mest framträdande av de öppet fascistiska organisationerna i Storbritannien i dag är Britain First, Patriotic Alliance och Homeland Party. De har stått bakom kampanjerna mot hotellen med asylsökande och spridningen av flaggor: den brittiska Union Jack och den engelska Sankt George. Den gångna sommaren måste ha inneburit en tillväxt för dem.
Hatgruppernas ledare har, liksom Tommy Robinson, sin bakgrund i British National Party och English Defence League. Men Robinson har valt att gå med i Ben Habibis parti Advance UK, en splittring från Farages Reform UK, och kallar det ”patrioternas politiska hemvist”. Advance UK sprider konspirationsteorin om det stora folkutbytet – att muslimerna vill driva bort kristna från Europa och Nordamerika. De påstår sig redan ha 35 000 medlemmar och 320 000 pund i donationer.
Rörelsen är flytande och har många band till Reform UK. En viss Kai Cunningham var under en kort period kandidat för Reform UK, samtidigt som han öppet företrädde White Vanguard, en våldsam rasistisk ungdomsorganisation. Cunningham är inte den vassaste kniven i lådan, så till folkmassan i London sade han: ”Islamiska muslimer är fotsoldater åt judarna”, Han kombinerade islamofobi med anti-semitism.
Dags för handling
Skamligt nog släpar vänstersidan efter. För det första har den officiella arbetarrörelsen i praktiken varit frånvarande. Labour-ledare som Yvette Cooper och Keir Starmer har försökt ansluta till den rasistiska kampanjen med flaggor, öka rädslan hos invandrare och deportera dem. Fackföreningarna har för länge sedan överlåtit sitt anti-rasistiska arbete till Stand Up To Racism (SUTR), utan att mobilisera sina medlemmar för att konfrontera extremhögern.
Trots heroiskt motstånd från en del av SUTR:s medlemmar har nätverkets ledare, från Socialist Workers Party, vägrat att ändra sin misslyckade strategi (mer om den på svenska här, red. anm.). SUTR-ledaren Lewis Nielsen står fast vid att huvudinriktningen ska vara att kalla alla i en högerextrem marsch för ”nazister” och att avvisa demonstrationsdeltagarnas argument om usla bostäder, sönderfallande service och låga löner som ursäkter för rasism.
Den inställningen gick – knappt – att försvara på den tiden när extremhögern bara kunde samla några tusen slagskämpar på gatorna. Men när de är tio gånger fler än antifascisterna blir sådana argument helt värdelösa.
Att kalla de mjukare rasistiska elementen för ”nazister” kommer att stöta bort och förhärda dem, snarare än att beröva dem deras illusioner. Om man vägrar diskutera vem som bär skulden för bristen på allmännyttiga bostäder eller för vårdköerna står fältet öppet för extremhögerns rasistiska idéer om invandrarna som syndabockar. Även svarta blockets självvalda isolering och inriktning på att bara skydda sig själva i demonstrationer är en förlegad taktik.
En enhetsfront behövs
Det vi behöver är en arbetarnas enhetsfront mot fascismen. I varje bostadsområde, på varje arbetsplats och i varje skola måste vi organisera grupper som tar itu med och tålmodigt nöter ner de rasistiska argumenten, och som inte tvekar inför att peka ut Labour-regeringens och fackbyråkraternas ansvar. Vi behöver självförsvarsgrupper som kan driva bort rasistiska gäng från gatorna.
Men mest av allt behöver vi ett nytt parti som kan leda kampen för en socialistisk lösning på den kris som alla arbetare i Storbritannien står inför. Det är svårare att vara rasist om du står strejkvakt sida vid sida med en sjuksköterska av afrikansk börd, eller på en demonstration för bostäder vid sidan av en hyresgäst med rötterna i Rumänien. Vi behöver fortfarande bekämpa rasismen, men en sådan inriktning ger oss de bästa förutsättningarna för att vinna.
Jeremy Dewar
Foto, förstasidan: Rodion Kutsaiev, Pexels