Den 29 januari samlades studenter, föräldrar, fackliga aktivister och egyptiska invandrare i tiotusental för att protestera mot nedskärningar i utbildning och offentlig sektor, förluster av jobb och diktatur. Om andan från 1968 drevs av revolutionen i Vietnam, då har denna demonstration antänts av upproren i Mellanöstern, vilka utan tvivel spelade en viktig roll för att öka antalet deltagare.
Med början i studentkåren vid Londons universitet på Malet Street, mötte fackliga banderoller från UCU, NUT och RMT studerande i alla åldrar från skolor, gymnasier och universitet från hela England till rytmiskt dunk och gälla visslor från sambabandet. Ungdomarna lät ingen tid gå förlorad utan angav riktningen längs den nu välbekanta marschvägen ner till Trafalgar och Parliament Square med ropen ”One solution, revolution”. Längs vägen anslöt sig studenter från London Southbank som serverat frukost till deltagare och studenter från Kings College och London School of Economics.
Hundratals bar plakat från den nationella kampanjen mot avgifter och nedskärningar, vilka sade: ”Fri utbildning åt alla! Protestera, strejka, ockupera!” Polisens närvaro var subtil, efter att de lärt sig läxan från protesterna förra året att misshandel och instängning av demonstranter bara ledde till ytterligare radikalisering. Så förblev det när marschen tog sig genom Millbank, och några i demonstrationen rusade mot högerns partihögkvarter. Men de flesta i demonstrationen hade ögonen riktade mot den egyptiska ambassaden, och det planerade mötet vid Tate Gallery ställdes in till förmån för att marschera till Hyde Park via Victoria och Pimlico. Bilister vinkade och tutade till stöd, en del tog flygblad och köpte tidningar av demonstranterna.
Gatorna utanför den egyptiska ambassaden var fullpackade när marschen anslöt sig till demokratiaktivister på gatorna bakom Park Lane. En del ropade ”Ned med Vodaphone” – av ilska över företagets samarbete med den egyptiska regeringen genom att stänga Internet. Banderoller hängdes upp på byggnadsställningar i närheten, och tre mycket små barn skrek ”Ned med Mubarak!” från soltaket på sina föräldrars bil.
När människor började ta sig därifrån, småpratande om dagens händelser, stod en sak klar – kampen mot avgifter och nedskärningar i Europa, och diktatur och fattigdom utomlands, kan och är redan på väg att vändas till en enda stor internationell kamp för oss alla.
John Bowman