Folkkampanjen för gemensam välfärd: hur för vi kampen till seger?

I våras bildades Folkkampanjen för gemensam välfärd som en sammanslagning av några olika kampanjer, som Välfärd utan vinst, Gemensam välfärd, Rädda vården med flera. Frågan har uppenbarligen sprängkraft, och flera undersökningar tyder på att en överväldigande majoritet i Sverige vill ha en bra, gemensam och icke vinstdriven välfärd. Folkkampanjen är därför ett betydande steg i rätt riktning, och kan förhoppningsvis bli den samlande kraft som denna fråga behöver. Mest hoppfullt av allt är att SEKO Stockholm, och senare flera fackliga organisationer, ställde sig bakom kampanjen.

En fråga blir nu hur den här kampen bäst ska föras. Det kommer att vara manifestationer på flera håll i landet 21 september, och det är givetvis viktigt att vi mobiliserar för att göra dessa så stora som möjligt. Ett problem med progressiva kampanjer är dock att de allt som oftast stannar vid opinionsbildning. Demonstrationer, manifestationer, affischer och debattartiklar är givetvis nödvändigt – problemet är dock att det inte räcker, och att vi sällan verkar gå utöver detta. Det finns två grundläggande problem med detta.

Det första är att många inom vänstern har en överoptimistisk – eller ja, naiv – tro på något slags snöbollseffekt: för varje demonstration öppnas flera ögon, och varje demonstration blir större. Bristen i det resonemanget är: det funkar inte så. Istället blir det, i varje exempel jag har sett, så här: kulmen nås snabbt – för det mesta första demonstrationen, vid något enstaka tillfälle, när det mobiliserades dåligt inledningsvis, den andra – och sedan blir de mindre och mindre. Om inget mer händer än demonstrationer, slutar folk att komma. Ett typexempel på detta är Septemberalliansen.

Det andra problemet är att opinion inte räcker. Undersökningar må peka på att 80 % av alla är emot privata vinster i vården – det är sällan undersökningar i någon fråga ger så stora majoriteter – men detta påverkar inte den förda politiken. Opinionen har även tagit sig mer konkreta uttryck: Miljöpartiets kongress tog, mot partistyrelsen vilja, ställning mot vinster i välfärden, och samma sak gjorde LO-kongressen, mot sin ledning. Problemet är dock att när en opposition driver igenom ett beslut på en kongress, utan att se till att tillsätta en ny ledning som faktiskt tror på beslutet, riskerar det att bara bli ord på ett papper. LO-ledningen gjorde raskt utrymme för undantag, som kan komma att helt förta värdet av beslutet, och MP-ledningen – anförd av Gustav Fridolin som har släppt all sin ungdoms radikalitet och numera säger sig föredra att regera med tokborgarna i C och FP framför V – kommer knappast att vara främmande för att kompromissa bort hela beslutet.

Kräv en facklig kamp för våra intressen

Det som behövs för att en stor majoritet av alla i Sverige ska få sin vilja igenom, och vi få en utbyggd och gemensam välfärd utan privata vinster är inte bara missnöjesyttringar, utan direkt kamp. En ny regering med S och MP – med eller utan V – kommer knappast att räcka heller. Men den gladaste överraskningen när Folkkampanjen bildades var som sagt att SEKO Stockholm ställer sig bakom. Kampanjer som bildas på initiativ av vänstern får ibland stöd av några LO-klubbar – men att Stockholmsavdelningen för ett av de största LO-förbunden ställer sig bakom kan vara början på ett genombrott. Till det kan nu räknas flera SEKO-avdelningar, delar av Kommunal, GS avd 9 m.fl. Det finns uppenbarligen en potential för ett bredd fackligt stöd. För att detta ska leda till något mer än bara en mer omfattande opinionsbildning krävs det dock att det fackliga arbetssättet ändras.

Gång på gång sedan alliansregeringen tillträdde 2006 har det uppstått rop från de fackliga leden att deras organisationer ska agera. Facktopparna har dock gång på gång slagit ifrån sig: borgarregeringen är ju vald, det vore odemokratiskt att hindra dess arbete! Vi kan inte fortsätta att acceptera denna förklaring. Arbetarrörelsens syn på demokrati måste vara något mer än att bara rösta var fjärde år – på politiker som sen kanske ändå inte gör som vi hade hoppats – och däremellan på sin höjd syssla med opinionsbildning. Det är dags att återuppväcka gamla ideal om en mer aktiv demokrati, där vi kämpar för våra rättigheter och intressen kontinuerligt. Dessutom gör arbetsköparsidan detta ständigt med sina nedläggningar, sina lobbyister och in ekonomiska utpressning. Att acceptera ”de demokratiska spelreglerna” – av våra politiska motståndare definierade som att rösta vart fjärde år och i övrigt lyda order – är inte att vara demokratisk, det är att acceptera nederlag. Det är att säga till högern: ni vinner, ni får utforma samhället som ni finner bäst, för vi är rädda att liberaler ska kalla oss ”odemokratiska”.

Vi kan helt enkelt tvingas ta till lite mer drastiska metoder för att hålla riskkapitalister och myglare borta från vår välfärd

Istället för detta knäböjande för regler och för ideal som är främmande för dem som arbetarrörelsen en gång grundades på, måste vi säga till våra fackliga och politiska företrädare: nej, vi accepterar inte det argumentet – din uppgift ska vara att slåss för våra intressen, gör det!

För en kämpande facklig gräsrotsrörelse!

Jag har inga illusioner om att LO-förbundens ledningar genast ska resa sig från sin passivitet, och inse att vägen framåt är masskamp snarare än förhandlingar bakom lyckta dörrar. Det kommer att kräva organisering underifrån, det kommer att kräva en facklig gräsrotsrörelse i LO- och TCO-förbunden – och det kommer att kräva konflikter med de nuvarande ledningarna. Det kommer att krävas att medlemmarna tillsätter nya, kampvilliga ledningar, som inte sitter där som ett karriärval, som inte har löner som mångdubbelt överstiger deras medlemmars, utan som sitter där för att de representerar sina medlemmar och för att de inser att facklig kamp innebär klasskamp.

Jag tvivlar inte på att en sådan facklig gräsrotsrörelse för att åter göra facken till verkliga kamporganisationer kommer att baktalas och fördömas som ”antifacklig”. Detta är nonsens. De tröga, passiva, medgörliga och byråkratiska fackliga organisationer förlorar allt fler medlemmar, får allt mindre kraft, och har framför allt svårt att rekrytera ungdomarna. En pånyttfödelse av facken till en kamporganisation utan byråkratiska privilegier för dess toppar är tvärtom det enda sättet att försvara facken från den pågående nedgången.

Försvaret av välfärden, mot privatiseringar, mot privata vinster och riskkapitalister är en av de viktigaste frågorna som fackets medlemmar står inför – således är det en fråga som facken direkt ska slåss för. De stora restriktioner för konfliktåtgärder som har pålagts fackföreningarna gäller inte politiska strejker. Givetvis kommer arbetsköparna och borgarna att försöka förklara varje politisk strejk för olaglig och samhällsfarlig. Arbetarrörelsen måste tvärtom göra detta till en etablerad och nödvändig form av försvaret av våra grundläggande rättigheter. Att inte ta striden innebär att medge nederlag från början. Det är dags att kräva handling!

Jens-Hugo Nyberg