Revolutionär situation?

Artikeln publicerades ursprungligen i Arbetarmakt-Magasinet nr 3 1995. Arbetarmakt-Magasinet var en tidskrift som Arbetarmakt gav ut från 1994 till 1998, då den ersattes av Marxistiskt Perspektiv.

Redaktionen


 

Vänster: Karl Liebknecht talar på ett massmöte i Berlin under den tyska revolutionen 1918; Höger: en affish från 1919 för det unga tyska kommunistpartiet (gjord av Karl Jakob Hirsch); Wikimedia Commons; Public domain

Leo Trotskij
Vad är en revolutionär situation?
AFO/Eskilstuna

Efter att ha avslutat sitt entristiska arbete inom socialdemokratin, har Offensiv både bytt namn (till Arbetarförbundet Offensiv) och höjt sin ”trotskistiska” profil. Idag talar man mer och mer om sig själva i trotskistiska termer istället för ”socialistiska socialdemokrater”. Därmed har också alla betänkligheter inför att sprida Trotskijs eller Lenins skrifter försvunnit.

Två av AFO:s lokalavdelningar har nyligen publicerat broschyrer med texter av Trotskij. Det är dels AFO i Luleå som ger ut det s.k. Köpenhamns-talet från 1932 (Till revolutionens försvar). Texten har visserligen tidigare tryckts i tidskriften Fjärde Internationalen (87:4), men nya översättningar och utgåvor är alltid välkomna.

Den andra broschyren är utgiven av lokalgruppen i Eskilstuna. Under titeln Vad är en revolutionär situation? har Christer Bergström samlat några brottstycken från Trotskij.

Christer Bergström är inte obekant för oss i Arbetarmakt. Han var tidigare medlem i SP och försökte ivrigt övertyga oss om fördelarna med att gå över till Offensiv. Vi ställde oss dock mycket tveksamma till hans argumentation, och AFO:s utveckling under det senaste året har knappast bidragit till att få oss att ändra uppfattning. Efter att ha frångått sin tidigare ståndpunkt att radikaliseringen bland arbetare och ungdomar oundvikligen kommer att gå via de traditionella arbetarpartierna, tycks nu fältet vara fritt för alla möjliga dårskaper. AFO slog sig inför EU-valet ihop med SP i rättviselistan och ska man döma efter ledaren i Offensiv 95:6, är man inte riktigt säker på vart det ska sluta: ”vi vet inte hur långt samarbetet kan gå.” I samma tidning ägnar sig AFO:s förbundssekreterare Laurence Coates åt politiska övningar i den högre skolan. I kontrast till den tidigare ståndpunkten, att radikaliseringen obönhörligen går via de traditionella arbetarpartierna, påstår nu Coates att rättviselistan är ”en viktig del av den omgrupperingsprocess som pågår inom arbetarrörelsen.”

Begrepp som ”omgrupperingsprocessen” har tidigare varit förbehållna Mandel och hans lärjungar, däribland SP. Inte nog därmed, Coates talar också om behovet av ”ett nytt, verkligt arbetarparti, med en massförankring i arbetarklassen och ett klart socialistiskt program.”

Till grund för denna kursändring ligger uppenbarligen en ny bedömning av socialdemokratin. Coates påstår inget mindre än att ”(S)-ledningen nu bryter alla band med arbetarklassen. Den kan bara påverkas, liksom etablissemangets andra partier, av organiserad massopposition.”

Det framgår inte ens om AFO längre anser (S) vara ett (borgerligt) arbetarparti och kombinerat med detta kliv in i vänstercentrismens ultravänsterism, använder nu Christer Bergström, i förordet till Trotskij-broschyren, klassiskt ultravänsteristiska termer. Lyssna på honom när han beskriver den värld vi lever i just nu:

”Tillsammans med proletariatets rämnade förtroende för sina traditionella ledningar och en allmän vänstersväng i framför allt Västeuropa och USA, skapar dessa faktorer de klassiska förutsättningarna för en revolutionär situation.” (Kurs. i orig.)

Från detta allmänna plan, kastar sig Bergström sedan ned till den svenska horisonten. Utifrån riksdagsvalet -94, folkomröstningen om EU, elevprotesterna och den begynnande arbetarkampen, drar han slutsatsen:

”Aldrig förr har Trotskijs uttalande att mänsklighetens kris kan reduceras till det proletära ledarskapets kris ägt större giltighet. Med en marxistisk ledning skulle arbetarklassen idag svara med entusiasm på upprorets signal. Den socialistiska revolutionen skulle bli en dagsfråga.”

Varje läsare med förståndet i behåll börjar självklart undra vart detta förord ska ta vägen. Som tur är, låter Bergström läsaren vila i några längre citat av Trotskij. En formulering som låter mycket klok och nästan självklar är följande: ”Man får emellertid inte låta sig berusas av färdiga scheman, utan ständigt hålla sig till den historiska processen och anpassa sig till dess tecken.”

En annan klok formulering är:

”Proletariatets politiska stämningar förändras inte automatiskt åt ett och samma håll… Vår epok kännetecknas av ovanligt skarpa periodiska fluktuationer, av särskilt tvära vändningar av situationen …”.

Efter att på flera sidor ha citerat utmärkta råd från Trotskijs skrifter om värdet av att inte sätta sin lit till färdiga, fatalistiska, scheman, lyckas dock Bergström med nästan otrolig blindhet för sina egna ord avsluta resonemanget på följande sätt:

”Även om den kommer att ha sina upp- och nedgångar, skarpa svängar och fluktuationer, kommer processen obönhörligt att gå åt vänster. Det mesta talar för detta… Vi står inför massrörelsen, och för första gången sedan den ryska revolutionen etablera genuina masspartier i alla länder och jordklotets alla kontinenter. Eller, som en borgerlig ledarskribent skräckslaget uttryckte det i februari 1995, ’kommunismen’ kan genom Arbetarförbundet Offensiv ’gå en ny vår till mötes’.”

Ingen revolutionär kan ha något emot att Trotskijs skrifter översätts och sprids, men hur ska de läsas? Trotskijs diskussion om 30-talets Europa kan inte automatiskt överflyttas till våra dagar. Under 60 år har mycket hunnit förändras och marxisters uppgift måste vara att själva använda marxismens verktyg för att analysera den situation vi står inför. Hur ska alla unga och nya medlemmar i AFO och Elevkampanjen kunna få någon förståelse för vad en revolutionär situation verkligen är genom denna gallimatias?

Inte nog med att utgivaren tycks ha tappat alla hämningar i fråga om dagens situation, han har dessutom svårt med att hålla isär olika personer. Emile Vandervelde – ”Belgiens Branting” – påstås ha varit ledare för det ”bulgariska kommunistpartiet”. Han har av någon anledning försetts med Dimitrovs biografi.

POM