Ur Arbetarmakts nyhetsbrev nummer 285 (21/08) – 081123
Lördagen 15 november hölls årets Socialistiska forum på ABF-huset i Stockholm. Med 2 500 deltagare var temperaturen hög. Arbetarmakt och REVOLUTION hade tyvärr inget eget möte i år, men naturligtvis hade vi ett bokbord. Dock var detta litet, lite avsides placerat och dessutom bredvid Kommunistiska Partiet som envisades med att sälja böcker av Stalin. Men vi misströstade förstås inte för så lite. På bokbordet sålde vi för omkring 800 kr – och då skänkte vi i stort sett bort böckerna vi hade. Mest energi lade vi dock ner på att dela ut NMR-flygbladet inför Salem.
Möte om papperslösa
Det första mötet jag var på, arrangerat av tidningen Arbetaren, var en diskussion mellan SAC och LO-förbundet Fastighets om papperslösa arbetare. Lotta Holmberg från SAC berättade om sitt arbete med papperslösa och kampen för deras rättigheter. Sten-Erik Johansson från Fastighets – det LO-förbund som har börjat ta in papperslösa som medlemmar – berättade om hur LO börjar svänga i frågan. Tidigare, berättade han – inte utan att skämmas – har LO agerat som snutar och hjälpt ”polisstaten” (hans uttryck) att hitta och kasta ut papperslösa. Han understök att facket under inga omständigheter ska spela en så’n roll, och betonade vikten av att ta strid för papperslösas rättigheter. Det exempel på LO:s förändrade hållning som han och flera hänvisade till, kongressbeslutet från i somras att kräva att papperslösas arbete ska avkriminaliseras, och att arbetsköpare som utnyttjar deras arbetskraft ska kunna göras skadeståndsskyldiga missar dock en viktig sak: det kräver inte att de papperslösa arbetare ska ha rätt att stanna kvar här och jobba under samma villkor som alla andra.
Bjarne Isaksson, ordförande för SEKO Stockholm sade att SEKO var det enda förbund som har förespråkat en allmän amnesti för de papperslösa. Detta är naturligtvis ett viktigt framsteg. Tyvärr innehöll resten av hans anföranden (vissa slipade fackhöjdare lyckades tala flera gånger) en massa byråkratsnack om detaljer i försäkringsregler som argument för att SEKO kan företräda, men inte släppa in papperslösa som medlemmar. Priset som tråkigaste byråkrat gick dock med råge till nå’n snubbe från Byggnads, som tyckte sig ha rätt att ta över ordförandeskapet för mötet en stund. Han angrep SAC för att skapa ett a- och ett b-lag på arbetsmarknaden. Dock verkar han ha missat att skillnaden mellan papperslösa och ”legala” arbetare redan existerar. Att SAC får skulden för detta när de försöker höja de mest utsatta arbetarnas löner är lite absurt.
Bortsett från honom var det dock ett bra möte. En annan representant för Fastighets – Bengt om jag inte minns fel – som organiserar städare framhöll att han skriver in alla arbetare som vill gå med i facket som medlemmar, utan att kolla upp, eller ens bry sig speciellt mycket huruvida alla papper är i ordning. Han tänker fortsätta organisera alla arbetare inom sitt område, och passade på att i hårda ordalag angripa de ”halvperversa idioter” som vill dela upp arbetare i ”legala” och ”illegala”. Bengts inlägg piggade upp oss, och visade att det fortfarande finns åtskilligt av radikala krafter inom LO.
Givetvis gjorde även Arbetarmakt inlägg på mötet. Själv framhöll jag att det var utmärkt att Sten-Erik från Fastighets betonade att facket inte ska gå ”polisstatens” ärenden och jaga papperslösa, men jag argumenterade också för att LO bör gå ett steg längre: organisera de papperslösa arbetarna, och inte nöja sig med att vädja, utan kräva: rör inte våra medlemmar! LO:s 1,6 miljoner medlemmar – med fördel förstås i en gemensam front med TCO och SAC – skulle kunna lägga hela sin tyngd bakom kravet på rättigheter för de papperslösa. Detta är inte heller något vi ska göra bara för att vara snälla mot de stackare som har det svårare än vi: det är viktigt att betona att detta även ligger i svenska arbetares intresse. Att papperslösa arbetare jobbar för absurt låga löner är ett hot mot våra rättigheter. Lösningen på detta är naturligtvis att förbättra villkoren för de papperslösa (till skillnad från att be staten skydda oss från för stort inflöda av icke-svensk arbetskraft som exempelvis Proletären föreställer sig). Och dessutom – vilket även Dag Tirsén från Kommunistiska förbundet framhöll med färska exempel från kampen i USA – kan organiserandet av nya skikt av radikala arbetare ge en välbehövlig injektion till den alltför passiva och byråkratstyrda arbetarrörelsen i Sverige.
Sten-Erik från Fastighets svarade med att ge sitt stöd till min paroll ”rör inte våra medlemmar”, även om han tonade ner radikalismen genom att ifrågasätta nyttan av att hota med politisk strejk o.d. Han avslutade sedan med att uttrycka glädje över att organisationer han inte ens kände till, som Arbetarmakt och Kommunistiska förbundet, hade kommit dit och han uttryckte att vi alla är ”allierade i kampen, och delar samma mål om det klasslösa samhället”. Det är naturligtvis svårt att säga i vilken mån Sten-Eriks avslutande ord var färgade av att det just var på Socialistiskt forum han fällde dem, men vi lägger dem på minnet, beredda att påminna honom ifall han skulle glömma vår nyligen proklamerade enhetsfront.
Så följde några timmar av bokbordssittande och flygbladsutdelning – där Lars Ohly faktiskt sa att han skulle ha kommit till demon i Salem om han inte skulle vara bortrest just då. Det är svårt att säga om han bara ville hålla sig väl med alla potentiella (v)-röstare på forumet, eller om han missförstod och trodde att jag menade den lilla tama manifestationen som ska hållas på Medis samtidigt som Salemdemon – dock verkar alternativ tre, att han verkligen skulle ha dykt upp i Salem betydligt mindre troligt.
Efter att på grund av en miss i kommunikationen ha missat dagens andra möte om papperslösa, organiserat av bland andra LO:s centrum för papperslösa, kom jag åtminstone iväg på forumets sista papperslösamöte. Detta leddes av Christina Mattsson och Sanna Vestin. Tyvärr var detta ett mindre givande möte än det ovan beskrivna. Diskussionen kretsade kring frågan om fri invandring, som dock ställdes på ett abstrakt sätt. Mitt försök att föra in klasskamp i debatten gav inte så stora spår i de efterföljande inläggen – där ser man vilken skillnad det kan göra om det är frilansjournalister eller fackföreningar som håller i ett möte.
Andra kamrater besökte möten om bland annat islamofobi och om den franska vänstern, och enligt vad jag har hört gjorde de bra ifrån sig. Omkring kl. 18, när de flesta packade ihop, avslutades forumet också för min del – utmattad av ABF-husets tryckande värme och för dagen dåliga luft, men med fickan full av gratisgodis samt en dvd om Handels kamp på Videomix.
Jens-Hugo Nyberg
Kampen mot islamofobi
Ett av de möten som kamrater i Arbetarmakt och REVOLUTION besökte på Socialistiskt Forum handlade om framgångarna för islamofobiska strömningar i Europa och i världen på senare tid. Huvudtalaren Andreas Malm berättade om den tydliga tendensen i ökad spridning av islamofobisk propaganda i den högerextrema pressen och exemplifierade med siffror om antalet artiklar med sådant innehåll i Sverigedemokraternas tidning SD-kuriren. Det är tydligt att islamofobin fått en central roll i rasistiska krafters propaganda som påminner om den roll som antisemitismen spelat tidigare (och fortfarande spelar för mer marginaliserade fascistiska grupper). Malm hänvisade bl.a. till svepande generaliseringar och lögnaktiga men allt vanligare myter som sprids om muslimer genom en hel radda nya islamofobiska bästsäljare på bokmarknaden.
Arbetarmakts och REVOLUTION:s kamrater deltog i den diskussion som följde på Malms inledning. Allt hann vi inte kommentera i våra inlägg. Det gällde bl.a. frågan om synen på religionen. Även om vi t.ex. delar Malms uppfattning om det reaktionära innehållet i den borgerliga sekularismen av idag, menar vi att socialister ändå har ett ansvar i att kritisera religiösa myter och uppfattningar utifrån en ateistisk hållning. I denna fråga är det lite oklart vart Malm står – han uttryckte att han mer eller mindre har ”gett upp” kampen för sekularism och vetenskap gentemot religiösa vanföreställningar.
En socialistisk linje handlar inte om att peka ut islam som särskilt mycket värre än någon annan religion, men även islam har patriarkala och reaktionära inslag, som förtryckta borde förkasta. Det bör man inte tumma på, och även om Malm förvisso tycks inta en kritisk attityd till religion i praktiska frågor (såsom frågan om religiösa friskolor) så vittnade hans hållning i övrigt om en dos av opportunism inför religiösa föreställningar. Malm hävdade t.ex. att majoriteten av mänskligheten är religiös och påstod att detta skulle vara fallet även i ett socialistiskt samhälle. Försök att frigöra mänskligheten från religion har ”inte slutat så bra”, tycke Malm, och syftade förmodligen på den misslyckade, stalinistiska tvångsateismen i degenererade arbetarstater som Albanien, Nordkorea och f.d. Sovjetunionen. Hans antaganden kan så klart ifrågasättas: ett riktigt socialistiskt samhälle, där dagens alienering av människan från samhället och till naturen upphävs genom privategendomens avskaffande och framväxten av ett klasslöst samhälle, torde lägga en materiell grund för en ateistisk uppgörelse med religion på ett djupgående plan.
Vi håller förvisso helt med när Malm argumenterar mot delar av vänstern som försöker resa murar mot alla dem som är religiösa i den rörelse som behöver byggas för att störta kapitalismen. Kommunister måste visa acceptans för religiös utövelse. Men detta betyder inte samma sak som att ge upp försvaret av en ateistisk, på den dialektiska materialismen grundad, kritik av de religiösas föreställningar. En sådan kritik är ofrånkomlig om revolutionärer ska försvara marxismen och försöka vinna anhängare för arbetarklassens revolutionära åskådning. Problemet är att Malm, när han vänder sig mot vad som i själva verket är en borgerlig sekulariseringskampanj, inte tar ställning för en socialistisk sekularism på något konsekvent sätt.
Detta kan kanske tyckas vara en märklig fråga att uppehålla sig vid, men när Malm exempelvis talade om kyrkans progressiva roll i miljörörelsen kan man se ett mönster i hans resonemang. Han nämnde t.ex. inte att kyrkan med sannolikhet kommer att ta ett steg tillbaka om en sådan rörelse mer konsekvent skulle bejaka klasskampen som sin huvudsakliga strategi, det har vi ju sett prov på i den antikapitalistiska rörelsen där kyrkan deltagit med kampanjer för skuldavskrivning, men också gått åt höger när staten svarat med våld (som i Genua). Malm tycks däremot hoppas på att alliansen med kyrkan i miljörörelsen ska kunna vara varaktig och en nyckel till förändring. Problemet är att bara en socialistisk rörelse har kraften att verkligen konfrontera miljöförstöringen. När ska Malm säga detta öppet?
Vi motsätter oss förvisso att utesluta religiösa rörelser (eller individer) ur kampen, men vi anser samtidigt att allianser med religiösa krafter inte får ske på ett sätt som sker på bekostnad av att socialister försöker vinna rörelser (oavsett om de är antiimperialistiska eller inriktade på miljöfrågan) för det revolutionära störtandet av kapitalismen. Här har Malm på senare år valt en strategi som snarare går ut på att bygga en politiskt klassöverskridande allians utan socialistiska förtecken, eller med någon uttalad vänsterprofil.
En fråga som vi ingrep i på mötet gällde karaktäriseringen av dagens rasistiska partiers och rörelsers framgångar. Malm argumenterade för att det är mer korrekt att kalla dagens sverigedemokrater och med dem närbesläktade strömningar (Dansk Folkeparti t.ex.) för fascistiska. Han menade att alla grupper som vill utesluta en del av befolkningen från samhället måste förstås som fascistiska. Arbetarmakt karaktäriserar å sin sida en rörelse som SD för rasistiskt populistisk, men glömmer för den sakens skull inte bort att det finns beröringspunkter mellan slipsrasisterna i SD och de mer uttalade fascistiska grupperna. Det handlar för oss dels om att ge en beskrivning av verkligheten som är korrekt (vi står inte inför ett nära förestående fascistiskt maktövertagande i Europa idag). Det betyder inte att vi inte ska ta hotet av framgångar för rasistiska partier som en allvarlig varningssignal. Utöver att det innebär ett direkt hot mot framförallt invandrare och i synnerhet flyktingar, ger deras framgångar näring åt mer militanta och verkligt fascistiska grupper. Men denna utveckling måste analyseras i hela sin komplexitet, att rätt och slätt peka på allt reaktionärt som fascistiskt löser inte nödvändigtvis problemet. Malm försvarade sin karaktärisering bl.a. med att det skett ett närmande mellan slipsrasister och fascister, och detta är förvisso ett inslag i den tendens vi ser idag. Malm har också, det förtjänar att sägas, hedern i behåll när det kommer till en viktigt fråga: han förespråkar öppet massmobiliseringar för gatukamp och direkt aktion för att stoppa rasistiska och fascistiska rörelsers aktiviteter, vilket är mer än vad man kan säga om stora delar av vänstern.
Arbetarmakt argumenterade också för att en kamp mot islamofobin idag måste betyda en kamp mot den rådande högeroffensiven och det imperialistiska ”kriget mot terrorismen”. Vi påpekade bl.a. att den traditionella vänstern har en stor del av ansvaret för rasistiska krafters framgångar. Italien är ett uppenbart exempel: här har rasistiska och fascistiska krafter tjänat på att vänstern har satt sig i en kapitalistisk regering. Den strategi som ledde till det omfattande valnederlaget för Rifondazione Comunista är densamma som vänsterpartiet och socialdemokratin anammat här hemma. Väldigt få politiska organisationer utmärkte sig i övrigt på mötet, vilket är lite märkligt med tanke på frågans vikt.
Kampen för ett nytt parti i Frankrike
Ytterligare ett möte som Arbetarmakts och REVOLUTION:s medlemmar deltog i var ett som organiserades av Internationalen (Socialistiska Partiets tidning) om Frankrike och det franska partiet LCR:s kamp för ett nytt antikapitalistiskt parti. Tyvärr fanns väldigt lite utrymme för diskussion och debatt då mötet bara hade en timme till sitt förfogande, och till råga på allt i en mycket liten lokal i proportion till antalet mötesdeltagare. Över 50 personer trängdes och fick lyssna på Benny Åsman och Göte Kildén som inledde de första 45 minuterna. Båda är medlemmar i den ”fjärde international” som Socialistiska Partiet åberopar sig på.
I diskussionen som följde ställde en medlem i Arbetarmakt, Per-Olof Mattsson, frågan om LCR kommer att kämpa för ett revolutionärt program i det nya partiet, dvs. ett program där kampen för att krossa den borgerliga staten och ersätta denna med arbetarmakt görs till partiets mål? Kildén och Åsman svarade tämligen undvikande. Vi fick egentligen två svar: först att LCR inte driver någon linje alls inför det nya partiet, utan kommer att upplösas dagen innan den nya partibildningen kommer till, och sedan gå in utan någon gemensam linje, alltså, som individuella medlemmar. Det andra svaret var att LCR bara lagt ned några grundprinciper, som att det nya partiet inte ska sätta sig i en borgerlig regering, ta ansvar för nedskärningar eller nyliberal politik, och så vidare. De motiverade det första svaret, som går ut på att LCR ska upplösas, och att programmet på något sätt ska utvecklas underifrån, med att partiet vill underlätta för många att gå med i partiet, vilket man tror skulle försvåras om vänstergrupper försökte vinna partiet för en mer uttalat revolutionär politik. Detta är i grunden en likvidationistisk hållning. I själva verket har LCR varit ännu tydligare än Åsman och Kildén ville påskina: Olivier Besancenot, partiets karismatiske ledare, har uttryckligen sagt att LCR inte vill att det nya partiet ska bli ett revolutionärt parti (däremot, socialistiskt, feministiskt och t.o.m. guevaraistiskt, vad det nu ska betyda). När SP:arnas och LCR:s variant av fjärde internationalen alltså försvinner på fransk mark i och med upplösningen av organisationen, kommer den inte att ersättas av ett (mera) revolutionärt alternativt. Att påstå att LCR:s medlemmar inte kommer att driva någon linje i det nya partiet är inte bara inkorrekt – det ter sig också något oärligt; ingen förväntar sig väl att militanter med över fyrtio års verksamhet enligt ett gemensamt (om än förvirrat) program inom den franska vänstern helt plötsligt kommer att agera som atomiserade, enskilda individer.
Det problem som Arbetarmakt ser med LCR:s hållning, vilket för övrigt även utgör en viktig del av vår kritik av Socialistiska Partiets politik, är just den att frågan om reform eller revolution onekligen kommer att få praktiska konsekvenser för byggandet av det nya partiet. Om inte det nya partiet lyckas samla de bästa kämparna på varje kampfront, och samordnar striderna inom ramen för kämpandet för en revolutionär strategi för att ta makten, kommer det inte att kunna ta itu med behovet av att konfrontera den fackliga byråkratin (som fortfarande domineras av socialistpartiet och kommunistpartiet) eller för den delen den oundvikliga konfrontation med staten som varje försök att bygga en antikapitalistisk rörelse kommer att ställas inför – även i delstriderna. Trots vår kritik, uppmanar den internationella tendens som Arbetarmakt tillhör, Förbundet för Femte Internationalen, sina kamrater i Frankrike att kämpa i det nya partiet och där argumentera för en revolutionär politik för partiet. Trots allt är det nya partiprojektet ett progressivt steg som har tagits vid rätt tidpunkt av LCR:s ledning. Problemet är att LCR redan inledningsvis tycks vilja skippa diskussionen om behovet av ett revolutionärt program. Därmed avsäger man sig ansvaret att försöka vinna massan av arbetare och ungdomar som gått ut i kamp mot Sarkozy på senare år för en revolutionär politik.
Gunnar Westin