Demonstration 17 oktober 1905 (1906); Ilya Repin; Wikiart; Public domain
Den ryska revolutionen 1905 lyckades inte störta tsaren, men den tvingade honom till eftergifter. Man bör inte underskatta hur mäktig rörelsen var, och hur hotade de rådande maktstrukturerna var. En av eftergifterna var att tsaren tillät att ett parlament, duman, upprättades. Det rådde ingen allmän och lika rösträtt till duman, och den offentliga makten utgick inte från den – men redan existensen av den gick rakt emot tsar Nikolaj II:s principer, där han satt och drömde om autokratin som den såg ut innan Peter den ”store” försökte modernisera styret.
Det första försöket att lugna de upproriska massorna med en duma gjordes under sommaren 1905, den så kallade Bulyginduman, efter den dåvarande inrikesministern Bulygin. Den revolutionära rörelsen förkastade bestämt förslaget. Revolutionen hade ännu inte nått sin höjdpunkt och tänkte inte låta sig tämjas av denna maktlösa fars. Generalstrejken i oktober pressade tsaren längre än han hade tänkt. Den 17 oktober kungjordes hans manifest i vilket demokratiska fri- och rättigheter utlovades.
En av punkterna var att en duma skulle väljas. Den skulle ha större befogenheter än det första försöket – lagförslag måste godkännas av duman – men den var på intet sätt ett styrande organ. Den skulle inte ens utse regeringen, vilken fortsatte att vara direkt underordnad tsaren. Den var inte heller direktvald – den valdes i flera omgångar, och befolkningen var uppdelad i stånd, där adelns röster vägde mångdubbelt tyngre än böndernas, för att inte tala om arbetarnas. Det fanns dessutom ett överhus som inte alls var folkvalt, och med lika mycket makt som den i någon mån folkvalda duman. Som om inte detta räckte, kunde regeringen och tsaren efter eget huvud stifta lagar så fort duman inte satt i session. Dessutom skulle tsaren visa att han kunde upplösa duman när han så önskade.
Första duman
I april 1906, när den första duman valdes, var revolutionen inte över. Inte minst krigsmakten orsakade tsaren huvudbry. Myterier organiserades i flottbaser som Kronstadt och Sveaborg (utanför Helsingfors), och vissa garnisoner i Sibirien var utom kontroll. Bolsjevikerna väntade sig att revolutionen skulle blossa upp på nytt, ännu kraftigare än året innan. I det läget bojkottade de valet. Detta handlade inte om huruvida duman var bra eller dålig, eller om att den inte skulle ha den verkliga makten och väljas på ett odemokratiskt sätt, utan om möjligheten för revolutionen att resa sig och svepa bort både tsaren och duman. Bolsjevikerna trodde att detta skulle kunna ske inom kort, och valde därför att bojkotta.
I valet till den första duman framstod det liberala kadetpartiet som segrare. Partiets stora majoritet stod fast bakom Rysslands ”nationella intressen”, de önskade en reformerad monarki och var i slutändan mer rädda för arbetarklassen än för tsaren. De var dock ändå för progressiva för tsarens smak, och när dessutom de radikaliserade bönderna hade en betydande representation betraktades duman som allt för radikal av de fullblodsreaktionärer som fattade de avgörande besluten.
Den första duman levde inte kvar i fem år, som var planen, utan i knappt två månader innan tsaren lät upplösa den. Tsar Nikolaj kände sig inte så mycket bekvämare med duma nummer två, som valdes enligt samma vallagar som den första. Som ett bevis på att reaktionen återfått kontrollen, och att revolutionen – tillfälligt, som det skulle visa sig med minst sagt eftertryck tio år senare – hade förlorat sin kraft, nöjde sig inte tsaren med att sommaren 1907 upplösa den andra duman. Vallagen ändrades dessutom så att arbetare och bönder fick ännu mindre representation, till förmån för jordägarna.
Duman under reaktionens kontroll
Den tredje duman valdes så 1907 enligt de nya lagarna som garanterade att reaktionärerna skulle behålla greppet. För bolsjevikerna var dock inte frågan huruvida duman var representativ eller om den skulle kunna rubba tsarens makt – ungefär så som Kommunistiska Partiet resonerar i EU-parlamentsvalet – utan om den skulle kunna användas, och vad alternativet var. Det revolutionära upproret stod uppenbarligen inte längre på dagordningen. Det återstod att försöka utnyttja de möjligheter som duman ändå gav.
Den tredje duman var den enda som satt mandattiden ut – 5 år. När det var dags för nästa val, hösten 1912, var situationen en annan än 1907. Klasskampen var åter på uppgång, som inte skulle brytas förrän vid första världskrigets utbrott. Dessförinnan skulle tsarens rike bevittna lika höga strejksiffror som 1905 samt gatustrider med polisen. I januari 1912 hade dessutom bolsjevikerna organiserat sig som ett självständigt parti – mer eller mindre (processen fullbordades egentligen inte helt förrän vid oktoberrevolutionen).
Under klasskampsuppsvinget 1912–14 etablerade sig bolsjevikerna som ledare för de revolutionära arbetarna, liksom de senare skulle göra sommaren och hösten 1917. Deras tidningar, i första hand Pravda, hade betydligt högre upplagor än mensjevikernas, de samlade in betydligt mera pengar och fick fler stöduttalanden från arbetarna, de vann ledningen i de flesta fackföreningarna – och de fick de flesta arbetarrösterna i valet till den fjärde duman. Mensjevikerna fick visserligen sju ledamöter mot bolsjevikernas sex, men bolsjevikerna vann samtliga sex representanter för arbetarna i de stora industridistrikten. Bolsjevikerna som valdes till duman var metallarbetarna Malinovskij, Badajev, Petrovskij och Muranov samt textilarbetarna Sjagov och Samojlov. Det bör dock nämnas att Malinovskij visade sig knäcka extra som tsarens polisagent. Bolsjevikernas arbete i den fjärde duman. beskrivs i Bolsheviks in the Tsarist Duma av A Y Badaev, bolsjevik och själv ledamot, som representant för S:t Petersburgs arbetare.
Bolsjevikerna i duman
Efter 1905, och trots reaktionens tillfälliga seger 1907, fanns det vissa begränsade fri- och rättigheter i Tsarryssland. Det fanns en legal press, även om upplagorna ofta konfiskerades. Det var inte helt förbjudet att hålla möten, även om de ofta skingrades av polis och deltagare greps. De revolutionära ledamöterna i duman hade här en central roll genom sin parlamentariska immunitet. De hade betydligt större friheter än några andra aktivister. De möten där de talade kunde fortfarande bli angripna av polisen, de tidningarna de skrev i kunde konfiskeras – men själva fick de hållas (eller ja, fram till krigsutbrottet, då de bolsjevikiska ledamöterna förvisades till Sibirien på livstid). De blev därför väldigt viktiga organisatörer och deras lägenheter samlingspunkter. Det var helt lagligt för dem att ta emot petitioner från arbetare och bönder, vilket gav livsviktiga kontakter med i första hand arbetarklassen. Ledamöterna i duman spelade således en nyckelroll i partiets organisering.
Bolsjevikerna deltog aktivt i dumans överläggningar. Syftet med detta var inte att påverka duman, som nu dominerades av oktobristerna, som representerade de stora kapitalisterna och jordägarna, och som stod till höger om kadeterna. Syftet var istället att använda duman som en röd tribun, genom att lägga motioner och ställa interpellationer som försvarade arbetarnas intressen. I detta spelade den legala pressen en nödvändig roll – det var genom i första hand Pravda som deras tal och motioner fördes ut till arbetarna. Deras möjligheter var från första början beskurna – dumans ordförande Gutjkov (senare krigsminister i den första provisoriska regeringen 1917) avbröt tal som var för radikala, och tsarens censorer konfiskerade tidningar med allt för omstörtande innehåll. Bolsjevikerna tvingades därför balansera mellan att inte säga för mycket och att inte säga för lite, mellan att säga tillräckligt mycket av sitt revolutionära budskap, men tillräckligt inlindat för att det skulle kunna spridas. Ändå konfiskerades Pravda ofta. En metod de då utvecklade var att snabbt forsla så stor del av tidningarnas upplagor från tryckeriet som möjligt, innan censorerna ens hann reagera. Givetvis spreds propaganda och agitation även underjordiskt, utan att ta hänsyn till vad censorerna skulle tycka.
Till en början hade bolsjevikerna och mensjevikerna en gemensam dumagrupp – som för att understryka att den organisatoriska splittringen inte var komplett efter konferensen i Prag 1912, och att Lenin, som förespråkade åtskillnad, inte alltid fick sin vilja igenom. En central fråga som skapade dispyter var dumaledamöternas förhållande till partiet. Medan de mensjevikiska ledamöterna framhöll varje folkvalds rätt att agera efter sitt eget samvete, hävdade bolsjevikerna att de måste vara underställda partiet. Centralkommittén, inte dumagruppen, var det ledande organet mellan kongresserna. Mensjevikerna hävdade också att de i kraft av sina fler ledamöter – sju mot bolsjevikernas sex – hade majoriteten och således kunde bestämma över den gemensamma dumagruppen. Bolsjevikerna framhöll att de representerade betydligt fler arbetarröster och krävde åtminstone likställdhet, lika många representanter i kommissioner, lika många talare i duman.
Det var slutligen på denna fråga, mensjevikernas försök att kontrollera det socialdemokratiska arbetet i duman, som fraktionen splittrades och en självständig bolsjevikgrupp bildades. Det brukar ofta framställas som att bolsjevikerna var de oresonliga och orsaken till splittringarna i partiet. Det finns givetvis starka skäl för revolutionärer att vara oförsonliga i många situationer, men faktum är att det flera gånger var bolsjevikerna som var redo till kompromisser i organisatoriska frågor och mensjevikerna som vägrade. Vissa mensjeviker, inte minst, ansåg bolsjevikernas krav på paritet i dumaarbetet fullt rimliga och kritiserade mensjevikernas försök att behålla kontrollen. I oktober 1913 ställde bolsjevikerna ett ultimatum: ge oss lika många representanter i kommissioner, lika många talare i duman etc. som mensjevikerna, och ge oss svar nu. När de inte fick något klart besked bildade de helt sonika en egen bolsjevikisk dumagrupp.
1912-14 – revolutionen börjar åter resa sig
Tsar Nikolaj och hans hejdukar, som Stolypin och reaktionära gäng som mördade revolutionärer och startade pogromer, hade inte lyckats knäcka revolutionen. Efter tusentals avrättade, fler mördade och ännu fler förvisade var det lugnt i några år efter 1906. Men tsarens arbetande undersåtar var inte slutgiltigt besegrade, inom bara några år skulle de resa sig igen. En viss uppgång i kampen kunde märkas redan 1910, och ett verkligt uppsving fick den när tsarens trupper massakrerade strejkande gruvarbetare i guldgruvorna i Lena i april 1912. Strejkerna och demonstrationerna mångdubblandes efter detta – fler arbetare strejkade 1914 än 1905, i vissa fall ledde detta till regelrätta gatustrider med polisen.
Revolutionen lyckades dock inte heller denna gång fullgöra sin uppgift. Kampuppsvinget bröts i och med att första världskriget bröt ut. Arbetarna i Ryssland greps i sin helhet inte av någon omfattande patriotisk entusiasm, men vissa skikt ställde sig bakom kriget, och majoriteten blev åtminstone förvirrad och demoraliserad. Samtidigt kunde städernas patriotiska småborgare mobiliseras mot den revolutionära rörelsen. Polisen jobbade förstås också hårt på att krossa de revolutionära organisationerna, och klasskampen bedarrade åter. Den här gången skulle det vara ännu kortare än efter 1905 – redan sommaren 1915 började en tydlig uppgång i strejkaktiviteten. Trots att tsarens ordningsmakt var mera repressiv än någonsin, och gång efter annan infiltrerade och arresterade bolsjeviker och socialrevolutionärer, steg nya aktivister fram. Arbetarklassens mest militanta delar vägrade att vika ner sig, och de revolutionära organisationerna grundlade den roll de skulle spela 1917.
Redan hösten 1917 hade den bolsjevikiska dumagruppen ställts inför rätta och förvisats till Sibirien på livstid – utfästelser som parlamentarisk immunitet kunde givetvis bara ha en relativ betydelse så längre tsarmakten satt kvar. Badajevs mycket läsvärda bok handlar därför inte om kampen under kriget, men den ger goda inblickar i den revolutionära vågen 1912–1914. Den skrevs 1929, efter att vänsteroppositionen hade uteslutits ur kommunistpartiet och byråkratiseringen hade nått ganska långt. Den officiella lögnen hade dock lång väg kvar att färdas till Moskvarättegångarna 1936–38. Det var fortfarande möjligt att skriva i stora delar korrekta skildringar och föra intressanta diskussioner.
Bolsheviks in the Tsarist Duma har en tendens att beskriva händelserna som att bolsjevikerna under Lenins fasta hand alltid visste den rätta vägen och målmedvetet lotsade fram proletariatet längs revolutionens stig, vilket fullt utvecklat skulle bli en del av den stalinistiska historieskrivningen. Dessutom har Stalin fått en mer framskjuten position än han torde ha haft. Detta är dock mindre problem i en av de bästa tillgängliga böckerna där en av deltagarna själv beskriver bolsjevikernas kamp inifrån.
Jens-Hugo Nyberg