De flesta har säkert råkat ut för att någon i en diskussion utbrister ”ja, det där kanske är sant för dig men inte för mig”. Ett annat grepp som är vanligt mot t.ex. marxister som argumenterar för att en viss analys eller handlingslinje är den korrekta, är att blankt förneka att det går att ha sådana säkra anspråk på sanning och kunskap. Sådana här argument har blivit folkliga och många tar till dem reflexmässigt numera. Men faktum är att de har en lång idéhistorisk tradition och att de befinner sig i direkt motsättning till marxismen och dess kunskapssyn.
Relativism och skepticism
Föreställningen att vad som är sant och falskt bestäms av perspektivet hos den som fäller påståendet kallas för relativism medan föreställningen om att det är svårt att ha veta saker med säkerhet kallas för skepticism. Detta är detsamma som att säga att det inte finns allmängiltiga, objektiva, sanningar som gäller för alla. För relativisterna är sanningen alltid bunden till lokala och specifika förhållanden. En av de varianter på relativismen som har fått mest fotfäste är antagligen kulturrelativismen. Den säger att varje kulturell sfär formulerar sina egna sanningar, och att det inte finns någon instans eller metod som kan vara grund till ett objektivt omdöme, när olika påståenden uttalas på ett oförenligt sätt om samma fenomen. En sekulärt och vetenskapligt orienterad kultur och en religiöst och mytologiskt inriktad kultur har båda sina respektive sanningar. Evolutionsläran och bibelns skapelseberättelse är båda lika sanna inom sina respektive kretsar.
Sedan början av 1980-talet har dessa idéer framförallt framförts inom en familj av skolor som kan benämnas postmodernism. Som namnet antyder handlar det om teoribildningar som binds samman av idén om att moderniteten och dess frågeställningar och lösningar är inaktuella, d.v.s. att vi i olika avseenden befinner oss efter moderniteten. Moderniteten är på många sätt ett oklart begrepp, men så mycket kan sägas att det försöker beskriva idéer och samhällsrelationer som uppstod som reaktion mot resterna av medeltiden och feodalismen. Det är ett icke-marxistiskt försök att namnge den borgerliga revolutionens epok och den nya värld som dessa revolutioner öppnade upp. Både den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet och upplysningen på 1700-talet är komponenter i det som kallas för moderniteten.
Både den vetenskapliga revolutionen och upplysningen uttryckte en tilltro till att samhället kunde och borde utvecklas framåt till högre nivåer av välstånd och frihet. Det mänskliga förnuftet sågs som universellt och med kapacitet att förstå och bemästra världen, både den sociala och naturen. Med hjälp av naturvetenskapliga och politiska sanningar skulle vidskepelse och reaktionär traditionalism bekämpas. Det hittills högsta och mest konsekventa uttrycket för dessa strävanden representeras av socialismen och marxismen. Det är därför inte förvånande att olika former av postmodernism öppet eller indirekt hamnar i motsättning till typiska marxistiska uppfattningar. Detta blir ett oundvikligt led i deras angrepp mot sanningsanspråk och djärva historiska målsättningar.
Postmodernism som etnisk sekterism
Postmodernistisk kulturrelativism har översatts till konkret politik framförallt i form av multikulturalismen. Som sådan har den haft ett inflytande långt utanför akademiska eller aktivistiska miljöer. Multikulturalismen var under en period på 1980- 90- och 00-talet normgivande officiell politk i ett antal länder, bl.a. Storbritannien. Även i Sverige hade den stark genomslagskraft. Multikulturalismen menar att samhället ska vara en sorts federation av etniska, religiösa och kulturella grupper som lever sida vid sida och odlar sin egen särart samtidigt som man samsas om vissa grundläggande samhällsfunktioner som t.ex. infrastruktur.
I Sverige har den officiella politiken delvis haft en multikulturalistisk prägel vilket har tagit sig uttryck t.ex. i form av religiösa friskolor. Ett annat exempel på hur multiukulturalismen har påverkat samhälle är lagarna kring äktenskap där tvångsgifte inte är förbjudet och dispens för att gifta sig har getts åt minderåriga. Dispenser från att delta i sex- och samlevnadsundervisning har varit officiell linje till nyligen. Allt för att underlätta en separatistisk existens för vissa etniska-religösa grupper under ledning av ett konservativt etablissemang. I London var multikulturalismen officiell ledstjärna under flera decennier vilket resulterade i att staden spjälkades upp i etniska enklaver på ett sätt som saknar motstycke. Som regel har enklaverna varit prisgivna åt traditionella ledarskikts konservativa tillämpningar av religion och tradition. Dessa konservativa traditionalister – präster, imamer, klanledare, krämare, högerfolk – har stått för en kritik av moderniteten och väst som gjort att postmodernisterna i någon mening känt sig besläktade med dem. Både postmodernisterna och de här traditionalisterna är trots allt antimodernister och kan ofta förenas i ett gemensamt missnöje över vetenskap, ideologierna, industrier och storkapital.
Postmodernismen korrumperar vänstern
Men postmodernismen har inte bara influerat borgerliga och socialdemokratiska politiker som vill göra överenskommelser med eliterna inom grupper som invandrat till väst. Vänstern har också sugit åt sig relativismen och gjort politik av den. I början av 00-talet svepte en liten vänstervåg över världen. Nyliberalismen och kapitalismen utmanades av globaliseringsrörelsen och massdemonstrationerna mot imperialistiska toppmöten i regi av IMF och Världsbanken. Men den politiska linje som kom att bli dominerande inom denna vänstervåg var inte i första hand någon av de traditionella marxistiska skolorna, utan just en vänsterbetonad form av postmodernism. Inom de så kallade sociala forumen, som var navet under de årens mobiliseringar och debatt, fanns ett förhärskande koncept som gick ut på att rörelsen inte skulle samla sig kring någon bestämd uppfattning om ett alternativ till det man kritiserade – nyliberalismen och kapitalismen – och följaktligen behövdes inte heller någon samling runt en gemensam strategi. Detta hade ju (mycket riktigt) varit detsamma som att göra anspråk på att föra fram en allmängiltig sanning om vad som krävs för att lösa samhällets och mänsklighetens problem och det är just det som relativister inte kan acceptera. Istället valde man att i diffusa termer prata om att det fanns ”många alternativ” till nyliberalismen. Man tänkte sig i positiv bemärkelse motståndet som fragmentiserat i olika grupper där var och en av dessa hade sina egna målsättningar och metoder. Precis som trotskister och femte internationalister inom rörelsen förutsade så splittrade detta kampen och gjorde den politiskt suddig och svarslös inför borgerlighetens och imperialismens sammansvetsade stormangrepp.
Omvandlad till politik så har postmodernismen lyckats prägla betydande delar av vänsterns tänkande i en annan bemärkelse och det gäller den så kallade identitetspolitikens spridning. Identitetspolitiken tar fasta på postmodernismens idé om att modernitetens stora projekt och rörelser har spelat ut sin roll, d.v.s. fenomen som vetenskapen, ideologierna, arbetarrörelsen, kulturella strömningar o.s.v. har inte längre något att erbjuda. Dessa stora bärare av objektiva sanningsanspråk måste ersättas med kampen från smala kategorier av förtryckta där den gemensamma nämnaren är att kunna förenas i en gemensam känsla av upplevt förtryck. De förtryckta har bara sin subjektivt upplevda känsla av en gemensam erfarenhet att bygga på; kvinna, sexuell minoritet, religiös minoritet, etnisk minoritet o.s.v. Även förtryckarna sammansvetsas av subjektiva identiteter, varför de förtrycktas kamp i första hand riktar sig mot andra grupper av personer – vita, män, heterosexuella, o.s.v. – snarare än anonyma system som t.ex. det kapitalistiska. Genus, feminism och queer är exempel på fält där identitetspolitiken helt eller delvis dominerar. En central tanke är att identiteterna måste bygga på självupplevt förtryck. En man kan aldrig förstå en kvinnas erfarenheter. En vit kan aldrig förstå en svart persons erfarenheter. En heterosexuell kan aldrig förstå en homosexuells erfarenheter o.s.v. Men vad de postmodernistiska identitetsteoretikerna gör är att de blandar ihop två saker. De gör nämligen ingen distinktion mellan att uppleva en annan människas erfarenheter å ena sidan och att kunna sympatisera med en annan människas situation och strävanden å andra sidan. Det finns inget som säger att det första är bokstavligt nödvändigt för att det andra ska kunna vara fallet. Tvärtom tycks det mänskliga förnuftet vara just så universellt beskaffat att vi kan fälla principiellt genomtänkta omdömen om världen som är fullt begripliga för alla, som t.ex. att slaveri är både ineffektivt och moraliskt anstötligt. Var och en kan fundera över om det verkligen är nödvändigt att själv vara slav för att begripa den fulla innebörden av detta uttalande?
Som påpekats finns den postmodernistiska antimoderniteten inbyggd i identitetspolitiken och så gör även relativismen. Föreställningen om lokala sanningar som är giltiga endast inom mer eller mindre tillslutna grupper märks tydligt i förkastandet av möjligheten till förståelse över gruppgränserna. Relativismen märks också i oviljan att formulera ett generellt politiskt alternativ som är giltigt för alla förtryckta samt i att ”förtryckt” är en subjektivt självdefinierad kategori, snarare än en faktisk beskrivning av relationer och positioner i ett system som är vad det är oavsett hur de inblandade ser på sig själva. I en marxistisk analys är arbetaren utsugen i ett ekonomiskt system som regleras av vissa rörelselagar som de flesta involverade inte kan överblicka och deras subjektiva uppfattningar om vad som pågår har strängt taget inte med saken att göra.
Irrationalitet och självmotsägelser
Postmodernismen har onekligen varit framgångsrik i att vidareutveckla sina abstrakta filosofiska resonemang till praktisk politik och det är också där dess enda originalitet ligger. Utgångspunkterna är väl kända och har besvarats framgångsrikt otaliga gånger. Ändå kommer de skepticistiska och relativistiska idéerna hela tiden tillbaka. En av anledningarna till det är att deras naturliga pessimism passar i tider av reträtt och nederlag, precis en sådan period som rått från 1980-talet och framåt. Detta gör att man ständigt måste påminna om de mest grundläggande motargumenten, som i stort sett allihopa härstammar från Platon och Aristoteles men som förtjänar att återupprepas.
Ett bra kriterium att använda för att testa om en tes håller är att undersöka om den kan tillämpas på sig själv. Alltså: kan relativismens och skepticismens förhållningssätt användas på dem själva och vad händer då?
Är påståendet att alla påståenden är relativa själv ett objektivt påstående, d.v.s. sant för alla? Detta är i så fall en flagrant självmotsägelse från relativisternas sida eftersom det inte finns några objektiva sanningar, och då kan det inte vara sant i någon djupare mening att sanningen är relativ. Med andra ord, om det är objektivt sant (om relativisten vill att världen ska acceptera deras tes som ett allmängiltigt faktum) att sanningen är relativ så måste den vara falsk om den är sann på detta vis – eftersom det då har bevisats att det i alla fall finns en objektiv sanning, nämligen den att sanningen är relativ. Relativisterna hamnar alltså i den egendomliga situationen att deras huvudtes blir falsk om de framhärdar i att den är sann. En uppenbar absurditet. De kan förstås försöka lösa problemet genom att hävda att deras huvudtes själv är en relativ sanning. Om vi påminner oss om vad relativism är så säger den i princip att allt kan vara sant beroende på utgångspunkten. Om sanningen är relativ så öppnar det för möjligheten att det är sant att relativismen är objektivt falsk. Om det nu verkligen är sant för någon att den är OBJEKTIVT falsk så måste den vara falsk för alla. Även den utvägen gör att relativisterna hamnar i en absurditet.
Samma typ av resonemang kan användas även på skepticismen. Skepticismens tes är att vi inte kan ha säker kunskap. Men vet vi det? Uttrycker denna tes ett säkert vetande? I sådana fall tycks vi ju kunna veta en sak med säkerhet i alla fall och då borde vi kanske kunna veta ännu mer. Om tesen att vi inte kan ha säker kunskap är sann så blir den automatiskt falsk på samma gång. Hur de än vrider och vänder på det hela så trasslar postmodernisterna in sig i självmotsägelser vilket är ett kännetecken för teoribildningar som är irrationella och förnuftsvidriga.
En möjlig utväg för relativister och skeptiker är att förneka värdet av förnuft och rationaliet eller att hävda att något sådant som ett universellt förnuft kapabelt till objektiva utsagor inte existerar. Redan tidigare i filosofihistorien har relativister och skeptiker tagit det steget. Ett exempel är Nietzsche, en filosof som omhuldats av både nazister och postmodernister. Även Nietzsche insåg att man måste välja vilka utsagor som ska få företräde när det uppstår en konflikt mellan uppfattningar som motsäger varandra direkt. Om förnuftet och verkligheten inte ska vara högsta instans så gäller det att hitta en annan bas för de påståenden som får status av att vara vägledande. Han ansåg att att känslorna, styrka, tradition och tro skulle avgöra. Då är det inte längre en fråga om vilka utsagor som är sanna utan det handlar bara om vilka utsagor som ska räknas som sanna uifrån hur mycket makt som kan sättas bakom dem eller i vilken utsträckning människor väljer att ha känslomässigt grundad tillit till utsagorna. Detta är en kunskapssyn som passar utmärkt för totalitära krafter. Relativismen och skepticismen, och därmed postmodernismen, har i grunden helt reaktionära implikationer.
Postmodernismens reaktionära potential kan dels visas teoretiskt men den bekräftas också av den egna historien. När 1960- och 70-talens vänstervåg ebbat ut var det till postmodernismen som demoraliserade ex-marxister vände sig om de ville fortsätta att upprätthålla bilden av sig själva som ”kritiska”. Den kollapsade vänsterrörelsen försåg postmodernismen med de kadrer den behövde för att ta över hela sektorer av den akademiska miljön. Under 1980- och 90-talen gick det att göra karriär på universiteten genom att vara postmodernist vilket ytterligare förstärkte dess position. När den imperialistiska, nyliberala och kontrarevolutionära offensiven pågick som värst under 80-, 90- och 00-talen predikade postmodernismen att alla ”stora berättelser” var döda och att det inte fanns något generellt alternativ till de dominerande borgerliga idéerna. När det var mer nödvändigt än någonsin att organisera ett motstånd spred man ut legenden att det inte fanns några ”subjekt” längre, som en sammanhållen arbetarklass t.ex., vilket bidrog till att fragmentisera alla subversiva krafter. Postmodernismen har idisslat antika idéer och enbart lyckats med att sprida cynism och demoralisering.
Vetenskaplig socialism och det klassiska arvet
Mot postmodernismens självmotsägelser och betoning på subjektiv tro för vi marxister fram perspektivet på objektiv kunskap och sanning. Exakt vad som ska menas med detta rent tekniskt är förvisso en omstridd fråga i marxistiska kretsar, men så mycket är klart att man inom traditionell marxism har en positiv syn på möjligheten av att nå verklig kunskap.
Det finns ingen anledning för marxister att formulera en egen separat kunskapsdefinition. Vi kan med fördel hålla fast vid den klassiska kunskapsdefinitionen som går tillbaka till Platon och Aristoteles och som säger att kunskap är ”sann välgrundad tro”. För att ett påstående ska utgöra kunskap måste det alltså vara sant, det måste finnas goda skäl som talar för att det är sant och den som uttalar påståendet måste själv tro på att det är sant. Men det är förstås nödvändigt för marxister att förstå denna definition på sitt eget sätt.
Angående sanningsbegreppet så kan den så kallade korrespondensteorin fungera som en stark kandidat till att utgöra definitionen för vad sanning är. Enligt korrespondensteorin är ett påstående sant om det stämmer överens med de sakförhållanden som det uttalar sig om. I denna definition är det verkligheten som görs till avgörande instans för att pröva en utsaga. Korrespondensteorin passar bra till marxismens verklighetsuppfattning som är materialistisk vilket betyder att den beskriver världen som fysisk och oberoende av människornas betraktande. En fysisk värld som finns till på sina egna villkor är ju rimligen beskaffad på ett visst sätt med naturlagar och olika beståndsdelar. Om världen har viss egenskaper, både fasta och tillfälliga, så faller det sig naturligt att tänka sig att det kan finnas vissa uttalanden som bättre lyckas ringa in och beskriva dessa egenskaper än andra. Att alla uttalanden onekligen har en subjektiv bakgrund är ett skenproblem eftersom det inte finns några som helst logiska hinder för att ett subjektivt uttalande skulle kunna stämma väl överens med hur verkligheten är beskaffad. Ett av relativismens och skepticismens stora misstag är att de ser den mänskliga perceptionsapparaten som något som skiljer oss från världen, medan man inom marxismen och materialistiska åskådningar räknar med att perceptionsapparaten förenar oss med omvärlden.
När det gäller goda skäl så går marxisterna utanför den traditonella västerländska uppdelningen i empiriser och rationalister. Empiristerna menar att goda skäl kommer ur erfarenheten. Detta är förstås en rimlig tanke i många situationer men den leder också till stora problem. Bland annat så förefaller det svårt att förutsäga händelser i framtiden utifrån ett strikt erfarenhetsperspektiv då vi än inte har haft erfarenhet av framtiden (det ligger i sakens natur). Vi har behov av mer omfattande uttalanden än sådana som handlar om upplevda erfarenheter. Vi behöver ha tillgång till teorier, generaliseringar och hypoteser som hjälper oss att göra förutsägelser och att uttala oss om större grupper av fenomen utan att vi har haft direkt erfarenhet av alla ingående exemplar (som atomer eller celler till exempel). Men ett ensidigt betonande av idéer och teorier leder i förlängningen till att man vänder sig bort från erfarenheten som ett korrelat till spekulation och teori.
Marxismens bidrag till vad som kan utgöra goda skäl för kunskap är att peka på praxis eller den praktiska bearbetningens roll. Som kunskapssubjekt står vi inte vid sidan om verkligheten och fäller teoretiska påståenden. Vi interagerar hela tiden med världen och det är i den interaktionen som våra omdömen testas, utvecklas och förfinas.
Anders Johansson
Bildkälla, framsidan; Förbränningsugnar i koncentrationslägret Buchenwald nära staden Weimar i Tyskland; Wikimedia Commons; Public domain. Nazisternas folkmord på judar under andra världskriget är en av 1900-talets mest väldokumenterade händelser. Trots det har delar av extremhögern under flera decennier försökt att underminera kunskapsläget när det gäller denna händelse genom att förneka det uppenbara. Genom att anta en skeptisk och/eller relativistisk syn på kunskap blir det i princip omöjligt att argumentera på ett seriöst sätt för att exempelvis förintelsen faktiskt har ägt rum, och inte bara att man tror att den har ägt rum.