Våra brittiska kamrater i Workers Power analyserar det världsekonomiska läget i denna artikel som vi har översatt.
Redaktionen
Det brantaste fallet på världens börser sedan 11 september möttes med paniksvar från dem som utformar ekonomisk politik och enstämmigt pessimistiska bedömningar av tillståndet i USA:s banker från bankirer, aktiemäklare och bourgeoisiens ekonomiska analytiker. De herrar som insisterade på att ”grunderna i USA:s ekonomi är sunda” talar plötsligt om en recession som närmast oundviklig. Några använder till och med d-ordet: ”depression”.
När han skrev mitt under fallen på börserna, noterade Richard Crossely, ledande analytiker och trendspanare på NCB, att svagheter i de globala gruvbolagen och finansföretagen tillsammans med starkt stigande priser på livsmedel gav upphov till ”en tydlig framtidsbild av recession och inflation”. Morgan Stanleys chefsstrateg i Europa förklarade: ”Fler dåliga nyheter om den globala tillväxten. Vi tror att det är helt säkert att inte börja köpa aktier innan USA:s ekonomiska svaghet tydligt sprider sig.”
När Morgan Stanley hänvisar till den idé som omfattas av en del att Kinas uppgång kan motstå en recession i USA, vilket kallas för tesen om ”löskoppling” (decoupling), tillfogar man: ”Vi tror inte på löskoppling, och intressant nog är det just där som vi får det största gensvaret för närvarande, vilket visar att löskoppling skulle bli en obehaglig överraskning för investerare. Investerare är väl medvetna om recessionen i USA, men de förefaller inte förvänta sig att den på ett meningsfullt sätt ska sprida sig globalt. Det gör vi.”
Sandy Chen, bankanalytiker vid Panmure, ökade på nedstämdheten: ”Vi tror att det kommer betydligt mer smärta. Om/när de stora aktieförsäkrarna nedvärderas kommer en virvelvind med nedvärderingar och nedskrivningar att sätta igång…”. Denna virvelvind med stigande svårigheter att betala skulder skulle riskera att störta en av de allra största strukturerna – USA:s 45 biljoner i kontrakt med kreditderivat. Ambac, den största försäkraren av obligationer, har nedvärderats av värderingsagenturerna senaste veckan.
Den hotande kollapsen för de ”monoförsäkrarna” som utställer säkerheter som underbygger kreditvärdigheten hos deltagarna i stora projekt för byggnation och infrastruktur, sätter fullständig skräck i kapitalisterna. En kollaps i denna sektor skulle allvarligt drabba ett stort antal mycket betydande projekt världen över och utvidga åtstramningen av krediter ännu längre in i den ”verkliga ekonomin”. Det är ingen tillfällighet att enbart tillkännagivandet av att USA:s regering och centralbanken Federal Reserve var medvetna om problemet och försökte sätta ihop ett räddningspaket för monoförsäkrarna fick börserna att sluta falla och börja stiga igen i januari. Men återigen visar aktiemarknadernas intensiva känslighet precis vilken instabil situation vi befinner oss i, och hur desperata kapitalisterna är att organisera dessa räddningspaket med miljarder dollar. Det finns ännu inga tecken på att en sådan räddning kommer att vara mer framgångsrik än försöken att bryta upp den existerande åtstramningen av krediter har varit.
David Buik vid Cantor Fitzgerald talade om den ”bittra stank av rädsla” som genomsyrar Londons finanskvarter, medan Michael Metx, chefsstrateg för investeringar vid Oppenheimer i New York, sade att amerikanska centralbanken inte hade ”någon makt att stoppa det som enligt min åsikt är den värsta recessionen efter kriget”.
I och med att huspriserna rasar, detaljhandeln stagnerar och med den högsta inflationen på 17 år, tror många kommentatorer – inklusive investeringsbanken Merrill Lynch – att USA redan befinner sig i recession. Världens största bank, Citigroup, förutspår nu negativ tillväxt i USA under första kvartalet 2008.
Asiatiska marknader föll hastigt. Indiens börs föll med mer än 7 procent under två dagar i rad och ett lika stort fall ägde rum för de kinesiska aktier som förtecknas av Hang Seng-börsen i Hongkong.
Uppgången i Kina skapade inte förutsättningarna för en ”lång våg” av ekonomisk uppgång i världen. Det den skapade var ett starkt deflationistiskt tryck genom exporten av billig tillverkning och kinesiska köp av USA:s statsobligationer. Det fick effekten att avvärja den inflation som annars skulle ha skapats av amerikanska centralbankens låga räntor. Sedan april 2007 har emellertid kinesiska priser stigit och effekten att motverka inflationen har tagit slut.
En omfattande recession i USA kommer att ha en avgörande inverkan på världsekonomin i sin helhet – vilket finansmarknaderna redan har signalerat. De industriella cyklerna i USA och de andra stora imperialistiska blocken (Japan och EU) är dock ännu inte synkroniserade. Det kontinentala Europa – speciellt Tyskland och Frankrike – tog mycket längre tid på sig att komma ut ur recessionen i början av årtiondet. Men även eurozonens stora block skulle allvarligt påverkas av en stark minskning av sina marknader i Nordamerika.
Kan recessionen återigen skjutas upp? Svaret är ja, även om detta långt ifrån är det mest sannolika resultatet. Idén om att tillväxten i Kina och Indien skulle vara tillräcklig för att erbjuda en alternativ ”huvudmotor” för världsekonomin, som skulle göra den immun mot effekterna av en recession i USA, tycks minst sagt vara fantasifull. Howard Davies, rektor för London School of Economics, har pekat på att konsumenten i USA är åtta gånger mäktigare än den kinesiske konsumenten – inhemsk konsumtion i Kina skulle vara långt ifrån tillräcklig för att avvärja inverkan av ett sammanbrott för efterfrågan i USA i en kommande recession.
Det som är möjligt är att sänkningar av räntorna i USA ännu en gång som 2001 kan få effekten att öka efterfrågan på hemmaplan, och att billiga pengar kan tillåta en ny expansion av produktionen i USA. Kapitalisternas drömscenario skulle då vara att låga räntor och en fallande dollar uppmuntrar USA:s export, snabbt får igång tillverkningen i USA och ökar produktionen. En stigande export skulle då kunna bidra till att återställa dollarns värde, vilket i sin tur skulle pressa ned inflationen på hemmaplan.
Detta rosenskimrande perspektiv förefaller mycket osannolikt. Just nu uppmuntras inflationstrycket av den sjunkande dollarn och de räntesänkningar som genomförts i all hast för att avvärja en recession och åtstramning av krediterna. Med en inflation i USA som är den högsta på 17 år känner fler och fler konsumenter i arbetarklassen och den lägre medelklassen av plågan. Detta kommer att öka trenden med oförmåga att avbetala hus och sprida den från enbart ”dåliga bostadslån” till mer vanliga huslån. Åtstramningen av krediterna kommer att fördjupas av detta. Inte undra på att så många kommentatorer betraktade den hastiga räntesänkningen som en vild chansning.
Åtstramningen av krediter har redan haft effekt på den ”verkliga ekonomin”. Trots försök från borgarnas ekonomer att påstå att låga nivåer i företagens skulder innebär att finanskrisen kommer att få små effekter på andra företag än finansbolag, föll vinsterna drastiskt i USA under sista kvartalet 2007. Även i Storbritannien är vinstvarningar från börsnoterade företag på sin högsta nivå under sex år. Revisionsbyrån Ernst & Young säger att nästan 400 varningar utfärdades under 2007, en ökning med mer än 10 procent sedan 2006. Under sista kvartalet ökade varningarna med mer än 20 procent ”till stor del beroende på åtstramningen av krediter”. Siffrorna för 2007 är de högsta sedan recessionen 2001. BBC rapporterade att ”en av fem varningar skyllde på utfallet av krisen för dåliga bostadslån i USA och kreditåtstramningen. De flesta var från företag utanför finanssektorn.”
Detta kommer att få effekt på konsumenternas efterfrågan och utgifter, och detta har redan börjat. I Storbritannien rapporterar nationella kontoret för statistik att julhandeln var de sämsta på 13 år och faktiskt sjönk i december. Huspriserna sjunker liksom värdet på kommersiella fastigheter.
Hur är det i USA? Handelsdepartementet säger att handeln sjönk med 0,4 procent i december i jämförelse med 2006. Detaljhandeln utgör två tredjedelar av USA:s inhemska produktion och var en nyckelfaktor för tillväxten i den av krediter underblåsta uppgången 2004 och 2005, vid sidan av bostadsbyggande och försvar. Firas Askari vid BMO Capital Markets sade: ”Detta visar oss att USA:s konsument, som varit den stöttepelare som på senare tid upprätthållit USA:s ekonomi, börjar här vika sig.”
Marxismen och kapitalistiska kriser
Krisen kan bara, som vi förklarat i tidigare artiklar sedan finanskrisens början (juni 2007), förstås genom att använda den marxistiska teorin om ackumulation av kapital och sammanbrott. För precis 150 år sedan skisserade Marx skyndsamt det första utkastet (Grundrisse) till sin analys av det kapitalistiska systemet genom den stora krisen 1856. I det första kapitlet analyserade han den ”åtstramning av krediter” som påskyndade denna kris innan han analyserade kapitalet i ett andra kapitel som avslutades med anteckningar om varors innersta karaktär. Marx skrev i marginalen ”Den här avdelningen förs framåt”, och detta blev verkligen också utgångspunkten för första volymen av Kapitalet.
Och av goda skäl. Hans abstrakta analys av varan kan utvecklas för att ge oss en kraftfull förklaring av kapitalistiska kriser som är påfallande relevant för dagens finansiella oro.
Marx teori är grundad på arbetsvärdeläran. Varors värde bestäms av den genomsnittliga arbetstid som använts för deras framställning (”samhälleligt nödvändiga arbetstiden”). Varor byts i genomsnitt till detta värde, och detta är också sant för varan arbetskraft, den enda vara som arbetarklassen äger och säljer. Denna vara är den enda som faktiskt tillför värde när den används i produktionen. Arbetskraftens värde bestäms också av den arbetstid som är nödvändig för dess produktion: i arbetskraftens fall är detta det ungefärliga värdet av de varor som behövs för att reproducera arbetskraften, dvs. för att arbetaren ska kunna hållas vid liv och kunna återvända till arbetet nästa dag, att kunna leva på eller kring den allmänna kulturnivån som uppnåtts av arbetarklassen i varje givet land. Arbetskraftens värde styr lönerna och är mindre än det värde som arbetaren tillför den produkt som framställs. Skillnaden mellan värdet på arbetarens lön och värdet på de varor som tillverkas är mervärdet – kapitalisten ackumulerar detta som vinst.
Under kapitalackumulationens gång höjer kapitalisten produktiviteten genom användning av nya och mer avancerade maskiner. Det minskar den tid det tar för den genomsnittlige arbetaren att framställa produkten och ökar därför andelen mervärde som produceras av en arbetare under en given dag. I denna oupphörliga jakt efter större vinst har kapitalet därför en allmän tendens att öka andelen konstant kapital (maskiner och råmaterial) i förhållande till levande arbete (variabelt kapital). Även om detta ökar på vinstens storlek på kort sikt, minskar det den andel av kapitalistens investering som ger upphov till vinst (det levande arbetet).
I industricykelns expansiva fas stiger vinsterna men under cykelns gång bekräftas profitkvotens fallande tendens. Det ger upphov till en överackumulering av kapital när kapitalisten upptäcker att han har mer kapital än som kan investeras på ett lönsamt sätt i ännu mer produktion.
En del av detta överflöd kan givetvis spenderas på de lyxvaror och de livsstilar som alltid kännetecknar ”uppgångens år” i en cykel, men mycket mer kanaliseras in i alternativa investeringar: kapital exporteras till ekonomier utomlands med låga löner där högre profitnivåer kan hittas på grund av lägre nivå på teknologin, det används för att köpa aktier och det som Marx kallade ”vansinniga former av kapital” såsom dagens Collateralised Debt Obligations genom vilka dåliga bostadslån i USA såldes till banker världen över, det kan underblåsa spekulation i fastigheter, tvinga huspriserna allt högre och det kan leda till en allt mer hänsynslös användning av kreditsystemet för att hålla systemet igång. Mot cykelns höjdpunkt stimulerar, kort sagt, överskottskapitalet utvecklingen av vitt spridda former av fiktivt kapital som inte är relaterat till verkliga varors underliggande värde.
Marx insåg att detta inte var en enkel och okomplicerad process, eftersom det ekonomiska framåtskridandet medförde ”motverkande tendenser”, såsom billigare varor som för en tid kan skjuta upp profitkvotens fallande tendens, men de kunde inte för evigt skjuta upp räkenskapens dag. Industricykelns uppgångsfas utvecklas till en spekulativ feber som slutar med kris. Åtstramningen av krediterna exploderar när man upptäcker att banklån och komplicerade finansverktyg i hög grad är övervärderade. Kapitalets cirkulationsprocess upphör abrupt; systemet förefaller ha drabbats av ett slags hjärtattack. En process med traumatiska nedskrivningar av värdet på kapital inleds. Kapitalisterna börjar slåss inbördes om vem som ska bära kostnaden för verkliga lokaliteter och verklig tid.
Valutor devalveras (som dollarn idag), lån avtar (åtstramning av krediter), inte bara nivån utan volymen på vinsterna faller (vinstvarningar) och kapitalisterna börjar se efter hur de kan bli av med ”överflödig” kapacitet. Krisen övergår i recession när effekten av nedskrivningarna träffar efterfrågan och produktionen drastiskt krymper och orsakar en kraftig ökning av arbetslösheten. Slutligen börjar kapitalisterna – och krisens och recessionens längd och djup beror på breda geopolitiska faktorer – återinvestera i billigare anläggningar, maskiner och arbetare och en återhämtning inleds. Cykeln börjar på nytt.
Under den senaste perioden har cyklerna i USA och Storbritannien formats av situationen i världen. Deflationistiskt tryck från utvecklingen i Asien tillät räntorna att förkorta recessionen 2001 genom billiga krediter. Men den uppgång som underblåstes i USA 2004 och 2005 ägde huvudsakligen rum i fastigheter, detaljhandel och försvar: tillverkningen fortsatte att minska starkt under denna period. I och med att inflationen är tillbaka på dagordningen och nu drivs på av Kina, är chanserna för en upprepning av en återhämtning som underblåses av krediter små. När den nuvarande krisen övergår i en ekonomisk nedgång finns det alla möjligheter att den denna gång blir allvarlig.
Med tanke på att den marxistiska teorin kan leverera en så övertygande förklaring av den nuvarande krisen, är det vid första anblicken överraskande att det inte bara är borgerliga kommentatorer som är oförmögna att förklara hur deras ”högst perfekta” system så abrupt kan ha inträtt i en ny fas av kris. En del skribenter som arbetar inom marxismens ramar verkar också förvirrade. Costas Lapavitsas, som är expert på den marxistiska teorin om pengar och som arbetar vid School of Oriental and African Studies i London, har skrivit om den nuvarande krisen att ”det står klart att detta inte är samma mekanism som beskrivs i den klassiska marxistiska analysen där det kapitalistiska bolaget skulle låna, överexpandera produktionen, inte kunna sälja sina produkter och därför finna det omöjligt att betala sina skulder till banker och andra.” Det är klart att om den marxistiska teorin definieras på det sättet förefaller den nuvarande krisen vara konstig, eftersom bankkrisen har framträtt innan sammanbrottet för konsumenternas efterfrågan. Åtstramningen av krediter förefaller driva fram sammanbrottet för huspriser och inte tvärtom.
Faktum är att Lapavitsas missförstår ”den klassiska marxistiska analysen”, i vilken kollapsen för konsumentens köpkraft inte är krisens orsak. Den här idén – underkonsumtion – är en förvrängning av Marx teori och leder till den reformistiska slutsatsen att allt som behövs för att undvika krisen bara är bättre löneavtal.
Marx teori är kraftfullare än så. Genom att inte lokalisera krisens orsak i konsumtionen utan i produktionen – lagen om profitkvotens fallande tendens – fokuserar den inte bara på överproduktionen av varor utan överproduktionen av själva kapitalet. På det sättet kan bankkrisen 2007 förstås som en slående bekräftelse av Marx teori. När krisen med dåliga bostadslån och återkomsten för en global strukturell inflation blev uppenbar förra året, konfronterades bankerna plötsligt med det faktum att den omfattande expansionen av spekulativt fiktivt kapital var ohållbar. Precis som i det fall som Marx analyserade i Grundrisse var bankkrisen startskottet för traumatiska nedskrivningar, som drevs fram av överackumulation i den underliggande ekonomin och orsakades av kapitalets allra innersta motsättningar.
Sammanbrottet för fastigheternas värde kan också enbart förklaras av den marxistiska teorin. Hur många gånger har vi inte under detta årtiondes uppgång hört att värdet inte ska sjunka på grund av brist på hus och kontor? Denna ursäkt istället för teori har nu avslöjats av hårda fakta när värdet inte bara faller i USA utan också i Storbritannien.
Marx teori om jordränta förklarar detta. För Marx är jordräntan ett avdrag från vinsterna som markägarna kräver av kapitalisterna i utbyte mot användning av marken. Marx beräknade ”den absoluta jordräntan” som det genomsnittliga avdrag från vinsten som krävs för användning av den sämsta marken. Två kategorier av ”differentiell jordränta” införs sedan och låter markägaren kräva en större summa i jordränta från kapitalisten: en differentiell jordränta är baserad på markens bördighet, en annan kategori av differentiell jordränta, och den är mest intressant för vår nuvarande diskussion, härrör från lokaliseringens fördel för kapitalisten av en speciell bit mark.
Det är därför som den senare formen av differentiell jordränta i uppgångsfasen så starkt har drivit upp värdena för kommersiella fastigheter i städernas centra, varför de har varit högst i de finanscentra där superprofiter görs. Men kom ihåg det viktigaste – alla dessa räntor är baserade på differentiella anpassningar till den absoluta ränta som är ett avdrag från vinsten. När mängden profit börjar falla vid uppgångens höjdpunkt, börjar arrendevärdena att falla. Likadant är det med jordens och byggnadernas värden med full besittningsrätt, vilka i Marx system uppfattas som inget annat än jordränteinkomster som omvandlats till kapital.
Idag faller verkligen värdet av kommersiella fastigheter. Financial Times rapporterar, tillsammans med alla specialister i tidskrifter för fastighetsmarknaden och rapporter i stora översikter, att ”kommersiella fastigheter i Storbritannien befinner sig i fritt fall”, och tillägger att senaste data från IPD, industrins index, ”visade att december var den värsta månaden någonsin och de senaste 12 månaderna noterade kraftiga fall”.
Vad behöver vi analysen till?
Frågan om huruvida vi för närvarande tekniskt sett befinner oss i en recession, eller hur lång tid det kommer att ta för den att uppträda, är visserligen viktig, men den är emellertid inte den viktigaste frågan. Vi befinner oss helt enkelt i en krisfas, och det kommer vid en viss punkt helt enkelt att bli en nedgång. Kapitalisterna kommer att angripa arbetarna för att få oss att bära huvuddelen av krisen och för att se till att de mest gynnsamma förhållanden upprättas för att cykeln ska kunna börja om. Systemets underliggande tendens till stagnation och sammanbrott kommer inte att övervinnas. Vi befinner oss inte i en lång period av uppgång i vilken Kinas och Indiens tillväxt kommer att skjuta upp en allvarlig kris till mitten av nästa årtionde. Det finns alla möjligheter inte bara till en kraftig recession i år eller nästa år, utan en recession som också påverkar världsekonomins stora hävstänger i Europa och Asien.
Marxisternas uppgift i denna situation är:
– att fortsätta analysera krisen, visa hur enbart den marxistiska analysen av kapitalismen kan förklara dess dynamik och konsekvenser,
– att varna arbetarklassen för angreppen på arbetstillfällen och levnadsstandarden som bourgeoisien kommer att inleda mot oss och de ökade globala spänningarna mellan de stora kapitalistiska och imperialistiska makterna som kommer att följa under krisens gång,
– att visa hur de existerande ”moderata” ledarna för arbetarklassen inte är beredda att göra motstånd mot en ökad våg av angrepp, inte har någon teori för att förklara krisen och framför allt inte förstår krisens ursprung i det kapitalistiska systemets inre natur.
En del av Fjärde Internationalen antog, efter splittringen 1953, en ”katastrofinriktad” ram som påstod att kapitalismen befann sig i något slags permanent kris. Detta är inte och kan aldrig vara fallet. Under kapitalismen är en permanent ekonomisk kris en självmotsägelse. Å andra sidan betraktar idag en del grupper inom vänstern, som demoraliserats av nederlagen på senare år, allt tal om en framväxande kris med misstänksamhet och förklarar att alla analyser som förutspår en global kris och recession på något sätt är ”katastrofistiska”. Det är en felaktig användning av terminologin och ett hinder för en förståelse av den verkliga krisfas som för närvarande bryter ut runt oss.
Marxisternas uppgift är, som vi sagt tidigare, inte att förklara att krisen på något sätt ska lösa arbetarklassens politiska kris och leda till socialismen – för att det ska kunna inträffa, måste revolutionärer kämpa i arbetarnas och ungdomens rörelser för ett program för motstånd mot krisen och som inriktar klasskampen mot revolution och socialism. Det är emellertid inte heller vår uppgift att underskatta de verkliga kristendenserna och påstå att vi inte kan förvänta oss så mycket under perioden framöver på grund av den bländande hastigheten i Asiens utveckling. Det är att propagera för överdrivna förväntningar på kapitalismens förmåga att undvika kriser, att missförstå hur den asiatiska utvecklingen nu inte driver på stabilitet utan kris i väst och att vagga arbetarklassens organisationer till sömns.
Vårt motto måste vara: låt inte kapitalisterna tvinga arbetarna att betala krisens kostnader. Förbered för kamp, och förbered för att dra fördel av krisen genom att aktivt diskreditera kapitalismen som system, att främja revolution mot detta instabila och ohållbara system.
Bildkälla, framsidan; Canva