Hon kanske ser snäll ut, men håll hårt i era rättigheter när Ebba är i farten!
KD:s nya ordförande, Ebba Busch Thor, har åter lyft förslaget om samvetsfrihet inom vården. Vårdanställda ska alltså, om hon får bestämma, kunna vägra utföra sådant som går emot deras principer, som aborter, abort- och preventivmedelsrådgivning och blodtransfusioner, eller vad man nu råkar ha för föråldrade moraluppfattningar. Detta är ingen ny ståndpunkt för KD, även om de inte har drivit det aktivt på sistone. Nu är det alltså dags igen. Vi kan inte betrakta förslaget som något annat än ett försök till urholkning av aborträtten, en rätt vi ovillkorligen måste försvara.
Det är förstås inte heller förvånande att KD lyfter frågan. Partiet är inte officiellt för att inskränka rätten till abort, men det är uppenbart att de är opålitliga i frågan. Det är knappast opportunt att driva den ståndpunkten idag, men en stor del av medlemmarna är för att avskaffa aborträtten. Som vi vet har Ebba Busch Thor exempelvis varit med i Livets ord.
En del liberaler bemöter förslaget med att anställda ska göra det som ingår i jobbet, det vill säga det arbetsköparna tycker ska ingå. Som socialister måste vi självklart avvisa någon sådan princip. Vi anser tvärtom att arbetarna har all rätt att vägra många uppgifter. Helst givetvis en kollektiv vägran mot förnedrande, hälsovådliga eller reaktionära uppgifter, men i avsaknad av en kollektiv kamp är vi helt för enskilda busschaufförers rätt att vägra köra flyktingar till deportation, biljettkontrollanters att vägra delta i REVA-kontroller, eller envars rätt att vägra medverka till vräkningar av fattiga eller avhysning av romska läger, för att nämna några exempel. Däremot finns det jobb som har som främsta uppgift att tillgodose människors nödvändiga behov, och inte att skapa privata vinster eller upprätthålla maktstrukturer. Vården är det kanske främsta exemplet. Givetvis är det nödvändigt att upprätthålla en rimlig arbetsmiljö och arbetsbörda för vårdanställda, men de kan inte ha rätten att välja fritt vilka patienter de vill hjälpa bara för att de har vissa åsikter.
Aborträtten måste försvaras ovillkorligt, och i det ingår att inte behöva bemötas av vårdpersonal som tycker att åtgärden är moraliskt förkastlig och ger den som ska genomgå aborten skuldkänslor. Det måste vara självklart att ges ett professionellt bemötande, den bästa medicinska rådgivningen och stöd. En annan, ännu allvarligare risk är att detta kan medföra att det blir brist på anställda som är beredd att vägra utföra aborter. Kommer religiösa fundamentalister att bli barnmorskor för att försvåra aborter? Vissa som inte är principiella motståndare kanske ändå helst inte vill utföra aborter själva, utan bara vill utföra andra arbetsuppgifter som de tycker bättre om? Abortvägrarna kanske börjar utöva press på de andra att också vägra? Att försvara aborträtten måste innebära att inte öppna några sådana dörrar.
Dessutom är det ju inte så, som samvetsfrihetsivrarna får det att låta, att vårdarbetare hur som helst kan tvingas utföra aborter. De allra flesta avdelningar på ett sjukhus eller andra vårdinrättningar utför som bekant inte aborter. Om man absolut inte vill utföra dem så får man helt enkelt se till att jobba på någon annan avdelning. Väljer man däremot att bli barnmorska får man emellertid finna sig i att aborter och saklig upplysning, utan skuldbeläggande, moraliserande eller någon fientlig attityd, ingår i jobbet. Det finns ingen allmän rättighet att välja och vraka vilka arbetsuppgifter man vill utföra inom vården. Att åberopa ”principer” eller ”religiösa övertygelser” kan i detta fall inte vägra tyngre än: ”nej, jag känner inte för det”. I dessa fall måste patientens behov få hela företrädet, och samvetsfriheten helt och hållet avvisas.
Jens-Hugo Nyberg
No Responses