Artikeln publicerades ursprungligen i Arbetarmakt-Magasinet nr 1 1994. Arbetarmakt-Magasinet var en tidskrift som Arbetarmakt gav ut från 1994 till 1998, då den ersattes av Marxistiskt Perspektiv.
Redaktionen
Den ekonomiska krisen har skärpt främlingsfientligheten och rasismen i de imperialistiska länderna. Genom att utnyttja dessa stämningar försöker högerextrema grupper och partier runt om i Europa få vind i seglen och etablera sig på den politiska scenen.
Högerextremisternas ansträngningar underlättas dessutom av att arbetarrörelsens ledare är ovilliga att ta verklig kamp mot arbetslöshet och sociala försämringar.
På nytt ökar faran för att fascistiska massrörelser skall komma att hota arbetarklassen och hela dess nätverk av organisationer.
Detta hot måste avvärjas innan det är för sent!
Högerextremismen har upplevt en renässans i kölvattnet på den växande förtroendekrisen för den borgerliga demokratin. I flera länder har rörelser som MSI (Italien), Front National (Frankrike), Republikanerna (Tyskland) förmått slå mynt av det växande missnöjet. Även om de högerextrema grupperna står långt ifrån ett maktövertagande har de i många europeiska länder inspirerat och organiserat terror mot invandrare (främst utomeuropeiska), homosexuella, antirasister etc. De har dessutom bidragit till att göra främlingsfientliga ståndpunkter mer rumsrena – och inte minst förmått de traditionella borgerliga partierna att lägga sig till med en mer främlingsfientlig attityd för att inte förlora delar av sin väljarbas till de högerextrema.
Högerextremism
Alla högerextrema partier är inte fascistiska. Skillnaden mellan fascistiska och andra högerextrema partier består främst inte i vad som står i deras program, utan snarare i hur de organiserar sina medlemmar, dvs. hur de praktiskt förhåller sig till arbetarrörelsen – eller där de är jämförelsevis små gentemot invandrare, vänstern, judar, homosexuella etc.
Sverigedemokraterna, liksom Republikanerna, DVU och NPD i Tyskland, Nationella fronten i Frankrike, är inte fullfjädrade fascistiska kamporganisationer, även om de har kärnor av fascistiska medlemmar. Deras program är främst inriktat på parlamentarisk verksamhet och inte direkta aktioner på gatorna, men en del av dem, t.ex. Sverigedemokraterna, måste betecknas som fascistiska täckorganisationer, den militanta fascismens legala arm. Mer eller mindre välorganiserade kärnor med fascister, som skulle kunna spela en viktig roll i bildandet av ett fascistisk massparti, finns i dessa partier.
Högerextremismens bas
Högerextremism av olika slag är i första hand en småborgerlig reaktion som på ett förvridet sätt ger uttryck för småbourgeoisiens protest mot alla de krafter den upplever som ett hot mot sin tillvaro: den statliga byråkratin, storkapitalet, den organiserade arbetarrörelsen, sexuella minoriteter osv. Högerextremismen hämtar dock inte bara sina rekryter bland missanpassade småborgare utan rekryterar även motsvarande element från andra klasser och skikt i samhället.
Under vissa omständigheter kan högerextremisterna vinna gehör även inom arbetarklassen. Men det handlar då främst om trängda grupper och missanpassade individer med småborgerliga ambitioner. Till och med de mest framgångsrika av de högerextrema rörelserna, den italienska och tyska under mellankrigstiden, misslyckades med att göra inbrytningar i arbetarklassens kärntrupp, industriarbetarklassen. Detta bottnar inte bara i det faktum att industriarbetarklassen traditionellt är den mest klassmedvetna delen av arbetarna, tillika de bäst organiserade, utan också i att den högerextrema ideologin har svårt att vinna fotfäste i en miljö vars vardag ständigt understryker behovet av kollektiv sammanhållning mellan arbetarna, och som tydligt visar fram klassmotsättningarna i samhället.
Borgarklassen
Under perioder med stabilt klasstyre förhåller sig majoriteten av borgarklassen avvisande till de högerextrema grupperna. De har inget behov av dem och deras osammanhängande idéer och program. I kristider, när bourgeoisien uttömt sina möjligheter att regera med hjälp av de ”normala” institutionerna, är bourgeoisien beredd att vända sig till dessa grupper och hjälpa dem till makten.
Men, som historien visar, gör den det sällan godvilligt. För att fascismen ska kunna komma till makten krävs vissa förutsättningar:
1) en djup ekonomisk och politisk kris, som driver den ruinerade småbourgeoisien till att gripa efter de mest extrema åtgärder – arbetarrörelsens utplånande och den borgerliga demokratins upphävande;
2) att de fascistiska kadergrupperna lyckas organisera tillräckligt stora grupper trasproletärer och deklasserade småborgare för att kunna framstå som en av den borgerliga staten fristående kraft;
3) att arbetarklassen inte lyckas möta hotet mot dess enhet och bygga en proletär enhetsfront, ur vars led ett nytt revolutionärt ledarskap kan byggas;
4) samt att bourgeoisiens läge blir så desperat att det inte finns någon annan utväg än att överlåta statens skötsel till fascisterna. Ett sådant beslut är inte lätt för bourgeoisien, eftersom den då också måste låta sig själv undertryckas inom många av samhällslivets områden, för att kunna säkra sitt herravälde vad gäller grunden för dess makt: de borgerliga egendomsförhållandena.
Vilken väg?
Passivitet är lika med att inbjuda till nederlag. Att likt den socialdemokratiska byråkratin och dess opportunistiska svans, Vänsterpartiet, tro att man kan bekämpa högerextremismen från talarstolar och genom symboliska manifestationer, för att när det kniper ropa på hjälp från den borgerliga staten, stoppar inte dessa rörelser.
Än mindre stoppas högerextremisterna av formella förbud. En verklig arbetarregering skulle inte tveka en sekund att förbjuda de högerextrema organisationerna, men den skulle också följa upp förbudet genom att systematiskt lamslå dessa gruppers verksamhet. Att förvänta sig att den borgerliga staten skulle lägga ned någon större energi på att bekämpa högerextremismen är bara naivt, i synnerhet som dess polisiära och juridiska apparat ofta är befolkad av element som attraheras av dessa gruppers budskap.
I själva verket understryker erfarenheterna från 1900-talets klasskamp att ju framgångsrikare högerextrema grupper är, ju mer undfallande blir den borgerliga staten, för att inte tala om det politiska etablissemanget, i sin inställning till dessa grupper.
Händelseutvecklingen i det återförenade Tyskland efter 1989 exemplifierar tydligt mekanismerna. Kohl-regeringen har tillsammans med socialdemokratins ledare drivit igenom försämringar i asyllagstiftningen. Samtidigt har de våldsamma högerextrema och nynazistiska grupperna behandlats på ett sätt som står i skarp kontrast till jakten på vänsterterroristerna i RAF sedan 70-talet. Förbudet mot några av de nynazistiska grupperna i början av 1992 har knappast mer än tillfälligt stört deras verksamhet. Resurser och medlemmar har bara slussats över till andra eller nya grupper. Terrorn mot invandrare, flyktingar och antifascister fortsätter, om än i något mindre omfattning.
Frankrike är ett annat exempel. Där har arbetarrörelsen och vänstern i praktiken tillåtit fascisten Le Pen och hans parti Front National att bygga upp en ställning som gör det möjligt för de franska högerextremisterna att marschera i tiotusental på arbetarklassens högtidsdag – första maj – i Paris.
Fascismen kan inte bekämpas med fredliga medel. Fascisternas mål är att avskaffa alla demokratiska rättigheter och krossa arbetarorganisationerna; deras program är ett program för krig och folkmord; deras kampmedel är att mobilisera gatugäng för att terrorisera motståndarna. Därför måste arbetarklassen och dess organisationer förvägra dem den rätten. Den borgerliga statens försök att undertrycka fascisterna är alltid, vilket erfarenheterna från det senaste året i Tyskland belyser, halvhjärtade och genomförs med medel som också kan användas mot arbetarrörelsen och vänstern.
Front mot nynazism
Det är en plikt för alla socialister att ta itu med uppgiften att bygga bredast möjliga klassmotstånd mot högerextremismen och nynazismen. Vår taktiska utgångspunkt måste vara den beprövade enhetsfrontstaktiken, som bygger på att samla största möjliga uppslutning bakom konkreta åtgärder och krav.
I våra ansträngningar att skapa olika typer av aktionsenheter och enhetsfronter mot högerextremism och nynazism, t.ex. inför 30 november, utesluter vi inte samarbete med borgerliga demokrater, men vi avvisar skapandet av organisationer av så kallad folkfrontstyp. Där sådana organisationer existerar, t.ex. Riksförbundet Stoppa rasismen, kämpar vi för att omvandla dem till organisationer med huvudinriktning på arbetarklassens organisationer och upprättandet av en enhetsfront med sin tyngdpunkt i arbetarrörelsen och den antifascistiska ungdomen.
Vi avvisar samtidigt all typ av sekterism i kampen mot högerextremismen. Inställningen till reformister och centrister av olika slag måste vara likadan i fråga om rasism och fascism som i alla andra sammanhang: Kräv att de lever upp till sina frasradikala uttalanden, men vänta inte på att de ska ta initiativet. Starta kampen med de krafter som redan är tillgängliga och med siktet inställt på att nå så stora delar av arbetarklassen och ungdomen som möjligt.
Självförsvar
Tillfällen när socialdemokrater eller fackbyråkrater i ledande ställning legitimerar eller uppmanar till försvar för invandrare och andra grupper som attackeras måste användas för att i praktiken nå nya grupper och organisera ett allt bredare nätverk med självförsvarsgrupper.
Självförsvarsgrupper kan inte vara särskilt effektiva om de bara består av små grupper ur vänstern. Invandrare, flyktingar, arbetarrörelsens organisationer och andra måltavlor för fascisterna kan inte försvaras av små, underjordiska grupper med antifascister. Det krävs en enhetsfront mellan de arbetandes massorganisationer och alla partier och grupper som räknar sig till arbetarrörelsen. Invandrarnas egna organisationer måste mobiliseras mot det fascistiska och rasistiska hotet. En sådan enhetsfront måste baseras på ett förnekande av högerextremisternas och nynazisternas rätt att organisera. De måste drivas ut ur fackföreningarna. Deras demonstrationer och tidningsförsäljare måste drivas tillbaka till de kloaker ur vilka de kommer.
Men vi kan inte vänta på att denna enhetsfront bildas av arbetarrörelsens reformistiska ledare. Kampen måste inledas med de krafter som redan är tillgängliga. De antirasistiska och antifascistiska krafternas litenhet och svaghet idag får inte bli en ursäkt för overksamhet eller pacifism.
”Antifascism” i sig, som en isolerad, speciell aktivitet, är ingen lösning. Rasismen och fascismen växer därför att ”arbetarledarna” inte erbjuder några svar eller något hopp för de som får sina liv förstörda av kapitalismen. Arbetslöshet, företagsnedläggningar, förslumning i bostadsområden, nedmonterandet av de sociala skyddsnäten och inga verkliga framtidsutsikter för ungdomen, är de missförhållanden som utgör rasismens djupa rötter. Det är frustration och den uppenbara bristen på radikala lösningar som driver människor till rasismens och till och med fascismens extrema slutsatser.
Vi måste övervinna den ledningskris som plågar arbetarrörelsen. Endast en rörelse som kämpar på ett revolutionärt sätt för att avskaffa rasismens rötter, kapitalismen, kommer att vinna arbetarmassorna och isolera fascisterna.
En bred kampanj måste inledas för att inför alla arbetare förklara nödvändigheten av en kamp både mot ultrahögerns terrorgrupper och diskriminering i arbetslivet och på andra områden och den borgerliga statens flyktingfientliga politik. Varhelst revolutionärer än är verksamma, måste de verka för att denna kampanj inriktas mot arbetarrörelsens organisationer.
Arbetarklassen är den enda sociala kraft som kan göra slut på rasismens och fascismens gissel. Hur den tillfälliga plattformen än ser ut, oavsett vilka krafter som vid varje tillfälle är beredda att ansluta sig – liberala eller kyrkliga grupper snarare än arbetarrörelsen – får detta inte förblinda oss och få oss att glömma vårt taktiska huvudmål i detta fall:
Skapandet av en arbetarfront mot rasism och fascism!
Ett handlingsprogram mot rasism och högerextremism
Arbetarmakt kommer att verka för att alla arbetarorganisationer i sin kamp mot den borgerliga regeringens nedrivande av den sociala servicen och olika reformer och förmåner som arbetarrörelsen tillkämpat sig, tar kamp för följande åtgärder mot främlingsfientlighet, rasism och högerextremism:
- En massomfattande upplysningskampanj för att medvetandegöra arbetare och tjänstemän om den borgerliga statens ansvar för främlingsfientlighet och rasism, genom behandlingen av invandrare och flyktingar, och sprida verkliga fakta om invandrare och flyktingar.
- Fascisternas, ”nationalisternas” och ”patrioternas” verkliga mål och deras roll som arbetarfientliga kamporganisationer måste avslöjas.
- Mot alla former av invandringskontroll, för öppna gränser och ett försvar för och en utvidgning av asylrätten.
- Invandrade arbetare måste ha fulla rättigheter i facket och rätten att organisera sig i egna kommittéer för att driva igenom sina rättigheter och en rättvis representation inom hela arbetarrörelsen.
- Mot rasistiska lagar som förvägrar invandrare fulla medborgerliga rättigheter. Rösträtt för alla som är bosatta i eller arbetar i landet!
- Flyktingar ska inte tvingas bo på förläggningar. Samma rätt till existensminimum som alla andra bosatta i landet.
- Invandrare och flyktingar måste ha rätt till det egna språket och den egna kulturen. Återställ rätten till hemspråksundervisning.
- Bort med terroristlagen, som enbart används för att trakassera politiskt aktiva invandrare och flyktingar (kommunarrest etc).
- Flyktingar, vare sig barn eller vuxna, ska inte kunna tas i fängsligt förvar bara för att säkerställa avvisningar.
- Nej till alla rättsliga åtgärder mot de som gömmer flyktingar.
- För att avskaffa den omfattande diskrimineringen av invandrare inom arbetslivet, måste vi kämpa för arbetarkontroll över anställningar och avskedanden för att garantera lika rättigheter och möjligheter på arbetsplatserna. Lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet kan i vissa fall vara ett hjälpmedel, men i det övervägande antalet fall kommer det visa sig vara mycket svårt att påvisa diskriminering.
- Gentemot polisens rasism måste vi kämpa för avskaffandet av alla specialenheter som riktas mot invandrare och flyktingar (t.ex. de som jagar flyktingar som gömmer sig).
- Gentemot de rasistiska och nynazistiska terrorgrupperna kan vi inte vädja till den borgerliga staten för att avväpna och förbjuda dem. Polisen är ingen neutral faktor i kampen mot rasism och fascism. I sista hand står den alltid på den härskande klassens, och därmed rasismens, sida. Arbetarrörelsen, invandrargrupper och andra måltavlor för högerextremisternas terror kan bara lita till sina egna krafter.
- Polisens ”demokratisering” är ingen lösning. Polisen är inga ”arbetare i uniform”, utan en integrerad del av den statsapparat som måste upplösas och krossas för att arbetarna och de förtryckta ska kunna ta makten. Naturligtvis måste vi försvara alla existerande mekanismer för kontroll eller demokratisk övervakning av polisen, men endast en arbetarregering baserad på arbetarråd och en beväpnad arbetarmilis kan skapa lag och ordning i enlighet med de utsugnas och förtrycktas intressen. Vägen dit går över skapandet av självförsvarsgrupper.
- Vi försvarar och förespråkar rätten till självförsvar för alla de grupper som utsätts för angrepp, antingen från rasister eller polisen. Olika initiativ som tagits av flyktingar för att övervaka och försvara sina förläggningar är vägen framåt. Lita inte till polisen, utan bara på den egna kraften.
- Spridningen av rasistisk och fascistisk ”litteratur’” måste stoppas av de arbetare som kommer i beröring med den i sitt arbete. Grafikernas beslut att inte befatta sig med sådant material måste utsträckas till andra grupper, transportarbetare, postanställda etc.
- Ingen plattform för fascisterna! Varhelst de försöker demonstrera, hålla möten och sälja tidningar, måste de mötas av beslutsamt, organiserat motstånd med syfte att stoppa dem.
- Flyktingarnas isolering måste brytas. Arbetarrörelsen måste aktivt knyta an till flyktingar som tillhör de arbetande klasserna och dra in dem i kampen för bättre villkor och ett annat samhällssystem.
- Olika religiösa grupper, för närvarande främst muslimer, möts ofta av fördomsfullt motstånd eller organiserade kampanjer från reaktionärt kristet håll. Arbetarrörelsen måste, utan att uppge sitt motstånd mot prästernas ofta reaktionära budskap, detta gäller både muslimska, kristna och andra kyrkor, aktivt försvara deras rätt att samlas, hyra eller uppföra lokaler med religiöst syfte (moskéer etc).
- Driv ut fascisterna ur fackföreningar och andra arbetarorganisationer.
