Den globala ekonomin är på väg in i en större kris, kapitalisterna kommer att försöka skjuta över krisens börda på arbetarklassen och spänningarna mellan stormakterna kommer att tillta. Förbered er på att göra motstånd – skriver våra brittiska kamrater i Workers Power i denna artikel som vi har översatt.
Redaktionen
Så var det då dags igen!
Det var inte länge sedan som tidningarna och teve fylldes av berättelser om hur väl ekonomin mår. Man påstod att kapitalismen är det starkaste, sundaste och mest stabila system som man överhuvudtaget kan tänka sig efter tretton år med oavbruten tillväxt och Kinas och Indiens explosionsartade kapitalistiska utveckling.
Nu berättar samma journalister i samma tidningar och teveprogram helt annorlunda historier. Den kommande sommarens förväntade ekonomiska kris kommer slå hårt emot den ”reella ekonomin” får vi veta.
Att kapitalisterna och deras lakejer utlovar guld och gröna skogar så fort ekonomin upplever minsta uppgång är inget att överraskas av. Men kapitalismen är en instabil samhällsform som går in i kriser och lågkonjunkturer ungefär var sjunde till var tionde år. Vissa kriser är djupare än andra och som vi ska se finns det mycket som talar för att den kommande krisen blir svårare än många av sina föregångare.
Den amerikanska ekonomin är världens största och vad som händer i USA har en enorm inverkan på resten av världsekonomin. Liksom den svenska fastighetsmarknaden har den amerikanska upplevt en lång uppgång, vilket inneburit att fler människor köpt sina egna hem och att fastighetspriserna nästan fördubblats under den senaste tioårsperioden.
Nu har denna uppgång fått ett hastigt slut. För första gången sedan 1991 faller de amerikanska fastighetspriserna. Antalet människor som inte kan betala sina bolån har skjutit i höjden och antalet beslagtaganden av bostäder p.g.a. uteblivna betalningar ökade med 30 procent under förra året.
Även i Europa faller priserna på bostäder. I Storbritannien föll priserna i november 2007 mer än vad de gjort på tolv år och enligt Bank of England (den engelska centralbanken) har antalet bolån minskat med 31 procent under det senaste året.
För de ägare av bostäder som har stora lån innebär det förväntade prisfallet att det belopp man lånat kommer att vara större än det man får tillbaka om man tvingas sälja under krisen. Men även för ekonomin som helhet kommer krisen på bostadsmarknaden att få allvarliga konsekvenser.
Under prisuppgången tog många husägare lån med bostadens ökade värde som säkerhet. Den extrainkomst man på så vis skaffade sig kommer snabbt att försvinna i och med prisnedgången. Eftersom denna extrainkomst spenderades innebär dess försvinnande att konsumtionen kommer att minska. Minskad konsumtion innebär ökad arbetslöshet då fabrikerna och affärerna går miste om kunder och därför tvingas skära ner på arbetsstyrkan för att överleva.
Under den gångna högkonjunkturen lånade många banker enorma summor för att i sin tur kunna låna ut dessa pengar till låginkomsttagare. När låntagarna under den annalkande krisen får svårt att betala tillbaka de lån som var så lätta att få under uppgången resulterar detta naturligtvis i en kris för bankerna. I England kunde storbanken Northern Rock överleva endast efter att centralbanken skjutit till inte mindre än 24 miljarder pund. Man kan lätt föreställa sig vad som hade kunnat åstadkommas inom sjukvård och utbildning med denna astronomiska summa.
Men det är inte bara Northern Rock utan hela banksystemet som påverkas av krisen. Särskilt banker som liksom Northern Rock lånat ut till låginkomsttagare har drabbats av panik när de insett att de pengar som de till ockerräntor lånat ut till samhällets mest sårbara skikt inte kommer att betalas tillbaka. Hittills har bankerna förlorat 200 miljarder dollar och många bedömare menar att detta bara är början.
I augusti mer eller mindre slutade bankerna att låna ut pengar till varandra och till företag och individer som köper och säljer företag. Detta var 2007 års globala sammandragning av krediter. För att få pengarna att flöda igen valde Federal Reserve (USA:s centralbank) att sänka räntan och på så vis göra det billigare att låna pengar.
Räntesänkningen fick inte önskad effekt. Den ränta som bankerna kräver av varandra när de lånar inbördes har bara fortsatt att stiga. Kreditsammandragningen fortsätter och mycket talar för att den kommer att intensifieras.
Centralbanker världen över hoppas kunna undvika lågkonjunkturen genom att sänka räntan. Man försöker att med detta beprövade knep injicera kraft i ekonomin genom att göra det billigare att låna pengar. Förra gången lyckades amerikanerna med denna taktik då man mellan januari 2001 och sommaren 2003 sänkte räntan elva gånger, sammantaget från 6 till 1 procent. Detta förbilligande av krediten gav vind i seglen åt fastighetsbubblan.
Kan man inte helt enkelt återupprepa denna bedrift? Det går inte utan att riskera hög inflation och att ytterligare destabilisera den globala ekonomin. Så vad har egentligen förändrats under den närmast föregående tidsperioden?
De senaste 15 åren har varit ovanliga eftersom lågkonjunkturerna i USA och Storbritannien har varit väldigt milda och kortvariga. Den underliggande orsaken till detta var den billiga import som strömmade till från framförallt Kina och som höll inflationen på en mycket låg nivå. Eftersom den billiga importen höll nere prisnivån gavs centralbankerna i USA och Storbritannien möjlighet att sätta räntan mycket lågt utan att riskera den vanliga konsekvensen av låga räntor – inflation, dvs. stigande priser. Med andra ord har Kina och den globala ekonomins övriga depåer av billig arbetskraft bidragit till deflation (fallande priser) i världsskala.
Men nu är det slut på det roliga. I april förra året steg priserna på USA:s import från Kina för första gången på åratal. Inflationen är tillbaka.
Priset på olja har skjutit i höjden – priset på ett fat råolja har passerat 100 dollar och bensinpriserna stiger. Den kinesiska ekonomin kräver allt större mängder olja, vilket innebär att den globala efterfrågan på denna nyckelvara blir allt större samtidigt som jordklotets oljereserver blir allt mindre.
Livsmedelspriserna, däribland priset på stapelvaror som vete, mjölk, fläsk och matlagningsolja, har stigit skarpt. Snabbt ökande köttpriser medförde för Kinas del den högsta inflationen på 10 år i augusti.
Europa påverkas också av inflationen. I Tyskland är den högre än på 14 år och i eurozonen som helhet har inflationen inte varit lika hög som nu på sex år.
Precis som man kunde förvänta sig profeterades det från officiellt håll under kreditsammandragningen 2007 att krisen som utbröt på penningmarknaderna inte skulle ha någon inverkan på den ”reella ekonomin”. Nu låter det annorlunda.
Amerikanska Federal Reserve sänkte prognosen för 2008 års ekonomiska tillväxt till en siffra mellan 1,8 och 2,5 procent. Sänkningen förklarades av kreditsammandragningen och kollapsen på fastighetsmarknaden.
Vita huset följde centralbankens exempel och justerade sin egen tillväxtprognos nedåt. Handelsdepartementet kunde rapportera att ökningen av butiksförsäljningen rasade från 0,7 till 0,2 procent i oktober. Om krisen utvecklas till en fullskalig lågkonjunktur – och mycket tyder på att det är just detta som håller på att ske – kommer resultatet att bli fler avskedanden av arbetare och fler utmätningar av egendom som köptes på kredit under den föregående högkonjunkturen.
Bank of England förutspår nu en skarp tillbakagång och ökande inflation för den brittiska ekonomin under 2008. Bankens chef Mervyn King menar att ”särskilt jämfört med de väldigt små fluktuationer vi upplevt under de senaste 10 åren kommer nedgången att te sig väldigt skarp”.
Slutligen kommer fallande amerikansk och global konsumtion att slå hårt mot Kina. Inte mindre än 38 procent av Kinas produktion exporterades under förra året. Mellan 13 och 20 procent av denna export gick till USA. Europa kommer naturligtvis också att drabbas hårt; Tyskland är alltjämt världens största exportör och tillverkar avsevärda mängder maskiner för den kinesiska marknaden.
När uppgången övergår först till kris och sedan till lågkonjunktur inser penningmarknadernas spekulanter plötsligt att de sofistikerade finansiella tillgångar som man innehar inte är värda ens i närheten av vad man tidigare uppskattat. Så får investerare bråttom att göra sig av med de numera värdelösa tillgångar man byggde upp under högkonjunkturen för att i stället återgå till mer pålitliga penningformer. En rusning efter kontanter äger rum.
Normalt sett skulle man förvänta sig att de rika sprang efter världens ledande valuta, den gamla hederliga dollarn. Men i den nuvarande krisen tillkommer ytterligare ett problem. Dollarn faller handlöst.
En amerikan som köpte en euro 2002 fick betala 90 cent. Nu kostar samma euro honom så mycket som 1,50 dollar. Den som sitter på en hög med dollar sitter på en hög som minskar i värde för varje dag som går.
Utanför USA finns de största dollarreserverna i Kina och Japan som ett resultat av dessa länders stora export till USA. Vad som händer nu är att dessa länders regeringar – som var och en innehar en bra bit över en miljard dollar – försöker överföra sina penningreserver till andra valutor. En alltför hastig utförsäljning av dessa länders dollarreserver skulle innebära att värdet på dollarn kollapsar helt, någonting som man av förståeliga skäl försöker undvika genom en försiktig balansgång.
Fallet i dollarns värde hjälper amerikanska exportörer eftersom deras produkter blir billigare på den internationella marknaden. Men samtidigt undermineras dollarns ställning som världens ledande valuta och därmed de enorma fördelar som amerikanska kapitalister kan dra av denna privilegierade ställning för deras valuta (detta privilegium kallas vanligtvis för seignorage).
Den fallande dollarn är framför allt annat ett uttryck för en tillbakagång hos den amerikanska ekonomins kärna. I december 2005 var industriarbetarklassen mindre än någon gång sedan 1945. Bara under 2000-talets första fem år minskade antalet anställda i tillverkningssektorn med mer än tre miljoner. Underskottet i USA:s handelsbalans, som 1993 noterades till 70 miljarder dollar, landade förra året på 759 miljarder.
I tider av ekonomisk kris försöker varje land att med alla tänkbara medel låta de övriga bära krisens börda. Den franske presidenten Nicolas Sarkozy må stödja USA:s krig, men när han nyligen besökte Washington sade han till kongressen att man kunde se fram emot ”ekonomiskt krig” om man försökte skjuta över krisens kostnader på Europa.
Efter detta begav sig EU-ledarna till Kina för att kräva en uppskrivning av Kinas valuta. Man anklagade kineserna för att med hjälp av en undervärderad valuta ”stjäla” EU:s exportmarknader. Beijing vägrade. I takt med att krisen fördjupas träder tjuvarna fram ur nattens mörker.
Den internationella arbetarrörelsen har bara producerat en teori som ens kan påbörja en förklaring av den kris som världsekonomin står inför. Denna teoris upphovsman är Karl Marx.
Till skillnad från kapitalisternas misslyckade teorier – som har det gemensamt att de samtliga tvingas låtsas som om ingenting är fel med själva profitsystemet och som därför inte kan förklara kapitalismens kriser – kan den marxistiska teorin förutse och förklara kapitalismens regelbundet återkommande kriser och sammanbrott.
I förkapitalistiska samhällen var varje ekonomisk kris ett resultat av underproduktion. Men under kapitalismen produceras tillräckligt för att möta hela mänsklighetens behov flera gånger om. Kriser kännetecknas i det kapitalistiska samhället tvärtemot tidigare samhällsformer av överproduktion. Med detta menas överproduktion inte bara av nyttigheter som mat och bränsle, utan av alla värdeformer såsom pengar, fastigheter och finansiella instrument. Bakom kapitalismens ständiga kriser gömmer sig, eller snarare försöker gömma sig, överackumuleringen av kapital.
Som vi tidigare sett så hör cykler av låg- och högkonjunkturer till kapitalismens normala funktionssätt. Under högkonjunkturer börjar profitkvoten – den vinst som kapitalisten gör på varje investerad krona – att falla. Marx förklarade att denna profitkvotens fallande tendens orsakas av konkurrensen mellan olika kapitalister. För att kunna slå ut sina konkurrenter försöker varje kapitalist att höja produktiviteten hos sitt företag genom att introducera ny teknologi. Detta får till följd att den andel av kapitalet som investeras i levande arbete minskar. Problemet för kapitalisterna är att det är det levande arbetet som är källan till deras profiter.
Profitkvotens fallande tendens tvingar kapitalisterna till en ständig jakt på nya, mer vinstgivande investeringsmöjligheter. Om profitkvoten inom tillverkningssektorn sjunker kan kapitalisterna i stället använda sitt kapital till att spekulera på börsen eller till att göra fastighetsaffärer. Andra alternativ som erbjuds kapitalistklassen är att flytta produktionen till länder där lönerna är lägre, att attackera arbetarklassens löner och rättigheter eller att i högre utsträckning utnyttja invandrad arbetskraft med låga löner och fruktansvärda arbetsförhållanden.
Som ett resultat av profitkvotens fallande tendens kommer den totala massan av profit i den kapitalistiska ekonomin att minska. När detta sker kan kapitalisterna bara återställa profitkvoten genom att sänka värdet på den stora massan av ”övervärderat” kapital. Detta är de ekonomiska krisernas grundläggande funktion. Det är därför bankerna förlorar miljarder samtidigt som bostadspriserna faller och människors hem blir beslagtagna. Det är därför som vi kan vänta oss att våra arbetsplatser kommer att läggas ned och att vi kommer att kunna köpa allt mindre för lönen som en följd av inflationen.
Under krisen kommer kapitalisterna och deras chefer att försöka få oss att jobba allt hårdare för allt mindre lön samtidigt som vi förväntas tävla med varandra om de jobb som finns kvar. Krisen kommer också få kapitalister i olika länder att börja bråka med varandra – först vid förhandlingsbordet och sedan på slagfältet – om vilken nationell kapitalistklass som ska bära den börda som värdeminskningen av det totala kapitalet innebär.
Det största problemet är ändå att arbetarrörelsens ledare överallt i världen är oförmögna att förstå sig på krisen. Vi kan inte räkna med att byråkratin inom fackföreningar och partier kommer att varna arbetarna för krisens konsekvenser, än mindre organisera och leda försvarskampen mot borgarnas kommande offensiv.
Vi måste bygga ett nytt ledarskap som är kapabelt att ta över ledningen av arbetarklassen från dessa missledare.
För 150 år sedan skrev Karl Marx: ”Dessa motsättningar leder naturligtvis till explosioner, kriser… Dessa regelbundet återkommande katastrofer leder till deras återupprepande på en högre nivå, och slutligen till dess (kapitalismens) våldsamma störtande.” Det är dags att påskynda den dagen.
Workers Power 321
Bildkälla, framsidan; Canva