Rabins död: Vad händer nu?

Artikeln publicerades ursprungligen i Arbetarmakt-Magasinet nr 3 1995. Arbetarmakt-Magasinet var en tidskrift som Arbetarmakt gav ut från 1994 till 1998, då den ersattes av Marxistiskt Perspektiv.

Redaktionen


”Garanten för freden”, Yitzhak Rabin, är död. Vad betyder det för den s.k. fredsprocessen? John Andersson reder ut vem Rabin var och den roll han spelat.

Rabin var samma person som 1948 var med bland de huvudansvariga för fördrivningen av palestinierna från städerna Lydda (Lod) och Ramle.
Samma person som i egenskap av Israels ÖB 1967 var sexdagarskrigets chefsarkitekt.
Samma person som när han var premiärminister1974–77 på allvar satte igång med bosättningarna på de ockuperade områdena.
Samma person som 1982 kritiserade Begin-regeringen för att den inte stängde av vatten och elektricitet till det av Israel belägrade Beirut.
Samma person som var försvarsminister 1985 i koalitionen mellan Likud och Arbetarpartiet och lät det israeliska flygvapnet bomba PLO:s högkvarter i Tunis.
Samma person som under den perioden införde ”järnnävens politik” på de ockuperade områdena, inklusive ”måttlig fysisk påtryckning”, alltså det som på svenska kallas tortyr.
Samma person som när intifadan utbröt i december 1987, förklarade att den skulle krossas med ”våld, makt och slag”.

Nej, vi instämmer inte i hycklarnas sorgekör.

Det som väckte en sådan uppmärksamhet var inte att det var ett politiskt mord; bara några dagar tidigare hade Rabin själv gett order om mordet på ledaren för Islamiska Jihad. Det var istället det faktum, att för första gången på 60 år hade en ledande sionist blivit mördad av en av ”de egna”. 1933 var det Chaim Arlosoroff, Judiska byråns ”utrikesminister”, som mördades av judiska högerextremister. Med tanke på att dådet fortfarande på 1980-talet var en så pass het potatis i Israel att det föranledde en statlig utredning, inser man vilka dimensioner mordet på Rabin har.

Den fråga som omvärlden främst har ställt gäller om fredsprocessen skulle kunna fortsätta eller ej. En intressantare fråga är istället den, vilken typ av fred som den kan leda till? Att Rabin undertecknade autonomiavtalet med PLO slog hela världen med häpnad, men omvändelsen berodde inte på någon plötsligt uppkommen omsorg om palestinierna.

Arafat och PLO-ledningens okritiska uppslutning bakom Saddam Hussein under Gulfkriget ledde till att praktiskt taget alla ekonomiska bidrag man tidigare fått ifrån arabvärlden upphörde. I mitten av 1993 stod PLO på gränsen till ekonomisk bankrutt, men de hade fortfarande ett omfattande politiskt kapital bland palestinierna att ta av. Yassir Arafat, den optimale opportunisten, gjorde återigen en helomvändning och slog in på en proamerikansk linje.

Rabin må ha känt aldrig så stor motvilja mot Arafat, men som uttalad realpolitiker insåg han att det var bättre att ha Arafat som allierad än som fiende. Sex år av intifada hade slitit hårt på såväl det israeliska samhället som på relationerna till USA, som var angeläget om att få bibehålla sina nyvunna arabiska vänner. Autonomiavtalet garanterade Israel fortsatt generösa ekonomiska bidrag från USA, radikalt förbättrade möjligheter till fredsavtal med arabländerna, samt upprättandet av en palestinsk ordningsmakt i de ockuperade områdena, som kunde förväntas vara avsevärt mycket mer effektiv än den krigströtta israeliska krigsmakten.

Det finns en viktig historisk skillnad mellan höger- och vänstersionismen, som gör att man kan förstå mordet på Rabin. Högern har alltid betonat territoriet. ”Eretz Yisrael” (Landet Israel/Palestina) är judarnas historiska och odelbara land, givet dem av Gud. Vänstersionismen har istället betonat att Israel är en judisk stat, baserad på judiskt arbete, judiskt kapital – och judisk befolkning. När det gäller de territoriella frågorna har man alltid agerat mycket pragmatiskt, ända sedan David Ben-Gurion 1947 accepterade Palestinas delning.

Mellan 1967–77 utvecklades ”Allon-planen”, som gick ut på att Israel skulle fortsätta att vara en judisk stat, men att säkerhetsaspekterna skulle tillgodoses. Några exakta gränser drogs inte upp, men vissa områden ansågs inte förhandlingsbara: Jerusalem, Golanhöjderna, Jordandalen–Döda havet, Kiryat Arbah vid Hebron och Gush Etzion sydöst om Jerusalem. Städer med rent arabisk befolkning, utan större militär betydelse eller anknytning till judisk religion eller historia, ville man att Jordanien skulle administrera. Idén om autonomi var något som ursprungligen lanserades av Begins högerregering 1977! Rabins politik var en återgång till Allon-planen, eller som han sa vid tillträdet som premiärminister: ”Jag talar inte om en total frysning av aktiviteterna i territorierna. Alla bosättningar i Jordandalen och på Golanhöjderna är säkerhetsrelaterade. Resten är politiska. Detta är min linje. I åratal har jag varit emot bosättningar i tättbefolkade palestinska områden.”

Ännu viktigare var, att han också deklarerade att han aldrig skulle ge upp Jerusalem – och utan östra Jerusalem blir det ju inte heller någon palestinsk stat.

Utmärkande för den israelisk-palestinska fredsprocessen har varit, att man med stor möda klarat av en del små frågor: Jeriko, Gaza, Jenin och Nablus hade Arbetarpartiet redan på 1970-talet föreslagit att Jordanien skulle administrera. De verkligt stora frågorna har man skjutit upp till framtiden: de judiska bosättningarna, de heliga platserna, Jordandalen, Jerusalem och sist, men inte minst, de palestinska flyktingarna. 1949 beslutade FN om att Israel skulle låta flyktingarna återvända hem – och fortfarande har knappast någonting hänt på den fronten!

Var och en av dessa frågor är en veritabel krutdurk, som kan få intifadan att blossa upp igen med full kraft. Frågan är alltså inte om det hela exploderar igen, utan när …

Bildkälla, framsidan; Wikimedia Commons; Public domain