Artikeln publicerades ursprungligen i Arbetarmakt-Magasinet nr 5 1997. Arbetarmakt-Magasinet var en tidskrift som Arbetarmakt gav ut från 1994 till 1998, då den ersattes av Marxistiskt Perspektiv.
Redaktionen
Werner Schmidt
Kommunismens rötter i första världskrigets historiska rum: En studie kring arbetarrörelsens historiska misslyckande
Symposion Graduale 1996
Ämnet för Werner Schmidts avhandling är av stor vikt för alla socialister. Historieskrivningen i den svenska arbetarrörelsen har i alltför hög grad skötts av partiideologer och i alltför liten utsträckning baserats på grundliga studier av källmaterialet. Men enbart studier av källmaterialet räcker inte, det krävs också en sammanhängande teori om arbetarrörelsens utveckling. Schmidts bok är ett exempel på hur ovanligt grundliga studier av källmaterial ändå inte leder till mycket mer än banala och hopplöst reformistiska slutsatser.
Schmidts utgångspunkt är det som han i underrubriken kallar för arbetarrörelsens historiska misslyckande. Socialdemokratins reformism ledde å ena sidan bara till underkastelse under marknadens diktatur, och stalinismens härjningar i de så kallade socialistiska länderna har å andra sidan för många socialister och arbetare blivit ett avskräckande exempel.
Författaren säger inte mycket om sin egen politiska ståndpunkt eller utveckling, men implicit framgår det att han varit bunden till den så kallade realsocialismen i Östblocket och hyst stora illusioner om stalinismen. Det är därför inte att undra på att han i inledningskapitlet skriver att allt nu har förändrats. För den som trodde på försäkringarna om att socialismen byggdes i de stalinistiska staterna måste naturligtvis allt ha förändrats och alla gamla övertygelser slagits i spillror av utvecklingen sedan 1989.
Misslyckande
Även om Schmidt koncentrerar sig på den kommunistiska rörelsens utveckling, poängterar han starkt att boken i vidare mening också gäller socialdemokratin. Han hävdar att vi inte bara bevittnar ”kommunismens sorti från den historiska scenen utan också den sista utdragna akten i den socialdemokratiska arbetarrörelsens historia.” Huvudfrågan blir därför: varför misslyckades arbetarrörelsens kommunistiska och socialdemokratiska grenar med att förverkliga sitt mål, dvs. att på revolutionär eller reformistisk väg avskaffa kapitalismen?
Schmidts uppfattning att socialdemokratin och kommunismen hade ett gemensamt teoretiskt-politiskt arv är något av en huvudpunkt i avhandlingen. Detta arv utgörs enligt Schmidt av den ortodoxa marxismen eller kautskyanismen, efter ortodoxins främste skapare Karl Kautsky. I arvets centrum befinner sig en eskatologisk myt om att proletariatet har en revolutionär mission i historien.
Det vore dock förhastat att tro att Schmidt helt övergett marxismen. Han hävdar tvärtom att sammanbrottet för stalinismen, en term Schmidt inte använder men som äger större vetenskaplig relevans än de han själv föredrar – realsocialism eller kommunism, gör det möjligt att återupprätta Marx. Det finns ingen anledning för trotskister att avvisa den analysen, men när Schmidt pekar ut sina egna inspirationskällor – den s.k. Luxemburg-Gramsci-linjen – finns det orsak att vara skeptisk. Har vi inte hört detta till leda tidigare? Bort med Lenin, Stalin och Trotskij, fram för Gramsci och Luxemburg (Benjamin och Ernst Bloch) har länge varit ett slagord bland akademiska marxister och det som tidigare kallades eurokommunister.
Någon Trotskij-linje känner dock Schmidt uppenbarligen inte till. Trotskij lyser med sin frånvaro i litteraturförteckningen, vilket ar uppseendeväckande. Den tid är uppenbarligen ännu inte förbi när man i Sverige kan göra anspråk på att seriöst ha behandlat marxismens eller kommunismens utveckling utan att ens i förbifarten beröra Trotskijs insats.
(Den numera socialliberale Håkan Arvidsson satte i slutet av 70-alet något av ett rekord i modern stalinistisk inskränkthet. I den drygt 60-sidiga broschyren Till frågan om leninismen och revolutionen i Ryssland analyserade Arvidsson i detalj de analyser som utarbetades av Plechanov, Lenin, Kautsky och Luxemburg om den ryska revolutionens karaktär. Rekordet bestod i att han lyckades undvika att ens nämna Trotskij vid namn. De finns väl ingen anledning att tro att Arvidson sköter sina nya uppdragsgivares – Timbro och andra – affärer på något annat sätt, men som tur är behöver vi inte oroa oss för den saken.)
Marx
Detta hindrar dock inte att avhandlingens försök att sammanfatta kärnan i Marx lära i hög grad – med några få undantag – är mycket uppfriskande och lärorikt. Den motståndare som Schmidt kämpar mot i sin Marx-analys är knappast den tradition som revolutionära marxister identifierar sig med, utan snarare den stalinistiska. Marx tänkande förkunnar inga eviga sanningar, slår han fast. Ja, instämmer vi med Trotskij och andra revolutionära marxister.
Avhandlingens andra kapitel innehåller en rekonstruktion av några relevanta element i Marx historie- och samhällssyn. Har finns små guldkorn ur den unge Marx tänkande – exempelvis att människan skapar sig själv, eller att föreställningen om den redan bestämda framtiden är helt främmande för Marx.
I samband med ett resonemang om den historiska utvecklingen påpekar Schmidt att den hos Marx är ”en enhet av allmänna och särskilda företeelser”. Utvecklingen utgörs av det särskilda, dvs. avvikelsen från det allmänna. Det förbluffande är att han inte tycks känna till den teori om den ojämna och sammansatta utvecklingen som Trotskij formulerade utifrån Marx och som bl.a. återfinns I Ryska revolutionens historia.
Schmidt ger sig med stor frenesi i kast med att bekämpa olika utopiska vantolkningar av marxismen och framhäver att kommunismen som rörelse bara kan baseras på samhällets rådande förutsättningar. Men därefter ger han sig in i ett vådligt försök – i samklang med traditionen från Bernstein och andra reformister – att visa hur Marx övergav en uppfattning om revolutionen som härrörde från franska revolutionen 1789.
Schmidt hävdar – liksom socialdemokraten Sven Ove Hansson (Marx och Engels i politiken, Tiden 1976) – att Marx omvärderade sin revolutionsuppfattning med anledning av den allmänna rösträttens genomförande. För Marx blev den allmänna rösträtten – i Schmidts tappning – ”en politisk hävstång for samhällets revolutionära förändring”, dvs. Marx skulle ha haft samma inställning till rösträtten och därmed den borgerliga demokratin som vänstersocialdemokratin och senare stalinismens huvudfåra efter andra världskriget.
Verket
Det tredje kapitlet analyserar ”kautskyanismen” eller Andra internationalens marxism. Schmidt inleder med det viktiga påpekandet att Andra internationalens teoretiker inte kände till något marxskt Verk utan enbart enskilda skrifter av Marx och Engels. Verket är fortfarande ”i vardande”, menar Schmidt, åtminstone tills dess att den kompletta utgåvan av Marx och Engels samlade verk (MEGA) är publicerat.
Utan att strunta i de konkreta problem som tidigare marxister konfronterades med vad gäller tillgången till marxismens klassiker, kan man inte annat än undra över var Schmidt fått en så mekanisk uppfattning ifrån. Marxismens kärna består naturligtvis inte i klassikernas samlade verk, utan i dess metod. Schmidts resonemang liknar mer stalinismens ängsliga hänvisningar till enskilda textställen hos ”klassikerna” för att rättfärdiga den senaste vändningen i politiken. Men det finns en annan tradition – den genuint marxistiska traditionen – som inte räds att självständigt analysera utvecklingen.
Marxismen vulgariserades, enligt Schmidt, genom den nödvändiga popularisering som ägde rum under Andra internationalens tid. Framför allt missförstod man Marx och upphöjde den ”samtida konkreta arbetarklassen till revolutionärt subjekt”. Men om inte den konkreta arbetarklassen här och nu – i varje givet tillfälle – är det revolutionära subjektet förlorar begreppet hela sin mening. Det är förvisso sant att Marx påpekade att arbetarklassen måste uppfostra sig själv under revolutionens gång för att kunna bli härskande klass, men det är inte det Schmidt är ute efter.
Engels fel
I likhet med så många andra kommer även Schmidt dragande med den gamla idén att skylla marxismens ”urartning” på Engels. Inte oväntat ägnar han viss möda åt att beskriva hur Engels bok Anti-Dühring blev ett filter mellan Marx och marxismen. Hans argument påminner om Per Månssons bok Från Marx till marxism (Röda Bokförlaget 1987). Hela denna konstruktion har bemötts och vederlagts ett antal gånger. (Se t. ex. Dave Stocktons artikel i Trotskyist International nr 17).
Det blir till och med pinsamt när Schmidt ska förklara marxismens vulgarisering. Istället för att som Lenin och andra marxister betrakta reformismens framväxt i samband med imperialismen och arbetarbyråkratins och -aristokratins framväxt, en analys som redan Marx och Engels inledde, föredrar han att peka ut det faktum att epigonerna (Kautsky, Bernstein m.fl.) hade ”begränsad tillägnelseförmåga”. Det ska visserligen medges att Schmidt försöker se till de större sammanhangen. Men där fastnar han för Bismarcks antisocialistiska lagar som en viktig förklaring till det slags bunkermentalitet som han tycker sig spåra i den tyska socialdemokratin (SPD). Illegaliteten fick SPD att utvecklas till ett system i systemet, ett parti som bara inväntade det bestående borgerliga samhällets sammanbrott, menar Schmidt.
Som om det inte var nog med att Engels bidrog till att vulgarisera Marx, så kom sedan Kautsky och sammanlänkade marxismen med Darwins evolutionslära. Därur uppstod föreställningen att socialismen med en naturlags nödvändighet, i och med produktivkrafternas utveckling, skulle anlända utan alltför mycket ingripande från partiet.
Vänstersocialismen
Det finns även andra frågor där Schmidt vänder sig mot den ekonomism och determinism som kom att prägla socialdemokratin. Ett och annat är tänkvärt, men redan här anar man hur dessa teoretiska utgångspunkter kommer att användas för att analysera den svenska partisplittringen 1917 och dess resultat. Huvudlinjen i Schmidts argumentation är att de svenska vänstersocialister som kom att hamna i det svenska kommunistpartiet (från 1921) inte var särskilt samstämda med Lenins bolsjeviker före 1921.
Den viktigaste gemensamma erfarenheten för den generation socialdemokrater som övergick till kommunismen var världskriget 1914–18, som då ännu inte hunnit bli det första. Schmidt vill understryka att den svenska vänstersocialismen hade ett inhemskt ursprung, framför allt formerade den sig runt en antimilitaristisk ståndpunkt. I vilka frågor skilde sig då vänstersocialismen från bolsjevismen? En central fråga var den nya internationalens karaktär, där vänstersocialisterna i stort delade Rosa Luxemburgs och hennes anhängares ståndpunkt. Till skillnad från bolsjevikernas uppfattning att internationalen måste byggas uppifrån, utifrån ett revolutionärt program, hävdade Luxemburg och de svenska vänstersocialisterna att den bara kan uppstå som en samling av redan uppbyggda masspartier.
Lenin
En intressant detalj i boken är Schmidts ohöljda avsmak för Lenin och bolsjevismen. Rent parodiskt blir det när han ska förklara Lenins personlighet. När Lenins äldre bror avrättades för deltagande i terroraktioner mot tsaren, ”kvävdes nu alla andra tankar av denna enda tanke: Revolution” hos Lenin. Förklaringen är lika ytlig som vissa mensjevikledares försök att bortförklara sitt eget nederlag med Lenins påstått maniska inriktning på revolutionen. Här lämnar Schmidt fullständigt alla anspråk på en marxistisk analys av Lenins personlighet. Trotskijs bok Den unge Lenin kunde här ha bidragit med en analys av en helt annan kaliber.
I utläggningarna om det ryska, alltifrån Lenins personlighet till tsarrikets barbari, sjunker värdet av Schmidts argumentation. När han talar om tsarismens ”tartariskt mörka himmel” eller använder sig av Leszek Kolakowskis trebandsverk Main Currents of Marxism, lämnar Schmidt all kritisk hållning och låter sig förföras av sitt eget bildspråk och den antimarxism som är legio bland västerländska liberaler.
Bolsjevismen
För att få ihop sin teori om bolsjevismen som en ytterst rysk företeelse, tvingas Schmidt hävda att ryska förhållanden i viss utsträckning uppstod i hela Europa i och med krigsutbrottet 1914. Han vevar vidare på den gamla visan om Lenins extremism, hans utnämnande av andra arbetarpartier som huvudfienden, hans absurda betonande av motsättningar och skillnader etc. Men när Schmidt påstår att Lenin före augusti 1914, när kriget bröt ut, ”inte visat något intresse för den internationella socialdemokratins kampanj mot det hotande kriget”, biter han sig själv i tummen. Ett framträdande exempel på Lenins verksamhet i det här sammanhanget är den resolution som antogs av Andra internationalen vid kongressen i Stuttgart 1907. Däri återfinns de kända raderna:
I händelse av krig måste arbetarna i de berörda länderna och deras representanter i parlamenten allteftersom den politiska situationen och motsättningarna i kampen mellan klasserna, stödda av den förenande aktiviteten i internationella byrån göra sitt yttersta och vidta de mest effektiva åtgärder för att förhindra ett krigsutbrott.
Skulle krig trots detta utbryta är det deras plikt att handla på ett sådant sätt att det får ett snabbt slut och att av alla krafter utnyttja de ekonomiska och politiska kriser, som uppkommit till följd av kriget, för att resa folkets massor och påskynda krossandet av den kapitalistiska klassens dominans.
(Se t.ex. E. H. Carr, Ryska revolutionen 1917–1923, del 3, Cavefors 1970, s. 608)
Vem föreslog detta viktiga tillägg? Det tillkom på initiativ av den ryska delegationen, som bestod av Lenin, Luxemburg och Martov, sju år före krigsutbrottet.
Schmidts kunskaper om Lenins politik i förhållande till första världskriget är inte bara bristfälliga, han går så långt som att i sammanfattningen antyda att Lenin egentligen inte i första hand var motståndare till kriget utan såg det som en chans att främja revolutionen. Det är magstarkt.
Lindhagen
Schmidt har naturligtvis rätt i att den rörelse som fick namn efter antikrigskonferensen i Zimmerwald var en tillfällig koalition av olika strömningar inom den socialdemokratiska vänstern i Europa. Det var oundvikligt att det svenska socialdemokratiska vänsterpartiet, som bildades före Oktoberrevolutionen, skulle splittras mellan höger och vänster. Partiet bildades utifrån motsättningar i den svenska arbetarrörelsen.
När kriget gjorde det omöjligt för socialister att strunta i de internationella och principiella frågorna, kunde de socialister som ville förbli revolutionärer inte längre inskränka sig till det egna landets problem. Det blev nödvändigt att ta ställning till inte bara ryska revolutionen, utan också mer eller mindre framgångsrika revolutioner i Tyskland, Finland, Ungern etc.
När Schmidt går vidare för att analysera vänstersocialismens särdrag i Sverige, framträder hans projekt mycket tydligt redan från början. Vänstersocialismen var en inhemsk och livskraftig rörelse som skilde sig både från Brantings partihöger och bolsjevismen. Dess centrala företrädare och en av dess viktigaste tänkare var Carl Lindhagen. Schmidts försök att ge Lindhagen ett slags teoretisk status är dock dömt att misslyckas.
Lindhagen började som liberal och anslöt sig ganska snabbt efter övergången till SAP till vänstern. Hans egendomliga blandning av liberalism, humanism, platonism och gud vet vad är tydlig i konturerna redan under tiden i SAP, fortsätter under åren som vänstersocialist och blommar ut i all sin tokighet efter brytningen. Innan Lindhagen återgår till socialdemokratin publicerar han tidskriften Sol och jord, ett slags socialistisk-humanistisk variant av moralisk upprustning.
Zeth Höglund
Om nu vänstersocialismen var en svensk företeelse, varför anslöt sig dess majoritet till Kommunistiska Internationalen? Den frågan kan Schmidt enbart besvara genom att hitta en svensk motsvarighet till den roll som Lenin spelade i Ryssland, om än i mindre format. Inte oväntat är det gruppen kring Zeth Höglund som får bära hundhuvudet för att vänstersocialismen övergav sin självständighet. Det finns knappt gränser för Schmidts avsky för Höglund.
Det finns många favoriter i repris i Schmidts bok, t.ex. den om att Rosa Luxemburgs program var helt oförenligt med bolsjevismen. Man får dock vara tacksam över att han inte försöker få ihop en linje mellan Lindhagen och Luxemburg.
I ett märkligt avsnitt, som man nästan misstänker är taget ur förarbetena till Vänsterpartiets nya näringspolitiska program, karakteriserar Schmidt bolsjevismens ”förklaringsmönster” som efterblivenhetens dialektik. För bolsjevikerna återställer den socialistiska omvandlingen inte den individuella egendomen utan skapar kollektiv, statlig egendom. Därmed försvinner även ”individens allsidiga utveckling” som socialismens högsta mål, hävdar Schmidt. Det låter bestickande likt en apologi för småföretagande och entrepenörsverksamhet. Men för Schmidt är vänstersocialismens övergång ”från socialistisk självfrigörelse till bolsjevikisk befrielse uppifrån” i enlighet därmed en tragedi.
I sin sammanfattande diskussion griper Schmidt tillbaks till idéer som tidigare förekommit bland socialistiska dissidenter i Östeuropa. Exempelvis hävdar han att produktivkrafternas utveckling, vilket Schmidt definierar som ”utvecklingen av den samhälleliga individens allsidiga färdigheter”, kommer att få den kapitalistiska egendomen att försvinna som historiskt nödvändigt produktionsförhållande. Vid den här punkten kan man fråga sig om Schmidt inte faller för sina egna argument mot determinismen.
Hegemoni
Vad har då Schmidt att säga om vår egen verklighet idag? Det är visserligen inte avhandlingars syfte att presentera ett politiskt program, men just den här avhandlingen har sådana pretentioner, varför frågan är befogad.
Istället för bolsjevismens teori om det revolutionära brottet vill Schmidt inte oväntat sätta Antonio Gramscis hegemoniprojekt. Socialister måste erövra hegemonin i samhällets överbyggnad för att kunna omvandla samhället i socialistisk riktning. För Schmidt är vänstersocialismen i Sverige en rörelse som kunde ha resulterat i ett projekt av den typen. Men som vanligt när det gäller idealistiska projekt, visade sig varken verkligheten eller det aktuella subjektet (den svenska arbetarklassen) vara föga lämpade. Det sista konstaterar Schmidt med en resignerande gest.
Schmidt grundar sin socialistiska uppfattning på en vid det här laget bland ”reformerade” stalinister vanlig idé. Socialistisk politik måste ”lyftas” till en universell etisk-moralisk nivå. När han dessutom, med sedvanlig hänvisning till Walter Benjamin, menar att det inte finns någon anledning att tro att arbetarklassens levnadsförhållanden gör den till en nyckelfaktor för en socialistisk samhällsomvandling, börjar man undra vart han är på väg. I likhet med många liberaler ser han det tvärtom som mer troligt att den som blir förtryckt själv kommer att förtrycka andra. Ur en sådan slutsats följer avsky och fasa inför folkliga uppror (nu senast i Albanien) och ofta även stöd till imperialismens ”upplysta” ingripanden.
Werner Schmidts märkliga blandning av utopiska föreställningar från socialismens historia före marxismens uppkomst, vilka i boken företräds av bl.a. Lindhagen, och moderna intellektuella ”halvmarxister” av Gramscis, Benjamins och Ernst Blochs slag mynnar i politikens värld inte ut i mycket mer än Schymans parti eller SSU:s kampanj för ”egenmakt”.
Från ett intressant och tankeväckande försök att återge kärnan i Marx tänkande hamnar Schmidt i ett hopplöst moras av antimarxistiska teorier. Recensioner i det senaste numret av tidskriften Arbetarhistoria visar dessutom att hans historiska analys lider av stora brister. Det är synd att ett så ambitiöst och energiskt arbete mynnar ut i praktiskt taget ingenting, om vi inte ska räkna försöken att skapa en ny utopisk socialism på grundval av vad som eventuellt kan ha överlevt från tidigare versioner.
POM
