I Aten är det varmt. Det sägs att det ska bli 39 grader den kommande veckan. Man får inte glömma att köpa vatten, mycket vatten, för 5 cent eller 1 euro per flaska. I Aten bildar avgaserna en osynlig dimma och trottoarerna är fuktiga av vatten som droppat ned från aircondition-apparaterna som sitter i långa rader på husväggarna. En tysk kamrat som deltog i en antirasistisk demonstration organiserad av invandrare kommenterade valet av klockslag för demonstrationen: allt är som framflyttat några timmar timmar. Demonstrationen avslutades vid tiotiden, läggdags i Sverige. På kvällen ger hettan vika för en kvalmig värme och det underlättar.
Den första helgen i Aten sammanfaller med en antirasistisk festival. Det är den 16:e i ordningen men det är förmodligen inte fel gissat att denna festival är speciell. På vägen dit frågar jag en kvinna i medelåldern om hon känner till festivalen och ber henne om vägbeskrivning. Hon bär en EZLN-tshirt och ska naturligtvis dit. Vi går med henne och under tiden berättar hon om hur svårt det har blivit att vara vänsteraktiv efter valet i maj. Förut kunde man vara ute och affischera två stycken, nu måste man vara ett helt gäng säger hon. Hon pratar om nynazistiska Gyllene Gryning som fick 6,97 % (441 018 röster) och 21 platser i parlamentet (18 efter valet i juni). Samtidigt har jag aldrig sett så många vänsteraffischer på husväggar och elskåp som i Aten.
Hon är lärare och när jag frågar henne vad hon tycker om de politiska partierna svarar hon att hon inte röstade.
– Varför röstade du inte?
– Jag är med i Real Democracy, svarar hon.
– Vad tycker du om Syriza?
– De är en del av det politiska systemet, de är inte ute efter att ersätta det.
Jag frågar henne om hon inte tror att Syriza kan bli en faktor för en revolutionär omvandling av samhället.
– Nej, svarar hon.
Real Democracy (på grekiska Amesi Dimokratia Tora!) dök först upp under ockupationen av Syntagmatorget och i flera andra städer i början av 2011, som en del av rörelsen mot den ekonomiska krisen och den stigande frustrationen över det politiska system som för över kostnaderna för krisen på folket genom sänkt levnadsstandard. De är inspirerade av den spanska motsvarigheten Democracia real Ya! och delar med dessa en antipati mot allt som har med politiska partier att göra.
Har man stött på det grekiska stalinistpartiet KKE så kunde man åtminstone förstå henne. De gjorde sig kända när de tillsammans med polisen försvarade parlamentet från att stormas av ungdomar och anarkister under kravallerna 2011. Samma helg som den antirasistiska festivalen arrangerar de en egen festival. KKE har starka rötter i den traditionella arbetarrörelsen inte minst genom sin fackförening PAME, men gick mellan valen i maj och juni från 8,48 % till 4,5 % (en förlust på 258 893 röster). Förmodligen har de förlorat den största portionen av rösterna till Syriza, inte minst på grund av deras motstånd mot en enhetsfront med dem.
Men hennes antipolitiska inställning känns icke desto mindre överraskande i det genompolitiserade grekiska samhället. Efter två år av ockupationer och 24- och 48-timmars generalstrejker har Grekland en borgerlig regering, besluten att genomföra sitt program med fortsatta sociala nedskärningar för att rädda det ekonomiska systemet från sig själv. Jag frågar henne vad som behöver göras om strejkerna och ockupationerna inte räcker till. Är inte Syrizas massiva tillväxt ett uttryck för att folk inser att de behöver politisk representation för att stoppa de sociala åtstramningarna var helst de pressas igenom?
– Vi behöver bygga rörelsen från rötterna, inte genom partier, säger hon.
Det kan vara språkbarriären som gör sig påmind, egentligen kanske hon kunde ha förklarat sig mer utförligt, men för henne är det förmodligen inte mer komplicerat än så. Jag frågar henne om hon inte tror att det är möjligt att bygga ett revolutionärt parti från rötterna? Jag får samma koncisa svar som tidigare: Nej.
NR