Påven använde sitt brittiska besök nyligen till att fördöma ateism, sekularism, aborter, preventivmedel och homosexuell kärlek. Varför kritiserar då Socialist Worker – veckotidning som publiceras av Socialist Workers Party – de tusentals människor som deltog i protesterna mot påven?
Femtio tusen personer marscherade mot den ärkereaktionäre påven Benedictus XVI:s besök i Storbritannien, fördömde att regeringen använde miljoner pund på det i en tid av våldsamma nedskärningar och angrep påven på många områden. De som drev kampanjen angrep påven för hans extremt reaktionära hållning gentemot preventivmedel, vilken har lämnat hundratusentals oskyddade mot aids i katolska delar av Afrika. De kritiserade honom med rätta för att han upprätthåller kyrkans inställning att homosexualitet är en synd och för att han motsätter sig lika rättigheter för homosexuella.
Kvinnor protesterade mot påven för hans motstånd mot rätten till abort, vilket tvingar hundratusentals till desperata aborter på skumma bakgator. Hundratals skrek paroller som uppmanade påven att sluta bortförklara den skandal med övergrepp mot barn som skakat katolska kyrkan, och att öppna de arkiv som finns i Vatikanen om våldtäktsprästernas brott och offrens lidanden. De som protesterade hämnades påvens skandalösa försök att beskylla ateismen för Förintelsen och försvarade ateismen mot hans förtal. Det här var alldeles klart en protest som alla socialister, alla demokrater, alla som stöder lika behandling för homosexuella och kvinnor, borde stöda.
Varför gav då Storbritanniens största socialistiska organisation, Socialist Workers Party, inte ett tydligt stöd till protesten? Istället gav sig deras tidning Socialist Worker på de som marscherade mot påven och tillfogade ett eget förtal mot den ledande ateisten Richard Dawkins. Här krävs en förklaring! Låt oss gå igenom de frågor som restes av påven i hans angrepp på ateism och materialism, och sedan betrakta protesterna och den ståndpunkt som Socialist Worker intog, innan vi rätar ut frågorna och för fram en marxistisk inställning till frågan.
Påven går på offensiven
Redan från början av sitt statsbesök i Storbritannien genomförde påven Benedictus ett lögnaktigt angrepp på ateismen och det sekulära samhället som fick omfattande publicitet både i BBC och i pressen. I ett mycket kommenterat uttalande länkade han ateism till fascism, och påstod följande: ”När vi tänker igenom de nyktra lärdomarna av den ateistiska extremismen under nittonhundratalet, låt oss då aldrig glömma hur uteslutningen av Gud, religionen och dygden från det offentliga livet i slutändan leder till en rumphuggen uppfattning om människan och av samhället och därmed till en reducerande syn på individen och hans öde.”
Att ge sig in på det här området var ett oerhört hyckleri. Om nazismen och Förintelsen, när allt kommer omkring, var en utväxt på ateismen, varför höjde inte Benedictus företrädare vid den tiden, påven Pius XII, sin röst mot nazismen? Varför hotade han inte ens Hitler med uteslutning ur kyrkan? Führern var trots allt en döpt katolik som bedyrade sin tro i Mein Kampf och i flera tal, och som pekade på katolska kyrkans egen meritlista under århundradena med antisemitism som ett rättfärdigande av de egna förföljelserna av judarna.
Den orsak som ofta anges är att tystnaden var nödvändig för att försvara katolska kyrkan mot nazisternas förföljelser – ett argument som givetvis ger en blankofullmakt för att underkasta sig tyranni. Men detta kan ändå inte förklara katolska kyrkans aktiva samarbete med general Francos fascistiska revolt i Spanien. Katolska kyrkan har alltid stått de rika nära, och är själv en stor jordägare, och sökte skydd från extremhögern i hela Europa mot det hot mot dess egendom och doktrin som representerades av arbetarrörelsen. Katolska kyrkans argument att den tvingades slå följe med fascismen för att skydda sig mot förföljelser är oärligt rakt igenom. Ändå använder den exakt samma förvridna logik för att rättfärdiga ännu ett av sina brott – undertryckandet av bevisen för prästers barnövergrepp och dess skyddande av gärningsmännen från lagen.
Idag försöker påven och de katolska propagandister som försvarar hans ofelbara ord påstå att påven inte kände till övergreppen och att katolska kyrkan aldrig försökt dölja det. Men en hemlig order från Vatikanen, från det heliga ämbetets högsta och heliga församling, som går tillbaka till 1962, slår fast att undersökningar av prästerskapets sexuella övergrepp måste genomföras ”på hemligast möjliga sätt… begränsat av en evig tystnad… och alla… måste iaktta den striktaste hemlighet som vanligtvis betraktas som det heliga ämbetets hemlighet… med bannlysning som straff.” Denna tystnadens kod, som stöddes av hotet om evig helveteseld, kom att påtvingas inte bara utredare och anklagade, utan också vittnena och offren.
Och det var faktiskt den här påven, i hans tidigare roll som kardinal Ratzinger, som övervakade genomförandet av hemlighetskoden under nästan ett kvarts sekel. Han är medbrottsling i dessa brott, kommer att så förbli tills han överlämnar hela katolska kyrkans arkiv om detta till polisen.
Det är därför inte att förvåna sig över att han inledde en omfattande avledande debatt när han anlände till Storbritannien. I ett förebyggande angrepp framställde påven och andra företrädare för Vatikanen katolska kyrkan som ett offer för förföljelse från ”aggressiva ateister och sekularister”. Han hänvisade tydligt i sitt öppningstal till polemiken från det lilla antal med öppet ateistiska eller antiklerikala författare i Storbritannien som professor Richard Dawkins eller Christopher Hitchens. Samtidigt som de är kritiska mot tron på Gud och mot katolska kyrkan, kan de överhuvud taget inte sägas utgöra något hot om förföljelse av katolska kyrkan, som när allt kommer omkring är den mest inflytelserika institutionen i den moderna världen som inte är en stat.
Demonstranterna gjorde rätt i att ifrågasätta påven
Nej, sa Dawkins i sitt tal till de 15 000 demonstranterna i London den 18 september, detta var alldeles uppenbart en avledande manöver från Vatikanens spinndoktorer, som var utformat för att avvärja mediernas väntade fokus på katolska kyrkans försök att tysta ner deras prästers sexuella övergrepp mot barn som de anförtrotts, i sina skolor och barnhem. Den nuvarande påven var, som kardinal Joseph Ratzinger, från 1980 och framåt överhuvud för Vatikanens församling för trons doktrin (efterträdare till inkvisitionens heliga ämbete). Han använde hela Vatikanens diktatoriska makt för att krossa befrielseteologin, som han såg som marxismen förkroppsligad, och han själv och Vatikanen gjorde allt de kunde för att tysta ner skandalen med övergrepp under hela 1990-talet och början av 2000-talet.
Katolska kyrkan har till och med försökt att avleda ilskan mot försöken att dölja skandalerna mot en annan av sina måltavlor – homosexuella – och påstår att problemet är homosexualitet bland ett litet antal präster. Detta förtal avleder uppmärksamheten från de uppenbara och verkliga orsakerna, inte bara prästernas påtvingade celibat utan framför allt prästerskapets diktatoriska makt inom katolska kyrkans institutioner och församlingar. Offer berättar upprörande historier om hur deras klagomål undertrycktes av både kyrkan och staten.
Benedictus har också gjort en poäng av att fördöma homoäktenskap för att ”undergräva samhället”, och mobilisera katolska kyrkan för att motsätta sig detta överallt där regeringarna har försökt legalisera det. Han påstod att den brittiska lagen om lika behandling, som trädde i kraft i år, påtvingade ”religionsfriheten orättvisa begränsningar”, av den enda anledningen att den inte tillåter katolska kyrkan att diskriminera homosexuella när det gäller anställningar.
Det är därför ingen överraskning att offren för prästernas övergrepp, homosexuella och kvinnor som är måltavlor för katolska kyrkans kampanj mot aborter, gick ut i stort antal för att demonstrera mot påvens besök. Andra protesterade mot att staten utan att rådfråga dem spenderade 12 miljoner pund på besöket. Demonstranterna skrek ”Påven borde skämmas” och ”Påve Benedictus – öppna arkiven!”
Workers Power stöder helt och hållet dessa demonstrationer. Vi avvisar argumentet att de inte skulle ha ägt rum, eftersom de kan vara stötande för katoliker, som en eftergift till katolska kyrkan. Samtidigt som marxister bestämt motsätter sig förföljelser av troende, motsätter vi oss även de religiösa institutionernas reaktionära politik, upprätthåller rätten att kritisera dem och att sprida ateistiska idéer, och framför allt motsätter vi oss alla privilegier för religiösa institutioner.
Kyrkorna, inklusive katolska kyrkan, har enorma privilegier och ständig tillgång till medierna, liksom till ledande politiker. De varken förföljs eller utestängs. De står helt enkelt inte ut med att bli kritiserade. De skulle vilja återgå till de gamla goda tiderna – som de inte gjorde något för att avsluta – när konsekvenserna av den kritiken skulle ha varit åtal för blasfemi… eller ännu värre.
Socialist Worker angriper… de som protesterade
Det är därför mycket konstigt att det dök upp en artikel i Socialist Worker (”Är religionen orsaken till världens missförhållanden” av Simon Basketter), vilken inte kritiserade påven utan påvens kritiker. Artikeln hänvisar, som om den skulle vara symptomatisk för hela protesten, till ett plakat med texten ”Religion är korkat”, när många plakat angrep påven för hans reaktionära politik i förhållande till aborter, preventivmedel, rättigheter för homosexuella och döljande av övergrepp. Sedan försöker den bunta ihop protesterna mot påven med den rasistiska kampanjen mot islam i dagens Europa: ”Att bara fördöma religionen utan att tänka på dess sociala kontext kan underblåsa den våldsamma islamofobi som muslimer utsätts för.”
Ateister i medelklassen är givetvis benägna att föreslå att orsaken till att religioner har masstöd är att arbetande människor är korkade, när den verkliga orsaken är att religionen frodas i lidande. Och det är därför som socialister kritiserar religionen i dess sociala sammanhang. Det innebär att delta i protester av det här slaget och argumentera för ateisters rätt att motsätta sig religiös propaganda och mot rasistiska angrepp på muslimer. Marxister kan göra båda dessa saker och ändå vara konsekventa – eftersom vi försvarar rätten för enskilda att tro.
Givetvis kan en del liberala ateister använda den för att rättfärdiga islamofobiska åsikter – den före detta vänsterförfattaren och litteraturkritikern Christopher Hitchens gör det verkligen. Inte heller Dawkins kunde, trots att han inte alls är så islamofobisk som Hitchens, eller för den delen sådana som Martin Amis, när det gäller de danska karikatyrteckningarna, se bortom frågan om friheten för religionskritik och identifiera rasistisk förföljelse av muslimer som ett viktigt inslag i debatten.
Men att därur dra slutsatsen att vi inte ska ansluta oss till Dawkins och tusentals andra i att motsätta oss katolska kyrkans politiska program på gatorna är verkligen ett perverst resonemang. Och att Basketter kallar ateisten Dawkins för ”den tänkandes Ian Paisley”, som han gör i sin artikel, är en skamlös nedsvärtning som anhängarna till Socialist Worker borde tvinga honom att ta tillbaka.
Dawkins tal vid protesten – även om det sannerligen inte gick utöver liberal sekularism – kan faktiskt stödas av alla marxister i den utsträckning som dess kritik av påven gick. Men artikeln i Socialist Worker går sedan vidare och påstår att militant sekularism själv borde fördömas eftersom den avleder från den ”verkliga” klasskampen. Basketter har till och med mage att hänvisa till Marx för att underbygga sitt djupt antimarxistiska argument: ”Marx vände sig emot den liberala politikens brister, och sade att kravet på en sekulär stat inte på långa vägar var tillräckligt, eftersom det inte skulle få bort religionen. Han hävdade att religiös tro var en effekt, inte en orsak, av det allmänna förtrycket. Att fokusera på den religiösa frågan avledde energi från verkliga sociala strider in i rent sterila debatter.” min kursivering)
Säg till offren för övergreppen att kyrkorna inte (inte religiös tro i sig) är en orsak till förtryck, ”allmänt” eller på annat sätt. En kyrka som avvisar rätten till skilsmässa, abort, användningen av kondomer för att skydda mot aids, äktenskap eller partnerskap mellan homosexuella, som uppmuntrar katoliker med statlig anställning att vägra utföra rättigheter som finns enligt lagen, förtjänar att kritiseras och protesteras mot. En ”socialist” som vägrar göra det och som förtalar de som gör det är inte ens en konsekvent demokrat för att inte tala revolutionär. Att citera Marx uppfattning att det ”inte räcker” att ha en sekulär stat som om detta bevisade att skarp religionskritik var en steril avledning är en skamlös fingerfärdighet. Om något inte räcker, motsätter vi oss det inte, utan utsträcker det.
Att hävda detta i dagens Storbritannien är som att önska någon ”hjärtliga gratulationer på födelsedagen” på en begravning: fel råd vid fel tillfälle och på fel plats. Storbritannien har ”genom lagstiftning” en Church of England med 26 biskopar som sitter i överhuset, till skillnad från republiker som USA och Frankrike vilka är bundna av konstitutionen att hålla fast vid åtskiljandet av kyrkan och staten.
Den engelska kyrkan är lika integrerad i staten som en kyrka kan vara. Under årens lopp har ledare för andra kyrkor, synagogor, tempel och nu moskéer också blivit indragna i statliga funktioner. Prins Charles vill göra detta till ett konstitutionellt faktum när han blir kung. Ändå är religiös utövning ett minoritetsfenomen i Storbritannien. Katolska och anglikanska kyrkor besöks var och en regelbundet av mindre än en miljon människor.
För utomstående är det ganska anmärkningsvärt hur stort inflytande den organiserade religionen har i det moderna Storbritannien. Under Blair och Brown uppmuntrades kyrkor att ta över statliga skolor – en process som Camerons och Cleggs koalition kommer att påskynda. Den nuvarande regeringen har lovat att i stor omfattning öka religiösa organs roll i sina planer för att banta välfärdsstaten och överlåta stora delar av den till välgörenheten – programmet för Big Society.
Lady Warsi, medlem i regeringen och muslim, sade följande till ett möte med anglikanska biskopar den 16 september: ”Med våra planer, kommer ni [biskoparna] att ha mer makt, större ansvar och större valfrihet beträffande hur ni ska bli delaktiga i era samhällen och hur ni ska använda era kunskaper. Jag vill säga er att ni för min del redan befinner er i samhällets hjärta och är en nyckel till dess framtid, och att den här regeringen kommer att stå på er sida.”
Katolska kyrkan, alla kyrkor, alla religioner, står i slutändan alltid på samma sida som de rikas och mäktigas regeringar, alltid i motsättning till varje radikal förändring som skulle kunna eliminera utsugning, fattigdom och elände. Varför? Därför att de frodas på allt detta. Det är som Marx sade att religionen orsakas av lidande och erbjuder en imaginär tröst för denna ”jämmerdal” – men till ett pris.
Givetvis är en kamp mot religionens inflytande över staten, över utbildningen, dess försök att ta sig in på områden från vilka välfärdsstaten förvisade den är inte tillräckligt – det är inte hela eller ens den viktigaste kampen. Men det innebär inte att kampen mot den organiserade religionen är utan värde. Den är faktiskt väsentlig.
Marxisters uppgifter
De religiösa auktoriteterna kommer att ingripa i varje allvarligt socialt uppror, erbjuda sig att medla, låtsas vara neutral, men alltid fördöma de som vill kämpa på allvar för sina rättigheter. Marxisternas uppgift är att avslöja denna roll som religionen och kyrkorna, moskéerna och så vidare spelar, när dessa institutioner försöker sprida och stärka sin makt och sitt inflytande. Genom att göra det försvagar vi och undergräver de illusioner som annars skulle spela en förödande roll i klasskampens kritiska situationer. Samtidigt är vi medvetna om att varje faktisk förföljelse av religiöst troende kommer att spela prästerskapet i händerna, förstärka religiösa fördomar och religiösa institutioners auktoritet.
Den djupa ekonomismen och nationella inskränktheten hos SWP visar sig när Basketter säger: ”Att fokusera på den religiösa frågan avleder energi från verklig social kamp och in i en rent steril debatt.” Marxister – det vill säga verkliga marxister – är långt ifrån likgiltiga inför religionens grundläggande budskap: kampen för att förändra världen är en illusion och en synd.
Det är därför som marxister alltid har krävt att kyrkan skiljs från staten, kyrkan från skolorna, och varit för tillhandahållandet av utbildning, barnomsorg och sjukvård som är fri från spridningen av religiöst knark. Vårt budskap är att denna världs elände och lidande inte beror på synd, på olydnad mot Guds vilja, och vi utmanar prästerna och imamerna när de talar i namn av denna påhittade varelse som de själva skapat.
Vilken var Marx inställning? Han säger det själv i sitt lovordande av Pariskommunens exemplariska åtgärder 1871: ”Sedan den stående hären och polisen, verktygen för den gamla regeringens materiella makt, en gång undanröjts, tog kommunen genast itu med att bryta det andliga förtryckets verktyg, prästernas makt. Prästerna sändes tillbaka till privatlivets frid för att där efter sina föregångares, apostlarnas exempel livnära sig av de troendes allmosor. Samtliga undervisningsanstalter öppnades kostnadsfritt för folket och rensades samtidigt från all inblandning från statens och kyrkans sida. Därmed hade inte endast skolbildningen gjorts tillgänglig för var och en, utan även vetenskapen själv hade befriats från de bojor, som klassfördomar och regeringsmakt lagt på den.” (Pariskommunen)
Kyrkorna och andra religiösa institutioner känner med rätta att marxismen är deras oförsonliga motståndare. Inte därför att, som de påstår, marxister föreslår att kyrkor ska stängas eller präster och troende ska berövas sin yttrandefrihet, inklusive propagerandet för sina doktriner. Marxister är tvärtom ofta de första och ibland de enda som skyndar sig att hjälpa förföljda minoritetsreligioner som katolikerna i Nordirland, ahmadierna i Pakistan eller muslimerna i dagens Europa, eftersom vi försvarar rätten att utöva sin religion, liksom vi försvarar rätten att uttrycka vår misstro.
Nej, de religiösa hierarkierna erkänner oss som sina dödsfiender därför att vi föreslår att alla exploaterande och förtryckande förhållanden som gör religionen attraktiv som illusorisk tröst ska störtas, med Marx ord avskaffa ”den jämmerdal, vars gloria religionen är”. Människans frihet kommer i slutändan att konkurrera ut dessa opiumhandlare genom att utplåna det elände som deras marknad är beroende av.
Därför kräver marxister att katolska kyrkan genom lag tvingas att överlämna alla sina bevis om barnövergrepp till offentlig åklagare. Vi kräver att alla statliga subventioner till kyrkor och andra religiösa institutioner och deras skolor omedelbart avbryts. Genom att kämpa för att alla skolor och välfärdsinstitutioner som drivs av kyrkor med statliga subventioner ställs inför alternativet att bli helt sekulära och förstatligade, eller tvingas förlita sig enbart på allmosorna från de troende. Ingen statsfinansierad skola ska tillåtas lära ut religion som en trossak. Slutligen kräver vi att ingen religiös institution ska ha några privilegier eller skyddas från kritik – oavsett om kritiken förnärmar prästerna eller upprör opportunistiska socialister.
Dave Stockton, London