Den för allmänheten okände Håkan Juholt föreslås av valberedningen bli ny partiledare för Socialdemokraterna. Det är uppenbarligen långt ifrån det sämsta valet – han verkar vara något av en vänsterkandidat. För att tillhöra sossetoppen vill säga.
Trots att DN:s ledare ondgör sig över att S vägrar att förnya sig – för en tokliberal kan som bekant en sossebyråkrat aldrig gå långt nog åt borgerligt håll – är det uppenbart att Juholt inte kommer att bryta med S-toppens högerpolitik. Han kommer säkert inte att gå lika långt i marknadsanpassning som Tomas Östros, men den som i honom vill se ett steg mot en kämpande arbetarrörelse lär snabbt bli besviken.
Juholt är inte vald än, men ingen väntar sig annat än att det bara kommer att vara en formalitet. Med största sannolikhet kommer ingen på den kommande partikongressen att opponera sig mot valberedningen. Samtliga möjliga kandidater är uppfostrade i andan att ledare ska väljas i största samförstånd, och om någon av dem ändå skulle försöka kandidera och låta kongressen – inte valberedningen – välja ordförande så kommer de av många närvarande att betraktas som ett hot mot ”rörelsens” enighet.
Detta är nu inte bara socialdemokratins problem – för ett problem är det – utan är en uppfattning som håller sin kvävande hand över hela det svenska föreningslivet. Den ständiga rädslan för splittringar och konflikter, och fasthållandet vid uppfattningen att ledare ska utses genom konsensus.
Givetvis är konflikter inte ett självändamål. I många sammanhang kan det förstås vara bra att vara överens och välja något eller någon i största möjliga samförstånd. Men när stora politiska och ekonomiska intressen står på spel, och när det, som i fallet med socialdemokratiska partiet, finns en avgrundsdjup klyfta mellan gräsrötternas direkta intressen och ledarnas politik, är denna modell ingenting annat än ett byråkratiskt sätt att hindra opposition.
För att ett politiskt parti ska vara demokratiskt mer än på papper, krävs det att medlemmarna – och inte bara ledningen – ska kunna styra den politiska linjen. En nödvändig del i detta, så länge det finns stora politiska skillnader, är att val av ledare görs efter politiska plattformar, och inte bara efter vad som vore en sammanhållande person. Visst har kandidaternas ståndpunkter nämnts i debatten, men som vanligt kommer inte kongressen att ta ställning mellan olika politiska alternativ (för att inte tala om att kongressombuden knappast kommer att väljas enligt deras respektive plattformar efter en öppen debatt bland medlemmarna).
Varje försök att åter gjuta kampvilja i arbetarrörelsen måste sätta som en huvuduppgift att återupprätta en levande demokrati – där olika kandidater på sina politiska plattformar kan kämpa om medlemmarnas stöd. Den kvävande uppfattningen att ledare ska väljas enhälligt utan motkandidater lämnar vi med varm hand åt byråkrater av allehanda slag.
Jens-Hugo Nyberg
