Innehåll
1. Introduktion
2. 1933-1940 Trotskijs försvar och vidareutveckling av det kommunistiska programmet
3. 1940-1953 Epigonerna raserar Trotskijs international
4. 1953-1983 Fjärde Internationalens degenererade fragment
5. 1960-1983 Efter splittringarna – avspjälkningarna
6. Uppgifterna idag: Ett radikalt återformulerande av programmet är nödvändigt
7. Selektiv bibliografi
8. Politiska partier och rörelser
1. Introduktion
Leo Trotskij skrev för förtiofem år sedan att den kris som mänskligheten stod inför kunde reduceras till en kris i det proletära ledarskapet. För Trotskij hade detta påstående en exakt innebörd. Arbetarklassens gamla ledarskap – de socialdemokratiska och stalinistiska partierna – hade berett vägen för fruktansvärda nederlag i Kina, Tyskland, Österrike och Spanien. De var oanvändbara för arbetarklassen när ovädersmolnen från ett världsomfattande krig hopade sig. Om inte ett nytt parti, ett nytt ledarskap för arbetarklassen, kunde byggas och leda verkligt proletära revolutioner skulle kriget inte bara leda till omätligt lidande för miljoner, utan också flytta tillbaka den internationella arbetarklassens kamp flera decennier.
Byggandet av ett internationellt revolutionärt parti, med förmåga att leda proletariatet, var det enda hoppet om att undvika den kris som mot slutet av 1930-talet uppslukade världen, eller föra den till ett snabbt revolutionärt slut.
Det nya ledarskapet skulle smidas av Fjärde Internationalen. Dess organisation omfattade de mest hängivna kämparna för proletariatets sak och var inte komprometterad av det förflutnas nederlag och förräderier. Dess ledare Leo Trotskij hade fört en revolutionär kamp mot de byråkratiska usurpatorerna i Sovjetunionen, med Stalin i spetsen. Han smidde en världsrörelse som genomförde ett modigt och aktivt försvar av den revolutionära kommunismen under förhållanden av nederlag, som drev tiotusentals militanter från andra partier till den yttersta förtvivlan.
Fjärde Internationalen blev aldrig proletariatets ledarskap i någon större omfattning. Kriget bröt sönder dess svaga strukturer. Fascisterna, de allierade imperialisterna och Kremls armé av lejda mördare dödade dess bästa kadrer. Den allierade segern medförde att världen ordnades enligt ett mönster som inte förutsetts (och inte kunde ha förutsetts) av Trotskij. Fjärde Internationalens styrkor förblev marginella i förhållande till klasskampen. De desorienterades av vederläggandet av Trotskijs perspektiv. Deras fana togs tyvärr inte upp av miljoner. Ledarskapets problem förblev olöst och kapitalismen uppnådde en respit, som i världsskala har varat till denna dag.
Denna utveckling bidrog till raserandet av Fjärde Internationalen. Den bröts sönder på två plan. För det första underminerades anslutningen till det marxistiska programmet av dess oförmåga att utveckla det inför den nya utvecklingen. Den hade 1951 omfattat ett program i strid med marxismen. För det andra frambringade förvirringen i dess led en förvirrad konflikt, som 1953 ledde till en splittring. På så sätt dog den också i organisatoriskt avseende.
Den ursprungliga och politiskt oklara fragmenteringen av vad som hade varit den trotskistiska rörelsen alstrade oundvikligen ytterligare ideologisk förvirring och splittringar. Vad som är uppenbart är att ingen Fjärde Internationalen i Leo Trotskijs tradition existerar idag.
Vissa organisationer, till exempel det brittiska Socialist Workers Party (SWP), använder detta faktum till att förhåna varje tal om att bygga ”internationaler”. Fragmentariseringen av påstådda trotskister är en orsak till kälkborgerliga skämt inom dylika i grunden nationella sekter. Vi är däremot övertygade om att Fjärde Internationalens sönderfall aktualiserar den brådskande nödvändigheten att bygga en ny international.
Idag har den relativa sociala fred som alstrats av den ”långa boomen” nått sitt slut. Sedan slutet av 1960-talet har återkommande ekonomiska och politiska kriser skakat Frankrike, Storbritannien och Italien. Samtidigt för konflikterna mellan imperialismen, dess agenter och antiimperialistiska rörelser världen allt närmare ett krig mellan de kapitalistiska makterna och Sovjetunionen.
Lagrandet av kärnvapen, striderna i Mellanöstern, Asien, Centralamerika och södra Afrika och den krigiska hållningen från imperialismen gentemot hot mot dess intressen, exemplifierat av Storbritanniens krig mot Argentina, är alla exempel på den nuvarande instabila perioden. De är påtagliga påminnelser om Lenins beskrivning av den imperialistiska epoken som en epok av krig och revolutioner.
Faran är att arbetarklassen inför den tilltagande världskrisen ännu en gång finner sig ledd av förrädare och vacklande ledare. Än en gång är de revolutionära kommunisterna en mycket liten minoritet. Uppgiften att bygga ett nytt ledarskap är oupplösligt förbunden med kampen för att föra världen tillbaka från randen av en kärnvapenkatastrof. Imperialismen kommer hellre förgöra världen än låta sig själv förgöras. Arbetarklassen måste vinnas för en revolution mot imperialismen.
Uppgiften är därför enorm. Det finns en hel värld att vinna. För att föra denna kamp framåt och bygga ett internationellt revolutionärt parti är det nödvändigt att grundligt gå igenom Fjärde Internationalens historia och undersöka ursprunget till och karaktären av dess politiska och organisatoriska sammanbrott. Många tendenser har försökt sig på denna uppgift och några har tillhandahållit användbara insikter. De flesta har misslyckats med att ”göra upp med” den tendens ur vilken de uppkom och därigenom fört med sig de politiska fel som förblindade deras föregångare. Workers Powers brytning med ett av Fjärde Internationalens fragment (det brittiska SWP) var politisk såväl som organisatorisk. Vi är övertygade om att det har möjliggjort för oss att se på FI:s historia, från dess grundande till sammanbrottet 1951, utan att förringa det som dess kader uppnådde, eller undvika att kritisera dess fel.
Dokumentet är uppdelat i fem delar. Det första ser på utvecklingen av FI:s program och metod. Det andra tar upp FI:s oförmåga att utveckla Trotskijs program inför en temporär stabilisering av den imperialistiska världsordningen och en förstärkt stalinism efter kriget. Det spårar ursprunget till splittringen 1953 till denna desorientering och visar tydligt att ingen sida var förmögen att erbjuda ett revolutionärt perspektiv och program för klasskampen. Den tredje och fjärde delen undersöker dessa huvudfragments politiska meritlista, liksom ”avspjälkningarna” som har utmönstrats från dem. Det åskådliggör huvudströmningarnas centristiska bankrutt och misslyckandet för var och en av de senaste splittringarna att i grunden bryta med deras politik och metod.
Emellertid är detta arbete inte rätt och slätt en historik över FI. Historien är nödvändig som en vägledning till förståelse; förståelse är en vägledning till handling. I den avslutande delen skisseras konturerna av de uppgifter som verkliga trotskister står inför för att kunna uppfylla det mål som Trotskij satte upp för sina anhängare – att lösa ledarskapets kris genom att bygga den socialistiska revolutionens världsparti.
Slutligen några ord om ursprunget till och avsikten bakom denna bok. Den var ursprungligen framställd som en rad teser för diskussion inom Workers Power. Vid ett utvidgat nationellt ledningsmöte för Workers Power i januari 1983 antogs och gjordes tillägg till teserna. De har sedan dess antagits av Irish Workers Group. För båda organisationerna representerar de vår mest utvecklade ståndpunkt hittills beträffande Fjärde Internationalen. Vårt syfte med att publicera teserna är att överlämna dem till diskussion bland alla de tendenser, som internationellt förbundit sig att göra en genomgripande analys av Fjärde Internationalen och de uppgifter som trotskister står inför idag. Vi förbinder oss till sådana diskussioner på en öppen och ärlig grund. Till skillnad från centristerna, är vi inte rädda för offentlig polemik och kritik. Vi är förvissade om att det är genom diskussioner av de grundläggande frågor vilka tas upp i denna bok som en ny revolutionär fana kan resas.
Mars 1983
2. 1933-1940 Trotskijs försvar och vidareutveckling av det kommunistiska programmet
Fjärde Internationalen var vid sitt grundande 1938 den enda konsekvent revolutionära kommunistiska tendensen i världen. Andra tendenser som uppkom ur det degenererade Komintern föll antingen som högeroppositionen (Bucharin, Brandler, Maurin, Lovestone) samman i reformism, eller stängde in sig i en förhärdad sekterism (Urbahns, Bordiga). Många av de ledande gestalterna i Internationella Vänsteroppositionen – framstående grundare av sektioner av Komintern – lyckades inte stå emot de fruktansvärda nederlagen för arbetarklassen under 1930-talet. Nederlagen i Tyskland, Spanien, Frankrike och framför allt den blodiga segern för Stalins bonapartistiska klick i Sovjetunionen drev vänsteroppositionella som Andrés Nin, Henk Sneevliet och Alfred Rosmer till centristisk vacklan. Det inbegrep en ovilja att stödja Trotskijs kamp för att grunda en ny international. Trotskij hade hoppats och förväntat sig att samla bredare krafter och ett vidare spektrum av kommunistiska ledare från Kominterns leninistiska period till den nya internationalen. Det skulle inte komma att äga rum. Internationella Kommunistiska Förbundet (IKF), och därefter Rörelsen för Fjärde Internationalen (RfFI), höll ensamma fast vid de grundläggande principerna och taktiken från Kominterns fyra första kongresser. Ensamma utvecklade de principerna och taktiken från dessa år för att möta 1930-talets kolossala utmaningar.
Den ryska revolutionens byråkratiska degenerering fick omedelbara återverkningar utanför Sovjetunionens gränser. Inom Komintern blev dess negativa effekter kännbara kring frågan om KPD:s misslyckande med att leda ett uppror 1923. Under Zinovjevs ledning fortsatte man att begå en rad förödande ultravänsterfel (till exempel resningen i Estland). Kominterns sektioner blev starkt byråkratiserade under parollen om ”bolsjevisering”. Nationella ledningar valdes på grund av sin lojalitet gentemot den ledande fraktionen inom SUKP. I och med uppkomsten av blocket mellan Stalin och Bucharin svängde Komintern hastigt in i högeropportunism i sina relationer med den brittiska fackföreningsbyråkratin. Blocket med den – den anglo-ryska kommittén – upprätthölls trots TUC:s förräderi 1926. Komintern girade 1927 till vänster igen, efter att politiken med likvidering av det kinesiska kommunistpartiet i det borgerligt nationalistiska Kuomintang fört till katastrof i Shanghai. Kantonkommunen sattes upp. Denna dåligt förberedda resning undertrycktes brutalt av Chiang Kai-shek, den förre hedersmedlemmen av Komintern. I själva Ryssland krossade den framväxande byråkratiska kasten – med Stalin i spetsen – partidemokratin, använde polismetoder mot alla oppositioner och svängde vilt i sin ekonomiska politik.
I alla dessa frågor förde Vänsteroppositionen, under Leo Trotskijs ledning, en beslutsam kamp för att återföra Komintern till den revolutionära kurs som organisationen följt vid sina fyra första kongresser. Med ursprung i det ryska partiet, etablerade sig Vänsteroppositionen efter Trotskijs utvisning från Sovjetunionen, som en internationell (extern) fraktion av Komintern med det uttalade målet att reformera internationalen, dess sektioner och den enda stat där en sektion innehade makten – Sovjetunionen.
Internationella Vänsteroppositionens ståndpunkter beträffande Sovjetunionen, Tyskland 1923, Storbritannien 1926 och Kina 1927 var grundade på bolsjevikpartiets programmatiska landvinningar och de teser och resolutioner som antogs av Kominterns fyra första kongresser.
Det revolutionära Kominterns principer
Komintern byggdes upp i den revolutionära efterkrigsperioden 1919-1923 och utvecklade en organisation och politisk metod som än idag framstår som förebilder för kommunister. Dess kongresser var demokratiska forum där de för dagen bästa kommunistiska ledarna kunde debattera sin taktik. Dess exekutivkommitté (EKKI) och nätverk av agenter var den centraliserade struktur med vars hjälp de beslut som tagits vid kongresserna effektivt kunde genomföras internationellt.
Komintern systematiserade den demokratiska centralismens metod, som formen för organisering av revolutionära kamppartier och den kommunistiska revolutionens världsparti. Den drog en skarp skiljelinje mellan kommunism och reformism genom att generalisera utifrån den ryska revolutionens erfarenheter och anta proletariatets revolutionära erövrande av makten och revolutionens internationalisering som sitt mål. Komintern var inte nöjd med att bara deklarera sina mål utan strävade också efter att bygga upp ett antal starka och aktiva sektioner, som var förmögna att uppnå dessa mål genom användandet av en revolutionär taktik.
För detta ändamål granskade Komintern 1919-22 fortlöpande den ständigt föränderliga politiska och ekonomiska situationen i världen och de styrkeförhållanden som därvid skapades mellan klasskrafterna. Man arbetade med en förståelse av den imperialistiska epoken som en epok av kapitalistiskt förfall, krig och revolutioner, men förstod också vikten av perioder inom denna epok – revolutionära eller förrevolutionära perioder, perioder av stabilitet eller reträtt, kontrarevolutionära perioder, etc. På grundval av dess förståelse av perspektiv som en vägledning till handling, var Komintern förmöget att återfokusera sitt program och anpassa sin taktiska linje varefter olika perioder öppnade sig efter kriget.
Kominterns ändring av perspektivet
Därför var huvudparollerna vid de två första kongresserna helt riktigt inriktade på formerandet av sovjeter och kampen för makten. Den ryska revolutionens seger, omvälvningarna i Tyskland och de ungerska händelserna pekade alla mot livsdugligheten i denna framgångslinje. I och med nederlagen 1919-20 i Tyskland, Ungern och Italien, tack vare förräderiet från andra internationalens partier och vacklan hos de centristiska USPD och PSI, företog Komintern emellertid omedelbart en omvärdering av sina perspektiv. Vid tredje kongressen i juni 1921 erkändes dessa nederlag, deras inverkan på arbetarklassen och det temporära andrum som därmed gavs de viktigaste kapitalistiska regeringarna.
Framgångslinjen ändrades från det omedelbara erövrandet av makten till ”erövrandet av massorna”. Sektionerna använde den metod som bolsjevikerna utnyttjade från februari till september 1917 – metoden för enhetsfront med reformistiska partier och kravet att de ska bryta med bourgeoisien och basera sig på massorna. Denna metod ledde direkt till parollen om ”arbetarregeringen” och övergångskrav som ett sätt att vinna massorna för ett kommunistiskt ledarskap. Dessa ståndpunkter förkroppsligades i tredje kongressens teser om taktiken. De utarbetades ytterligare i fjärde kongressens teser om taktiken (december 1922), handlingsprogrammet för fackföreningarna (tredje kongressen) och teserna om enhetsfronten (fjärde kongressen).
Förutom sina allmänna taktiska och programmatiska vägledningar, utvecklade Komintern ståndpunkter i en hel rad specifika frågor. När det gäller den nationella frågan, och senare den antiimperialistiska enhetsfronten, pekade dess teser på den progressiva karaktären av nationella befrielsestrider och kommunisternas skyldighet att stödja dessa mot imperialismen. På samma gång underströks dock den centrala betydelsen av att bevara arbetarklassens självständighet i de förtryckta nationerna. Nationell frigörelse var inte slutmålet för Komintern. Den var en beståndsdel i kampen för proletär revolution.
Arbete bland de förtryckta massorna – kvinnor, ungdomar, svarta, arbetslösa och bönder – betonades av Komintern som obligatoriskt för kommunister. Häri bröt Komintern bestämt med det arbetararistokratiska utanförståendet inom andra internationalen, som hade ägnat ringa uppmärksamhet åt de koloniala massorna och de förtryckta nationaliteterna.
I centrum för alla Kominterns ståndpunkter befann sig två grundläggande principer – arbetarklassens politiska självständighet, dvs dess program, och användandet av en taktik som enhetsfronten, som ett sätt att vinna massorna för det kommunistiska målet: proletariatets diktatur. Det första villkoret för en taktisk kompromiss var att kommunisterna offentligt uttryckte sina strategiska ståndpunkter och bevarade friheten att kritisera temporära bundsförvanter.
Komintern fullföljde aldrig sitt arbete med att vidareutveckla det marxistiska programmet. Blocket av restauratörer och byråkratiska centrister, under ledning av Bucharin och Stalin, inneslöt slutligen sin reaktionära paroll om ”socialism i ett land” i Kominterns urartade program. Kominterns misslyckande med att fullfölja sina uppgifter med programmatiskt vidareutvecklande och återfokusering, skulle komma att bli av oerhörd betydelse för de kommunister som kämpade för att återbilda en kommunistisk international efter Kominterns urartning.
Stalin utplånar det revolutionära Komintern
Alla dessa principer offrades av det staliniserade Komintern. I Storbritannien hyllades fackföreningsledarna 1926 och bekämpades inte längre; i Kina halades proletariatets fana ned av kommunisterna, medan de borgerliga nationalisternas hissades.
Under den ultravänsteristiska ”tredje perioden” begick Komintern motsatta men lika förödande fel. Den sjätte kongressens program 1928 genomsyrades av teorin och praktiken för ”socialism i ett land” och övergav det tidiga Kominterns internationalism. Sektioner blev panter i Stalins utrikespolitik. Enhetsfronten avvisades till förmån för Röd Front eller ”enhetsfronten underifrån”, en taktik som baserades på idén att socialdemokratin och fascismen var tvillingar. Själva programmet begränsade sig till abstrakta och allmänna formuleringar om kapitalismen. Det misslyckades med att grunda sig på de allra senaste erfarenheterna av den internationella klasskampen, vilket det tidiga Kominterns ståndpunkter hade gjort.
Den sjätte kongressen belyste med skärpa den djupgående staliniseringen av Komintern. Den ruttna frukten av denna process frambars slutligen 1933 när Kommunistiska Internationalens stolthet KPD krossades av fascismen utan någon kamp. Det var primärt inte fascisternas pistoler eller knivar som besegrade den tyska arbetarklassen, utan socialdemokratins förräderi och KPD:s ultravänsterpolitik. Deras övergivande av enhetsfronten ledde direkt till nederlaget i Tyskland. Denna händelse var avgörande och avslöjade stalinismens kriminella politik. Ändå erkändes inte detta av en enda sektion i Komintern. Stalins linje i Tyskland godkändes i efterhand av alla sektioner. Komintern visade sig på så sätt definitivt oförmöget att lära av sina misstag. Den var död för revolutionen.
Trotskij och Vänsteroppositionen intog ståndpunkten att Komintern fram till 1933, det tyska nederlaget och dess efterspel, kunde ha reformerats. Internationella Vänsteroppositionen krävde upprepade gånger att bli återupptagen i Komintern som en fraktion. Det hindrade den inte på något sätt från att resa sina ståndpunkter beträffande Storbritannien, Kina och senare Tyskland och fascismens frammarsch. För Trotskij stod det klart och tydligt att Komintern hade övergett det revolutionära programmet när Bucharins program antogs vid sjätte kongressen. På så sätt var Kominterns program inte avgörande för Trotskijs perspektiv. På samma gång ägde Kominterns definitiva vändning till klassamarbete (överskridande av klassgränsen) inte rum förrän 1935 med pakten mellan Stalin och Laval och vändningen till folkfrontspolitiken i Frankrike och senare internationellt.
Internationella Vänsteroppositionen förklarar Komintern vara död för revolutionen
För Trotskij var det avgörande i reformperspektivet att Komintern under sin revolutionära period hade oganiserat ett revolutionärt massavantgarde i vissa nyckelländer. Existensen av detta avantgarde, särskilt i Tyskland där Europas öde avgjordes, sågs av Internationella Vänsteroppositionen som en potentiell hävstång för reform inom Komintern. Det var potentiellt en mycket stark kraft, som kunde vändas mot Stalins klick. Förutsättningen var dock att detta avantgarde kunde avsätta sina ledare innan ledarnas politik ledde till dess eget krossande i händerna på fascismen. Denna omständighet, existensen av ett massavantgarde, bestämde Vänsteroppositionens orientering fram till 1933. Krossandet av masspartiet KPD, och misslyckandet för varje annan sektion att korrekt svara på denna händelse, underminerade grunden för reformperspektivet.
De andra kommunistiska partierna hade för sin del förtvinat under inflytande av ”den tredje periodens” politik. Medlemsförlusten var dramatisk och reducerade många av partierna till små sekter. I Frankrike sjönk PCF, som 1924 gjorde anspråk på att ha 110 000 medlemmar gentemot SFIO:s 35 000, till ett uppgett medlemstal på 30 000 1932, med sannolikt inte mer än hälften som aktiva medlemmar. I Storbritannien var samma process uppenbar, om än i mindre skala. 1930 hade antalet partimedlemmar rasat till 2 500, mindre än hälften av det för 1922 angivna antalet. Det var en relativt stor nedgång från höjdpunkten 1926 med 10 000 medlemmar.
Reformperspektivet måste ändras. Max Shachtman, ledande medlem av Internationella vänsteroppositionen 1933, utvecklade detta i sitt förord till Vänsteroppositionens historia och principer:
”Det tyska kommunistpartiets sammanbrott berövar Kommunistiska Internationalens tynande led den sista av dess sektioner som besitter någon massanslutning eller något massinflytande. […] Det räcker med att säga att de tyska händelserna, den byråkratiska inskränktheten och oberördheten, fördjupandet av misstagen och den upplösning av stalinismen och dess partier som har åtföljt dem alla, för oss till den oundvikliga slutsatsen: Kommunistiska Internationalen har strypts av stalinismen, är bankrutt och bortom tillfrisknande eller återuppbyggnad på marxistiska grundvalar.” (M. Shachtman, Ten Years – History and Principles of the Left Opposition, New York 1974, s. 5)
På så sätt var det den stalinistiska byråkratins förmåga att strypa Komintern, och de massor som grupperats inom den, som bevisade att dessa massor inte var och inte kunde bli en hävstång för reform. Därefter inriktade sig trotskisterna åter på att bygga nya partier och en ny international. Uppgiften blev att få massorna att bryta med Komintern, socialdemokratin och alla former av centrism och vinna dem för en ny international. I en period av nederlag (1930-talet) visade sig detta vara oerhört svårt. Styrkorna i IVO/IKF/RfFI höll emellertid den kommunistiska rörelsens traditioner, metoder och teoretiska landvinningar levande. Som sådan var deras kamp en garanti för de senares framtid. Trotskij erkände själv betydelsen av denna bedrift, som kan tyckas begränsad för de som är otåliga att bli massornas ledare och som upphör att betrakta kommunismen som ett hinder mellan sig själva och massorna:
”Hur den nya internationalen kommer att ta form, vilka stadier den kommer att genomgå och vilken slutlig form den kommer att anta – det kan ingen förutsäga idag. Det finns verkligen inte heller något behov av att göra det: historiska händelser kommer att visa oss. Det är dock nödvändigt att börja genom att proklamera ett program som tillmötesgår vår epoks uppgifter. På grundval av detta program är det nödvändigt att mobilisera meningsfränder, den nya internationalens pionjärer. Ingen annan väg är möjlig.” (L. Trotsky, Writings 1935-36, New York 1977, s. 159)
Trotskisterna kämpar ensamma för revolutionen
Under Trotskijs vägledning hade Internationella Vänsteroppositionen och dess efterträdare (IKF/RfFI) korrekt analyserat fascismens klasskaraktär, roll och dynamik – en massrörelse baserad på småbourgeoisien och trasproletariatet, vars tjänster åt finanskapitalet bestod i att atomisera och krossa proletariatets organisationer. Det revolutionärt taktiska svaret på detta hot var den antifascistiska arbetarenhetsfronten. En sådan taktik kunde ha tillåtit kommunisterna att avslöja de reformistiska ledarnas bankrutt, utan att sätta arbetarklassens enade kamp på spel. Den kunde ha krossat fascismen, tillåtit kommunisterna att vinna ledningen över arbetarklassen och därigenom möjliggöra för dem att gå framåt till makterövrandet.
Trotskisterna analyserade degenerationsprocessen i Sovjetunionen. Sovjetstatens isolering och det ryska samhällets extrema materiella och kulturella efterblivenhet vid tiden för revolutionen hade tillhandahållit grogrunden för framväxten av en omfattande parasitär byråkrati. Denna kast, med Stalins fraktion i spetsen, hade tillvällt sig den politiska makten från arbetarklassen och terroriserat och utplånat dess avantgarde. Trotskisterna förklarade degenerationen vid varje stadium och formulerade strategin för den politiska revolutionen mot byråkratin, som det enda sättet att återupprätta proletär politisk makt i den degenererade arbetarstaten. På samma gång behöll IKF/RfFI, helt korrekt, en politik med ovillkorligt försvar av de återstående landvinningarna från oktoberrevolutionen (statsägd industri, utrikeshandelsmonopol, planering) gentemot imperialisternas försök att återupprätta kapitalismen.
I Frankrike och Spanien analyserade och bekämpade trotskisterna den stalinistiska och socialdemokratiska klassamarbetspolitiken i folkfronten, som underordnade arbetarklassens organisationer och intressen den imperialistiska bourgeoisiens politik. Trotskij vägledde de små grupperna i FI-rörelsen i användandet av en taktik anpassad till förhållandena i de mer stabila imperialistiska demokratierna – Storbritannien och USA. I dessa länder och Frankrike utvecklade han ”entrismen” som en kortsiktig eller medellång manöver med syfte att placera revolutionärer i spetsen för proletariatets avantgardeelement vilka (temporärt) är ovilliga att bryta med reformistiska massorganisationer.
Denna taktik inbegrep skapandet av en revolutionär kommunistisk flygel och en hård kamp både mot vänstercentristisk ”revolutionär” opposition och högerflygelns byråkratiska ledarskap. Medan utvecklandet av centristiska tendenser i de reformistiska partierna utgjorde inträdets kontext, var det inte i något avseende trotskisternas uppgift att skapa ett sådant centristiskt block, eller själva förfäkta centristisk politik. Inget oundvikligt stadium med centristiska ledarskap eller partier förutsågs, och förespråkades självklart inte av fjärde internationalisterna.
Trotskij utvecklade också taktiken med splittringar och fusioner i förhållande till vänstergående centristiska organisationer på grundval av att vinna dem för ett klart revolutionärt program. I de koloniala och halvkoloniala länderna (Asien, Latinamerika, Afrika) kämpade den trotskistiska rörelsen, även där den deltog i den antiimperialistiska enhetsfronten med element utanför proletariatet, för den proletära och permanenta revolutionens program mot ”stadieteorin” – en mensjevikisk teori som återupplivats av Stalin – som underordnade proletariatets självständiga intressen den nationella (borgerliga) revolutionen.
Fjärde Internationalen grundas
När det andra imperialistiska kriget var förestående sammanfattade Trotskij 1938 den kommunistiska traditionens grundläggande doktrin och metod (från Marx till Kominterns fyra första kongresser) och utsträckte, utvecklade och berikade dem med trotskisternas lärdomar sedan 1923. Det resulterade i producerandet av ett program – Kapitalismens dödskamp och Fjärde Internationalens uppgifter (Övergångsprogrammet). (Hänvisas hädanefter till som Övergångsprogrammet. Alla hänvisningar är till L. Trotskij, Övergångsprogrammet, Stockholm 1977.) FI bildades på grundval av detta program. Vi bekräftar den absoluta riktigheten av FI:s bildande 1938. Om inte FI hade grundats 1938, skulle skingrandet och försvagandet av revolutionära krafter under kriget utan tvekan ha blivit ännu värre och möjligheterna för den revolutionära internationalismens röst att göra sig hörd ännu färre. Varken centristernas organisationer (det brittiska ILP, det franska PSOP, det spanska POUM etc) eller ”internationalism” klarade krigets prövningar. Inte på något sätt kan det senare sönderfallet tillskrivas FI:s ”för tidiga” grundande. Vi avvisar också det därmed sammanhängande misstaget, att enbart nationella masspartier med djupa rötter i sina respektive länders proletariat kan bilda en international. Denna föreställning är helt och hållet nationalistisk och hemmahörande inom andra internationalen.
Inför andra och tredje internationalens degenerering och centristernas tvekan krävde trotskisternas internationalistiska och revolutionära program ett internationellt parti. De centrister som talade mot FI:s grundande hade själva satt upp nationella partier. Denna dubbla bokföring visade att ett internationellt parti var en lyxföreteelse för centristerna och förrådde på så sätt deras nationalism. Om partiet är programmet, så är det tillämpbart också på världspartiet. Så snart ett utvecklat internationellt program existerar och ett stabilt internationellt ledarskap, enat kring detta program, har upprättats, kan det inte finnas någon anledning till dröjsmål. Detta var fallet 1938. Även om FI:s politiska ledarskap huvudsakligen existerade i Leo Trotskijs person, var det tillräckligt under perioden för FI:s formerande. Han var i många avseenden ett förkroppsligande av FI:s kontinuitet med bolsjevismen.
FI var en ”international” som till skillnad från den första, andra och tredje inte bestod av massorganisationer inom arbetarklassen. Den utgjordes i de flesta länder av propagandagrupper, som kämpade för att undfly den isolering som deras antal och stalinisternas mördande fientlighet påtvingade dem. Till viss del var USA, där SWP hade utvecklat systematisk agitation i fackföreningarna och lett grupper av arbetare på lokal grund (Minneapolis), tillsammans med de vietnamesiska trotskisternas djupa rötter i Saigons proletariat, ett undantag. Om Fjärde Internationalen var svag till antalet, så var den dock, med Trotskijs ord, ”stark i doktrin, program, tradition och sin kaders ojämförliga härdning.” (Ibid, s. 62. Övers. korrig.)
Trotskijs perspektiv var att FI:s nationella sektioner, och internationalen själv, var väl placerade för att snabbt utvecklas till en seriös kraft inom proletariatet. I krisen för det proletära ledarskapet, som det imperialistiska kriget på ett ojämförligt sätt skulle komma att skärpa, borde FI, förutsatt det korrekta programmet och ett fast och moget internationellt ledarskap, utvecklas till en avgörande masskraft med förmåga att lösa denna kris. Att detta perspektiv inte materialiserades ogiltigförklarar inte på något vis, enligt vår åsikt, beslutet att grunda FI 1938. Trotskijs FI, dess program, teser och kadrer räddade och överförde, trots den senare degenerationen, det värdefulla arvet från Marx, Engels och Lenin till en senare generation.
Vi befinner oss i traditionen från FI, grundad av Trotskij. Dess program, Övergångsprogrammet, representerade kulminationen av det programmatiska arbetet inom föregående generationer av revolutionära marxister. Det utvecklades på skuldrorna av alla föregående marxistiska program – Kommunistiska manifestet, bolsjevikpartiets programmatiska deklarationer och framför allt de principer och den taktik som utvecklades av det revolutionära Komintern. Det representerade ett överskridande av det gamla socialdemokratiska programmet, som var uppdelat i minimi- och maximikrav och som i den imperialistiska epoken inneslöt andra internationalens reformistiska praktik, och utvecklade istället ett system av övergångskrav på grundval av arbete som redan påbörjats i det revolutionära Kominterns programmatiska debatter.
Övergångsprogrammets metod
Övergångsprogrammet blev efter Trotskijs död både missbrukat och missförstått av hans påstådda lärjungar. Som vi skall se likviderades det slutligen som ett operativt program och blev dyrkat som en livlös avgudabild. Till skillnad från tredje internationalen hade den fjärde inga proletära massor grupperade under sin fana. Dess integritet och förmåga att överleva var koncentrerad till den vetenskapliga riktigheten av programmet och förmågan hos dess kader att vinna det proletära avantgardet för detta program. Försvaret av programmet gentemot dess ojämförligt starkare motståndare, användningen i klasskampen och utvecklandet och återformulerandet, för att möta nya situationer och uppgifter, var tunga åligganden för en till antalet svag kader med begränsad erfarenhet av klasskamp och få teoretiker av betydelse. En korrekt förståelse av Övergångsprogrammet – dess karaktär, doktrin och metod är alltså livsavgörande för trotskister som strävar efter att återupptäcka och återerövra dessa historiska landvinningar – länge förvanskade och fördunklade av ”teorin” och praktiken hos Trotskijs epigoner.
Trotskijs program markerade det framgångsrika lösandet av programmatiska problem som uppstått med Erfurtprogrammet 1891. Det representerade den programmatiska lösningen av problemet med åtskiljandet av kampen för omedelbara och delvisa krav och kampen för makten.
Det gamla minimiprogrammet var begränsat till krav inom kapitalismens ramar. Det inbegrep förbättrandet av proletariatets förhållanden – 8-timmarsdagen, åtgärder för social välfärd, höjda löner och en rad demokratiska krav – allmän rösträtt och en beslutande församling, en vald domarkår, den stående arméns upplösning, skapandet av en folkmilis etc. Dessa krav överskred inte eftergifter som var möjliga inom det borgerliga samhällets ramar, även om det i många länder skulle bli nödvändigt med de mest militanta och verkligt revolutionära kampmetoder för att uppnå dem.
I början av 1890-talet hoppades Engels, som stödde Erfurtprogrammet med reservationer, att mobiliseringen av massorna på parlamentariska och fackliga vägar för dessa mål skulle resultera i en avgörande kamp som skulle knäcka ramarna för den kapitalistiska staten och de byråkratiska och halvabsolutistiska regimerna i många kontinentala stater och öppna vägen till den proletära makten. Engels efterträdare (Kautsky, Bernstein, Bebel m.fl.) omvandlade detta perspektiv till ett perspektiv av fredlig, evolutionär tillväxt i nuet, som kombinerades med ett oundvikligt sammanbrott för kapitalismen någon gång i en avlägsen framtid. På så sätt förfalskade de Engels perspektiv och de strategiska och taktiska metoderna hos marxismens grundare.
Socialdemokratins gamla program
I praktiken gjordes betydande eftergifter för arbetarklassen i en period av kapitalistisk expansion (den imperialistiska epokens öppningsfas) helt enkelt på grund av hotet från arbetarpartiernas tillväxt (i antal och i uppnådda röstetal) och som svar på fackliga aktioner. Socialdemokratins ledare var å sin sida nöjda med att uppnå delvisa reformer och bygga upp partierna och fackföreningarna – dvs kämpa för reformer utanför och åtskilt från den proletära maktens perspektiv. Det senare blev ett avlägset ”slutmål” och ämnet för abstrakt propaganda. Strategin för makterövrandet ersattes av de sociala reformernas isolerade taktik. På så sätt öppnades en klyfta mellan maximi- och minimiprogrammet. Bernstein, revisionismens fader, hävdade att denna motsättning skulle lösas genom att socialdemokratin framträdde som vad den var – ett demokratiskt parti för sociala reformer. ”Slutmålet” var ingenting, men ”rörelsen” allt. Socialdemokratins radikala vänster, särskilt Lenin och Luxemburg, argumenterade för en revolutionär taktik för att uppnå minimiprogrammets huvudkrav (dvs masstrejk, väpnat uppror etc för att uppnå den demokratiska republiken). De kämpade för att rensa arbetarpartiernas led från revisionister och reformister. De noterade och analyserade de krafter som samlades inom den moderna kapitalismen och skapade reaktion hemma och krig utomlands (imperialismen). Endast delvis ställde socialdemokratin före kriget nödvändigheten av att överskrida programmet av Erfurts typ och den tillhörande parlamentariska och fackliga taktiken. De reste ”slutmålet” som den revolutionära taktikens strategiska mål. Inom vänstern kom Trotskij trots en rad vacklande ståndpunkter, särskilt i fråga om partiet och enhet mellan bolsjeviker och mensjeviker, närmast att fullständigt överskrida uppdelningen i maximi- och minimikrav. Teorin om den permanenta revolutionen, vid denna tid enbart tilllämpad på Ryssland av Trotskij, reste som proletariatets omedelbara mål (med massstrejken och upproret som medel) en proletär revolution och en arbetarregering, som inte skulle stanna vid att lösa de demokratiska uppgifterna, utan pressa vidare till att uppfylla en socialistisk revolutions uppgifter. I ett efterblivet land som Ryssland, som huvudsakligen bestod av bönder, erkände Trotskij nödvändigheten av att den proletära revolutionen måste vinna böndernas stöd och vara förbunden med revolutionens internationalisering. Men inte ens Trotskij utvecklade ett helgjutet programmatiskt alternativ till Erfurtprogrammet.
Socialdemokratins ”marxistiska centrum”, företrätt av Bebel och Kautsky, vägrade att förena teori och praktik, vilket Bernstein och Luxemburg på olika sätt önskade. De försvarade en alltmer abstrakt och deterministisk marxism gentemot Bernstein. De försvarade parlamentarisk och facklig kretinism gentemot Luxemburg. Den tilltagande krisen under förkrigsperioden, både på det ekonomiska och politiska området, inledde en epok av krig och revolutioner, som gjorde Erfurtprogrammets syntes till en mask för uppkomsten av en konservativ och kontrarevolutionär byråkrati inom arbetarnas organisationer. Andra internationalen var under trycket från proletariatet och vänstern försvuren till att motsätta sig varje europeiskt krig (vilket i förväg definierades som imperialistiskt från alla huvudmakternas sida) och omvandla varje sådant krig till ett tillfälle att kämpa för kapitalismens störtande. I augusti 1914 vittnade det tyska SPD:s röstning för krigskrediter om att partiets ledare (och de följdes snart av alla viktigare partier inom andra internationalen) övergett sin formella marxism till förmån för socialchauvinism.
Bolsjevikerna bryter med andra internationalen
Bolsjevikerna var det enda större parti som uppfyllde sina löften och skyldigheter från före kriget genom politiken med revolutionär defaitism (”Förvandla det imperialistiska kriget till inbördeskrig”, ”Den egna bourgeoisiens nederlag är det mindre onda”). På andra håll bekämpade minoriteter socialchauvinisterna (Liebknecht – ”Huvudfienden finns hemma”). Bolsjevismen utvecklade en förståelse av krigets verkliga rötter i teorin om imperialismen, som en ny epok av kapitalistisk kris, krig och revolution. Bolsjevikerna utvecklade också metoder för kampen om makten – enhetsfronten, masstrejken och det väpnade upproret – och förståelsen av den proletära statsmaktens karaktär – krossandet av det borgerliga, byråkratiska och militära statsmaskineriet och dess ersättande med sovjetmakten, en stat av kommuntyp, etc. Dessa teoretiska och praktiska landvinningar gjorde 1917 bolsjevismen till smältdegeln för skapandet av ett nytt program – ett program som dominerades av uppställandet av nödvändigheten för proletariatet att erövra makten som en omedelbar uppgift. Det suddade inte ut nödvändigheten av att resa omedelbara och partiella krav, men det ställde frågan om revolutionära kampmetoder och krav, som tillgodosåg livsviktiga och omedelbara behov (krig, svält, arbetslöshet, inflation och ekonomiskt kaos – alla förorsakade av imperialismens krampaktiga kriser). Kampen för sådana krav organiserade och inriktade arbetarna mot kampen för makten. De övergångskrav som bolsjevikerna använde 1917 (se Lenins programmatiska pamflett Den hotande katastrofen och hur man bör bekämpa den) blev, som ett resultat av Kominterns arbete mellan 1919 och 1923, en del av det internationella proletariatets arsenal.
På tredje och fjärde kongresserna systematiserade KI enhetsfrontstaktiken, handlingsprogrammet med omedelbara krav och övergångskrav och arbetarregeringen som medel att övervinna proletariatets subjektiva ideologiska svaghet, vilket existensen av reformistiska ledarskap vittnade om, för att befordra dess kamp för makterövrandet. KI bröt beslutsamt med andra internationalens kautskyanska arv. Först och främst erkände KI epokens övergångskaraktär – övergången mellan kapitalism och socialism. Det var inte en objektiv process. Den existerade tack vare objektiva förhållanden, men dess upplösning var beroende av kampen mellan partier och klasser. Från den analysen drog KI slutsatsen: ”Övergångsperiodens karaktär gör det till en plikt för alla kommunistiska partier att till högsta grad stegra sin kampberedskap. Varje enstaka strid kan utmynna i en kamp för makten.” (Teser om taktiken, fackföreningsinternationalen och de kommunistiska partiernas struktur och organisationsarbete, Halmstad 1970; Röda Häften 3/4, s. 27) Således ställde direkt handling för sådana krav i den imperialistiska epoken, där omedelbara krav stötte samman med kapitalistiska prioriteringar, möjligheten av att utvecklas till en kamp för makten. Därför måste revolutionärer understryka den sammanhängande karaktären av alla proletära krav, nödvändigheten att kämpa för dem och att organisera sig på alla plan för kampen. Eftersom en sådan kamp konfronterade kapitalismen, var det nödvändigt att fastslå konsekvensen: krossa kapitalismen för att försvara oss själva.
”De kommunistiska partierna uppställer inte för dessa strider något minimiprogram, som på kapitalismens grund skall stärka och förbättra dess vacklande byggnad. Istället förblir nedrivandet av denna byggnad deras ledande mål och omedelbara uppgift. Men för att kunna fylla denna uppgift, måste dock de kommunistiska partierna uppställa fordringar, vars uppfyllande utgör ett omedelbart och nödvändigt behov för arbetarklassen, och kämpa för dem i massornas strider, oberoende av om de är förenliga med kapitalistklassens profithushållning eller ej.” (Ibid, s. 23. Övers. korrig.)
Vidare:
”Om dessa fordringar motsvarar de breda proletärmassornas livligaste behov och massorna uppfylls av känslan att de ej kan existera utan deras förverkligande, blir även striderna för dessa fordringar utgångspunkt för striden om makten. Istället för reformisternas och centristernas minimiprogram uppställer Kommunistiska Internationalen kampen för proletariatets konkreta behov, ett system av krav, som i sin helhet söndermaler bourgeoisiens makt, organiserar proletariatet och bildar etapper i kampen för den proletära diktaturen, ett system där varje krav ger uttryck för massornas djupaste behov, även om de ännu inte medvetet står på den proletära diktaturens grund.” (Ibid, s. 23-24. Vår kurs. Övers. korrig.)
Programmet som en bro till massorna
Komintern utvecklade idén om en bro för att underlätta övergången från kampen inom kapitalismen till kampen mot kapitalismen. Uppenbart måste denna bro, systemet av krav, programmet, överensstämma med de objektiva förhållandena – ekonomins tillstånd, massornas verkliga behov, periodens karaktär, de senaste erfarenheterna av den internationella klasskampen och deras intryck på massorna. Dessa överväganden vägledde de olika handlingsprogram som utvecklades av KI.
När tiden kom för KI att debattera sitt program hade dock författarna till Teser om taktiken – KI:s övergångsprogram – blivit uteslutna. Skolastikern Bucharin uppträdde som betald skrivare åt den byråkratiske kälkborgaren Stalin och utarbetade programmet. För att skyla över Kominterns fel och rättfärdiga den reaktionära teorin och praktiken för ”socialismen i ett land”, reducerades programmet till ett abstrakt och överflödigt dokument. Övergångsmetoden var borta. Behovet att förbinda programmet med objektiva förhållanden följde också med. I sin kritik av Bucharins dokument försvarade och utvecklade Trotskij Kominterns tidigare ståndpunkt:
”Men ett program för revolutionär handling kan naturligtvis inte utformas som enbart en samling abstrakta förslag, utan någon förbindelse med allt som har ägt rum under dessa epokgörande år. Ett program kan självfallet inte gå in på en beskrivning av det förflutnas händelser, utan måste utgå från dessa händelser, basera sig på dem, innesluta och förhålla sig till dem. Genom den ståndpunkt som ett program intar, måste det göra det möjligt att förstå alla betydelsefulla fakta om proletariatets kamp och alla fakta som sammanhänger med den ideologiska kampen inom Komintern. Om det är sant beträffande programmet i sin helhet, så är det ännu mer sant när det gäller den del som särskilt är ägnad åt frågan om strategi och taktik. Här måste, med Lenins ord, förutom det som erövrats, även det registreras som har gått förlorat, och som kan omvandlas till en ’landvinning’ om det har blivit förstått och assimilerat. Det proletära avantgardet behöver inte en katalog av truismer, utan en handbok för handling.” (L. Trotsky, The Third International After Lenin, New York 1970, s. 79)
Inför uppgiften att utveckla en ny international var Trotskij tvungen att utveckla ett övergångsprogram. De grundläggande dragen i 1938 års program, Kapitalismens dödskamp och Fjärde Internationalens uppgifter, förkroppsligade lärdomarna från Komintern och dess sammanbrott. I första hand var det ett program som överensstämde med de objektiva förhållandena – akut ekonomisk kris, överhängande krig, fascismens uppstigande och Kommunistiska Internationalens sammanbrott.
Ett handlingsprogram
Programmet var med skärpa fokuserat mot lösandet av ledarskapskrisen inom den förrevolutionära situation som dessa faktorer nödvändigtvis skulle skapa. De som beskyller programmet för ”katastrofism” bör överväga katastrofens omfattning – kriget som följde på dess publicering. Liksom Marx och Engels Kommunistiska manifestet, förutsåg det en skärpt kris och försökte orientera arbetarklassen mot en revolutionär utgång. I den meningen var det inte fatalistiskt, utan genomsyrat av den revolutionära optimismens anda och viljan att triumfera över de mest skräckinjagande hinder.
Det utgick från erfarenheterna av klasskampen under de föregående tio åren. Till skillnad från Bucharin, hade Trotskij ingenting att dölja i sitt program. Lärdomarna av det tyska nederlaget, folkfronterna i Spanien och Frankrike, den ryska revolutionens degenerering och den antiimperialistiska kampen i Kina var alla inneslutna i programmet. Dess paroller kom ur erfarenheterna – positiva och negativa – av dessa betydelsefulla händelser.
Programmet var ett internationellt program. Det annalkande kriget pekade på det brådskande behovet av en internationell marschväg. Trotskij tillhandahöll en sådan genom att utnyttja erfarenheterna från RfFI:s sektioner och analysera motsättningarna och de övergripande sambanden inom det kapitalistiska världssystemet och Sovjetunionen. I Övergångsprogrammet finns en kodifiering av den permanenta revolutionen, dvs revolutionen måste internationaliseras eller lida nederlag. I efterblivna länder kan den demokratiska revolutionens uppgifter bara lösas med proletär revolution. Hela strategin kan bara realiseras om ledarskapskrisen blir löst av revolutionära kommunistiska partier, som vinner massornas lojalitet och leder dem i permanent revolution mot imperialismen.
Övergångsprogrammet var – liksom den berömda andra avdelningen i Kommunistiska manifestet, Kominterns Teser om taktiken, bolsjevikernas Den hotande katastrofen och hur man bör bekämpa den – ett handlingsprogram fokuserat mot den förestående periodens uppgifter. Det var i sanning en vägledning till handling. I ”Återblick på grundningskonferensen” framhöll FI 1938 denna avgörande aspekt av programmet:
”Vilken kontrast det erbjuder mot de vaga generaliseringar och förrädiska abstraktioner vilka arbetarklassens officiella ledarskap erbjuder som vägledning till handling i den nuvarande tumultartade världssituationen! Det är inte, eller snarare är det inte i någon högre grad, Fjärde Internationalens grundläggande program, utan dess handlingsprogram för den omedelbara period som vi lever i.” (Documents of the Fourth International 1933-1940, New York 1973, s. 161)
Övergångskravens karaktär
FI:s handlingsprogram för proletariatet var konjunkturellt. Dess krav var sammanhängande och ledde alla till samma mål – proletariatets erövrande av statsmakten. Av denna anledning är varje krav som är utformat för att möta massornas behov (t.ex. mot arbetslöshet) förbundet med kampen för arbetarkontroll, bildandet av fabrikskommittéer, massaktioner, fabriksockupationer, etc. Dessa proletariatets kampformer kulminerar i programmets hörnsten – uppmaningen till bildandet av sovjeter, som kamporgan mot den kapitalistiska regimen. Kraven för en rörlig skala med löner och arbetstimmar, öppnandet av räkenskapsböckerna, etc blottar kapitalismens anarki, uppställer kärnan i planekonomin och skapar den organiserade kraften både för att vinna och utöva den statsmakt som krävs för att förverkliga övergången till en fullt planerad ekonomi.
Bara ett sådant program tillåter att kampen för socialistisk revolution binds samman med proletariatets dagliga strider. Trotskij förklarade detta i detalj i själva programmet:
”Fjärde Internationalens strategiska uppgift ligger inte i att reformera kapitalismen, utan i att störta den. Dess politiska mål är att proletariatet erövrar makten för att expropriera bourgeoisien. Den strategiska uppgiften kan emellertid omöjligt lösas utan att hänsyn tas till alla, även de små och partiella, taktiska frågorna. Alla delar av proletariatet, alla skikt, yrkeskategorier och grupper måste dras in i den revolutionära rörelsen. Den nuvarande epoken kännetecknas inte av att den befriar det revolutionära partiet från det vardagliga arbetet, utan av att den gör det möjligt att bedriva detta arbete i oupplöslig förening med revolutionens faktiska uppgifter.” (L. Trotskij, Övergångsprogrammet, s. 28. Övers. korrig.)
Medlet för att göra detta var systemet av övergångskrav – krav som utgår från dagens behov (inte arbetarnas mentalitet för dagen, ett faktum som Trotskij upprepade för medlemmar i det amerikanska SWP) och leder till revolutionen. Sedan Trotskijs död har många påstådda trotskister använt enstaka krav, lösplockade ur systemet av övergångskrav, antingen som isolerade fackliga krav eller delar av ett program för reformerande av den kapitalistiska statens institutioner (Ernest Mandel i FS förde fram dem som en serie ”strukturreformer” under 1960-talet). Andra för i likhet med den brittiska Militant-gruppen fram dem som ett trick – ”kämpa för dessa krav nu”, skriker de, ”och senare kommer vi att avslöja att de är riktade mot kapitalismen”, viskar de bland sig själva. Båda synsätten leder oundvikligen till opportunism. Trotskij var själv tydlig ifråga om att övergångskrav varken var reformer eller trick:
”Inte ett enda av våra krav kommer att förverkligas under kapitalismen. Det är därför vi kallar dem övergångskrav. De bygger en bro till arbetarnas mentalitet och sedan en materiell bro till den socialistiska revolutionen. Hela frågan gäller hur man skall mobilisera massorna för kampen […]. Revolutionärer har alltid ansett att reformer och andra landvinningar bara är en biprodukt av den revolutionära kampen. Om vi säger att vi bara skall kräva vad de kan ge, så kommer den härskande klassen att ge oss bara en tiondel eller inget alls av vad vi begär. När vi kräver mer och kan tvinga igenom våra krav, måste kapitalisterna ge oss så mycket som möjligt. Ju starkare och militantare arbetarna är, desto mer kräver de och desto mer får de. De är inte sterila paroller; de är ett påtryckningsmedel mot bourgeoisien och kommer omedelbart att ge största möjliga materiella resultat.” (L. Trotskij, ”De amerikanska arbetarnas politiska tröghet” i ibid, s. 99-100. Övers. korrig.)
Således är de både medel för att vinna verkliga eftergifter och för att mobilisera massorna mot kapitalismen på grundval av deras egna behov i en kamp som lätt kan förvandlas till en kamp för makten. Naturligtvis varierar användandet av övergångsprogrammet och dess krav oundvikligen under olika förhållanden. Betonandet av särskilda krav, återfokuseringen av själva programmet, kommer att bero på klasskampens läge, ekonomins tillstånd, det politiska livets beskaffenhet osv. Vad som förblir giltigt såväl i perioder av högkonjunktur som kris, reträtt likaväl som framryckning, och i efterblivna liksom framskridna länder, är just den i Övergångsprogrammet nedlagda metoden – att revolutionärers uppgift är att föra arbetarna via ”övergångsbron” från deras nuvarande situation till den socialistiska revolutionen. Alla dessa drag förkroppsligades i Övergångsprogrammet. Det var inte Trotskijs uppfinning utan, med hans egna ord: ”en hopsummering av det kollektiva arbetet fram till idag”. (L. Trotskij, ”Att fullborda programmet och sätta det i arbete” i ibid, s. 109)
Uppsplittringen av Fjärde Internationalen under kriget
Efter mordet på Trotskij 1940, som föregicks av stalinisternas utrotande av hans närmaste medarbetare (sonen Leon Sedov, Rudolf Klement, Erwin Wolf m.fl.) och deserterandet av ledande medlemmar inom internationalen (Victor Serge, Alfredo Leonetti, A.J. Muste, Fred Zeller, Ruth Fischer, Pierre Naville, Jean Rous, Max Shachtman m.fl.), upphörde FI:s centrala ledarskap i praktiken att existera. Trotskisterna var ansvariga för handlingar av ojämförligt hjältemod under kriget, men som en internationell organisation upplöstes FI. Ett sådant sammanbrott, som påskyndades av krigstidens förskingring, kan bli ödet för varje organisation utan masspartier eller statsresurser till sitt förfogande. Inledningsvis hade sektionerna Övergångsprogrammet och FI:s deklarationer om kriget och andra frågor som grund för sin enhet. Sektionerna började dock snart avvika från dessa ståndpunkter och från varandra.
3. 1940-1953 Epigonerna raserar Trotskijs international
Den allmänna decimeringen av kader före och under kriget (inbegripet förlusten av 40% av det amerikanska SWP i splittringen med shachtmaniterna) åtföljdes av en serie opportunistiska och sekteristiska avvikelser som politiskt försvagade trotskismens krafter. I USA förvanskade SWP, under Cannons ledning, Trotskijs proletära militärpolitik inför USA:s faktiska inträde i kriget mot slutet av 1941. SWP lade hela sin betoning på den taktiska kompromiss som ingick i taktiken (accepterande av borgerliga militariseringsprogram, men kombinerat med en kamp för att placera dem under arbetarkontroll), men fördunklade det strategiska sammanhang som Trotskij alltid satte in denna politik i – dvs en tydlig och otvetydig kamp för den revolutionära defaitismens politik när man konfronterades med ett faktiskt imperialistiskt krig. Cannon fördröjde partiets publicering av ett uttalande om kriget när det bröt ut genom att utnyttja nödvändigheten att till varje pris bevara legaliteten som förevändning. Endast under tryck från oppositionella, huvudsakligen inspirerade av den spansk-mexikanske trotskisten Grandizo Munis, publicerade SWP ett uttalande. Det trycktes först i januarinumret 1942 av partiets teoretiska organ Fourth International. Det publicerades inte i partiets tidning The Militant, trots dess större spridning. Utttalandet var hur som helst otvetydigt mot kriget och reste internationalismens fana mot den vansinniga panik som utbröt inför den kommande slakten. Det uttalade dock inte, inte på någon punkt, att amerikanska marxister betraktade de amerikanska borgerliga arméernas nederlag som ett mindre ont. Det var ett internationalistiskt, men inte ett leninistiskt och defaitistiskt uttalande mot kriget.
Partiet gick ännu längre och föreslog vid ett antal tillfällen att fascismen och inte de amerikanska, ”demokratiska” imperialisterna var de amerikanska arbetarnas huvudfiende. Övergångsprogrammet hade lagt fast de vägledande principerna för FI i de imperialistiska länderna: ”Den viktigaste regeln i denna kamp är att ’huvudfienden står i ditt eget land’ eller ’din egen (imperialistiska) regerings nederlag är det mindre onda’.” (L. Trotskij, ibid, s. 43)
FI:s manifest om kriget 1940 fastslog: ”Fjärde Internationalen bygger inte sin politik på de kapitalistiska staternas krigslycka, utan PÅ omvandlandet av det imperialistiska kriget till arbetarnas krig mot kapitalisterna.” (L. Trotsky, Writings 1939-40, New York 1973, s. 222) Trotskij hade tidigare haft anledning att fördöma sina palestinska meningsfränder för att ha avvikit från denna linje.
Cannon tvekar om revolutionär defaitism
SWP gjorde reträtt från FI:s ståndpunkter i krigets hetta och med åtal hängande över sig. I Socialismen inför rätta vägrade Cannon, i en pamflett avsedd för masspridning, klargöra att huvudfienden fanns hemma:
”Fråga: Är det då sant att partiet är lika mycket motståndare till Hitler som till Förenta Staternas kapitalistiska anspråk? Svar: Det är obestridligt. Vi anser att Hitler och hitlerismen är mänsklighetens största fiende. Vi vill sopa bort den från jordens yta. Orsaken till att vi inte stöder en amerikansk krigsförklaring är att vi inte tror att de amerikanska kapitalisterna kan besegra Hitler och fascismen. Vi anser att hitlerismen bara kan förgöras genom att föra krig under arbetarnas ledning.” (J.P. Cannon, Socialism inför rätta, Stockholm 1982, s. 44. Vår kurs. Övers. korr. Den engelska utgåvan citerar Cannon felaktigt. Den första meningen i hans svar lyder: ”That is uncontestable.” [Socialism on Trial, New York 1975, s. 52], men citeras som ”That is unanswerable.” [s. 20 i den engelska utgåvan].)
Det finns tre centristiska tveksamheter i det korta meningsbytet: 1) Hitler och inte ”de sextio familjerna” blir de amerikanska arbetarnas största fiende; 2) Cannon föreslår ett krig – förmodligen en invasion av Tyskland – som medlet att besegra Hitler. Trotskij svarade å sin sida, helt riktigt, den palestinska grupp som föreslog ett liknande krig:
”Nej, på det sättet kommer vi inte att hjälpa de tyska arbetarna att resa sig ur sin apati. Vi måste i handling visa dem att revolutionär politik består av en samtidig kamp gentemot respektive imperialistiska regering i alla de krigförande länderna. Denna ’samtidighet’ får givetvis inte uppfattas mekaniskt… För Hitler och Mussolini är framgången för en socialistisk revolution i vart och ett av de framskridna länderna oändligt mer fruktansvärd än de sammanlagda rustningarna i alla de imperialistiska ’demokratierna’.” (L. Trotsky, Writings 1938-39, New York 1974, s. 213)
3) Cannon talar bara om arbetarnas ”ledning”. Det är så vagt att det blir meningslöst. Vi hävdar att endast när regeringen är vår regering, en verklig arbetarregering, kommer vi att ”försvara fosterlandet”. På denna punkt kan det inte finnas någon tvetydighet. Ändå var SWP tvetydigt. De omvandlade den defaitistiska parollen ”Omvandla det imperialistiska kriget till inbördeskrig” till den undfallande demokratiska parollen: ”Den verkliga lösningen är att omvandla det imperialistiska kriget till ett krig mot fascismen.” (The Militant, New York, 15 mars 1941) Denna paroll restes till och med innan USA:s inträde i kriget.
Denna vacklan var betydelsefull därför att den återspeglade SWP:s tendens att ge efter för nationella påtryckningar och överväganden, vilket tillät dem att upphäva de internationella. Alla Cannons rättfärdiganden av sin försiktiga fraseologi (i verkligheten politik) är avfattade i termer av att nå de ”amerikanska arbetarnas” medvetande – som det då var. Denna i sig korrekta och rekommendabla strävan kombinerades inte med ett erkännande av nödvändigheten för SWP, att 1) stå emot detta medvetande, som i krigets första fas var chauvinistiskt, 2) uppfylla sin internationalistiska plikt som den trotskistiska rörelsens starkaste parti, verksamt under de bästa förhållanden, att tala till världens arbetarklass i klara revolutionärt defaitistiska termer.
Medan SWP-medlemmar i handelsflottan och de väpnade styrkorna gjorde modiga försök att etablera internationella kontakter, uppträdde inte partiet som ett internationellt organiserande centrum för FI. Inte heller upprättade de ett sådant centrum i ett neutralt land för att upprätthålla förbindelserna med de fragmenterade europeiska sektionerna. Ett sådant projekt var inte omöjligt, även om det var svårgenomfört. Européerna var själva, som det visade sig, förmögna att återupprätta kontakten 1943, när de höll internationella sammankomster i länder ockuperade av nazisterna. Ett internationellt centrum, i Schweiz till exempel, skulle ha gjort denna omgrupperingsprocess mindre svår. SWP handlade inte beslutsamt för att hejda den organisatoriska röra som förorsakats av kriget. Hade partiet gjort detta, så kunde kanske några av dess negativa följder ha förhindrats. SWP avsvor sig vidare sitt ansvar som ledande sektion inom världsrörelsen (vilket partiet, trots att det legalt var förhindrat från faktiskt medlemskap i FI, inte desto mindre var) när det efter kriget villigt överlät ledningen till de unga och oerfarna européerna – Pablo och Germain (Mandel).
Andra sektioner följer Cannon i spåren
Vid sidan av SWP:s fel, uppvisar FI:s historia under kriget ett antal sektioner som väjde undan från en konsekvent revolutionär linje i fråga om kriget. I Frankrike existerade ingen officiell sektion av FI vid krigets början. Före detta medlemmar av POI (officiell sektion – upplöst av internationella exekutivkommittén i juni 1939) grupperade sig under namnet ”Franska Kommittéerna för Fjärde Internationalen” och antog socialpatriotiska ståndpunkter och nationalistiska krav inför den tyska ockupationen av Frankrike. De såg den nationella kampen från en del av sin egen imperialistiska bourgeoisie som progressiv. Dessa eftergifter från POI till småbourgeoisiens nationalism var särskilt betydelsefulla eftersom det franska proletariatet vid krigets början ännu inte hade infekterats av det chauvinistiska gift som PCF senare skulle propagera. Den andra huvudgruppen var CCI (som huvudsakligen härrörde ur Moliniers och Franks PCI från före kriget). Denna grupp höll stånd mot vågen av småborgerlig nationalism och vägrade att stödja den kamp som fördes av den gaullistiska delen av den franska bourgeoisien, men föll in i abstrakt propagandism och en sekteristisk attityd gentemot den kamp som förde franska arbetare och bönder till konfrontation med den tyska imperialismens väpnade styrkor.
I Frankrike sattes ett provisoriskt europeiskt sekretariat upp under Pablos ledning 1943. I februari 1944 organiserade sekretariatet en konferens med europeiska sektioner. Ett av de mål som konferensen ställde upp var att säkra enandet av de två huvudgrupperna i Frankrike. Konferensen kritiserade POI:s nationalistiska avvikelser, men godtog partiets falska påstående att det vid krigets början hade varit infekterat av massornas nationalism. Dessutom kritiserade konferensen också vad den betraktade som CCI:s sekteristiska attityd till partisanrörelsen på ett sådant sätt att de lät förstå att CCI:s sekterism var jämförbar med POI:s nationalistiska opportunism. (Centrister som Mandel hävdar faktiskt ännu idag att huvudmisstaget var att inte fullt ut ha deltagit i den av gaullister och stalinister ledda militära motståndsrörelsen mot den tyska imperialismen.) Det förekom inget försök att söka de verkliga rötterna till CCI:s sekterism. På grund av önskan att uppnå en sammanslagning nämndes t.ex. inte CCI:s felaktiga perspektiv och förvirring beträffande förhållandet mellan parti och klass. Dess försök att sätta upp ”arbetargrupper” som embryonala sovjeter var snarlikt Moliniers och Franks centristiska ståndpunkt från 1936-37 om revolutionära aktionsgrupper som embryonala sovjeter (se Brauns ”The Mass Paper” i The Crisis of the French Section). Av denna anledning gjordes inte något fullständigt och ärligt bokslut över krigsperioden i Frankrike.
Den tyska sektionen IKD girade i mensjevikisk riktning och hävdade att nazisternas seger ännu en gång hade placerat den ”demokratiska revolutionen” på dagordningen, i motsättning till den proletära.
I Storbritannien begick de två trotskistiska grupperna liknande fel. Workers’ International League (WIL) föll slutligen in i den linje som företräddes av Cannon, även om de utförde bra arbete i fabrikerna, ledde strejker, etc. Innan Frankrikes fall upprätthöll WIL en klart defaitistisk ståndpunkt. I december 1938 hävdade WIL, att den ”enda handlingsvägen är att visa den tyska arbetarklassen, att vi kämpar mot våra egna borgare och genom exempel uppmuntra dem att störta Hitler”. (Workers International News december 1938) WIL intog en sekteristisk attityd till praktiska problem som krigets inledning ställt och förebådade de fel som senare skulle begås av den andra trotskistiska gruppen: Revolutionary Socialist League (RSL). De hävdade att krav på adekvata skydd för arbetare mot flygräder var liktydigt med att understödja krigsansträngningarna, men efter Frankrikes fall 1940 började linjen förändras. Med ”fienden för dörren” började WIL ge vika inför chauvinistiskt tryck. Nederlag var inte längre ett abstrakt ”mindre ont”, utan en reell möjlighet.
WIL deklarerade i februari 1941 att uppgiften var att ”vända det nuvarande imperialistiska kriget till arbetarnas verkliga kamp mot nazismen”. (Youth for Socialism februari 1941) WIL knöt mer uttalat än SWP samman detta med kampen mot de brittiska kapitalisterna, men deras paroll var inte konsekvent revolutionärt defaitistisk. Den mindre och officiella sektionen av FI – RSL – vidhöll en hårdare defaitistisk ståndpunkt men uppvisade liksom CCI definitiva sekteristiska tendenser, särskilt i sin taktiska tillämpning av politiken.
Det vore fel att i tider av imperialistiskt krig lägga lika vikt vid sekterism och opportunism. Under första världskriget var Lenin beredd att göra gemensam sak med sekterister (utan att godkänna deras övergripande politik) i ett försök att samla de mest konsekventa internationalistiska krafterna. Vi anser att FI i sina fusioner i Storbritannien och Frankrike efter kriget gjorde fel i att fördöma de två felen som om de var av samma vikt. POI:s, SWP:s och WIL:s opportunistiska fel återspeglade trycket från socialchauvinismen. Där den sekteristiska tendensen inte inbegrep passivt avstående från kamp (vilket den tydligt inte gjorde i Frankrike) var den klart överlägsen. Olycksbådande var också FI:s och SWP:s eget misslyckande med att göra upp ett ärlig bokslut, som redovisade och korrigerade SWP:s brister under krigstiden.
Fjärde Internationalen rekonstrueras
1944 omgrupperades flera av FI:s europeiska sektioner vid en konferens som hölls inne i det naziockuperade Europa. De antog ”Teser om avslutandet av andra världskriget och det revolutionära uppsvinget”. De vittnade om den fortsatta revolutionära potentialen hos Fjärde Internationalens sektioner. Teserna skrevs vid en tid när antitysk chauvinism och proallierade stämningar växte snabbt i Europa och anslöt sig till en defaitistisk ståndpunkt i fråga om kriget. De antydde att FI:s återuppbyggnad på revolutionär grund var en verklig möjlighet, men svårartad förvirring kring den avgörande frågan om perspektivet förhindrade denna utveckling från att ta slutgiltig form.
Andra världskrigets efterverkningar blev inte de som Trotskij hade förutsett. Nyckelelementen i perspektivet för perioden framåt när Trotskij skrev Övergångsprogrammet var: a) en massiv revolutionär våg – särskilt i Tyskland, Italien, Frankrike, Storbritannien och USA; b) den kvalitativa förvandlingen av FI till en masskraft med förmåga att använda Övergångsprogrammet för att anknyta till och vinna ledarskap i det revolutionära uppsvinget; c) kapitalismens dödskamp, eller dess överlevnad endast på totalitär grund; d) raserandet av den stalinistiska byråkratin i Sovjetunionen, antingen genom en politisk revolution eller den segerrika imperialismen; e) sammanbrottet för arbetarklassens gamla ledarskap, socialdemokraterna och stalinisterna, när deras materiella rötter – smulor från imperialismens bord och byråkratiska privilegier i Sovjetunionen – försvann.
Övergångsprogrammet var inte, som vi har visat, en samling tidlösa marxistiska självklarheter, utan en ”handbok för handling”. Som sådan var det nödvändigt att ständigt pröva dess krav, taktik och perspektiv gentemot verkligheten och utveckla programmet därefter. Trotskijs anhängare misslyckades upprepade gånger efter kriget med att göra detta. Trotskijs perspektiv vid början av andra världskriget var att det skulle ge upphov till revolutionära omvälvningar, lika omfattande eller större än de som avlöste första världskriget. Den kapitalistiska ekonomin, det borgerliga samhället och dess reformistiska parasiter skulle kastas in i en dödlig kris. På samma sätt skulle den stalinistiska byråkratin, om den överlevde ett militärt sammanbrott inför den imperialistiska angriparen, duka under för proletariatets politiska revolution som uppväckts av revolutionära händelser i väst. Kritik kan säkerligen riktas mot Trotskijs snäva tidtabell för den amerikanska monopolkapitalismens historiska livslängd, men det är ett fel som Marx, Engels och Lenin gjorde före honom och är en risk som är oskiljaktig från revolutionär optimism.
Således bedömde Trotskij ett tidigare perspektivfel (vid Kominterns tredje världskongress) på följande sätt:
”Vi hade inte förutsett en solförmörkelse, dvs en händelse bortom vår vilja och helt och hållet oberoende av våra handlingar. Vad det gäller är en historisk händelse som kan och kommer att inträffa under vår medverkan. När vi talade om att revolutionen var resultatet av världskriget, innebar det att vi strävade, och ännu strävar efter, att använda konsekvenserna av världskriget för att på varje tänkbart sätt påskynda revolutionen.” (L. Trotsky, The First Five Years of the Communist International, New York 1972, Vol. I, s. 179)
Trotskijs perspektiv falsifieras
Trotskijs perspektiv falsifierades av händelseutvecklingen efter kriget. Först och främst av mäktiga objektiva faktorer av största betydelse. Medan Storbritannien och Frankrike, två av de tre ”demokratiska imperialistmakterna”, visade sig vara lika ruttna och benägna till instabilitet som Trotskij hade iakttagit, var det långt ifrån fallet med Förenta Staterna. Den kolossala omfattningen och dynamiken i dess produktivkrafter, möjliggjorde för USA att upprätthålla det döende brittiska imperiet och resa den franska imperialismen ur graven – som klienter eller underordnade makter, oförmögna att utmana sina herrar vid Wall Street.
Likaså visade sig den planerade ekonomin i den ryska arbetarstaten vara starkare än den stalinistiska byråkratins sabotage och hinder. Även om Stalin och hans klick förde Sovjetunionen till avgrundens rand 1941, gav proletariatets heroiska motstånd och böndernas och nationaliteternas uppslutning kring arbetarstaten, trots Stalins brott, tillsammans med de fascistiska illdåden, segern till Sovjetunionen. Denna seger stärkte emellertid inte bara staten utan också den bonapartistiska byråkratin. Amerikanska och ryska arméers framryckning över den europeiska kontinenten placerade utländska arméer, som var fientliga till proletär revolution, bland proletariatet i Frankrike, Italien och Tyskland. Segern för stalinismen och den angloamerikanska (demokratiska) imperialismen stärkte de politiska krafter som var beroende av dem.
Å ena sidan återupplivades de öppet borgerliga partierna och socialdemokratin tack vare ”demokratiernas” seger. Å andra sidan stärktes likaså de stalinistiska partierna med tyngden av den ryska segern och deras egen partisankamp. Dessa krafter trädde fram ur kriget mycket starkare än de var mot slutet av 1930-talet och var långt ifrån att förlora sin materiella grund eller genomlida politisk död och organisatoriskt sönderfall. Klassamarbetspolitiken – upprättad genom folkfronten före kriget och med andra och tredje internationalens prestige bakom sig – bröts dessutom inte upp förrän 1946-47, när efterkrigskrisen var övervunnen. Hela den borgerliga demokratins och stalinismens tyngd kastades i vågskålen mot den proletära revolutionen.
Så snart de omedelbara potentiella revolutionära situationerna ridits ut, kom USA:s enorma ekonomiska makt att göra sig gällande i väst genom Marshallhjälpen. Byråkratin i Kreml förseglade sitt östeuropeiska uppland och inledde processen med att omvandla det till degenererade arbetarstater, efter att i förväg ha exproprierat proletariatet politiskt. I Tyskland var uppsvinget inom arbetarklassen mycket svagt och undertrycktes omedelbart genom allierade och ryska militära medel. I Italien och Frankrike avmobiliserade stalinisterna partisanmiliserna. I Central- och Östeuropa var en varierande kombination av sovjetiska styrkor, inhemska stalinister och deras allierade inom folkfronterna förmögna att förhindra varje revolutionärt uppsving.
Således var inte trotskisterna bara svaga och desorganiserade, inte heller villkoren för deras framstigande ur situationen som marginaliserade propagandagrupper förverkligades. Istället växte den kontrarevolutionära socialdemokratin och de stalinistiska partierna i styrka och isolerade återigen trotskisterna. På så sätt utövade socialdemokratin och stalinismen ett fruktansvärt tryck på Fjärde Internationalens bräckliga och desorienterade styrkor.
Behovet av ett nytt perspektiv
Även om det säkert var möjligt att förvänta sig förnyade politiska och sociala kriser med en fortsatt kapitalistisk kris, var det 1946-47 nödvändigt med nya överväganden om perspektiv och en redovisning av misslyckandet för det föregående. Hade detta utförts, är det osannolikt att ett sådant ensidigt och falskt perspektiv, grundat på katastrofal kris, ett omedelbart förnyat krig och den försenade revolutionen, skulle ha framträtt. Omvandlingen av den marxistiska förståelsen av kriser, krig och revolutioner, som uppkomna ur händelseutvecklingen, till utdragna processer, var resultatet av en fullständigt blind empiricism som till varje pris sökte förlänga det ”revolutionära perspektivet”.
De isolerade och besegrade ledarna för FI kunde inte handskas med det faktum att de var på väg från en avbruten revolutionär period (1944-45) till en kontrarevolutionär period, även om det i de viktigaste imperialistiska länderna snarare var en demokratisk kontrarevolution än bonapartistisk och fascistisk reaktion. Majoriteten av de gamla FI-ledarna slöt helt enkelt sina ögon och klamrade sig fast vid ”ortodoxin”. Den nya europeiska och senare internationella ledningen kring Michel Pablo och Ernest Germain började dock omvandla Trotskijs taktik, strategi och program på ett stegvist och empiriskt sätt, under täckmantel av ytlig trohet mot hans revolutionära perspektiv. För att bevara perspektivet blev ”revolution” en objektiv världsprocess, som här valde den stalinistiska byråkratin, där de titoistiska partisanerna och på andra håll de bevanitiska parlamentarikerna som sina agenter för ett helt historiskt stadium. Det var bara en tidsfråga innan den gradvisa revisionen systematiserades. Pablo försökte sig på denna uppgift 1950-51.
Fjärde Internationalen väljer dogmatism
FI utvecklade ett perspektiv för efterkrigstiden som var grundat på en kombination av dogmatism och blind optimism. Dogmatismen frambringade en rad fel, som rörde sig mellan sekterism och opportunism. Med tiden bröt de politiska skalven upp FI i två fraktioner, båda lika besmittade av dessa fel. Trots tecknen på ekonomisk högkonjunktur i USA insisterade Cannon på att den amerikanska revolutionen var förestående. Dessutom innebar perspektivet med ett tredje världskrig att världen vacklade på randen till en permanent förrevolutionär situation. Dokumenten från den internationella kongressen 1946 uppenbarar tydligt denna tendens inom FI. Således hävdas i ”Den nya imperialistiska freden och byggandet av FI:s partier”: ”Kriget har skärpt desorganiseringen av den kapitalistiska ekonomin och raserat den sista möjligheten till en relativt stabil jämvikt i sociala och internationella förbindelser.” (Fourth International, New York 1946, juni, s. 169) Vidare:
”Om kriget i Europa inte omedelbart skapade ett revolutionärt uppsving av den omfattning och med det tempo som vi förutsåg, är det inte desto mindre ovedersägligt att det raserade den kapitalistiska jämvikten i världsskala och därmed öppnade en lång revolutionär period.” (Ibid, s. 175)
Denna ”långa revolutionära period” blev en oavbrutet expanderande period och upphörde som sådan att ha någon som helst specifik och användbar innebörd.
Potentialen för att rätta till dessa felaktigheter i perspektivet och rekonstruera FI på revolutionär grund existerade inom trotskismens styrkor. Det fanns utmaningar mot ledarskapets rigida fasthållande vid Trotskijs perspektiv. I SWP ledde t.ex. Felix Morrow en opposition, som hävdade:
”Trotskij försökte lära oss att förstå att det är nödvändigt att göra en prognos, men lika nödvändigt att inse att det är omöjligt att gissa tempot i förväg för en utdragen period och följaktligen måste man föra in de nödvändiga korrektiven under erfarenheternas gång.” (Felix Morrow, ”International Report [Minority Report]” i SWP Internal Bulletin Vol. III (1945) nr 8, s. 32)
På liknande sätt hävdade det brittiska RCP (en produkt av en sammanslagning 1944 mellan RSL och WIL) gentemot dokumentet ”Den nya imperialistiska freden”, att stalinismen hade stärkts och inte kastats in i en dödlig kris. Partiet pekade på faran med den desorientering som misslyckandet med att erkänna detta kunde leda till. SWP påstod 1946 att kriget fortfarande pågick. FI tvekade innan man krävde tillbakadragande av sovjetiska trupper från ockuperade territorier. Inledningsvis avvisade man ett brittiskt tillägg med det innehållet, även om man senare korrigerade sin ståndpunkt. Den franska sektionen hävdade 1946 att Sovjetunionen var mer hotat än under krigets mörkaste stunder. Mer uppseendeväckande var kanske det svar som den trotskistiska Neuer Spartakus gav på frågan: ”Varför plundrar Stalin? Därför att han förlorade kriget.” (Alla exempel är citerade ur RCP Conference Documents, september 1946, s. 6-7) Även i fråga om omedelbarheten av imperialismens egen ekonomiska kris, hävdade RCP:
”Men i en resolution som strävar efter att orientera vår egen kader om omedelbara ekonomiska perspektiv – ur vilka klasskampens nästa stadium till stor del kommer att följa och därför också vår omedelbara propaganda och taktik – är dock perspektivet klart felaktigt. För andra gången under en generation har kapitalismen varit förmögen att uppnå en andningspaus. Teorin om kapitalismens spontana sammanbrott är fullständigt främmande för bolsjevismen.” (Ibid, s. 10)
Både Morrow- och RCP-oppositionen formulerade korrekt kritik av FI:s linje. Ingen av dem mognade emellertid till en vänsteropposition. Detta faktum är avgörande för förståelsen av varför senare felaktigheter okontrollerat kunde passera. Morrows opposition hävdade ur sina slutsatser att ett återvändande till det demokratiska programmet – i motsats till övergångsprogrammet – var nödvändigt i Europa. Vidare drevs de av sin fientlighet mot den kontrarevolutionära stalinistiska ockupationen av Östeuropa att anamma teorier om en ”ny klass” och helt och hållet överge försvaret av Sovjetunionen. SWP-ledningens insisterande på att sovjetiska truppers närvaro betecknade början på en klassisk dubbelmaktssituation gjorde inte mycket för att avvärja Morrows tendenser till teorier om en ”ny klass”. Slutresultatet blev att denna tendens gled ut ur SWP och in i Shachtmans renegatgrupp.
Utplånandet av den brittiska sektionen
RCP:s öde var annorlunda. Det ådrog sig Pablos och Germains fiendskap som ett resultat av sin kritik mot FI:s perspektiv och vägran att acceptera den politik med ”djup entrism” i labourpartiet som internationella sekretariatet föredrog. Cannon och SWP hyste ett eget agg gentemot Hastons och Grants ledning i RCP, som gick tillbaka till fusionsförhandlingarna före kriget. Mot denna ledning understödde SWP och IS en fraktion, ledd av Gerry Healy och John Lawrence, som 1947 splittrade partiet för att genomföra perspektivet med djup entrism. Detta fördärvade effektivt RCP, försvagade och demoraliserade den gamla ledningen och stärkte Healys grupp. Med Cannons och Pablos välsignelse återförenades de två flyglarna 1949, men den gamla minoriteten hade getts majoritet i de ledande kommittéerna. Med en vitalitet som senare skulle bli hans varumärke, tog Healy itu med att utesluta sina forna motståndare och förvandlade RCP, nu benämnd ”klubben”, till en mot Pablo och Cannon lojal sektion.
På så sätt förpassades kritikerna från perioden 1946-48 ut ur FI, vid en tidpunkt när den i början av 1950-talet kastades in i en ny perspektivkris. 1951 existerade ingen kraft som var förmögen att argumentera för ett korrigerande av tidigare felaktigheter, som en grund för undvikandet av nya.
Under Pablos ledning, och med Cannons och SWP:s godkännande, systematiserade FI:s andra världskongress 1948 det felaktiga perspektivet och föreslog trevande att det omedelbara världskriget skulle omvandlas till ett ”internationellt inbördeskrig”. (Fourth International, New York 1948 [juni], s. 101) Detta perspektiv fördes fram som en möjlighet, vilket dock inte uteslöt ”andra betydelsefulla faktorer i andra länders politiska utveckling” (Fourth International, New York 1948 [augusti], s. 181), och gjordes senare av Pablo om till FI:s övergripande perspektiv. Han använde FI:s felaktiga ståndpunkter till att föra fram att ett krig mellan imperialismen och Sovjetunionen var förestående och oundvikligt. På så sätt blev perspektivprogrammet från 1948, vilket hade använts som motivering för FI:s vändning till byggandet av masspartier, senare ett verktyg i Pablos händer när han utvecklade perspektivet för att likvidera trotskistiska fraktioner i socialdemokratiska och stalinistiska partier. Det senare missbruket av det tidigare perspektivet var helt och hållet förbundet med dess grundläggande felaktighet. Optimismen beträffande det förutspådda spontana omvandlandet av ett krig till inbördeskrig förkroppsligade en avgörande metodologisk felaktighet, som begåtts av FI efter kriget. Trotskijs perspektiv och prognos vändes till en profetia, som måste besannas på kort sikt. Kapitalismens sammanbrott och den revolutionära vågens utbrott framställdes som den oundvikliga följden av en objektiv process som utbredde sig, och som trotskister måste förhålla sig till.
Även om kapitalistiska kriser och arbetarkampens uppsving definitivt uppkommer ur kapitalismens objektiva motsättningar, så finns det dock ingen ”objektiv process” som löser sådana kriser. Utan den subjektiva faktorns – det revolutionära partiet – seger kan det inte finnas några bestående segrar för arbetarklassen, som enbart skulle tillmötesgå den ”objektiva processen”.
FI ledde inte arbetarklassen i något land 1948. Dessutom var efterkrigsperiodens revolutionära eller förrevolutionära kriser överståndna. Ändå höll FI fast vid sitt perspektiv. Vid FI:s kongress 1948 beskrev inte teserna om stalinismen händelserna i Östeuropa (inbegripet Jugoslavien) som del av någon revolutionär process. Det var kvarhållandet av det tidigare perspektivet som tillät FI att bibehålla sin ortodoxa politiska ståndpunkt. Som sådana ställer vi oss bakom de programmatiska deklarationerna från 1948 års kongress, liksom de från kongressen 1938. Allt eftersom FI-ledningens världsbild i ökande utsträckning kom i konflikt med verkligheten, blev dock dess ortodoxi allt sprödare. Allt som behövdes för att avskilja FI från de ortodoxa ståndpunkter man intog fram till 1948 var en skarp vändning i världshändelserna.
Splittringen mellan Tito och Stalin
Denna vändning i händelserna kom närmast omedelbart efter kongressen 1948. Under sommaren 1948 blev splittringen mellan Tito och Stalin offentlig. Det jugoslaviska kommunistpartiet (JKP) uteslöts ur Kominform och fördömdes omväxlande som ”trotskistiskt” och ”fascistiskt”. Ur de jugoslaviska händelserna utvecklade FI centristiska slutsatser och ståndpunkter. De såg endast ett bekräftande av sina felaktiga perspektiv. Således åskådliggjorde Jugoslavien, enligt FI:s ledning, stalinismens kris, en kris som de hade förutsett sedan 1944. Vidare var hela utvecklingen en del av det framgångsrika revolutionära uppsving som alltid hade varit ett nyckelelement i dess perspektiv. Partisankriget beskrevs nu ex post facto som en ”proletär revolution” (till att börja med bara av Pablo, men 1951 av hela FI:s ledning). Den stat som upprättats av denna ”revolution” var en arbetarstat behäftad med enbart kvantitativa deformationer, dvs den betraktades inte som en kvalitativt degenererad arbetarstat. Titos parasitära byråkrati var i enlighet därmed inte en kontrarevolutionär faktor, utan en ”leninistisk” vän i behov av FI:s råd – inte dess revolutionära opposition. Det öppna brevet från internationella sekretariatet, med förfrågan om att få närvara vid JKP-kongressen i juli 1948, förklarade: ”Vi förstår till fullo det väldiga ansvar som vilar på er och… betraktar det som vår kommunistiska plikt att bistå er i lösandet av den nuvarande krisen inom kommunismen längs proletära och leninistiska linjer.” (Ibid.)
Pablo avväpnar Fjärde Internationalen
Michel Pablo, FI:s ledare vid denna tid, använde den jugoslaviska affären till att angripa ett antal av den trotskistiska rörelsens centrala ståndpunkter; beträffande stalinismen, det revolutionära partiet, revolutioners karaktär, entrismtaktiken och genom en förvanskning av denna taktik angrep han även de kommunistiska premisserna för enhetsfrontstaktiken. Vidare hävdade han att den process som ägde rum i Jugoslavien (som enligt honom var genuint revolutionär) också skulle äga rum i resten av de östeuropeiska ”buffertzonerna”, och han såg det redan äga rum i Kina. (Se M. Pablo, ”The Yugoslav Affair”, Fourth International, New York, december 1948)
Pablos ståndpunkter beträffande Jugoslavien antogs av FI vid dess tredje världskongress 1951. De godkändes av alla betydelsefulla sektioner och ledande gestalter inom FI. Det fanns ingen revolutionär opposition mot Pablos centristiska ståndpunkt, att i:
”Jugoslavien, det första land där proletariatet tog makten sedan Sovjetunionens degenerering, existerar stalinismen idag inte längre som en verklig faktor i arbetarrörelsen, vilket emellertid inte utesluter dess möjliga återuppträdande under vissa förhållanden.” (Class, Party, and State in the Eastern European Revolution, New York 1969; Education for Socialists, s. 57. Den schweiziska sektionen röstade mot resolutionen om Jugoslavien, men utifrån en statskapitalistisk ståndpunkt.)
En revidering av den trotskistiska förståelsen av stalinismen, dvs att den oföränderligt är en kontrarevolutionär kraft, var väsentligt för Pablos ståndpunkt. Det innebär inte att stalinismen aldrig kan utföra progressiva åtgärder, ända till omvandling av egendomsförhållandena. Vad det däremot innebär är att stalinisterna alltid och under alla förhållanden kommer att försvåra för arbetarklassen att direkt ta den politiska makten i egna händer och använda den för sina egna klassintressen. Istället för denna värdering av stalinismen, hävdade Pablo i sin rapport till kongressen 1951: ”Vi har klargjort att kommunistpartierna inte exakt är reformistiska partier och att de under vissa exceptionella förhållanden besitter möjligheten att staka ut en revolutionär riktning.” (Fourth International, New York 1951, november/december. Kurs. i orig.) Pablo kombinerade denna revision med ett angrepp på Lenins teori om imperialismen, som krigens och revolutionernas epok. Han ersatte detta med en formulering som var löjlig både som omedelbart perspektiv och som beskrivning av ett av epokens avgörande kännetecken: ”I deras ställe är det föreställningen om revolution/krig, krig/revolution som framträder och på vilket revolutionära marxisters perspektiv och orientering i vår epok bör vila.” (M. Pablo, ”Where Are We Going?”, International Secretariat Documents 1951-1954, New York 1974, Vol. 1, s. 7. Kurs. i orig.)
Genom att använda sig av denna teoretiska ”upprustning” (dvs revision) som förevändning, slog Pablo in på en taktisk kurs som inbegrep det trotskistiska programmets fullständiga likvidering. Likvideringen nödvändiggjordes av de organisatoriska och politiska eftergifter som ingick i Pablos entrism sui generis (”entrism av ett särskilt slag”, grundad på ett långsiktigt inträde och döljande av det revolutionära programmet). Pablo hävdade att det förestående kriget/revolutionen inte lämnade någon tid för att bygga trotskistiska partier, men att det inte längre var något avgörande problem, eftersom olikartade politiska formationer i den kommande perioden kunde slå in på vägen till kampen om makten. Stalinisterna kunde t.ex. som partier tvingas att utstaka en revolutionär riktning. Entrismen var nödvändig för att uppamma det nödvändiga trycket. I andra formeringar som socialdemokratin och den småborgerliga nationalismen var perspektivet centristiska splittringar bort från partierna. Här var entrismen nödvändig för att förbereda och utveckla en sådan splittring. I båda fallen var den entrism som skulle utföras inte den som förordats av Trotskij vid tiden för den ”franska vändningen”, dvs entrism uppfattad som en enhetsfrontstaktik för att vinna vänstergående arbetare till det kommunistiska programmet. En taktik som inte kunde vara långsiktig. Entrismen av ett ”särskilt slag” måste vara djup och långsiktig och den öppna kampen för det revolutionära programmet måste ”tillfälligtvis” överges. (Se rådet till den österrikiska sektionen att ”inte driva programmatiska och principiella frågor”, International Information Bulletin, New York, december 1951.)
Denna långtgående opportunism drev fram FI längs en tvär och högergående centristisk kurs. 1951 karakteriserade Pablo den peronistiska rörelsen som ”antikapitalistisk”. Kinas Kommunistiska Parti blev snart, liksom JKP, en revolutionär faktor. I Storbritannien blev vänsterreformisten Aneurin Bevan ”vänstercentrist”. 1952 instruerade Pablo den franska sektionen att göra ett djupt inträde i PCF, för att integrera sig i arbetarrörelsen ”som den var”. Sådana eftergifter förde oundvikligen med sig ett övergivande av varje kamp för en principiell politik gentemot ledarskapen i de partier och rörelser som trotskisterna inträdde i.
1953 drog det av Pablo ledda internationella sekretariatet (IS) in internationalen i en besinningslös programmatisk likvidering: entrism sui generis, stalinismens ”revolutionära” karaktär, epoken med ”krig/revolution” och partiets underordnade roll; allt detta var Pablos bidrag till FI:s centristiska sammanbrott.
Internationella Kommittén bryter med Pablo
De huvudkrafter som organiserade splittringen 1953 med det av Pablo ledda IS – SWP (US), PCI (Frankrike) och Healys grupp i Storbritannien – var inte en revolutionär ”vänsteropposition”. Den internationella kommitté (IK) som de bildade utgör inte trotskismens ”kontinuitet” gentemot pablistisk revisionism. De misslyckades med att på ett avgörande sätt bryta med de likvidatoriska ståndpunkter från kongressen 1951 som beredde vägen för Pablos taktiska vändningar. De kritiserade inte (inbegripet självkritik) rekonstruktionen av FI efter kriget och det undergrävande av Trotskijs program och metod som den innebar.
IK förkroppsligade den nationella isolationismen hos sina tre största komponenter, som var och en motsatte sig Pablos byråkratiskt centralistiska kampanj för att genomföra perspektiven från kongressen 1951 när den berörde dem själva. Inom själva IK avvisade de helt och hållet demokratisk centralism. Genom att inte gå utöver ramen för en offentlig fraktion, vägrade man dessutom att föra en oförsonlig kamp mot Pablo och Mandel.
Splittringen 1953 var därför både för sen och för tidig. Politiskt var det för sent, eftersom alla IK:s grupper redan hade bekräftat och återbekräftat likviderandet av linjen från perioden 1948-51. Det var för tidigt i den bemärkelsen att den kom före varje kamp inom FI:s ramar för att vinna en majoritet vid den följande kongressen. Beslutet att direkt övergå till splittring förhindrade i förväg en sådan kamp. IK-grupperna hade inget distinkt och genomgripande politiskt alternativ till Pablo och Mandel och blev av den anledningen inte mobiliserade, utan intog en position där fraktionell hetta var ett substitut för politisk klarhet.
Trots accepterandet av revisionismen från 1948-51 var IK vid vissa tillfällen förmögna att rikta isolerad men giltig kritik mot IS. En sådan kritik, född ur både fraktionell poängjakt och avsky för IS:s förräderier, gick dock bara undantagsvis utöver ett livlöst försvar av vad de kallade ”ortodoxi”. I verkligheten var det en revisionistisk sörja av katastrofperspektiv, stalinofobi och försonlighet mot socialdemokratin – en blandning som Cannon, Bleibtreu-Favre (Det vimlar av teorier om huruvida Bleibtreu-Favre, eller Favre-Bleibtreu – namnet har tryckts på båda sätten, var en eller två personer. Dessutom tycks det som om Favre är en pseudonym för Pierre Lambert. Vi känner inte till sanningen bakom detta mysterium. Vi bryr oss inte heller om det – den politik som Bleibtreu-Favre banade väg för tillhandahöll, den felaktiga, grunden för Lamberts grupp. Det har senare bekräftats att Bleibtreu verkligen existerar.) och sedan Lambert och Healy under lång tid varit pionjärer för. En undersökning av var och en av dessa gruppers meritlista, före och efter splittringen, bevisar detta på ett avgörande sätt.
SWP var politiskt överens med Pablo ända fram till 1953. Beträffande Jugoslavien hade de helt och fullt understött Pablos orientering mot Tito och bekräftade resolutionen från kongressen 1951 om Jugoslavien. Så tidigt som 1948 betonade ett uttalande från SWP:s nationella ledning att Tito hade ”tvingats av kampens logik” och upphört att vara stalinist. (Fourth International, New York 1949 [oktober], s. 259) När således PCI kontaktade Cannon för att hjälpa dem att göra motstånd mot Pablos politik och byråkratiska manövrer, tvekade han inte att svara:
”Jag tror att tredje världskongressen gjorde en korrekt analys av den nya verkligheten i världen efter kriget, och de oförutsedda vändningar den tagit… Det är den enhälliga uppfattningen bland ledande kamrater här att författarna till dessa dokument har gjort rörelsen en stor tjänst, för vilken de förtjänar uppskattning och kamratligt stöd och inte misstänksamhet och klander.” (”Letter from James P. Cannon to Daniel Renard”, 29 maj 1952, International Committee Documents 1951-54, New York 1974, Vol. 1, s. 23)
Det var samma ledning som i det ”öppna brevet” i november 1953, splittringsdokumentet de facto (”A Letter to Trotskyists Throughout the World” i ibid, Vol. 3, s. 152), skulle förklara att just denna ledning var ”en okontrollerad, hemlig och personlig fraktion i administrerandet av Fjärde Internationalen, som har övergett trotskismens grundläggande program.”
Trots detta accepterade SWP:s dokument ”Mot pablistisk revisionism” (Ibid, s. 138-152) alla grundsatserna i Pablos ståndpunkter. Andra världskriget frambringade en revolutionär våg av ”större omfattning, intensitet och uthållighet än det första världskriget”, får vi veta. Detta producerade de ”revolutionära segrarna i Jugoslavien och Kina”. (Ibid, s. 139)
De principiella ståndpunkter gentemot stalinismen som det ”öppna brevet” intog var anpassade till SWP:s centrism. Deras motstånd mot stalinisternas förräderi mot den franska generalstrejken, ställningstagandet för tillbakadragande av ryska trupper från Östtyskland, efter resningen där 1953, och vägran att acceptera liberaliseringen i Sovjetunionen efter Stalin som verklig, var alla i sig principiella ståndpunkter. En revolutionär opposition skulle ha delat dessa ståndpunkter.
En sådan opposition – till skillnad från SWP och IK – skulle dock inte ha låtsats att IS:s misslyckande med att inta dessa ståndpunkter var resultatet av inflytandet från en man – Pablo – som det öppna brevet insisterade på. Den skulle tvärtom ha lokaliserat felaktigheterna i tidigare felaktigheter. Det gjorde inte SWP 1953. Dessa frågor var huvudsakligen förevändningar för splittringen, vilket kan ses i senare enhetsouvertyrer från SWP gentemot IS.
Den verkliga orsaken till SWP:s brytning
Den verkliga orsaken var faktiskt organisatorisk. SWP vände sig mot Pablo enbart som ett resultat av hans ”inblandning” i SWP (via Cochrans och Clarkes fraktion). Trogna sin nationellt isolationistiska tradition (tidigare uppenbarad under kriget) vägrade SWP:s ledare att bli behandlade som ett av FI:s ”avdelningskontor”, dvs de vägrade att genomföra ett taktiskt beslut som en majoritet av FI:s ledning hade kommit överens om vid ett möte med internationella exekutivkommittén. Brytningspunkten kom när Pablo stödde Cochrans och Clarkes fraktion. SWP:s ledare upptäckte ett antal politiska meningsskiljaktigheter och gick direkt in för splittring. Fram till dess hade Cannon trott att hans tidigare stöd till Pablo garanterade att SWP inte skulle underkastas IS:s disciplin. Den disciplinen hade varit helt riktig för PCI i Frankrike men inte för SWP. I maj 1953 förklarade han:
”Men om Pablo och IS skulle träda fram till stöd för minoriteten. Om en sådan sak skulle inträffa – och jag säger inte att det kommer att göra det; jag antar bara att cochraniternas fullständigt otroliga arrogans är grundad på ett rykte att de kommer att få IS:s stöd – om det skulle inträffa, kommer det inte förplikta oss att ändra mening i någon fråga. Vi skulle inte göra det.” (J.P. Cannon, Speeches to the Party, New York 1973, s. 89)
När detta inträffade några månader efter Cannons tal, så höll han ord. Även då misslyckades han dock med att nagla fast IS:s och Cochran/Clarke-fraktionens metodologiska och programmatiska felaktigheter. I sann IK-stil kritiserade han dem och deras degeneration ur rent sociologisk synvinkel. Clarkes grupp var småborgerlig (sant). Cochrans grupp var trötta arbetare på reträtt (sant). Båda var inställda på att likvidera partiet (sant). Alla dessa brister var viktiga och Cannon hade helt rätt när han pekade ut dem, men han hade fel i slutsatsen att dessa faktorer innehöll problemets essens och i förlängningen ”pablismens” essens. När det stod klart att Pablo inte hade likviderat – dvs organisatoriskt upplöst – FI, var vägen tillbaka till det av Pablo ledda IS återigen öppen. Kärnan i Pablos politik borde först ha lokaliserats i hans programmatiska premisser, i andra hand i hans taktiska slutsatser och i sista hand i hans organisatoriska metoder. För SWP:s del härrörde splittringen av den anledningen ur nationella överväganden och centrerades i de flesta fall kring organisatoriska frågor. Det var inte en slutgiltig och politiskt principiell splittring, trots Cannons bedyranden om motsatsen.
Healy – pionjär för entrism sui generis
När det gäller Healys grupp i Storbritannien följdes det amerikanska mönstret nästan helt och hållet. Bristen på allvarliga politiska skiljaktigheter beträffande de frågor som stod på spel återspeglades i mer än det faktum att Healy, liksom Pablo, hade ett porträtt av Tito på sitt kontor! Healy hade själv varit Cannons man i RCP från 1944-47. Han arbetade nära ihop med Pablo för att krossa Haston/Grant-ledningen – en process som i all hast påskyndats efter att Haston hade uttryckt kritik av den försonlighet Pablo visat gentemot Tito. Alldeles särskilt kunde Healy inte göra någon kritik ”rubb och stubb” av entrism sui generis, eftersom han och Lawrence faktiskt hade varit banbrytare för den från 1947 och framåt. Denna ”taktik” följde ur ett ”perspektiv” som förutspådde de vänsterreformistiska ledarnas utveckling till centrism. En massrörelse skulle skapas bakom dem och framtvinga avlägsnandet av de högerreformistiska ledarna. Trotskisternas uppgift i allt detta var att gå samman med vänstern och hjälpa till i utvecklingen. Att genomföra detta krävde offentligt övergivande av Övergångsprogrammet, FI och det revolutionära partiet och innebar inte producerandet av ett särskilt revolutionärt propagandaorgan. I deras ställe skulle komma en ytterst hemlig fraktion och en offentlig vänstercentristisk grupp, med en tidning som gav uttryck åt en politik som passade en sådan formation. Denna politik sattes i verket av Healy efter RCP:s sammanbrott. Den brittiska sektionen förvandlades till ”klubben”, en hemlig trotskistisk grupp. Den bredare, offentliga grupperingen, känd som Socialist Fellowship, omfattade labourriksdagsmän och fackbyråkrater, vilka samlats kring tidningen Socialist Outlook. Pablo godkände denna taktik och inkorporerade erfarenheterna av den i sin entrism sui generis, som gällde stalinistiska såväl som socialdemokratiska partier. (För en mer detaljerad behandling av perioden, se Workers Power nr 7, 39 och 40.)
Denna nya typ av entrism var uttryckligen avgränsad och åtskild från den som Trotskij förordat. Den hade varit grundad på det öppna byggandet av en revolutionär tendens inom ett reformistiskt parti under förhållanden där klasskampens utveckling och inflödet av subjektivt revolutionära och proletära element gjorde det möjligt att, åtminstone temporärt, resa FI:s fana. Trotskij erkände att ett sådant inträde skulle vara endast under en begränsad period, och antagligen bara skulle bli en episod.
När man betraktar healyiternas egen redovisning av deras splittring med pablismen är de politiska frågorna långt ifrån klara. (Trotskyism versus Revisionism, London 1974-75. Sex volymer.) Dispyten uppstod när Lawrence (liksom Clarke i USA) blev en direkt agent för Pablo och ifrågasatte Healys ledning. I fråga om Koreakriget drev han i allians med ”centristerna” (Healys term för vänsterreformister) en prostalinistisk ståndpunkt i redaktionen för Socialist Outlook. Detta disciplinbrott och dess konsekvenser utgör substansen i ”Kampen i den brittiska sektionen”. (Ibid, Vol. 2, s. 72-84)
Inga dokument uppträdde vid tiden för själva splittringen. Det var en organisatorisk strid, där antalet lagenliga aktieägare i Socialist Outlook vägde tyngre än bristerna i kongressen 1951 och tidigare.
De politiska skillnader som låg under splittringen var dock nog så verkliga. Vid Koreakrigets utbrott 1950 såg Pablo förverkligandet av sitt perspektiv med ett förestående ”krig/revolution”. Den brittiska sektionen försäkrade sig, med ett antal prostalinistiska artiklar, om att Socialist Outlook följde Pablos linje. Healy och Lawrence samexisterade fredligt vid denna tid. Efter den taktiska vändningen till entrism i de stalinistiska partierna 1952 började dock Pablo, efter att ha lyckats slå den franska sektionen i spillror, pracka på andra sektioner sin taktik. 1953 drev Lawrence på, i maskopi med Pablo, för en mycket mer bestämd prostalinistisk orientering i Storbritannien. Healys långvariga och långsiktiga orientering gentemot bevaniterna stod i konflikt med denna taktiska vändning. Healy fruktade en pablistisk seger och slog sig ihop med Cannon, som var rädd för liknande ansatser i USA. Han vände sig mot Lawrence i Storbritannien och slutligen mot Pablo internationellt.
Fransmännens kamp mot Pablo
PCI i Frankrike skilde sig från SWP och Healys grupp i den utsträckning som partiet hade fört en begränsad politisk kamp mot Pablo från 1951 och framåt. För sina ansträngningar blev PCI-ledningen ihjältigen av Pablo, Healy och Cannon! Den politik som PCI kämpade utifrån var dock inte en revolutionär politik.
I juni 1951 producerade PCI-ledaren Bleibtreu-Favre, understödd av Pierre Lambert (Se tidigare kommentar om namnen.) och majoriteten av organisationen, ett svar till Pablos revisionistiska dokument ”Vart går vi?” Det franska dokumentet, ”Vart går kamrat Pablo?” (International Committee Documents 1951-54, New York 1974, Vol 1, s. 9-20), fördröjdes vid publiceringen av Germain (Ernest Mandel). Han hade bedrägligt låtsats motsätta sig Pablo på ”demokratiska” grunder, men varnade Bleibtreu-Favre för att provocera Pablo till att vidta disciplinära åtgärder genom att ge ut dokumentet. Eftersom Bleibtreu-Favre, Lambert och de andra stödde Germains dokument ”Vad bör modifieras och bevaras i fråga om stalinismen i teserna från Fjärde Internationalens andra världskongress?”, de berömda ”tio teserna”, (International Secretariat Documents 1951-54, New York 1974, Vol. 1, s. 16-24) accepterade fransmännen hans råd. Resultatet blev att Pablo i samarbete med Germain byggde upp en pablistisk minoritetsfraktion kring Michel Mestre.
Pablo isolerade effektivt den franska majoriteten, efter att ha vägrat distribuera Bleibtreu-Favres dokument innan tredje världskongressen. Fransmännen fick nöja sig med att uttrycka sitt stöd för de ”tio teserna”, som man inte röstade på vid kongressen. I januari 1952 föreslog Pablo att PCI skulle utföra en taktik med entrism sui generis i PCF – då i en vänsterfas. Den franska majoriteten föredrog en orientering mot det lösare SFIO och gick emot vändningen på taktiska grunder. Efter en strid uteslöt Pablo, Germain och Healy (med Cannons godkännande) i juni 1952 majoriteten av den franska centralkommittén!
Hur mycket vi än skulle ha sympatiserat med PCI som offer för byråkratiska metoder, var deras kamp i sista hand vacklande och politiskt oriktig. Först genom att stödja vad vi på annat håll har beskrivit som Mandels ”ortodoxa revisionism”. (Se Workers Power & Irish Workers Group, The Degenerated Revolution, London 1982, s. 90-93.) Mandel uppfattade idén om att stalinistiska partier hade lett det som FI bedömde vara friska revolutioner till seger i Jugoslavien och Kina som osmaklig ur ”ortodox” synvinkel, och reviderade därför den trotskistiska ståndpunkten beträffande stalinismen. Den hade en ”dubbel karaktär” – en god och en dålig sida. Trycket från massorna kunde tjäna till att få den goda sidan att segra:
”De jugoslaviska och kinesiska exemplen har åskådliggjort att hela kommunistpartier, placerade i vissa exceptionella omständigheter, kan modifiera sin politiska linje, leda massornas kamp fram till erövrandet av makten och gå utöver Kremls målsättningar. Under sådana omständigheter upphör dessa partier att vara stalinistiska i ordets klassiska bemärkelse.” (International Secretariat Documents 1951-54, New York 1974, Vol. 1, s. 18)
Bleibtreu-Favres dokument uttryckte en identisk åsikt, särskilt beträffande den kinesiska byråkratin. De angrep bittert de kinesiska trotskisterna för att inte snabbt nog ha inträtt i KKP (som fängslade trotskister vid den tiden). Med andra ord accepterade fransmännen Pablos analys av Jugoslavien och Kina. Vad de inte kunde acceptera var att dessa stater dominerades av stalinistiska partier. Det var av den orsaken som de, i likhet med alla andra inom FI, var beredda att godkänna ståndpunkten från kongressen 1951 om Jugoslavien, en ståndpunkt som likviderade det trotskistiska programmet.
Fransmännen kritiserade Pablos ”invändningar” och införde sina egna. Kina bevisade, hävdade de, att: ”Klasskampens realitet kommer att visa sig mäktigare än Kremls apparat, trots frånvaron av ett revolutionärt parti.” (International Committee Documents 1951-54, New York 1974, Vol 1, s. 16) Orsaken var att kommunistpartierna underordnades Kreml. Om de vände sig mot Kreml kunde de inte vara stalinistiska: ”I varje fall är det absurt att tala om ett stalinistiskt parti i Kina och ännu mer absurt att uppamma tron på ens den avlägsna likheten med en stalinistisk seger i Kina.” (Ibid, s. 16)
Trotskijs analys av stalinismen som motsägelsefull men övervägande kontrarevolutionär, även när den bryts upp längs socialpatriotiska linjer, kastades överbord. PCI:s ledning kapitulerade för stalinistiska partier och drog sedan, för att rädda sina ”trotskistiska” själar, bekvämt slutsatsen att dessa partier inte alls var stalinistiska.
Den centristiska världskongressen 1951
1951 visade tredje världskongressens centristiska ståndpunkter i fråga om stalinismen, Jugoslavien och allmänna perspektiv (det förestående perspektivet med ”inbördeskrig”) utan tvekan att ett programmatiskt sammanbrott ägt rum inom Fjärde Internationalen. Det faktum att ingen sektion röstade mot den jugoslaviska resolutionen – hörnstenen i alla felaktigheter – är ett faktum av enorm betydelse. FI som helhet hade fallit samman i centrism. Från denna punkt och framåt var den uppgift som trotskister stod inför återbildandet av en leninistisk-trotskistisk international på grundval av ett återformulerat revolutionärt kommunistiskt program. Manövrer för att ersätta ledningen i FI var fullständigt otillräckliga. FI:s programmatiska grund måste förändras. Det sätt på vilket detta kunde ha gjorts i början av 1950-talet är ett ämne för taktiska spekulationer. Vad som är avgörande för oss är att det inte utfördes. Trotskismens historiska kontinuitet bröts sönder – vilket visades av Pablos användning av kongressdokumenten vid internationella exekutivkommitténs tionde plenum i februari 1952 för att genomföra entrism sui generis.
Ingen revolutionär opposition mot Pablo
Den opposition i Amerika, Storbritannien och Frankrike som framträdde 1952-53 var subjektivt förbunden till att motsätta sig Pablo. Den måste dock dömas efter sin politik och inte efter sina impulser. Dess ”ortodoxi” var både livlös och grundad på revisionism av efterkrigskaraktär, som framkallats av de jugoslaviska händelserna. Det var inte autentisk bolsjevism. Således kan vi inte betrakta någon komponent i splittringen 1953 som ”fullföljare” av trotskismen. Båda var centristiska.
IK utvecklades i högergående riktning (t.ex. Healys arbete i labourpartiet) och var urskiljbar från IS genom hastigheten i sin utveckling. Den undanhöll sig från de mest oförblommerade uttrycken för likvidationism som kom från IS, men inte från de högercentristiska dokument som underbyggde dem. Därför utgjorde inte IK ett ”vänstercentristiskt” alternativ till IS.
IS var en högergående centristisk gruppering som använde ståndpunkterna från 1951 för att dra vad som var fullständigt logiska slutsatser. De korrekta ståndpunkter som IK intog när det gäller Östtyskland och Ungern, kunde ha bestämt taktiken för en vänsteropposition, om den hade existerat. De kunde däremot inte ha avgjort dess bedömning av IK.
Desorienteringen efter kriget ledde till ett politiskt sammanbrott för FI. Efter KI:s programmatiska sammanbrott vidhöll Trotskijs vänsteropposition ett reformperspektiv, därför att KI inom sig inneslöt en massrörelse. Efter FI:s programmatiska sammanbrott och misslyckandet för en opposition att materialiseras lämnades FI utan ett program, och hade aldrig innehållit ett massavantgarde. FI var till skillnad från KI i väsentlig mening sitt program. Det är därför vi säger att autentiska trotskister efter 1951 var tvungna, oavsett vilken taktik som kunde ha använts, att utarbeta ett nytt program och på nytt bygga internationalen.
4. 1953-1983 Fjärde Internationalens degenererade fragment
De huvudtendenser som framträdde ur splittringen 1953 misslyckades, både då och efteråt, med att resa sig ur den centrism som FI i sin helhet sjunkit ned i. Varken Internationella Kommittén eller Internationella Sekretariatet, och inte heller någon av de tendenser som gör anspråk på kontinuitet med dem, har visat sig kapabla att återuppliva en demokratiskt centralistisk international grundad på ett övergångsprogram, som är återformulerat för att innefatta de senaste trettio årens nya förhållanden och uppgifter.
Det av Pablo ledda IS hade gett definitivt bevis på sin centrism under händelserna i Bolivia 1951-52. I detta land hade FI en organisation som åtnjöt massinflytande – POR, ledd av Guillermo Lora. POR:s ståndpunkter och IS:s attityd till dem antydde att revisionen av det trotskistiska programmet under den period som ledde fram till tredje världskongressen 1951 hade varit en fråga om handlingar och inte endast teoretiska frågor. I sin rapport till kongressen 1951, fastslog Pablo att: ”den antiimperialistiska och antikapitalistiska massrörelsen antar under småborgerlig ledning ofta förvirrade former, som i fallet med APRA i Peru och MNR i Bolivia.” (Fourth International, New York, november/december 1951) Denna beskrivning av MNR, som otvivelaktigt var ett borgerligt parti, godkände POR:s försonliga attityd till rörelsen, särskilt när den övertog regeringen. I den avgörande revolutionära prövningen misslyckades POR med att föra fram ett självständigt kommunistiskt program.
Revolutionen i Bolivia den 9 april 1951 förde det borgerliga nationalistiska MNR till makten under ledning av Paz Estensorro. Denna kapitalistiska regering presiderade över en situation av annalkande dubbelmakt. Dess ställning var i hög grad instabil. I ökad utsträckning ställdes frågan om klassmakt. En bestämd revolutionär politik kunde ha vunnit över massorna från MNR, som de hade illusioner om, till trotskisterna. POR valde emellertid en annan framgångsväg. MNR:s regering karakteriserades inte tydligt som ett borgerligt hinder för en verkligt revolutionär arbetar- och bonderegering. Lora erbjöd följande alternativa synsätt:
”Långt ifrån att duka under för hysterin om kamp mot MNR, som proimperialisterna har beskrivit som ’fascister’, marscherar vi idag med massorna för att göra 9-aprilrörelsen till upptakten för arbetar- och bonderegeringens triumf.” (Från en intervju i The Militant 12-19 maj 1952, citerad i Documents of the Vern-Ryan Tendency, Communard Publishers uå, s. 41.)
Det var av denna anledning som POR, som en central paroll, reste: ”Återupprättande av landets konstitution genom formerandet av en MNR-regering, som fick majoritet i valen 1951.” (Ibid, s. 43)
Genom denna metod påstod sig POR underlätta en ”differentiering” mellan revolutionära och reaktionära element inom MNR:s massbas. I verkligheten kapitulerade man för massornas illusioner om MNR. Det ledde till förödande taktiska slutsatser. Lora förde fram kravet på att ”arbetarministrar” från COB (Bolivias fackliga central) skulle släppas in i den kapitalistiska regeringen. POR manade inte till upprättandet av en arbetar- och bonderegering, grundad på sovjeter och en milis. De krävde inte att COB:s ledare skulle bryta med bourgeoisien och slå in på kampens väg mot bourgeoisien och MNR:s regering. Istället uppställde POR en arbetar- och bonderegering som ett framtida ”naturligt utflöde” ur MNR:s vänsterflygel och arbetarnas organisationer, som skulle följa på ”förspelet” (med andra ord stadiet) med en MNR-regering.
POR ger politiskt stöd till en borgerlig regering
Istället för att kombinera motstånd mot och inget förtroende för MNR:s regering med självständigt stöd för dess progressiva åtgärder och militärt försvar gentemot imperialism och inhemsk reaktion, gav POR ”kritiskt stöd”: ”POR började med att utsträcka ett berättigat kritiskt stöd till MNR-regeringen.” (Från G. Lora, ”One Year of the Bolivian Revolution”, citerat i ibid, s. 80)
Denna formulering kan enbart betyda politiskt stöd till regeringen och inte bara kritiskt stöd för dess handlingar. POR:s rättfärdigande av ett slags politiskt stöd till en borgerlig regering, och inte bara försvar mot reaktionen (en viktig distinktion, som Lenin visade i förhållande till Kerenskijregeringen under Kornilovs kupp), var Bolivias och dess revolutions påstått ”exceptionella” karaktär. Regeringen var en småborgerlig regering (som försvarade vems klassintressen?). Dessutom förklarades den vara ett exempel på bonapartism sui generis. Denna språkliga nybildning var helt i nivå med Pablos metod vis à vis entrism sui generis.
Loras syn på bonapartism sui generis bestod i att den vilade på proletariatet gentemot imperialismen – och vice versa. Denna lyckliga dubbelhet betydde att man kunde stöda den, i den utsträckning som den kämpade mot inhemsk reaktion och imperialism. Det var i allt väsentligt samma politik som Stalin och Kamenev tillämpade gentemot den provisoriska regeringen i Ryssland innan Lenins ”Aprilteser” uppträdde, och som Stalin tillämpade i Kina 1926.
POR opererade under hela 1951-52 med parollen ”För vänsterns fullständiga kontroll över kabinettet”. Till och med 1953 hänvisade Lora fortfarande till regeringen Paz Estensorro som ”den bolivianska revolutionens övergångsregering”. (G. Lora, Bolivie: de la Naissance du POR a L’Assemblée Populair, s. 35. Vår övers.) 1954 följde majoriteten av POR logiken i organisationens ståndpunkt, bröt med den och gick in i MNR.
Varken IS eller IK utförde någon allvarlig analys eller något bokslut över dessa händelser, som är så rika på erfarenheter och misstag. Deras tystnad vid den tiden och senare kan bara tolkas som godkännande av POR:s linje. På detta sätt föll den internationella ledningen, liksom POR, igenom i revolutionens prövning. POR lämnades för sin del åt sitt öde och var avskuret från FI efter de revolutionära händelserna. Lora förblev utan internationella förbindelser fram till slutet av 1960-talet och spelade ingen roll i splittringen 1953. Under dessa förhållanden utvecklade POR en kring Bolivia centrerad ”nationaltrotskistisk” världsbild.
”Processtänkandet” inleds
Pablos och Mandels IS misslyckades oupphörligen med att resa Trotskijs program för politisk revolution i de upprepade kriser och resningar som skakade stalinismen under 1950-, 1960- och 1970-talet. I början av 1950-talet höll de fram hoppet om en reformprocess inifrån byråkratin, ledd av titoistiska tendenser. Följaktligen misslyckades de med att 1953 föra fram den politiska revolutionens program vid tiden för det östtyska arbetarupproret. Även om dokumentet ”Stalinismens uppkomst, nedgång och perspektivet för dess fall”, antaget vid ”fjärde världskongressen” 1954, verkligen innehöll vissa ”ortodoxa” uttalanden beträffande nödvändigheten av politisk revolution (som ett resultat av tilläggsförslag från LSSP), är det ändå grundat på en tom optimistisk fatalism:
”Vad som är helt och hållet nytt i situationen är att vi har nått det stadium, som förutsetts i Övergångsprogrammet, där ’historiens lagar’ avslöjar sig som ’starkare än den byråkratiska apparaten’. Av de två krafter som bestämmer massornas orientering – kapitalismens dödskamp, som i världsskala frigör oerhörda revolutionära krafter, och de reformistiska och stalinistiska byråkratapparaternas politik, som spelar rollen av broms på massorna – är det den första som alltmer kommer i förgrunden.” (The Development and Disintegration of World Stalinism, New York 1970; Education for Socialists, s. 16)
”Sovjetbyråkratin”, heter det, ”är inte längre förmögen att krossa och innestänga” denna ”revolutionära våg”. (Ibid, s. 16)
Påståendet att Trotskij trodde att ”objektiva processer” av sig själva skulle ordna upp styrkeförhållandet mellan proletariatet, imperialismen och stalinismen, under något framtida stadium, är en fullständig travesti på hans ståndpunkt. Vad Trotskij verkligen såg var att de objektiva förhållandena av kapitalistiskt förfall och kris, tillsammans med stalinismens och socialdemokratins förrädiska och självdestruktiva politik, skapade en ”ledarskapets kris”. Eftersom ”proletariatets revolutionära vilja” historiskt sett inte kan utplånas, trots de gamla apparaternas styrka, kan denna kris ”bara lösas av Fjärde Internationalen”. Trotskijs dialektiska förståelse av förhållandet mellan objektiva och subjektiva faktorer i klasskampen, ersattes i Pablos och Mandels schema av en utvecklingsoptimism som var mer besläktad med Kautskys metod – men desto mer felaktig och löjlig eftersom den kom femtio år post festum. Denna metod härrörde direkt ur den felaktiga analysen av efterkrigstidens byråkratiska revolutioner. Internationella Sekretariatet tillämpade precis samma metod på stalinismens kris under 1950-talet. Dessutom identifierades ”splittring med Kreml” à la Tito som likvärdigt med en rörelse från kontrarevolutionär stalinism till enbart ”centrism” eller ”opportunism”. Från utgångspunkten att de jugoslaviska och kinesiska kommunistpartierna hade ”lett segerrika revolutioner”, och ”i den bemärkelsen upphört att vara stalinistiska partier i termens egentliga mening”, drogs den oundvikliga slutsatsen:
”eftersom både KKP, och i viss utsträckning JKP, egentligen är byråkratiskt centristiska partier, som emellertid fortfarande befinner sig under trycket från revolutionen i sina länder, uppmanar vi inte proletariatet i dessa länder att grunda nya revolutionära partier eller förbereda en politisk revolution.” (Ibid, s. 20)
Till och med i de ryska och östeuropeiska staterna förordades en entristisk strategi i de statsbärande partierna. Programmet för politisk revolution reducerades till åtta ”demokratiska” krav, som fullständigt saknade varje taktisk eller strategisk inriktning. Medan avstaliniseringen och den ”nya kursen” sågs som medförande positiva effekter, genom att befordra differentiering och som motor för förändring, ägnades ingen uppmärksamhet åt den politiska revolutionens strategi och taktik, dvs de uppgifter som byråkratins störtande ställer. Sovjeternas roll och funktion, generalstrejken, arbetarklassens beväpning, kampen mot restaurationistiska krafter – ingen av dessa frågor nämns ens en gång.
Ett demokratiskt program för politisk revolution
Det föreslagna reformprogrammet var avsett att falla den alltid framönskade ”centristiska” delen av byråkratin i smaken: 1. Frihet för arbetarfångar. 2. Avskaffande av repressiv och arbetarfientlig lagstiftning. 3. Demokratisering av arbetarpartierna och arbetarorganisationerna. 4. Legalisering av arbetarpartierna och -organisationerna. 5. Val och demokratisk organisering i masskommittéer. 6. Fackföreningarnas oberoende i förhållande till regeringen. 7. Massornas demokratiska utvecklande av den ekonomiska planen för sina egna intressen. 8. Verklig rätt till självbestämmande för folken. (Ibid, s. 23) Detta program misslyckas med att förbinda något av sina krav med kampen för att störta byråkratin och upprätta proletär makt. En strategi för detta mål restes inte just på grund av IS:s syn på byråkratin som härbärgerande potentiella centrister.
Mellan 1954 och femte världskongressen 1957 ägde ytterligare omfattande resningar rum i de degenererade arbetarstaterna och Sovjetunionen. Chrustjovs ”hemliga tal” vid SUKP:s 20:e kongress och de därpå följande eftergifterna och revolutionära upproren mot byråkratin i Ungern och Polen – allt under 1956 – gjorde ett djupt intryck på IS-ledningen. Mandel avgav rapporten till kongressen om krisen inom stalinismen. JKP:s och KKP:s reaktioner inför de ungerska händelserna uppfattades som progressiva och en bekräftelse på reformperspektivet, även om man erkände att de var ojämna.
Även om det revolutionära uppsvinget i Ungern gav upphov till en uppenbar rörelse åt vänster från IS-ledarnas sida – dvs de stödde det öppet, ackompanjerades den av en öppen revision över hela linjen av programmet för politisk revolution. För Mandel och IS-ledningen bevisade de ungerska och polska händelserna att en flygel av byråkratin skulle följa Titos och Maos väg: i Ungern – Nagy, i Polen – Gomulka. Till och med i Sovjetunionen trängdes Chrustjovs ”centristiska” fraktion från vänster av Malenkov och Mikojan, som förebådade framväxten av en sådan tendens, även om de inte var av Nagys och Gomulkas kaliber. I ett försök att befrämja sådana tendenser i byråkratin reviderades programmet för den politiska revolutionen i Östeuropa och Sovjetunionen fullständigt. Eftersom den politiska revolutionens utsikter sågs som avhängiga en del eller en flygel i byråkratin, kunde inte sovjeter uppställas som kamporgan mot hela byråkratin. Politisk revolution uppfattades som (dvs ersattes av) fredlig tävlan mellan en ”FI-fraktion” och resten av byråkratin om ledningen för arbetarklassen.
Från denna punkt och framåt försvinner omnämnandet av arbetarråd eller sovjeter som revolutionära kamporgan och ersätts av uppfattningen om sovjeter som organ för administration, massornas införande i det politiska livet och en garanti för att planen tillkommer i ett demokratiskt forum. Den politiska revolutionen reduceras därmed till den byråkratiska kastens fredliga bortvittrande. Detta program för ”politisk revolution” växte fram ur femte kongressen som en enhetlig strategi för alla arbetarstater. Det var i huvudsak fråga om den lätthet och snabbhet med vilken den objektiva krisen inom stalinismen skulle producera de nödvändiga tendenserna och splittringarna inom den byråkratiska kasten. De senare IS- och FS-kongresserna upprepade i stort sett denna formel, utan att tillägga något vad gäller programmet.
Den kroppslösa ”världsrevolutionen”
Det leninistiska Komintern och Trotskijs Fjärde Internationalen arbetade med en förståelse av den imperialistiska epoken som en epok av krig och revolutioner och epoken för kapitalismens historiska nedgång. Det leninistiska KI erkände existensen av revolutionära perioder och förrevolutionära situationer, såväl som deras motsatser. ”Världsrevolutionen” innebar för KI inte någon objektiv process, utan kombinationen av de proletära revolutionerna i de utvecklade imperialistiska länderna och de antiimperialistiska upproren i kolonierna och halvkolonierna. På samma sätt uppfattade Trotskij den ”permanenta revolutionen” som en strategi för att uppnå arbetarklassens makt i de imperialistdominerade länderna. Grundvalen för denna strategi var ett program och en taktik som tillät partiet att leda arbetarklassen och de förtryckta massorna från den borgerligt demokratiska och nationella revolutionens uppgifter till den proletära och internationella revolutionen.
I Pablos och Mandels metod upphöjdes tvärtom ”världsrevolutionen” till en ”process”, en demiurg som alltid skred framåt någonstans eller i någon form. Vid sidan av ”världsrevolutionen” gavs denna process också en lika falsk regional eller övernationell karaktär, t.ex. den ”centralamerikanska” eller ”arabiska” revolutionen. Detta förväxlade inte bara ”historiens lagar” med de strategiska mål som partiet måste organisera kampen för, utan kastade också in de demokratiska, antiimperialistiska och proletära målen i smältdegeln. Istället för att utveckla ”perspektiv”, i vilka revolutionärernas uppgifter identifierades på grundval av vetenskaplig analys, reducerade följaktligen Pablos och Mandels IS ”perspektiv” till många gånger mycket fantasifulla spekulationer om vilken riktning historien skulle ta nästa gång, och som resultat därav vilken politisk formation de nästa gång skulle anpassa sig till för att inte hamna efter. Den ”historiska processen” kunde nu driva stalinister, vänstersocialdemokrater, småborgerliga nationalister och antiimperialister att handla som revolutionens omedvetna agenter. Den kunde tvinga dem, som dess ”trubbiga verktyg”, att följa en ”i grova drag revolutionär” inriktning. I enlighet därmed förvandlade Pablos och Mandels ledning IS till specialister i att anpassa sig till alla sådana strömningar. De obekväma och sönderslagna resterna av trotskistiska grupper i Kina, Vietnam och Kuba ignorerades och till och med förtalades, så att IS skulle kunna spela rollen av vänliga kritiker åt deras stalinistiska fångvaktare och bödlar.
I de imperialistiska länderna överlevde den ”djupa entrismen”, eller ”entrism sui generis, flera olika ”perspektiv”, som var tänkta att rättfärdiga den vid särskilda tillfällen. Till att börja med var det efterkrigstidens revolutionära kris och sedan den förestående ”krisen före tredje världskriget” som förmodades skapa en vänstercentristisk masströmning som genom vänskaplig kritik och organisatorisk assistans kunde hjälpas att röra sig mot trotskismen. För att försäkra sig om detta, måste trotskisterna emellertid undvika att skrämma denna strömning, eller isolera sig från den. Därför blev det en brådskande nödvändighet att gömma undan det trotskistiska programmet. Medan Pablo uppträdde som rådgivare åt det småborgerliga nationalistiska FLN, redigerade Mandel de belgiska vänsterreformisternas tidning La Gauche. Båda uppträdde med nödvändighet som apologeter för sina respektive arbetsgivare. I början av 1960-talet urvattnades programmets övergångskrav till en rad ”strukturreformer”, centrerade kring en vänsterreformistisk version av ”arbetarkontroll” (självstyre eller autogestion). Både det leninistiska partiet och det trotskistiska programmet likviderades. Politiken under den här perioden kan bara karakteriseras som högercentristisk, dvs den var på praktikens nivå oskiljaktig från vänsterreformism eller småborgerlig nationalism (i de imperialistiska respektive koloniala länderna). Trots det var IS-tendensen (och senare FS) fortfarande centristisk, dvs kapabel att svänga över till revolutionära ståndpunkter under de yttre händelsernas tryck. Under sin existerande ledning var tendensen emellertid oförmögen att utveckla ett stabilt ledarskap grundat på ett återformulerat revolutionärt program. Både Pablos och Mandels IS, och senare Mandels FS, var kapabla till vänster- och högersvängar, till höger 1963-68, till vänster 1969-74 och sedan återigen till höger.
SWP rör sig mot Internationella Sekretariatet
Vid IS:s femte kongress (oktober 1957) hade ett hårdnande av ståndpunkterna gentemot Kreml ägt rum. Det var en förändring bort från Pablo och till Mandel, Frank och Maitan. IS orienterade sig för egen del i ökande grad mot den algeriska revolutionen och Pierre Franks teser om den ”koloniala revolutionen” underströk betydelsen av den koloniala världen som världsrevolutionens epicenter. Två år senare övertygade den kubanska revolutionen IS i grunden om vändningen bort från anpassning till reformistiska strömningar inom metropolernas stalinism, till förmån för tredje världens gerilla- och nationalistiska rörelser. Frank var banbrytare för revisionen av ”den permanenta revolutionen” till en halvautomatisk process genom vilken ett trubbigt verktyg, som resultat av den koloniala bourgeoisiens svaghet, var nog för att hugga ned kapitalismen i tredje världen. Detta sammanföll precis med Cannons och Hansens svar på den kubanska revolutionen. Det var denna sammanstrålning som bröt upp nonaggressionspakten mellan SWP, Healy och Lambert inom IK. SWP kunde inte ignorera utvecklingen på Kuba och kunde bara analysera omkullkastandet av produktionsförhållandena genom att använda den metod som använts för Jugoslavien, dvs Pablos metod. Med både IS och SWP i färd med att genomföra en identisk likvidering i förhållande till Castro, var Pablo och hans ”personliga regim” inom internationalen det enda återstående hindret för enhet. Pablo var dock en kraft i avtagande inom IS och försvagades i hög grad genom sin latinamerikanske ståthållare Juan Posadas avhopp 1962. Pablo överlevde inte återföreningen 1963 och lämnade FS följande år.
Medan SWP:s anslutning till Förenade Sekretariatet markerade accepterandet av alla ”pablismens” grundvalar, släppte IS alla försök att påtvinga SWP någon disciplin. Därför kom SWP:s syn på ”internationalism” att bli förhärskande i den nya formationen. Den politiska grundvalen för FS kommer väl till uttryck i resolutionen om ”Världsrevolutionens dynamik idag” (1963). Den är centrerad kring tredje världens epicenter och delar in världsrevolutionen i ”stora etnografiska zoner”, var och en med sin underrevolution. Inom dessa zoner blir den permanenta revolutionen en automatisk process, genom vilken den antiimperialistiska och demokratiska kampen drivs över i socialistisk kamp: ”oupphörliga massrörelser har drivit det ena efterblivna landet efter det andra in i den permanenta revolutionens process.” (Dynamics of World Revolution Today, New York 1974, s. 30) Den ”strategi” och taktik som FS härledde ur detta var karakteristiskt nog kameleontliknande. Om man i de stalinistiska staterna skulle anta färgen hos demokratiska reformatörer eller ”reformkommunister” och i Västeuropa uppsynen hos ”centristiska” socialdemokrater eller stalinister, så blev de i den koloniala världen artificiella småborgerliga populister. ”Världsrevolutionens dynamik idag” räknar högtidligt bort ”industriarbetarna” som proletariatets ”huvudstyrka”, vilken nu betraktas som ”gruvarbetare, plantagearbetare, lantarbetare och de huvudsakligen arbetslösa.” (Ibid, s. 37)
Dokumentet ”erkänner” med glatt mod att den marxistiska teorin inte förutsåg böndernas radikala och avgörande roll, dvs det accepterar det stalinistiska förtalet att trotskismen ”undervärderar bönderna”. Det påpekar att bönder som lever under stamförhållanden kommer att ”förbli en allierad till proletariatet genom hela processen av permanent revolution.” (Ibid, s. 38) Återigen förfäktar ”Världsrevolutionens dynamik idag” ”möjligheten av att komma till makten med ett trubbigt verktyg”. (Se också E. Mandels försvar av denna ståndpunkt i Revolutionary Marxism Today, London 1979, s. 96.) Det påstår att gerillakrig, på grundval av den kubanska modellen, kan ”spela en avgörande roll”.
På så sätt grundades FS på ett förvärrat upprepande av den anpassning till främmande klasskrafter som hade inletts under perioden 1948-51. Den huvudsakliga måltavlan då var småborgerlig stalinism och den nya blev småborgerlig nationalism och de olika formerna av stalinism i den koloniala världen: maoism, castrism, guevaraism etc.
Förräderiet i Ceylon (Sri Lanka)
Ännu en gång demonstrerades oförmågan hos detta slags degenererade trotskism att i avgörande händelser visa sig som en kommunistisk strömning. I Ceylon (Sri Lanka) hade IS, och därefter FS, i form av LSSP en sektion med massanslutning. Liksom i Bolivia i början av 1950-talet var det möjligt att pröva FS-ledarna i handling. Återigen var det en historia om misslyckande från sektionens sida och den internationella ledningens medskyldighet.
I Ceylon var LSSP mer likt ett socialdemokratiskt än ett leninistiskt parti, både vad beträffar struktur och medvetenheten hos dess lägre kader. Mandel skulle själv senare erkänna detta:
”Samtidigt som det formellt var ett trotskistiskt parti, fungerade LSSP på flera områden jämförbart med ett vänstersocialdemokratiskt parti i ett relativt ’välmående’ halvkolonialt land.” (Revolutionary Marxism vs Class Collaboration in Sri Lanka, New York 1975; Education for Socialists, s. 8)
Uppenbarligen visste FI-ledarna detta hela tiden men såg ingen anledning att drastiskt rätta till det. Om vänstersocialdemokratin själv, när allt kom omkring, kunde utstaka en revolutionär riktning, så kunde det ”socialdemokratiserade” LSSP detta också. Om ett ”trubbigt verktyg” var tillräckligt för revolutionära syften i de halvkoloniala länderna, skulle det vara idiotiskt av FI att klippa av banden med LSSP och prestigen i dess valframgångar och massbas bara för några av de ”gamla trotskistiska” principernas skull. Därför gjorde det inget att N.M. Perera, facklig ledare och parlamentsledamot som LSSP:s marxistiska center brutit med 1942, klart och tydligt var reformist. När samma center ville återförenas med honom 1950, gav Pablo och Mandel förslaget sin välsignelse.
LSSP:s parlamentarism
Genom hela 1950-talet var LSSP:s praktik i ökad grad begränsad till val och fackligt arbete, och inte revolutionär agitation. När familjen Bandaranaikes SLFP 1960 fick det största antalet platser och LSSP förlorade två av sina tidigare 12 platser, kastades de ”marxistiska” ledarna Leslie Goonewardene, Colin de Silva och Bernard Soya in i en kris. 1956 hade de gett det borgerliga SLFP (som åtnjöt ett utbrett stöd bland bönderna, vilka LSSP i stort sett ignorerat) ”ansvarsfullt samarbete” när de befann sig i regeringen. 1960 valde man att ge den nya regeringen Bandaranaike ”kritiskt stöd”. Än en gång gick här en FI-sektion, liksom i Bolivia, utöver försvaret av en regering som genomförde demokratiska och antiimperialistiska åtgärder, mot inhemsk eller imperialistisk reaktion, till politiskt stöd (ehuru med ”kritik”). Först 1961 uppmanade IS och dess världskongress, efter det att LSSP hade röstat för SLFP:s budget 1960, till en radikal förändring i den politiska kurs som fördes av partiet. Denna kritik var för liten och kom för sent. IS:s och senare FS:s misslyckande med att understödja byggandet av en vänsterfraktion i LSSP röjde vägen för det senare förräderiet. I sammanhang med vad som skulle hända 1964 är Pierre Franks förklaring till varför IS vägrade att mana till bildandet av en vänsterfraktion inget mindre än skamlig. I sin hala och bedrägliga historik över FI säger han att vänstern, företrädd av Edmund Samarakkody och Bala Tampoe, ”försvarade i princip korrekta ståndpunkter men i en politisk form som Internationalen bedömde som sekteristisk.” (P. Frank, Fjärde Internationalen – ett bidrag till den trotskistiska rörelsens historia, Kristianstad 1972, s. 97)
Denna ”sekterism” bestod i en vägran att fredligt följa med i det klassamarbete som kokats ihop av Perera och som inte bekämpades ordentligt av Goonewardene. Uppenbarligen alldeles för mycket att svälja för Trotskijs forna fiende, den oförbätterlige opportunisten Frank. Resultatet av IS:s vägran att ge helhjärtat stöd till vänstern och vänsterns eget misslyckande med att organisera en självständig fraktionskamp följde snabbt därpå. 1963 bildade LSSP en folkfront med stalinisterna och ett litet parti med beteckningen MEP, som till sammansättningen var överväldigande småborgerligt, på grundval av ett regeringsprogram med begränsade reformkrav. Denna förenade vänsterfront, som Mandel och Frank kallade den, var den politik som FI-ledarna argumenterade för. I april 1964 skrev FS till LSSP:
”Den förenade vänsterfronten, stärkt av masskampen och inriktad mot upprättandet av sin egen politiska makt på ett verkligt socialistiskt program, erbjuder ett sätt att dämma upp reaktionens väg, ena massorna och vårt eget partis led för det slutgiltiga förverkligandet av våra perspektiv. Ceylon kan erbjuda ytterligare ett Kuba eller Algeriet och visa sig vara en ännu större inspiration för revolutionärt sinnade arbetare världen över.” (Citerat i Trotskyism versus Revisionism, London 1974, Vol. 4, s. 235)
”Trotskisternas” mål hade alltså blivit att förse världens arbetarklass med ytterligare en Castro eller Ben Bella! För LSSP stod valet snart mellan en folkfront i regeringen med SLFP eller en folkfront ute i kylan mot SLFP. FS var inte förmöget att i tid erbjuda någon principiell vägledning.
När masstrejker hotade att välta SLFP:s regering under våren 1964 – strejker som i vissa fall leddes av medlemmar i LSSP:s vänsterflygel – inledde LSSP-ledaren Perera förhandlingar med Mrs Bandaranaike, som sedan hennes mans död var ledare för SLFP. En överenskommelse ingicks. LSSP:s kongress röstade med stor majoritet till förmån för en uppgörelse och Perera inträdde i regeringen som finansminister. Pierre Franks ankomst, beväpnad med FS:s försenade hot om uteslutning, en dag innan LSSP:s konferens, kunde inte stoppa LSSP:s ledare.
I Ceylon, liksom i Bolivia, förverkligades Mandels, Franks och SWP-ledarnas politik och avslöjades som allt igenom mensjevikisk till karaktären. Den halvkoloniala bourgeoisien (eller en antiimperialistisk flygel) och helt igenom borgerliga nationalistiska partier gavs ”kritiskt stöd”, på samma sätt som Stalins och Bucharins Komintern hade gjort.
Ultravänsterism inom Förenade Sekretariatet
Castristernas ”vänstersväng” 1966-67 (OLAS, Guevaras ingripande i Bolivia etc) hade en dramatisk effekt på FS. Vid tiden för kongressen 1969 hade anpassningen nått stadiet av uppslutning kring gerillakrig som strategin för ”revolutionen” i tredje världen. En sådan väpnad kamp betonades, ”inte …endast som en aspekt av det revolutionära arbetet, utan som en grundläggande aspekt i kontinental skala”. (Intercontinental Press, New York Vol. 7, nr 26, s. 270) Således uppgick programmet för denna ”fjärde international” till inget annat än en karbonkopia av guevaraismen. Proletariatets centrala och ledande roll, dess kamptaktik och kampmetoder, sovjeter, demokratiska krav och övergångskrav, det leninistiska partiet, allt kastades överbord utan ceremonier. Det var bara det kaos som denna politik förorsakade i de latinamerikanska sektionerna, tillsammans med guevaraismens misslyckande och Castros återvändande till ”ortodox” stalinistisk taktik i början av 1970-talet, som förde experimentet till ett slut.
SWP (US) och dess allierade i Leninist-Trotskistiska Tendensen/Fraktionen var förmögna att rikta en hel del formellt riktig och ”ortodox” kritik mot den här politiken. SWP och dess europeiska anhängare motiverades emellertid av en önskan att inte se den ultravänsterism som förknippas med gerillastrategin tillämpad i metropolländerna. De stärktes i sitt motstånd av stödet från de latinamerikanska FS-ledare som av egen bitter erfarenhet kände till de självmordslika konsekvenserna av guevaraistiska scheman.
Genom hela slutet av 1960- och början av 1970-talet hopades bevisen mot beslutet från 1969. Det argentinska PRT (Combatiente) satte 1970 faktiskt upp en gerillastyrka – ERP (Folkets Revolutionära Armé). De led fruktansvärt av statlig repression och rörde sig politiskt mot populism och terrorism och bröt med FS 1973. Liknande händelser ägde rum i Bolivia. Från 1972 till 1977 var FS uppdelat av fraktionellt bråk kring den här frågan. Slutligen tillkännagav den elfte världskongressen 1979 förbindligt, att ”Fjärde Internationalen under flera år främjade en felaktig politisk inriktning”. (Intercontinental Press, New York, januari 1980, Special Supplement)
Förenade Sekretariatet letar efter ”nya avantgarden”
Under åren 1968-74 gjorde FS en skarp ”vändning” åt vänster som svar på omfattande klasstrider i Frankrike, Italien och Storbritannien. Detta överskred dock inte vänstercentrismens omloppsbana, dvs den bevittnade inte något återvändande till det leninistiska-trotskistiska programmet eller dess taktik. Från 1969 anpassade sig FS till studentrörelsens medvetenhet i metropolernas imperialistiska länder under parollen om det ”nya ungdomsavantgardet”. Det var grundat på en impressionistisk ”teori” om händelserna under maj 1968 i Frankrike: studenter kunde uppträda som en ”detonator”, gymnasier och universitet skulle bli ”röda baser” och kampen gick ”från periferin till centrum”. Dessa teorier utgjorde inget annat än en ursäkt för reklamtricks inom den radikala småbourgeoisien och en orubblig vägran att orientera den nyligen radikaliserade ungdomen mot arbetarklassen och dess traditionella partier och fackföreningar. Till sin kärna var denna ”vänsterism” ett opportunistiskt undvikande av nödvändigheten att bekämpa reformismen inom arbetarklassen. FS-sektionerna stod följaktligen vid sidan av utbrotten av klasstrider i början av 1970-talet (t.ex. i Storbritannien 1972-74).
Det var under denna period (1972-74) som Mandels, Franks och Maitans ”europeiska” majoritet utvecklade sin teori om ett ”nytt avantgarde av masskaraktär”. Det skulle vara en sammansmältning av ungdomen (studenter) från det sena 60-talet med de italienska, spanska och brittiska arbetarnas kamp. Det definierades bekvämt nog som ”summan av de krafter som uppträder oberoende av och till vänster om massrörelsens traditionella byråkratiska ledarskap.” (FS:s tydligaste anslutning till denna teori återfinns i 1974 års ”Teser om uppbygget av revolutionära partier i det kapitalistiska Europa”, Intercontinental Press, New York, Vol. 12, nr 46, 23 dec 1974, s. 1822.) ”Kvinnorörelsen” skulle komma att tillfogas senare. Detta avantgardes perspektiv var ”skapandet av dubbelmaktssituationer”.
Revolutionen i Portugal placerar FS-fraktioner på olika sidor
Händelserna i Portugal 1974-75 slog fullständigt sönder denna centristiska politik och blottlade den politiska bankrutt som utformat den. I Portugal existerade utan tvivel det ”nya massavantgardet” av unga soldater, arbetare och studenter och det var gentemot denna formation som LCI (FS-majoritetens sektion) anpassade sig. Denna miljö karakteriserades av illusioner om MFA (De väpnade styrkornas rörelse) och särskilt dess karismatiske ledare Carvalho. När Mario Soares socialistparti, som var uteslutet från makten av kommunistpartiet och MFA, började uppmana till kontrarevolutionära angrepp på kommunistpartiet under sommaren 1975, inträdde LCI i en folkfront till stöd för den vänsterbonapartistiska sjätte provisoriska regeringen. Efter den regeringens fall svängde de till vänster och blev inblandade i det ”uppror” som provocerades fram i november samma år. Under tiden understödde den sektion som var pro-SWP i Portugal Soares kontrarevolutionära kampanj genom hela perioden, under förevändning att ”försvara demokratin”. Ingen av sektionerna var faktiskt förmögen att uppvisa ett konsekvent försvar av demokratiska rättigheter både mot MFA och kontrarevolutionen, och ingen av dem kunde heller utnyttja enhetsfrontstaktiken för att vinna den proletära basen i kommunist- och socialistpartiet. På det sättet blottlade Portugal på ett ovanligt fullständigt sätt FS:s bankrutt och inbitna centrism, till och med i dess vänsterfas. Deras ståndpunkter uppvisade en fullständig oförmåga och faktisk ovilja att kämpa mot arbetarklassens missledare, om de så är stalinister, socialdemokrater eller småborgerliga nationalister.
Skeppsbrottet för majoritetens vänsterståndpunkt vid mitten och mot slutet av 70-talet resulterade i en vändning mot höger och av den anledningen ett visst närmande till SWP. Vändningen återspeglades i kongressdokumenten från 1979. Återigen var det den mer försiktige och verbalt mer ortodoxe Mandel som drog sig tillbaka från vänsterfasen och förberedde en ny vändning med anpassning till de ”traditionella byråkratiska ledarskapen”, som den tidigare fasen hade försökt gå vid sidan av. Ledstjärnan från kongressen 1979 var å ena sidan anpassning till vänstersocialdemokrati och eurostalinism och å andra sidan småborgerlig nationalism (sandinisterna).
FS-ledarna förberedde ett svar i form av en anpassning till ”eurokommunismens” utveckling. Mandels ”Teser om socialistisk demokrati” diskuterar frågan på ett helt formellt, abstrakt och därför fundamentalt felaktigt och centristiskt sätt. Hans utgångspunkt är inte klasskampen och särskilt inte kampen för makten, utan en debatt om önskvärdheten av en ”utvidgning av demokratiska rättigheter för de arbetande, utöver de som åtnjuts under förhållanden av avancerad borgerlig demokrati.” (E. Mandel, Socialist Democracy and the Dictatorship of the Proletariat, Toronto 1977, s. 13) Således föreställer han sig sovjeter först och främst som organisationer för självstyre och inte som instrument för kamp. Ur den synvinkeln är han angelägen om att försvara alla partiers demokratiska rättigheter, inberäknat borgerliga, förutsatt att de ”i praktiken respekterar kollektiv egendom och arbetarstatens konstitution”. (Ibid, s. 27) Detta utopiska recept serveras som den enda vägen att övertyga arbetare om att kommunismen är ”demokratisk”. I detta avseende fördunklade kongressen 1979, i Mandels spår, hela den period av inbördeskrig som föregår och följer på makterövrandet. I sin iver att blidka de demokratiska illusionerna hos proletariatet och småbourgeoisien i väst, döljer Mandel den ”mest auktoritära saken” – revolutionen. Han fördunklar partiers karaktär som organ för klasstrider och klasskaraktären och begränsningarna i den proletära demokratin.
Förenade Sekretariatet kryper i stoftet för sandinisterna
I Nicaragua är FS:s omsorg om demokratin, borgerlig eller proletär, emellertid iögonenfallande genom sin frånvaro. Här släppte FS, efter att sandinisterna tog makten, utan ceremonier sitt tidigare program till förmån för vänliga råd till FSLN att de skulle följa den ”kubanska vägen” (en politik som ingen annan än Fidel Castro själv argumenterat emot). FS informerade världen om att:
”FSLN-ledningens karaktär och historia… visar att det skulle vara ett misstag att a priori sätta någon gräns utöver vilken betydande sektorer av FSLN:s ledning inte kan gå, när den permanenta revolutionens process fortskrider.” (”Revolution on the March”, Intercontinental Press januari 1980)
Av denna anledning stöddes GNR:s regering, med dess borgerliga ministrar, av FS. Denna regering var en tydlig folkfront, dvs en klasssamarbetande front grundad på ett program med kapitalistiskt återuppbygge och avmobilisering av de kommittéer och spontant uppkomna väpnade miliser som bildats i upproret mot Somoza. FS och SWP erbjuder i bästa fall en ”kubansk” lösning på situationen. Det vill säga ett kontrollerat stalinistiskt omkullkastande av egendomsförhållandena, efter det att arbetarnas och böndernas demokratiska kamporgan omformats till byråkratiska verktyg för FSLN. Det skulle inte vara fråga om proletär demokrati eller en frisk arbetarstat.
Således bekräftade FS återigen att de inte hade något programmatiskt alternativ till castrismens stalinistiska program. Därav följde att FS ingrep direkt i Nicaragua för att förhindra bildandet av ett ”trotskistiskt” parti och provocerade fram en splittring med krafterna inom Morenos bolsjevikfraktion inför världskongressen 1979.
Sammanfattningsvis har konsekvenserna av FS-ledningens inrotade centrism blivit upplösningen av principerna för ett disciplinerat kampparti och demokratisk centralism. Den nationella sektionen, och internationalen själv, är lösa koalitioner av permanenta fraktionalister. I varje allvarlig förrevolutionär eller revolutionär situation har ”internationalens sektioner” misslyckats med att bibehålla någon som helst strategisk eller organisatorisk enhet (Portugal, Iran, Nicaragua). FS-sektioner anpassar sig systematiskt till småborgerliga krafter inom och utom arbetarrörelsen. I fackföreningarna skyr man uppgiften att organisera en kommunistiskt ledd rörelse i basen mot fackföreningsbyråkrater både till höger och vänster. Beteckningen ”klasskampstendens” blir en fasad, som döljer ett politiskt block med ”vänsterelement” i byråkratin, och ett alibi för att inte resa ett kommunistiskt handlingsprogram för omvandlandet av facken och byråkraternas utdrivande. Vad gäller rörelser bland de förtryckta: kvinnor, nationaliteter, svarta, invandrare och homosexuella, förordar FS ”autonoma rörelser”. Således förespråkar man rörelser av ”alla klasser”, dvs klasssamarbete, och distanserar sig från kampen för proletär och kommunistisk ledning i dessa strider. FS tillbakavisar perspektivet med en partiledd rörelse av arbetarklassens kvinnor eller basrörelser i fackföreningarna. Dessutom anpassar man sig till den småborgerliga ideologin inom dessa sfärer och strider.
Den icke existerande ”IK-traditionen”
Som vi har sett utgjorde varken IK eller någon av dess huvudsakliga beståndsdelar en revolutionär opposition till det av Pablo ledda IS. De konstituerade ett av världstrotskismens degenererade fragment och inte en kraft för principiell pånyttfödelse. Vissa grupperingar påstår idag att IK 1953 företrädde ett försök att pånyttföda trotskismen, även om det var på ett partiellt och otillräckligt sätt. Dessutom hävdar de att ”IK-traditionen” företräder trotskismens kontinuitet, oavsett den kritik som idag kan riktas mot den med facit i hand. Det är inte överraskande att det är grupper som framkommit ur, eller vid någon tidpunkt var inblandade i IK-traditionen, som intar sådana ståndpunkter – det brittiska WSL, iSt, grupperingar inom OCRFI/FI(IÅC)-traditionen etc. Dessa bedömningar härstammar ur en vägran att erkänna att ”trotskismen”, om den betyder någonting, är den revolutionära kommunismens kontinuitet. Det formella fasthållande vid dogmer som karakteriserade IK var inte revolutionär kommunism; i taktiken, strategin och programmet kullkastade IK-grupperingarna kommunismen.
Det första som bör noteras om ”IK-traditionen” är att den är en myt. Den existerar helt enkelt inte. IK var aldrig en sammanhängande, programmatiskt enad och demokratiskt organiserad tendens. I den ”ortodoxa trotskismens” namn, som definierades på den rent abstrakta nivån av att vara för byggandet av trotskistiska partier (något som ”pablisterna” aldrig hade någon verklig svårighet med att acceptera och uttrycka), splittrade IK-grupperna FI utan en politisk kamp i sektionerna, eller vid den fastställda världskongressen. Frånsett SWP:s ”öppna brev” och en handfull dokument från fransmännen och amerikanerna mot ”pablistisk revisionism” – vilka alla i verkligheten koncentreras till konjunkturella händelser och inte drar upp ett politiskt bokslut över ”pablismens” metoder och framträdande – producerades inget huvuddokument av IK 1953, eller under lång tid därefter. Flera kortare resolutioner producerades 1954 och 1955 om Vietnam och Algeriet, men det var allt. De stora sektionerna inom IK – SWP, den franska och brittiska – gav ingen central vägledning åt de mindre grupperna i Kanada, Chile, Nya Zealand, Argentina (Morenos POR), Schweiz, Grekland och den kinesiska i exil. Den franska och sedan den brittiska sektionen innehade sekreterarposten, men var oförmögna eller ovilliga att sporra IK till verkligt liv som en internationell organisation.
I verkligheten resulterade IK:s brist på demokratisk centralism, och till och med ett gemensamt internt eller externt organ, i att dess sektioner blev nationella sekter som utvecklades längs sina egna linjer och anpassade sig till respektive länders särdrag på grundval av Pablos och Mandels metod. De mindre grupperna tenderade att lida av politisk kolonisering från en eller annan av de större: latinamerikanerna från SWP, européerna antingen från den brittiska sektionen (Socialist Labour League – SLL – efter 1959), eller det franska PCI (OCI efter 1966, PCI igen 1982!). SWP, den grupp som hade de största resurserna, publicerade bara sex internationella diskussionsbulletiner på tio år och ”ledde” IK i stort sätt på samma vis som man hade ”lett” FI efter Trotskijs död. Det ägde bara rum en IK-kongress medan SWP var medlem. Den hölls i Storbritannien 1958. På SWP:s vägnar närvarade Farrell Dobbs, men man vägrade delta på en politisk grundval. Vid det laget manövrerade SWP för att kasta loss från IK och återförenas med IS. Healys grupp producerade inget betydelsefullare angrepp på pablismens politik före 1957 när W. Sinclairs (Bill Hunter) ”Under en stulen fana” publicerades. Detta försenade svar på pablisternas analys av stalinismen upprepar behovet av politisk revolution och varnar för att göra eftergifter åt byråkratin, men misslyckas fullständigt med att spåra rötterna till Pablos analys av stalinismen. Misslyckandet med att göra detta senare tillät SLL att anpassa sig till de kinesiska stalinisterna under kulturrevolutionen och sådde fröna till Healys stöd till den kinesiska byråkratins maoistiska flygel. Vid det laget hade SWP, som var angeläget om enhet, upphört att över huvud taget kritisera IS offentligt. Offentlig polemik inställdes faktiskt i juni 1954!
Således kan ”IK-traditionen” inte i något avseende sägas ha existerat som en sammanhängande politisk enhet under 1950-talet. Till alla de som pekar på denna icke existerande tradition som ”trotskismens kontinuitet”, kastar vi tillbaka frågan – i vilka dokument, teser eller ståndpunkter?
Cannon öppnar dörren för enhet med pablisterna 1954
IK:s osammanhängande karaktär demonstrerades av det faktum att en central ledare (Cannon) åter öppnade diskussioner med Pablo och IS (via LSSP) 1954 (sju månader efter splittringen). Han skrev till Goonewardene i maj 1954, att ”det… finns fortfarande en chans” till återförening, om bara världskongressen kunde uppskjutas. (Trotskyism versus Revisionism, Vol. 2, s. 154) Återförening förhindrades nu således bara av ett organisatoriskt övervägande. Allt detta trots det faktum att splittringen 1953 beskrevs på följande sätt i det ”öppna brevet”: ”Skiljelinjerna mellan Pablos revisionism och ortodox trotskism är så djupa att ingen vare sig politisk eller organisatorisk kompromiss är möjlig.” (International Committee Documents 1951-54, Vol. 3, s. 137)
Det var kort sagt retorik enbart för offentlig konsumtion. 1956 drev Cannon och SWP åter på för enhet. 1957 föreslog Cannon en ”omfattande organisatorisk kompromiss, som skulle tillåta det formella enandet av den internationella rörelsen, innan dispyten avgörs. Denna organisatoriska kompromiss kan inte lämnas åt ett slumpartat beslut på en kongress.” (Trotskyism versus Revisionism, Vol. 3, s. 22)
I verkligheten var SWP från början av 1957, även om Cannon och partiet inte hade ändrat uppfattning om Pablos outhärdliga regim, i färd med att närma sig axeln Mandel, Frank och Maitan, vars större ”formella ortodoxi” och verbala antistalinism vann terräng inom IS efter den ungerska revolutionen. Denna händelse rubbade på ett oförskämt sätt alla illusioner om en oavbruten reformprocess inom stalinismen. Chrustjov och kompani avkläddes fullständigt som det ungerska proletariatets slaktare och Nagy och Gomulka som de förrädiska missledarna av kraftfulla politiskt revolutionära rörelser. Det hindrade emellertid inte IS från att beskriva Gomulkas grupp som ”en centristisk tendens, som rör sig åt vänster”.
Triumfen för Mandels ”hårdare” ståndpunkter, övertygade Cannon om att en uppgörelse kunde nås. Det skulle emellertid allvarligt ha äventyrat Lamberts och Healys separata nationella projekt och de återupplivade nu följaktligen sina intressen i kampen mot ”pablismen”. Det var detta som fick Healy att brådskande trycka Hunters ”Under en stulen fana”, som förklarade att ”klyftan mellan pablistisk revisionism och oss växer allt bredare.” (W. Sinclair, ”Under a Stolen Flag” i ibid, s. 5) Healy tryckte på för en IK-konferens. När den ägde rum 1958 försäkrade sig SWP om att den inte proklamerade sig som ”FI:s fjärde världskongress”, vilket britterna föreslog.
Den enda gemensamma nämnaren: fientlighet mot Pablo
Det som förenade IK-grupperna under 50-talet var deras fientlighet gentemot Pablo och motstånd mot hans försök att blanda sig i deras nationella taktik. Lamberts grupp La Vérité hade uteslutis av honom 1952. Britterna och amerikanerna hade åsett hans agenter i arbete med försök att pracka på deras organisationer ett stalinistiskt orienterat perspektiv, vid en tid när de arbetade med fackligt ”progressiva” i USA och vänsterreformister i Storbritannien. De såg honom som en utmaning mot den ”konstituerade” nationella ledningen – dvs Cannon, Healy och Lambert. Alltså talade SWP utan ände om ”kulten” av Pablo. Gerry Healy förklarade för SLL 1966: ”Sedan, 1951, kom Pablo”. (Ibid, Vol. 4, s. 274) Healy hade faktiskt vid det laget samarbetat nära med Pablo under åtminstone fem år. Den oändliga raden av splittringar, som senare kom att äga rum inom IK, uppstod därför att det inte fanns någon gemensam politisk grund för denna ”antipablism”. Varje grupp hade sin egen syn på vad ”pablismens essens” var.
För SWP var pablism lika med partiets ”likviderande”, dvs partiets organisatoriska upplösning. Oavsett vad Cannon i övrigt visade sig villig att skrota, var han besluten att hänga fast vid ”partiet”. Problemet uppstod för SWP när IS inte likviderade FI eller dess sektioner. Hindret för enhet togs effektivt bort. För Healys grupp var pablismens essens en ständigt föränderlig mångfald av ting. Det var kapitulation inför stalinismen, misslyckande med att bygga partier och en ”objektivistisk” syn på revolutionen. Alla dessa bedömningar förändrades varefter healyiternas egna aktiviteter och politiska ståndpunkter förändrades, ofta till vad som en gång hade karakteriserats som ”pablistiskt” av Healy. På så sätt drevs Healy till att upptäcka pablismens ”rötter”. Hans upptäckter koncentrerades efter 1959 till frågan om ”metod” och ”dialektisk materialism”.
Healy utgick från Trotskijs kritik av SWP om vikten av att kämpa mot pragmatismen och utvecklade en abstrakt ”filosofisk” kritik av pablismen och amerikanernas senare underkastelse inför den. Det gjorde det möjligt för honom att vända ryggen åt frågor om program och taktik, när hans egen meritlista var så komprometterad att den inte kunde utstå någon allvarlig inspektion. 1966 hävdade han: ”Skillnaderna mellan revisionism och revolutionär marxism reduceras idag till skillnaderna mellan idealism och dialektisk materialism, och inte vad den eller den individen påstås ha gjort”. (Ibid, s. 307) Mycket bekvämt för Healy! Hans ”metod” möjliggjorde för honom att sudda rent sin egen griffeltavla. Men det var långt från Trotskijs metod, som alltid började med och återvände till erfarenheten – det mänskliga förnuftets överlägsna kriterium.
För fransmännen, det av Lambert ledda OCI, var pablismen huvudsakligen varken likvidering av partiet eller en felaktig filosofisk metod. Deras ursprungliga och bestående fientlighet mot pablismen låg i deras stalinofobi. I sin mest förfinade definition av pablismen förklarade OCI att Pablos ”formella” marxism och mekaniska tillämpning av Trotskijs perspektiv ”fick sitt slutgiltiga uttryck i föreställningen om en avslutad fjärde international, begåvad med en pyramidliknande hierarki, världskongresser och ultracentralistiska stadgar, som bara i ökande grad behövde stärka sig själv”. (Ibid, Vol. 5, s. 72) Denna definition – en systematisering och ett försvar av IK:s historia med fullständig federalism – utarbetades som vanligt för att tjäna ett fraktionellt syfte. OCI hade 1966 inga intentioner att falla under den av SLL dominerade IK:s ”demokratiskt centralistiska” kontroll.
Oenighet om pablismens karaktär
I alla tre grupperingarna finner vi en skiftande analys av ”pablismen”. De definitioner som åstadkoms var så gott som alla motiverade av konjunkturella och fraktionella överväganden. Självklart fanns det ett antal gemensamma antaganden. Den befängda idén att allt ont härrörde från Pablos person, och att det berodde på hans småborgerliga klassursprung, var en gemensam tråd inom IK. Detta var i huvudsak ett användbart sätt att avleda uppmärksamheten från de programmatiska frågor som stod på spel. Vi bedömer först karaktären av någons politiska ståndpunkter och härleder och demonstrerar sedan deras klassursprung. Det var på det sättet som Trotskij behandlade Burnham/Shachtmans fraktion. IK vände ut och in på Trotskijs tillvägagångssätt, skrek först småborgare åt Pablo och gav bara i andra hand ringa uppmärksamhet åt hans politiska ståndpunkter.
Vi kan, kort sagt, se att ”antipablism” är en meningslös, ovetenskaplig och opolitisk term. För att bedöma IK:s värde är det därför nödvändigt att betrakta politiken hos dess konstituerande delar.
Som vi har visat föll SWP tillbaka från en punkt av kamp mot IS till en kamp för att återförena IK med IS. Enbart organisatoriska överväganden restes som hinder för en snar återförening. Genom att ignorera de påstådda politiska frågorna i splittringen 1953, kunde SWP-hagiografen Les Evans förklara:
”1956 kom deras [IS:s] offentliga politik mycket nära Internationella Kommitténs, och SWP:s ledning drog slutsatsen att en fortsättning av splittringen inte kunde rättfärdigas på grundval av de politiska ståndpunkter som de två sidorna intog. Det var tid att överväga återförening.” (Towards a History of the Fourth International, New York 1973, Part 1, s. 17)
Efter denna ”vändning” av SWP utförde Joseph Hansen ett pionjärarbete för att visa att SWP kunde överträffa IS i kapitulation inför stalinismen. 1958 summerade han raskt vad IS hade fördunklat med sofistik – nämligen att den politiska revolutionen huvudsakligen var en rad reformer. I sin ”Föreslagna vägar till rådsdemokrati”, skrev han:
”Det ligger mycket närmare verkligheten att se den politiska revolutionens program som den sammanlagda raden av reformer, vilka uppnåtts genom militant kamp och som kulminerar i överförandet av makten till arbetarna.” (International Socialist Review, New York, Spring 1958, s. 50)
SWP döper Castro till ”omedveten trotskist”
Hansen bet sig efter den kubanska revolutionen verkligen fast i det här ämnet. Empiriskt registrerade han existensen av en ekonomi i Kuba som i allt väsentligt var identisk med Östeuropas, noterade frånvaron av en ”stalinistisk” ledning i 26-julirörelsen och drog därav slutsatsen att Kuba var en frisk arbetarstat. Hansen var stark i pragmatism, men inte så het på dialektiken och beslutade att det inte fanns något behov av ett trotskistiskt parti på Kuba, att Castro var en ”omedveten trotskist” och att programmet för den politiska revolutionen därför inte ägde giltighet på Kuba. Vi har på annan plats behandlat den kubanska revolutionen och Hansens analys. (Se Workers Power & Irish Workers Group, The Degenerated Revolution, London 1982, s. 93-96.) Det räcker med att säga, att Hansen ”förbisåg” frånvaron av arbetarklassens självständiga handling och organisation i den kubanska revolutionen – sovjeter, en verklig arbetarmilis, arbetarkontroll inom planekonomin etc. Han förbisåg de stadier i den kubanska revolutionen under vilka Castro assimilerades av stalinismen och den demobilisering av arbetarklassen som Castro genomförde efter invasionen vid Grisbukten. Han hade kort sagt en fullständigt antitrotskistisk syn på den kubanska revolutionen.
Detta speciella stycke revisionism beredde inte bara väg för återförening med IS 1963. Den tillhandahöll också ett teoretiskt rättfärdigande av FS:s vändning till gerillakrig i slutet av 1960-talet (trots Hansens opposition mot den). Idag har den fört SWP till tröskeln av ett övergivande av till och med den formella ”trotskismens” prydnader. Angreppen mot teorin om permanent revolution från Doug Jenness, en av ledarna i SWP, är en fingervisning om vad som komma skall. SWP kränger allt närmare ett övergående till det stalinistiska lägret via den ”kubanska” vägen.
1963 skar SWP snabbt och utan ceremonier av banden med Healy och Lambert efter uppgörelsen om Kuba och ”Världsrevolutionens dynamik idag”. Cannon hade prisat Healys arbete i labourpartiet 1962, men fördömde 1963 samma arbete som ”oehleristiskt” [sekteristiskt]. En tirad mot ultravänsterism igångsattes och Fjärde Internationalens förenade sekretariat bildades.
IK:s historia efter SWP:s desertering 1963, för att bilda FS, och Organisationskommittén för Fjärde Internationalens återuppbyggnads (OCRFI) historia efter splittringen mellan Lambert och Healy representerar inte på något sätt kontinuiteten från Trotskijs FI. Det var inte en friskare strömning än FS. Den fråga som stod i centrum för splittringen med SWP – Kuba – var i sig olycksbådande. Healy och Lambert var oförmögna att metodologiskt avskilja sig från Hansens och Mandels analys och var av den anledningen tvingade att enbart förneka att ett omkullkastande av egendomsförhållandena ägt rum på Kuba.
Healy och Slaughter insisterade på att Kuba var statskapitalistiskt, och Castro en borgerlig Bonaparte i likhet med Nasser eller Peron. För att försvara denna märkliga och osammanhängande ståndpunkt lånade de ”normativa” argument från de teoretiker som hävdar att byråkratin är en ny klass och gömde dem under en spärreld av hegeliserad ”dialektik”. OCI bestämde sig å andra sidan för att en ”skuggbourgeoisie”, via Castro, innehade makten på Kuba. Sådana ståndpunkter förhindrade varje seriös analys av rötterna till FI:s degeneration efter kriget. SLL och OCI byggde därför in olika element av revisionismen från 1948-51 i sin politik. Medan IK var förenad enbart genom fientligheten till FS, och uttryckte den i en andefattig ”antipablism”, var de två viktigaste organisationerna, OCI och SLL, politiskt mycket olika organisationer som rörde sig i skilda riktningar.
Var och en fyllde ”antipablismens” vakuum med sitt eget innehåll. För att förstå dessa organisationers senare vändningar och hela processen i deras degeneration är det nödvändigt att följa deras historia före splittringen.
Healy-gruppens svängningar hit och dit
Healys grupp fortsatte under en kort period efter splittringen 1953 med sin egen version av entrism sui generis kring tidningen Socialist Outlook. Från 1954, när tidningen förbjöds inom labourpartiet, hade Healy inga problem med att överföra sin grupp till miljön kring Tribune och sålde den fram till 1957, då gruppen stödde startandet av den föregivet självständiga tidningen The Newsletter.
Efter den ungerska revolutionen försåg avhopp från brittiska kommunistpartiet och skapandet av olika lösa socialistiska forum Healy med en ny publik och nya rekryter. Efter 1957 fyllde också The Newsletter funktionen att samla ett antal fackliga basmilitanter kring sig. Den teoretiska tidskriften Labour Review attraherade en del kapabla intellektuella. Ursprungligen hade Healy insisterat på att båda publikationerna inte var ”särskilda trotskistiska publikationer”. Det var i linje med hans tidigare projekt med ”djup entrism”. Utsikten att rekrytera från kommunistpartiet modifierade emellertid detta perspektiv och knuffade Healys grupp mot en mer självständig inriktning. 1959 bildades Socialist Labour League som en självständig grupp, även om 100 av dess 159 grundande medlemmar fortfarande var kvar i labourpartiet. En relativt öppen och stridslysten kampanj följde inom labourpartiets nya ungdomsorganisation Young Socialists. Den leddes av medlemmar i SLL och resulterade i nedläggning av YS och massuteslutningar 1964.
Under samma period utförde SLL aktivt fackligt arbete och attraherade 700 delegater till en basmedlemskonferens i november 1959. SLL växte också som ett resultat av sitt aktiva ingripande inom CND. Här släppte man kritiken av parollen om ”nedrustning” för att kunna rekrytera, trots att man avfyrat skarp kritik mot IS 1954 för att ha stött liknande nedrustningsparoller.
1963 återvände Healys grupp, uppjagad av framgången, till katastrofperspektiv av det slag som Pablo hade varit banbrytare för 1950. Skillnaden låg i den slutsats som drogs ur det förestående sammanbrottet. Healy ersatte Pablos och sin egen tidigare djupa entrism med en hysterisk fetischering av ”partibygget”, som påminner om stalinisternas ”tredje period”. Vid sin tredje årskonferens 1963 deklarerade SLL:s perspektivförklaring:
”Den brittiska ekonomins problem är så akuta och förhållandena mellan kapitalet och dess agenter så fyllda av motsättningar att maktens problem oupphörligen ställs, förutsatt att ett ledarskap kan byggas.” (Citerat i T. Polan, The SLL – An Autopsy, Trotskyist Tendency uå, s. 16)
Detta innehåller en fullständig förvirring vad gäller det objektiva och det subjektiva.
En revolutionär situation, i vilken frågan om makten ställs, kan förverkligas utan att ett revolutionärt ledarskap har byggts i tid för att lösa frågan i kommunistisk riktning. Tanken att det fanns en omedelbar möjlighet att en revolutionär situation skulle utveckla sig i Storbritannien 1963 är dessutom skrattretande. Hur som helst tjänade båda delarna av denna formulering till att rättfärdiga en dramatisk vändning till att ”bygga ledarskapet” – en överdriven partifetischism, som rättfärdigades av den ”överhängande katastrofen”. Det faktum att verkligheten upprepade gånger gäckade detta perspektiv övervanns genom ”filosofi”. Det som hade drivit ut Pablo, visade sig också användbart för att driva ut verkligheten ur SLL:s perspektivdokument. En sådan filosofi ”räddade” SLL från att tillåta ”verklighetens yta” (dvs den fortsatt långa boomen och dess effekter på arbetarklassen) att fördunkla dess ”förståelse” av den förestående revolutionära kris ur vilken SLL var redo att leda arbetarna. Därur kom den dagliga tidningen, hyperaktivismen och en stor omsättning av medlemmar.
SLL finner skydd mot verkligheten i filosofin
Fel började omvandlas till paranoia. Dålig filosofi innebar inte bara misstag, utan resulterade i att dess anhängare blev fiender till SLL och därför råmaterial för… polisinfiltration. SLL/WRP:s löjliga övervärdering av ”filosofin” i partibyggets namn till en nivå långt fjärran från den verkliga världen, producerade oundvikligen inte bara sekterism utan också förvrängda fantasier:
”Från tid till annan är det möjligt för subjektivismens metod och skvaller att göra intryck på cyniker och trötta avhoppare från klasskampen, men det är bara temporärt… Det är också mycket enkelt att utnyttja dessa tendenser som smutskastar och skvallrar. Polisen gör det hela tiden. De skickar helt enkelt in agenter i dessa grupper [Cliffs och Grants grupper], som av hela sitt hjärta är beredda att delta i fördömanden av SLL… Det är helt enkelt så att det oansvariga och fraktionella klimatet mot SLL i deras grupper hjälper polisen.” (Trotskyism versus Revisionism, Vol. 4, s. 302)
Genom en höjning av handen förvandlas opposition mot SLL till medhjälp åt den borgerliga staten – och befriar därmed SLL från politisk debatt med sina opponenter.
SLL:s katastrofperspektiv ledde obevekligt till en uttalat sekteristisk praktik. Från 1964 kopplades SLL:s perspektiv samman med en grundläggande missuppfattning av reformismens socioekonomiska rötter och en våldsamt schematisk syn på labour- och fackföreningsledarnas ”förräderier”. Dessa ledare framställdes som oavbrutet på gränsen till att fullständigt diskreditera sig själva. Som ett resultat därav måste partiet vara fullt berett att ta över och kunde byggas genom avslöjanden av dessa ledare (dvs genom rent litterära medel). Enhetsfronten avvisades på den falska grunden att den bara var möjlig mellan masspartier.
Den definierades som ”ett förhållande av temporär karaktär mellan masspartier, med syftet att vinna massorna till det kommunistiska partiet” (citerat i ibid, Vol. 6, s. 64). Detta var en trångsynt, ensidig och felaktig syn på enhetsfronten. Det ledde direkt till övergivandet av organiserandet av en basrörelse i fackföreningarna. Istället byggde SLL The All Trades Union Alliance som sin alldeles egna fackföreningsorganisation, satte upp imponerande massmöten, attraherade intet ont anande militanter och försökte fånga in dem i partiet.
Den här sekterismen utsträcktes också till Vietnam Solidarity Campaign (VSC). I slutet av 1960-talet mobiliserade VSC tusentals människor på gatorna mot USA-imperialismens slakt på vietnameserna. Dialektikens mästare förstod emellertid mycket bättre dylika demonstrationers verkliga karaktär. I sin ”Bokslut över revisionismen”, deklarerade SLL/WRP-”teoretikern” Cliff Slaughter:
”Innehållet i demonstrationen den 27 oktober, och det väsentliga målet för VSC och dess politiska regissörer, var och förblir ihopsamlandet av ett alternativ till byggandet av Socialist Labour League, som det revolutionärt marxistiska partiet, och dess dagliga tidning.” (Polan, s. 8)
En sådan sekteristisk hysteri stod inte i vägen för en djupt opportunistisk politik. Healyiterna stödde den kinesiska byråkratins maoistiska flygel under ”kulturrevolutionen”. De vägrade erkänna kampen som en kamp mellan byråkratins flyglar, där massorna demagogiskt utnyttjades som en armé av statister. Efter det arabisk-israeliska kriget började SLL dyrka den ”arabiska revolutionen” som en del av sin fraktionella kamp mot OCI. Under 1970-talet hade denna dyrkan förvandlat SLL/WRP och dess press till hejarklack åt den nationella bourgeoisien i Syrien, Irak och framför allt Libyen.
Efter den iranska revolutionen 1978-79 blev WRP:s tidning Newsline en ständig apologet för slaktaren Khomeini. SLL:s utveckling var ett levande bevis på Trotskijs förståelse av sekterismen, som avskild från verkligheten och resulterande i extrem fraktionell irritation. Det ledde i mitten av 1970-talet till en fullt utvecklad konspirationsteori, som inbegrep en förklaring av alla FI:s huvudproblem som resultatet av GPU- och FBI-agenters aktiviteter i SWP (US).
Det franska OCI
Gruppen kring La Verité, senare OCI, nu känd som PCI, satte sin egen stämpel på ”antipablismen”. Under Lamberts ledning utvecklade den franska gruppen en genomgripande stalinofobi, som antipod till Pablos stalinofila revisionism. Det kombinerades med en anmärkningsvärd mjukhet gentemot socialdemokratin. Under det kalla krigets tryck vände de sig till (och förblir till denna dag aktiva inom) den antikommunistiska fackföreningsfederationen Force Ouvriére.
Trots sin ”antipablism” kapitulerade OCI inför krafter i den antiimperialistiska kampen som inte var revolutionärt kommunistiska. Under det algeriska självständighetskriget stödde lambertisterna Messali Hadjs MNA. Fransmännen gav inspiration till IK:s resolution 1955, som deklarerade: ”I Messali Hadjs person besitter världens förtryckta och utsugna en levande symbol för denna [antiimperialistiska arbetar] kamp.” (Citerat i Trotskyism versus Revisionism, Vol. 3, s. 132.)
En förödande ståndpunkt ifråga om Algeriet
OCI stödde MNA gentemot det av Moskva stödda och småborgerligt nationalistiska FLN på grundval av att MNA hade en proletär inriktning. La Verité erbjöd sig att försvara ”de genuina algeriska revolutionärerna mot FLN-mördare”. (La Vérité var Lambert-gruppens tidning.) ”Antipablismen” ledde på så sätt OCI till att stödja en grupp vacklande nationalister kring Hadj mot de mer konsekventa nationalisterna i FLN. Sanningen var att MNA snart blev en pant i händerna på den franska regeringen mot FLN och den nationella kampen. MNA slutade i ett block med OAS. Deras ”arbetarinriktning”, som av lambertisterna framställdes som ett tecken på deras revolutionära inställning, hindrade dem inte från att förråda den antiimperialistiska kampen. Lambertisterna tvingade sig själva att sent omsider erkänna detta. Det ledde dem emellertid till en sekteristisk ståndpunkt beträffande antiimperialistiska strider. De vägrade att stödja FNL:s seger i dess kamp mot den amerikanska imperialismen under kriget i Vietnam. I det arabisk-israeliska kriget 1967 fördömde OCI båda sidor som borgerliga och kontrarevolutionära och intog en dubbelt defaitistisk ståndpunkt.
En produkt av OCI:s stalinofobi och mjukhet mot socialdemokratin var deras kroniska tendens att ersätta övergångsprogrammet med demokratiska program. I Frankrike förde Lambert, efter de Gaulles kupp 1958, fram ”Defense des Acquis” – ett strikt demokratiskt program. I den koloniala och halvkoloniala världen förvandlades kravet på en konstituerande församling till ett strategiskt krav. Under 1980-talet fördes detta krav fram på ett potentiellt kontrarevolutionärt sätt i den politiska revolutionens kontext i Polen. I Nicaragua efter 1979 användes den som det centrala kravet på bekostnad av krav fokuserade på byggandet av sovjeter och kampen för arbetarmakt.
Dessutom har OCI/PCI i ett antal fall stött reaktionens krafter mot stalinismen. 1969 vägrade man att stödja kommunistpartiets presidentkandidat, som då var vänsterns huvudkandidat, mot Pompidou. 1980 stödde OCI de proimperialistiska och mullaledda afghanska rebellerna mot PDA:s och Sovjets trupper.
OCI förvandlar enhetsfronten från taktik till strategi
Av dessa ståndpunkter följer förvandlingen av enhetsfronten till en strategi. OCI/PCI manar till ”enhet” mellan arbetarpartierna och för en socialistisk och kommunistisk regering, vilken de karakteriserar som en arbetarregering, och klass mot klass. Genom att använda dessa paroller i strategisk bemärkelse, framställer OCI/PCI dem emellertid i rent litterära termer. Parollerna om ”arbetarregering” och enhetsfront har ingen relation till arbetaraktioner. De är passiva paroller och kan leda till abstentionism. När således enhet i handling ställdes under de stormiga dagarna i maj 1968 reste OCI paroller om klassenhet, som ett alternativ till att delta i kampen mot staten. Under barrikadernas natt höll OCI ett möte och beslutade att marschera för att övertyga studenterna om att inte fortsätta kämpa. När studenterna vägrade, marscherade OCI iväg och tröstade sig med talkörer om arbetarenhet.
Den här politiken var ett jämförbart och motsatt svar till SLL:s övergivande av enhetsfronten. Dramatiskt i sin motsatsställning, var det dock lika långt från en revolutionärt kommunistisk ståndpunkt. Således förklarade OCI:s centralkommitté 1971 om enhetsfronten: ”Det är en strategisk linje i den bemärkelsen att den alltid [dvs oberoende av omständigheterna, styrkeförhållandena och taktiska överväganden i ordets strikta betydelse] är närvarande i ett revolutionärt parti.” (Trotskyism versus Revisionism, Vol. 6, s. 64. Vår kurs.)
Slutligen pekar OCI:s inbitna fientlighet mot varje form av centralism i IK på deras väsentligen ”nationaltrotskistiska” världsbild. Genom att utnyttja förevändningen att FI raserades av pablismen – en upptäckt som tillkännagavs först vid IK:s tredje kongress 1966 – insisterade lambertisterna på att demokratisk centralism inte hade någon plats i IK, eftersom den inte var FI. De erkände förekomsten av federalism och hävdade: ”SLL har haft sin egen internationella aktivitet och det har också OCI. Tyskland och Östeuropa har förblivit OCI:s ’privata jaktmarker’, i samarbete med den ungerska organisationen.” (Ibid, Vol. 5, s. 86) De ville bevara saker och ting på detta sätt, för att inte komma under SLL:s kontroll, och hålla dessa kanaler öppna till det ”pablistiska” FS.
Utan tvekan var det Healy som ledde IK fram till det sena 1960-talet och påtvingade dess offentliga uttalanden SLL:s åsikter. Lambert befann sig i ökande grad i motsättning till Healy och Michael Banda, när de mer och mer lutade åt tredjevärlden-ståndpunkter. Lambert skulle själv ha föredragit att avvisa den arabiska revolutionen, till förmån för anpassning till sionismen (erkännande av de judiska arbetarnas ”självbestämmande”). Lambert försökte föra in Guillermo Loras POR i IK för att stärka sin egen ställning. Healy fördröjde till att börja med IK:s fjärde kongress och iscensatte sedan en splittring vid det internationella ungdomsmötet i Essen. Healy grep tag i förevändningen om Loras eftergifter till kommunistpartiet i folkförsamlingen och de två grupperna invecklade sig i löjeväckande argument om huruvida dialektisk materialism eller Övergångsprogrammet var den guldkalv som skulle dyrkas av de trogna inom IK: ”Är FI:s övergångsprogram, eller är det inte, marxismens högsta uttryck?”, frågade Lambert. (Ibid, Vol. 6, s. 54) Efter splittringen 1971 existerade IK enbart som en bakgård till SLL (WRP efter 1973), medan OCI satte upp den lösliga och federala OCRFI, som döptes om till Fjärde Internationalen (Internationellt Återuppbyggnadscentrum) efter en misslyckad fusion med Morenos splittring från FS.
Övergångsprogrammet från 1938 återutvecklades inte för att möta efterkrigsperiodens uppgifter. Det reviderades tvärtom i små portioner och 1951 systematiskt i en rad teser och dokument, som accepterades av hela internationalen. Ingen av brytningarna eller splittringarna från 1953 och framåt har förkastat dessa revisioner, eller spårat rötterna till den centrism i vilken FI bröt samman. FI:s revolutionärt programmatiska kontinuitet bröts på ett avgörande sätt. Uppgiften att utveckla ett nytt program, grundat på den fundamentala doktrinen och metoden i 1938 års program, är en uppgift som vi direkt står inför. Bara på denna grundval kan en ny leninistisk-trotskistisk international grundas.
5. 1960-1983 Efter splittringarna – avspjälkningarna
Sedan det tidiga 1960-talet har olika splittringar från IK och FS försökt grunda internationella tendenser. Dessa tendensers paroller i förhållande till Fjärde Internationalen varierade, men alla delade ett grundläggande fel. Maningarna att ”återuppbygga”, ”återförena” eller till och med ”pånyttföda” Fjärde Internationalen grundades alla på förutsättningen att trotskismens kontinuitet hade garanterats av en av de två sidorna i splittringen 1953. Således försvarade varje tendens oundvikligen den tradition som de utgått ur, fram till den punkt vid vilken de bröt med den. Ingen var beredd att radikalt omvärdera dessa traditioner. Maningar till ”rekonstruerande” etc var därför maningar till ett återvändande till den ena eller andra traditionen före 1953. Men de som inte vill lära av det förgångnas fel, är dömda att upprepa dem och ofta enligt Marx berömda formulering. Utan att epigonernas fel spårades till deras rötter i efterkrigstidens programmatiska sammanbrott existerade ingen grund för en varaktig brytning med ”pablismen” och ”healyismen”. Således var alla försök att ”rekonstruera” eller ”återförena” Fjärde Internationalen maningar till de existerande degenererade fragmenten att återvända till sin praktik före framträdandet av den särskilda tendensen ifråga. Även den synbarligen mer långtgående maningen till ”FI:s pånyttfödelse”, som förs fram av Spartacist League (US), var en uppmaning till reinkarnation av en redan degenererad FI (före 1951).
Alla tendenser som framträtt sedan sextiotalet har, trots att de lämnat värdefulla bidrag i särskilda frågor och tillhandahållit giltig kritik av IK och FS, även om den är partiell, inte överraskande misslyckats i sina försök att ”rekonstruera”.
De har alla lamslagits av sina misslyckanden med att förstå karaktären av de programmatiska uppgifter som autentiska trotskister står inför i kampen för en ny international. I detta avsnitt kommer vi att behandla huvudsplittringarna från IK och FS. Syftet med att undersöka dessa tendenser är att demonstrera varför misslyckandet med att ta itu med nyckeluppgiften att vidareutveckla det trotskistiska programmet, som grund för en återbildad trotskistisk international, inneburit att de varit oförmögna att överskrida sina föräldraorganisationers centrism. Vi kan inte behandla varje gruppering som gör anspråk på att vara trotskistisk. Genom att ta upp de huvudsakliga splittringarna kommer vi emellertid att demonstrera de misstag som är nödvändiga att undvika i uppbygget av en internationell tendens.
Spartakisternas ursprung
Den tidigaste huvudsplittringen från IK var den grupp som senare blev internationella Spartakist-tendensen. Med ursprung i SWP (US), som Revolutionary Tendency (RT) 1961, såg sig spartakistgrupperingen inledningsvis som försvarare av IK-ortodoxin inom partiet.
Gruppen var centrerad kring ett antal ungdomar runt James Robertson, Shane Mage och Tim Wohlforth, som ursprungligen kommit ur Shachtmans grupp. Den framträdde i opposition till Dobbs/Hansens ledning i SWP kring frågan om den kubanska revolutionen. Även om de ryggade tillbaka inför SWP:s likvidatoriska ståndpunkt beträffande Kuba, utvecklade inte RT ett sammanhängande alternativ. Wohlforth, upphovsmannen till ”teorin om strukturell assimilering” – det enda allvarliga försöket att kritiskt se på FI:s ståndpunkter före 1951 – skulle senare komma att ansluta sig till Healy och betrakta Kuba som statskapitalistiskt. Robertson och spartakisterna insisterade på ett idealistiskt sätt att den kubanska arbetarstaten hade införts av en ”småborgerlig regering” (castristerna), som från 1959-60 presiderade över en stat vars klasskaraktär var tvivelaktig. På Kuba skulle en sådan ståndpunkt ha lämnat trotskister utan ett fungerande program (för sovjeter och en arbetarmilis) under den här perioden.
SWP var centristiskt
RT-grupperingen skulle själv snart splittras under inflytande av Hansens byråkratiska nedslag. Robertson knöt samman SWP:s ståndpunkt ifråga om Kuba med en rad fel som partiet begick. Han menade att det var nödvändigt att karaktärisera SWP som centristiskt och gjorde så i dokumentet ”SWP:s centrism och minoritetens uppgifter”. Detta åstadkom en spricka gentemot Wohlforth och Healy. Dittills hade Healy betraktat RT som ett sätt att utöva påtryckningar på SWP:s ledning och därmed hindra partiet från att avtåga till IS. Därför kunde Healy inte tolerera att Robertsons grupp karaktäriserade partiet, som han ville behålla inom IK, som centristiskt. Healys lojale agent Wohlforth bröt därför med RT och stödde t.o.m. dess byråkratiska uteslutning. Healys dokument om tendensens reorganisering 1963 hävdade, att:
”Tendensen måste erkänna att SWP är det huvudsakliga instrumentet för socialismens förverkligande i USA… Tendensen får inte göra förhastade karaktäriseringar av SWP:s ledning, förutom de, som i likhet med Weiss och Swabeck, tydligt har visat sin pablism i teori och praktik… Tendensen ska upplösa sig och återupprättas på grundval av de föregående punkterna.” (Ibid, Vol. 4, s. 154f)
Wohlforth skulle själv komma att befinna sig utanför SWP efter splittringen inom IK 1963.
Robertsons grupp hade alldeles rätt i karaktäriseringen av SWP som centristiskt, även om de var över tio år försenade i daterandet av sammanbrottet. Hansens ståndpunkt beträffande Kuba representerade en centristisk kapitulation par excellence, men den var helt och hållet ett med kapitulationen för Tito 1948. Healy vägrade fullständigt att till och med göra en sådan försenad karaktärisering. De politiska frågor som var inblandade underordnades som alltid helt och hållet fraktionella manövrer. Wohlforths påstående att karaktäriseringen av SWP som centristiskt innebar att överge dess ”proletära kärna” var ren demagogi. Sentida försök, som John Listers i Spartacist Truth Kit, att påstå att hänsynstagande till arbetarna var kärnpunkten i Healys och Wohlforths inställning till SWP, säger mer om Listers obrutna band med healyismen än om ifrågavarande händelsers historia. Frånsett det faktum att SWP nästan förlorat hela sin arbetarbas, att partiet var en uttömd organisation vars enda vänsterelement utgjordes av ungdomar som vunnits från den småborgerliga radikala miljön, är politisk karaktärisering inte något valbart extra som genomförs eller hålls tillbaka för diplomatiska syften. Trotskij hade tusen gånger mer anledning att försöka vinna den proletära kärnan i det ryska kommunistpartiet och Kominterns sektioner. Det hindrade honom inte ifrån att klart och tydligt karaktärisera Stalin/Bucharins ledning som centristisk. Healys ståndpunkt (och Listers försvar av den) är fullständigt i överensstämmelse med FS:s nuvarande praktik. ”Centrism” är det förbjudna ordet – uttala det och all diskussion upphör. Således bekräftar dessa herrar Trotskijs observation att ”centrismen tycker inte om att nämnas vid namn.” Centristen ”betraktar med hat den revolutionära principen: att säga som det är. Han är benägen att ersätta en principiell politik med personliga manövrer och småaktig organisatorisk diplomati.” (L. Trotsky, Writings 1933-34, New York 1975, s. 233)
Hur korrekt Robertsons grupp än var i förhållande till sin karaktärisering av SWP, hade de grundligt fel i sin attityd till IK. Robertsons grupp, som blev Spartacist League 1964, såg sin plats inom den ”ortodoxa”, i ökande grad sekteristiska och av SLL dominerade IK. Således misslyckades de inte bara när det gäller Kuba, utan också i fråga om IK, att utveckla ett helt och komplett programmatiskt alternativ till trotskismens degenererade fragment. Deras maning till ”pånyttfödelse” av Fjärde Internationalen var grundad på accepterandet av SLL:s och OCI:s politiska metod som oförfalskad. Spartakisterna var inte fullständigt okritiska mot SLL och IK, men deras kritik utgick ifrån att det fanns en kvalitativ skillnad mellan IK och IS. Således fastslog Robertsons uttalande till IK:s konferens i april 1966:
”Vi är närvarande vid denna konferens på grundval av vår grundläggande överensstämmelse med IK:s internationella resolution; dessutom var kamrat Slaughters rapport för oss gediget kommunistisk och rakt igenom sammanhållen av revolutionär beslutsamhet.” (Marxist Bulletin, New York uå, nr 9, s. 5)
Detta kryperi inför Healys främste intellektuelle lakej gav ingen utdelning. Konferensen slutade med att Healy uteslöt SL ur IK, i huvudsak på grund av den artiga kritik som Robertson reste mot IK.
Misslyckandet med att gå utöver ett negativt svar på ”pablismen” i fråga om Kuba och deras lojalitet gentemot IK, förhindrade spartakisterna från att utvecklas till revolutionär kommunism. Deras fel kodifierades till en dålig metod, som därefter kännetecknats av en rabiat och tilltagande högersekterism.
Sekterister rakt igenom
Spartakisternas uppfattning om en ”kämpande propagandagrupp” är passiv och propagandistisk till karaktären och därför sekteristisk. Den är exakt uttryckt följande:
”Vi erkänner att en för närvarande embryonal partiorganisation med nödvändighet måste konstituera sig i form av en ’kämpande propagandagrupp’, för att genom utplånandet av föregivet revolutionära organisationer initiera och/eller driva fram en omgrupperingsprocess och på detta sätt bygga upp den egna organisationen.”
Framgångsvägen med rivningspatruller mot rivaliserande tendenser kombineras med ett fullständigt avstående från klasskampen eller arbetarrörelsens organisationer. Fikonlövet med lite ”exemplariskt” arbete upprätthålls, men även här understryks att det inte är någon riktig ledning av verkliga strider.
”I samband därmed måste alltid karaktären av detta arbete betraktas som exemplariskt och på förhand avvisa alla voluntaristiska föreställningar om att intervenera som en propagandagrupp i alla arbetarklassens dagliga strider, eftersom det skulle leda till slöseri med de egna krafterna och likvidering av programmet.” (Citerat i Lister, s. 12.)
Det finns två förvrängningar av föreställningen om en kämpande propagandagrupp i det här. Först och främst framställs den kämpande propagandagruppen som ett stadium under vilket huvuduppgiften är att ”utplåna” andra grupper. Notera ordvalet. Spartakisterna försöker inte vinna vänstergående centrister till kommunismen, utan utplåna dem. Detta perspektiv leder karaktäristiskt nog till politiskt illojala manövrer och provokationer. Istället för politisk debatt, politisk strid och utplånandet av motståndares politiska argument, har spartakistgrupper inlåtit sig i en ond cirkel av störningsoperationer, fysiska konfrontationer, ockupationer av möteslokaler och vakter på andra tendensers tillställningar. iSt har följaktligen utvecklats från en sekt till en bisarr kult på god väg mot självdestruktion.
Deras orubbliga vägran att bli inblandade i vad de anser vara ”obetydliga” arbetarstrider är integrerat med uppdraget att ”utplåna” alla andra tendenser. Deras uppgifter är tänkta som rigida stadier: först utplåna vänstergrupperna, sedan och endast då vända sig till klassen. Även om de som organisation ingriper i strejker som de anser vara av nationell betydelse, avhåller sig således individuella medlemmar (om de inte utför exemplariskt arbete) från varje facklig aktivitet på arbetsplatsen. Under sjukhusstrejken 1982 i Storbritannien vägrade deras medlemmar inom sjukvården hårdnackat att bli inblandade i varje aktivitet kring strejken. Denna historia upprepas vid många andra tillfällen. Spartakisternas föreställning om en kämpande propagandagrupp är alltigenom abstentionistisk. Kampen förs bara med vänstergrupper och inte med klassfienden och dess agenter i arbetarklassens massorganisationer. Propagandan har ingen förbindelse med proletariatets nyckelstrider. För spartakisterna är den kämpande propagandagruppen inte ett verktyg för programmatiskt återutarbetande (de utför inget) och inte avsedd att föra in fokuserad propaganda i arbetarklassen (de nedprioriterar sådan propaganda), eller ett smärtsamt men nödvändigt steg som kommunister strävar att växa ur (de frossar i att förbli en propagandagrupp). Spartakisternas uppfattning om en kämpande propagandagrupp är inte vår. Vår är rotad i Lenins och Trotskijs metod. (Denna fråga behandlas utförligare i den avslutande delen.) Deras uppfattning är främmande för den kommunistiska traditionen.
Spartakisterns högercentrism
Innehållet i spartakisternas propaganda är, som vi har sagt, huvudsakligen smädelser. Där de verkligen har distinkta ståndpunkter, visar spartakisterna en fullständig avsaknad av förståelse för det marxistiska programmets grundsatser.
Spartakisterna har utvecklat skandalösa högerståndpunkter beträffande den nationella frågan i efterblivna länder. De avvisar (stillatigande) Lenins teori om imperialismen och dess förståelse av förtryckta och förtryckande nationer. I dess ställe har de placerat begrepp som stater bestående av ”interpenetrerade folk”. De nationella rättigheterna för alla ”interpenetrerade folk” väger lika för spartakisterna. Således är det protestantiska samhället på Nordirland ”interpenetrerat” med katolikerna. Deras ”nationella” rättigheter måste omsorgsfullt skyddas. Spartakisterna är därför oförtröttliga i sin kritik av republikanernas ”sekteristiska” våld. Attacker som pubbombningen i Ballykelly, i vilka civila dödas, beskrivs som ”oförsvarbara” (Spartacist Britain nr 47). Denna ståndpunkt ignorerar det faktum att ett av dessa ”interpenetrerade folk” – katolikerna – har stängts in i en proimperialistisk och artificiellt påtvingad ministat. De är underkastade ett proimperialistiskt styre med det andra folkets – protestanterna – medbrottslighet. Hela det irländska folkets nationella rättigheter har förnekats genom skapandet av den norra ministaten. De som kämpar för att krossa den staten – republikanerna – måste, trots otillräckligheten i deras program, ges ovillkorligt men kritiskt stöd av marxister i Storbritannien. De kan inte likställas med imperialismens agenter i norr (protestanterna), som enbart den andra sidan av samma sekteristiska mynt.
Begreppet ”interpenetrerade folk” är inte mycket mer än en bortförklaring av spartakisternas abstentionism i konflikter mellan de förtryckta och deras imperialistiska förtryckare. Spartakisterna tillämpar inte särskilt förvånande denna metod på Israel. Den sionistiska staten blir ett fall av ”interpenetrerade folk” – de hebreiska massorna och palestinierna – vars nationella rättigheter måste respekteras. De svarta och de boerska afrikanderna i Sydafrika är ett annat fall. I alla dessa fall ignorerar eller förringar de imperialismens roll och vägrar anta Lenins grundläggande ståndpunkt om skillnaden mellan förtryckta och förtryckande nationer. Deras stora känslighet för de sionistiska kolonisatörerna, protestantiska fanatiker och afrikanderrasister står verkligen i skarp kontrast till de giftiga angreppen på deras offer. Under alla dessa ståndpunkter ligger metropolernas chauvinism, avsky för småborgerligt ledda nationalistiska rörelser och identifikation med arbetararistokrater och privilegierade skikt av proletariatet – protestanter i Nordirland, judar i Israel och vita i Sydafrika.
I den iranska revolutionen 1978-79 ledde dessa ståndpunkter till det mest uttalade fallet av abstentionism. Där likställdes den mullaledda rörelsen med shahen i den erkänt oanvändbara parollen ”Ner med shahen! Ner med mullorna!” Spartakisterna övergav fullständigt den antiimperialistiska enhetsfrontens taktik, och avvisar den också i teorin och brännmärker den som en ”folkfront”. Här avslöjade de återigen en oförmåga att skilja mellan imperialistiska länder och deras halvkoloniala offer. I dess ställe argumenterade de för en strategi med ideologisk kamp mot de iranska massornas religiösa idéer. Än en gång hamnade de i situationen att inta en abstentionistisk ståndpunkt i revolutionens prövning och rättfärdigade den med rationella och idealistiska argument, som snarare hör hemma hos Voltaire än hos Marx och Lenin.
Deras vägran att identifiera sig med de förtrycktas kamp resulterar också i en reaktionär identifikation med de härskandes försök att hålla immigranter utanför metropolländerna. Spartakisterna hävdar en rasistisk ståndpunkt beträffande immigrationskontroll:
”Immigrationsplaner kan emellertid i tillräckligt stor skala sudda ut mottagarlandets nationella identitet… Om det t.ex. ägde rum en obehindrad invandring till Nordeuropa, skulle befolkningsflödet från Medelhavsområdet tendera att upplösa den fortsatta identiteten hos små länder som Holland och Belgien.” (Spartacist Britain nr 1)
Enligt spartakisterna är det leninisters uppgift att skydda denna nationella identitet!
Förutom strejkbrytarståndpunkter i den nationella frågan är spartakisternas övriga utmärkande egenskap deras stalinofili. Spartakisterna utgår från den antitrotskistiska ståndpunkten att stalinismen har en dubbel natur – en god och en dålig sida – och ser som sin roll att understödja den goda sidan, vilken i ökande utsträckning kommit i förgrunden. I Afghanistan innebar det ”Leve Röda Armén”, som revolutionens agenter i detta efterblivna land – vars massor utsätts för en tirad av chauvinistiska oförskämdheter från spartakisterna.
En stalinofil kult
Den politiskt revolutionära situationen i Polen 1980-81 föll inte heller spartakisterna i smaken. Av rädsla för katolsk restaurationism bestämde de sig för att den bästa utgången av krisen var en sovjetisk invasion för att krossa den polska arbetarklassen. När inte detta inträffade var de mer än villiga att applådera Jaruzelskis blodiga kupp och det undertryckande av de polska arbetarorganisationerna som följde. De hävdade:
”Om det nuvarande undertryckandet återställer något i stil med det sköra sociala jämviktstillstånd som existerade i Polen innan strejkerna i Gdansk i augusti, en tyst överenskommelse att om folket lät regeringen vara ifred, skulle regeringen lämna folket ifred – kommer förutsättningarna åter att öppnas för utkristalliserandet av ett leninistiskt-trotskistiskt parti.” (Workers Vanguard nr 295)
Vilken bankruttförklaring! Stalinistisk ”social jämvikt” föredras av iSt framför en politiskt revolutionär kris, som de bästa förutsättningarna för byggandet av ett parti.
iSt är en stalinofil högersekteristisk kult. De har i en bisarr parodi reproducerat Pablos stalinofila ståndpunkter från 1949-51 och gett ett levande bevis på att de aldrig har förstått ”pablismens rötter”. Spartakisterna avvisar som en neobordigistisk sekt övergångskrav som nationalisering under arbetarkontroll till förmån för uppmaningar att ”överta och sälja” bankrutta företag. Vid Chrysler hävdade de att resultatet av försäljningen av lager och anläggningar skulle delas ut som avgångsvederlag. Det alibi som erbjöds för denna inte tidigare kända småborgerliga och reaktionära utopi var de amerikanska arbetarnas efterblivenhet! Spartakisterna är fullständigt inkapabla att utveckla handlingsprogram och taktik för den nuvarande perioden av kris och intensifierade klasstrider. Emellertid tar de ibland tag i en taktik och gör den till en fetisch för att slå avskydda rivaler i huvudet med. Under den uppenbart ofarliga (och för kommunister banala) parollen ”Strejkvakter innebär passera inte”, ”upphöjde” de strejkvakter till en princip.
Således angriper de arbetare (eller troligare medlemmar i andra grupper, som de vill utplåna) för att ”bryta strejkvakten”, där vakten enbart gäller leveranser eller är avsedd för en annan del av arbetsstyrkan. Deras giftigheter mot ”svartfötter” och deras uppträdande som försvarare av strejkvakter klingar tämligen tomt med tanke på deras systematiska abstentionism i de flesta arbetarstrider och inskränkning av sin ”aktivitet” till så kallade exemplariska fall (dvs situationer där de direkt kan angripa rivaliserande grupper). Således visar sig deras aktiviteter i klasskampen vid närmare inspektion endast vara en underavdelning i deras nedrivningsarbete gentemot föregivet trotskistiska organisationer.
De avvisar fullständigt enhetsfrontstaktiken. I praktiken är de oförmögna att förespråka någon taktik grundad på den, frånsett clownaktiga ultimatum till rivaliserande grupperingar att ansluta sig till deras demonstrationer och aktioner. De avvisar alla tillämpningar och utvidgningar av den: kritiskt valstöd till arbetarpartier, där de som förutsättning uppställer områden för programmatisk överensstämmelse, arbete inom de proletära organisationerna i en folkfront för att uppnå en ”brytning med bourgeoisien”, arbetarregeringen behandlar de som en pseudonym för den proletära diktaturen, parollen för ett arbetarparti framställer de som ett ultimatum (”Dumpa byråkraterna!”) och använder den som pseudonym för det revolutionära partiet. I alla dessa fall döljer sekteristisk ståndaktighet starka opportunistiska böjelser. Således fann de, trots att de vägrade ge labourpartiet kritiskt stöd 1979 och 1982, Tony Benn på rätt sida om en ”klasskampslinje” i fråga om försvaret av Sovjetunionen! Allt detta representerar ett fullständigt brott med Övergångsprogrammet och det arv från Komintern och IVO som det grundades på.
De degenererande sektionerna av iSt är knappt mer än avdelningar av SL (US) – en upp och nedvändning av den situation som var förhärskande inom den healyitiska IK, men i allt väsentligt densamma. iSt är uppenbarligen en död sekt, som är fullständigt oförmögen att befrämja (och i ökad grad inkapabel att förhindra) kampen för en ny international.
Nödvändiga Internationella Initiativet
I mars 1976 startade ett antal organisationer till vänster om FS Nödvändiga Internationella Initiativet (NII). Dessa grupper såg FS som kvalitativt bättre än IK eller OCRFI och betraktade sitt initiativ som ett försök att orientera sig mot FS. De var FMR (vars huvudorganisation var gruppen kring La Classe i Italien, ledd av Roberto Massari), Spartacusbund (Västtyskland) och två österrikiska grupper, som senare kom att utgöra IKL. I september 1976 gick det brittiska I-CL in i NII. NII var baserat på en gemensam bedömning av defekterna hos de huvudsakliga internationella ”trotskistiska” tendenserna beträffande den portugisiska revolutionen 1974-75. Det var emellertid inte grundat på en positiv och fullständigt definierad programmatisk ståndpunkt i denna revolution. NII var i verkligheten bara överens om en rad negativa ståndpunkter. De hade aldrig några gemensamma programmatiska ståndpunkter utöver mycket allmänna uttalanden om Portugal. De var också märkta av en attityd med anpassning till FS, som de karaktäriserade som centrism sui generis. Den huvudsakliga inspiratören till denna ståndpunkt, Roberto Massaris FMR, hävdade att FS var den hälsosammaste av alla degenererade fragment från Fjärde Internationalen och den som – genom yttre tryck, snarare än inre reform – kunde finna vägen tillbaka till den revolutionära marxismen, medan den aldrig i sin nuvarande form kunde gå över till reformismen. FMR:s självkritiska bokslut över NII klargjorde detta, när den påstod: ”Särskilt tog vi inte i beaktande att FMR:s programmatiska deklarationer mycket klart slår fast att de bästa krafter som gör anspråk på att tillhöra trotskismen idag är de som befinner sig i FS.” (FMR, Self Critical Balance Sheet of the NII, Frankfurt 1977)
Centrism sui generis – En felaktig beteckning
Kärnan i centrism sui generis (som det brittiska I-CL tillkännagav sin oenighet med när de befann sig i NII) var att formell tillhörighet till trotskismen förhindrade FS från att gå samma väg som tidigare centrister (t.ex. Kautsky) – dvs in i reformismen. Med andra ord fanns det här en art av centrismen som, till skillnad från alla andra, inte vacklade mellan reform och revolution, med den därav följande möjligheten av definitiv övergång till reformismen. En sådan analys är baserad på en ytlig tolkning av FI:s efterkrigshistoria. Det har förekommit fall med sektioner som har gått över till reformismen – LSSP i Ceylon. Under Pablo kom IS mycket nära en fullständig kapitulation inför stalinismen och den småborgerliga nationalismen. Idag förklaras det att det inte behövs någon sektion av FS i Nicaragua. Alla dessa erfarenheter visar tydligt att möjligheten verkligen existerar för att FS som helhet kan övergå till socialdemokratins, stalinismens eller den småborgerliga nationalismens läger, vilket kommer att avgöras av händelsernas gång. Den enda verkliga skillnaden mellan FS och en centrist som Kautsky är att FS, till skillnad från SPD och andra internationalen, inte har utsatts för någon avgörande prövning, eftersom de inte leder några masskrafter. Det har gett dess internationella ledning möjligheten att åtnjuta en förlängd tillvaro som vacklande centristisk organisation.
Även om I-CL avhöll sig från att beskriva FS som centrism sui generis, vidhöll de emellertid den tvetydiga ståndpunkten att FS var den ”huvudsakliga” trotskistiska strömningen, dvs de vägrade att klart och tydligt karaktärisera dem som centrister, eller till och med ge dem någon som helst politisk karaktärisering. Sean Matgamna från I-CL skrev 1976: ”IC-L fortsätter att vara övertygat om att FS är den huvudfåra som har framträtt ur den kommunistiska tendens som personifierats av Leo Trotskij.” (The I-CL and the Fourth International, London 1976, s. 6) Den verkliga svagheten i denna ståndpunkt – dess potentiella anpassning till FS – utgjorde motvikten till fusionsdokumentet mellan Workers’ Fight och Workers Power, som tydligt hävdade att FS var: ”ett centristiskt hinder för att bygga en sådan international.” (Ibid, s. 8)
Även detta dokument innehöll emellertid den spricka som var inbyggd i ståndpunkten om ”huvudfåran” och som vi nu skulle ha kritiserat. Vi avvisar med eftertryck åsikten att FS representerade en kvalitativt bättre tradition än IK. Varje val mellan dessa två tendenser återspeglar ett misslyckande med att analysera deras gemensamma ursprung i centristisk degenerering och lägger grunden till ett upprepande av deras kroniska fel.
Ett experiment som var dömt att misslyckas
I avsaknad av några som helst gemensamma programmatiska ståndpunkter, som grund för sitt initiativ, sjönk tendenserna inom NII ned i manövrer mot varandra, åtföljt av fragmentering. IC-L och IKL bildade ett block för att motstå FMR:s användning av NII som ett verktyg för att rekrytera till den egna organisationen. Efter att ha plundrat Spartacusbund och IKL på rekryter, lämnade FMR NII med klagomål om att diskussioner var omöjliga därför att IC-L och IKL inte hade producerat en internbulletin. Efter en period av självständig existens satte FMR, som fortfarande hade som mål att återvända till FS, bestämt kurs mot likvidering. Den italienska sektionen försvann in i Democrazia Proletaria, en grupp som framträdde ur upplösningen av den halvmaoistiska traditionen i Italien, med det uttalade målet att bygga en ”bred demokratisk opposition” i Italien, dvs en folkfront.
I-CL blev i ökande grad en engelskcentrerad sekt som begravde sig allt djupare i labourpartiet (för att senare dyka upp i ITSK via samgående med WSL – en fingervisning om hur allvarligt man ser på internationella omgrupperingar är att man nu tillhör en organisation som tidigare kritiserats skarpt på ITSK:s sommarmöte 1980). (Se avsnittet om ITSK för en utförligare diskussion av denna fusion.) IKL/Spartacusbund vidhöll fiktionen av en internationell tendens, utan att ha upprättat en programmatisk grund eller en internationell ledning. Overkligheten i existensen av denna tendens avslöjades grymt, när den mot slutet av 1980 hamnade i stor förvirring genom avhoppen av viktiga ledare inom IKL. Dessa ledare lämnade därför att de hävdade att tendensen inte var förmögen att utvecklas politiskt. Återstoden av IKL har fortsatt att existera efter splittringen och erkänner, när det gäller frågan om grunden för en internationell tendens, att programmatisk klarhet och överensstämmelse måste komma främst. Spartacusbund var dödligt sårat av en serie splittringar (till FMR och iSt), oförmöget att bibehålla tendensen under sin ledning och i grunden förlamat genom sitt fasthållande vid en uppsättning ståndpunkter (fr.a. beträffande socialdemokratin), som de var oförmögna att utveckla eller tillämpa taktiskt i Förbundsrepubliken. Följaktligen upplöstes organisationen under loppet av 1981 i en diskussionsgrupp i Berlin och en grupp som i maj 1982 konstituerade sig som Gruppe Arbeitermacht.
Lärdomarna av experimentet med NII är tydliga. Varje internationell omgruppering måste grundas på mycket mer än bara en serie bedömningar av vad centristerna gör för fel. Vi är övertygade om att den måste vara grundad på ett klart och tydligt uttalande av gemensamma mål och en fast avsikt att återutveckla programmet.
Fjärde Internationalistiska Tendensen
Fjärde Internationalistiska Tendensen (FIT) har sitt ursprung i det lambertistiska OCRFI. De två huvudorganisationerna inom FIT, Politica Obrera (PO) i Argentina och Partido Obrero Revolucionario (POR) i Bolivia, var med bland de organisationer som grundade OCRFI.
POR anslöt sig till Internationella Kommittén under fraktionskampen mellan Healy och Lambert. Det var första gången som POR hade upprättat något som liknade verkliga internationella band sedan revolutionen i Bolivia 1952. För Lambert var POR ett värdefullt vapen i kampen mot Healy. Även om en del kritik riktades mot POR:s ståndpunkter under de revolutionära striderna 1971 vid OCRFI:s grundningskonferens, undersöktes aldrig den vilda flykten 1952. Dessutom kritiserades POR:s roll 1971 inom ramarna för ett övergripande godkännande av dess politik: ”De närvarande organisationerna bekräftar först och främst sitt fullständiga instämmande med den politik som fördes av POR under loppet av den bolivianska revolutionen 1970-71.” (Documents of the Founding Conference of the OCRFI, Dublin uå, s. 11) Kritiken mot POR koncentrerades till den distinktion som partiet gjorde mellan den ”nationella” och den ”imperialistiska bourgeoisien”. Den tog inte itu med de programmatiska och praktiska konsekvenserna av distinktionen.
Den centristiska meritlistan för Loras POR
Loras politik under den revolutionära krisen i Bolivia 1970-71 utgjorde en fortsättning av de ödesdigra opportunistiska ståndpunkter som han utvecklade 1952. Han gav än en gång kritiskt stöd till en vänsternationalistisk regering, använde enhetsfrontstaktiken på ett opportunistiskt sätt och misslyckades som ett resultat därav med att organisera arbetarna och bönderna för att ta makten.
Den här gången kunde det inte ursäktas med ”pablisternas” inflytande. FS:s bolivianska anhängare hade bildat en egen separat organisation, POR (Gonzales), som genom koncentration på gerillakamp som en väg till socialistisk revolution förde en lika förödande politik för den bolivianska arbetarklassen.
Den revolutionära situationen inleddes i oktober 1970, när Regelio Mirandas militärkupp mot general Ovandos regering kvästes av en massiv generalstrejk, som utlysts av den fackliga centralorganisationen i Bolivia (COB). Beväpnade arbetare kontrollerade huvudstaden La Paz och ett ”Comando Politico” bildades av fackföreningarna och olika vänsterpartier. Både det bolivianska kommunistpartiet (PCB) och POR (Lora) var betydelsefulla krafter inom detta kommando. Samtidigt förklarade sig ”vänstergeneralen” Juan José Torres vara i uppror mot både Miranda och Ovando.
Vad skulle ett revolutionärt parti ha gjort i en situation där armén var så splittrad och rädd för massorna, att den tvingades föra fram den figur som stod längst till ”vänster” för att avleda kampen? Inom det politiska kommandot skulle det ha argumenterat för att arbetarna och bönderna skulle ta makten. Följaktligen skulle det ha kämpat för parollen att varje fabrik, gruva och arbetsplats skulle välja delegater till lokala sovjeter och en nationell sovjet, sammankallad av det politiska kommandot. Det skulle ha uppmanat arbetarna att bilda egna miliser och soldaterna att bilda soldatkommittéer i armén och skicka delegater till sovjeterna. Det skulle ha kämpat för en arbetar- och bonderegering, direkt ansvarig inför sovjeterna, för att öppna vägen till bildandet av en proletär stat.
Genom att ta hänsyn till de nationalistiska partiernas och gruppernas styrka, böndernas överväldigande vikt i Bolivia och en historia med undertryckande av demokratiska rättigheter, skulle det ha varit för sammankallandet av en konstituerande församling under de mest demokratiska förhållanden.
Mätt mot dessa uppgifter misslyckades POR (Lora) hopplöst under sin andra prövotid. I diskussioner mellan det politiska kommandot och Torres stödde POR inträdet av ”arbetarministrar” i Torres regering. Lora klargör detta i sin beskrivning av händelserna:
”Den opportunistiska tendensen hölls dock under kontroll, eftersom Comando Politico övertalades [av POR?] att ställa sådana krav för ett accepterande av ministerierna, att de effektivt skulle ha dragits ur presidentens kontroll. Ministrarna skulle på så sätt utses av kommandot, som skulle ge dem mandat och kunde återkalla dem när som helst; en politisk rådgivare skulle arbeta vid varje ministers sida etc. Detta experiment kom emellertid aldrig att utföras, eftersom Torres drog tillbaka sitt erbjudande.” (G. Lora, History of the Bolivian Labour Movement, Cambridge 1977, s. 363)
Detta intressanta ”experiment”, som Lora väljer att kalla det, var inte alls nytt. Det var inget annat än en överenskommelse om att träda in i en borgerlig regering och skilde sig inte från mensjevikernas inträde i den ryska provisoriska regeringen – och detta efter erfarenheterna av ”arbetarministrar” 1952!
Det politiska kommandot avstod faktiskt från makten efter de avbrutna förhandlingarna om ”maktdelning”. POR ställde inte upp något alternativ. Det finns bevis för att POR gjorde mycket litet för att utmana de bolivianska massornas illusioner om vänsterbonapartisten Torres. Liksom 1952 blandade POR ihop försvaret av en regering med att ge den politiskt stöd genom skapandet av arbetarminstrar.
Lora uppmanar processen att fullborda revolutionen
Lora förväntade sig att ”händelsernas gång” skulle tvinga Torres att beväpna arbetarna. Detta står klart när han förklarar:
”Alla [inklusive POR?] förutsatte att Torres, som var vän till Ovando, inte skulle ha något annat alternativ, med tanke på den svåra situation som han stod inför, än att beväpna folket, som det enda sättet att stärka sin egen ställning. Varefter tiden gick blev dock hoppet svagare och svagare att en sammandrabbning mellan motsatta sektorer av militären skulle göra det möjligt för massorna att beväpna sig.” (Ibid, s. 362)
Istället för att kämpa för en arbetar- och bonderegering baserad på sovjeter, uppvisade POR en ödesdiger förtröstan på vänsterbonapartismen. Snarare än att resa paroller för arbetarnas beväpning och soldaternas organisering för en hård sammandrabbning med Torres, väntade Lora och POR, som citatet ovan visar, på en sammandrabbning mellan ”progressiva” och ”reaktionära” krafter inom armén. När POR kom till slutsatsen att Torres varken skulle kämpa eller beväpna arbetarna, var det för sent.
I januari 1971 slog högerflygeln tillbaka och försökte störta Torres. Detta fördjupade den revolutionära krisen i Bolivia. Sammansvärjningen upptäcktes och massiva mobiliseringar kulminerade med att gruvarbetare, beväpnade med dynamit, praktiskt taget ockuperade La Paz.
Inför högerhotet bildades ”folkförsamlingen” på initiativ av Comando Politico. Församlingen var en hybrid. Det var en potentiell sovjet som under korrekt politisk ledning kunde ha förvandlats till en verklig och ledande sovjet, baserad på La Paz. En majoritet av delegaterna representerade arbetarorganisationer (132 eller 60%). Ytterligare 23 kom från den oberoende bondefederationen. Ett stort block med delegater (53) tilldelades småborgerliga element, som tjänstemän, läkare, studenter etc.
Den bolivianska vänsterns krafter såg, som namnet ”folkförsamling” antyder, församlingen som representativ för en antiimperialistisk enhetsfront. Det stalinistiska PCB ville bygga den som en folkfront enligt chilensk modell för att mobilisera stöd för Torres. POR (Lora) såg den som en del av en ”revolutionär antiimperialistisk front”, men förklarade samtidigt att den var ett organ för ”dubbelmakt och [en] sovjetliknande organisation som har lett till proletariatets dominans i den revolutionära processen.” (G. Lora, Programmatic Basis of the POR, eng. övers. av Socialist Labour Group uå, s. 57)
Huruvida folkförsamlingen verkligen blev ett ”sovjetliknande” organ var beroende av hur de revolutionära krafterna kämpade för att bygga upp den. Återigen finns det inget bevis för att Loras POR kämpade för att omvandla församlingen till en ledande sovjet i Bolivia. Samtidigt förblev deras linje beträffande Torres regim densamma och POR motsatte sig t.o.m. parollen ”All makt till folkförsamlingen”.
Från folkförsamling till sovjet
Revolutionärer skulle ha kämpat för att församlingen omvandlades till en verklig sovjet och för att alla delegater skulle väljas av fabriks- och arbetsplatskommittéer på basplanet (många delegater valdes av fackföreningsledningarna). De skulle ha uppmanat till bildandet av soldatkommittéer och för att dessa skulle sända delegater till arbetarråden. De skulle ha stött alla övertaganden och ockupationer av jord och manat till bildandet av kommittéer med fattigbönder. De skulle ha rest parollen ”All makt till folkförsamlingen” och ställt kravet på en ”arbetar- och bonderegering” gentemot Torres bonapartistiska regim. De skulle framför allt ha kämpat för beväpning av arbetarna och formerandet av en arbetarmilis.
Detta var dock inte POR (Lora):s perspektiv. Den 19 augusti slog armén tillbaka, ledd av general Banzer och understödd av den brasilianska regeringen. Så sent som den 23 augusti bad fortfarande Comando Politico och POR om vapen från Torres:
”Den natten rörde sig diskussionerna i Comando Politico helt och hållet kring problemet med vapen. Torres och hans ministrar hade gång på gång lovat att ge vapen till folket om behov uppstod. […] Comando Politico beslutade att skicka en sista kommission, bestående av Lechin, jag själv [Lora], Mercado, Lopez, Reyes och Eid, till presidentpalatset. Vi skulle informera presidenten om, att om han inte höll sitt löfte och överlämnade vapnen skulle folkförsamlingen ta saken i egna händer.” (G. Lora, History of the Bolivian Labour Movement, s. 368)
Då kontrollerade redan högerstyrkorna flera centrum! Resultatet var förutsägbart. Torres vägrade ge vapen med motiveringen att detta skulle splittra armén och trupper rörde sig mot La Paz. Trots heroiskt motstånd från dåligt beväpnade arbetare och studenter i La Paz krossade militären allt motstånd och inledde en period av svart reaktion i Bolivia.
POR (Lora) måste, som en ledande kraft inom den bolivianska arbetarklassen, bära ett stort ansvar för det svåra nederlag som de bolivianska massorna påtvingades. Det återstår fortfarande för Lora att göra någon som helst självkritik för den politik som fördes 1970-71. Vad som är ännu värre är att POR gick vidare med att i exil bilda ännu en av sina ”revolutionära antiimperialistiska fronter” (FRA), utan att ha lärt sig någonting efter kuppen. Denna folkfront innefattade inte bara det prosovjetiska och prokinesiska kommunistpartiet och båda POR, utan också MIR (en småborgerlig gerillaorienterad grupp) och general Torres. FRA band alla organisationer inom sina led till den ”grundläggande linjen i grundningsdokumenten” och förklarade i sitt manifest, att ”behovet är onekligen att bygga en kämpande enhet av alla revolutionära, demokratiska och progressiva krafter, så att den stora striden kan påbörjas under förhållanden som erbjuder ett verkligt perspektiv med en folklig och nationell regering.” (”Manifesto of Bolivian Front Against the Dictatorship”, Intercontinental Press, New York 1971, 6 december, s. 1078)
Ingen verklig brytning med OCRFI
FIT har aldrig sett över och ännu mindre kritiserat POR:s opportunistiska meritlista. Inte heller har de utfört en enhetlig kritisk värdering av sitt eget förflutna i OCRFI. De uppfattar OCRFI (och före det IK) som väktaren av det trotskistiska programmet fram till slutet av 1978/början av 1979, när Politica Obrera uteslöts ur OCRFI. FIT:s grundningsdokument, utgivet efter grundningskonferensen i april 1979, gör denna lojalitet mot OCRFI tydlig. När man fördömer fusionsmanövrerna mellan OCRFI och FS, säger FIT om OCRFI: ”Vi fördömer detta, som en skamlös kapitulation från deras sida som ända tills igår reste fanan för kamp mot den revisionistiska pablismen.” (Deklaration av Fjärde Internationalistiska Tendensen, Lima 1979. Vår övers.)
Denna fana var faktiskt söndersliten och centristisk. OCRFI grundades i juli 1972 på en federalistisk och revisionistisk grund. I de stalinistiska staterna och imperialistdominerade länderna har OCRFI snarare förordat ett rent demokratiskt program än ett klart övergångsprogram. Denna likvidation var och är dold bakom ändlösa referenser till riktigheten av teorin om den permanenta revolutionen. Enligt OCRFI var den nationella bourgeoisien och de stalinistiska byråkratierna under alla omständigheter oförmögna att upprätta eller samexistera med borgerlig demokrati. För OCRFI reduceras därför kampen för den permanenta revolutionen till en kamp för borgerlig demokrati mot bourgeoisien och byråkratin. Detta struntprat är en travesti på Trotskijs teori, som förespråkar demokratiska krav inom ramen för ett klart program för upprättandet av proletariatets diktatur. OCRFI, och som det förefaller även FIT, för fram ett demokratiskt program som sitt mål. Beträffande Palestina förde OCRFI:s grundningsdokument inte fram parollen för en palestinsk arbetarrepublik, utan hävdade rätt och slätt att en: ”konstituerande församling för Palestina är ett nödvändigt villkor för kampen mot den reaktionära sionismen och den inte mindre reaktionära föreställningen om den arabiska nationen.” (Documents of the Founding Conference of the OCRFI, s. 17) Denna ståndpunkt intas faktiskt fortfarande av FIT genom dess palestinska grupp Palestinas Arbetarförbund, som förespråkar en ”demokratisk och sekulariserad stat i Palestina”. De sätter alltså i förväg upp en demokratisk utgång av den revolutionära kampen i Palestina, som ett ”stadium” på vägen mot proletariatets diktatur.
Kronan på OCRFI:s demokratism var den strategiska synen på enhetsfronten. Detta manifesterar sig hos FIT i deras strategiska uppfattning om den antiimperialistiska enhetsfronten, vilket är särskilt tydligt i POR:s politik.
FIT gör anspråk på att ha fört en kamp inom OCRFI mot Lamberts OCI. Det förekom faktiskt en dispyt 1978 om arbetet i de argentinska fackföreningarna. Politica Obrera hade rätt gentemot Lambert när man hävdade att dessa fackföreningar, trots Videlas kupp, förblev arbetarorganisationer och inte var fascistiska fackföreningar. Det var faktiskt denna fråga som ledde till splittringen i OCRFI. Vi har emellertid ännu inte, bortsett från den frågan, stött på något bevis som stöder uppfattningen att FIT-grupperingarna förde fram en revolutionär kritik av OCRFI. Till den dag som idag är har de inte tagit avstånd från OCRFI:s revisionistiska grundningsdokument. Många av deras ståndpunkter representerar i verkligheten en politisk kontinuitet med denna tradition. FIT förefaller dessutom, i likhet med OCRFI, vara anhängare av en grundval för sin internationella tendens som inte är demokratiskt centralistisk.
Förenade Sekretariatet – centristiskt eller kontrarevolutionärt?
FIT avvisar helt riktigt termen ”världstrotskistisk rörelse” som en meningsfull politisk beteckning. I dess ställe har de emellertid rest en teori om att FS faktiskt är kontrarevolutionärt. Deras grundningsdokument hävdar:
”Om OCRFI har upphört att vara den kanal genom vilken världsrevolutionens parti skulle kunna skapas, så har det felbenämnda Förenade Sekretariatet redan gått över till klassfiendens läger och övergivit det trotskistiska programmet.” (Deklaration av FIT)
I likhet med alla andra fragment, skyggar FIT för att kalla saker och ting vid deras rätta namn. Ja, FS har övergett det trotskistiska programmet. Ja, sektioner inom FS kan verkligen, vilket exemplet LSSP visar, gå över till klassfiendens läger. Att klassificera världsorganisationen FS som ”kontrarevolutionär” är emellertid att fullständigt missförstå dess karaktär. FS är fortfarande centristiskt och kapabelt till svängningar både till vänster och höger. Att karaktärisera FS som kontrarevolutionärt innebär att i förväg säga att de som helhet i alla revolutionära kriser och klasskampssituationer kommer att göra gemensam sak med klassfienden mot arbetarklassen. Det placerar FS i samma läger som stalinisterna och reformisterna och säger i förväg att de kommer att handla som socialdemokraterna i Tyskland 1918-19 eller stalinisterna i Spanien 1936-37. Att som vi gör säga att FS:s centristiska vacklan och program hjälper till med att avväpna arbetarklassen och därför i perioder av revolutionär kris objektivt kan hjälpa kontrarevolutionen, är en sak, men att beteckna FS som kontrarevolutionärt en helt annan. Det kan få militanter i FIT att känna sig bättre till mods, eller användas som ett hinder för varje sektion som kommer för nära FS, men det är politiskt felaktigt och kommer att avväpna FIT-militanter taktiskt i förhållande till centrismen. FIT-militanterna har inte heller, i likhet med alla de huvudströmningar som vi diskuterat, ett dialektiskt grepp om centrismens karaktär och innebörd.
Även om vår värdering av FIT:s ståndpunkter nödvändigtvis har en provisorisk karaktär är vi övertygade om att FIT har antagit ett antal centristiska ståndpunkter, som vi anser följer av deras misslyckande med att bryta med OCRFI:s politik.
Den nicaraguanska revolutionen och demokratin
När det gäller den nicaraguanska revolutionen stod det klart för FIT att FSLN inte representerade proletariatets eget revolutionära parti. De tillrättavisade, alldeles riktigt, FS för dess likvidationism och kapitulation inför FSLN. De reste kravet på arbetarorganisationerna att bryta med bourgeoisien och för en arbetar- och bonderegering. I sitt uttalande om Nicaragua i juli 1979, vid en tid när revolutionen närmade sig sitt klimax, föll emellertid FIT in i den demokratism som utmärkte OCRFI. Deras centrala paroll var därför:
”Mot den borgerliga ledningens tendens att bilda en regering för att återuppbygga staten och i oändlighet skjuta upp uttrycket för folklig suveränitet, uppmanar FIT till sammankallandet av en suverän och demokratisk konstituerande församling som formen för den fortsatta utvecklingen av politiskt demokratiska strävanden och för att slutligen avslöja bourgeoisiens demokratiska demagogi. För FIT är det fråga om en övergångspolitik, som är en del av strategin för den proletära revolutionen.” (Deklaration från FIT om Nicaragua, La Paz 1979. Vår övers.)
Problemet med denna formulering är tvåfaldigt. Idén om att den konstituerande församlingen är en ”övergångspolitik” implicerar att det är ett nödvändigt stadium för den nicaraguanska revolutionen, som den måste passera igenom. Även om vi skulle ha instämt i kravet på en konstituerande församling, hade vi inte (och gjorde det inte heller) framställt det som ett nödvändigt övergångsstadium. Det pekar på det andra problemet med FIT:s paroll och dess användning. Vem riktar sig deras krav på en församling till? Det finns ingenting i deras uttalande om nödvändigheten att bygga arbetar- och bondesovjeter, som den enda kraft som kan garantera sammankallandet av en församling. Det finns ingenting om det faktum att sådana sovjeter skulle kunna överträffa en församlings demokrati och bli den enda kraft som kan lägga grunden till en proletär stat.
Detta utelämnande gör också FIT:s krav på en arbetar- och bonderegering abstrakt. Vad skall en sådan regering baseras på, sovjeter eller den konstituerande församlingen? Vi föreslår inte att kravet på sovjeter skall ställas mot kravet på en församling. I sammanhanget med Somozas sönderfallande regim och den sandinistiska revolutionen skulle det vara en lika abstrakt ultimatism. Vi hävdar emellertid att det var nödvändigt att klargöra hur kampen för sovjeter skulle kunna kombineras med kampen kring demokratiska krav och på detta sätt göra den permanenta revolutionens strategi konkret.
Misslyckandet med att ställa frågan om den konstituerande församlingen och sovjeter på detta sätt var, enligt vår åsikt, att följa den farliga vägen med att göra den taktiska parollen om den konstituerande församlingen till en strategi. Den föreföll vända sig enbart till FSLN och inte till massorna. FIT misslyckades med att varna för att det utan sovjeter inte kunde finnas någon garanti för sammankallandet av en församling. Det har verkligen bevisats av den nicaraguanska revolutionens gång.
FIT:s förvirring beträffande sovjeters karaktär
Beträffande hela frågan om sovjeter och deras karaktär är FIT, enligt vår åsikt, förvirrat. Detta var uppenbart i deras ståndpunkt när det gäller Polen och Jaruzelskis statskupp. FIT hävdade att fackföreningen Solidarnosc var på väg att bli en sovjet:
”Genom sin egen organiska utveckling har den rörelse som bröt ut i augusti 1980 brutit ner alla möjligheter till en nationell överenskommelse. FIT har visat hur Solidaritet mer och mer har antagit karaktären av en sovjet. Genom att utgå från omedelbara krav förvandlades arbetarorganisationerna till en veritabelt självständig makt, i motsättning till statsmakten och med ett växande inflytande i andra befolkningsskikt.” (Pour la Defense et le Soutien du Proletariat Polonais!, Paris 1981 – publicerat av FIT-militanter baserade i Europa. Vår övers.)
Logiken i denna ståndpunkt kom till uttryck i FIT:s krav på ”Solidarnosc till makten”.
Denna ståndpunkt är felaktig och karaktäriseringen av Solidarnosc som ett sovjetliknande organ står i motsättning till verkligheten. De strejkkommittéer som knöt samman fabrikerna (MKS), och som i all hast sattes upp i augusti 1980, var potentiella embryon till sovjeter. De ersattes av Solidarnosc, som otvetydigt var en fackförening och inte en sovjetorganisation. Solidarnosc struktur, beslutsmetoder, lokala organisationer etc var inte av sovjettyp. Därför är kravet på ”Solidarnosc till makten” inte på något sätt analogt med ”All makt till sovjeterna”.
Kravet på ”Solidarnosc till makten” förutsätter, vilket är ännu värre, en felaktig uppfattning om Solidarnosc ledning. Om iSt:s fel var att jämställa rörelsen med ledningen, så var FIT:s fel att man jämställde ledningen med rörelsen. FIT misslyckades med att inse att de dominerande fraktionerna inom ledningen förespråkade program som antingen direkt eller också indirekt var restaurationistiska. Kravet på ”Solidarnosc till makten” måste innebära ett krav på genomförande av ledningens program. Om Solidarnosc-ledningens program hade genomförts skulle det ha stärkt den kapitalistiska restaurationens krafter i Polen. Vi förespråkar inte att restauratörerna tar den politiska makten från stalinisterna, eller att arbetarklassen ska kämpa för att göra det möjligt. Introducerandet av Walesas, Kurons m.fl.:s program skulle inte representera en landvinning för proletariatet, utan ha inneburit genomförandet av åtgärder som står i direkt motsättning till programmet för den politiska revolutionen och övergången till socialismen. Därför representerar FIT:s förespråkande av en sådan paroll, enligt vår åsikt, ett allvarligt fel från tendensens sida.
Det ej ifrågasatta arvet efter OCRFI, den centristiska meritlistan för Loras POR, den federalistiska uppfattningen om en internationell tendens och ståndpunkterna beträffande Nicaragua och Polen leder oss till uppfattningen att FIT inte är något alternativ till huvudtendenserna i den degenererade trotskistiska rörelsen. En internationell tendens som grundats på en sådan meritlista och politik kommer inte att kunna ta itu med de programmatiska frågor som behöver lösas i kampen för att återuppbygga en international. Huruvida organisationer som ingår i FIT, t.ex. Politica Obrera i Argentina, kan förmås att röra sig bort från FIT:s metoder, återstår att se. Deras beredvillighet att debattera viktiga programfrågor med andra tendenser, inklusive oss själva, gör det till en möjlighet. Sådana diskussioner måste dock sky den diplomati och det manövrerande som t.ex. karaktäriserade Paritetskommitténs diskussioner, om de ska föras framåt. För vår del har vi för avsikt att trycka på för sådana politiska diskussioner med grupperingar som Politica Obrera inom FIT.
Farsen med Paritetskommittén
Inte långt efter bildandet av FIT var OCRFI i full färd med att uppträda som ceremonimästare i ännu ett principlöst försök att ”rekonstruera” Fjärde Internationalen. FS:s flagranta likvidering av parti och program i Nicaragua 1979 och dess tysta medverkan i att få den ”trotskistiska” Simon Bolívar-brigaden utkastad från Nicaragua, blev en dramatisk bekräftelse på hur långt dessa centrister var villiga att gå i sin anpassning till småborgerligt nationalistiska grupperingar. Deras ståndpunkter skilde sig från de som intogs av Bolsjevikfraktionen, som tillsammans med LTT bröt med FS precis inför världskongressen 1979. Denna splittring, som leddes av BF:s största parti, det argentinska PST under Nahuel Morenos ledning, underminerade FS:s löjliga anspråk på att representera den verkliga Fjärde Internationalen. Omedelbart efter splittringen förenade BF och LTT sina styrkor med Pierre Lamberts Organisationskommittén för Fjärde Internationalens återuppbyggande. Efter att ha vunnit ett sådant pris avslutade Lambert utan vidare ceremonier de enhetsdiskussioner han hade haft med FS – naturligtvis utan att ha tillhandahållit någon politisk redogörelse för sitt handlande! Tillsammans sjösatte Moreno och Lambert Paritetskommittén (-kommissionen). Dess uttalade mål var att sammankalla en öppen konferens med ”den trotskistiska världsrörelsen”, med avsikt att ”utrota revisionismen” genom en ”demokratiskt organiserad och uttömmande diskussion”. I slutänden ägde ingen öppen konferens rum. Workers Power, IWG och andra tendenser, som ansökt om att få närvara vid denna mytiska konferens, blev effektivt utestängda från vad som blev en ”enhetskongress” mellan morenisterna och lambertisterna i december 1980. Denna konferens producerade ännu en usel parodi på Trotskijs FI – Fjärde Internationalen (Internationella Kommittén).
Morenos och Lamberts genomruttna meritlistor
Det var just i en sådan period av rörelse och desorientering bland (subjektivt) revolutionära militanter som det var nödvändigt för kommunister att vara absolut klara över splittringens karaktär, och historien och riktningen hos Paritetskommitténs beståndsdelar. Att förhålla sig på något annat sätt, trots den påtagliga vänsterkritiken mot FS från morenisterna, skulle ha utsått illusioner om kommittén och dess konstituerande organisationer.
Workers Power och Irish Workers Group pekade på de två huvudgruppernas – OCRFI och morenisterna – meritlista. Vi redogjorde för Morenos och hans organisationers djupt opportunistiska politik – deras historia av anpassning till peronismen, castrismen och t.o.m. maoismen. Vi pekade på det faktum att OCRFI enbart erbjöd ett demokratiskt stadieprogram för de nicaraguanska massorna, i linje med deras ständiga vägran att göra skillnad mellan demokratiska och socialistiska krav. Vi var klara över att en sådan förening skulle bilda en internationell tendens, med det uttalade målet att rekonstruera Fjärde Internationalen, som ”inte kunde ha något gemensamt program som kan tillämpas i en revolutionär situation.” (Workers Power nr 17 och Class Struggle nr 7) Efter att ha gjort detta, ignorerade vi inte den föreslagna ”öppna konferensen”, utan ansökte om att närvara för att kunna hävda våra ståndpunkter. Det behöver knappast påpekas att dessa inbitna opportunister inte var intresserade av utsikterna till en sådan ärlig och ingående diskussion.
Paritetskommitténs och Fjärde Internationalen (IK):s sorgliga historia visade att vår kritik av de inblandade krafterna bevarade sin giltighet. Paritetskommittén var märkt av OCRFI:s stalinofobiska åsikter och hyllade de imperialiststödda muslimska rebellerna i Afghanistan som avantgardekämpar i ”den proletära revolutionens utveckling i hela området.” (International Correspondence nr 1) Kommitténs deklarationer koncentrerades uteslutande till områden där allmän överensstämmelse fanns mellan deltagarna och sopade tidigare smärre oenigheter under mattan (t.ex. Kubas klasskaraktär). När deklarationer gjordes om nyckelfrågor i klasskampen, förblev de allmänna, vaga och fullständigt otillräckliga som vägledning till handling.
Denna övning nådde sin höjdpunkt med bildandet av FI (IK). OCRFI hade tidigare hävdat att kritik av Moreno, för hans anpassning till peronismen, var en ”oundgänglig uppgift” för trotskister, men sköt denna reservation åt sidan när ledaren för dess största sektion (det franska OCI), Pierre Lambert, deklarerade följande om bildandet av FI (IK): ”Det enda jämförbara framsteget i arbetarrörelsens historia i världen är det som ledde till bildandet av tredje internationalen efter den ryska revolutionens seger.” (Cit. i International Marxist Review, London, våren 1982, s. 54)
Ingen programmatisk överenskommelse, utan organisatorisk sammanslagning
Denna bombasm kunde inte för någon längre tid dölja den politiskt bräckliga grunden för FI (IK). FI (IK):s ”Förtio teser” utmärktes av centristiska undvikanden eller allmänna påståenden. Oenigheten om peronismen, Kuba och Portugal, som tidigare skilt Moreno och Lambert åt, redogjordes inte alls för. De förstörde möjligheten till en överenskommelse om perspektiv genom att istället tillhandahålla högljudda generaliseringar om revolutionens omedelbarhet och världsrevolutionens kontinuitet sedan 1945. Tesernas attityd till fackföreningarna i Argentina avslöjade vilka opportunistiska djup som FI (IK) var beredda att sjunka ned i. Medan OCI:s karaktärisering av de argentinska fackföreningarna som ”fascistiska” var viktig nog för att utesluta Politica Obrera ur OCRFI 1978, svaldes morenisternas anpassning för att kunna utföra arbete i samma fackföreningar med fulländad lätthet: ”Diskussionen om huruvida vi kan omvandla dessa organisationer, eller måste skapa andra, är dock en bortkastad diskussion som kommer att lösas av historien.” (Draft Theses for the Reorganisation (Reconstruction) of the Fourth International, tes 31)
Vid tiden för dess bildande, hävdade vi att en sådan principlös grund för fusionen oundvikligen skulle skapa nya splittringar och ytterligare desorientera subjektivt revolutionära militanter som satt fast i dessa bankrutta grupper: ”Bildandet av FI (IK) lägger bara grunden till nya splittringar i framtiden.” (För en mer detaljerad kritik av ”Förtio teser”, se Workers Power nr 22.) Inom ett år fick vi rätt.
Sommaren 1981 ”upptäckte” Moreno plötsligt att beträffande Mitterands regering ”har vi skillnader på 180 grader.” (Correspondence Internationale nr 14, s. 10) Moreno hävdade att han den 13 juli skrev till Lambert och beskrev den franska sektionens hållning till Mitterands regering som ”kritiskt stöd” till en folkfront: ”OCI(u):s ledning vågar inte sätta namn på sin politik, men den ger okritiskt och nästan totalt stöd till en folkfrontsregering.” (Ibid, s. 11)
En genomläsning av OCI(u):s tidning Informations Ouvrieres från maj till september 1981 visar att detta är en berättigad kritik. Ingenting i OCI:s tidigare politik med anpassning till socialdemokratin skulle dock ha kunnat få någon att förvänta sig ett annat svar. Eftersom allvarliga programmatiska skillnader inte hade diskuterats öppet innan FI (IK) bildades, var det inte väntat att Lambert skulle göra det efter att sammanslagningen genomförts. Utan tvivel visste Moreno, som garvad och cynisk fraktionalist, detta mycket väl. Morenos anhängare inom OCI(u) hade faktiskt stött Lamberts anpassning till socialdemokratin, som existerade långt innan presidentvalet i maj 1981. Det tog sig t.ex. uttryck i OCI(u):s vägran att ställa upp en egen kandidat (ifall den skulle ta röster från Mitterand) och uppmana till en röst för Mitterand (och inte till den stalinistiska kandidaten Marchais) från den första omgången (av två) i detta val.
När Moreno den 22 september 1981 skickade en lång artikel, som angrep OCI:s ståndpunkt i förhållande till Mitterand, för publicering i Correspondence Internationale, var det detsamma som en deklaration om splittring. Därefter tog händelserna en bekant vändning för den som har upplevt eller studerat splittringarna och fusionerna i ”fjärde internationalerna” sedan 1953.
Lambert startar en kampanj med smutskastning
Lambert började utslunga anklagelser mot Morenos anhängare i Frankrike för att vara inblandade i en provokation från stalinisterna, LCR och fascisterna mot OCI. Napuri, en av ledarna för den peruanska tendens som ingått i OCRFI (POMR), uteslöts och fördömdes som borgerlig agent – därför att han motsatte sig uteslutningen av morenisterna. Denna metod med fördömanden är en gammal taktik. Fiender är borgerliga agenter. De måste tas itu med organisatoriskt och inte politiskt. Som ett resultat av dessa händelser bojkottade morenisterna ett ledningsmöte med FI (IK) hösten 1981, varpå Lambert förklarade att de därför hade splittrat. Moreno avvek sedan för att bilda Internationella Arbetarförbundet, efter att ha fått ett fotfäste i Europa. Vi förutspår att denna organisation säkerligen kommer att beträda den opportunistiska väg som dess ledare sedan länge varit pionjärer för. För Lambert var övningen inte alltför lyckosam. OCI har trots ständiga förluster av medlemmar ändrat sitt namn till PCI – Parti Communiste Internationaliste – och förklarat sig vara ett parti. De fortsatte sin anpassningspolitik gentemot Mitterand och har i Polen fört fram ett rent demokratiskt program för den politiska revolutionen. Vid ett möte den 21-23 december 1981, med resterna av OCRFI, fortsatte denna fars med proklamerandet av ”Fjärde Internationalen – Internationellt återuppbyggnadscentrum”!
Hela episoden uppenbarar den degenererade karaktären av båda elementen i splittringen. De leds båda av centrister som fortsätter att utgöra hinder på vägen för att bygga en revolutionär international och vidareutveckla ett revolutionärt program.
Internationella Trotskistiska Sambandskommittén
Internationella Trotskistiska Sambandskommittén (ITSK) bildades i slutet av 1979 och representerar ett försök av WSL (Workers Socialist League) i Storbritannien och diverse andra grupper i Italien, USA och Danmark att bilda en internationell tendens, med målet att ”återuppbygga Fjärde Internationalen”. Workers Power och Irish Workers Group var närvarande som observatörer vid ITSK:s internationella förkonferens i december 1979. Vid detta möte uttryckte våra grupper oenighet med den grund och metod som ITSK initierades på. WSL var den största och politiskt dominerande organisationen i ITSK och hade sitt ursprung i en fraktionskamp i det healyitiska Workers Revolutionary Party, den brittiska sektionen av Internationella Kommittén. Oppositionen utkristalliserades kring det uppenbara gapet mellan WRP:s perspektiv – ekonomisk kollaps och förestående militärkupp – och klasskampens verkliga läge och dess centrala tema var uppmaningen att ”återvända till Övergångsprogrammet.” (Workers Socialist League, The Battle for Trotskyism, London 1979)
Under formeringsperioden och omedelbart efter splittringen i WRP var WSL:s ledare i hög grad influerade av OCI. Särskilt anammade de OCI:s fetischistiska användning av Övergångsprogrammet, som det högsta möjliga och fullständigt tillräckliga formulerandet av de kommunistiska principerna. Till detta fogade de en hemmagjord uppfattning om ”kampen för Övergångsprogrammet”, som i stort sett framställdes i termer av resolutioner om den rörliga löneskalan till fackföreningskonferenser. Alltså gjorde WSL propaganda för de övergångskrav som stod närmast den aktuella lönekampen.
Beträffande labourpartiet antog de helt och hållet de gamla metoderna och parollerna från Socialist Labour League, inklusive en version av Healys ”Se till att labourparlamentarikerna till vänster kämpar”, förkortad till ”Se till att vänstern kämpar”. Denna paroll framställdes som ett skarpt och polemiskt avslöjande av vänstern, med en uppmaning till dem att sparka ut högerledarna. Under ”vänsteruppsynen” hade de emellertid en anpassning högerut som kärna. Var det ett oundvikligt steg; först vänsterreformisterna och sedan vår tur? Fanns det en grundläggande skillnad mellan ”vänster”- och ”högersocialdemokratiska” ledare. Privat sade WSL ”nej” och att det ”bevisades” av parlamentarikernas vägran att kämpa. Om vänsterledarna ”kämpade”? Om de t.o.m. försökte sparka ut Dennis Healy och högerflygeln? Benn och en liten kärna av vänsterparlamentariker ställde sig 1980-81 i ledningen för rörelsen Labour Party Democracy. WSL:s kritik av dem försvagades och föll samman. Samtidigt slog de ihop sin organisation med det ständigt alltmer opportunistiska I-CL. Den gamla parollen har inte rests av den nya organisationen, trots Benn & kompanis reträtt och deras uppenbara misslyckande med att föra sin ”kamp” till en avgörande slutsats.
WSL trånar efter den gamle Healy
Även om WSL avvisade WRP:s sekterism från det tidiga 70-talet, återvände de till alla de grunder som hade lett i denna riktning. Deras arbete utfördes i Healys gamla stil från 1960-talet. WSL byggdes som en miniatyrversion av ett framtida massparti (minimassparti) och det ”alternativa ledarskapet”. WSL avvisade indignerat en kämpande propagandagrupps roll och uppgifter. I konsekvens därmed utvecklade de alla de klassiska felen hos 1960-talets healyism – snabb genomströmning av medlemmar och låg nivå på kaderskolningen – och utvecklingen och de uppskruvade förväntningarna ledde till demoralisering och sammanbrott. Efter att ha åderlåtits två gånger av spartakisterna, som tog deras ”vänsterelement”, föll det demoraliserade WSL samman i en fusion med det högercentristiska I-CL 1981.
WSL:s stöd till och grundande av ITSK var en produkt av dess nedgångsår. I grund och botten misslyckades WSL med att bryta med IK:s fetischering av Övergångsprogrammet och deras förvandling av det till abstrakta principer – dvs dogmer. Detta tillvägagångssätt åtskiljer nödvändigtvis de programmatiska principerna från taktiken och det programmatiska återutvecklandets uppgifter. Det förnekar både FI:s programmatiska degenering och dess sammanbrott i centrism. Följaktligen hävdade WSL i mars 1978, att vägen till att skapa en principfast grund för en återuppbyggd FI inte låg i ”det aritmetiska sammanfogandet av de existerande fragmenten, utan i en process av återbekräftande, både i teorin och praktiken, av de grundläggande principer på vilka Fjärde Internationalen grundades.” (Trotskyism Today nr 2, s. 1) Alla grupperingar som påstår sig stå för Övergångsprogrammets ”principer” är därför delar av en ”trotskistisk världsrörelse” och behöver bara vinnas tillbaka till ett redan existerande och i grunderna korrekt program.
Deras ursprungliga uppfattning av Övergångsprogrammet som ”giltigt idag”, har inte förhindrat WSL från att sjunka ned i en opportunistisk kvicksand på sin egen nationella terräng. Inte undra på att denna uppfattning om program är oförmögen att vägleda skapandet av en internationell tendens.
Fjärde Internationalens sammanbrott betraktas enbart som en period av ”utdragen desorientering” (Trotskyism Today nr 3, s. 28). Här tillgriper WSL en del grov sociologi. Ledarna för FI efter kriget var olyckligtvis småborgerliga och därför oförmögna att försvara det revolutionära programmet. Det uttrycks klarast i WSL:s bidrag till FS:s elfte världskongress, ”Den förgiftade källan”. Det beskriver ”pablismen” så här: ”Den återspeglar småbourgeoisiens inställning”. (Workers Socialist League, The Poisoned Well, London uå, s. 3) Låt vara, men sedan fortsätter det:
”Faran för att en sådan metod uppstår förblir akut varje gång trotskismen (vilken anledningen än är) blir beroende av medelklassintellektuella krafter för sin existens, med liten erfarenhet och få band med arbetarklassen – och tvingas betrakta klasskampen från utsidan, och mer än någonsin blir beroende av en analys som har svårt att tränga under händelsernas yta.” (Ibid.)
En felaktig distinktion mellan Internationella Kommittén och Internationella Sekretariatet
Även om det är sant att en revolutionär organisation behöver vara det proletära avantgardets parti både till klassammansättning och politisk karaktär, så är det inte sant att misslyckandet på detta område var avgörande vid FI:s sammanbrott. Medan Pablo och Mandel var huvudteoretikerna, så var de ”proletära” ledarna Healy och Cannon lika medskyldiga till dess praktik. En grupp som ingick ett block med Pablo, Cochran/Clarkes fraktion, hade en bred proletär bas. Det verkliga problemet med denna ensidiga sociologiska analys är att den leder WSL till att försvara IK-traditionen. Man gör det på den falska grunden att IK vidhöll en orientering mot arbetarklassen. Det gjorde också LSSP i Sri Lanka (Ceylon) och ändå gick partiet in i en folkfront. Så gjorde Lora i Bolivia och ändå intog han en mensjevikisk och inte en bolsjevikisk ståndpunkt i två revolutionära situationer. Att göra en grundläggande distinktion mellan IS och IK på grundval av en påstådd proletär snarare än småborgerlig orientering är i grunden ett opolitiskt sätt att se på splittringen i FI och IK:s karaktär. Vi avvisar WSL:s åsikt, som infogades i ITSK:s grundningsdokument:
”Vi försvarar dessa krafter kritiskt – inledningsvis i Internationella Kommittén – som, hur partiellt och otillräckligt det än var, tog ställning för att försvara ståndpunkten att uppgiften med att bygga oberoende trotskistiska partier var den främsta och enda garantin för arbetarklassens politiska självständighet.” (Workers Socialist League, The Transitional Programme in Today’s Class Struggle, London 1979, s. 21)
Det är varken politiskt eller organisatoriskt sant att IK-grupperna bevarade sin ”självständighet”. Försvarade Healys anonyma klubb, som sålde Tribune, proletär självständighet? ITSK grundades på föreställningen: idag har vi ”programmet” – uppgiften är att återvinna den trotskistiska rörelsen till detta. Ett sådant synsätt leder till en felaktig uppfattning om den operativa grunden för enhet, omgruppering och fusion, både nationellt och internationellt. Grunden för enhet blir generaliserade och abstrakta principer, snarare än överenskommelse om program, taktik, strategi och perspektiv.
Detta sätt att angripa frågan återspeglades hos GBL (nu LOR) i Italien och dess ståndpunkter. I sina ”Teser om Fjärde Internationalens kris och bolsjevik-leninisternas uppgifter” (nov. 1979), skrivna för ITSK:s förkonferens, förde GBL fram en liknande syn på den ”trotskistiska världsrörelsen”. Följaktligen hävdar de: ”FI är inte död och inte heller utplånades den. Den genomgick en process av politisk degenerering, som ledde till organisatorisk skingring. Idag lever den i sina olika fraktioner.” (GBL, Theses on the Crisis of the Fourth International and Tasks of the Bolshevik-Leninists, Genua 1979) GBL går vidare till att definiera varför FI:s tradition fortfarande ”lever” i denna trotskistiska världsrörelse:
”Först och främst samlar de den mest medvetna delen av [det] proletära världsavantgardet. Politiken är allmänt centristisk till karaktären, men med särskilda drag. Den återspeglar ännu inte någon fullständig brytning med bolsjevismens programmatiska grund – ännu mindre utgör den en direkt återspegling av sociala krafter som är främmande för proletariatet (arbetararistokratin, stalinistisk parasitär byråkrati, småborgerlig intelligentsia och så vidare) till skillnad från stalinistisk, socialdemokratisk och delvis också centristisk politik.” (Ibid.)
Centrism sui generis och den ”trotskistiska världsfamiljen”
Förutom att det talar om centrism ”med särskilda drag”, karaktäriserar dokumentet ofta också FI-fragmenten som ”centristliknande” organisationer. GBL:s (LOR:s) ståndpunkt är faktiskt bara en upprepning av Roberto Massaris ”centrism sui generis” – en form av centrism som på något sätt är oförmögen att övergå till reformismen. För det första finns det inget bevis som stöder denna rosenröda förutsägelse. GBL utesluter själva faktiskt LSSP och posadisterna från den ”trotskistiska världsrörelsen”, därför att de ”definitivt övergick till det kontrarevolutionära lägret”. Vad är det som skulle stoppa andra centristiska fragment från att följa efter? För det andra är det ett misstag att hävda att FI-fragmentens centrism är ”särskild”, därför att den inte ”utgör en direkt återspegling av sociala krafter som är främmande för proletariatet”. All centrism återspeglar just småbourgeoisiens sociala tyngd, ett skikt som vacklar mellan bourgeoisien och proletariatet. Eftersom arbetararistokratin i de imperialistiska länderna, tack vare sin andel i överprofiterna, har en välbeställd småborgares levnadsförhållanden, är ett sådant medvetande inte (vilket WSL-teoretikerna tycker om att föreställa sig) begränsat till affärsinnehavare eller människor med gymnasieutbildning.
FI:s historia efter 1948 är historien om kapitulation inför dessa krafter, antingen till stalinisternas småborgerligt utopiska program – t.ex. de kinesiska och vietnamesiska kommunistpartierna eller till småborgerliga nationalister – t.ex. i Algeriet och Nicaragua. Påståendet att dessa krumsprång och förräderier inte representerar en ”fullständig brytning med bolsjevismens program”, är att smutskasta Lenins och Trotskijs program.
LOR och WSL har utifrån denna missupppfattning av centrismen utvecklat en uppsättning taktiska knep, som alla är felaktiga, för att anknyta till den ”trotskistiska världsrörelsen” genom att ”regenerera” den. ITSK förutsätts i grunden anknyta till denna världsrörelse i form av en ”ortodox” internationell fraktion. En analogi görs med Internationella Vänsteroppositionens kamp: ”Det är nödvändigt att i stället ge sig in i en kamp för regenerering och bolsjevikisk reorganisering av FI, på ett sätt som liknar Vänsteroppositionens kamp 1929-33.” (Ibid.)
Denna analogi är falsk. Trotskij och Internationella Vänsteroppositionen anknöt till Kommunistiska Internationalen på detta sätt, därför att den representerade proletariatets massavantgardeparti. FI-fragmenten representerar inte på något sätt detta. De är inte massorganisationer någonstans i världen och inte heller innesluter de det proletära avantgardet på det uppenbara sätt som KI gjorde under åren 1923-33. Naturligtvis attraheras ett betydande antal subjektivt revolutionära militanter av dessa grupper (liksom andra centristiska grupper, vilka WSL definierar som utanför den ”trotskistiska rörelsen” – t.ex. PRP i Portugal, Avanguardia Operaia och Lotta Continua i Italien vid mitten av 1970-talet, och SWP i Storbritannien). Det kan göra en orientering mot sådana grupper väsentlig. Det kräver polemik, teoretisk debatt, enad handling etc. För att vara principfast måste det emellertid göras på grundval av en tydlig uppfattning om deras centristiska karaktär. ITSK ser sig däremot som en fraktion av denna ”rörelse”, ibland inom, ibland utanför, och försöker desperat samla den till ”öppna konferenser” och är villiga att diplomatiskt skräddarsy sin kritik för att göra detta möjligt.
Hur man verkligen vinner vänstergående centrister
Två villkor vägleder ett kommunistiskt förhållningssätt till centristiska organisationer. För det första, i vilken riktning rör sig en centristisk strömning – åt vänster eller höger? Trotskij var fullständigt klar över detta i sina råd till IVO:s brittiska sektion om att gå in i det centristiska Independent Labour Party, som rörde sig åt vänster:
”Centrismen är, som vi har sagt mer än en gång, ett allmänt namn för vitt skilda tendenser och grupperingar som är utspridda mellan reformismen och marxismen. Framför varje centristisk gruppering är det nödvändigt att placera en pil, som visar riktningen för dess utveckling, från höger till vänster eller vänster till höger.” (L. Trotsky, Writings on Britain, London 1974, Vol. 3, s. 87)
Naturligtvis skulle kommunister orientera sig mot och t.o.m. gå in i centristiska grupper som rör sig åt vänster och försöka föra dem till en fullständigt kommunistisk ståndpunkt, som Trotskij gjorde med ”De fyras block”. Den metoden ligger dock inte bakom ITSK:s metod för att anknyta till FI-fragmenten. ITSK föredrar att anknyta till ”hela rörelsen” och gör det antingen på grundval av att den inte är centristisk (WSL) eller att det är en centrism med ”särskilda drag” (GBL/LOR).
Det andra villkoret som bestämmer en kommunistisk organisations förmåga att knyta an till centrismen, är ett fast grepp om och beslutsamhet att kämpa för sitt eget program. Utan ett klart utarbetat program, som vägleder strategi och taktik på ett demokratiskt centralistiskt vis, är en internationell tendens avväpnad inför centrismen. När Trotskij diskuterade frågan med den brittiska vänsteroppositionen, betonade han att IVO inte kritiserade Walcher/ Frölichs grupp för att ha gått in i det vänstercentristiska SAP, utan ”därför att de har gått in i det utan ett fullständigt program och utan ett eget organ… Vänsteroppositionens stora fördel ligger i det faktum att den har ett teoretiskt utarbetat program, internationell erfarenhet och kontroll.” (Ibid, s. 87)
ITSK:s stora ”nackdel” är att de inte har något av detta, men ändå kunde basera sig på perspektivet att gå in i centristiska organisationer. Under dessa omständigheter var det inget mindre än ett likvidatoriskt kontrakt. Dess ”grundningsprogram” var otillräckligt för att ens vägleda eller hålla samman den egna tendensen och ännu mindre för att gå in i strid med mycket större centristiska formeringar.
ITSK:s grundningsdokument – ”Övergångsprogrammet i dagens klasskamp” – begränsar sig uttryckligen till ”revolutionära principer” och lämnar de nationella grupperingarnas taktiska tillämpning av principerna åt ”framtida diskussioner”. Man letar förgäves efter något som helst systematiskt bokslut över de viktigaste testområdena för programmet under den senaste perioden. Arbetarregeringsparollen framläggs i princip – men inte i förhållande till dess (felaktiga) tillämpning i Portugal, Chile och det brittiska labourpartiet idag. Kommunistiskt arbete i fackföreningarna berörs, men lämnas på ett allmänt plan – ”trotskistiskt arbete i fackföreningarna… måste vara flexibelt till form och organisation”. (Workers Socialist League, The Transitional Programme in Today’s Class Struggle, s. 8)
Erfarenheterna av SLL:s All Trades Union Alliance, eller SWP:s National Rank and File Movement i Storbritannien, eller den italienska vänsterns attityd till fabrikskommittérörelsen i början av 1970-talet, nämns inte ens och används ännu mindre för att utveckla taktiken för kommunistiskt enhetsfrontsarbete i fackföreningarna. Vidare så nämns knappast tillämpningen av generalstrejksparollen och de rika erfarenheterna av Frankrike 1968, Storbritannien 1972-74 och Italien 1969-73. Det finns inga försök att använda erfarenheterna från Irland, Iran eller Mellanöstern för att undersöka förhållandet mellan revolutionär taktik och permanent revolution, eller av erfarenheterna från Latinamerika i förhållande till den antiimperialistiska enhetsfronten – t.ex. i Nicaragua och Bolivia. Det finns ingen analys av feminismen eller den moderna kvinnorörelsen, som kunde användas som grund för att utveckla en kommunistisk syn på kvinnofrågan och den ”autonoma” kvinnorörelsen.
Sådana utelämnanden i ett dokument som gör anspråk på att vara en ”programmatisk plattform”, och kommer att utgöra grunden för en internationell tendens, gör det i högsta grad otillräckligt som vägledning för revolutionär taktik och strategi.
WSL:s felaktiga uppfattning om programmet
Som vi har påpekat utelämnades dessa frågor inte av en olyckshändelse, eller därför att ett program inte kan innehålla allt, utan på grund av WSL:s ståndpunkt beträffande program och parti: eftersom taktiken är möjlig att skilja från ”revolutionära principer” är det legitimt att bygga en internationell tendens på grundval av en överenskommelse om principer. Taktiken, ”konsten att genomföra isolerade operationer”, är dock oundgängligt förbunden med och underordnad strategin, ”konsten att erövra, dvs erövringen av makten”. All erfarenhet visar att det är just på nivån med den taktiska tillämpningen av programmet som skillnader i metod uppstår och ställs på sin spets. Våra taktiska meningsskiljaktigheter med FS om förhållandet mellan revolutionärer och den småborgerligt nationalistiska rörelsen i Nicaragua följer uppenbarligen av skiljaktigheter i metod och program, vilket innebär skillnaden mellan seger och nederlag för Nicaraguas massor.
Vidare står det klart att när ihållande skillnader uppstår om taktiska huvudfrågor går de utöver de enskilda frågorna. De sammanhänger med den metod som leder till taktiska slutsatser. Sådana skillnader i metod kan inte jämkas samman inom en enda organisation.
Naturligtvis föreslår vi inte en ”monolitisk” internationell tendens, i vilken inga taktiska skillnader existerar. Det revolutionära Komintern och Trotskijs FI jämkade båda samman grupperingar, fraktioner och tendenser som skilde sig åt i enskilda frågor, betoningar och taktik. Graden av övergripande överensstämmelse kring program, metod och alla taktiska huvudfrågor var sådan att skillnader av det slaget kunde debatteras och lösas inom den demokratiska centralismens ramar, vilket deras resolutioner och teser visar. KI:s och FI:s demokratiska centralism följde faktiskt inte i första hand ur organisatoriska överväganden, utan ur programmatisk och politisk överensstämmelse. Trotskij klargjorde detta 1937:
”En politisk linje dominerar över regimen. För det första är det nödvändigt att korrekt definiera strategiska problem och taktiska metoder för att kunna lösa dem. De organisatoriska formerna bör korrespondera med strategin och taktiken. Endast en korrekt politik kan garantera en hälsosam partiregim.” (L. Trotsky, Writings 1937-38, New York 1976, s. 90)
Enligt detta kriterium har ITSK byggt in två slutresultat i sig – antingen demokratisk centralism på en principlös grund, där det finns en diplomatisk överenskommelse att tillåta nationella organisationer friheten att taktiskt göra vad de vill, eller så kommer ITSK att förbli ett ruttet federalistiskt block, liksom så många av sina föregångare, med de små grupperna glänsande i skenet från de större.
Vägen till en principlös fusion
WSL:s felaktiga metod tillät dem att gå samman med Sean Matgamnas International-Communist League i Storbritannien. Trots WSL:s förpliktelser till de ”revolutionära principer” som nedlagts i ”Övergångsprogrammet i dagens klasskamp” var det möjligt att svälja I-CL:s högercentristiska politik och praktik. Arbetarregeringsparollen, som den taktiskt utvecklats i Storbritannien, blir en vänsterlabourregering, ansvarig inför ett (delvis) demokratiskt labourparti. Det principiella uttalandet att ”revolutionärer inte på något vis får anpassa sig till eller underordna sitt eget program den borgerliga feminismen” (Workers Socialist League, The Transitional Programme in Today’s Class Struggle, s. 18) blir i praktiken stöd till ”Women’s Fightback”, en öppet feministisk och ”socialistisk” organisation, som under en demonstration för kvinnors rätt till arbete inte marscherade under partiets fanor, utan under sin egen fana i en demonstrationsavdelning enbart för kvinnor. Vad som är betydelsefullare är att ITSK i fråga om Thatchers imperialistiska krig mot Argentina splittrades fullständigt på avgörande frågor, både vad gäller principer och taktik, för den marxistiska teorin. WSL:s linje beträffande kriget kastade en hel rad ståndpunkter överbord, som traditionellt intagits av revolutionära kommunister – synen på imperialistiska krig, bosättarbefolkningar och självbestämmande och själva karaktären av Lenins teori om imperialismen tillämpad på moderna halvkolonier som Argentina. I dessa frågor erbjöd ITSK:s grundningsdokument enbart allmänna smärtstillande formuleringar, en faktor som ledde sektioner av ITSK att inta ståndpunkter som var diametralt motsatta i fråga om kriget. Till skillnad från WSL stödde RWL, TAF och LOR alla Argentina mot den imperialistiska angriparen, vars flotta fortfarande uppträder som polis i Sydatlantens vatten inte långt från det argentinska fastlandet.
Om WSL:s och ITSK:s misstag beträffande programmet, leder dem till principlösa fusioner, så leder de också till vacklande och opportunistiska förbindelser med de degenererade centristiska fragmenten av Trotskijs FI. Idén att alla dessa fragment är delar av den ”trotskistiska världsrörelsen” leder till oförmågan att klart och tveklöst karaktärisera dessa tendenser som centristiska.
Det som för ITSK på ett avgörande sätt skiljer dessa tendenser från centrismen är deras formella anslutning till Övergångsprogrammet. ITSK:s deklaration om sina avsikter talar om att denna världsrörelse ”rör sig kring det trotskistiska programmet”. (International Discussion Bulletin, London 1980, nr 2, s. 16) Därigenom döljer ITSK faktiskt den verkliga karaktären av dessa organisationer och deras ledningar. De misslyckas med den elementära marxistiska skyldighet, som slogs fast av Trotskij i hans kamp mot centristerna: ”att säga som det är”.
ITSK motiveras av en hälsosam önskan att knyta an till de ”militanter som strävar efter att vara och uppfattar sig som revolutionära marxister”, men kommer att sluta med att göra eftergift på eftergift till den ohälsosamma önskan att vara inbegripen i ”världsrörelsens” diskussioner till priset av att skjuta sin kritik åt sidan. Vi vet naturligtvis att den enda grund som de gentlemän som leder FS, FI (IÅC), IAF etc kommer att låta diskussionen äga rum på, är förutsättningen att inte kalla dem centrister.
Diplomati för diskussionens skull
Faran med denna metod visades av ITSK:s attityd till Morenos och Lamberts paritetskommitté och öppna konferens. En tydlig karaktärisering av dessa tendenser – som obotliga centrister och missledare av arbetarklassen – ersattes av vägran att ta upp dessa strömningars politiska karaktär. Istället var ITSK:s huvudkritik av dessa professionella tricksmakare deras misslyckande med att leva upp till sina löften om att sammankalla en ”öppen konferens”. På detta sätt offrade ITSK sin politiska kritik och därmed nödvändigheten att utfärda varningar till militanter som följde paritetskommittén längs samma gamla återvändsgränd, för att kunna hålla en ”diskussion” med en del av ”världsrörelsen”.
Denna utveckling under ITSK:s korta livstid har bekräftat den kritik som lades fram av IWG och Workers Power vid ITSK:s förkonferens 1979. ITSK grundades på en felaktig metod, utan att ha upprättat en verklig programmatisk enhet, och har visat sig oförmöget att överleva sitt första stora internationella prov – ett imperialistiskt krig mot en halvkoloni. Det återstår att se om ITSK:s sektioner kommer att dra de nödvändiga slutsatserna av detta sammanbrott och bryta med denna i grunden centristiska metod. För vår del kommer vi att fortsätta att debattera med ITSK och försöka hjälpa dess sektioner att bryta med denna metod, men vi kommer att göra det genom att skjuta fram vår kritik och våra skiljaktigheter. Vi gör det inte utifrån en fanatisk önskan att vara oeniga, utan utifrån en önskan att uppnå den form av programmatisk klarhet som är absolut nödvändig för byggandet av en verkligt demokratisk centralistisk internationell trotskistisk tendens.
6. Uppgifterna idag: Ett radikalt återformulerande av programmet är nödvändigt
Vi har karaktäriserat de huvudsakliga krafter som gör anspråk på trotskismen som centristiska. Denna term har missbrukats, förvrängts eller ignorerats av dessa krafter. Centrister hatar, som Trotskij framhöll, att kallas vid sitt rätta namn. Det är därför viktigt att förstå vad centrismen är och hur den kan bekämpas.
Historiskt sett har centrismen framgått antingen ur marxismen eller reformismen. Den är ett vacklande och övergående fenomen mellan de två. Centrism som framgår ur marxismen har normalt sett uppstått antingen som ett resultat av nederlag eller utdragen apati inom arbetarklassen. Den återspeglar båda dessa ting. Andra internationalens centrism växte således fram ur de relativt stabila åren före 1905. Den behöll en formell marxistisk ortodoxi men praktiserade en begränsad och till stor del parlamentarisk taktik. Den socialistiska revolutionens strategi förpassades till den avlägsna framtiden. Kominterns tidiga centrism (exemplifierad av Zinovjev till vänster, Stalin i den byråkratiska mitten och Bucharin till höger) uppstod ur nederlaget för efterkrigstidens revolutionära uppsving och revolutionens byråkratisering. Båda dessa arter av centrism existerade under relativt långa perioder. Den avgörande övergången till kontrarevolutionens läger var slutpunkten för deras centrism, en ändpunkt som verkliga marxister inte passivt inväntade utan bekämpade. Slutpunkten kom när dessa formeringar tvingades att välja revolutionens eller den ”demokratiska” kontrarevolutionens väg.
Andra internationalen visade sig vara död för revolutionen 1914, när de nationella partierna i krigstid slöt upp vid sina ”egna” regeringars sida mot det internationella proletariatet. Tredje internationalens byråkratiska centrism övergick slutligen till reformism mellan 1933 och 1935. Kominterns enhälliga uppslutning kring KPD:s kriminella politik, under den tyska fascismens makttillträde, visade att den stalinistiska monoliten, ungefär 19 år efter andra internationalen, också var död för revolutionen. Till och med i en situation med den tydligast möjliga demonstrationen av dess ledarskaps bankrutt framträdde ingen reformtendens. Nedsjunkandet i socialpatriotism i kölvattnet på Stalin/Lavals pakt 1935 satte punkt för Kominterns byråkratiskt centristiska vacklan. Det spanska proletariatet fick 1937 betala priset, när Komintern medvetet uppträdde som spjutspetsen i kontrarevolutionära attacker mot proletariatets avantgardeelement i en revolutionär situation.
Centrismens olika schatteringar
Den centrism som framträder ur reformismen har en annorlunda koloratur. Dess riktning och tempot i dess utveckling, från eller tillbaka till reformismen, bestäms av klasskampens tempo och omfattning. De krafter inom USPD i Tyskland som anslöt sig till KPD drevs således av klasskampens plötsliga utveckling och existensen av en kraftfull attraktionspol i Komintern, som kritiserade och uppmuntrade dem. På samma sätt var det knappt flygfärdiga CPGB förmöget att med samma metod bryta loss ILP:s vänsterflygel 1921. I Frankrike under 1930-talet försökte Trotskij kritisera och uppmuntra centristen Pivert. Pivert bröt med SFIO när klasskampen intensifierades och rörde sig åt vänster. Han drogs därefter ytterligare åt vänster av trotskisterna, innan han slutligen slog till reträtt tillbaka till reformismen.
Vi kan alltså se att centrismen väsentligen är ett övergående fenomen. Det är nödvändigt för kommunister att förstå detta för att kunna ställa frågan – vilken riktning tar den eller den centristiska strömningen? Rör den sig åt vänster – i vilket fall vi bör uppmuntra den, eller rör den sig åt höger, i vilket fall vi bör fördöma den. I alla sådana omständigheter gör kommunister inga eftergifter för vänster- eller högercentrismens politik, även om kritikens tonläge kan variera beroende på rörelseriktningen, ärligheten och den politiska lojaliteten hos antingen ledarna eller medlemmarna.
Två ting karaktäriserar centrismens alla märken. Det första är att, till skillnad från reformismen eller kommunismen, har:
”centristiska strömningar inte, och kan enligt sin natur inte ha, en väldefinierad social bas. Medan reformismen representerar intressena hos arbetarklassens privilegierade topp och kommunismen är proletariatets egen anförare, uttrycker centrismen övergångsprocessen inom proletariatet, olika vågor inom olika skikt och svårigheterna i framåtskridandet till den slutliga revolutionära ståndpunkten.” (L. Trotsky, Writings 1930, New York 1975, s. 236-237)
Centrismen överlämnar revolutionen till den ”historiska processen”
Centrismens andra drag är övertygelsen att den historiska processen kommer att utföra revolutionens alla viktiga uppgifter åt den. Detta möjliggör för centristerna att ständigt uppskjuta ögonblicken med beslut om ”antingen-eller” i kampsituationer, frånsäga sig ansvaret för det revolutionära avantgardets konkreta uppgifter och fösa över det på massorna. Andra internationalen tröstade sig för sin parlamentariska och fackliga rutinmässighet före 1914 med ett perspektiv av kapitalismens oundvikliga och ”slutgiltiga sammanbrott”. Komintern avmobiliserade det revolutionära avantgardet under ”tredje perioden” bakom abstrakt vänsterfrasmakeri, medan det höll fram utsikten av en ”slutgiltig kris” för imperialismen, som skulle lösa problemet med fascismen och socialdemokratin. Sammanlänkat med denna falska objektivism är centristernas ständiga skryt om ”massorna” eller massaktioner, som ett alibi för deras eget misslyckande med att föra fram ett bestämt program, en klar, exakt taktik och uppriktig kritik av massornas reformistiska och centristiska ledare. Denna anpassning kan antingen anta en populistisk eller arbetarromantisk form. Den förra uppstår ur anpassning till skikt utanför proletariatet (bönder, städernas småbourgeoisie eller halvproletariat etc). Den senare ur anpassning till ekonomism och grupper som ger efter för trycket från militant fackligt medvetande och demagogiskt utnyttjar begränsningarna och otillräckligheten i proletariatets existerande medvetande under kapitalismen gentemot kommunismen, vilket är ett av den ”revolutionära syndikalismens” kännetecken. Den appellerar ständigt till klassinstinkten och spontaniteten gentemot strategisk och taktisk klarhet. Detta smickrande av massorna vänds i varje verklig krissituation till fjäsk inför de reformistiska och centristiska ledare som massorna har illusioner om. Trotskij brännmärkte upprepade gånger alla försök att undvika frågor om programmet, taktiken och partiledarskapet med falska appeller till den historiska processen eller massornas spontana handlingar:
”Men den historiska processen ’alstrar’ allting. Bolsjevism liksom centrism, reformism liksom fascism. ’Massaktioner’ är också av skilda slag: vi har pilgrimsfärderna till Lourdes, de nazistiska folkomröstningarna, de reformistiska opinionsundersökningarna, de patriotiska demonstrationerna, strejkerna under förrädares ledarskap och slutligen de revolutionära strider som döms till nederlag på grund av centristiskt ledarskap (Österrike, Spanien).” (L. Trotsky, Writings 1934-35, New York 1974, s. 278)
Därför anmärkte Trotskij:
”Om centrister vore förmögna att förstå det inbördes förhållandet mellan ’massorna’ och avantgardet, den ’historiska processen’ och minoritetens initiativ, så skulle de inte vara centrister.” (Ibid, s 274)
Fatalism, tron på den ”historiska processen”, leder till nederlag. Det är därför som varken vänster- eller högercentrism aldrig kan anta en korrekt och systematiskt revolutionär inriktning. Vare sig centrismen har sitt ursprung i marxismen eller reformismen, rör sig åt vänster eller höger, så kan den inte leda en segerrik revolution. Bara om den slits från centrismen och vinns över till kommunismen kan framgång nås. Av denna anledning kan det inte bli fråga om att centrismen är ett substitut för det revolutionära partiet.
Fjärde Internationalen är en förstelnad centristisk strömning
FI efter kriget, och dess degenererade fragment efter 1951, uppvisade alla centrismens väsentliga kännetecken. Den sökte substitut för det marxistiska partiet och programmet. Den tillämpade sin egen version av tron på den historiska processen – en in- och utvänd version av den permanenta revolutionen inom IS/FS och en löjeväckande katastrofteori för IK:s del. Vi betraktar orsakerna till FI:s sönderfall i centrismen som i grund och botten programmatiska. Programmets sönderfall, som en användbar handbok för handling, ledde till FI:s organisatoriska sönderfall. Försök att återuppbygga FI utan att erkänna det faktum att det i över 30 år inte bara har funnits ett utan flera centrum som gjort anspråk på att vara FI, och att inget av dem representerade en revolutionär, programmatisk kontinuitet med Trotskijs FI, är dömda att misslyckas. Vårt tillvägagångssätt att bygga en international är att fastslå – ”Programmet först”. Vi betraktar FI:s huvudsakliga epigontendenser (FS, IK, FI – IÅC) som avgjort centristiska. FI:s centrism måste dock betraktas som till formen åtskild från andra internationalen före 1914 och Komintern efter 1935, även om den delar alla centrismens allmänna kännetecken. Vi kallar FI:s efterkrigscentrism för en förstelnad centrism, som paradoxalt nog är relativt stabil eftersom den har existerat i över 30 år. Denna form av centrism är inte ny. Trotskij iakttog samma fenomen i den gamla Londonbyrån under 1930-talet, där ILP ingick, som han betecknade som ”en förstelnad centrism utan massor”. (L. Trotsky, Writings 1937-38, New York 1976, s. 286) Denna centrism är avskuren från massorna och kan som ett resultat förbli relativt immun mot massornas tryck under stora sociala omvälvningar. Den kan därför ständigt uppskjuta att fatta avgörande beslut.
Andra och tredje internationalen var djupt rotade i arbetarklassen. Andra internationalen kom att återspegla arbetararistokratins och -byråkratins priviligierade sociala skikt. Kominterns ledare var baserade på en privilegierad social kast inom Sovjetunionen, med statsmaktens resurser till sitt förfogande. I den slutgiltiga analysen blev deras politik genom dessa skikt förankrad i staters konservativa inressen, i det ena fallet kapitalistiska stater och i det andra en degenererad arbetarstat. Den magnetiska dragningskraften hos dessa kontrarevolutionära sociala krafter visade sig oemotståndlig för centrismens osammanhängande politik. Den fjärde internationalistiska rörelsen har aldrig direkt vilat på sådana privilegierade sociala krafter. Under 1930- och 40-talet var dess kadrer hjältemodiga individer som var förmögna att simma mot strömmen av fascistisk, stalinistisk och reformistisk förföljelse. Dessa kadrer kom ur de avancerade arbetarnas led och från de intellektuella som var villiga och förmögna att bryta med sitt klassursprung. Under åren 1933-48 fördjupade FI sina proletära rötter. Detta understödde i betydande utsträckning dess programmatiska fasthet.
Med den amerikanska och europeiska kapitalismens återhämtning och inledandet av det kalla kriget, var FI-sektionerna i tilltagande grad isolerade från varje revolutionär proletär kraft. Proletariatet i de huvudsakliga imperialistiska makterna sjönk tillbaka i reformism, politisk apati och ekonomism. Nya revolutionära rekryter blev färre och färre. Inom de trotskistiska gruppernas glesnande led kom äldre konservativa arbetare och småborgare att överväga. Isoleringen från massorna avskar trotskisterna från att fatta beslut, även om det sociala trycket i ökande utsträckning kom från en småborgerlig miljö och småborgerliga rörelser. Det skulle vara vulgär materialism och grov arbetarromantik att försöka identifiera orsakerna till FI:s degeneration i antingen dess ledares småborgerliga klassursprung (SWP-ledarnas klasskreditiv var oantastliga) eller i medlemmarnas klasssammansättning, men förutsatt FI:s politiska sönderfall i centrismen närdes och bevarades det av främmande klasskrafter. Där de centristiska ”trotskisterna” hade en massbas och avgörande handlingar krävdes genom klasskampens utveckling (t.ex. LSSP i Sri Lanka) sönderföll högercentrismen i öppen reformism.
Denna förstelnade centrism definieras av mer än bara sin avsaknad av massbas. Dess program är en mutation, en hybrid av revolution och reform. ILP:s kännemärke var dess pacifism, men den var utsmyckad med starka element av prostalinistiska ställningstaganden och eftergifter för socialdemokratin (t.ex. parlamentarism). I fallet med FI efter kriget, blev dess ”trotskism” i tilltagande grad förvrängd av stalinistiskt, socialdemokratiskt eller småborgerligt nationalistiskt inflytande. FI och dess fragment har förhindrat detta sammelsurium från att slitas itu i sina beståndsdelar därför att den aldrig som international har varit i ledningen för stora delar av arbetarklassen i förrevolutionära eller revolutionära situationer.
I de imperialistiska länderna var den övervägande riktningen hos denna centrism under 1950- och 60-talet till höger. Alla fragmenten försonades med den ”sociala freden” i efterkrigsboomen och anpassade sig politiskt till stalinismens eller socialdemokratins dominerande grepp. Även i omvälvningarna i de halvkoloniala länderna var högeropportunismen under den här perioden påtaglig i den fragmenterade FI:s attityd till småborgerlig nationalism. Centrismen skulle dock inte vara centrism om den var oförmögen till förändringar åt vänster. Healys grupp inom IK drevs till vänster av krafter som bröt med CPGB under intryck av en kris inom stalinismen efter Ungern 1956. Antikrigskampen, generalstrejken i Frankrike och de italienska och brittiska strejkvågorna i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet skapade vänstercentristiska svängningar inom FS och olika nationella sekter. Denna ”vänstersväng” var behäftad med fel och motsättningar och resulterade snart i en sväng tillbaka åt höger. Detta skapade i sin tur mindre vänsterinriktade utbrytningar och till en av dessa, inom det brittiska SWP, räknar vi vårt ursprung. Framtida tvära svängningar i klasskampen kommer troligen att ge upphov till fler sådana splittringar. Vi ser dessutom i ”vänstercentristiska” splittringar potentiella rekryter till kommunismen. Men för att detta ska äga rum måste kommunismens fana återigen resas som ett alternativ till de många centristiska fanor som prålar med FI:s symbol.
Fjärde Internationalens programmatiska sammanbrott
FI:s organisatoriska sönderfall återspeglade inget mindre än dess programmatiska upplösning under perioden efter andra världskriget. Alla FI-fragmentens efterföljande historia, sedan det tidiga 1950-talet, bekräftar bokstavligen denna analys. Av denna anledning uppfattar vi återbildandet av en revolutionär international i programmatiska termer. För oss är uppgiften inte att ”återförena” eller ”återuppbygga” FI ur trotskismens degenererade fragment, utan snarare att samla de bästa elementen inom dessa fragment till en ny, obefläckad programmatisk fana. I första hand innebär detta att genuina trotskister måste sätta upp återformulerandet av det trotskistiska programmet som sin centrala uppgift, och återfokusera det mot den nya period av ekonomisk och politisk kris som öppnats under 1970- och 1980-talet.
Förvandlandet av vägledningen till handling till en katalog med självklarheter
Det är just den politiska instabiliteten i världen, den imperialistiska epokens varumärke, krigens och revolutionernas epok, som ger revolutionär strategi och taktik deras centrala betydelse som vägledning till handling för miljoner. Det finns ingen plats för vagheter eller tvetydigheter inom sådana strategier och en sådan taktik. Vi lever i en period med dramatiska fluktuationer i klasskampen, där revolutionära eller förrevolutionära situationer snabbt kan vändas i perioder av svart reaktion, som i Chile, Iran eller Turkiet. Bara med ett tydligt program som inbegriper en exakt taktik, vilken i sin tur härrör ur och är underordnad en revolutionär strategi, är det möjligt att bygga ett revolutionärt parti och en international som kan leda arbetarklassen till makten och besegra reaktionens hot. Det finns ingen mur mellan principer, strategi och taktik. Allvarliga och upprepade taktiska misstag som förblir okorrigerade leder oundvikligen till likviderande av programmet. Det var längs denna väg som FI färdades under efterkrigstiden. Alla de centristiska fragmenten, FS, healyiterna, lambertisterna, morenisterna och nationellt baserade grupper uttrycker gärna sitt fasthållande vid Övergångsprogrammet. De kan göra det ostraffat, därför att de har förvandlat detta program till abstrakta principer som inte i något avseende vägleder eller genomsyrar deras strategi och taktik. Övergångsprogrammet är för dem en ikon, som tas fram då och då för att försäkra deras anhängare om ”kontinuiteten” med Trotskijs FI. Det förklarar den demokratiska centralismens sammanbrott utan verklig programmatisk enhet. Demokratisk centralism ersätts i healyiternas och iSt:s fall med byråkratisk centralism (dvs de små gruppernas underordnande under en stor grupp) och i FS:s och lambertisternas fall med federalism och principen om icke inblandning i respektive nationella sektioners ”inflytelsesfärer”.
För oss är därför revolutionära kreditiv inte giltiga om de är grundade på en formell deklaration om lojalitet gentemot Övergångsprogrammet. En sådan formell anknytning har, som vi har visat, beslöjat opportunistiska och sekteristiska förvrängningar av programmet och dess underliggande metod. Övergångsprogrammet utvecklades på grundval av den revolutionära marxismens hela tradition. Det representerade kontinuiteten och utvecklandet av denna tradition sedan publiceringen av Kommunistiska manifestet. Genom att förkroppsliga sina föregångares metod, står det på dessa programs skuldror som ett dokument av oerhörd historisk betydelse, men i likhet med Marx, Engels och Lenins arbete var hela element i det med nödvändighet specifika för den omedelbara perioden. Trotskij var själv klar över att alla program i viss utsträckning är specifika, just därför att de är en summering av den föregående perioden av klasskamp och dess allmänna lärdomar, av revolutionärt tänkande och revolutionär praktik. Program utvecklar en handlingsstrategi för den kommande perioden, grundad på en analys av den föregående periodens lärdomar. Trotskij påminde sina anhängare om denna betydelsefulla lag för revolutionära program 1937:
”Vilken annan bok kan ens avlägset jämföras med Kommunistiska manifestet? Men det innebär inte att manifestet, efter nittio år av produktivkrafternas exempellösa utveckling och en omfattande social kamp, inte skulle behöva vare sig korrigeringar eller tillägg. Det revolutionära tänkandet har ingenting gemensamt med avgudadyrkan. Program och prognoser kontrolleras och korrigeras i erfarenhetens ljus, vilket är det mänskliga tänkandets överlägsna kriterium. Även manifestet behöver rättelser och tillägg, men som den historiska erfarenheten visar, kan dessa korrigeringar och tillägg endast bli framgångsrika om vi närmar oss problemet i enlighet med den metod som är innesluten i själva manifestet.” ( L. Trotskij, ”Kommunistiska manifestet: 90 år” i Övergångsprogrammet, s. 168. Övers korrig.)
Denna metod vägledde också Marx och Engels. De yttrade följande om sitt eget ”övergångsprogram”:
”Denna passus skulle idag i många avseenden lyda annorlunda. Med hänsyn till storindustrins väldiga utveckling under de senaste tjugofem åren och arbetarklassens samtidigt därmed utvecklade partiorganisation, med hänsyn till de praktiska erfarenheterna först under februarirevolutionen och ännu mer under Pariskommunen, då proletariatet under två månader för första gången innehade den politiska makten, är idag detta program delvis föråldrat.” (Marx & Engels, ”Förord till den tyska upplagan 1872” i Det kommunistiska partiets manifest, Stockholm 1945, s. 6)
Uppgiften är att återutveckla Övergångsprogrammet
Förtiofyra år efter publiceringen av Övergångsprogrammet måste vi göra ”korrigeringar och tillägg” på samma sätt som Trotskij gjorde korrigeringar och tillägg till Kommunistiska manifestet. Vi måste återutveckla Trotskijs program genom att gå tillväga enligt den logik som finns innesluten i det. Det inbegriper mer än att bara ”föra fram Övergångsprogrammet till idag”. Övergångsprogrammet var i två bemärkelser inte FI:s fullständiga program. För det första representerade det ”sammanfattandet” av Vänsteroppositionens, IKF:s och RfFI:s kollektiva arbete och kamp under 15 år. I dessa strider mot stalinismen, socialdemokratin, centrismen, fascismen, imperialismen etc utvecklade trotskisterna den internationella tendensens program i polemik, deklarationer, resolutioner, dokument och teser:
”Vänsteroppositionen har därför en kolossal erfarenhet av internationell karaktär. Det fanns inte någon enda betydelsefull historisk händelse som inte tvingade Vänsteroppositionen att ställa sina paroller och metoder gentemot kominternbyråkratins paroller och metoder.” (L. Trotsky, Writings 1933-34, New York 1975, s. 73)
I kampen kring frågorna om den sovjetiska ekonomin, regimen inom SUKP, den kinesiska revolutionen, den anglo-ryska kommittén och senare den spanska revolutionen, kampen mot fascism och krig etc, mejslade trotskisterna ut en internationell organisation grundad på ett gemensamt program och en gemensam metod, som var rotad i en gemensam analys av verkliga revolutionära händelser. I denna mening var därför Övergångsprogrammet rotat i överenskommelser om mycket mer än en uppsättning allmänna principer.
För det andra var Övergångsprogrammet ett fokuserat program – i hög grad orienterat mot att tillhandahålla ett handlingsprogram för den snabbt mognande krisen. Det var baserat på ett perspektiv med omedelbart krig och resulterande revolution – Kapitalismens dödskamp och Fjärde internationalens uppgifter, dvs programmet koncentreras, i likhet med ”Ett handlingsprogram för Frankrike”, i hög grad på kortsiktiga perspektiv och uppgifter, utan att till fullo analysera utvecklingstendenser inom epoken, såsom skiftningar och förändringar inom världsimperialismen. Trotskij själv erkände detta. Kort efter det att han gjort förslaget till programmet, påpekade han att det inte bara var det inledande avsnittet om den moderna kapitalismen i den imperialistiska epoken som inte var fullständigt:
”Programmets avslutning är inte heller komplett, eftersom vi här inte talar om den sociala revolutionen, om maktövertagandet genom uppror, det kapitalistiska samhällets omvandling till diktaturen och diktaturens omvandling till det socialistiska samhället. Det för bara läsaren till tröskeln. Det är ett handlingsprogram från dagens verklighet till den socialistiska revolutionens inledning.” ( L. Trotskij, ”Att fullborda programmet och sätta det i arbete” i Övergångsprogrammet, s. 110. Övers. korrig.)
Sammanhanget kring 1938 års program
På så sätt återspeglade programmet FI:s nödvändiga vändning mot massarbete. Denna vändning var baserad på perspektivet med förestående revolutionära resningar under kriget, med FI framstigande till massornas främsta led och programmet som en vägledning för miljoner. Detta perspektiv förverkligades inte, som vi har visat, och detta misslyckande har programmatiska implikationer. Detta kräver av trotskister att de prövar och korrigerar sitt program i erfarenhetens ljus. I sin diskussion av Övergångsprogrammet med SWP insisterade Trotskij på att programmet var riktat mot förväntade resningar. Han förstod mer än någon annan att om perspektivet inte förverkligades skulle en granskning av programmet vara nödvändig:
”Ni kan resa invändningen att vi inte kan förutse utvecklingens rytm och tempo och att bourgeoisien kan få en respit. Det är inte uteslutet – men då kommer vi att vara förpliktade att genomföra en strategisk reträtt, men i den nuvarande situationen måste vi vara orienterade mot en strategisk offensiv och inte en reträtt.” ( Ibid, s. 101)
Trotskijs perspektiv hade, till skillnad från FI:s efter kriget, en alternativ karaktär.
Uppgiften att återutveckla programmet måste börja utifrån ett erkännande av att nya lärdomar och erfarenheter av klasskampen måste analyseras och förstås i ljuset av världsutvecklingen sedan 1945 innan en ny programmatisk sammanfattning kan göras. Det är desto mer nödvändigt eftersom vi inte, till skillnad från FI 1938, har en obruten rad av korrekta ståndpunkter och dokument att se tillbaka och bygga vidare på. Från 1945-46, när FI återkonstituerade sig, var dess dokument bara delvis korrekta analyser och program för den nya världssituationen. Sedan kongressen 1951 har alla fragmentens dokument varit ödesdigert belastade med centrism, sekterism och opportunism. Återutvecklande innebär en granskning av efterkrigsperioden, centristernas svar på denna period och ett återformulerande av programmet i ljuset av analysen. Trotskij använde ett analogt tillvägagångssätt i förhållande till perioden för Kominterns centristiska degenerering:
”Vänsteroppositionen… anser det nödvändigt med ett radikalt återformulerande av Kominterns program, vars marxistiska guld har gjorts värdelöst med centristiska legeringar.” (L. Trotsky, Writings 1932-33, New York 1972, s. 52)
Programmatiska nyckelfrågor idag
Det första stadiet med återutvecklande är att utarbeta tydliga ståndpunkter i de nyckelfrågor som har orsakat kaos inom efterkrigstidens degenererade trotskistiska rörelse, eller som fullständigt har reviderats.
a) Imperialismen – Trotskijs program var grundat på åsikten att alla imperialistiska makter skulle stå inför sammanbrott och katastrof, som resultat av ett utdraget och ofattbart destruktivt krig. Utgången skulle bli en djupgående revolutionär situation ur vilken kapitalismen, om den överlevde, skulle framträda på en oerhört reducerad produktionsnivå och med fascistiska eller bonapartistiska regimer. Det visade sig vara ett falskt perspektiv. USA-imperialismen framträdde ofantligt stärkt ur kriget – expansionen av dess produktionskapacitet och enorma kapitalexport visade vägen till en utdragen högkonjunktur. Demokratiska regimer återupprättades i de imperialistiska huvudmakterna. Socialdemokratin behöll eller återtog sitt grepp över arbetarklassen i Storbritannien och Tyskland. Stalinismen dominerade den franska och italienska arbetarrörelsen. Ett nytt styrkeförhållande framträdde, som för Trotskij var oförutsett och oförutsebart. Den långa boomen, perioden av oomtvistad amerikansk hegemoni i den imperialistiska världen, den väpnade vapenvilan med den stalinistiska byråkratin, ersättandet av de fransk-engelska kolonialimperierna med ett system av halvkoloniala lydstater och uppträdandet av nya balkaniserade områden (Mellanöstern), nödvändiggör alla en perspektiv- och programanalys. Bara på så sätt kan perioden av förnyad kris, klasskamp och krig, vars förberedande har karaktäriserat 1970- och 80-talet, förstås och ingripas i.
b) Stalinismen – Trotskij förutspådde stalinismens förintande, antingen genom en imperialistisk seger eller som resultat av den politiska revolutionen. Varken det ena eller det andra inträffade. En process av stalinistisk expansion ägde rum, som via ett antal stadier resulterade i upprättandet av arbetarstater som var degenererade från födelsen. I dessa stater, snarare än i själva Sovjetunionen, har de mest akuta politiskt revolutionära kriserna ägt rum – Ungern, Östtyskland, Polen och Tjeckoslovakien. Den stalinistiska expansionens verkliga karaktär och lärdomarna av de olika politiskt revolutionära kriserna förstods aldrig av FI:s fragment. Pablo, Mandel, Cannon och Healy kapitulerade alla vid olika tidpunkter inför olika schatteringar av stalinismen, medan andra som Cliff och C.L.R. James vände ryggen åt den trotskistiska analysen av Sovjetunionen. En revolutionär förståelse av stalinismen, dess expansion, dynamiken i dess kriser och den politiska revolutionens strategi, kommer att bli integrerade delar av ett återutvecklat program.
c) Den permanenta revolutionen – Övergångsprogrammet var extremt kondenserat i sina taktiska slutsatser för kampen i de koloniala och halvkoloniala länderna, även om det kompletterades av Trotskijs arbeten om Indien och Latinamerika. Healyiternas, FS:s och andra tendensers omfattande kapitulationer inför småborgerlig nationalism, belyser skarpt den brådskande nödvändigheten av att återformulera de taktiska slutsatser som härrör ur Trotskijs teori om den permanenta revolutionen. Den permanenta revolutionen behöver definieras i sig själv, inte som en evigt framåtgående ”objektiv process”, utan som en strategi som ett revolutionärt parti medvetet måste kämpa för. Dess taktiska slutsatser (antiimperialistisk enhetsfront, demokratiska krav etc) måste förstås som grundade på bevarandet av arbetarklassens självständighet och dess vägran att underordna sin kamp eller sina intressen ett ”nationellt demokratiskt” (dvs borgerligt) stadium av revolutionen.
d) Arbete i fackföreningar och reformistiska partier – I Övergångsprogrammet skrev Trotskij att fackföreningarnas ledarskapskris skulle lösas på följande sätt:
”Därför måste Fjärde Internationalens sektioner inte bara sträva efter att förnya fackföreningarnas högsta ledning, genom att i kritiska ögonblick djärvt och beslutsamt föra fram nya militanta ledare istället för rutinfunktionärerna och karriäristerna, utan alltid också efter att vid varje lämpligt tillfälle skapa oberoende militanta organisationer, som bättre motsvarar de uppgifter masskampen mot det borgerliga samhället ålägger dem; och om det är nödvändigt får de inte ens tveka inför en direkt brytning med fackföreningarnas konservativa apparat.”
Den andra delen av denna formulering har antingen opportunistiskt ignorerats, till förmån för att upprätta block med vänsterbyråkrater (t.ex. av FS med deras ”klasskampsströmningar”), eller förvrängda på ett sekteristiskt sätt genom att självständiga organisationer hålls i ett byråkratiskt strupgrepp av partiet (som healyiternas All Trades Union Alliance). Därför behöver Trotskijs formulering konkretiseras. Lärdomarna av minoritetsrörelsen (Minority Movement) i Storbritannien, och senare shop stewardsorganisationerna, trotskisternas kamp i de amerikanska fackföreningarna på 30-talet och erfarenheterna från arbetarkommissionerna på 60- och 70-talet i Spanien och Italien, behöver analyseras och användas för att bilda grunden till utvecklandet av ett program och en taktik för fackföreningarna. Likaså behöver trotskistisk aktivitet inom reformistiska partier – entrismen – återanalyseras. De grundläggande revisioner som Healy och Pablo utsatte Trotskijs ståndpunkt om entrismen för, under 1940- och 50-talet, måste avslöjas som förvrängningar av den revolutionära metoden för arbete i reformistiska partier. En förståelse och ett praktiserande av entrismen som grundar sig på Trotskijs taktik i Frankrike, USA och Storbritannien under 1930-talet behöver utvecklas.
e) De förtrycktas rörelser – De bolsjevikiska ståndpunkterna i förhållande till rörelser av de under kapitalismen förtryckta – svarta, kvinnor, homosexuella och ungdomar – begravdes av Stalins reaktionära politik och den internationella stalinismens praktik. Mitt under 1930-talets fruktansvärda prövningar var de trotskistiska styrkorna oförmögna att göra mycket mer än hålla de grundläggande kommunistiska ståndpunkterna i dessa frågor levande. Med erfarenheten av den svarta nationalistiska rörelsen i USA, den moderna kvinnorörelsen och diverse rörelser bland ungdomar och homosexuella bakom oss, är det idag väsentligt att det trotskistiska programmet utvecklar en klar klasståndpunkt i fråga om de förtrycktas kamp. Misslyckandet med att göra detta kommer oundvikligen att leda till kapitulation inför de nu dominerande programmen och idéerna inom sådana rörelser (t.ex. SWP (US):s kapitulation inför den svarta nationalismen).
Sentida erfarenheter av klasskampen måste inarbetas i programmet
f) Slutligen – men av avgörande betydelse – så måste programmet återutvecklas på grundval av en noggrann analys av de viktigaste revolutionära situationerna under den senaste perioden och det sätt på vilket revolutionär taktik har tillämpats eller använts felaktigt av centristerna i dessa situationer. Bara på detta sätt kan vi klargöra vår egen ståndpunkt om hur revolutionär taktik skall tillämpas. Detta är avgörande, eftersom vi tror att tendenser i tillämpandet av den viktigaste taktiken på ett konkret sätt avslöjar sin programmatiska metod. I förhållande till enhetsfronten, arbetarregeringen, den konstituerande församlingen, uppmaningen att skapa sovjeter, generalstrejken och demokratiska krav anser vi att det är livviktigt att studera händelserna i Chile 1973, Portugal 1974-76, Frankrike 1968, Italien 1969, Storbritannien 1972, Iran 1978-79, Nicaragua 1979, Polen 1980-81 och Mellanöstern. Dessa avgörande och praktiska revolutionära prövningar är det bästa sättet att bedöma de konkurrerande programmen hos de som gör anspråk på att vara trotskister. Vi är grundligt övertygade om att analyser av dessa händelser och denna taktik kommer att visa på vilket sätt FI:s fragment har missbrukat Trotskijs paroller och tömt dem på deras revolutionära innehåll. Den historiska uppgiften att återutveckla revolutionära ståndpunkter i dessa huvudfrågor är oavlåtligt förbunden med revolutionärt ingripande i den pågående klasskampen. Endast i internationell skala kommer det att vara möjligt att fullfölja dessa uppgifter. Skapandet av en programmatiskt homogen revolutionär tendens är förutsättningen för ett helt och fullt utvecklat program, som är förmöget att möta uppgifterna i den period som ligger framför oss. Bara på denna grund kommer en ny demokratiskt centralistisk international att resa sig ur askan av den degenererade FI.
Vi avvisar, som i grunden felaktigt, varje perspektiv för att återbilda en revolutionär international som ignorerar eller nedvärderar den nödvändiga uppgiften med programmatiskt återutvecklande. Försök att ”återuppbygga”, ”återorganisera” eller ”återförena” Fjärde Internationalen på grundval av anslutning till gemensamma abstrakta principer, dvs till 1938 års övergångsprogram, kan endast återskapa de karikatyrer av demokratisk centralism som uppvisas av alla de centristiska tendenserna på internationell nivå. Vi avvisar alla formler om dessa tendenser som härrör ur denna metod, t.ex. ”den trotskistiska familjen” (Lutte Ouvrière) eller ”den trotskistiska världsrörelsen” (ITSK). Alla dessa grepp ersätter en marxistisk analys av centrismen med tarvliga diplomatiska formler, gör ”manövrerande” till den gemensamma praktiken i internationella förbindelser och ersätter ärlig och öppen polemisk debatt. All erfarenhet sedan kriget visar att internationella tendenser som byggts på detta sätt är byggda på lösan sand. De kommer antingen att sprängas sönder av den första allvarliga prövningen i klasskampen, eller enbart hållas samman genom tolererandet av ruttna block som paralyseras genom federalism och åtföljande fraktionalism.
Den ”trotskistiska världsrörelsen” är ett centristiskt träsk
Den så kallade ”trotskistiska världsrörelsen” är enligt vår åsikt ett centristiskt träsk. En revolutionär international kan inte ”återupprättas”, ”återförenas” eller ”återuppbyggas” ur de existerande fragmenten, med deras nuvarande sammansättning. En leninistisk-trotskistisk international måste grundas på en fullständigt ny programmatisk grundval, som tar sin utgångspunkt i erfarenheterna och programmen från Marx och Engels, bolsjevikerna, Kominterns fyra första kongresser, Vänsteroppositionen och Trotskijs FI. Detta innebär inte att vi kan eller önskar ignorera de centristiska organisationerna eller deras medlemmar. Det innebär att vi kommer att fördöma de som praktiserar och försvarar bankrutta ståndpunkter, samtidigt som vi uppmuntrar och stödjer de som bryter med dessa ståndpunkter och hjälper dem att se deras rötter. Vi strävar efter att vinna sådana militanter till vårt perspektiv, för att placera deras resurser bakom en gemensam internationell ansträngning att återutveckla programmet.
I detta avseende vägleds våra förbindelser med centristerna av Trotskijs kamp mot vänster- och högercentrismen under 1930-talet. ”De fyras deklaration” (IKF, OSP, RSP, SAP) från 1933 är ett lämpligt exempel. Vänsteroppositionen (senare IVO) strävade efter att vinna stöd för deklarerandet av nödvändigheten av en fjärde international efter arbetarklassens nederlag i Tyskland och Kominterns och socialdemokratins roll däri. Uppropet gjorde skarpa distinktioner mellan alla de som kunde vinnas för revolutionär politik genom att göra en fullständig brytning med de gamla internationalerna och de som önskade hålla broarna öppna till reformismens tvillingläger (socialdemokrati och stalinism). Med andra ord förespråkade Trotskij en allians kring något som var en brännande fråga, som den internationella arbetarklassen och alla som gjorde anspråk på att representera dess revolutionära intressen stod inför. När Trotskij förespråkade denna allians, gjorde han dock alltid klart att dess vidareförande betydde att utveckla ett internationellt program, som skulle binda de osäkra elementen (OSP, SAP, RSP) till entydig revolutionär handling:
”Fördömanden av andra och tredje internationalen är inte bara otillräckligt för politiskt avancerade arbetare, inte ens inkluderandet av nödvändigheten av en ny international räcker. Det är nödvändigt att tydligt säga vilken international vi tänker på: återupprättandet av den eländiga två och en halv internationalen eller förenandet av det internationella proletära avantgardet på grundval av ett revolutionärt program, som verkligen korresponderar med vår epoks problem.” ( L. Trotsky, Writings 1933-34, s. 67)
Kampen för detta program innebar att IVO (IKF) behöll sina programmatiska ståndpunkter intakta och hävdade dem i den programkommission som upprättades av de fyra (men som inte kom särskilt långt).
Trotskijs taktik gentemot centrister
IKF inträdde i ”De fyras block” väl medvetna om att deras allierade var vänstergående centrister, men inte vid något tillfälle avstod Trotskij från att kritisera dessa organisationers politik och ledare för varje vacklan till höger. Han gjorde också klart att blocket inte innebar att IKF tog något som helst politiskt ansvar för de andra gruppernas ståndpunkter. Således kunde Trotskij i mars 1934, när hans allierade gjorde reträtt från sina deklarationer, skriva:
”Vad beträffar OSP, liksom i alla andra fall, gör vi en distinktion mellan arbetarnas centrism, som för dem bara är ett övergångsstadium, och den professionella centrismen hos många ledare, bland vilka det också finns obotliga. Att vi kommer att sammanstråla med majoriteten av OSP-arbetarna på vägen till Fjärde Internationalen – det är vi alldeles övertygade om.” (Ibid, s. 268)
En taktisk allians innebar inte ett upphävande av att säga som det är.
Det betyder inte att vi idag betraktar alla former av centrism på samma sätt. Det är enbart genom att igenkänna centrismen i alla dess varierande färger och stadier som vi kan skilja mellan en vänsterbrytning från centrismen, som vi måste nå och vinna individer eller hela grupperingar till den revolutionära marxismen ifrån, och de inbitna centristernas vänstervacklanden. Vi säger helt öppet att alla ledningar i de centristiska strömningarna, Healy, Lambert, Mandel, Barnes, Moreno etc och deras historia och meritlista har visat dem vara obotliga centrister, som är oförmögna att lära sig genom sina misstag. En revolutionär international kommer att byggas med de bästa elementen ifrån dessa strömningar, men enbart genom en oförsonlig kamp mot deras ledare.
För oss är byggandet av kämpande propagandagrupper ett nödvändigt och oundvikligt stadium i kampen för att återbilda en international. Detta begrepp är i grunden missförstått. Organisationer som WSL insisterar på att det är lika med en sekteristisk vändning bort från arbetarklassen: programmet existerar och uppgiften är att vinna den ”trotskistiska världsrörelsen” för att åter tillämpa det. För iSt å andra sidan har den kämpande propagandagruppen förvandlats till ett torftigt sekteristiskt begrepp. Avskild från klasskampen och programmatiskt återutvecklande har Robertson-kulten gjort den till en provokationsmaskin direkt riktad mot uppbrytandet av andra tendenser.
Kärnan i den kämpande propagandagruppen
Kärnan i en kämpande propagandagrupp är inte något av dessa ting. Den är erkännandet av två verkliga, grundläggande och inbördes sammanhängande problem som genuina trotskister står inför. För det första har vi inte och kan ännu inte ha fullständig programmatisk klarhet. Omkring oss har vi kaos, förvirring och fragmentarisering. Under dessa förhållanden kan inte genuina marxister sticka huvudet i sanden. Förvirring beträffande program och teori leder till fel i praktiken. Den kämpande propagandagruppens raison d’etre är att lösa dessa teoretiska problem. Lenin var klar över detta under bolsjevikernas period som ett slags kämpande propagandagrupp:
”Utan revolutionär teori kan det inte finnas någon revolutionär rörelse. Denna idé kan inte understrykas tillräckligt starkt, i en tid när det modebetonade predikandet av opposition går hand i hand med en blind förälskelse i de mest inskränkta formerna av praktisk aktivitet… vårt parti befinner sig bara i formeringsprocessen, dess drag har just börjat definieras och det har ännu så länge inte på långt när gjort upp räkningen med andra trender av revolutionärt tänkande, som hotar att avleda rörelsen från den riktiga vägen… Under dessa omständigheter kan vad som vid första anblicken tycks vara ett ’betydelselöst’ fel leda till de mest bedrövliga konsekvenser och enbart kortsynta människor kan betrakta fraktionella dispyter och en klar differentiering mellan meningsskillnader som olägligt eller överflödigt.” ( V. I. Lenin, Collected Works, Moskva 1961, Vol. 5, s 369)
Förvirringen inom FI efter kriget var till och med större än vad som var fallet i RSDAP 1902. Det är livsavgörande att vår första uppgift är att förstå och övervinna denna förvirring. Samtidigt som det är vår första uppgift, är det dock inte den enda. Det andra grundläggande problem som efterkrigstrotskismen stod inför var dess fortsatta isolering från arbetarklassen. Detta var relaterat till dess programmatiska svaghet. Den kämpande propagandagruppen vänder därför inte ryggen åt praktiskt arbete. Den strävar efter att fokusera sitt programmatiska arbete mot arbetarklassens grundläggande behov, intressen och bekymmer. Det är dess enda metod för att undvika sekterism. Vår och, vill vi påstå, de flesta föregivet trotskistiska gruppers storlek och inplantering innebär att en omedelbar orientering mot massarbete blir begränsad, inte frivilligt utan av de förhållanden vi befinner oss i. Således måste vårt arbete vara av en exemplariskt kommunistisk karaktär. Där omständigheterna tillåter – och vi uppsöker aktivt dessa omständigheter – kämpar vi för vår kommunistiska politik inom arbetarklassen. Vi använder oss av taktiska kompromisser (dvs enhetsfronten) för att vinna stöd för en revolutionär strategi och taktik och gehör för vår propaganda.
Frågan om huruvida en grupp är en propagandagrupp eller ej är inte i främsta rummet en fråga om antal. Det är snarare en fråga om vilket stadium den marxistiska kärnan och arbetarrörelsen nått. Därför kan en organisation med tusentals medlemmar vara ett propagandasällskap – och en gruppering med några hundra ett parti. Det reducerade antalet medlemmar i bolsjevikernas underjordiska cirklar 1914-17 representerade kärnan i ett avantgardeparti, som hade lett arbetarna i revolutionära masstrider (1905 och 1912-14). Det var av denna anledning förmöget att bli ett massparti under några månader av återupprättad legalitet. Propagandacirklar representerar det första och embryonala stadiet av partibygge. I situationer av illegalitet och repression kommer detta arbete att kraftigt domineras av ”diskussionsliknande aktivitet”. (G. Zinoviev, History of the Bolshevik Party, London 1973, s. 55) Det är perioden för utvecklande av program och skolande av kadrer.
Marxister karaktäriseras emellertid av strävan efter att förena teori och praktik och berika det ena med det andra. Därför försöker de alltid finna varje möjlig väg till arbetarklassen i kamp. Stadierna i tillväxten av det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet (RSDAP) och dess bolsjevikiska flygel äger rika lärdomar för kommunister vid alla stadier av partibygge. När RSDAP övergick från perioden av propagandacirklar till skapandet av ramarna för ett illegalt parti, hade Lenin anledning att skarpt angripa de som önskade utnyttja denna livsviktiga övergång till att upplösa eller likvidera de programmatiska landvinningarna och urvattna kaderskolningen (ekonomisterna och mensjevikerna).
Dessa stadier, och övergången mellan dem, är emellertid inte historisk kuriosa eller oupprepbara händelser. Nederlag och degenereringen av partier och internationaler kan representera och representerar faktiskt dessa problem. Trotskij själv övergick från cirkelpropagandist till underjordisk partiledare, massagitator och ledare för ett massparti och en massinternational under de första tjugo åren av sitt politiska liv. Under Trotskijs sista exil blev han åter tvungen att vända sig till uppgiften att leda vad som faktiskt var propagandagrupper och dessutom grunda en international vars flesta sektioner fortfarande var propagandagrupper. Från 1929 till 1933 betraktade sig Internationella Vänsteroppositionen som en utesluten fraktion av Komintern. Därför ägnades den överväldigande delen av dess aktivitet åt propaganda mot Kominterns programmatiska degenerering (socialism i ett land) och mot den förödande taktiken för ”den tredje perioden”. Efter den tyska katastrofen bildades Internationella Kommunistiska Förbundet för att öppet vända sig till de arbetare som väckts till kamp av det fascistiska hotet. Trotskij var tvungen att ur IKF:s led rensa ut de sekteristiska drag som hade utvecklats under ”den tredje periodens” påtvingade isolering och propagandism. Trotskij betonade därför behovet av att vända sig till massorna och dra in den lilla IKF-kärnan i klassens massorganisationer – fackföreningarna och socialistpartierna mellan 1934 och 1936 – där de skakades av den politiska och ekonomiska krisen. Trots det insåg Trotskij att IKF-sektionerna förblev propagandagrupper, men grupper som strävade efter att orientera sig mot klasskampen. Vid tiden för den franska vändningen betonade han att den franska sektionen inte var ett parti utan bara ett embryo – dvs dess ledning och första skikt av kadrer. Det återstod ännu för den att vinna en ledande roll inom det proletära avantgardet.
Trotskij karaktäriserade efter 1933 mer än en gång IKF som ett ”instrument för skapandet av revolutionära partier”. (Se t.ex. L. Trotsky, Writings Supplement 1934-40, New York 1979, s. 533: ”IKF kan inte uppträda som proletariatets självständiga parti, utan är bara instrumentet för skapandet av självständiga partier.”) Vi kan formulera det på ett annat sätt, nämligen propagandagrupper som strävar efter att överskrida sin tillvaro som propagandagrupper. Inte vid något tillfälle övergav Trotskij denna karaktärisering, trots att han, med SWP:s gynnsamma ställning i den amerikanska arbetarrörelsen och krigets oundviklighet som förutsättning, betonade de stora framtidsutsikter som FI åtnjöt efter 1938 att bli ett massparti genom de konvulsioner som kriget skulle frambringa.
Den kämpande propagandagruppen är alltså ett dialektiskt begrepp. Det sätter programmet främst inte bara i teorin utan i sin praktiska kamp inom arbetarklassen, även om den är tvingad att göra det i liten skala. På detta sätt försöker vi vinna och skola kadrer för rörelsen – verkliga ledare som förstår och kan tillämpa kommunistisk politik. Ett återvändande till detta verksamhetsstadium har påtvingats oss av trotskismens kollaps efter kriget. Det kan önskas bort eller överhoppas. När Trotskij stod inför Kominterns kollaps under 1930-talet, förstod han betydelsen av ett sådant stadium i utvecklandet av nya revolutionära partier:
”De verkliga initiativtagarna till FI börjar med marxistisk kvalitet och förvandlar den efteråt till masskvantitet. Den lilla men härdade och välslipade yxan spräcker, hugger ner och formar kraftiga bjälkar. Vi bör börja med en stålyxa. Även på detta område är produktionsmedlen avgörande.” (L. Trotsky, Writings 1933-34, s. 268)
Mot alla former av abstrakt propagandism
Vi avvisar emellertid varje försök att rättfärdiga abstrakt propagandism. Vi förordar inte studiecirklar avskilda från klasskampen. Vårt program är avsett för miljoners handling och inte för att frälsa våra själar. Vi fokuserar vår propaganda till nyckelfrågorna i den nationella och internationella klasskampen. Vi tar vår plats i arbetarklassens massorganisationer och orienterar oss mot varje större strid – strejker, kampanjer kring demokratiska rättigheter, de arbetslösas kamp eller demokratiska reformer i fackföreningarna eller de reformistiska masspartierna.
Vi avvisar med avsky varje försök att förvandla marxismen till en steril dogm, som rättfärdigar separation från eller likgiltighet inför arbetarklassens eller andra progressiva krafters kamp. Neobordigismen hos grupper som iSt är oss fullständigt främmande.
En liten gruppering kan ändå inte under nuvarande förhållanden hoppa över stadiet med fokuserad propaganda. De som försöker göra det och låtsas vara ett parti och drar in sina medlemmar i ständigt allt tommare agitation och sysslar med ”massrekrytering”, gräver endast sina egna gravar. Resultatet blir en ledning med en primitiv politik, som utvecklar sekteristiska och slutligen kultliknande drag; en medlemskår utan skolning, som är oförmögen att kontrollera eller kritisera ledningen. ”Partiet” eller förbundet kommer slutligen att få en snabb omsättning av medlemmar.
Vi står fast vid Trotskijs sätt att ställa frågan i ett liknande stadium:
”Vår styrka i det givna stadiet ligger i en riktig bedömning, en marxistisk uppfattning och en riktig revolutionär prognos. Dessa kvaliteter måste vi först av allt presentera för det proletära avantgardet. Vi uppträder i första hand som propagandister. Vi är för svaga för att försöka ge svar på alla frågor, ingripa i alla enskilda konflikter och överallt och på alla platser formulera Vänsteroppositionens paroller och svar. Jakten efter en sådan universalitet, med våra svagheter och många kamraters brist på erfarenhet, kommer ofta att leda till alltför snabba slutsatser, oförsiktiga paroller och felaktiga lösningar. Genom falska steg i enskildheter kommer vi att bli de som komprometterar sig genom att förhindra arbetarna från att bedöma Vänsteroppositionens grundläggande kvaliteter. Jag vill genom detta inte på något sätt säga, att vi måste stå vid sidan av arbetarklassens verkliga kamp. Inte på något sätt. De avancerade arbetarna kan pröva Vänsteroppositionens revolutionära fördelar enbart genom levande erfarenheter, men man måste lära sig att välja ut de mest livsviktiga, brännande och principiella frågorna och på grundval av dessa frågor ge sig in i kamp utan att förlora sig i småsaker och detaljer.” (L. Trotsky, Writings 1930-31, New York 1973, s. 297)
Den framväxande världskrisen
Den nuvarande världssituationen gör byggandet av en international och i första hand en internationell tendens till en brådskande uppgift. 1980-talet bevittnar djupa kriser som antyder inget mindre än en uppbrytning av den världsordning som uppnåddes av imperialismen efter andra världskriget. Den förnyade perioden av kallt krig från USA:s sida mot Sovjetunionen, förvirringen och krigen i Mellanöstern, Storbritanniens angrepp på Argentina och revolutionära uppror i Asien och Latinamerika belyser alla detta förhållande. Dessa händelser demonstrerar att Lenins karaktärisering av epoken, som en epok av krig och revolutioner, är på väg att bli ett generaliserat drag i den kommande perioden. Dessa händelser finner också sin återspegling i de degenererade arbetarstaterna. Upproren i Polen visar att den nya perioden kommer att få se utmaningar mot det stalinistiska och byråkratiska styrets strupgrepp i dessa stater. Revolutionära trotskisters uppgift är att leda de revolutionära uppror som äger rum till framgång – till arbetarklassens erövrande av makten. Det kan bara uppnås genom att bygga revolutionära partier och en international, som är grundligt förenade kring ett internationellt revolutionärt program. Ett sådant program kommer att vinna arbetare från stalinism, socialdemokrati och centrism i praktikens hårda prövning enbart om det är återformulerat för den nya perioden.
FI:s raserande efter kriget och dess fragmentering och desorientering gör arbetet med att bygga en international svårare, men vi är inte fatalister. Klasskampen kommer att verka som en ständig sporre för nya skikt av proletariatet, både inom och utom den existerande rörelse som gör anspråk på att vara trotskistisk. Den kommer att driva dessa krafter till att söka revolutionära svar. Uppgiften för dagen är att utveckla dessa svar. Allt tal om att leda massorna utan att exakt specificera vilket program de ska ledas med innebär att lägga grunden för ytterligare förvirring och nederlag.
Vi inser att utvecklandet av ett kommunistiskt program är en internationell uppgift. En gruppering som är isolerad i ett land kommer oundvikligen att duka under för nationellt tryck – det brittiska SWP är ett klassiskt exempel. Irish Workers Group och Workers Power har gemensamt försökt att påbörja dessa programmatiska uppgifter.
Tillsammans arbetar vi som broderliga organisationer. Målet för våra två grupper är ytterst att uppnå en nivå av programmatisk överenskommelse som är tillräcklig för att underlätta upprättandet av en verklig demokratiskt centralistisk internationell tendens.
Detta behöver i sin tur göras genom internationella diskussioner med andra tendenser och grupperingar. Vi vill hitta andra grupper som är överens med vår metod och våra uppgifter. Vi önskar upprätta ömsesidiga förbindelser med andra grupper, så att arbetet kan föras framåt. Vi inbjuder grupper och individer som instämmer i ståndpunkterna och förslagen i detta dokument att inleda programmatiska diskussioner med oss, med målsättningen att tillsammans ta itu med de programmatiska uppgifterna. Det är just genom det framgångsrika fullföljandet av dessa uppgifter som en internationell tendens grundad på en gemensam metod, ett gemensamt program och demokratisk centralism kommer att smidas.
Inom de sönderfallande fragmenten av Fjärde Internationalen har politiska meningsskiljaktigheter antingen ”lösts” genom byråkratiska diktat eller federalism. Båda traditionerna representerar en travesti på de traditioner med demokratisk centralism som inleddes av bolsjevikerna, Komintern och Fjärde Internationalen.
Steg mot en verklig internationell tendens
Under processen med att smida samman en internationell tendens är det uppenbart att fullfjädrad demokratisk centralism inte helt enkelt kommer att uppstå genom formella överenskommelser om grundläggande dokument eller enbart genom gemensamt arbete. Den demokratiska centralismen kommer att utvecklas som en del av processen att upprätta operativa överenskommelser kring alla viktiga programmatiska, strategiska och taktiska frågor. Den kommer att föregås av en period med samarbete och ömsesidiga förbindelser.
Etablerandet av en demokratiskt centralistisk internationell tendens kommer först att kräva upprättandet av en serie internationella konferenser, som representerar nationellt valda ledningar. I den utsträckning som bindande överenskommelser om programmatiska och operativa principfrågor kan uppnås, kommer ett auktoritativt internationellt ledarskap att smidas ur de nationella sektionerna.
Det kommer då slutligen att vara möjligt att välja en internationell ledning, som är utrustad med verkställande politisk makt över de nationella sektionernas beslut. Genom att upprätta demokratisk centralism på detta sätt kan en verklig debatt om de konstituerande organisationernas nationella taktik äga rum och beslut fattas. En internationell ledning kommer uppenbarligen att ta en nationell sektions uppfattningar under allvarligt övervägande. Den kan till och med tillåta taktiska experiment där smärre meningsskiljaktigheter om orientering eller betoning existerar. Den internationella ledningen bör emellertid noggrannt övervaka det nationella arbetet, bedöma det i förhållande till den internationella utvecklingen och se till att det utförs på ett strikt, principiellt och kommunistiskt sätt. Detta är inte ”byråkratisk inblandning” eller endast ”samarbete”. Det är den gemensamma disciplin vilken byggs som ett resultat av programmatisk överenskommelse.
Den majoritet av subjektivt revolutionära militanter vilka vi som kommunistisk tendens kan hoppas att anknyta till, är kvar inom de centristiska grupper som gör anspråk på att vara trotskistiska. Även om vi inte har några illusioner om dessa tendensers ledningar, så kommer den internationella klasskampen fortsätta att kasta in dessa organisationer i kriser, som leder till splittringar.
En internationell kommunistisk tendens skulle ha som mål att vinna de bästa kadrerna från dessa grupperingar genom oförsonlig kritik, programmatisk debatt och där så är möjligt gemensam handling mot klassfienden. Vi ryggar emellertid inte tillbaka inför det faktum att alla FI:s fragment är karikatyrer av trotskismen.
Detta vittnar om att Fjärde Internationalen inte längre existerar som en revolutionär international. Det är nödvändigt att bygga ett nytt världsparti för den socialistiska revolutionen.
Huruvida denna international kommer att vara förmögen att återigen resa Fjärde Internationalens fana är ännu inte avgjort. Det har ännu inte bevisats huruvida de olika fragmenten kommer att färdas längs LSSP:s reformistiska väg. Det är möjligt att klasskampens hammarslag och kritiken från en internationell kommunistisk tendens kommer att bryta upp de centristiska legeringarna och tillåta en principiell omgruppering under en programmatiskt och organisatoriskt återuppbyggd Fjärde Internationals fana.
Det är möjligt att de så kallade trotskisterna öppet kommer att överge också formell anknytning till Fjärde Internationalen och kvalitativt bli oskiljaktiga från socialdemokratin eller stalinismen – vilket det amerikanska SWP tycks beslutet att göra. Skulle detta inträffa med de större internationella fragmenten, kan det bli möjligt för revolutionärer att återta Fjärde Internationalens fana som sin egen.
Vad vi kan säga är, att ingen av de existerande pretendenterna till Fjärde Internationalens fana representerar grunden för återuppbyggandet av en revolutionär international. Om de lyckas med att definitivt likvidera Fjärde Internationalens fana, antingen i socialdemokratins eller stalinismens läger, inför ögonen på betydande delar av den internationella arbetarklassen, så kommer vi inte att dra oss för att förklara Fjärde Internationalen såsom död både till namn och program.
För närvarande pekar vårt perspektiv och våra uppgifter mot en oundviklig slutsats – FI existerar inte längre som en revolutionär international:
Framåt mot återbildandet av en leninistisk-trotskistisk international!
För ett nytt världsparti för den socialistiska revolutionen!
7. Selektiv bibliografi
Följande bibliografi är långt ifrån uttömmande. Den upptar två kategorier av böcker och pamfletter. För det första förtecknar den primära källor, dvs huvudsakligen originaldokument eller återutgivna kopior. För det andra förtecknar den andrahandskällor som har varit användbara när det gäller att tillhandahålla jämförbara historiker över FI. Värdet av några har varit enbart på informationsnivån. En del arbeten har stimulerat oss att fullfölja särskilda tankebanor. Vi tar emellertid hela ansvaret för analysen av FI i denna volym.
Primärkällor:
The Communist International 1919-1943. Red. Jane Degras. London 1971. 3 volymer. Volym 1 är en extremt användbar sammanställning av dokument från Komintern och EKKI skrivna under Tredje internationalens friska period.
L. Trotsky, Writings 1929-1940 (New York 1973). 14 volymer. En ovärderlig samling som omfattar ett vitt spektrum av Trotskijs viktigaste artiklar, pamfletter och teser under kampen för reformering av Komintern och därefter byggandet av FI.
Documents of the Fourth International 1933-1940 (New York 1973). Innehåller alla den trotskistiska rörelsens huvuddokument av programmatisk art under 1930-talet.
L. Trotsky, The Death Agony of Capitalism and the Tasks of the Fourth International – The Transitional Programme (New York 1972; Sv. övers. Övergångsprogrammet, Stockholm 1977). Denna utgåva innehåller inte bara Övergångsprogrammet, utan också de diskussioner kring programmet som Trotskij hade med SWP (US).
Fourth International (New York, med början 1940). Denna tidskrift, utgiven av SWP (US), innehåller alla Fjärde Internationalens huvudartiklar om stalinismen, världsperspektiven och de jugoslaviska händelserna. Tillsammans med samlingarna av internt material från Fjärde Internationalen och dess sektioner vid universiteten i Hull och Warwick, är tidskriften den betydelsefullaste källan i Storbritannien för originaldokument från 1940-talet.
Towards a History of the Fourth International (New York). 2 volymer. Dessa två volymer är sammanställningar av pamfletter i serien ”Education for Socialists”, som produceras av SWP (US). De innehåller alla Fjärde Internationalens huvuddokument från 1951, genom splittringen 1953 och fram till 1960. Volymerna är den mest omfattande dokumentära historik som existerar över FI under 1950-talet. Andra pamfletter i serien är också värdefulla källor för originalmaterial.
Trotskyism versus Revisionism (London 1974-75). 6 volymer. Denna samling av dokument överlappar i viss utsträckning de sammanställningar som gjorts av SWP (US). De senare volymerna innehåller dokument från Internationella Kommittén, SLL och OCI, som inte är tillgängliga någon annanstans. Det faktum att denna samling publicerades av Healys Workers Revolutionary Party betyder emellertid att den är högst selektiv. Urvalet har gjorts utifrån rent fraktionella hänsyn, vilket begränsar värdet av volymerna.
Dynamics of World Revolution Today (New York 1974). Denna bok innehåller återföreningsdokumenten från 1963.
Intercontinental Press (New York). Denna tidskrift, publicerad av SWP (US), är den huvudsakliga källan på engelska till FS:s kongressdokument.
Andrahandskällor:
R. Stephenson, The Fourth International and Our Attitude Towards it (Chartist Publications 1976).
M. Cook, The Myth of Orthodox Trotskyism (Chartist Publications 1975). Även om vi inte instämmer i deras slutsatser, innehåller båda dessa pamfletter information och analys, vilka vi uppfattar som värdefulla bidrag till litteraturen om FI:s historia.
T. Wohlforth, The Struggle for Marxism in the United States (London 1964-65). Denna serie artiklar publicerades i Internationella Kommitténs tidskrift Fourth International. Det finns mycket i Wohlforths analys, både av SWP (US) och Cannon, som vi inte delar. Hans historik över SWP (US) är emellertid informativ och inträngande. Den bör läsas samtidigt med Cannons egna skriverier om SWP:s interna strider.
8. Politiska partier och rörelser
APRA Folkliga Amerikanska Revolutionära Alliansen. Borgerligt nationalistiska partier i flera latinamerikanska länder.
BF Bolsjevikfraktionen. Fraktion inom FS under ledning av Morenos PST. Bröt med FS inför dess 11:e världskongress 1979. Företräddes inom den svenska sektionen (Kommunistiska Arbetarförbundet, numera Socialistiska Partiet) av de som sedan kom att bilda Socialistiska Förbundet (SF, med tidningen Socialistiskt Perspektiv). En mindre grupp kom snart att ansluta sig till Lamberts FI (IÅC) i form av Internationella Socialister (IS, med tidningen Bulletin för Socialistisk Politik). SF är numera upplöst efter att dess olika komponenter gick in i Arbetarlistan.
CCI Internationella Kommunistiska Strömningen (Frankrike). Huvudsakligt ursprung i PCI, under ledning av Molinier och Frank. Stod utanför FI. Sammanslogs 1944, vid den europeiska konferensen, med POI för att bilda FI:s franska sektion.
CND Campaign for Nuclear Disarmament (Storbritannien). Kampanjen för Kärnvapennedrustning. Småborgerligt pacifistisk organisation som bildades under 1950-talet.
COB Bolivianska fackföreningscentralen.
CPGB Communist Party of Great Britain. Storbritanniens Kommunistiska Parti.
EKKI KI:s exekutivkommitté.
ERP Folkets Revolutionära Armé (Argentina). Gerillagrupp som leddes av PRT (Combatiente). Bildades 1970.
FI (IK) Fjärde Internationalen (Internationella Kommittén). Internationell gruppering, som bildades genom en sammanslagning mellan Morenos BF och Lamberts OCRFI, efter BF:s brytning med FS 1979.
FI (IÅC) Fjärde Internationalen (Internationellt Återuppbyggnadscentrum). Den internationella gruppering som bildades av de som stödde Lambert efter splittringen i FI (IK) 1981.
FIT Fjärde Internationalistiska Tendensen. Internationell gruppering under ledning av Loras POR.
FLN Nationella Befrielsefronten (Algeriet). Småborgerlig nationalistisk rörelse som ledde kampen mot den franska imperialismen och övertog makten i det självständiga Algeriet efter befrielsen.
FMR Revolutionärt Marxistiska Fraktionen (Italien). Ledd av Roberto Massari. Ingick i NII.
FNL Nationella Befrielsefronten (Vietnam). Den stalinistiskt ledda befrielserörelse som 1975 befriade Vietnam från den amerikanska imperialismen och dess marionettregimer.
FRA Revolutionära Antiimperialistiska Fronten (Bolivia). Folkfront som bildades i exil efter nederlaget 1971. POR (Lora) ingick.
FS Förenade Sekretariatet. Bildades genom ett samgående mellan det av Pablo ledda IS och SWP (US) 1963. Dess mest kända ledare är/var Ernest Mandel, Pierre Frank, Livio Maitan och Joseph Hansen.
FSLN Sandinistiska Befrielsefronten (Nicaragua). Småborgerligt nationalistisk rörelse som 1979 ledde störtandet av Somozas diktatur.
GBL Bolsjevik-Leninistiska Gruppen, nu LOR (Italien).
GNR Nationella återuppbyggnadsregeringen (Nicaragua). Folkfrontsregering som bildades efter revolutionen 1979.
IAF Internationella Arbetarförbundet. Bildades efter brytningen mellan Moreno och Lambert 1981. Största sektionen finns i Argentina – MAS. Har i Sverige under 1980-talet företrätts av flera konkurrerande grupper: Socialistiska Förbundet (SF), Förenade Socialister (FS) och Revolutionära Socialister (RS), vilka alla tycks ha begravt sig i Arbetarlistan.
IKF Den trotskistiska rörelsens namn innan FI:s grundande.
IKF Internationella Kommunistiska Förbundet. Tidigare iSt.
I-CL International-Communist League (Internationella Kommunistiska Förbundet, Storbritannien). Högercentristisk gruppering, under ledning av Sean Matgamna, som gick samman med WSL. Tillhörde NII.
IK Internationella Kommittén. Den gruppering inom FI som vid splittringen 1953 föresatte sig att bekämpa ”pablismen” i den ”ortodoxa trotskismens” namn. Bestod från början huvudsakligen av det franska OCI, Healys brittiska grupp och det amerikanska SWP. SWP avvek 1963 för att ingå i FS. 1966 splittrades IK vid ungdomsmötet i Essen mellan OCI och Healys SLL. Därefter blev IK i stort sett en utväxt på SLL/WRP och föll sönder 1985-86, när WRP fragmenterades. Den enda grupp som fortfarande tycks kalla sig IK är den amerikanska gruppen, under David Norths ledning, Workers League.
IKD Internationale Kommunisten Deutschlands. (Tysklands Internationella Kommunister). FI:s tyska sektion, som degenererade under kriget.
IKL Internationale Kommunistische Liga (Internationella Kommunistiska Förbundet, Österrike). Vänsterbrytning från FS, som rör sig mellan olika internationella grupperingar, utan att ingå i någon av dem (frånsett NII). Numera RKL (Revolutionära Kommunistiska Förbundet).
ILP Independent Labor Party (Oberoende Arbetarpartiet, Storbritannien). Centristiskt parti som under 1930-talet ingick i den s.k. Londonbyrån, tillsammans med bl.a. det svenska Socialistiska Partiet.
IS Internationella Sekretariatet. FI:s verkställande organ. Senare beteckning för den ena delen av den splittrade FI efter 1953. Leddes av Michel Pablo (Raptis) och Ernest Germain (Mandel).
iSt internationella Spartakisttendensen, nu IKF. Internationell gruppering som är baserad på den politik som utvecklades av Spartacist League (US), under ledning av James Robertson.
ITSK Internationella Trotskistiska Sambandskommittén. Bildades av WSL 1979 och sönderföll i samband med Malvinaskriget.
IVO Internationella Vänsteroppositionen. Den internationella trotskistiska organisationen mellan 1929-33.
IWG Irish Workers Group (Irländska Arbetargruppen). Uppkom ur en splittring i Socialist Workers Movement (knutet till det brittiska SWP). Ingår nu i Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International (FRKI).
JKP Jugoslaviens Kommunistiska Parti.
KI Komintern, tredje, Kommunistiska Internationalen. Bildad 1919, under det ryska bolsjevikpartiets ledning. Erövrades av stalinisterna vid mitten av 1920-talet och övergick, efter en period av centrism ca 1924-34, på kontrarevolutionens sida. Upplöstes 1943 som en eftergift till Stalins borgerliga allierade i kampen mot Tyskland.
KKP Kinas Kommunistiska Parti.
KPD Kommunistische Partei Deutschlands (Tysklands Kommunistiska Parti).
LCI Internationella Kommunistiska Förbundet (Portugal). Sektion av FS.
LCR Ligue Communiste Révolutionnaire (Revolutionära Kommunistiska Förbundet (Frankrike). Sektion av FS, som bildades efter studentrevolten 1968. Hette tidigare Ligue Communiste och Front Révolutionnaire Communiste. Alain Krivine och Daniel Bensaïd är de idag mest kända ledarna.
LOR Revolutionära Arbetarförbundet (Italien).
LSSP Lanka Sama Samaja Party (Sri Lankas Jämlikhetsparti). Sektion av FI och IS. Uteslöts 1964.
LTT/F Leninist-Trotskistiska Tendensen/Fraktionen. Inom FS.
MEP Mahajana Eksatu Peramuna (Sri Lanka). Småborgerligt parti.
MFA De väpnade styrkornas rörelse (Portugal). Ledde den s.k. nejlikornas revolution 1974.
MKS Fabrikskommittéer (Polen). Uppstod under den omfattande arbetarkampen 1980-81.
MNA Algeriska Nationella Rörelsen. Småborgerligt nationalistisk rörelse, som trots sin ”vänsterimage” slutade i ett block med den franska imperialismen mot FLN. Leddes av Messali Hadj.
MNR Revolutionära Nationalistiska Rörelsen (Bolivia). Borgerligt nationalistiskt parti som tog makten under revolutionen 1951.
NII Nödvändiga Internationella Initiativet. Samarbetsorgan för olika grupper som inte tillhörde någon internationell gruppering. Bildades 1976 och föll sönder 1980.
OAS Hemliga Arméorganisationen (Frankrike, Algeriet). Organisation som motsatte sig Algeriets självständighet och bekämpade de Gaulles ”eftergifter”. Arbetade illegalt och med terrormetoder. Dess bas fanns inom den franska armén och i extrema högerkretsar.
OCI Internationella Kommunistiska Organisationen, nu PCI (Frankrike). Den omdöpta f.d. franska FI-sektionen (PCI) under Pierre Lamberts ledning.
OCRFI Organisationscentrat för Fjärde Internationalens återbyggande, nu FI (IÅC). Den internationella gruppering som bildades av Lamberts riktning efter splittringen av IK 1966.
OLAS Organisationen för Latinamerikansk Solidaritet. Samlade i kontinental skala under 1960-talet de grupper som ville följa ”den kubanska vägen”, dvs gerillakrig.
OSP Oberoende Socialistiska Partiet (Holland). Centristiskt parti som under 1930-talet stod trotskisterna nära, men senare sönderföll.
PCB Bolivias Kommunistiska Parti.
PCF Parti Communiste Francais (Frankrikes Kommunistiska Parti).
PCI Parti Communiste Internationaliste (Internationalistiska Kommunistpartiet, Frankrike). Den franska FI-sektionen under andra hälften av 1940-talet. Ingick i IK från 1953-66. Uppträdde under några decennier som OCI (senare återigen PCI).
PDPA Afghanistans Folkdemokratiska Parti. Det styrande stalinistpartiet.
PO Politica Obrera (Arbetarpolitik, Argentina). Deltog vid grundandet av OCRFI och ingår numera i FIT.
POI Parti Ouvrière Internationaliste (Internationalistiska Arbetarpartiet, Frankrike). Den ena av de två grupper som 1944 sammanslogs till den franska FI-sektionen.
POMR Marxistiska Revolutionära Arbetarpartiet (Peru). Lambertistisk gruppering.
POR Revolutionära Arbetarpartiet (Bolivia). FI-sektion under Guillermo Loras ledning. Stod utanför splittringen 1953 och förblev utan internationella förbindelser innan anslutningen till OCRFI. Utgör numera kärnan i FIT.
POR Revolutionära Arbetarpartiet (Bolivia). FS-sektion under ledning av Hugo Gonzales Moscoso.
POUM Förenade Marxistiska Arbetarpartiet (Spanien). Centristiskt parti som spelade en nyckelroll i den spanska revolutionen 1936-37, genom sin vägran att konsekvent bekämpa stalinismens och anarkismens förrädiska politik. Leddes av Andrés Nin.
PRP Revolutionära Proletariatets Parti (Portugal). Halvmaoistiskt parti. Tillhörde de organisationer som det svenska Förbundet Kommunist (FK) hade förbindelser med under 1970-talet.
PRT Revolutionära Arbetarpartiet (Argentina). FS-sektion som leddes av Roberto Santucho. Brukar kallas PRT (Combatiente) efter sin tidning.
PSI Italiens Socialistiska Parti.
PSOP Arbetarnas och Böndernas Socialistiska Parti (Frankrike). Centristiskt parti under Marceau Piverts ledning.
PST Socialistiska Arbetarpartiet (Argentina). Morenos parti under 1970-talet.
RCP Revolutionary Communist Party (Revolutionära Kommunistiska Partiet, Storbritannien). FI-sektion, bildad 1944 genom sammanslagning av WIL och RSL, som leddes av Jock Haston och Ted Grant.
RfFI Rörelsen för Fjärde Internationalen. Trotskisternas internationella organisation innan FI bildades.
RSL Revolutionary Socialist League (Revolutionära Socialistiska Förbundet, Storbritannien). FI-sektion, som tillsammans med WIL bildade RCP.
RSP Revolutionära Socialistiska Partiet (Holland). Centristiskt parti under ledning av Henk Sneevliet.
RT Revolutionary Tendency (Revolutionära Tendensen, i SWP-US). Bildades 1961. Leddes av Shane Mage, James Robertson och Tim Wohlforth.
RWL Revolutionary Workers League (Revolutionära Arbetarförbundet, USA). Ingick i ITSK, senare i Internationella Trotskistiska Kommittén (ITK).
SAP Socialistiska Arbetarpartiet (Tyskland). Centristiskt parti under 1930-talet.
SFIO Franska sektionen av Arbetarinternationalen (socialistpartiet).
SL Spartakistförbundet. Huvudorganisation inom iSt (IKF) under James Robertsons ledning. Bildades 1966.
SLFP Sri Lankas Frihetsparti. Borgerligt parti.
SLL Socialist Labour League (Socialistiska Arbetarförbundet, Storbritannien). Bildades under Gerry Healys ledning 1959. Senare WRP.
SUKP Sovjetunionens Kommunistiska Parti.
SWP Socialist Workers Party (Socialistiska Arbetarpartiet, Storbritannien). Bildades ursprungligen av en grupp med Tony Cliff i spetsen, som bröt med FI under kriget i Korea. Cliff skapade den mest seglivade varianten av statskapitalistiska teorier inom FI-fragmenten. Tidigare även under namnet International Socialists.
SWP (US) Socialist Workers Party (Socialistiska Arbetarpartiet, USA). Bildades ursprungligen som IVO-sektion 1929 under James P. Cannons ledning. Antog 1938 namnet SWP. Ingick i IK 1953-63. Därefter i FS och från 1990 som egen internationell gruppering. Närmar sig alltmer stalinismen, som ett resultat av sin anpassning till den kubanska regimen. Företräds i Sverige av Kommunistiska Förbundet.
TAF Trotskistiska Arbetarförbundet (Danmark). Ingick i ITSK, numera som tendens i den danska FS-sektionen.
TUC Trades Union Congress (brittiska landsorganisationen).
USPD Oberoende Tyska Socialdemokratiska Partiet. Centristiskt parti som bildades i samband med den tyska novemberrevolutionen 1918.
VSC Vietnam Solidarity Campaign (Solidaritetskommittén för Vietnam, Storbritannien).
WIL Workers’ International League (Arbetarnas Internationella Förbund, Storbritannien). Gick samman med RSL 1944 och bildade därvid RCP.
WRP Workers Revolutionary Party (Arbetarnas Revolutionära Parti, Storbritannien). Tidigare SLL.
WSL Workers Socialist League (Arbetarnas Socialistiska Förbund, Storbritannien). Utbrytning ur WRP under ledning av Alan Thornett.
Anslut er till oss!