Demonstrationen tågar mot Israels ambassad
Torsdagen 31/7 2014 hölls den sjunde demonstrationen i solidaritet med Gaza efter att Israels mordiska bombkampanj inletts. Sveriges radio uppskattade deltagarantalet till 2000 och det stämde förmodligen ganska bra. Palestinska föreningen i Stockholm var huvudarrangör för demonstrationen som gick från Mynttorget (nära riksdagen) till Israels ambassad.
I praktiken kom vi förstås inte fram ända till ambassaden eftersom polisen spärrat av så att sionisterna inte skulle behöva utsättas för alltför närgången uppmärksamhet för sina motbjudande brott. En bra bit över tusen civila människor har dödats av Israel i skrivandet stund. Flera hundra av dem är små barn. Att tåga mot ambassaden var därför det mest logiska och det var helt klart känslan bland deltagarna också. Stämningen blev mer militant ju närmare ambassaden vi kom. Populära slagord var de vanliga: ”Yalla, yalla muren ska falla”, ”Krossa, krossa, krossa sionismen”, ”Netanyahu mördare – sluta döda Gazas barn” och många fler därtill.
Utanför ambassaden
En demonstrations politiska inriktning styrs onekligen i stor utsträckning av arrangörer och tongivande organisationer. Trots sina förtjänster när det gäller att arrangera de senaste veckornas demonstrationer så finns det visa grundläggande politiska svagheter som kommer fram i tal och slagord.
En sak som måste förbättras är att inte enbart kritisera ockupationen, blockaden mot Gaza, bosättningarna och Israels regelbundna småkrig mot palestinierna. Dessa företeelser ska självklart kritiseras skoningslöst. Men det hela handlar trots allt inte om en stat som råkar begå visa kriminella handlingar och som skulle vara en legitim statsbildning om den upphörde med dessa handlingar. Hela Israels existens bygger på etnisk rensning och terror. Det är det sionistiska projektets innersta kärna, att erövra land genom krig. Den enda fred Israel egentligen kan gå med på är en som bygger på palestiniernas fördrivning. Därför kan ingen demokrat, antiimperialist eller socialist – om dessa ord verkligen betyder något – erkänna Israels rätt att existera. Att det här inte sägs rent ut på demonstrationerna är ett problem därför att det bidrar till att sprida orealistiska illusioner om kampens innehåll. På dagens demonstration var det många som slöt upp bakom kraven att stoppa bombningarna och blockaden mot Gaza. De sakerna går att uppnå här och nu om Israel pressas tillräckligt hårt. Men så länge Israel finns kvar och palestinierna är förvisade till sina bantustans så kommer nya blockader, nya bombkampanjer, bosättningar och så vidare.
En annan sak som måste förbättras är frågan om att stödja det väpnade motståndet mot Israel. På dagens demonstration var det oss veterligen ingen talare som klart ut vågade säga att det väpnade motståndet måste stödjas, att de attacker som genomförs från Gaza mot Israel är berättigade rent principiellt. Det är helt fel att prata om att Israel har ätt till självförsvar så länge det sköts snyggt, är proportionerligt i förhållande till palestiniernas våld o.s.v. Imperialister och kolonialister kan aldrig erkännas någon rätt överhuvudtaget att begå handlingar som befäster deras förtryck. Folkrätten har inte med saken att göra. Det handlar om reglerna för klasskampen och olika former av revolutionär kamp. Gazas modiga barn, sjukvårdare, journalister och människor överhuvudtaget måste absolut hyllas. Men de beväpnade motståndskämparna som åsamkat Israel större skador än vad som beräknats måste också hyllas för sina militära handlingar mot Israel. Detta bör vi göra på nästa demonstration.
Anders Johansson