Stort första maj-firande i Stockholm
Uppdaterad med Arbetarmakts video från Vänsterpartiets demonstration, se nedan.
Arbetarmakts lokalgrupp i Stockholm deltog som vanligt i Första maj-firandet. I år lade vi tyngden på att sprida propaganda. Vi organiserade därför inget eget block i Vänsterpartiets demonstration, utan fokuserade istället på tidningsförsäljning och flygbladsutdelning, och på närvaro i alla demonstrationer. Som ett resultat fick vi mycket tidningar sålda, och kunde också skapa oss en mer sammanhängande bild över de olika demonstrationerna. En del av våra kamrater organiserade också flygbladsutdelning för en kommande demonstration som brevbärarnas fackklubbar mobiliserar till, som äger rum den 26 maj.
Det vackra vädret bidrog säkert till att locka ut fler människor än vanligt. Första maj upplevdes av många som ovanligt stort. Att intresset och en hel del entusiasm över nyvalda partiledare för både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet bidrog till uppslutningen var tydligt.
Vänsterpartiets demonstrationståg var som vanligt det överlägset största av alla tåg. En del av våra kamrater gick med Välfärd Utan Vinst, ett nätverk som är sprunget ur den gamla Septemberalliansen, som Arbetarmakt ingår i. Nätverkets block i demonstrationen lyckades samla många bakom sin banderoll och hade dessutom en talare (Sanna Tefke, aktiv i Kommunal och Rättvisepartiet Socialisterna). Det var som vanligt mycket folk på Medborgarplatsen och i tåget, men när Jonas Sjöstedt talade i Kungsträdgården var det oerhört många som strömmat till för att lyssna. Kungsan var fylld till bristningsgränsen.
Jonas Sjöstedts tal, som ledde till många applåder och uppenbart mottogs med stor entusiasm av många, hade en genomgående vänsterreformistisk prägel. Gudrun Schyman brukade på sin tid tala om att ”demokratisera aktieägandet”. Jonas Sjöstedt talade istället om att ”finansen måste underställas demokratin”, och att ”kapitalismens kris kräver socialistiska demokratiska lösningar”.
Sjöstedt förklarade att Vänsterpartiets politik bygger på arbetarrörelsens ”helt klassiska tanke, att man ska investera sig ur en kris”. Mycket betoning lade han på att presentera partiets klimatpolitik, med löften om stora satsningar på järnvägen och vindkraftverk. Han talade också om vikten av att bekämpa arbetslösheten, och fördömde Moderaternas skattesänkarpolitik. Han talade om att målet måste vara ”full sysselsättning”, och försäkrade att partiet vill bygga bort bostadsbristen. Han presenterade budgetförslag från Vänsterpartiet, som ska innebära 40 000 nya jobb i privat sektor och ”tiotusentals i den gemensamma välfärden”. Det ska satsas massivt på förorterna, och segregationen mellan fattiga och rika ska bekämpas.
På frågan om vilka som ska stå för notan så lovade han att storföretagen och storbankerna ska få betala mer i skatt om partiet får som de vill. Vänsterpartiet vill 2013 införa en bankskatt som tvingar bankerna att betala 3,9 miljarder extra. Med tanke på att de största bankerna nyligen redovisade vinster på 79 miljarder kan man tycka att det är rätt lite. Med de pengarna ska hur som helst 15 000 arbetslösa ska få en yrkesutbildning, och 8 000 ungdomar med oavslutad gymnasieutbildning ska få ”bra” studiemedel för att kunna fullgöra utbildningen.
Sammantaget var Sjöstedt konkret i många frågor, och det uppskattades av publiken. Och givetvis vore var och ett av dessa förslag positivt för arbetarklassen. Men det är egentligen ingen särskilt radikal politik som Sjöstedt presenterar. Med dagens massarbetslöshet på 7,7 procent, eller 389 000 öppet arbetslösa, och en snabb utveckling av ungdomsarbetslösheten, behövs betydligt radikalare åtgärder för att försvara arbetarklassens positioner än de föreslagna. Och för att kunna genomdriva radikalare åtgärder för att rent av flytta fram positionerna behövs också en kraftfull mobilisering av klassen underifrån. Men just på denna punkt nämndes inte ett ord om vikten av att använda arbetarklassens kollektiva tyngd för att genomdriva vänsterpolitiken. Det är detta som är kärnan i partiets profilering som ett ”modernt reformistiskt vänsterparti”.
Därför finns ingen anledning att sätta någon större tillit till Jonas Sjöstedts och Vänsterpartiets löften. Den politik man vill föra kan också komma att hamna mycket långt från den politik man i praktiken kommer att föra. Vad som krävs i fråga om uppoffringar om partiet ska kunna få positioner i en framtida regering, vilket av Sjöstedt framhölls som den tydliga strategin för partiet, återstår att se. Redan idag sitter Vänsterpartiet med och tar ansvar för nedskärningar i en rad kommuner och landsting. På olika håll bidrar man aktivt till att försvaga välfärden.
Mest svävande framstod Sjöstedt i sin syn på finanskrisen. Finansen ska underställas demokratin, ”inte tvärtom”, och bankerna ska få betala sina egna förluster. Gott så, men kan detta genomföras utan en politik som tydligt argumenterar för bankernas förstatligande utan kompensation till ägarna? Är det detta Vänsterpartiet kommer att argumentera för när bostadsbubblan spricker och storbankerna hotas av konkurs? Det är i och för sig positivt att Sjöstedt populariserar idén om ett finanskapital som är underställt ”demokratin”. Men att indirekt påskina att detta är möjligt utan klasskamp och utan att resa frågan om makten över bank- och finansväsendet vittnar om att detta inte är allvarligt menat. Vänsterpartiet är inte ett antikapitalistiskt parti, det vill på sin höjd skapa en mer ”jämlik” kapitalism.
Socialdemokraternas samling i Humlegården samlade nog en bit över 2 500 deltagare. Bland flera deltagare fanns en entusiasm över Löfven som ny partiordförande, som uppenbarligen hålls högt av många socialdemokrater i den fackliga rörelsen, med tanke på bakgrunden i LO.
I den fackliga delen av demonstrationen fanns de flesta LO-förbund representerade (utom Handels, som i år verkade ha bestämt sig för att delta i Vänsterpartiets tåg). Det fackliga blocket innehöll totalt något tusental deltagare. Bland invandrarorganisationerna fanns en kurdisk organisation och block med aktivister från Mongoliet, Ogaden och Indonesien. SSU-avdelningen i demonstrationen samlade tillsammans med de socialdemokratiska kvinnoorganisationerna dryga tusentalet. Sedan tillkom en rad partiorganisationer, såsom kommunala partiföreningar, Unga Örnar och Broderskapsrörelsen. Arbetarmakts aktivister lämnade samlingen vid avmarsch, så vi kan inte kommentera det tal som Carin Jämtin höll på avslutningsplatsen vid Norra Bantorget.
Att SAC, dvs Syndikalisternas demonstration var betydligt mindre än förra året kan nog dels förklaras av den hårdare konkurrensen från Vänsterpartiet. Förra året, när Leila Khaled talade, var det också många som gick till SAC:s demonstration just av det skälet. I år samlade SAC mindre än tusentalet personer, ungefär hälften av förra årets deltagarantal. Ännu mindre var Kommunistiska Partiets samling, som blott samlade upp emot ett hundratal, mestadels partianknutna anhängare.
Arbetarmakt Stockholm