Arbetarmakt arrangerade den 1 december ett möte på Socialistiskt Forum i Stockholm under rubriken Finanskapitalets diktatur eller arbetarregering? Vi återger här inledningen som hölls av vår kamrat Peter Larsson.
Krisen polariserar samhället
På SVT:s hemsida kunde man den 27 november läsa ännu ett kryptiskt meddelande om krisen i Grekland, så här stod det:
Det tog närmare 13 timmar för euroländernas finansministrar och IMF att enas om detaljerna för nästa nödlån. Grekland får upp till 43,7 miljarder euro i omgångar fram till slutet av mars, på villkor att Aten uppfyller villkoren. De största besparingarna i nästa års budget är pensionerna med upp till 15 % och lönesänkningar på 1,2 miljarder euro.
–Allt har gått bra. Alla greker har kämpat (för uppgörelsen) och i morgon gryr en ny dag för varje grek.
Det sa premiärminister Antonis Samaras efter att det nya svältprogrammet tillkännagavs i Bryssel. Hur ser då den nya dag ut, som ska gry för varje grek? I augusti 2011 låg arbetslösheten på 18,4 procent. I augusti i år låg den på 24,4 procent. I åldersgruppen 15–24 år ligger den runt 58 procent. Enligt den grekiska statistiska myndigheten ELSTAT sjönk BNP med –0,13 procent 2008, –3,1 procent 2009, –4,9 procent 2010, –7,1 procent 2011 och prognosen för 2012 är -6,0 procent.
Redan mellan 2007 och 2009 minskades de offentliga sjukhusens budget med 40 procent, och på Trojkans (EU, ECB, IMF) diktat har statens utgifter för vården sänkts med 32 procent sedan 2009. 2009 begicks 677 självmord, 2010 var de 830, 2011 927 st. och fram till augusti i år har 690 fall registrerats.
Så har dagarna grytt i det grekiska samhället. Men Antonis Samaras ser nog framåt med tillförsikt. Den grekiska överklassen har det gott ställt. Det finns mer tillgångar i deras ägo än hela den samlade statsskulden. I t.ex. Schweiz har de stuvat undan 200 miljarder euro. Samtidigt sänks pensionerna, pensionsåldern höjs, minimilönen och många arbetares löner sänks till 500 euro. Den arbetande befolkningen måste välja mellan mediciner, mat eller boende. Soppköken växer i takt med de privata vinsterna som framförallt europeiska banker och kapitalister suger ut ur landet.
Detta ger en bakgrund till den djupa klasspolarisering som fortskrider i Grekland. Den senast publicerade opinionsundersökningen ger uttryck för detta: det borgerliga ND får 26,5 procent, vänsterpartiet Syriza 31,5 procent, det socialdemokratiska Pasok ofattbart låga 5 procent och det nynazistiska Gyllene Gryning tar 12,5 procent. I valet 2009 fick Syriza 4,6 procent, i maj i år 16,78 procent och i juni 26,89 procent. Pasok fick för sin del 43,92 procent 2009. Gyllene Gryning var inte ens med på radarn.
Den kapitalistiska krisens effekter på samhället blev tydliga för mig när jag under två veckor fick tillfälle att träffa många kämpande arbetare och socialister i Aten. Av de samtal och möten jag hade kunde jag skaffa mig en uppfattning om vad som förenar men också vad som splittrar den organiserade arbetarklassen i varje fall i Aten, även om jag tror att det är representativt för landet. Det är om detta jag kommer prata på det här mötet. Den röda tråden i mitt inlägg kan sammanfattas i frågan: Vad är vägen framåt för rörelsen mot krisen?
Valet i juni ‒ en förlorad möjlighet
Tidigare i år var det som bekant val i Grekland. I maj och sedan omval i juni. Det var ett förlorat tillfälle för vänstern. Om vänstern hade bildat en enhetsfront för att vinna valet, hade de kunnat blockera borgarna från att rösta för åtstramningar i parlamentet. De hade kunnat stärkt arbetarnas rörelse genom att understödja deras självständiga initiativ och maktutövande på arbetsplatser över hela landet. De hade kunnat kämpa för en inställning av skulderna och ett förstatligande av bankerna under arbetarnas kontroll. Detta hade åtminstone varit något som den organiserade arbetarklassen hade kunnat kräva och sätta press bakom.
Dessvärre förlorade vänstern valet. Det stalinistiska KKE:s linje, som påminner om det tyska kommunistpartiets tredje perioden-politik under 30-talet, vilken kort och gott kan sammanfattas i att inte samarbeta med Syriza och skyla över passiviteten med frasradikala utspel, ledde till att de förlorade halva sin röstbas i omvalet i juni när de vägrade att ens överväga att bilda en vänsterregering med Syriza. Förmodligen hamnade de rösterna hos Syriza, som var beredda att bilda en vänsterregering mot krisen. Syriza var förvisso beredda att bilda en sådan regering, men inte en regering inriktad på att erövra makten åt arbetarklassen.
Syrizas motstånd mot krisen liknar i nuläget snarare en slags radikal vänstersocialdemokrati, dvs. ett reformarbete med arbetarklassen som adressat. Den radikala vänsterkoalitionen Antarsya, som är de i den grekiska vänstern som kommer närmast ett program för arbetarklassens maktövertagande, ställde i juniomvalet upp själva och alltså mot Syriza. Internt är de splittrade ifråga om huruvida de ska bygga koalitionen utanför eller i Syriza men tills vidare tycks de mer angelägna att hålla ihop koalitionen än att utöva något som helst organiserat tryck på Syriza i revolutionär riktning. Vad de kunde, kan och borde göra är att placera sig själva mitt i Syriza och försöka samla vänstern där kring ett program för en social revolution, i meningen upprättandet av en planerad ekonomi kontrollerad av arbetarnas massorganisationer.
När det stod klart att Ny Demokrati skulle lyckas ordna en parlamentarisk majoritet för åtstramningarna svarade Alexis Tsipras, ledaren för Syriza och tillika Synaspismos, som är den största komponenten inom Syriza, med att gratulera Antonis Samaras till ”segern”. Men den enda anledningen till att vänstern förlorade valet var att a) Ny Demokrati i egenskap av det största partiet belönades med 40 extra platser i enlighet med Greklands parlamentariska lagar, b) att KKE och Syriza hade misslyckats med att ingå en enhetsfront och sist men inte minst att c) media piskade upp en stämning av rädsla för vad som skulle ske med ett ”isolerat” Grekland om vänstern segrade och betalningarna till europeiska banker ställdes in, kryddat med en klassisk antikommunistpropaganda som utmålade vänstern som tjuvar av skattepengar (statens och bankernas spekulationer och investeringar med skattemedel nämndes naturligtvis inte).
Det fanns m.a.o. flera skäl för vänstern att utropa valet som illegitimt och utlysa en generalstrejk mot den nya och mycket bräckliga ”majoriteten” i parlamentet och för en vänsterregering mot krisen. Detta gjordes tyvärr inte. Men direkt efter det att resultatet av juniomvalet var klart, stod det klart att den nya regeringen fullständigt saknade social bas, vilket sammantaget med dess beslutsamhet att genomföra åstramningar oundvikligen skulle fördjupa klasspolariseringen och allt mer akut ställa frågan: vem ska bestämma?
Det behövs en obegränsad generalstrejk
Generalstrejken den 14 november, som förutom i Grekland ägde rum i Spanien, Portugal, Italien, Malta, Cypern m.fl. länder, visar på och en samma gång arbetarnas styrka och svaghet. Sedan krisen slog till har de grekiska arbetarna genomfört 24- och 48-timmars generalstrejker 16 gånger. Ändå sitter borgarna kvar i parlamentet fast beslutna att genomföra vilka åstramningar som än må krävas för att stabilisera kapitalismen genom att se till att mer makt och högre profiter skjuts till borgarklassen på den arbetande befolkningens bekostnad.
Generalstrejker kan fungera bra som varningsskott för att demonstrera arbetarnas kollektiva styrka, men om motståndaren vet att man bluffar duger varningsskott inte mycket till. Det är skillnad på en- eller tvådygnsgeneralstrejker, som den fackliga byråkratin i toppen av GSEE och PAME kan kontrollera, och obegränsade generalstrejker. En obegränsad generalstrejk tills dess att varenda åstramningsåtgärd är inställd och välfärden återställd, skulle lägga ett löpande samhällsansvar i arbetarnas händer och transportera makten över strejken nedåt, där frågan om vem som bestämmer över samhället skulle ges ett praktiskt svar; vi, arbetarna. En sådan situation skulle skrämma livet ur borgarklassen i Grekland och hela världen, för det är det enda sättet att bryta deras makt.
En obegränsad generalstrejk ställer dock fler frågor än svar: om regeringen faller, vilket skulle bli resultatet av att hårdnackat kräva återställd välfärd, med vad ska den då ersättas? En vänsterregering på parlamentarisk grund skulle ha legitimitet och kunna kallas arbetarregering så länge den vidtog åtgärder för att expandera och konsolidera arbetarklassens maktutövande över samhället – från kontroll över produktionen till den politiska administrationen – som det enda hållbara sättet att mota högern och tvinga de grekiska och europeiska kapitalisterna att betala för den kris de orsakat.
Men det skulle snart bli omöjligt att bygga ett socialistiskt samhälle på grundval av den korrupta och genombyråkratiserade grekiska staten. Makten över samhället skulle nödvändigtvis behöva överföras till arbetarnas massorganisationer, som skulle tvingas bygga upp nya institutioner för samhällsskötseln utformade efter en demokratiskt planerad och kontrollerad ekonomi.
Syriza och behovet av ett revolutionärt massparti
Syrizas massiva tillväxt blir begriplig i kontexten av att det trots alla generalstrejker som ägt rum och den arbetarkamp som konstant förs, ändå är borgarna som bestämmer. De grekiska borgarna är enade i sitt motstånd mot den arbetande befolkningen. Bakom sig har de makthavarna i EU och borgarklassen i hela Europa och världen. De håller stenhårt i sitt politiska projekt att omfördela samhällets rikedomar i en strid ström uppåt och därför måste de knäcka ryggraden på den organiserade arbetarklassen.
Jämfört med den fiende de har mot sig, är den förvisso imponerande kampen och solidariteten som den grekiska arbetarklassen ger prov på, som skillnaden mellan lösa trådar och en färdigsydd handske. Den grekiska arbetarklassen behöver också bli en handske, och det är medvetenheten om detta som har fått Syrizas led att svälla. Det var därför KKE bestraffades när de vägrade att ens överväga att bilda en vänsterregering. Den grekiska arbetarklassen är förenad i sitt motstånd mot krisen, men splittrad organisatoriskt och politiskt. Vad som behövs för att överkomma splittringen är ett politiskt nav som binder samman den spridda och sektoriella arbetarkampen i en aktiv solidaritet och utrustar dem med ett politiskt mål: en regering av arbetarna och för arbetarna.
Ett revolutionärt massparti kan fylla den funktionen: att vara ett politiskt nav och ge kampen ett politiskt mål. Syriza har gått åt vänster under trycket från masskampen och är öppet för olika strömningar inom vänstern att fritt organisera sig i. Det är på en och samma gång en möjlighet och en svaghet. I Syriza finns element som står mer till höger och för en vänsterreformistisk politik som ställd mot borgarklassens nyliberalism är ogenomförbar – inte minst Syrizas ledning genom Synaspismos – men där finns också möjlighet för den revolutionära vänstern att samla sig och kämpa för att omvandla Syriza från ett vänsterreformistiskt parti till ett parti för direkt aktion och social revolution.
Krisen kommer att fördjupas och åstramningsregeringen kommer på ett eller annat sätt att falla. Frågan om vem som ska bestämma över samhället kommer att ställas mer akut och om inte vänstern kan svara att det är den arbetande befolkningen som ska bestämma över samhällets produktion och resurser, och visa sig beredda att praktiskt organisera detta, så kommer svaret att komma från högern och vara reaktionärt. Det lilla men mycket aggressiva Gyllene Gryning ger en obehaglig bakgrund till en situation där vänstern har misslyckats med att ge ett revolutionärt svar på krisen, en situation som för närvarande är begränsad till lokala undantag. Men i och med att krisen fördjupas och klasspolariseringen med den, och om arbetarrörelsen inte är situationen mogen och förr och inte för sent reser sig för att ta över samhällsrodret, så kommer på ett eller annat sätt arbetarrörelsens ryggrad att krossas och högervindar blåsa in över dess skelett.
Lösningen på krisen är global eller inte alls
Om arbetarklassen i Grekland lyckas fälla regeringen och upprätta en dubbelmaktssituation genom en obegränsad generalstrejk, skulle det få en ljudlig resonans på Spaniens, Portugals och Italiens gator och torg. Om å andra sidan deras motstånd skulle demoraliseras, isoleras och ebba ut under trycket av EU:s och den grekiska statens repression, så skulle det ge självförtroende åt borgarklassen att fortsätta sitt nyliberala förstörelseverk i alla krisdrabbade länder. Den internationella solidariteten måste vara topprioriterad för vänstern idag och inte bara i form av välgångsönskningar utan framförallt organisatoriskt. Generalstrejken den 14 november ger oss en bild av vad som är möjligt med internationell solidaritet och samorganisering.
Det finns ingen nationell lösning på den här krisen. Om Grekland t.ex. skulle återgå till drachman, vilket bl.a. Jonas Stjöstedt föreslår, för att sedan devalvera sig ur krisen, skulle priserna på importerade konsumtionsvaror istället öka och den arbetande befolkningen skulle tvingas betala för krisen genom ökade levnadsomkostnader och inflation.
Lösningen är global eller inte alls; antingen ett Europas förenta socialistiska stater, byggt på arbetarklassens samarbete över alla nationsgränser, eller så fortsätter borgarklassen i Europa att spela ut länders arbetande befolkning mot varandra i syfte att skapa högre och högre vinster. Men några måste börja, och idag är Grekland den svagaste länken i den kedja som borgarklassen försöker hålla nere Europas arbetarklass med. Jag uppmanar er därför till sist att fortsätta hålla ett vaksamt öga på vad som sker i Grekland. Sätt er in i den grekiska arbetarklassens kamp och lär av den och försök stödja den på de sätt ni kommer på.
Peter Larsson