Nederlaget för den borgerliga danska regeringen efter tio år kan inte annat än glädja alla socialister, arbetare och antirasister. De liberal-konservativa regeringarna – först under Fogh Rasmussen, sedan under Lykke Rasmussen – har inte bara fört en reaktionär, borgerlig politik när det gäller ekonomi. Den har också fört in Danmark som aktiv deltagare i ockupationerna av Irak och Afghanistan. Den danska bourgeoisien har varit den mest entusiastiska i Skandinavien med att positionera sig som en aktiv del av USA-imperialismens ”krig mot terrorn”. Anders Fogh Rasmussens har också belönats rikligt för sin entusiasm genom att utses till generalsekreterare för NATO.
Men den danska regeringen har också gjort sig känd och ökänd i breda kretsar som den kanske ledande kraften bland Europas borgare när det gäller att ge ”kriget mot terrorismen” den mer exakta innebörden av ”krig mot islam och muslimer”. De borgerliga partierna Venstre (högerliberaler) och Konservative Folkeparti har ogenerat stött sig på det rasistiska Dansk Folkeparti under ledning av Pia Kjærsgaard för att skaffa sig majoritet i folketinget.
Dansk Folkeparti har genom politiska påtryckningar drivit fram en rasistisk atmosfär i det danska samhället som avundsjukt beundras av Sverigedemokraterna. Utomeuropeiska invandrare och deras barn betecknas ofta som ”de främmande”, ett språkbruk som fått stor spridning i det danska samhället. Liberala kritiker som den välkände journalisten och författaren Carsten Jensen har i otaliga sammanhang gisslat den danska rasismen och främlingsfientligheten. Belöningen har blivit en omfattande bojkott i den danska pressen.
De åtgärder som Dansk Folkeparti drivit fram, bland mycket annat bestämmelsen att en person med uppehållstillstånd i Danmark inte får gifta sig med en ”utlänning” om inte parterna fyllt 24 år, har fått en del danskar att flytta till södra Sverige för att kunna gifta sig med vem de vill. På senaste tiden har den danska regeringen även beslutat upprätta gränskontroller mot Sverige och Tyskland. Det beslutet har kritiserats starkt på tyskt håll, medan den svenska regeringen legat lågt och inte velat stöta sig med sina partikamrater på andra sidan sundet.
De danska borgarna har som regering gått i spetsen för en öppet islamofobisk rasism som på andra håll i EU ofta bara företräds av högerpopulistiska och rasistiska oppositionspartier. Den öppna rasismen har lett till splittring i den danska borgerligheten. Det vänsterliberala Radikale Venstre (RV) – nära associerat med den danska kulturradikalismen och dagstidningen Politiken – har öppet kritiserat regeringens rasistiska politik. Det gav utdelning i förra veckans val; partiet ökade till 17 (9,5 procent) från 9 mandat.
Rasismen och islamofobin har emellertid också letat sig in i de borgerliga arbetarpartierna. Socialdemokraterna och även Socialistisk Folkeparti (SF) har under de tio år som Dansk Folkeparti drivit regeringens politik framför sig anammat den gamla devisen ”if you can’t beat them, join them”. Båda partierna har på ett skamlöst sätt kapitulerat inför islamofobin och rasismen. Tillsammans med framför allt SF:s snabba utveckling åt höger, har det gynnat framväxten av ett alternativ till vänster – Enhedslisten.
Enhedslisten tredubblades i valet och fick med 6,7 procent av rösterna 12 mandat (mot tidigare 4). Johanne Schmidt-Nielsen har varit den mest framträdande ledaren för Enhedslisten i valet. Hon lyfts ofta fram som en av de tre kvinnliga politiker som ryckt fram i täten av dansk politik (de andra två är RV:s Margrethe Vestager och den nya statsministern, socialdemokraternas Helle Thorning-Schmidt). Dagen efter valet meddelade Schmidt-Nielsen följande på Enhedslistens hemsida: ”en röd regering är nu i färd med att bildas – med Danmarks första kvinnliga statsminister i spetsen.” Hon konstaterar också att den ”röda” regeringen blir beroende av den starkaste Enhedslisten någonsin. Meddelandet avslutas med följande illusioner om den nya regeringen: ”Från och med idag ska vi ta itu med att säkra Danmark en ny, solidarisk politik.”
Enhedslistens valkampanj fokuserades på försvar och förbättring av den offentliga sektorn genom beskattning av de rika, multinationella bolag och spekulation. En plan för omedelbart skapande av 56 000 nya klimatjobb lanserades också. Valresultatet för Enhedslisten återspeglar hur tudelat det danska samhället är. Den röd-gröna alliansen, som Enhedslisten ofta kallar sig, blev största parti i de två gamla arbetarstadsdelarna Nørrebro och Vesterbro i Köpenhamn. Partiet har också fått 1 000 nya medlemmar.
Den del som mest aktivt försöker påverka Enhedslisten åt vänster är utan tvekan Socialistisk Arbejderparti (SAP), den danska sektionen av Fjärde Internationalen. Av Enhedslistens tolv parlamentariker är två medlemmar i SAP. SAP:s ledning fokuserar i sitt ställningstagande till valframgången på att hålla Radikale Venstre utanför regeringen.
Den kanske största valfrågan var den här gången den så kallade ”efterlønnen”, som gör det möjligt för löntagare att pensionera sig från 60 års ålder. SAP anklagar socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti för att ha undvikit att göra valet till en folkomröstning om efterlønnen. De kritiserar också helt riktigt S och SF för att bjuda in RV i regeringen för att kunna använda det vänsterliberala partiet som en ursäkt för att inte leva upp till sina egna vallöften. SAP ser därför kravet på S och SF att hålla RV utanför regeringen som Enhedslistens viktigaste uppgift efter valet.
RV:s krav på den nya regeringen är att den ansluter sig till förslaget att avskaffa efterlønnen. RV har redan innan valet utlovat fortsatt stöd till den förra borgerliga regeringens ekonomiska politik. Det S och SF nu gör är att ge RV ett veto över varje förslag som den nya regeringen lägger. Det är, understryker SAP, ett förräderi mot de väljare som röstat på S och SF för att få igenom verkliga förändringar.
SAP:s slutsats när det gäller efterlønnen ser ut så här: ”Allt annat är bättre än att RV deltar i regeringen, även ett godkännande av reformen med tillbakadragande utanför regeringen och mot socialdemokraternas, SF:s och Enhedslistens röster.”
SAP försöker också peka ut en väg för Enhedslisten ur det ”moras” som S och SF har ställt till med: Enhedslisten bör lyfta fram viktiga förslag som förbättrar situationen för arbetarklassen och som redan omfattas av S och SF men som RV kommer att ha svårt att avvisa. Enhedslisten ska kräva att S och SF ingår ett avtal om dessa krav och ”bjuder in” RV till att rösta för dem. Därmed ställs RV inför ett val där de tvingas ta ställning till om de ska stå kvar i det röda blocket eller om de ska agera trojansk häst åt det blå blocket. Om RV avvisar kravet, bör regeringen hota med nyval och då ha en riktigt bra grundval för att gå framåt.
När det gäller efterlønnen föreslår dock SAP en väg som alltid brukar leda till nederlag. Alla medel, juridiska, kampanjer med namninsamling och även påtryckningar på Dansk Folkeparti – som sagt sig vara för att efterlønnen blir kvar – föreslås av SAP. Det grundläggande problemet är att SAP inskränker sig till parlamentarism och opinionsarbete. Det som saknas är den väg som erfarenheten säger är den mest framkomliga, dvs. klasskampens väg.
En kampanj måste organiseras i fackföreningar och andra arbetarorganisationer för en generalstrejk som kan stoppa slopandet av efterlønnen. I en sådan kampanj skulle både SAP och Enhedslisten kunna spela en avgörande roll. Den nya styrka som Enhedslisten har i folketinget måste användas för att mobilisera den organiserade arbetarklassen. Namninsamlingar eller juridiska finesser kan mycket väl användas i en sådan kampanj, men kampanjen måste sikta längre än parlamentariska påtryckningar.
SAP tillhör den centristiska organisationen Fjärde Internationalen, som vacklar mellan revolutionära och reformistiska ståndpunkter, och som i slutändan underminerar kampen för en revolutionär politik. Danska revolutionärer bör understöda SAP:s kritik mot Enhedslistens högerfalang och göra gemensam sak med SAP och andra inom partiets vänster, men det räcker inte. De som inser det otillräckliga i både Enhedslistens och SAP:s politik bör organisera sig själva i en revolutionär flygel inom Enhedslisten för att vinna så många som möjligt för en revolutionär politik. Den nuvarande situationen erbjuder utmärkta tillfällen att resa den revolutionära socialismens banér i vårt södra grannland.
POM