Om förtrycket av transpersoner

Följande text finns också att läsa på engelska och tyska.

Terminologi
I följande resolution, som antogs av Förbundet för Femte Internationalens internationella exekutivkommitté 2019, används begreppet ”transpersoner” för att beskriva personer vars subjektiva könsidentitet eller vars könsroll de identifierar sig med står i motsättning till deras biologiska kön, och som därför vill uppfattas i enlighet med sin könsidentitet, alltså som kvinnor eller män, som ickebinära, ”genderqueer”, ”agender” eller liknande begrepp.

Begreppet transperson, eller bara trans, har mer och mer ersatt ord som transsexuell, som stammar från 1940-talet och som ofta syftat på någon som genomgått eller som vill genomgå kirurgiska ingrepp för att förändra sina könskarakteristika så att de mer liknar det motsatta könet.

Transpersoner har rätt att bli behandlade som de önskar i samhället och av staten, och den rätten är något kommunister, liksom arbetarrörelsen och rentav alla demokratiskt lagda, progressiva människor bör försvara. Vår inställning i denna fråga är densamma som i vårt försvar av kvinnors rättigheter eller homo- och bisexuellas, alltså för deras rätt till jämlikhet och att bemötas med respekt.

En persons sexualitet, relationer eller klädstil o.s.v. ska, så länge det inte inkräktar på någon annans rättigheter, inte behöva underordnas andra människors ”rätt” att slippa känna sig kränkta, oavsett om orsaken är religiös, om det beror på fördomar eller något annat skäl. Inte heller ska sådana personliga uttryck underordnas juridiska inskränkningar, behöva leda till personangrepp eller betraktas som en psykisk sjukdom. Transpersoners önskan om att tilltalas med de namn, pronomen och titlar de själva valt ska respekteras och en utstuderad vägran att göra så bör betraktas som förtryckande beteende (transfobi), och under inga omständigheter godtas i arbetarrörelsen.

Det betyder dock inte att vi, som marxister, okritiskt eller utan egen analys accepterar de påståenden som görs under trans- eller queerteorins paraply, lika lite som vi accepterar alla de mångfacetterade teorier som ryms i den feministiska floran eller de teorier som kommer från de homosexuellas rörelse. En subjektiv uppfattning av förtryck, som utsugning, förtjänar vår respekt och vår uppmärksamhet, men ger inte i sig själv upphov till en korrekt teori eller ett program för frigörelse från förtryck.

Mänsklighetens uppdelning i två kön är ett faktum som inte förändras av att intersexualism existerar (personer vars anatomi inte entydigt kan kategoriseras som manlig eller kvinnlig) eller av teorier om ”kvinnliga hjärnor i manliga kroppar” och vice versa. Det betyder dock inte att transpersoner inte förtjänar lika rättigheter och ett respektfullt bemötande.

Som historiematerialister och dialektiska materialister inser marxister att människan, liksom de flesta andra arter, har två kön och att detta är en nödvändig aspekt av vår reproduktion. Oavsett om framtida vetenskapliga landvinningar kan leda oss bortom detta biologiska förhållande, och oavsett om en sådan utveckling ens är önskvärd eller ej, är det ett faktum här och nu, och inte något som mänskligheten behöver gå bortom för att avskaffa vare sig klassamhället eller de sociala förtryck det för med sig.

Men den mänskliga arten präglas också av samhällelig och kollektiv organisering och av ett samhälleligt och individuellt medvetande, med biologin som bestämmande faktor. Det mänskliga samhällets utvecklingsbana genom olika former av först klasslösa samhällen och sedan klassamhällen, med respektive produktionssätt, har gett upphov till samhällsideologier som försvarar och rättfärdigar olika former av självmedvetande. Detta förkroppsligas i de ideologiska konstruktionerna ”maskulinitet” och ”femininitet”. Man kan kalla dessa konstruktioner för ”könsroller” eller ”identiteter”, men det viktiga är att förstå att de varken är ett spontan uttryck för en persons inre essens eller en ofiltrerad reflektion av biologin, utan genomsyras och formas av de sätt på vilket patriarkatet rättfärdigar kvinnoförtrycket.

Den biologiska definitionen av kön och könsrollerna som sådana bör inte förenklas eller tas ur sitt sammanhang. Definitionen av biologiskt kön samt förståelsen av könsroller utvecklades, stod i konflikt med varandra och sammanblandats under tidigare historiska epoker. Med den brasklappen kan vi använda ordet genus för att beskriva den samhälleliga roll som pådyvlas personer utifrån de två könen, och som internaliseras från spädbarnsåren.

Det är också ett faktum att ett antal personer inte subjektivt identifierar sig med det genus som överensstämmer med deras biologiska kön. Hur många det rör sig om, eller hur stor andel av befolkningen, är svårt att veta efter åratal av förtryck och repression. Många i denna grupp upplever det som sedan en tid kallas för ”könsdysfori”, inklusive kroppslig dysfori. Könsdysfori har uppfattats, och betraktas fortfarande, som en psykiatrisk diagnos, och behandlas som sådan, ibland utan den drabbades samtycke. Det finns likheter här med hur homosexualitet har behandlats, men medan transpersoner (precis som homosexuella) kan drabbas av fysiska eller psykiska besvär kan det inte separeras från den stigmatisering och de fördomar transpersoner utsätts för i familjen, i skolan, på arbetsplatsen och i sina mellanmänskliga relationer i allmänhet.

Förtrycket mot transpersoner
Diskriminering, stigmatisering och våld mot transpersoner har uppmärksammats allt mer, också i och med ökade protester mot förtrycket. I ett antal länder har lagstiftningen förändrats för att ge transpersoner mer rättigheter och bättre skydd mot diskriminering. Det gäller ett litet antal imperialistiska länder i västvärlden, som Danmark, där ett juridiskt könsbyte sedan 2014 kan göras på begäran (s.k. ”self-id”). I de flesta europeiska länder, som Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Spanien och Italien, krävs dock medicinska ”bevis”, t.ex. diagnostiserad könsdysfori, för att få byta juridiskt kön. Lagstiftningen har mjukats upp även i en del halvkoloniala länder, som i Argentina, Indien, Pakistan och Nepal, även om det inte innebär att det förtryck transpersoner utsätts för där har upphört.

För i de flesta länder kvarstår ojämlikheten och diskrimineringen på arbetsmarknaden och avseende medborgerliga rättigheter, liksom stigmatiseringen i media. Transpersoner blir fortfarande utstötta och utsätts för kränkningar och hatbrott. Den globala högervågen utgör ett hot även mot de mycket begränsade landvinningar transpersoner har gjort (precis som högervågen är ett hot mot kvinnors och homosexuellas rättigheter). Transpersoner utsätts oftare än heterosexuella för våld och övergrepp. Särskilt i Brasilien, Mexiko och USA går många sådana fall under radarn, och där rapporteras även om många mord på transpersoner.

Liksom i stort sett alla former av socialt förtryck påverkar transförtryck människor olika beroende på klasstillhörighet. Medan det rättsliga läget har förbättrats och officiella krav på jämlikhet skärpts hamnar transpersoner fortfarande på efterkälken i samhälls-, yrkes- och familjelivet (och tvingas ibland bryta med sina familjer och drivs ur det hem de delar med familjen). Samma reaktionära könsstereotyper som upprätthåller en viss bild av hur kvinnor ska vara utmålar transpersoner, transsexuella, intersexuella och homosexuella som ”onaturliga”, ”avvikande”, ”pedofiler”, ”våldtäktsmän” och så vidare. Den framväxande reaktionära, populistiska högern, som ofta gör gemensam sak med religiösa fundamentalister, står dessutom för ökad hets mot transsexuella.

Fram till för några decennier sen ansågs transsexualism inte som ett uttryck för könsidentitet utan som en sjukdomsklassad medicinsk och psykologisk avvikelse. Medan transpersoner har accepterats som en del av samhället i vissa kulturer och under vissa historiska epoker, om än i begränsad omfattning, är strukturell diskriminering av transpersoner ett faktum i alla länder i dag. I ett samhälle där all sexualitet och alla könsuttryck som avviker från heterosexualiteten systematiskt undertrycks kommer människor som avviker från normen ofrånkomligen att framstå som ”onormala”. Synen på transsexualism som en sjukdom är i sig en form av diskriminering, stigmatisering och transfobi.

Förändringarna i lagstiftningen har förbättrat transpersoners villkor i några länder, och fått fler att uttrycka sin identitet, att genomföra könskorrigeringar och att försöka få sin identitet erkänd. Men den strukturella diskrimineringen kvarstår, och kommer så att göra så länge kapitalismen består. Det bör också noteras att man i länder som Iran har löst det ”problemet” med homosexuellas existens, eller snarare det faktum att religiös lag föreskriver dödsstraff för homosexualitet, genom påbjudna kirurgiska ingrepp för att ”återställa” den homosexuellas ”verkliga” kön. Som socialister fördömer vi sådana inhumana ingrepp. Fenomenet visar att kvinnofrigörelse går hand i hand med trans- och homofrigörelse.

Förtryckets orsaker
Rötterna till förtrycket mot transpersoner ligger i den samhälleliga arbetsdelningen mellan könen såtillvida att dess grund är den borgerliga kärnfamiljen och det kvinnoförtryck den medför. Tillsammans med klassamhället växte en arbetsdelning fram avseende barnuppfostran, hemarbete (matlagning och städning), och där egendom skulle ärvas på fädernet. Samtidigt uteslöts kvinnor ur den politiska sfären.

Även om förtryckets former hela tiden har förändrats i takt med nya samhällsformationers inträde genomsyrar kvinnoförtrycket – till skillnad från andra sorters sociala förtryck, såsom nationellt förtryck – alla klassamhällen. Genom den med klassamhället betingade familjestrukturen upprätthålls och reproduceras också de rådande könsrollerna, stereotyperna, samhälleliga normerna och begränsningarna.

I det kapitalistiska samhället är den borgerliga kärnfamiljen central för att förmedla och reproducera reaktionära, heteronormativa könsroller, könsidentiteter och en heterosexuell läggning, med utgångspunkt i arbetsdelningen mellan könen. Könsrollerna förstärks av samhällets rådande moral och värderingar, liksom av juridiska avgränsningar. Dessa roller förmedlas genom familjen och av religiösa samfund, i media och utbildningsväsendet, och genomsyrar också rådande uppfattningar inom medicinsk kunskap, biologi och samhällsvetenskap.

Uppdelningen av den produktiva och reproduktiva sfären, och deras motsatsställning, är emblematisk för det kapitalistiska systemet. Det uttrycks och reproduceras i den borgerliga kärnfamiljen, trots dess olika former och kapitalismens tendens att underminera denna institution. För att rättfärdiga den borgerliga kärnfamiljen måste den fås att framstå som en överhistorisk institution, som ett uttryck för ”människans natur”. Trots att könsroller, sexualitet och könsidentiteter konstrueras socialt och är ständigt stadda i förändring i takt med historiens utveckling framställs de för tillfället rådande normerna alltid som ”naturliga”, medan andra normer sjukdomsförklaras, eller framställs som ”onaturliga” eller rentav destruktiva.

Att förtrycket mot transpersoner framträder som en politisk fråga beror i sig på politisk kamp, särskilt kvinno- och homorörelsens kamp och kampen för sexuell frigörelse (den sexuella revolutionen). I alla dessa kampfrågor ifrågasattes traditionella, till synes naturliga, könsroller och den heteronormativa sexualiteten. Men rörelserna har också gett upphov till ideologier som innehåller nya falska, ensidiga föreställningar om hur biologiskt kön, könsroller och könsidentitet förhåller sig till varandra. Sådana uppfattningar färgar i dag både den feministiska rörelsen och radikala transaktivisters ideologi. Precis som med alla ensidiga, idealistiska och/eller mekaniska uppfattningar kan det här ge upphov till felaktiga politiska slutsatser, inklusive taktik eller krav som är kontraproduktiva för kampen.

Med en generalisering kan man säga att debatten har två läger. I det ena lägret, där viktiga delar av den feministiska rörelsen och dess tänkare återfinns, anses kön vara något biologiskt. Genus förstås då blott som förtryckande, från samhället påförda könsroller eller stereotyper, och därmed inte som reellt existerande. För radikalfeminister framstår därför transpersoners existens som något som förstärker, för att inte säga hyllar, förtryckande könsroller. En upplevd motsättning mellan en persons biologiska kön och könsidentitet, alltså en uppfattning om att ens egen könsidentitet inte stämmer överens med ens biologiska kön, kan då bara förstås som en ”avvikelse”, en ”perversion” eller en ”sjukdom”, eller som mäns försök att slå tillbaka mot de rättigheter kvinnor har tillkämpat sig. En annan inriktning inom radikalfeminismen anser att könsroller har en biologisk grund, och lyfter fram de positiva dragen hos det feminina, som att det står för fred och samarbete, i motsats till maskulina karaktärsdrag som aggressivitet och konkurrens.

I den borgerliga och småborgerliga kvinnorörelsens huvudfåra finns i stället mer klassisk identitetspolitik och en rigid uppdelning av könsstereotyper utifrån biologiska egenskaper. Här ses det avgörande historiska förhållandet som ett repressivt förhållande mellan könen (och inte mellan klasserna), något som ska ha kommit till uttryck på samma sätt i alla samhällsformer. Ibland flätas denna teori på ett eklektiskt sätt samman med antikapitalistiska eller antirasistiska teoribildningar, som i teorin om förtryckssamverkan. Utvalda kvinnliga egenskaper ideologiseras och framställs som överhistoriska, universella och naturliga (ett tänkande som också återfinns hos skribenter i den kommunistiska traditionen, såsom Aleksandra Kollontaj).

Inom queerteorin, som har sitt stöd bland många radikala transaktivister och nyare feministiska strömningar, lyfts flera brister med identitetspolitikens fram. (Exempelvis gör Judith Butler det i Genustrubbel.) Man betonar särskilt att förståelsen av vad en ”kvinna” är ofta har utgått från vita, välutbildade medelklasskvinnors verklighet – därav det stöd queerteorin har inom stora delar av den antirasistiska och svarta kvinnorörelsen. Men queerteorin, liksom de många transaktivister som utgår från den i sin aktivism, är inte mindre ensidig än den traditionella feministiska rörelse man kritiserar.

Inom queerteorin förstås biologiskt kön som en konstruktion. Av Butler beskrivs till exempel det biologiska könet som det kantianska ”tinget i sig”, som vi i slutändan inte kan förstå. Sexism och heteronormativitet är då inte att förstå som ett ideologiskt uttryck för och resultat av socialt förtryck baserat på den könsspecifika arbetsdelningen, utan beskrivs i stället som förtryckets orsak. Den ”heteronormativa matrisen” och den ”binära” representationen av könen ger här i själva verket upphov till ”könen”, och den könsuppdelade arbetsdelningen uppstår som ett resultat av könsdiskursen, inte tvärtom. Den könsuppdelade arbetsdelningen anses här inte längre som orsaken till att kvinnoförtrycket reproduceras.

Samtidigt, och i praktiken, görs kvinnoförtryckets orsaker (genusarbetsdelningen) till en underordnad fråga i denna idealistiska skola. Här ska kampen riktas inte mot kvinnoförtryckets materiella rötter, utan mot den förhärskande diskursen om kön och genus. Kvinnoförtryckets utmärkande egenskaper, liksom i slutändan också det utmärkande med förtrycket av homosexuella, tappas bort på vägen inom queerteorin. Olika former av förtryck, även om de alla har med familjen som institution att göra, samlas alla under det allomfattande begreppet ”genusförhållande”). Kvinnoförtrycket, liksom förtrycket mot lesbiska, bögar, bisexuella, intersexuella och transpersoner, slås alla samman och ideologiseras under detta begrepp. Det blir, om än oavsiktligt, ett slag både mot feminismen och mot kvinnorörelsen, och i slutändan mot de konkreta krav transpersoner ställer.

Biologiskt kön, identitet och könsroller
Innan vi undersöker detta vidare måste vi granska hur begrepp som biologiskt kön, identitet och könsroller förhåller sig till varandra.

Som materialister erkänner vi att mänskligheten är uppdelad i två biologiska kön. Endast den som anser att mänsklighetens fortplantning och fortlevnad är en oviktig fråga kan abstrahera bort eller strunta i detta faktum.

Den tvåkönade uppdelningen är äldre än mänskligheten själv, och är vanlig bland alla däggdjur och många andra sorters djur och växter. Hos människan har den tvåkönade uppdelningen varit relativt konstant rent historiskt, men under dess kulturhistoriska utveckling har den uttryckts på oerhört många olika sätt. Det sker ett komplext samspel mellan en biologisk och fysisk grund, den ontogenetiskt styrda fysiologiska strukturen och de samhälleligt givna förväntningarna på hur en person ska uppträda, det vill säga, de historiskt givna och rådande samhälleliga förhållandena. En persons könsidentitet och sexuella identitet är därför ett resultat av komplexa biologiska funktioner, sexuella tendenser, samhällets krav och förväntningar liksom personens egna under- och omedvetna uppfattningar. Detta visar att en persons biologiska kön och könsidentitet kan stå i motsättning till varandra, vilket är fallet för transpersoner.

Även mellan den manliga och kvinnliga ”polen” som uttryck för det manliga och kvinnliga biologiska könet finns ett antal mellanstadier eller kombinerade och övergångsstadier och -egenskaper som inte helt tydligt går att definiera, varken biologiskt eller medicinskt. Dessa stadier ska inte förstås som ett enhetligt tredje kön, utan snarare som en serie övergångsgrader. Även på embryostadiet sker inte definitionen av en manlig eller kvinnlig könstillhörighet med en enda, allmänt applicerad metod utan genom en mer eller mindre framgångsrik bestämning enligt den ena eller andra förväntade utvecklingen. Om inget utslag kan nås då bestäms identiteten som ”intersexuell”.

Huruvuda en transidentitet har biologiska orsaker eller ej, och i så fall i vilken grad, är inte avgörande för ett program mot transförtryck. Eftersom mänsklig sexualitet (eller det sätt det kommer till uttryck på) alltid hänger samman med rådande könsnormer och -kategorier, alltså juridiska, samhälleliga och psykologiska aspekter, är sexualitetens uppkomst alltid beroende av historiska och sociala förutsättningar. Det biologiska könet existerar alltid i förhållande till de könsroller och -normer som är förhärskande i ett visst samhälle, liksom till där rådande könsidentiteter. Människan kan ha en könsidentitet som står i motsättning till sitt biologiska kön (som avviker från det) eftersom människan är en social varelse, vars sexuella identitet och sexualitet av nödvändighet förmedlas socialt och uttrycks genom en medvetenhet om ens egen sexualitet – en sexuell identitet.

När människan uppnådde ett historiskt utvecklingsstadium där produktionsmedlen och de ackumulerade resurserna inte längre överfördes på ett jämlikt sätt till nästa generation som ett kollektiv krävdes begränsningar av den mänskliga sexualiteten till ändamålsenliga normer (exempelvis påtvingad monogami för kvinnor). Detta patriarkala system, som återfinns i en rad olika produktionssätt, gör också att de sociokulturella aspekter av den mänskliga sexualiteten som denna utveckling ger upphov till beskrivs som könsroller eller stereotyper. Transsexualitet och homosexualitet utmanar dessa rådande könsroller, och då särskilt deras status som ”naturliga”, och svaret blir då vanligen att tvinga transpersoner att uppträda och känna sig i enlighet med deras ”verkliga” kön.

Sammanfattningsvis innebär detta att biologiskt kön, sexualitet och könsroller – i klassamhället i allmänhet och under kapitalismen i synnerhet – är ett resultat av dessa givna förutsättningar och dess olika utvecklingsvarianter och uttryckssätt. Frågan kan inte reduceras till att bara handla om biologi, eller till fysiologiska aspekter, men inte heller till enbart ett uttryck för en social konstruktion eller en fråga om vilka slags relationer man vill ingå i.

Den avgörande faktorn i fråga om biologiskt kön, könsroller och könsidentitet är relationer. I det borgerliga samhället är kvinnoförtrycket, men också förtrycket mot lesbiska och bögar, liksom förtrycket mot transpersoner, ett nödvändigt resultat av en repressiv familjestruktur och reaktionära könsroller.

Ett program mot transförtryck
I vårt program för kampen mot transförtryck finns ett antal demokratiska och samhälleliga krav, varav många också förekommer i kampen mot andra former av genusförtryck och sexuellt förtryck.

Transpersoner utsätts för känslomässigt förtryck, i varierande grad, inom familjen och blir utstötta och mobbade i skolan när de bryter mot könsnormer. De utsätts också ofta för försök att ”bota” dem på medicinsk väg. Många transungdomar lämnar därför sina hem och familjer, dras in i missbruk eller blir suicidala.

Som socialister ser vi att repressionen mot normbrytande sexualiteter och könsidentiteter är ett faktum under kapitalismen (liksom i post-kapitalistiska samhällen, fram till dess att klasserna och kvinnoförtrycket försvinner för gott). Därför måste vi också bekämpa allt sådant förtryck. Vi försvarar vuxna individers rätt att, efter puberteten, söka könskorrigerande vård eller kirurgi. Vi försvarar också rätten för barn som ifrågasätter sin könsidentitet att få tillgång till stöd och råd, liksom skydd mot mobbning och diskriminering.

När progressiva skolor ställer upp för elever som har en transidentitet anklagas de ofta av kyrkor, räddhågsna föräldrar, konservativa politiker och ibland av radikalfeminister för att ”lära ut” eller ”förespråka” transideologi, att uppmana barn att byta kön, ta hormoner eller operera sig, och så vidare. Vi förespråkar en vetenskapligt grundad sexualundervisning som förklarar de biologiska och sociala grunderna för kön och endast ”förespråkar” förståelse, motstånd mot förtryck och unga människors rätt att forma sin sexualitet som de själva vill. (Givetvis med undantaget att det inte skadar någon annan, vilket skulle vara fallet med pedofili och andra genuina sexuella perversioner.)

Vi kräver därför:

• Avskaffa alla lagar som diskriminerar transpersoner och homosexuella.
• Försvara transpersoner mot diskriminering på arbetet och i samhället i stort.
• För rätten att ändra juridiskt kön (på identitetshandlingar, när det gäller tillgången till sjukvård och socialförsäkringar, och så vidare).
• Vi förespråkar transpersoners rätt till självbestämmande över sina egna kroppar, inklusive rätten till kirurgisk könskorrigering och kostnadsfria läkarsamtal. Detta bör bekostas av den offentliga sjukvården eller socialförsäkringssystemet. Rådgivning till transpersoner bör erbjudas av läkare, psykologer och kuratorer som transpersoner och andra förtryckta själva känner förtroende för. Vi motsätter oss könskorrigeringsingrepp på personer mot deras vilja.
• Rätten att adoptera barn och att erkännas juridiskt som föräldrar eller partners.
• Rätten att använda den toalett, badrum och dylikt som stämmer överens med det kön man identifierar sig som. Skyddade platser för kvinnor, som härbärgen, måste ha rätt att avvisa hotfulla eller kränkande personer och ska kontrolleras av de kvinnor, inklusive transkvinnor, som använder och driver dem.
• Låt transpersoner som juridiskt vill registrera sig som utan bestämd könstillhörighet eller som ett tredje kön göra så. Trans ska ses som en legitim könsidentitet, och inte stigmatiseras som en sjukdom.

Vi förespråkar kampanjarbete inom arbetarklassen och bland de förtryckta mot trans- och homofobi. Transpersoner bör erbjudas att hålla separata möten inom arbetarrörelsen, i facken och i arbetarpartier. Huruvida sådana möten öppnas också för andra, som till exempel homosexuella eller tillsammans med kvinnor, bör avgöras tillsammans med kvinnor, homosexuella o.s.v. och med deras tillåtelse.

Vi förstår att de flesta som argumenterar mot transpersoners rätt att delta i kvinnoexklusiva sammanhang gör det av transfobiska skäl, men som socialister måste vi skilja på de radikalt transfobiska elementen i detta läger och de som missförstått frågan eller lyfter problem med goda avsikter. Vi bör inte avskriva alla i denna grupp som ”TERF:s” eller ”transfober”, utan i stället föra fram alternativa synsätt och övertyga dem genom upplysande diskussioner.

När det gäller särskilda kvoter för kvinnor inom statsväsendet, politiska partier eller fackförbund förespråkar vi att transkvinnor ska räknas som kvinnor. Om en konflikt uppstår i en sådan fråga bör fackliga- och/eller arbetarkommittéer, som huvudsakligen ska bestå av kvinnor och transpersoner, avgöra saken.

Vi avvisar det argument somliga feminister framför om att alla transkvinnor ”egentligen” är män. Med det argumentet reduceras en fråga om socialt förtryck till en rent biologisk aspekt (och som dessutom inte är entydig). Framför allt bortser man med detta argument från att transkvinnor, även om de ofta socialiserats som män, nu lever som kvinnor och därmed också utsätts för kvinnoförtryck.

Vi inser att socialt förtryckta gruppers krav eller anspråk på rättigheter kan stå i motsättning till varandra. Sådana konflikter kan inte hanteras genom att avvikande åsikter förbjuds. Det gör bara saken värre. Vi avvisar hot om våld och erkänner därmed också rätten till självförsvar mot sådana hot. Vårt mål bör vara att lösa konflikten genom att uppnå rimliga överenskommelser, det vill säga där olika befrielsekamper och upplevelser av förtryck respekteras.

Att olika krav och anspråk står i motsättning till varandra är dessvärre inte en ovanlighet i det borgerliga samhället. Sådana situationer uppstår ständigt. Arbetarklassen har ett grundläggande intresse av att hantera konflikterna på ett sätt som är demokratiskt, transparent och som, i så hög grad som möjligt, beaktar legitima anspråk från alla sidor i konflikten. Vi bör i princip inte låta den borgerliga staten sköta konflikthanteringen. Därför förespråkar vi att kommittéer, enligt den modell som beskrivs ovan, upprättas när konflikter uppstår om kvoter, anställningar o.s.v. Vi avvisar också kategoriskt den borgerliga statens rätt att påverka interna val, stadgar, ekonomi och så vidare inom arbetarklassens organisationer.

Även den bästa sortens konfliktlösning kommer dock bara att begränsa följderna av möjliga konflikter. Konflikter kommer fortfarande att uppstå. I det borgerliga samhället lär sig människor att konkurrera med varandra. Med det följer också faran för att personer ur förtryckta grupper, exempelvis när det handlar om att söka jobb, blir varandras konkurrenter. Lösningen är då inte bara en demokratisk konfliktlösning, utan också kampen för samhälleliga krav, exempelvis ett program för samhällsnyttiga arbeten och för lägre arbetstid. Lösningen ligger i att bygga en arbetarrörelse som bekämpar alla former av utsugning och förtryck.

Bara genom att upprätta en samhällsordning där människor inte längre exploaterar varandra – där det historiska förtrycket av kvinnor och den könsspecifika arbetsdelning som det vilar på avskaffas – kan den jordmån ur vilken reaktionära könsroller, den borgerliga familjen och den repressiva sexualmoralen växer fram avlägsnas. Och det är genom att arbetarklassen tar makten som övergången till ett sådant samhälle kan inledas, och därmed också vägen till befrielse från alla former av socialt förtryck. Först då kan människan fritt börja forma sin egen sexualitet, sin könsidentitet och hela sin individualitet.