På den antirasistiska festivalens första dag pratar jag med två medlemmar i Synaspismos ungdomsförbund, de sitter tillsammans med sina kamrater på några plaststolar vid deras förbunds bokbord. En av dem, Eirini, frågar mig om jag är med i “the Swedish Left Party” och jag svarar nej. Hon frågar om de har någon makt i Sverige. Jag svarar att de fick majoritet i ett lokalval men att de för det mesta delar makten med Socialdemokraterna och De gröna på lokal nivå, jag säger att det inte är bra eftersom de senare står mer till höger.
Hon håller med. Jag misstänker att hon undrar om Vänsterpartiet har någon makt mot bakgrund av Syrizas stora valframgångar. Det är naturligt att vilja jämföra med liknande situationer. Bara det att det inte finns något likartat mellan situationen i Grekland och den i Sverige.
Syriza är ett märkligt parti och anledningen står att finna i dess historia och situationen det befinner sig i. Med socialdemokrati avser de flesta vänsteranhängare i Grekland Pasok, som har något annorlunda historisk-sociala rötter än t.ex. den skandinaviska arbetarsocialdemokratin från slutet på 1800-talet. Medan Pasoks “socialdemokrati” ses som ett negativt exempel inom Synaspismos, betraktas socialdemokrati i dess skandinaviska på t.ex. 60-talet eller Vänsterpartiet av idag som mer positiva exempel. För det andra så är Syriza inte ett traditionellt parti utan en koalition av flera vänstergrupper- och element som har pressats åt vänster under masskampens inflytande. För det tredje har Synaspismos, Syrizas största parti, sin bakgrund i 1980- och 90-talets s.k. eurokommunism, det vill säga samma bakgrund som Vänsterpartiet. Jag frågade en medlem av Synaspismos vad han anser om påståendet att Syriza i praktiken står för en klassisk vänstersocialdemokrati.
– Varje reform möts av massivt motstånd, så det finns inget utrymme för socialdemokrati i Grekland idag.
En av medlemmarna i Synaspismos ungdomsförbund som jag pratar med, Olympia, blev attraherad av Syriza och gick med 2009 efter att hon just slutat skolan. Det var ett år efter de veckolånga kravallerna i Aten som följde på polisens ihjälskutning av den 15-årige Alexandros Grigoropoulos.
Olympia säger att hon inte höll med om allt Syriza stod för. Jag frågar vad hon inte höll med om.
– Jag höll inte med socialdemokraterna.
Hon syftar på högerelementen i Syriza och konkretiserar med Dimar, de självutnämna förnyarna i Demokratisk Vänster som är en splittring från Synaspismos åt höger.
Eirini, som är 15 år, inflikar att för dem så är Dimar och Pasok samma sak.
– Socialdemokrati är en utopi, förtydligar Olympia.
Nyligen attackerade Gyllene Gryning en pakistansk affär i stadsdelen Nikea i Aten och blev eskorterade därifrån av poliser på motorcyklar, som skyddade dem från de antifascister som hade samlats på platsen. Eirini och Olympia berättar att Gyllene Gryning regelbundet attackerar invandrares affärer och att många poliser sympatiserar med och röstar på Gyllene Gryning. Jag frågar dem om Gyllene Gryning utgör ett hot mot dem som vänsteraktivister.
– Jag är inte rädd för Gyllene Gryning svarar Eirini i självsäker ton.
Till sist frågar jag dem vad de tror behövs för att möta den politiska situationen idag. Olympia menar att människor måste organisera sig ännu mer.
– Arbetarpartierna måste förena sig, vi behöver en stark vänster, tillägger Eirini.
NR