För 66 år sedan fälldes atombomberna över japanska städer – 6 augusti över Hiroshima och 9 augusti över Nagasaki. Det finns inga säkra siffror på hur många som dog, men lågt räknat 200 000 civila brändes till döds ögonblickligen, slets itu av tryckvågen, dog av skadorna eller av cancer kanske många år senare. Fortfarande hävdar många att atombomberna var befogade, att de faktiskt räddade fler liv (amerikanska soldater alltså) än de dödade (japanska civila). Det finns ett problem med det argumentet: det finns föga fakta som stödjer det.
Det är onekligen så att Japan, den nya uppstickaren bland de imperialistiska stormakterna, hade uppvisat en mycket aggressiv expansionism, som hade fortplantat sig nedåt i krigsmakten i form av stor grymhet och självuppoffrande fanatism. Likaså är det ett faktum att invasioner sjövägen är svårgenomförda. Mot detta måste dock invändas att den japanska militärmakten i stor utsträckning redan var sönderslagen, liksom dess ekonomi. De japanska städernas trähus visade sig vara ett lätt mål för de amerikanska brandbomber som utan nämnvärd oro för civila offer förödde den ena staden efter den andra, mycket mera grundligt än städerna i Tyskland. Dessutom hade den japanska industrin alltid varit starkt beroende av råvaror utifrån, olja inte minst – råvaror hade de små utsikter att föra in förbi den amerikanska flottan som kontrollerade haven ganska grundligt i juli 1945. Och inte minst: till följd av dessa faktorer var den japanske kejsaren redo att be om fred.
Japans kejsare sökte fred
Faktum är att han redan hade försökt. Det fanns dock ett stort hinder för att övertyga både sig själv och militärledningen om det riktiga i att be USA direkt om fred, även om det blev allt mer uppenbart att kriget var över. Målet för de allierade krigsmakterna, och en viktig anledning till att krigets slutfaser blev så förödande, var kravet på villkorslös kapitulation. För en krigsentusiast är det förstås naturligt att kräva en total seger. Den totala segern, till skillnad från en nästan total, var dock mestadels symbolisk. De västallierade hade inga planer på att göra om sina motståndarländer från grunden, inga planer på att konfiskera de tyska eller japanska borgarklassernas tillgångar.
De villkor som hade kommit på fråga för kapitulation hade inte handlat om att bevara deras militära styrka, utan var av mera symbolisk natur, som inte nämnvärt hade hindrat segrarmakterna att organisera segern. Deras krigsmål krävde inte total underkastelse, men kravet på villkorslös kapitulation bidrog starkt till att ena de allt mer pressade axelmakterna att vägra ge upp, och förlängde därmed kriget.
I Japans fall handlade det i första hand om att få behålla kejsaren – och särskilt att inte riskera att han fängslades som en simpel förbrytare. Givetvis förtjänade kejsaren att behandlas som krigsförbrytare, och givetvis vore ett helt grundläggande krav för varje japansk demokrat – för att inte tala om kommunist – att genast avskaffa den fortsatt mäktiga monarkin. Men att från det sluta sig till att de imperialistiska konkurrenterna för den sakens skull har rätt att atombomba ihjäl 200 000 människor är minst sagt perverst. Det ironiska är dessutom: USA:s ockupationsstyrkor tillät Japan att behålla sin kejsare. Alltså: istället för att underlätta en kapitulation genom att låta den japanska statsmakten få vissa eftergifter, som inte på något sätt hade låtit den behålla sin militära kapacitet, krävde de en total underkastelse som de uppenbarligen inte hade något behov av.
Japans kejsare hade inte vänt sig till USA med sin förfrågan om kapitulation, utan till Sovjetunionen. USA:s president Truman var dock fullt medveten om detta, vilket visas inte minst av att han i sin dagbok nämnde telegrammet där den japanske kejsaren bad om fred. Kejsaren hade förhoppningen att genom sovjetisk medling kunna erhålla en lite mer hedersam och mindre hård fred. Dessutom hade Japan ett trumfkort, om än begränsat, kvar: sin starka armé i Kina. Ett betydligt mindre känt faktum än atombomberna, men som av historiker har diskuterats som en kanske nästan lika viktig orsak till Japans kapitulation, är att denna den japanska militärens sista hopp på kort tid krossades av de sovjetiska trupperna, med början 8 augusti, alltså samtidigt som atombomberna.
Truman visste givetvis att detta skulle ske, de hade redan avtalat med Stalin att Röda armén skulle skickas in. Presidenten var dock uppenbarligen inte så sugen på att vänta och se vad det dråpslag mot Japans återstående militära kapacitet som var den krigshärdade Sovjetarméns kanske mest effektiva offensiv under kriget, där de japanska trupperna i Manchuriet på kort tid krossades, kunde göra med den japanska stridsviljan. Truman ville ha slut på kriget nu, och han ville avsluta det själv. Speciellt var han inte så sugen på att behöva diskutera Sovjetunionens deltagande i ockupationen av Japan.
Jag tror inte att jag är överdrivet konspiratorisk när jag säger: dessutom ville Truman nog gärna visa världen, speciellt med det kalla krig som torde ha varit svårt att undvika, vilka som hade bomben och vilka som inte hade den. Det är dessutom den enklaste förklaringen till att USA såg till att testa båda sina två sorters atombomber: uranbomben över Hiroshima och plutoniumbomben över Nagasaki.
USA:s officiella position har givetvis alltid varit att bomberna var nödvändiga, och att de räddade liv (d.v.s. amerikanska). Faktum är att många av de högsta militärerna var långt ifrån övertygade om att bomberna var nödvändiga. Högste stabschefen William D. Leahy ansåg dem som överflödiga, liksom den blivande presidenten general Eisenhower, för att nämna två av dem. US Strategic Bombing Survey, som fick i uppdrag att utreda saken kom fram till att Japan sannolikt hade kapitulerat före 1 november även utan atombomberna, utan någon invasion, och även utan att Sovjetunionen hade krossat de japanska styrkorna i Manchuriet. Det är dessutom lite svårt att inte anse att Trumans trovärdighet naggas lite i kanten av att hans tillkännagivande om Hiroshima innehöll lögnen att det var en viktig militärbas.
Så för att besvara min fråga: atombomberna må ha varit nödvändiga, men i så fall inte för att avsluta kriget eller att rädda liv, utan för att få Japan att kapitulera villkorslöst (vilket var meningslöst, då de fick behålla kejsaren ändå), för att slippa dela äran och kontrollen över det ockuperade Japan med Sovjetunionen, samt för att visa världen vilken den enda kärnvapenmakten var. Priset var åtminstone 200 000 och två helt förödda städer. Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki kvalificerar sig således som världens främsta enskilda terrordåd. Grattis Harry S. Truman!
Jens-Hugo Nyberg
Bildkälla; Hiroshima efter atombomben augusti 1945; Wikimedia Commons; public domain.