Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 272 (8/08) – 080421
Föredrag hållet av Peter Main, Förbundet för Femte Internationalen, mars 2008
Några inledande ord från översättaren
Den nuvarande krisen, som började förra året i USA, är långt ifrån över. Tvärtom har vi bara sett början. De flesta experter är ense om att recessionen i USA kommer att fortsätta åtminstone en bra bit in i 2009. Osäkerheten är stor över hur stora de verkliga förlusterna är.
Finansjätten Goldman Sachs uppskattar dom till 500 miljarder dollar, en gigantisk summa i paritet med den amerikanska militärbudgetten. En annan borgerlig ekonom som rör sig i de höga kretsarna, professor Nouriel Roubini (anställd vid New York University’s Stern School of Business), hävdar att slutnotan kan komma att landa på så mycket som 3000 miljarder dollar, en astronomisk summa som enligt en kommentator för Financial Times skulle betyda en fullständig avkapitalisering av det finansiella systemet.
Samtidigt börjar vi skymta en anhopning av orosmoln över Kina. Kinas ekonomi brottas med en alltmer omfattande överkapacitet i produktionen. Denna omständighet förenklas inte av minskande exportintäkter (en konsekvens av krisen i USA), ökade priser på råvaror och ökande arbetskraftskostnader. Till detta kan nu läggas en snabbt ökande inflation: matpriserna i Kina har t.ex stigit med hela 21 procent bara under de tre första månaderna detta år.
Är vi på väg mot ”den perfekta stormen”? Om detta må de lärde tvista. Men oavsett hur djup och hur allvarlig den nuvarande krisen i USA är, och hur stora återvärkningarna blir, så kan vi med hög säkerhet säga att den kommande perioden kommer att utmärkas av fortsatt ökade motsättningar mellan de imperialistiska makterna och fortsatta angrepp på arbetarklassen och de förtryckta i global skala när kaptalisterna försöker dumpa över sina kostnader på sina fiender. I den kommande perioden är det därför viktigt för revolutionära marxister att inte bara kunna peka på en väg framåt i motståndet mot dessa attacker, utan också att vi förklarar orsakerna till kapitalismens återkommande kriser. Detta är viktigt för att skärpa medvetenheten om nödvändigheten av att arbetarklassen gör upp med kapitalismen en gång för alla och ersätter den med ett system baserad på demokratisk planering.
Följande text är en bearbetad översättning av på ett föredrag som Peter Main, Förbundet för Femte Internationalen, höll i samband med att delegater från förbundets olika sektioner sammanträdde i Berlin under påskhelgen tidigare i våras. Föredraget var en inledning till en studiedag som behandlade den kapitalistiska globaliseringen och världsekonomin. Det syftade till att förklara den nuvarande ekonomiska krisen inom ramen för den period vi lever i. I sitt pedagogiska utförande tjänade föredraget sitt inledande syfte väl, vilket bestod i att skapa en grundläggande klarhet i en av vår tids svåra frågor, om kapitalismens nuvarande kris, vart vi är påväg och hur vi kan förstå detta med hjälp av den marxistiska teorin om imperialismen.
Redaktionen
Peter Mains föredrag
Vad jag vill göra i denna inledning är att försöka analysera vad det är som hänt i världsekonomin under det senaste året. Jag ska försöka sätta fingret på några särskilda teman och dynamiska processer, som i sin tur kommer att hjälpa oss att förstå imperialismen i sin nuvarande utvecklingsfas – i synnerhet det som vi kallar för globaliseringen.
Hur ser situationen ut idag? Vi rör oss i nuläget från en period där vi har sett en omfattande kreditfrossa. Sådana kriser tenderar att inträffa när en högkonjunktur når sin topp. Denna kris kastar sedan in grus i det finansiella systemets maskineri och leder till en finanskris. Den finansiella krisen är i sin tur en föregåengare till en recession.
Borgerliga ekonomer brukar nu säga att det gäller att förhindra att den finansiella krisen slår mot ”den verkliga ekonomin”. Det är viktigt att förstå att toppen på den cykeln, med kreditfrossan, är inte i sig själv detsamma som recessionen. Det som händer i toppen av cykeln, det är att sakernas tillstånd förändras så att grunden läggs för en recession. Det är i den situationen vi befinner oss i nu.
Under de år som vi har framför oss är det inte otroligt att människor kommer att se tillbaka på den här perioden och de kommande månaderna som en historisk vändpunkt av stor betydelse.
Det är alltid svårt när man lever i historien att göra en distinktin mellan de dagliga händelserna och det sätt som händelserna uppenbarar sig framför våra ögon, och dessa händelsers verkliga innehåll – så som det förhåller sig under den synliga ytan. Men som Marx själv konstaterade: Om uppenbarelseformen var essens, då skulle vi inte behöva någon vetenskap. Allting skulle då vara som det föreföll och såg ut att vara.
Vad vi ska göra nu är att vi ska gräva in under ytan och försöka förstå vad som sker på en historisk nivå. Jag vill börja med att ta en titt på ett fenomen som vi alla hört om den senaste tiden: s.k. ”subprime-lån”, och det som alla talar om som ”sub-prime-krisen”.
Hur leder lån, lån som folk tar för att köpa ett hus, till en internationell kreditkris där banker går i konkurs?
En marknad för skulder
När ett företag lånar ut pengar till en husköpare så rör det sig ofta om ett långtidslån på omkring 25 år. Det är alltså under denna period som lånet ska betalas tillbaka. Det är ett relativt säkert lån då den tillgång som lånet går tillbaka på är ett hus. Om husägaren av något skäl inte kan betala tillbaka lånet så får företaget som lånat ut pengarna åtminstone huset. Det betyder relativt hög säkerhet för den som lånar ut pengarna.
En sådan säker form av skuld är därför en hyfsat säker inkomstkälla för den som förvaltar skulden: Den är t.o.m. så säker att den kan säljas vidare till någon annan. Detta är början till en förståelse i fråga om hur det finansiella systemet började knaka förra året.
Hur går det då till? Om du lånar ut pengar för en 25 års-period med en mycket trygg grund (ett hus) för återbetalningen, så kan du sälja den skulden vidare till någon annan för en mer direkt inkomst. Istället för att tjäna, säg 10 000 kronor, på räntan från 25-årslånet (vilket är en stadig och säker inkomst, men, inte så upphetsande och inte ett snabbt sätt att göra pengar på!), så kan skuldinnehavaren sälja skulden vidare till någon annan för, säg 8 000 kronor, och då få pengarna på stubben i kontanter.
Med dessa 8 000 kronor, och många många andra 8 000 kronor, så kan du få ihop tillräckligt mycket pengar för att låna ut ännu mer pengar till andra människor som vill köpa ett hus. Och sedan kan du tjäna ännu mer pengar på att sälja deras skulder vidare och göra en ännu större vinst: På så sätt skapas en marknad för skulder. Skulder som i sig själva är en ganska säker form av inkomst (människor brukar göra vad som helst för att kunna betala av på sina hus).
Vi får därmed en situation där den som först lånar ut pengarna får en omedelbar avkastning på sitt kapital, och därför inte behöver vänta 25 år för att i stadigt, men långsamt, tempo få tillbaka pengarna.
Skulder = tillgångar för utlånaren
Dessa skulder blir som en konsekvens av allt detta en vara. De kan säljas vidare till andra personer. Även den köpare som betalar 8 000 kr för en skuld som är värd 10 000 kr kan sälja denna skuld vidare till ytterligare någon annan för, säg 6 000 kr. Nu blir så klart marginalen mycket mindre. Och därför så packar du ihop denna källa till inkomst med andra former av skulder såsom kreditkorts-skulder, skulder för större inköp, t.ex. bilar mm – skulder vars återbetalningsperiod och räntesatser varierar.
Huslån har som vi konstaterat ofta en väldigt lång återbetalningsperiod – omkring 25 år. Ett lån för större inköp kan i sin tur ha 3 år, ett lån för en bil kan ligga på 5 år. Ett kreditkort har, i jämförelse med andra låneformer, en mycket hög ränta, och återbetalningsperioden är mycket kort.
Man skapar här alltså en marknad för handel med kombinationer av olika former av lån, lån som ger avkastning i form av ränta (räntor som ligger på olika nivåer). Denna marknad består av olika handlare, handlare som specialiserar sig på olika former av skulder, och som har olika förväntningar på återbetalningsperiod, hur snabbt de kommer att få tillbaka pengarna osv. På det här sätttet växer en hel industri fram.
Nu kommer nästa del i historien. Alla de som äger ett av dessa paket med skulder (för husköp, större inköp, bilar, kreditkort etc) betraktar dessa paket som sina tillgångar. Det är dessa papper som utgör dessa människors/företags/bankers pengar. När en bank säger att den är värd 100 miljarder kronor så säger den i själva verket att den har lånat så mycket pengar till andra människor att detta kommer att komma tillbaka till banken.
Skulder är lika med tillgångar, åtminstone när vi talar om hur banken ser på det. För oss vanliga så innebär skuld något negativt. Men för en bank har den alltså ett positivt värde. Och därför beror en banks värde på bankens innehav av skulder. Skulder som de givetvis förväntar sig kommer att betalas tillbaka… och det är här som det börjar bli intressant!
Situationen i USA under den föregående högkonjunkturen
Under den senaste perioden, ca 7 år tillbaka (högkonjunkturen i USA), fanns det då någon anledning att anta att människor inte skulle kunna betala tillbaka sina skulder? I de allra flesta fall – nej.
Att låna till ett hus betraktades som en säker investering. Och de omständigheter som gjorde det säkert var att värdet på husen steg. Om du köpte ett hus för 200 000 dollar, så kunde du vara hyfsat säker på att huset skulle vara värt 220 000 dollar år 2003. Utifrån utlåningsföretagets synpunkt så är detta en väldigt säker situation. För den som lånar till ett hus är det också en säker situation.
Den som lånat till sitt hus, säg 200 000 dollar, det föregående året konstaterar glatt att ett hus i samma kvarter gick för 220 000. Köparen sitter tryggt på sitt hus. Huset är värt 20 000 mer, och allt de har gjort är att bo där.
Vilka är omständigheterna som tillåter en sådan situation? Vad är det som tillåter en situation där huspriserna antas fortsätta stiga och stiga?
Två saker måste vara närvarande: För det första behövs människor som vill köpa hus. Och för det andra måste det finnas ett flöde av pengar till dessa människor, så att de kan låna för att köpa. Så länge som dessa omständigheter råder så kommer människor att köpa hus, försäkrade om att husen kommer att öka i värde.
Bankerna, eller låneinstituten, lånar i sin tur ut pengar försäkrade om att, även om husköparen har misstagit sig och inte kan betala sin skuld (de kanske blir sjuka, förlorar jobbet, skiljer sig eller något liknande), så kan köparen åtminstone sälja huset vidare. Det ökande värdet på huset kommer att lösa de ekonomiska problemen för husköparen och betala tillbaka lånet.
Alla sitter säkert. Det här är kapitalismen när den är som mest optimistisk, som mest dynamisk. Det är nu olika borgerliga ideologer börjar prata om en ny era, en ny modell fri från kriser etc. Allt är helt enkelt fantastiskt i denna den bästa av alla världar. Sådan var situationen under perioden 2003-2005.
Bakgrunden till optimismen
Det var alltså dessa allmänna förhållanden för den kapitalistiska högkonjunkturen som skapade denna situation i USA. Vad skapade denna situation? Vad har hänt som förändrat den?
Det fanns flera faktorer som lade grunden för optimismen. Vi kan i synnerhet peka på slutet för dot.com-bubblan i slutet av 1990-talet. Vi ska återkommer till detta, men det jag nu vill att ni ska minnas, är att år 2001, då denna kraschen för denna bubbla hotade att dra in ekonomin i en recession, då pumpade den amerikanska riksbanken (Federal Reserve) in en enorm summa pengar i den amerikanska ekonomin för att förmå människor att fortsätta handla.
Hotet var omfattande. Det hade förekommit djupa ekonomiska kriser i Mexiko, Asien, Ryssland och Argentina. För att undvika att bli smittade av denna chock så pumpade Federal Reserve alltså in pengar i den amerikanska ekonomin. Man gjorde det genom att sätta låga räntor på lån, genom skattesänkningar, och genom att minska statliga utgifter på välfärd för att istället investera i krig.
Normalt sätt så brukar sådana åtgärder, även om det skapar en knuff för konsumtionen och leder till plussiffror i den ekonomiska statistiken, vanligtvis leda till högre inflation inom kort. Det gör det för att mängden pengar som cirkulerar i ekonomin ökar i förhållande till antalet varor. Då minskar värdet på pengarna i förhållande till varorna. Då behöver man vanligen höja räntorna och skatterna, för att bromsa in ekonomin igen, för att motverka att prisökningar (inflationen) skenar iväg.
Detta hände inte denna gång. Och det är väldigt viktigt att förstå varför det inte hände. Räntorna på lån förblev låga och människor fortsatte låna pengar och köpte mer och mer saker, obekymrade om morgondagen.
Flera faktorer var så klart närvarande som orsakade denna situation. En var så klart regeringens spendande av pengar, en annan de teknologiska framsteg som bidrog till ökad produktivitet och en snabbare återbäring på investerat kapital. Men en faktor som är ny och mycket viktig var: Kina.
Kinas betydelse för att hålla ned inflationen
Kinas produktion av väldigt billiga konsumtionsprodukter betydde att det fanns ett stadigt inflöde av mycket billiga konsumtionsvaror i den amerikanska ekonomin. Så, trots att amerikanerna tog till åtgärder som normalt sätt skulle driva upp priserna – skapa inflation – så fanns här ett mycket starkt tryck för att sänka priserna, för att istället pressa priserna nedåt. Den vanlige arbetarens och medelklasspersonens levnadsstandard kunde, trots skattesänkningar för de rika och minimala löneökningar, på så vis upprätthållas utan inflationstryck eftersom de kunde köpa oerhört billiga konsumtionsvaror.
Enorma flöden av Kina-tillverkade konsumtionsvaror hamnade i den amerikanska ekonomin, och priserna på dessa varor fortsatte att falla. I takt med att produktionen i Kina började bli mer moderniserad genom utnyttjandet av teknologi, effektiva arbetsorganisationer, sammanslagningar av mindre företag till större osv, så startades en självständig kapitalistisk cykel i Kina.
Då produktionen expanderade i Kina så minskade kostnaden för produkterna. Många produkter på marknaden i förhållande till antalet konsumenter innebär hög konkurrens och billiga varor. Därför hade den amerikanska ekonomin ett extra ”stimulus”. Detta motverkade det inflatoriska tryck som normalt sätt brukar leda till ökande priser i samband med den typen av åtgärder som Federal Reserve genomförde (skattesänkningar, låga räntor på lån osv). På så vis kan vi förklara varför den amerikanska ekonomin växt kontinuerligt under mitten av detta decennium.
Inflationen var låg, det var billigt att låna pengar, därför kunde du köpa hus. Eftersom du köper hus kan andra tjäna pengar på att sälja dina skulder vidare till andra, och en hel industri kan utvecklas därav, en industri med kredit, alltså lån som förväntas återbetalas med ränta, liggandes i grunden för denna expansion.
Den amerikanska industrin på nedgång
Skuldkrisen har visat att det dock inte är helt säkert att förlita sig på att folk ska kunna betala tillbaka sina skulder. Varför vill då bankerna ta sådana här risker? Varför inte investera i produktion? I nya upptäckter? I att bygga ut den amerikanska industrin? Här måste vi se till ett historiskt fenomen, nämligen nedgången för den amerikanska industrin.
I ökad utsträckning har det amerikanska kapitalet, angeläget om att få tillbaka en så snabb vinst som möjligt, i allt mindre utsträckning investerat i produktion. Det investerade istället i finansiell spekulation – på börsen.
Enorma företag, som satt och sitter på miljarder och åter miljarder av dollar, har, trots tillgången på kapital, inte befunnit sig i en situation där man kunnat investera vinsterna i produktion i USA. Tänk bara på att t.ex. investera i bilindustrin. Det är fullständigt meningslöst. Det finns redan för mycket bilar i USA. Att bygga en ny generation av bilfabriker, med en så fantastisk teknik att man skulle kunna konkurrera ut Ford, Nissan, GM och Chrysler, skulle kosta så enormt mycket att det inte är intressant för det amerikanska kapitalet. På grund av den enorma mängden kapital som redan har investerats i bilindustrin går det inte att pumpa in en massa pengar och räkna med snabba vinster.
Här har vi ett klassiskt exempel på en situation där kapitalet har investerat så enorma mängder i industrin att det inte längre kan investera i samma industri med godtagbar förtjänst. Så vad skulle de amerikanska kapitalisterna göra med sina pengar? Det investerar inte pengarna i något som kanske skulle ta 30-40 år innan det ger återbäring, som t.ex. i solenergi eller i nya former av alternativ energi, vattendrivna bilar, bilar som går på bränsleceller eller något i den stilen. Det må vara en intressant form av teknologi, det må vara ända sättet att rädda planeten, men det är fortfarande en investering som kanske först garanterar tillräckligt med vinst efter 50 år. Så därför, om du kan investera dina pengar i något annat, såsom i skulder, sälja dem internationellt på börsen etc, och få en snabbare vinst, varför då investera i industri?
Alltså gick mer och mer pengar till finansiella operationer, istället för till det som man brukar tala om som ”den verkliga ekonomin”.
Ekonomiska cykler och cykelöverskridande egenskaper
Låt oss nu ta ett steg tillbaka. Vi har tittat på hur särkilda egenskaper inom en specifik ekonomisk cykel kan förklara denna cykels karaktär, och vad som är specifikt för just den cykeln. Vi vet att kapitalismen utvecklas genom ekonomiska cykler, och att dessa cykler varierar något sinsemellan (i genomsnitt 7-10 år). Vad vi emellertid måste ha i åtanke är att dessa cykler inte uppträder som enkla upprepningar av ett förstelnat fenomen. Det går inte bara upp och ned på ett likriktat sätt på samma sätt som dag följs av natt. Egenskaper i en specifik cykel förs tvärtom med i, och påverkar, nästkommande cykel. De särskilda faktorer som föranleder nedgången av en viss cykel, har betydelse för den nästkommande cykelns början. Därför är det också så att det över en historisk period, som består av ett större antal cykler, också finns andra fenomen som gör sig gällande: fenomen som vi kan förstå som cykelöverskridande egenskaper.
Som exempel kan vi ta de egenskaper som präglade cyklerna sedan det tidiga 1980-talet. Alla av dem har i mindre eller högre utsträckning påverkats av de omfattande nederlag som åsamkades den amerikanska och den brittiska arbetarklassen – av Reagan och Thatcher. Dessa nederlags resultat fortsatte att ha en betydelse som gick utöver att skänka karaktär åt den särskilda cykel som de inträffade under. På samma sätt så hade Sovjetunionens kollaps en enorm påverkan utöver den särskilda cykel den inträffade under. Dessa händelser förändrade faktiskt världen – en ny värld skapades. En värld där det amerikanska kapitalet, framför alla andra, kunde tvinga sig in på marknader som tidigare hade varit stängt för det.
Den nya världsordningen och globaliseringen
Så länge Sovjetunionen existerade så kunde tredje världen-länder i viss utsträckning balansera mellan de båda huvudsakliga maktblocken under kalla kriget. De kunde skydda sig genom tariffer på importprodukter (för att skydda sin egen marknad mot billiga produkter producerade i Västvärlden), de kunde handla vapen av Sovjetunionen att försvara sig med, dom kunde syssla med importsubstitution (byta till sig varor de led brist på), de kunde i viss utsträckning hålla den egna befolkningen passiv genom vissa reformer. De kunde erbjuda en viss nivå av social säkerhet, viss utbildning osv.
Efter Sovjetunionens kollaps så kunde USA säga: Ni har inte längre någon som beskyddar er. Ni måste nu öppna era marknader för våra varor. Vi kommer bara att låna er pengar om ni öppnar upp dessa och låter vårt kapital köpa upp era statliga tillgångar. Denna politik kom att kallas för Washingtons konsensus – och det kom att bli en grundläggande karaktäristisk för det som kom att kallas globaliseringen.
Vad betydde då detta? Det betydde att det amerikanska kapitalet, som på 1980-talet fann det allt svårare att expandera ytterligare, plötsligt kunde blomstra på en global skala. Coca-Cola överallt, Levi’s-jeans, Starbucks och Vodaphone m.m.
Det avgörande var alltså att man kunde tvinga halvkoloniala länder att öppna upp sina marknader och sina statliga tillgångar för investeringar. Vi minns alla privatiseringen av vattnet i Bolivia. Kan ni föreställa er detta? USA, IMF och Världsbanken tvingar ett land att sälja sina vattentillgångar. Straffet, om de nekade, skulle bestå i att inte få några ytterligare internationella investeringar. Sådan var den makt de besatt. Och detta var något som stod över cyklerna. Det var i många avseenden en ny värld.
De cykelöverskridande egenskaperna slår om i sin motsats
Vad vi måste fundera på är hur dessa historiska fenomen med tiden började förvandlas till sina motsatser i den senaste cykeln – den cykel som i USA nått toppen och nu befinner sig i sin nedgångsfas.
Den ”nya” världen och öppningarna för det internationella kapitlet som vi nyss tittat på betydde i synnerhet att det amerikanska kapitalet såg ut att vara oövervinnerligt. Det amerikanska kapitalet dominerade världen. Dess företag kan slå sig ned vart som helst. Dess banker lånar åt alla. Dess konsumenter tycks ha garanterade möjligheter att låna till hus samtidigt som deras hus ökade i värde. Det kan inte gå dåligt.
Det är i detta klimat som människor börjar göra dumma misstag. Det är också i detta skede som kapitalismen börjar minska möjligheten att utnyttja sina smarta trix.
Situationen i Kinas ekonomi förändras
Vad hände t.ex. i Kina under 2005? I sin arbetsrapport till det kinesiska folkets konsultativa konferens, ibland på skämt kallat för ”Kinas parlament”, rapporterade premiärminister Wen Jiabao att den högsta prioriteten skulle bestå i att sakta ned tempot i ekonomin. Kan ni påminna om senaste gången då någon av våra politiska ledare, eller en amerikansk president, sade att det absolut viktigaste är att bromsa ekonomin? Här ringer ingen klocka.
Men i Kina började man bli medveten om att man började tappa kontrollen över den enorma ökningen av investeringar i produktion, som försåg den amerikanska och, i ökad utsträckning, även den europeiska marknaden med produkter. Glöm inte att Kinas ledare alla har läst sin Marx. De känner till ekonomiska cykler, de har hört om imperialism, och de vet att när så mycket kapital, 45 procent av Kinas BNP, investeras i ny produktionskapacitet – varje år – då kan detta inte kan pågå för alltid. Man skapar så mycket kapacitet att bubblan förr eller senare kommer att brista.
Så Wen Jiabao sade att regeringen skulle ta till olika åtgärder för att sakta ned ekonomin. Man skulle dra ned på exportgarantier, man skulle skära ned i exportkrediter, man skulle öka krediterna för dem som vilje sälja i Kina istället för till den globala marknaden. Man ville balansera den kinesiska ekonomin på så vis att de ekonomiska riktlinjerna skulle innebära ett steg bort från världsekonomin till förmån för investeringar för hemmamarknaden.
Effekten av detta ingripande från enpartidiktaturen, det enormt mäktiga partiet i Peking, var lika med noll. Året därpå växte den kinesiska ekonomiska ännu mer än under det föregående. Utvecklingen av kapitalismen hade kommit till det stadiet att det kinesiska kapitalet var så mäktigt att det kunde få vad det ville ha – en snabb återbäring på sina investeringar. Och det var inte villigt att lyssna på regimen i Peking. Därför fortsatte den kinesiska ekonomin att växa.
Ni har säkert alla läst om den kinesiska ekonomins framsteg. Ni har säkert hört att det är det näst största importlandet av olja, att det konsumerar mer cement än något annat land på jorden, att det är världens näst största konsument av koppar, den största producenten av stål osv.
Men allting förvandlas till sin motsats. När en ekonomi suger in enorma mängder av råvaruprodukter för att kunna spotta ur sig enorma mängder av produkter, då kommer priserna på råvarorna att gå upp. När du producerar på den nivån som man gör i Kina, när du börjar avancera uppför i produktionskedjan – du tillverkar inte längre främst plastskor och billiga jeans, utan du producerar högteknologisk utrustning, datorer, mikrovågsugnar, servrar – så kan du inte köra på som vanligt och anställa människor direkt tagna från risfälten. Du måste anställa människor som har lärt sig fabrikens disciplin, som har lärt sig om hälsa och säkerhet, för du har inte råd med människor som är klumpiga med mycket värdefulla produkter och superdyr utrustning.
Och därför, ofrånkomligen, så pressas lönerna uppåt. Lönerna har det senaste året gått upp med 15 procent i Pearl Delta, en av de viktiga ekonomiska ”zonerna” för produktionen i Kina.
En del av effekten av detta motverkas av fortsatta produktivitetsökningar. Men inte alla. Det är också så, precis som Marx förklarar i Kapitalet, att de stigande priserna på råvaror, i slutändan, finner sitt uttryck i priset för de färdiga varorna på marknaden – där profiten ska realiseras.
Inflationen kommer tillbaka
Därför var det så, att bakom allt det som hände under boomen, med människor som gjorde enorma förmögenheter osv, så var det så att den fundamentala faktor som tillät allt detta att hända omvandlades till sin motsats: De kinesiska priserna började stiga. Och när de kinesiska priserna steg började den materiella basen för deflationen i USA att försvinna. Det är detta vi har sett under det senaste året.
I december 2006 släppte Goldman Sachs, en av världens mest betydelsefulla investeringsbanker – sammantvinnad och invävd i hjärtat av den kapitalistiska ekonomins själva motorer med tentakler i statsdepartementet, i IMF, i Världsbanken, i alla de större bankföretagen osv – ett ekonomiskt-politiskt perspektivdokument.
I deras ekonomiska och politiska perspektiv så säger de att:
Förutsatt att den nuvarande färdriktningen upprätthålls, så finns det inga tecken på att den nuvarande boomen skulle gå mot sitt slut.
Tänk bara på hur väl vägda dessa ord är. Det är så klart givet att inget förändras om allt förblir som vanligt. Den andra punkten av vikt, som stod att finna i förordet till rapporten, uttryckt i en liten mening:
Givetvis är det så att i tider som dessa är det ofta det oväntade som visar sig vara avgörande.
Man behöver inte vara advokat för att se att detta är rent rättsligt cover-up-prat. ”Nej, jag sade inte att det inte kunde gå åt fanders, jag sade bara att det kunde fortsätta gå bra om inget oväntat inträffade. Om det slutade att gå uppåt, ja, då skulle det kunna gå nedåt.” Och det var allt dom sade, varken mer eller mindre.
Vad Goldman Sachs inte berättade för världen var att de i tysthet samma månad började sälja alla sina skuldtillgångar. De såg vad som var på väg. Inte för att de är briljanta analytiker, men för att de har tillgång till siffrorna från alla betydelsefulla företag. De visste vad som hade pågått. De må inte ha vetat vart alla skelett befann sig, men de hade en ganska bra idé om situationen.
De visste, genom sin egen oberoende undersökning av det ekonomiska läget i Kina (deras siffror är faktiskt mycket mer trovärdig än de som Pekingregimen serverar), att priserna var på väg uppåt i Kina, och de visste att det skulle få konsekvenser. De visste att det skulle leda till inflation i USA. Och de förutsåg, korrekt, att med stigande inflation skulle de som belånat sig hamna under tryck. Oförmåga att betala tillbaka lån skulle leda till att värdeökningarna på bostadsmarknaden skulle stanna av, och det skulle bli en nedgång på bostadsmarknaden. De såg detta, och de agerade snabbt. Ni kommer inte bli förvånade när jag säger att den enda av alla de större investeringsbankerna som inte hade ett alldeles katastrofalt år 2007 var Goldman Sachs, som numera kallas ”Goldmine Sachs”.
Så utvecklades krisen
Så vad hände? Precis det som Goldman Sachs förväntade sig. I mars förra året kom den första kraschen på Shanghai-börsen. Själva symbolen för hur lyckad kapitalismen var för Kina kraschade med dunder och brak.
Men inte nog med detta. Mindre än tolv timmar senare kraschade New York-börsen. Och det var det som var betydelsefullt. Tills dess hade ingen brytt sig särskilt mycket om vad som hände på Shanghai-börsen.
”Vem bryr sig, den har ändå bara omkring 150 företag registrerade”. Wall Street brydde sig och fick därtill panik. De förstod att ”går det fel där så kommer även vi få smaka på konsekvenserna”. Och det fick dom.
Det var detta vi såg förra året. Vi såg slutet på de artificiellt skapade förhållanden som tillät låga priser samtidigt som bostadspriserna skjöt i höjden. Det var den ekvationen som ändrades. Då det inte längre gick att garantera låg inflation, så började människor att spara på pengarna.
Dominoeffekt när korthusen faller
Företagen som tjänat pengar på att sälja vidare folks skulder hade sedan länge nått ”förnuftets gräns” på marknaden. De hade lånat ut pengar till människor som faktiskt inte hade råd (s.k. ”sub-prime-lån”). De lockade dem in på marknaden genom att lova dem låga räntor för det första och kanske det andra året. Då handlade det om att börja med att betala tillbaka 4-5 procent per år. Men därefter måste låntagaren betala en högre ränta, och kanske gå från omkring 4 procent till 12 procent i räntebetalningar.
Men under dessa inledande år skulle även människor som levde på ganska låga inkomster kunna betala tillbaka på sitt lån. Antagligen var det totalt sett marginellt billigare än vanlig hyra för låntagarna, så de trodde säkert att de ingått ett bra avtal. Men oavsett det, även om du inte skulle kunnat betala den nya räntan efter höjningen två år senare, så skulle ju huset vara så mycket värt vid det laget att du skulle kunna sälja det och klara dig bra. Allt tycktes ju gå bra.
Plötsligt började dessa lån närma sig den punkt där de skulle gå upp. Och människor började, i takt med att levnadsomkostnaderna började stiga med inflationen, förstå att de inte skulle kunna betala tillbaka dem. Vad betydde detta? Jo, att de blev av med huset.
Plötsligt fanns därför ett snabbt växande antal tomma bostäder på marknaden. Och värdet på husen gick därför ned. Den växande bubblan punkterades. Vilket i sin tur betydde att alla de människor som suttit säkra i tron att värdeökningen på huset skulle rädda dem (om de nu inte skulle kunna betala hyran) befann sig i en situation där räntorna på lån dubblades, samtidigt som värdet på huset gick under den summa man ursprungligen lånat för att kunna köpa det!
Det var denna utveckling som tog fart under det senaste året. Ni har alla sett siffror på ökad bostadslöshet för miljoner amerikaner. Det var ”sub-prime-krisen”.
Vad betydde det? Jo, det betydde att alla dessa företag som skapat en hel marknad på att sälja vidare kombinationer av skulder plötsligt insåg att deras tillgångar, alla dessa värdepapper, inte var värda något. Alla banker och finansinstitut vars värde var baserat på deras skuldtillgångar befann sig i samma situation. Deras tillgångar var inte värda något. Eller kanske något, men ingen kunde säga hur mycket.
Kreditfrossa
Det var i den situationen som bankerna slutade låna ut pengar till andra banker, och inte fick låna av någon annan. Alla de företag som lånat pengar för att köpa upp skulder för att sälja dessa vidare hamnade i en situation där de inte kunde låna pengar av någon för att finansiera sina affärer.
I England fick vi för första gången sedan 1847 se hur massvis med människor krävde ut alla sina investeringar från en bank – Northern Rock. De trodde inte att banken skulle kunna betala tillbaka.
Vid den punkten började vi se den nya situationen, och det som karaktäriserar den. Efter detta började den brittiska regeringen och alla de som länge talat om hur viktigt det är att marknadskrafterna får spela fritt utan inblandning från staten att tala ett annat språk. Plötsligt så förväntades staten gå in och köpa en bank. Plötsligt vänds allt upp och ned.
Det är så kreditfrossan, som leder till att du inte kan låna pengar, inte kan låna till ett hus, inte investera i din industri eller låna till nästa köp av ett parti varor från Kina, leder till en finansiell kris. Det är där vi befinner oss idag. Det finansiella systemet börjar låsa sig när ingen längre kan lita på någon och inte vågar låna ut pengar.
Vad som händer härnäst är att de korttidslån, och investeringar, som behövs för att tillåta ekonomin att sluta cirkeln – vilket är nödvändigt för att kapitalet ska kunna realisera vinsten (det må vara fiktivt kapital, men det är nödvändigt för att för kapitalet att ha pengar i förskott så att det kan investera i varor, råvaror, transporter osv) – nu kommer att frysa till. Och när det fryser till slutar investeringarna. Det är början, inte på en tillfällig kris, utan på en reccession. En nedgång i produktiv kapacitet som förstärker sig själv. Den har redan börjat i USA och i delar av Europa.
Framtidsutsikter
Vad kan vi förvänta oss i denna situation? Vi måste för det första se att den senaste perioden karaktäriserades av vissa längre cykelöverskridande egenskaper. Det är förändringen av dessa som kommer att bestämma den fortsatta utvecklingen. Därför tror jag att vi måste arbeta med hypotesen att detta kommer att bli en svår reccession för de viktigaste ekonomierna att ta sig ur. De mekanismer som har använts tidigare, huvudsakligen skattesänkningar och låga räntor, kommer inte längre att vara lika effektiva som tidigare. I USA visar nu räntorna minusvärden. Det verkar helt ologiskt. Det är en nödåtgärd. Man försöker få någon att köpa något från någon. Det är också en desperat åtgärd som visar att det här är en recession som de inte kommer att komma ur helt lätt, så som de t.ex. gjorde efter kraschen när dot.com-bubblan sprack vid sekelskiftet.
Jag tror att man kan säga att den här gången har hela systemet arbetat igenom sig självt mer grundligt. De stabiliserande dynamiska processerna (kollapsen för Sovjetunionen, öppnandet av Kina osv) har passerat. Och därför kan vi anta att det blir en ganska djup recession. Jag ska inte låtsas som att jag har någon aning om hur lång den kommer att bli. Men den kommer att bli utdragen. Därför kommer det att bli en motsvarande utdragen period där kapitalisterna, med hjälp av statsapparaten, kommer att försöka dumpa kostnaderna för krisen på sina motståndare.
Vi kan vänta oss angrepp från borgarna
Hur kommer de att göra det? De kommer att försöka förmå arbetarna att betala för krisen (genom att attackera dem!), och de kommer att försöka dumpa över bördan på andra kapitalister (vilket kommer att öka motsättningarna mellan de olika imperialistiska makterna). USA kommer att fortsätta låta dollarn falla för att ge exporten en knuff och på så vis låta Europa betala priset (genom att tvinga upp värdet på euron relativt gentemot dollarn, och därmed försämra exportmöjligheterna för Europa).
Kapitalisterna kommer att försöka garantera sina tillgångar till råvaror med de nödvändiga åtgärderna, kanske även militära (vi vet vad de är kapabla till, de använder ju sådana åtgärder redan i nuläget).
Den borgerliga staten i den imperialistiska epoken
Kapitalisterna kommer också att använda sig av staten. Vi kan så klart inte nöja oss med att göra en förutsägelse och sedan vänta på att den ska inträffa, vi måste så klart följa utvecklingen steg för steg. Men jag tror att vi kommer att få se ett viktigt ideologiskt skifte. Det är mycket möjligt att kapitalisterna kommer att börja tala väl om staten. För det är i slutändan bara med hjälp av statliga ingripanden som kapitalisterna kan dumpa över kostnaderna på samhället. Därför tror jag att vi kommer att få se ett skifte i terminologin och i språket från de borgerliga ekonomerna.
I England gick storbankerna till staten och krävde att deras skulder skulle garanteras av statens bank. De sade ungefär: ”ok, vi börjar lånar låna ut pengar igen, men bara på villkoret att ni ger oss de pengar vi förlorar”. Det är ett mycket tydligt exempel på det som Lenins observerade: nämligen att kapitalisterna, i den imperialistiska epoken, måste använda sig av socialiseringsmetoder för att skydda sig själva och för att skydda kapitalismen. Det är ett tydligt tecken på att kapitalismens egen inre dynamik och utvecklingsförmåga går bet.
Detta tar oss hela vägen tillbaka, från att ha tittat på den nuvarande konjunkturen, dess relation till cyklerna som har skett, och dessa cyklers positioner inom den imperialistiska epoken. Och det är här vi slutar med att konstatera att det vi ser är det imperialistiska världssystemet i all sin tydlighet: imperialismens som ett ekonomiskt system som inte förmår att utveckla produktivkrafterna till förmån för mänskligheten, med ökad dominans från monopolen, ökad statlig intervention, växande oförmåga för kapitalismen att utveckla ekonomin, en ökning av användandet av ”socialiseringsmetoder” (nationalisering av banker, skatteökningar för arbetarna) när kapitalisterna försöker att dumpa över kostnaderna för sin kris på arbetarklassen och de förtryckta, samt på sina konkurrenter.
Kort sagt – den nuvarande krisen är en bekräftelse på karaktären av den epok vi lever i, en epok som karaktäriseras av återkommande kriser, krig och revolutioner. Det är där vi befinner oss.
Bildkälla, framsidan; Canva