Den grekiska skutan sjunker sedan en tid tillbaka allt djupare. De starkaste europeiska imperialiststaterna, Tyskland och Frankrike, har redan proklamerat att de inte avser att rädda Grekland. Euron, som utgör det smörjmedel som får kugghjulen i den alltmera gnisslande euro-zonens maskineri att snurra, och vars stabilitet är beroende av motsvarande stabilitet i tyska och franska storbanker, är Merkels och Sarkozys huvudsakliga prioritet. Som för att bibehålla maskinistens förtroende för kugghjulens förmåga är man beredd att skrota vissa dysfunktionella komponenter. Det sker nu genom en svångremspolitik som innebär en grekisk ekonomisk och social katastrof utan dess like.
Men trots en viss nedskrivning av de grekiska bankernas skulder, och trots de drakoniska nedskärnings- och privatiseringsåtgärderna som trojkan (EU-ledarna, Europeiska Centralbanken och IMF) pressar den avskydda grekiska Pasok-regeringen till, tycks inget hjälpa. Tvärtom får åtgärderna närmast motsatt effekt: Med snabbt växande arbetslöshet och drastiska lönesänkningar kan inte den grekiska statsskulden annat än fortsätta att växa. Premiärminister Papandreous avgång och den dramatiska regeringsombildningen i början av november (som syftat till att ena en större del av det politiska etablissemanget bakom angreppen som nu genomförs mot arbetarna och mellanskikten) kan knappast skapa den stabilitet som finanskapitalets företrädare eftersöker.
Italien nästa?
Ett talande bevis för att krisen snarare håller på att förvärras är att stormens öga i nuläget snabbt förflyttar sig till det skuldtyngda Italien. Den korrumperade mediemagnaten Silvio Berlusconis utannonserade avgång tycks inte bidra nämnvärt till att stoppa stormens kurs. De räntor som den italienska riksbanken måste betala för att få låna på den internationella valutamarknaden stiger nu mot rekordnivåer, vilket snabbt förvärrar situationen för EU:s tredje största ekonomi. Den 9 november låg räntan på 6.7 procent, väldigt nära de 7 procent som EU och IMF menar är gränsen för vad Italien klarar av. Italiens ekonomi, nästan tre gånger så stor som Greklands, Irlands och Portugals ekonomier tillsammans, har haft nolltillväxt de senaste tio åren, vilket underblåser storfinansens misstro beträffande landets betalningsförmåga. Statsskulden ligger idag på 1.9 biljoner euro, ungefär fem gånger så mycket som den grekiska räknat i pengar. Trojkan och det italienska näringslivet kräver av den italienska regeringen omfattande angrepp på arbetarnas rättigheter, privatiseringar och nedskärningar för att lugna finansmarknaderna. Att sådana åtgärder skulle ”stabilisera” läget verkar föga troligt, särskilt när man betänker konsekvenserna av denna chockterapi i Grekland.
Politisk kris i EU
Svårigheterna att bemästra och isolera skuldkrisen till Grekland är den underliggande orsaken till den politiska krisen i EU. Denna kris i sin tur kretsar kring konflikten mellan de starkare europeiska kapitalens krav på en mer integrerad ekonomi (där de olika delarna ställs under den europeiska centralbankens förmyndarskap) och EU-ländernas regeringars samtidiga försök att försvara sina egna intressen. Större integration inom EU, vilket är vad kapitalet i Tyskland och Frankrike vill ha, är i detta läge ingen lätt sak att sälja in hos väljarkåren. Konkret har det kommit till uttryck i svårigheter att nå uppslutning kring de hundratals miljarder euro som behövs tas ur staternas skattkistor för att säkra storbankernas tillgångar. Man har fortfarande inte löst problemet: Den upprättade ”stabilitetsfonden” EFSF:s tillgångar är fortfarande i hög grad rena pappersvärden, byggda på sköra löften från stater som mycket snart kan komma att få egna finansiella problem att ta itu med. Det faktum att ”integrationsprocessen” dessutom går hand i hand med en fullskalig offensiv mot arbetarnas ställning kan inte annat än underblåsa ett allmänt och folkligt motstånd mot den linje som Euro-projektets förespråkare driver.
Det vore däremot ett misstag att därför dra slutsatsen att den nuvarande krisen ytterst handlar just om olika politiska ledares intrigerande och oförmåga att enas ”kring det som gynnar alla” (en analys som genomsyrar ledarsidorna i borgarpressen). I själva verket är den nuvarande politiska krisen i EU ett uttryck för det som Marx talade om när han skrev att kapitalismens utveckling skulle skapa en situation där produktivkrafternas utveckling, i det här fallet EU:s potential att bli världens största ekonomi, hamnar i konflikt med de fjättrar som privategendomen skapar – idag det europeiska kapitalets uppslittring i olika sinsemellan konkurrerande kapital och stater som sätter sina egna intressen högre än ”enhetens intresse”.
Förtroendekris?
Utifrån borgarpressens propaganda vore det också lätt att tro att den nuvarande krisen bara handlar om en förtroendekris, och att lösningen därför står att finna i ett återställande av ”förtroendet” för bankernas utlånings- och betalningsförmåga. Men det är ett ytligt antagande som förväxlar orsak med verkan. I själva verket är den underliggande orsaken till den nuvarande krisen att världskapitalismen fortfarande inte hämtat sig från den kris som bröt ut 2007-2008. De stödåtgärder som då sattes in – över hisnande 5 185 miljarder euro till bankerna – har helt enkelt inte fungerat. Tvärtom har de enbart fördröjt konsekvenserna av krisen, och därtill förvärrat den ytterligare: Stödåtgärderna har ju tillsammans med växande massarbetslöshet bidragit till att driva upp statsskulderna för många stater, och därför minskat enskilda staters förmåga att med skattepengar stimulera marknaden. Det banar vägen för en mer explosiv och okontrollerbar härdsmälta.
Underliggande överackumulations-kris
Den underliggande drivkraften bakom den nuvarande stormen är att inte tillräckligt mycket övervärderat – överackumulerat – kapital förstörts under den föregående krisen för att åstadkomma en situation där det – utifrån kapitalets ståndpunkt – är tillräckligt lönsamt att i någon bredare utsträckning återinvestera kapitalet i produktionen. Om detta vittnar de förhållanden som omgärdat den senaste ekonomiska uppgången. Den har präglats av fortsatt sviktande produktiva investeringarna i förhållande till de totala investeringarna. I fråga om produktiva investeringar befinner sig dessa sammantaget fortfarande långt under den nivå som präglade situationen före 2007-2008. Det senaste årets konjunkturuppsving karaktäriserades istället främst, vid sidan om en våg av spekulativa investeringar i höjda råvaru- och matpriser, av att kapitalet har pressat allt mer arbete ur allt färre arbetare. Den kvarvarande massarbetslösheten är därför ett faktum i alla de imperialistiska staterna, något som i sin tur bidrar till en minskad konsumtion – vilket i sin tur återverkar negativt på produktionen.
Det är den med överackumulationen sammanhängande förväntade nedgången i produktionen som eldar på finansmarknadernas misstro mot olika staters förmåga att betala tillbaka sina skulder. I såväl USA som i Euro-zonen visar så gott som alla indikatorer på en bred produktionsnedgång under det fjärde kvartalet för 2011 och för det första kvartalet för 2012. Inköpschefsindex, ett viktigt mått på företagens planerade investeringar, ligger för Euro-zonen och för USA på under 50 punkter, den gräns som markerar när en ekonomi minskar. Få bedömare tror på allvar att Kinas inhemska marknad, som bara utgör en sjättedel av EU:s egen marknad, på kort sikt ska kunna kompensera för den europeiska och amerikanska imperialismens behov av stabiliserande avsättningsmarknader. Det finns alltså flera starka tecken på att den globala kapitalismen håller på att glida in i en ny djup recession.
Kapitalets behov av krisen
Vad vi gått in i sedan 2007-2008 är en kris av mer historisk karaktär. Det handlar inte om en enskild krishärd här och där (som i fallet med bankkrisen i Sverige 1991-92, eller Argentinas kris 2001). Det rör sig snarare en synkroniserad kris för systemet som helhet, direkt jämförbar med den kris som öppnade upp för 1930-talsdepressionen.
Från kapitalets utgångspunkt löses kriser av den här magnituden först genom en mer massiv förstörelse av övervärderat kapital. De omfattande stödpaketen 2007-2008 bidrog till att fördröja denna – från kapitalets utgångspunkt nödvändiga – ”produktiva förstörelse”. Förstörelsen kan ske genom att produktlager förstörs eller föråldras, genom att fabriker och andra arbetsplatser går i konkurs och förstörs eller säljs till vrakpriser, genom att besparingar förlorar i värde som ett resultat av inflation, eller genom att hela ekonomier ödeläggs genom krig. Bara efter en omfattande förstörelseprocess (och en med denna förstörelseprocess sammanhängande tendens till ytterligare centralisering av kapital och makt i händerna på den allt mindre minoriteten av snuskigt rika) skapas en tillräckligt ”gynnsam” situation för att de som fortfarande besitter kapital ska inleda en mer omfattande runda av investeringar i produktionen.
Vi har inte råd med kapitalismens kriser!
En korrekt förståelse för den nuvarande krisens karaktär är viktig för att vi som förlorar på krisen rätt ska förstå hur den måste bekämpas. Idag råder en omfattande förvirring bland ekonomer i allmänhet. LO:s egna ekonomer betonar att det handlar om en förtroendekris och en kris som huvudsakligen är begränsad till vissa områden (som Grekland), men menar att krisen i själva verket inte är så allvarlig när man betraktar produktionen sammantaget. LO-ekonomerna, som oftast uppträdar som den svenska exportindustrins försvarare, har uppenbarligen förblindats av den senaste uppgången i industriexporten (som sammanhängde med det tyska uppsvinget). Denna uppgång vittnade i och för sig om ett verkligt uppsving i varuexporten, men detta uppsving skymmer uppsvingets dominerande karaktärsdrag (som präglats av minskade produktiva investeringar) – något som ger en ärligare vittnesbörd om världskapitalismens verkliga tillstånd. Som en konsekvens av LO-ekonomernas ståndpunkt har dessa hur som helst gjort detta till sitt huvudargument mot Svenskt Näringsliv inför den kommande avtalsrörelsen. Det är ett skört argument som bör tas som en varningssignal på att LO-ledarna riskerar att stå avväpnade inför Svenskt Näringslivs krav på uppoffringar från arbetarna när krisen drar med sig den svenska exportberoende kapitalismen.
Den lösning som LO tillsammans med Socialdemokratin och stora delar av den övriga vänstern förordar är en keynesianistisk investeringspolitik. Det är i själva verket en defensiv och otillräcklig hållning som inte angriper kapitalet som sådant. I en kris som den nuvarande, där det så uppenbart endast är en massiv förstörelse av kapital som kommer att kunna bereda marken för de superprofiter som kapitalet eftersträvar, framstår såväl liberalernas monetarism och socialdemokraternas keynesianism i sammanhanget som helt otillräckliga. Medan monetarismen med sin betoning på kamp mot inflation och insisterandet på budgetbalans uttrycker finanskapitalets intressen av att garantera sina ännu icke förverkligade vinster, blir keynesianismen med sin betoning på statlig intervention främst en strategi som delar av den industriella borgarklassen tar till för att försvara sin specifika position på enskilda marknader gentemot sina konkurrenter. Detta är inget konsekvent program för att försvara jobben!
Arbetarklassen måste istället mobiliseras bakom parollen att vägra att betala för kapitalismens kris. Kommunister borde i länder som Grekland kräva att statsskulden skrivs av utan kompensation till finanshajarna, och överallt förorda ett förstatligande av bankerna och storföretagen under arbetarklassens demokratisk kontroll. Detta för att centralisera de ekonomiska styrfunktionerna och för att förhindra den kapitalflykt som annars är att vänta. Vi borde dessutom argumentera för upprättandet av kommittéer för priskontroll över alla nödvändiga konsumtionsvaror för att stoppa borgarnas användning av inflationsvapnet. Spekulationen med våra pensionspengar borde stoppas omedelbart och pensionsfondernas tillgångar säkras från börsens svängningar. Med produktivkrafterna i sina händer skulle en verklig arbetarregering kunna omorganisera ekonomin och använda samhällsrikedomarna för att utarbeta en produktionsplan med syfte att utrota arbetslösheten, tillfredsställa våra många behov och för att utplåna den ojämlikhet som sammanhänger med den nuvarande världsordningen.
Gunnar Westin
Bildkälla framsidan; Wikimedia Commons; Creative Commons CC0 1.0 Universal Public Domain Dedication.