Kapitalisterna befinner sig i ett tillstånd av stor upphetsning. ”Fem dagar kvar för att rädda euron” har det stått på löpsedlarna. Den tyska kanslern Angela Merkel manar till en omvandling av EU – eller delar av EU – till en ny fiskal union, i vilken tjänstemän som inte är valda kan införa skatter och nedskärningar i medlemsländerna och europadomstolen kan köra över valda regeringar om de inte skär ner tillräckligt mycket.
Varför? Därför ”att Europa befinner sig mitt i sin största prövning”, sade Merkel den 2 december. De som utgör den enda procenten – finansiärer, företagare och deras regeringar – vill ha snabba beslut eftersom två kriser mognar samtidigt och de vill tvinga arbetarklassen att betala dem. ”Vi står verkligen med ryggen mot väggen”, sade en europeisk diplomat till Financial Times.
Den första krisen är statsskulderna. Flera europeiska länder hade samlat på sig massiva skulder innan recessionen 2008 och skatteintäkter och bidrag har sedan dess gått tillbaka. Till skillnad från exempelvis USA, som har försökt stimulera tillväxten genom att devalvera sin valuta och öka exporten, kan svagare länder inom eurozonen som Grekland, Portugal, Spanien och Italien inte ändra på eurons värde. De saknar utsikter till ekonomisk tillväxt och kan bara låna pengar på den internationella lånemarknaden till mycket höga räntor. Utan nya lån står de inför utsikten att inte kunna betala tillbaka existerande skulder.
Den andra krisen är koncentrerad till det som chefen för Bank of England, Mervyn King, och det som den japanske vice riksbankschefen, Kiyohiko Nishimura, kallat ”en utbredd finanskris”. Bankerna har slutat låna ut och samlar kontanter eftersom framtidsutsikterna ser dystra ut. Om de lånar ut till regeringar genom att köpa obligationer, är rädda för att aldrig få tillbaka pengarna. Om de köper aktier, råkar de ut för förluster på grund av fallande kurser när en så kallad double dip hotar.
Den 1 december lånade banker i eurozonen mer än 8 miljarder euro över natten från europeiska centralbanken bara för att hålla sig flytande. Samtidigt tillkännagav fem centralbanker, med USA:s Federal Reserve i spetsen, ”nödåtgärder” för att hjälpa bankerna att få tillgång till pengar. Dessa exempellösa och dramatiska ingripanden tyder på att bankerna har slutat låna ut till varandra – vilket innebär att de var rädda för att en storbank kunde befinna sig på gränsen till kollaps och inte ens kunde förväntas betala tillbaka kortsiktiga lån.
Mindre än fem år sedan de första tecknen på den senaste finanskrisen visade sig i början av 2007, mindre än fyra år sedan den stora recessionen 2008–2009, är Wall Street Journal rädda för ”en upprepning nästa år med en annan rollista men med lika obehagligt slut”. Den amerikanska investeringsbanken Goldman Sachs säger att dessa två kriser kommer att knuffa tillbaka större delen av världen i recession. Förra gången, säger de, var det bostadslånen och kollapsen för storbanker och hedgefonder som utlöste krisen, den här gången kommer det att bli Europa, eftersom ”bankkriserna nu har antagit en systematisk dimension, när investerare allt mer ifrågasätter eurons och euroområdets överlevnad”.
De ledande europeiska kapitalisterna i de härskande klasserna i Tyskland och Frankrike är desperata i sitt försvar av euron och sin egen politiska och ekonomiska dominans i Europa. Om euron kollapsar skulle Tyskland förlora sin inbyggda fördelaktiga växlingskurs, som främjat dess stora exportindustrier på de europeiska marknaderna. En ny period med geopolitisk stabilitet kommer att innebära skarp rivalitet mellan europeiska stater, protektionism som hämmar världshandeln och underblåser konflikter; världsmakter som Kina och USA tävlar om inflytande över ett lapptäcke av skiftande europeiska allianser.
För Angela Merkel är lösningen en ny fiskal union. Europas härskande klasser står inför tre alternativ:
• Vem kommer att var med i, eller stå utanför, en ny fiskal union? Grekland kan kastas ut från euron, och i så fall kommer den nya valutan att gå i botten och medelklassen och mindre affärsmän och sparare kommer att ruineras, banker kommer att kollapsa och så vidare.
• Hur ska EU:s räddningsfond kunna ökas? Den har för närvarande bara 250 miljarder euro, vilket inte kommer i närheten av att rädda Italien och Spanien, och mycket mindre än den 1 biljon euro som utlovades i de senaste ”krissamtalen”. Fonden är väsentlig för att bygga en ”brandvägg” runt Grekland eller hindra ”smittan” från att spridas till Italien. Om de inte får tag på en del kontanter, kan det nya EU bli betydligt mindre än det gamla.
• Hur ska en fiskal union legitimeras? De kan behöva revidera EU-fördraget, men det kan innebära folkomröstningar i många stater – och de kanske inte går åt det håll som Merkel vill. Det råder ingen brist på områden i Europa där det finns historiska skäl att ogilla utsikterna till tysk kontroll. Det ”demokratiska underskottet” är ett stort politiskt hinder för alla sådana planer. Regeringarna i Grekland och Italien har redan fått gå efter diktat av det europeiska och internationella finanskapitalet. Kan det vara en tillfällighet att den nya italienska regeringen inte har något brist på bankirer men saknar valda politiker?
En fiskal union skulle innebära att demokratiskt valda regeringar kan köras över av europeiska institutioner som inte är valda. En del moderata företrädare i arbetarrörelsen kommer att föreslå mindre reformer av EU, införandet av euro-obligationer och så vidare, utan att notera att den fiskala unionen kommer att representera ett stort steg mot konsolidering av en ny europeisk imperialistmakt, fri från all form av demokratisk kontroll. Andra i arbetarrörelsen kommer med rätta att kräva att regeringarna struntar i att betala sina nationella skulder och avbryter nedskärningarna, men de kommer att strunta i det faktum att en reträtt tillbaka till nationella ekonomier kommer att garantera en nedgång i den europeiska ekonomin som helhet. Ett lapptäcke av ”självständiga” kapitalistiska stater, som var och en styrs av en desperat klass som är besluten att skära ner hårdare än sina rivaler, är ingen lösning för arbetarklassen.
De upprepade kapitalistiska kriserna visar samtidigt att systemet inte har någon utväg. I vartenda land slaktar kapitalisterna och deras regeringar den offentliga sektorn, kastar ut människor i arbetslöshet, genomför verkligt barbariska nedskärningar i utbildning, sjukvård och bidrag, tar bort pensionsrättigheter och river upp avtal som är resultatet av hård kamp.
Arbetarrörelsen behöver samordna sitt motstånd i hela Europa, höja nivån i strejkerna mot åtstramningar till strejker utan tidsbegränsning för att störta de nedskärande regeringarna och med målet att ersätta dem med nya regeringar som inte baseras på teknokrater och bankirer, utan på råd med arbetarnas delegater. Då kan vi avskriva skulden till ägarna av obligationer, riva sönder planerna för åtstramning, ta över bankerna och finansiera en krisplan för jobb och vidare utveckling med de en procentens rikedomar.
Det får inte finnas några illusioner om att lösningar kan hittas inom nationella gränser. Kapitalismen har börjat integrera den europeiska ekonomin, men kapitalisterna själva är nationella klasser som inte kan fullborda processen. För detta behöver vi ett Europas förenade socialistiska stater, baserade på råden och andra kamporganisationer som måste byggas i kampen mot åtstramningarna.
Richard Brenner
Bildkälla framsidan; Angela Merkel; Wikimedia Commons; Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic license.