Franska vänstern: I kölvattnet på strejkerna

Artikeln publicerades ursprungligen i Arbetarmakt-Magasinet nr 4 1996. Arbetarmakt-Magasinet var en tidskrift som Arbetarmakt gav ut från 1994 till 1998, då den ersattes av Marxistiskt Perspektiv.

Redaktionen


Vi har tidigare utförligt analyserat den franska strejkrörelsen i slutet av förra året. Mathieu Roux, från vår franska systerorganisation Pouvoir Ouvrier, undersöker i följande artikel den roll som Frankrikes två största ”trotskistiska” organisationer, Lutte Ouvrière (Arbetarkamp) och LCR (Revolutionära kommunistiska förbundet), Socialistiska partiets motsvarighet, spelade i 90-talets viktigaste arbetarkamp i Europa. Artikeln är översatt ur Trotskyist International nr 19.

Utan tvekan är Lutte Ouvriére den bäst kända gruppen i den franska vänstern. I maj 1995 fick dess kandidat i den första omgången av presidentvalet, Arlette Laguiller, 1.5 miljoner röster. Den har en lång tradition av beslutsam inriktning på arbetarklassen, inklusive regelbundna arbetsplatsbulletiner.

Dess militanter spelade en ledande roll i järnvägsarbetarnas strejk 1986. Många observatörer utanför Frankrike förväntade sig utan tvekan att LO skulle spela en viktig roll i strejkvågen 1995. De misstog sig.

Långt ifrån att ha en sammanhängande eller aktiv inställning till strejkens dynamik, uppvisade LO en inriktning som gick i sicksack, som svansade efter CGT-byråkratin och fullständigt underskattade de möjligheter som fanns inneboende i rörelsen. LO bekräftade i grund och botten att man är en passivt propagandistisk organisation, med liten förståelse for klasskampens dynamik.

Facket
När Juppés plan för försäkringssystemet (Secu) tillkännagavs den 14 november, stod det omedelbart klart att rivaliteten och uppsplittringen inom fackföreningsbyråkratin skulle komma att spela en nyckelroll i den kommande kampen. Speciellt skulle situationen inom CFDT, med dess högerinriktade ledning med Nicole Notat i spetsen, komma att få stor betydelse.

Detta var till och med uppenbart för TV-journalisterna. Men inte för LO. I den tidning som publicerades den 24 november, när den första generalstrejken inom den offentliga sektorn ägde rum, lyckades LO fullständigt ignorera fackföreningarna, och nämnde dem bara två gånger i förbifarten, på mindre än två rader sammanlagt.

Inte ett ord om Force Ouvrière-ledningens sekterism och, vilket var ännu mer uppseendeväckande, mindre än ett dussin ord om Notat och inte ett ord om vad CFDT-medlemmarna egentligen skulle göra åt sin lednings förräderi.

Istället för att ge en tydlig analys och ett klart program, nöjde sig LO som vanligt med objektivistiska förutsägelser: ”Det kommer att explodera … Arbetarna kommer att bli tvungna att driva igenom sina krav”. Formuleringar som de upprepar vecka för vecka, månad efter månad, faktiskt år efter år, utan att klargöra exakt vilka kraven bör vara eller vilken inställning arbetarna bör ha till sin nuvarande ledning.

Basorganisationer
LO har emellertid tidigare haft ett enda övergripande fokus för sitt arbete, vilket haft ett progressivt innehåll – behovet av att bygga strejkkommittéer som kontrolleras av basen. Under 80-talet ägnade LO mycket av sin energi åt att gång på gång uppmana till att bilda dessa kommittéer. I flera viktiga strejker spelade deras medlemmar en nyckelrol1 i förverkligandet av detta krav. 1995 sade man emellertid inte ett enda ord om dem.

Inte en enda gång, i alla de tidningar eller flygblad som LO publicerade från rörelsens början til1 dess slut, fanns det någon uppmaning till att bilda strejkkommittéer. Orden var helt enkelt frånvarande i deras ingripande.

Byråkratin
Istället gav en ledande LO-medlem, i en viktig perspektivartikel, fackföreningsbyråkratin hela förtjänsten av rörelsen:

”Denna rörelse är produkten av en unik process som satts igång ovanifrån. Egentligen är det tack vare fackens vilja, eller åtminstone, FO:s och CGT:s vilja, som denna rörelse har exploderat, har varat och fram tills nu har spritt sig… Det finns ända tills nu en tydlig önskan hos CGT att vidga och fördjupa rörelsen och göra allt för att få den att vinna.” (Lutte Ouvriére 8/12 -95)

LO kämpade helt enkelt inte för skapandet av basorganisationer därför att man trodde att facken, och speciellt CGT, redan ”gjorde allt de kunde för att den skulle vinna”!

Efter strejken presenterade LO följande åsikt om vad som hade hänt:

”Fackföreningsledarna förlitade sig på basmedlemmarna för att leda och sprida strejken. De eftersträvade demokratiska former och organiserade dagliga massmöten, i många fall med arbetare från olika arbetsplatser närvarande. Dessa allmänna möten beslutade allt, inte bara om rörelsens fortsättning (Lutte Ouvriére 22/12 -95)

Det är sant att CGT-ledarna hade slagit till en viss reträtt från den  sekteristiska triumfalism som brukar känneteckna deras ledning av industriell kamp, och att många lokala ledningar, som LO påpekade, var villiga att skicka ut delegationer till närliggande företag för att försöka sprida strejken.

Dessutom är Bernard Thibault, ledaren för CGT:s järnvägsförbund, inte en cynisk byråkrat som bara vill ha lugn och ro, men detta innebär inte att fackföreningsledarna – inklusive CGT – bara försökte vinna kampen. Fackföreningsledarnas roll, från första början, var att se till att rörelsen inte slapp ur deras kontroll. Det var därför som inga strejkkommittéer valdes. Den effektiva kontrollen blev kvar i byråkraternas händer, oavsett om de var nationella, regionala eller lokala byråkrater.

Och det var därför som de kunde avsluta strejken så snabbt och med minimalt motstånd. Den enda ledning som fanns var fackens ombudsmän och så fort de ändrade linje, var arbetarna fullständigt avmobiliserade.

Ledarna
LO understryker detta klart och tydligt när de beskriver strejkens avslutning:

”Det var naturligtvis ändringen av linjen hos ledarna för CGT:s järnvägsarbetarförbund som hade de största konsekvenserna och som skapade mest ilska, speciellt hos CGT-medlemmarna.” (Lutte Ouvriére 22/12 -95)

Men den enda gången under strejken som LO underströk faran i att förlita sig på fackföreningsledarna var när de, den 6 december, förklarade att: ”Ju mer arbetarna är personligt involverade och tar facken på ordet, ju mer kommer de att vara närvarande i företagen för att gå i strejk och således kontrollera strejken, desto svårare kommer det att vara för facken att slå till bromsarna utan att ha uppnått något, åtminstone om inte arbetarna blir demoraliserade.”

Pessimism
Detta sammanfattar LO:s grundläggande pessimism. Ställda inför den största explosionen av klasskamp under mer än ett kvarts sekel, är LO mest upptagna av den potentiella ”demoraliseringen” bland de strejkande, och istället för att föra fram ett enda konkret politiskt eller organisatoriskt krav för att förhindra detta, hänger de sig istället åt förtvivlan.

Det var samma pessimism som ledde Laguiller till att vid sitt möte den 15 december i Paris slå fast:

”Samhällsklimatet förblir märkt av demoralisering och avpolitisering, vilket är konsekvensen av den avsky för politik som framkallats av enheten mellan socialistpartiet och kommunistpartiet och deras tid vid makten.” (Lutte Ouvrière 22/12 -95)

Medan varje kommentator fällde anmärkningar om den ökande politiseringen av de strejkande arbetarna, om det faktum att frågor om socialism, till och med om revolution, öppet diskuterades av fotfolket, kunde inte LO, som tittade på världen genom mörka glasögon, se något annat än förstämning.

Men 1995 har varit ett år av radikala kontraster för LO.

Kontraster
Under de första sex månaderna var allt på väg uppåt: de kunde räkna in 1.5 miljoner röster i presidentvalet, de uppmanade till skapandet av ett nytt arbetarparti. Alldeles tydligt såg de sig själva som en faktor i händelserna – en faktor i klasskampen. De bröt till och med sin livslånga vana och publicerade ett kort handlingsprogram.

Men under en eller två månader efter deras rekordstora röstetal gick allting fel. Deras ledare insåg att de inte kunde gå ut och rekrytera de tiotusentals arbetare och ungdomar som, med sin röst, uttryckte en strävan efter ett militant revolutionärt parti som man faktiskt hävdade, och samtidigt bevara sin löjliga halvt underjordiska organisation, som ledningen är sjukligt bunden till. Således släppte de sitt förslag om ett nytt parti som en het potatis; resultatet av LO:s rekordartade valkampanj skingrades för vinden.

Schema
Ledningen hade beslutat att det skulle dröja många år innan något avgörande förändrades i Frankrike. Men historiens finurliga logik har ett bryskt sätt att handskas med sekteristers och centristers schematiska tänkande. Arbetarklassen gav sig in i den största masskampen på 25 år. LO:s svar, långt in i konflikten, var att förringa den och sedan, när den inte längre kunde ignoreras, påstå att fackföreningsledningarna hade gjort allt och att arbetarna fortfarande var avpolitiserade och att det var deras demoralisering som skulle få kampen att ta slut.

Här kan vi se att skolastiskt schematänkande och opportunism är två sidor av samma mynt. LO:s ståndpunkt har alltid utmärkts av sekteristiskt bredvidstående gentemot arbetarklassens reformistiska masspartier.

Kamp i facket
På samma sätt är det med fackföreningarna. LO har aldrig fört fram ett program för deras demokratisering och förening i en centralorganisation. Dess medlemmar och anhängare organiserar sig inte för att ställa upp som kandidater till fackliga poster under sin egen fana. Ännu mindre försöker de organisera en massomfattande enhetsfront av alla fackliga militanter för dessa grundläggande mål. Istället har LO, åtminstone fram till 90-talet, ensidigt betonat behovet av strejkkommittéer i förhållande till kampen inom facken.

Den opportunistiska sidan av allt detta är att det lämnar byråkratin i CGT, CFDT och FO outmanad i deras grepp över de fackliga strukturerna och att de således kan fortsätta att sälja ut strejker.

Eftersom LO praktiskt taget avfärdar den reformistiska arbetarrörelsen och att den skulle förkroppsliga någon form av klassmedvetande hos fackföreningsmedlemmar eller de som röstar på socialist- eller kommunistpartiet, är det inte att undra på att de tycker att saker och ting ser bistra ut!

Nu leder deras pessimism dem till en ännu större opportunism – att ge de reformistiska fackföreningsledarna förtjänsten av att vara ansvariga för kampen.

Tilltro
De uppvisar ingen som helst tro på arbetarnas egen kampvilja eller skapande förmåga när kampen väl utvecklas. De har inte heller någon tilltro till en revolutionär organisation som är beväpnad med ett handlingsprogram för att ingripa i denna kamp och således föra den längre än den skulle kunna gå spontant – kanske även till seger.

Det är svårt att föreställa sig en starkare förkastelsedom över en politisk tendens. Trots allvaret hos dess unga medlemmar, trots all den militanta facklig verksamhet som bedrivs av många av dess kadrer, har LO som politisk organisation visat att det inte är det revolutionära alternativ som den franska arbetarklassen behöver. Vilken nytta har man av en revolutionär organisation om den inte kan visa på vägar och åtgärder för att hindra de byråkratiska apparaterna från att sälja ut masskampen? De inom den internationella vänstern som tror att LO är kvalitativt annorlunda eller överlägsna de andra två stora centristiska grupperna i Frankrike bör dra nytta av att studera lärdomarna av strejkvågen 1995. Det borde också LO:s medlemmar göra.

LCR
Det franska Ligue Communiste Révolutionnaire (LCR – sektion av Fjärde internationalens förenade sekretariat) har vacklat på randen till upplösning under närmare ett årtionde. Ledningen har förgäves letat efter en lämplig ”vänsterbrytning” från reformismen – företrädesvis från stalinismen – på vars altare de kan begå politiskt självmord. Ingen av de partner som de har kastat långa blickar efter har ännu tillmötesgått dem. Därför existerar LCR fortfarande, men utan någon tro på sig självt eller sin egen framtid

Faktum är att alla de strömningar som de valt ut långt ifrån var på väg åt ”vänster”. LCR:s ”trotskistiska” ballast har för dess ledare alltmer kommit att framstå som orsaken till dessa avvisanden. De ökande programmatiska anpassningar som LCR genomfört gentemot vänsterreformistiska strömningar – speciellt när det gäller nyckelfrågan om staten – har lett en del till att undra över LCR:s klasskaraktär.

Har LCR övergått till reformismen? Strejkvågen i november/december 1995 har tydligt visat att LCR förblir en centristisk organisation, där grovt opportunistiska ståndpunkter förekommer sida vid sida med stundtals riktiga ingripanden.

Svansa efter
LCR:s grundmetod var att svansa efter rörelsens framskridna delar, men varsamt undvika att gå ett steg längre. Mot slutet av november reste de uppmaningen ”mot en generalstrejk” men avstod avsiktligt från att klart och tydligt uppmana till en allmän generalstrejk. De svansade dessutom träget efter fackföreningsledningarnas strategi genom att uppmana till ”massiva nationella demonstrationer” som utmärks av… generalstrejker begränsade till 24 timmar.

Ändå beskrev LCR i en serie analytiska artiklar helt riktigt nödvändigheten av facklig enhet, av att utvidga rörelsen till den privata sektorn och betydelsen av att bilda nationella och lokala samordningar som en alternativ ledning för strejken. I detta avseende fanns det en rad likheter mellan våra ståndpunkter. Om LO genomförde en högersväng så genomförde faktiskt LCR i begränsad utsträckning en sväng åt vänster. Men en närmare undersökning avslöjar att LCR inte bröt med sin i grunden centristiska metod.

Även om LCR uppmärksammade fackföreningsledningarnas roll när de vägrade att sprida strejkerna, förde de inte fram några paroller som skulle gjort det möjligt för arbetarna att ta itu med detta problem. Istället för att tydligt uppmana till bildandet av en nationell strejkkommitté, förde LCR fram en rad hybridkrav såsom ”en gemensam facklig kommitté för strejkrörelsen” (ledd av FO:s Blondel och CGT:s Viannet?) eller i bästa fall ”en samordning av fackliga ledare från de sektorer som är i strejk”, sammanlänkat med öppnandet av sådana mellanfackliga kommittéer för ”representanter från de allmänna mötena”.

Anpassa
Detta var inte en utmaning mot fackföreningsledningarna, det var ett försök att anpassa sig till dem, och på samma gång hitta en utväg ur en situation där former av självorganisering inte hade uppstått spontant. Detta hopkok slutade med att LCR blev passivt i förhållande till fackföreningsledarna, både nationellt och lokalt.

Orsaken till denna förvirring ligger i LCR:s strategiska inriktning.

För dem innebär facklig reorganisering inte skapandet av en rörelse bland fotfolket som leder till en kämpande enhet. Det innebär skapandet av en ny alternativ facklig federation kring det som nu är en ledande fackförening för postanställda, SUD, som byggdes upp av en handfull vänsteraktivister – inklusive LCR-medlemmar – efter att de uteslutits ur CFDT 1988. Istället för att kämpa för en politik som kan mobilisera fotfolket, hamnar LCR i att svansa efter fackföreningsledningens vänsterflygel.

Metod
Denna falska metod är ännu tydligare i LCR:s politiska svar på krisen, ”Sju punkter för att ta oss ur krisen”, som delats ut i tiotusentals exemplar under strejken.

LCR gjorde naturligtvis – återigen – rätt i att föra fram ”en plan med brådskande politiska och sociala åtgärder”. Dess program, som strävade efter att ”framtvinga en annorlunda demokratisk logik”, undvek emellertid systematiskt nyckelfrågan om reform eller revolution. Under hela strejken krävde LCR ”demokrati” utan att någonsin specificera vilken klasskaraktär den skulle ha – och detta i det imperialistiska Frankrike vars arbetare skapade Pariskommunen!

Soppa
I detta minimiprogram kritiserade LCR presidentens och ”teknokraternas” roll men vägrade att gå längre än så. Istället för att förklara hur skapandet av strejkkommittéer och aktionsråd, en generalstrejk, kunde ha öppnat perspektivet till ett alternativt samhälle, till arbetarmakt, föredrog LCR att värma upp en reformistisk och demokratisk soppa. Således ersätts ordet ”revolution” av ”bryta med marknadens lagar”, behovet av ett revolutionärt parti av uppmaningen till ”en verklig vänster”, arbetarklassen av ”folket”, arbetarmakt av ”medborgarkontroll”.

LCR väljer att presentera sin politik i detta klassneutrala ljus därför att man tror att det bästa sättet att bygga den egna organisationen är genom att anpassa sig till de krafter som kämpar, oavsett om det är fackföreningsledare eller vraket efter kommunistpartiet. Men genom att inte i förväg varna för faran från vänsterreformisterna, och i verkligheten anpassa sig till dem, fördärvade LCR fullständigt de delar av dess analys och krav som var riktiga. Några skedar trotskistisk honung slösades bort i den centristiska tunnan med tjära.

Räcker inte
Vi är medvetna om att det inte räcker med att bara deklarera en revolutionär politik för att förändra sakernas tillstånd. Denna politik måste tas upp och tillämpas av verkliga, levande politiska krafter, och för att göra detta måste arbetarna mobiliseras kring tydliga krav.
Men utgångspunkten måste, som alltid, vara det som Trotskij slog fast: ”Säg som det är”. Detta var vad LCR vägrade att göra av rädsla för att skrämma sina potentiella reformistiska allierade.

Genom sitt överraskande kraftfulla ingripande i strejken visade LCR att ”rapporter om dess död är något överdrivna”. Dess agitatoriska paroller visade emellertid att LCR inte i grunden ändrat riktning. LCR-militanter kommer kanske att ha fyllt på sina batterier med klasskampens energi, men om de inte kämpar för att förändra organisationens praktik med kronisk anpassning till en praktik med revolutionär ledning, kommer LCR:s självmordstendenser att återkomma och i slutändan få överhanden.

Bildkälla, framsidan; Arlette Laguiller; Wikimedia Commons; © European Union, 1998 – 2026