Innehåll
1. Enhetsfrontstaktikens karaktär och principer
2. Arbetarnas enhetsfront
3. Enhetsfronten och kämpande propagandagrupper
4. Enhetsfronten i de degenererade arbetarstaterna
5. Enhetsfronten och block med krafter utanför proletariatet
6. Den antiimperialistiska enhetsfronten
1. Enhetsfrontstaktikens karaktär och principer
1.1 Enhetsfrontens grundprinciper är enkla. De gäller alla överenskommelser för avgränsade, praktiska, gemensamma aktioner som det revolutionära partiet föreslår, eller genomför tillsammans med andra organisationer baserade på proletariatet, andra utsugna klasser eller på de socialt eller nationellt förtryckta. Dessa principer kan sammanfattas i den militära metaforen ”marschera åtskilt, slå till tillsammans”. Detta innebär de revolutionära proletära krafternas politiska och organisatoriska självständighet kombinerat med enhet i handling gentemot en gemensam fiende.
1.2 Detta är de principer som styr relationerna mellan det revolutionära avantgardet och de utsugnas och förtrycktas andra organisationer i kampen mot kapitalism, imperialism och mot alla former av reaktion. Dessa principer har olika tilllämpningsområden som omfattar två breda kategorier: arbetarnas enhetsfront, vars syfte är att uppnå klassenhet och självständighet i en konkret kamp mot bourgeoisien; en allians eller ett block med förtryckta klasser utanför proletariatet mot reaktionen, särskilt, i den nuvarande epoken, mot imperialismen och dess agenter. Den enade fronten, blocket eller alliansen kan genomgå faserna med en appell, förhandlingar mellan organisationer, ingåendet av en överenskommelse, dess aktiva genomförande och sedan dess avbrytande eller upplösning. Enbart i en minoritet av fallen är det sannolikt att den genomgår alla dessa stadier.
1.3 Enhetsfronten måste, som ett block kommunister kan uppmana till, åtskiljas från rent episodiska, tillfälliga aktioner, där ingen överenskommelse om ett gemensamt omedelbart mål eller en samordnad taktik är inblandad. Sådana tillfälliga aktioner, till exempel en fascistisk fackförening som stöder en berättigad arbetarstrejk, inbegriper överhuvudtaget inget förordande av ett block. På samma sätt måste enhetsfronten åtskiljas från rent deltagande i en massdemonstration vars politiska grundval och ledning den revolutionära organisationen motsätter sig och för vilken den inte tar något ansvar. Här befinner sig det revolutionära partiet inte i ett block med ledarna, ger inget stöd till deras paroller, kritiserar dem öppet och gör propaganda och agitation för sina egna paroller. Kort sagt, enhetsfronten måste ingås mellan de organisationer med vilka det är principiellt riktigt för det revolutionära proletariatet att bilda temporära överenskommelser för gemensam handling.
1.4 En annan distinktion är den mellan politiska aktioner och ett uteslutande militärt block, en överenskommelse för att helt enkelt samordna stridskrafter mot en gemensam fiende. Sådana överenskommelser kan ingås med borgerliga krafter i en krigssituation utan att i något avseende utgöra en enhetsfront. Under andra omständigheter kan emellertid ett militärt block – bildandet av en antifascistisk arbetarmilis t.ex. – ha en tydlig enhetsfrontskaraktär. Enbart militära medel är inte den avgörande frågan eftersom krig är politikens fortsättning. Frågan är, vad är blocket för och med vem ingås det? Mer problematiskt är att man i några språk och nationella traditioner gjort en distinktion mellan enhetsfronten i strikt mening, som uppfattas som en långsiktig formell överenskommelse som inbegriper en kampanj, och gemensamma eller enade aktioner som är begränsade till en enda händelse. Oavsett fördelarna med dessa termer står en sak klar: enhetsfrontens grundprinciper är tillämpliga på var och en av dem.
1.5 I enhetsfrontstaktikens kärna befinner sig målet att upprätta det korrekta fortlöpande förhållandet mellan det revolutionära partiet och arbetarklassens massor. Detta förhållande måste bli permanent. Ändå måste det genomgå konstanta förändringar eftersom klasskampen själv både är permanent och föränderlig till sin form. Enhetsfronten är således en allestädes närvarande taktik, en taktik som hela tiden förekommer i en eller annan form och på en eller annan arena. Ingen form av enhetsfronten är emellertid en permanent förekommande del av det revolutionära partiets strategi. Enhetsfronten själv är inte en strategi utan en taktik. Den är en hel kategori av taktik inom proletariatets övergripande strategi. Vid användandet av vilken form som helst av enhetsfronten, måste revolutionärer hålla denna övergripande strategi för ögonen: erövrande av statsmakten genom arbetarnas och böndernas råd och miliser och upprättandet av ett kommunistiskt världssamhälle genom proletär revolution. För att förverkliga denna strategi i praktiken är ett självständigt leninistiskt-trotskistiskt revolutionärt parti en oundgänglig nödvändighet. Endast ett sådant parti kan helt förkroppsliga klassoberoende från bourgeoisien och leda proletariatet i kampen för att upprätta sin egen diktatur.
1.6 För att uppnå denna punkt, måste vi omvandla inledningsvis små revolutionära kärnor till masspartier som har vunnit förtroende från de utsugna massornas breda skikt. Idag stöder den stora majoriteten av arbetarna i världen organisationer som inte är revolutionära och som till och med kan vara kontrarevolutionära. Revolutionärer behöver avslöja dessa organisationers karaktär och beröva dem deras ledning, eller snarare missledning, över proletariatet och de förtryckta. I sig själva är propagandistiska avslöjanden av deras fel och brott otillräckligt för att uppnå detta. Det är nödvändigt att demonstrera i praktiken att de reformistiskt, centristiskt, ledda organisationerna inte på ett adekvat sätt kan försvara eller kämpa för arbetarklassens intressen. Det revolutionära partiet måste förfoga över en rad taktiker vilka bevisar för massorna under själva klasskampens gång att det är det enda konsekventa arbetarpartiet. Partiet måste i sin tur lära sig att leda faktisk masskampoch demonstrera sin kapacitet som ett alternativt ledarskap. I denna process måste det visa både sitt självständiga initiativ och sin förmåga att lojalt samordna sina krafter med andra massorganisationer för arbetarklassen. Arbetarklassens massa, som ännu inte vunnits för revolutionärt ledarskap, måste kunna lita på kommunisterna i dagliga strider och fördelaktigt jämföra dem med sina opålitliga nuvarande ledare. Detta är den vitala roll som enhetsfrontstaktiken spelar i byggandet av ett revolutionärt parti.
1.7 Den varaktiga landvinningen med en korrekt enhetsfrontspolitik är avslöjandet av begränsningarna i reformismen, anarkismen, syndikalismen, centrismen och olika borgerliga och småborgerliga ideologier och program inom arbetarklassen och det slutliga ersättandet av alla vacklande och inkonsekventa ledningar med en revolutionär kommunistisk ledning. Vid varje stadium måste den stärka den revolutionära organisationen genom ökad rekrytering och fördjupade rötter i massorganisationerna.
1.8 Enhetsfronten är emellertid inte bara och endast ett sätt att bygga det revolutionära partiet. Den är en taktik i den pågående klasskampen som strävar efter att upprätta den bredast möjliga kampenhet bland de utsugna och förtryckta massorna trots deras nuvarande politiska differentiering. Syftet med denna enhet är att slå tillbaka kapitalisternas och borgerliga regeringars angrepp och tillförsäkra arbetarklassen och dess allierade bättre ekonomiska, sociala och politiska förhållanden på ett sätt som för kapitalismens störtande närmare som mål. I detta avseende uppstår enhetsfronten i första hand ur klasskampens behov. Av just denna anledning svarar inte bara revolutionärerna på uppmaningarna till gemensam aktion mot klassfienden, utan är de första att intitiera uppmaningen överallt där klasskampen kräver enad handling.
1.9 Som en konsekvens förutsätter enhetsfronten å ena sidan bibehållandet av en självständigt organiserad revolutionär organisation baserad på ett övergångsprogram för erövrandet av statsmakten och störtandet av kapitalismen. Detta parti måste delta som en självständig avdelning och inte upplösa sig i enhetsfronten. Å andra sidan förutsätter enhetsfrontens nödvändighet existensen av breda massor som inte är revolutionära och som står under inflytande av andra politiska krafter.
1.10 Enhetsfronten kan inte betraktas som en oavbruten rad aktioner med samma partner fram till och inklusive erövrandet av makten. Dess upprepade användning utgör bara en rad taktiker inom ramen för det proletära avantgardepartiets övergripande strategi. Denna strategi inkluderar nödvändigtvis partiets självständiga aktioner. I vitt skilda former ingås och bryts enhetsfronten oupphörligen. Den får aldrig omvandlas till det proletära avantgardets systematiska underordning under en begränsad plattform med krav som är acceptabla för olika ledare för massorganisationerna som inte är revolutionära. Detta skulle vara att förvisa själva det revolutionära programmet till passiv propaganda och begränsa agitationen endast till omedelbara eller i bästa fall övergångskrav.
1.11 Enhetsfronten är en differentierad enhet. Den är gemensam aktion för tydligt begränsade och föreskrivna mål; den inbegriper också den skarpaste kritik av enhetsfrontens partners. Utan det första kan inte de kapitalistiska angreppen slås tillbaka eller nya mål nås; utan det andra kan inte landvinningarna bibehållas eller revolutionen föras framåt. Alla misstag i tillämpandet av enhetsfronten börjar när denna differentierade enhet ersätts med en formell identitet mellan den revolutionära organisationens uppgifter och klassens begränsade och omedelbara behov.
1.12 Ultravänsterism i enhetsfrontstaktiken börjar alltid när det revolutionära programmet förs fram i motsättning till de krav som är väsentliga för de omedelbara uppgifter som arbetarklassens massa står inför. För ultravänsteristen ställs enhetsfronten som ett ultimatum för att avsiktligt framkalla dess avvisande från reformistiska och centristiska ledare i den utsiktslösa tron att detta avslöjar dem. Sådana ”avslöjanden” har en rent litterär karaktär. De reformistiska ledarna avslöjas aldrig på grund av att de inte genomför en revolutionär taktik eller strategi, utan snarare därför att de inte kämpar för massornas omedelbara intressen. Sekteristen undviker att bli prövad på klasskampens praktiska terräng av rädsla för att han/hon kommer att duka under för opportunistiska frestelser.
1.13 Opportunisten utgår inte från kampplattformen, eller ens ett enda krav som dikteras av klasskampens objektiva behov, utan snarare från vad massornas nuvarande medvetande anses vara. Vad värre är, opportunisterna baserar ofta sin enhetsfrontspolitik på vad de ickerevolutionära massornas ledare kan förväntas acceptera. Gentemot detta är omfattningen av de förslag som förs fram av revolutionärer för en enhetsfront, även om det sannolikt är mindre än det ”fulla programmet”, sannolikt betydligt mer avancerade än de reformistiska ledarnas försiktiga förslag och även framför massornas allmänna medvetande. Enhetsfrontens mål måste vara att förbinda massornas nuvarande medvetande (och särskilt de framskridna delarna) med dagens brådskande uppgifter, som de dikteras av fiendens angrepp.
1.14 Eftersom enhetsfronten inte är en strategi, finns det inget sådant som ett ”enhetsfrontsprogram” som utan övergångar går från dagens strider till erövrandet av makten. Den revolutionära organisationen för fram de delar av dess program som förefaller nödvändiga för att ena bredare krafter i en praktisk kamp. Efter att ha bedömt angreppets karaktär och styrkeförhållandet mellan klasserna, reser den revolutionära organisationen konkreta krav som tillsammans utgör en kampenhet för att slå tillbaka den särskilda attacken eller garantera en ny framryckning.
1.15 Karaktären av de krav som ska kämpas för i enhetsfronten kan inte delas upp efter någon schematisk kategorisering. Kraven måste vara specifika, precisa och undvika alla påklistrade och artificiella krav eller varje ideologisk förklädnad som inte har med uppnåendet av det gemensamma målet att göra. Varje konkret enhetsfrontsförslag kan bestå av bara en typ av krav, t.ex. omedelbara ekonomiska krav, demokratiska krav, övergångskrav, eller också kan den erbjudas eller ingås på en plattform med flera krav som är sammanbundna som en kombinerad serie aktioner för att möta en särskild kris. Den kan även bestå av ett enda krav. En enhetsfront kan således vara en enda aktion – en strejk, en väpnad aktion – eller också kan den vara en längre kampanj med aktioner. Giltig kritik av en enhetsfront kan bara bestå av att den uteslöt ett väsentligt krav för en aktion som det skulle ha varit möjligt att vinna massorna för och avslöja deras ledare om det avvisades. Frånvaron av många revolutionära krav från en enhetsfrontsplattform kan inte tas som en giltig kritik. Närvaron av sådana krav i en situation som inte är revolution utgör ett säkert tecken på passiv propagandism, skolastik eller sekterism. Å andra sidan blir det i förhållanden med massuppsving i klasskampen oundgängligt att kämpa för sådana revolutionära krav som det bästa uttrycket för enhetsfronten.
1.16 Kraven måste vara förknippade med tydliga och precisa kampmetoder (t.ex. demonstrationer, strejker, försvarsgrupper, beväpnad milis) och organisationsformer (t.ex. strejkkommittér, mobiliseringskommittér, sovjeter). Enhetsfronten kan variera i form och varaktighet i enlighet med angreppets karaktär. Kommittéer som existerar för att samordna en rad olika och upprepade aktioner som syftar till att uppnå målet är enhetsfrontsorganisationer; i denna bemärkelse är enhetsfronten mer än själva aktionen (t.ex. en demonstration), den omfattar också dess förberedande och utvärdering i efterhand.
1.17 Med vilka krafter kan en enhetsfront eller ett block baserat på enhetsfrontsprinciper ingås? Det finns inget tidlöst svar på denna fråga. Det beror på epoken, typen av land (imperialistiskt, halvkolonialt eller degenererad arbetarstat), målet för kampen, de inblandade klasskrafterna och nivån av klassdifferentiering. I ett imperialistiskt land är t.ex. en ”enhetsfront” med ett borgerligt parti otillåtet eftersom ingen del av bourgeoisien har någon fundamental intressekonflikt med resten av sin klass, som skulle kunna binda den till en effektiv allians med proletariatet. Inte heller skulle den bilda en sådan allians utan att som en förutsättning kräva att proletariatet underordnar sin klasskamp (både för omedelbara krav och dess kamp för makten) under de begränsade målen för alliansen. Det skulle kort sagt vara en folkfront.
1.18 Folkfronten är ett block mellan borgerliga krafter och arbetarnas organisationer i vilka de senare accepterar program som begränsar arbetarna inom de gränser som sätts av privategendomen och som skyddar den borgerliga staten. Det som skiljer en enhetsfront från en folkfront är inte deltagandet av öppet borgerliga eller småborgerliga krafter i sig, utan proletariatets politiska underkastelse i förhållande till bourgeoisiens plattform.
Ett sådant block kan bli lika farligt när det innefattar mycket svaga borgerliga krafter (”bourgeoisiens skugga”). De arbetarpartier som har genomfört dessa falska enhetsfronter ”till demokratins försvar” slutar med att försvara bourgeoisien och kapitalismen gentemot proletariatet (t.ex. Spanien 1936, Chile 1973). Folkfronten är, som Trotskij sade, en snara kring proletariatets hals.
Ingen folkfront har någonsin öppnat vägen till socialismen. Tvärtom har de upprepade gånger öppnat vägen till en arbetarfientlig kontrarevolution. Verkliga trotskister kämpar alltid mot folkfronter. De är för arbetarklassens enhet, och för självständighet från och inte med bourgeoisien. Vi ställer krav på alla arbetarnas partier och fackföreningar, vars ledare har dragit med dem på klassamarbetets och folkfrontens väg, att bryta med de kapitalistiska partierna, att försvara arbetarnas rättigheter och att ta upp kampen för arbetarnas makt.
1.19 Andra villkor existerar emellertid ibland i en koloni eller en halvkoloni. Den nationella bourgeoisien kan finna sig krossad och utsugen av imperialistiskt storkapital, förtryckt av imperialistisk väpnad intervention eller av lokala militära krafter som agerar för imperialismen. Under sådant tryck tillgriper borgerligt nationalistiska partier inte bara antiimperialistisk retorik utan kan också vid sällsynta tillfällen ge sig in i en verklig kamp med imperialisterna eller deras lokala agenter.
Under sådana förhållanden är det normalt sett småbourgeoisien som inkonsekvent ger sig in i sådana strider och som proletariatet kan bilda en antiimperialistisk enhetsfront med. Men det kan inte uteslutas att ett borgerligt parti, med en plebejisk massbas, kan göra detta. Under dessa förhållanden kan även den inkluderas i förslaget om en antiimperialistisk enhetsfront. Förutsatt att proletariatets händer inte binds, förutsatt att inget avståndstagande görs från kampen för makten – för att inte tala om utlovat stöd till en borgerlig regering – skulle en sådan antiimperialistisk enhetsfront inte vara en folkfront.
1.20 I halvkolonier (och även i vissa mycket speciella omständigheter i imperialistiska länder och degenererade arbetarstater) kan politiskt borgerliga krafter, som har en plebejisk eller t.o.m. arbetarbas och som lider av ett systematiskt socialt förtryck (t.ex. etniska och nationella minoriteter, kvinnor) delta i aktioner grundade på enhetsfrontsprinciper utan att ett sådant block därigenom blir en folkfront. Det är alldeles tydligt att frågorna skulle vara defensiva och begränsade både i omfattning och varaktighet.
Nyckelfrågan skulle vara huruvida de krav som sådana krafter kämpar för skulle vara antingen tillräckliga för eller nödvändiga för arbetarnas egen kamp i denna speciella konjunktur. Borgerliga partier för etniskt eller nationellt förtryckta eller borgerliga kvinnoorganisationer skulle kunna dras in i enade aktioner eller kampanjer, särskilt där deras ledare har förtroende hos stora grupper av de förtryckta, särskilt hos de förtryckta arbetarna. För det revolutionära partiet skulle målet med sådana enade aktioner, vid sidan av att maximera krafterna mot borgerlig reaktion, vara att bryta loss den proletära basen från de borgerliga ledarna för de förtryckta. Gemensam aktion skulle utsätta dessa ledare för att avslöjas i kampen.
1.21 Tillåtligheten eller otillåtligheten av varje enhetsfront är inte avhängig den föregående meritlistan hos ledarna för de andra partierna i blocket. Om enhetsfronten var nödvändig med arbetarnas massorganisationer ledda av Kerenskij, Noske, Zörgiebel eller Stalin – som var ansvariga för mördandet av revolutionära arbetare – kan vi inte utesluta enhetsfronten med dagens ledare. Enhetsfronten med kontrarevolutionära ledare är ett nödvändigt ont, därav det kända talesättet att enhetsfronten kan ingås ”med djävulen och hans mormor”. Erbjudandet om enhetsfronten är inte en förtroenderöst för denna ledning.
1.22 Friheten att kritisera dessa ledare under hela den gemensamma aktionen är en väsentlig princip för enhetsfronten. Sådan kritik måste riktas mot blockpartnernas vacklanden i genomförandet av enhetsfrontens mål liksom mot deras bredare politiska tillkortakommanden. Det får inte förekomma någon gemensam propaganda, som bara kan göras på bekostnad av att lämna åt sidan betydelsefulla – t.o.m. avgörande – skillnader mellan revolution och reform. Det enda tillåtna materialet är gemensamma publikationer förknippade med enhetsfronten (t.ex. strejkkommittébulletiner, mobiliserande flygblad för demonstrationer). Den exakta balansen mellan gemensam aktion och kritik kan inte fastställas i enlighet med förutbestämda formler. Vi reserverar rätten att kritisera våra partners innan, under och efter den gemensamma aktionen. När och i vilken form vi utövar denna rätt beror på konkreta bedömningar som görs i de givna omständigheterna. Men att kritik måste riktas mot dem är obligatoriskt.
1.23 Enhetsfronten måste riktas till basmedlemmarna och ledningen. Vi avvisar idén om enhetsfronten enbart underifrån som en självdestruktiv och ultravänsteristisk fälla. Om arbetarna kunde övertygas om att överge sina ledare genom en sådan direkt och ensidig appell skulle det inte alls finnas något behov av enhetsfronten. Syftet med att rikta enhetsfrontsappellen till ledarna är att dra in dem i aktionen. Genom denna erfarenhet, snarare än deklamatoriska avslöjanden, kan vi visa för massorna att begränsningarna hos deras ledare är ödesdigra.
I den stora majoriteten fall kommer enhetsfronten förbli på stadiet av ett förslag, snarare än en överenskommelse som formellt sluts med reformistiska ledare. Under dessa förhållanden förblir den på nivån för en agitatorisk och folklig propagandakampanj riktad mot basmedlemmarna i de reformistiska organisationerna.
1.24 Även där en del framgångar uppnås med att bryta loss radikaliserade arbetare från deras ledare, bevarar enhetsfronten sin fulla giltighet och kraft för de som förblir efter. Enhetsfronten underifrån som framför allt riktas till basmedlemmarna kan ibland vara nödvändig där ledarna har vägrat att handla i samklang med revolutionärerna. Här är det nödvändigt att kombinera fördömanden av ledarna med förslag om aktioner riktade till basmedlemmarna som genomförs under revolutionär ledning. Även här består emellertid en del av taktiken i att generera tryck på ledarna för att handla vilket, om det lyckas, enbart kan ha effekten att dra in ännu fler skikt i aktionen.
1.25 Det kan vara lika viktigt att bryta enhetsfronten som att ingå den. Där enhetsfronten tjänat sitt syfte, målet har uppnåtts eller inte uppnåtts, behöver enhetsfronten omdefinieras eller brytas och erfarenheterna dras. De följande omständigheterna kan göra det nödvändigt att bryta enhetsfronten: där enhetsfronten bara bevaras som diplomatisk eller litterär övning och inte innehåller något tvång att handla, där blockpartnerna saboterar eller underminerar enhetsfrontens syfte genom att inte genomföra den eller genom kompromisser med klassfienden, där enhetsfrontspartnerna vägrar att ta utvidgandet av enhetsfronten till andra masskrafter på allvar, utan inskränker blocket till sektliknande proportioner. Men samtidigt måste revolutionärer försöka fortsätta den enade kampen med basledningen, upprätta sin egen ledning och till sina led vinna de bästa elementen från de organisationer som inte är revolutionära.
1.26 Observerandet av de föregående hänsynen är väsentligt om enhetsfronten ska vara principiell. Ensamt garanterar emellertid inte detta vare sig att den blir principiell eller framgångsrik. Enbart en konkret analys av en konkret situation kan uppdaga vad som är den korrekta grunden för ett enhetsfrontsförslag. Ledarskap och erfarenhet krävs, samlad under år av ingripande i klasskampen, för att avgöra vilka enhetsfrontskrav som är tillåtna och nödvändiga och till vilka krafter dessa krav ska rikta sig. Genom att förstå enhetsfrontens grundsyfte och principer kan emellertid revolutionärer förhindra många onödiga och elementära fel.
2. Arbetarnas enhetsfront
2.1 Taktiken med arbetarnas enhetstront kodifierades först på Kommunistiska Internationalens (KI) fjärde kongress. Vid denna tid hade den revolutionära vågen efter kriget nått sin ebb. Kapitalistklassen var på offensiven i hela världen och de unga kommunistpartierna hade misslyckats med att vinna en majoritet av arbetarklassen i de flesta länder. Med enhetsfrontstaktiken skulle Kommunistiska Internationalen ställa krav på reformisterna och centristerna att försvara arbetarnas intressen och organisationer gentemot den kapitalistiska offensiven. KI reste parollen ”marschera åtskilt, slå till gemensamt”. Kommunisterna krävde också att arbetarklassens organisationer som inte är kommunistiska, fackföreningar liksom partier, bryter med bourgeoisien och tar upp kampen för att skapa arbetarnas råd och miliser.
2.2 Målet för arbetarnas enhetsfront är att uppnå den maximala enheten i handling för proletariatet mot bourgeoisien. I dess kärna befinner sig hävdandet av klassoberoendet. Dess vägledande princip är den utmaning som riktas av de revolutionära organisationerna till de reformistiska och centristiska ledarna för seriösa eller massomfattande arbetarorganisationer: ”Bryt med bourgeoisien!” Enhet bland arbetarna innebär en brytning med bourgeoisien, dess stat och dess partier. Principerna för arbetarnas enhetsfront är de som fastslagits ovan, tillämpade på enad proletär klasskamp, av defensivt eller offensivt slag. De kan tillämpas både på de mest begränsade och defensiva aktioner liksom på en offensiv gentemot hela den borgerliga ordningen. I förrevolutionära och revolutionära situationer kan den utvecklas till utmaningen: ”Bryt med bourgeoisien, slå in på kampvägen för en arbetarregering!”
2.3 Principerna för arbetarnas enhetsfront finner en vid sfär av tilllämpning i fackföreningarna. Fackföreningarna är själva verkligen i en viktig bemärkelse ”enhetsfronter” för försvar av arbetarnas ekonomiska, sociala och politiska intressen inom kapitalismen. Enhetsfronter omfattar, genom själva sin karaktär, bredast möjliga skikt av lönearbetare. Kommunister är därför emot att klistra på partietiketter på facken, att mekaniskt underordna dem partiledarskap. Facken är och måste förbli organisatoriskt autonoma organ. Bara på det sättet kan de bli ”skolor för socialism” för de mindre klassmedvetna arbetarna. Men denna principiella inställning har inget gemensamt med försöket att hålla facken ”opolitiska”. Det revolutionära partiet kämpar öppet och ärligt för ledning genom att vinna fackmedlemmarnas förtroende.
2.4 På vägen till att vinna ledning i facken måste den revolutionära kärnan bilda temporära allianser – enhetsfronter – med militanta och demokratiska krafter som inte är revolutionära med målet att förbinda facken till klasskamp och upprätta alltmer demokratisk kontroll från fotfolket över byråkratin, för att helt och hållet slutligen eliminera den som en agentur för kapitalisterna. Sådana enhetsfronter kan vara enbart episodiska, relaterade till viktiga konjunkturella strider. Men det är också nödvändigt att bygga en mer systematisk kampanj för demokratisering av facken och segern för en mer militant och verkligen revolutionär taktik. För denna ”basrörelse” är det inte möjligt att i förväg, och för alla omständigheter, stipulera en fixerad plattform med krav, men revolutionärer föreslår ett revolutionärt (övergångs-) aktionsprogram eftersom en sådan rörelse är ett instrument för att vinna ledningen över facken. Skulle vi inte lyckas i att vinna detta, utan förbli en minoritet, skulle vi inte bryta enhetsfronten så länge som basrörelsen verkligen bekämpar fackföreningsbyråkratin och för en militant politik.
2.5 Det revolutionära partiet måste kämpa för sitt eget program – för omvandlandet av fackföreningarna till instrument för revolutionen (vid sidan av fabriksråd, sovjeter, arbetarmiliser). I kontrast därtill har en basrörelse karaktären av en enhetsfront även där det revolutionära partiet har ett stort inflytande. I enlighet därmed kommer en sådan rörelses specifika aktionsprogram att vara avhängigt utvecklingsnivån i medvetandet hos de mest militanta delarna av massorna, den politiska karaktären hos deras nuvarande ledning och det revolutionära avantgardets självständiga styrka. Partiets mål är att vinna de militanta basmedlemmarna för sitt program även om det, på vägen till dit, otvivelaktigt kommer att behöva acceptera mer begränsade plattformar för omedelbar aktion och även föra fram dem. Partiets fackföreningspolitik får aldrig bli identisk med en enhetsfronts aktioner. Enhetsfronten får aldrig förväxlas med partiets fackföreningsfraktioner. Dessa utgörs av partimedlemmar och alla de som accepterar hela partiets program för fackföreningarna och handlar under dess disciplin.
2.6 Trycket för enhet är starkast i facken. Revolutionärer måste inte bara respektera detta utan också vara de främsta kämparna för den. Fackföreningsbyråkratin betonar enhet i passivitet och enhet med företagarna och bourgeoisien. Detta är kyrkogårdens enhet. På vägen till kampenhet är det nödvändigt för klassens avantgarde att ta initiativet. Revolutionärer måste också påpeka att en enad arbetarkamp för seger kommer att nödvändiggöra ”oenighet” med byråkratin när den säljer ut eller förråder kampen. Den nödvändiga oenigheten med de förrädiska ledarna kan även leda till en splittring i själva fackföreningarna. Kommunister är inte för att splittra facken, och strävar absolut inte efter att göra detta för att uppnå politisk dominans över små, ineffektiva ”röda fack”. Men ingen klassmedveten fackföreningsmedlem bör å andra sidan acceptera katastrofala förräderier eller en regim med terror och uteslutningar från facken när betydande delar av medlemmarna står bakom dem. Under sådana omständigheter får de inte tveka att bryta de reformistiska fackens enhetsfront, och skapa nya fack.
2.7 De följande villkoren måste emellertid existera för att detta exceptionella steg ska tas. För det första viljan hos substantiella delar av det gamla facket att bilda ett nytt fack måste bevisas. För det andra klara bevis måste framställas inför hela klassen att ansvaret för splittringen vilar hos de reformistiska byråkraterna på grund av deras förräderier. För det tredje viljan hos de revolutionärt ledda facken att återförena facken på grundval av intern arbetardemokrati och ett aktivt försvar av arbetarnas intressen. Slutligen en politik för de nya facken som överskrider rent ekonomiska frågor. Klasskampens bredare politiska aspekter – organiserandet av oorganiserade skikt, de superexploaterade och de nationellt, etniskt eller sexuellt förtryckta – måste utgöra en central aspekt av återförenade fackföreningar.
2.8 Den kommunistiska enhetsfrontspolitiken i fackföreningarna måste som mål ha den kvalitativa omvandlingen av fackföreningarna. För närvarande uppträder de som säkerhetsventiler för kapitalismen, övervakade av en byråkrati för kapitalisternas och deras stats räkning. Medlemskap i fackföreningarna är desutom dominerat av eller i stort sett begränsat till arbetarbyråkratin. Facken måste bli organisationer som omfattar den klassmedvetna majoriteten av proletariatet. Facken kan då assistera i omvandlandet av partiellt eller t.o.m. generaliserat ekonomiskt klassmedvetande till politiskt och revolutionärt klassmedvetande. För detta krävs ingripandet av ett revolutionärt parti för att organisera avantgardekämparna. Detta parti måste använda olika former av enhetsfronten i facken för att omvandla dem till skolor för socialistiskt medvetande och instrument för den revolutionära klasskamepn.
2.9 När generalstrejker äger rum måste vi kräva bildandet av strejkkommittéer för basmedlemmarna genom vilka massorna kan kontrollera riktningen av sin kamp och förhindra byråkratiska förräderier. I tider av intensiv klasskamp, försöker kommunister utveckla mer demokratiska, stridsdugliga och bredare massorganisationer – arbetarråd. I dessa kämpar vi för att representanter väljs och återkallas av massförsamlingar. Råden måste byggas över hela landet och centraliseras nationellt. De måste sikta på att beväpna sig och vinna över soldaterna.
2.10 Arbetarnas enhetsfront kan inte begränsas till fackföreningarna, som bordigisterna försökte göra. Den är tillämpbar med lika stor kraft – och i tider av stegrad klasskamp med ännu större kraft – på de politiska partier som gör anspråk på att vara arbetarpartier och som faktiskt organiserar substantiella delar av proletariatet. Dess syfte är att dra de reformistiska ledarna från deras parlamentariska kammare, deras banketter och deras hemliga möten med klassfienden och ut på gatorna, ut till strejkvakterna, t.o.m. ut på barrikaderna i revolutionära förhållanden. Det faktum att dessa ledare kan vara tydliga agenter för bourgeoisien kan inte vara ett argument mot att föreslå enhetsfronten med dem. Vad som är avgörande är att dessa förrädare fortfarande behåller, om inte förtroendet så kontrollen, över stora massor av proletariatet och att det revolutionära partiet ännu inte har vunnit förtroendet eller den organiserade ledningen över dessa massor.
2.11 Arbetarnas enhetsfront står i motsättning till alla block med bourgeoisiens partier eller individuella representanter. Proletariatet vägrar inte att ta emot stöd från sympatiskt inställda individer eller t.o.m. organiserade krafter ur andra klasser. Arbete med borgerliga krafter inom etniskt eller nationellt förtryckta delar av befolkningen är tillåtet (t.ex. mot statlig repression, för fulla och lika rättigheter eller mot fascistiska attacker). Sådana gemensamma aktioner nödvändiggör emellertid inte ”reserverandet av en plats” för den judiska eller svarta bourgeoisien i arbetarnas antifascistiska enhetsfront. Ännu mindre får revolutionärer underordna eller stympa sina egna krav för att vinna osäkra allierade från småbourgeoisien eller från ”egensinniga”, kända borgare. I de imperialistiska länderna är de borgerliga partierna oförmögna till varje systematisk progressiv aktion och revolutionärer måste motsätta sig deras deltagande i gemensamma fronter med arbetarorganisationerna. De avvisar varje stöd till en regering mellan de reformistiska arbetarorganisationerna och bourgeoisiens partier, en ”vänsterkoalition” eller folkfront. Om en organiserad pseudoenhetsfront eller folkfront bildas mellan arbetarnas massorganisationer och borgerliga partier, måste revolutionärer sträva efter att utveckla en taktik för att utesluta de borgerliga partierna genom att för arbetarna demonstrera att de senare är oförmögna till masskamp, att de förhindrar och förråder sådan kamp, att de reformistiska ledarna hela tiden använder behovet att behålla deras stöd som en förevändning för att undvika kamp.
2.12 Taktiken med arbetarnas enhetsfront utsträcks också till kravet på de reformistiska partierna att bryta med bourgeoisien och att kämpa för en arbetarregering. I ögonblick av akut politisk kris kan detta bli den viktigaste parollen för dagen. Vad är en riktig arbetarregering? En som tar beslutsamma aktioner för att avväpna bourgeoisien och beväpna arbetarna, en som hjälper arbetarna i kampen att erövra den kapitalistiska maktens nyckelställningar – bankerna och de stora industrimonopolen. Sådana åtgärder kan alldeles klart inte genomföras på den parlamentariska politikens terräng. Till reformistiska arbetare som har illusioner om parlamentarismen, säger vi: ”välj era egna partier till regeringen, tvinga dem att försöka sig på sådana åtgärder, men ni måste mobilisera era fackföreningar och era partier för den oundvikliga borgerliga förklaringen om inbördeskrig om era ledare vidtar några seriösa åtgärder som hotar privategendomen. Vi kommer att kritiskt stödja era partiers valseger och försvara dem mot borgerliga angrepp.” Till centristiska arbetare som tror att en kombination av en parlamentarisk seger och självständig massmobilisering är tillräckligt, säger vi: ”det är självmord att binda arbetarnas massaktioner till valens tidtabeller, till att respektera majoriteter och minoriteter och att inte angripa de väpnade styrkorna i namn av att respektera konstitutionen.” En ”arbetarregering” som inte vinner soldaterna till sin sida och tar vapnen ur händerna på officerskåren, som inte skapar en arbetarmilis och upplöser poliskåren, kommer att ha ett mycket kort liv.
2.13 För att kommunisterna ska stödja att någon politisk kraft som inte är revolutionär tar makten måste två villkor vara förhanden. För det första måste det vara en arbetarorganisation. För det andra måste kommunisterna göra det tydligt att de kommer att förbli i politisk opposition till den. I vissa exceptionella omständigheter kan kommunisterna själva bilda en gemensam regering med krafter som inte är revolutionära vilka kommer från arbetarna och bönderna. En sådan regering skulle ännu inte utgöra den proletära diktaturen, men som Kommunistiska Internationalen klargjorde, kan kommunisterna, under strikta villkor, erbjuda sitt stöd till denna regering. En sådan regering måste baseras på arbetar- och bonderåd och miliser. Den måste omedelbart angripa och avväpna bourgeoisien som klass. Den måste genomföra arbetarkontroll över produktionen och tillåta full kritikfrihet mot regeringens handlingar från kommunisternas sida. I en sådan regering kan kommunisterna vara en minoritet. Sådana regeringar är kort sagt revolutionära arbetarregeringar, en övergång till den proletära diktaturen. Kommunisterna skulle sträva efter att använda dessa nya positioner för att fullborda störtandet av kapitalistklassen och införa en ny revolutionär diktatur.
2.14 Flera centristiska strömningar som kallar sig trotskistiska har upprepade gånger kämpat för enhetsfrontsregeringar. Lambertisterna, morenisterna och mandeliterna har vid skilda tillfällen uppmanat till en rent parlamentarisk regering med kommunist- och socialistpartiet i Frankrike, en regering med en borgerligt nationalistiskt ledd fackförening som Walesas Solidarnosc, eller t.o.m. regeringar med helt och hållet borgerliga nationalistiska fronter eller partier (t.ex. FSLN, ANC, MNR) och beskrivit dem som ”övergångsregeringar” eller revolutionära arbetarregeringar. Det skulle faktiskt vara ytterligt falskt att tro att revolutionärer måste kämpa för regeringar med de reformistiska partierna som ett nödvändigt och oundvikligt stadium. I vissa fall kan vi hjälpa dem att ta makten, men vi kommer alltid att varna arbetarklassen att de väl vid makten kommer att bevara och förstärka den kapitalistiska staten. Vi kan aldrig uppmana till en regering med borgerliga krafter och inte heller till en koalition mellan arbetarpartierna och sådana krafter.
2.15 Vi kan också använda taktiken för arbetarnas enhetsfront under val. Detta innebär att när det inte är möjligt för revolutionära kommunistiska kandidater att ställa upp, kan vi ge valunderstöd till kandidaterna för arbetarklassens massorganisationer – de som har stödet från de mest militanta delarna av vår klass. Detta kritiska valstöd kommer att ges samtidigt med fördömanden av deras reformistiska eller centristiska program och utmana dem att bryta med kapitalisterna och bekämpa dem inte bara i ord utan också i handling. Det är aldrig möjligt att uppmana till en röst för en borgerlig kandidat. Vi måste kräva av alla arbetarpartierna att de bryter med varje borgerlig kandidat som de har placerat på sina listor, eller att bryta med en folkfrontslista. I vissa omständigheter kan vi ändå rösta för arbetarpartiets kandidater på en folkfrontslista genom att inte rösta för eller kryssa över de borgerliga kandidaterna.
3. Enhetsfronten och kämpande propagandagrupper
3.1 Kan block mellan små organisationer som inte själva har utvecklats utöver nivån med propagandasällskap verkligen betraktas som ”arbetarenhetsfronter”? Ja, men bara i den utsträckning som de prioriterar vinnandet av arbetarnas massorganisationer för kampens givna mål. Det är naturligtvis troligt att det kommer att vara det militanta fotfolket eller vänsterelementen i massorganisationerna som kommer att vinnas. Propagandagrupper måste alltid vara medvetna om att dessa småskaliga kombinationer bara är ett litet embryo till en enhetsfront och inte får ställas i motsättning till fortsatta krav på ledarna för massorganisationerna att förenas i handling. Det finns frestelser, både sekteristiska och opportunistiska, involverade i skapandet av miniatyrimitationer av enhetsfronten. Opportunismens fara ligger i försvagandet av den revolutionära gruppens självständiga röst och handling. Den sekteristiska faran ligger i motsatsställandet av dessa svaga ”enhetsfronter” mot en verklig kamp inom de reformistiska eller centristiska massorganisationerna även om det bara är för en mer begränsad eller t.o.m. episodisk enhet i handling.
3.2 Kommunisterna måste avvisa den ”revolutionära enhetsfronten”, ”arbetaralliansen” eller någon annan form av strategiska block kring förvirrade program med centrister eller vänsterreformister. Den ”revolutionära enhetsfronten” är ett substitut för det revolutionära partiet och förhindrar därigenom på samma gång byggandet av en verklig enhetsfront. Vi måste också avvisa den ”revolutionära antiimperialistiska enhetsfronten” i vilken det finns ett försök att övertyga både stalinister och nationalister att anta ett ”trotskistiskt” program. I slutändan resulterar detta i en programmatisk kompromiss i vilken så kallade trotskister stöder ett borgerligt nationalistiskt program med användning av vänsterfraseologi. Inom fackföreningarna och studentorganisationerna har vi som mål att skapa kommunistiska fraktioner under partidisciplin. Vi bygger inte lösa, amorfa organisationer som inte har tagit ställning för kommunistisk politik och i vilken kommunisterna upplöser sig. Sådana propagandablock skapar förvirring och utgör egentligen hinder för skapandet av det revolutionära partiet.
3.3 Trotskij fördömde idén med en ”revolutionär” enhetsfront mellan propagandagrupper, oavsett om det är i form av permanent allierade organisationer, gemensamma tidningar eller valblock. De döljer alltid eller nedtonar den revolutionära organisationens självständiga linje och ökar de revolutionära anspråken hos centristiska blockpartner. Existensen som propgandagrupp innebär att dessa organisationers liv i hög grad är ägnat propagandauppgifter i kombination med deltagande i klassens masstrider som en mycket svag minoritet, som är oförmögen att praktiskt göra anspråk på ledningen. Det är en stor frestelse under dessa förhållanden att bilda långvariga eller halvpermanenta block, fronter eller kampanjer med centristiska organisationer eller reformistiska individer eller partilösa element. Frestelsen är en produkt av relativ isolering från de proletära massorna, en känsla av förtvivlan över detta och en påföljande önskan att hoppa över hinder genom opportunistiska eftergifter. Frestelsen uppstår att göra sig av med det revolutionära programmets ”ballast” och överge behovet att ”tålmodigt förklara” det för avantgardet.
3.4 När en liten grupp är marginaliserad förefaller det lättare att söka efter substitut för den egna masspropagandan och -agitationen, de egna valkampanjerna och de egna självständiga ingripandena i klasskampen. Omärkligt utvecklas detta till en uppfattning att en stor del av den revolutionära gruppens politiska aktivitet, särskilt inom området för omedelbara, begränsade krav, ska utföras gemensamt med centrister och militanta fackliga aktivister. Bit för bit kommer ”resten” av programmet att betraktas som långsiktigt, abstrakt. Att insistera betraktas som passiv propagandism och t.o.m. sekterism. Med denna metod riktas inte den självständiga revolutionära uppfattningen till massorna här och nu. Genom att delta i propagandablock med centristiska grupper segrar snarare den minsta gemensamma nämnaren. Den organisation i propagandablocket som står längst till höger kommer antingen att ha ett veto eller kommer att iscensätta en ”kompromiss” mellan revolutionära ståndpunkter och reformistiska/centristiska som priset för att bevara blocket. Det är ingen kompensation att revolutionärerna får ut en liten mängd av sin egen propaganda om de samtidigt sprider en mycket större mängd centristisk propaganda.
3.5 Ingenstans är farorna större, och de ödesdigra konsekvenserna tydligare, än i fackföreningarna och i valkampanjer. Det är här som propagandagruppen starkast känner sina begränsningar inför stora uppgifter. I fackföreningarna kommer det att finnas ett naturligt tryck att bilda ett block med varje oppositionellt element mot den gemensamma fienden, den styrande fraktionen inom fackbyråkratin oavsett om den är stalinistisk, socialdemokratisk eller borgerlig eller småborgerligt nationalistisk. Vi kan kritiskt stödja eller enas med sådana oppositionella när de står för en mer militant klasskampsståndpunkt eller en kamp för större arbetardemokrati. Sådana temporära block måste emellertid genomföras på strikta enhetsfrontsprinciper, inklusive inget försvar av våra blockpartners politiska och organisatoriska fel.
3.6 Vi måste undvika varje påstående om en odifferentierad enhet med centristiska eller reformistiska allierade. Anarkosyndikalisterna, eller ”rena” fackliga aktivister, appellerar just till ett sådant programlöst, amorft block med påståendet att allt som krävs är att ena fotfolket mot ledarna. Som Trotskij påpekade, döljer dessa anarkister faktiskt sin politiska organisation bakom en facklig fasad. Massan av fackmedlemmar hittar inte alltid spontant den rätta handlingsvägen och varje fackförening behöver ledare (och heltidsanställda som kan ställas till ansvar). Vårt mål är att vinna ledningen över fackföreningarna, öppet och ärligt, som oförtäckta revolutionärer samtidigt som vi underkastar vår ledning medlemmarnas demokratiska kontroll.
3.7 Vi ska inte påstå att behovet att organisera fotfolket i en antibyråkratisk rörelse representerar den revolutionära organisationens hela arbete i fackföreningarna. Självständigt arbete utförs av partiets fackföreningsfraktioner. När det gäller att föra fram en gemensam lista för arbetsplatskommittéer eller nationella fackliga val måste begränsningarna i varje gemensam plattform stå klara. De centristiska kandidaterna måste utsättas för en prövning, inte ges en okritisk rekommendation av revolutionärerna. Detta kan normalt sett bara genomföras ordentligt genom att bygga den revolutionära fraktionen inom fackföreningen, bestående av organisationen och anhängarna till dess aktionsprogram för fackföreningen eller arbetsplatsen.
3.8 I val till kommunalfullmäktige eller parlamentariska församlingar ställs strategiska frågor till revolutionära kandidater, dvs frågor om makt. Här måste vi stå för en fullständigt revolutionär ståndpunkt fokuserad på den omedelbara situationen (t.ex. ett aktionsprogram). I vissa omständigheter kan emellertid odemokratiska lagar eller regleringar förhindra små revolutionära grupper att ställa upp om de inte slår sig ihop med centristiska eller till och med reformistiska grupper eller partier. Överallt där det är möjligt måste revolutionära plattformar hållas fullständigt åtskilda. Där någon form av gemensam plattform är nödvändig, får revolutionärer inte överdriva deras tillräcklighet. De måste föra fram sin egen revolutionära plattform utifrån vilken de kommer att handla om de väljs. De måste helt och fullt kritisera sina blockpartners även när de manar till en röst på dem. De måste göra klart att de kommer att följa sitt partis disciplin, inte den i en ”enhetsfront”, i alla viktiga frågor samtidigt som de håller sig ansvariga inför sina arbetarväljare. Den övergripande principen är att aldrig låta det temporära blocket för en begränsad aktion förvränga den revolutionära organisationens övergripande profil.
4. Enhetsfronten i de degenererade arbetarstaterna
4.1 I de degenererade arbetarstaterna har trotskister alltid varit beredda att agera i en enhetsfront med den stalinistiska byråkratin för det militära försvaret av dessa stater mot angrepp från kapitalistiska och imperialistiska makter eller mot ett kontrarevolutionärt uppror. Denna möjlighet vilade inte på något strategiskt eller oundvikligt åtagande från byråkratins sida att försvara de planerade egendomsförhållandena. Tvärtom. Denna byråkrati försvarade (t.ex. 1940-45 i Ryssland), snarare av tillfälliga och taktiska skäl, de planerade egendomsförhållandena för att försvara sig själv och sina privilegier. Trotskisternas försvarsvänlighet gentemot arbetarstaterna är strategisk, enhetsfronten med stalinisterna är taktisk. Det var obligatoriskt att erbjuda denna enhetsfront så länge som arbetarstaterna var hotade och skulle för sitt faktiska formerande ha varit avhängig att stalinisterna upphörde med sin blodiga repression mot trotskisterna. Under denna försvarsvänliga enhetsfronts varaktighet skulle trotskisterna temporärt ha upphört med eller snarare underordnat sina omedelbara aktiviteter för den politiska revolutionen.
4.2 Under de politiskt revolutionära kriser som har utmärkt stalinismens sista förtio år, var det nödvändigt att genomföra olika enhetsfronter med antibyråkratiska krafter som är motståndare till stalinismen. Ofta har dessa krafter utvecklat ett substantiellt inflytande över massorna, men deras program var inte revolutionärt kommunistiskt. Forumet för dessa enhetsfronter skulle ha varit arbetarråden, fabriksråden och de självständiga fackföreningarna. De politiska krafter som ledde dessa revolter sträckte sig från högerstalinistiska och socialdemokratiska till de med religiös och/eller nationalistisk karaktär. Alla hade mer eller mindre beslöjade program för eftergifter till, eller återupprättande av, kapitalismen. Alla hade illusioner om borgerligt demokratiska rättigheters överlägsenhet. Så länge dessa krafter organiserade och ledde en stor majoritet, eller till och med den politiskt aktiva minoriteten, av arbetarklassen, var det emellertid nödvändigt att eftersträva enad handling med dem för att bryta byråkratins politiska diktatur och upprätta demokratiska rättigheter för alla de som inte direkt eller omedelbart eftersträvar störtandet av de planerade egendomsförhållandena.
4.3 Perioden för stalinismens slutliga dödskamp inleddes 1989 och är ännu inte fullbordad. Under denna period har kontrarevolutionära borgerliga regeringar etablerat sig och en mer föränderlig och episodisk tillämpning av enhetsfrontstaktiken har blivit nödvändig. Det var och förblir nödvändigt att försvara arbetarnas, böndernas och intelligentsians demokratiska rättigheter mot antingen stalinistisk byråkratisk diktatur eller mot bonapartistiska restaurationsregimer. Inga strategiska block är möjliga för hela denna period. Å ena sidan har det varit och är ännu möjligt att bilda temporära begränsade enhetsfronter med den reformistiska flygeln av byråkratin till försvar för arbetarnas demokratiska rättigheter. Å andra sidan är block möjliga med den konservativa flygeln av den stalinistiska kasten för att försvara de historiska landvinningarna.
4.4 Arbetarnas enhetsfront kan tillämpas med full kraft gentemot alla de fackföreningar som egentligen är restaurationistiska. Mer begränsade gemensamma aktioner, genomförda i enlighet med enhetsfrontsprinciper är möjliga med andra ”demokratiska” eller ”nationella befrielse”-krafter, förutsatt att deras omedelbara mål och strävan är berättigade och acceptabla för det proletära avantgardet. Det var tillåtet och nödvändigt att eftersträva ett defensivt militärt block med de krafter som leddes av Jeltsin under kuppförsöket från de hårdföra stalinisterna den 18-20 augusti 1991. Det skulle på samma sätt ha varit principiellt och nödvändigt att bilda ett militärt defensivt block med nationalisterna gentemot ett sovjetiskt arméövertagande i de baltiska staterna 1990-91.
5. Enhetsfronten och block med krafter utanför proletariatet
5.1 Det revolutionära proletariatet ställer sig, i sin kamp med kapitalismen, i spetsen för alla utsugna och förtryckta med löftet att göra slut på deras politiska förtryck så snart det tar makten. Det förbinder sig dessutom att använda uppbygget av en planerad ekonomi och byggandet av socialismen för att avskaffa de sista resterna av socialt förtryck. Dessa förtryckta nationer, raser och klasser består inte enbart av proletärer. Nationellt, etniskt eller sexuellt förtryckta proletärer utgör en väsentlig del både i det revolutionära partiet och enhetsfronterna inom arbetarrörelsen. Speciella parti- eller enhetsfrontskampanjer kan bli nödvändiga för att föra denna integration framåt. Men ett stort antal förtryckta från andra klasser är också involverade i kampen. Privilegierade och även utsugande klasser kan dessutom utöva politisk ledning över arbetarklassen och plebejiska klasser. I sådana fall kan proletariatet och dess revolutionära avantgarde behöva upprätta allianser, gemensamma aktioner, defensiva och offensiva militära block med dem, i enlighet med enhetsfrontens principer.
5.2 Hur viktiga sådana klassallianser är kommer att vara beroende av proletariatets relativa storlek och klassmedvetande. De grundläggande principer som är involverade är att proletariatet först och främst måste upprätta sitt klassoberoende och enhet och sedan hegemoni över sina allierade. Nödvändigheten av en strategisk allians med fattigbönderna, de fattiga i städerna eller de rasförtryckta föreskriver dessutom inte i sig ett strategiskt block med någon specifik organisation bland de förtryckta. Block, allianser eller fullt utbildade enhetsfronter måste följa enhetsfrontens principer. Där proletariatet är den dominerande klassen i samhället, och arbetarrörelsen åtminstone är organisatoriskt distinkt, kommer sådana block i bästa fall att vara episodiska. I de imperialistiska länderna är de förtrycktas borgerliga skikt huvudkraften för kompromiss och uppgivande av de förtrycktas intressen. Proletariatet måste sträva efter att bryta deras hegemoni, upplösa deras ”folkfronter” och ersätta dem med rörelser av enhetsfrontskaraktär, ledda av arbetarklassen. Det kan emellertid bli nödvändigt att organisera gemensamma aktioner med och även delta i existerande folkfrontskampanjer med målet att bryta den borgerliga hegemonin.
5.3 I den halvkoloniala världen, särskilt där proletariatet är en minoritet av befolkningen, står proletariatet inför den dubbla uppgiften att upprätta sitt klassoberoende medan det vinner en majoritet av bönderna och städernas fattiga till sin sida. Rådsformen kommer under dessa förhållanden att vara den högsta uttrycksformen för en enhetsfront mellan proletariatet och de utsugna och förtryckta massorna.
På vägen dit kommer emellertid olika samordnade och gemensamma aktioner, allianser och enhetsfronter att vara nödvändiga. Utgångspunkten för detta kommer att vara massornas sociala och ekonomiska behov och deras politiska och demokratiska rättigheter. Grundstenen för alla sådana strider kommer att vara enhetsfronten mellan arbetarorganisationerna jämfört med vilken alla andra allianser, oavsett hur viktiga de är, antar en underordnad karaktär.
6. Den antiimperialistiska enhetsfronten
6.1 Kommunistiska Internationalens fjärde kongress (1922) lanserade en ny version av enhetsfronten, tillämpbar på kapitalistiskt underutvecklade asiatiska länder. I dessa regioner fanns inga massomfattande självständiga klassorganisationer. Ändå fanns det många ouppfyllda minimala demokratiska uppgifter (t. ex. antifeodal jordreform, nationell självständighet, avslutandet av kolonial status, upprättandet av en republik, genomförandet av en 8-timmarsdag), och i spetsen för de kämpande rörelserna stod revolutionära nationalistiska rörelser ledda av delar av den lokala bourgeoisien och småbourgeoisien.
6.2 Den antiimperialistiska enhetsfronten utvecklades med målet att pressa dessa nationalister till att mobilisera de arbetande för en brytning med imperialismen. Villkoren för en sådan antiimperialistisk enhetsfront var att nationalisterna respekterade arbetarorganisationernas inklusive kommunisternas rättigheter. De skulle tvingas att kämpa med revolutionära metoder och försvara den sovjetiska arbetarstaten mot imperialismen. Om dessa villkor inte uppfylldes var det inte möjligt att bilda en antiimperialistisk enhetsfront.
6.3 Den antiimperialistiska enhetsfronten är således en specifik form av enhetsfronten i den halvkoloniala världen. Kommunistiska Internationalen beskrev 1920-22 kommunisternas taktik i förhållande till förtryckta delar av bourgeoisien och småbourgeoisien i halvkoloniala och koloniala länder. Samma principer är tillämpbara på denna variant av enhetsfronten som på arbetarnas enhetsfront, nämligen att skapa maximal enhet bland de plebejiska massorna i kampen för progressiva mål och för att besegra inflytandet från idéer och ledningar som inte är revolutionära över den proletära rörelsen. Vissa drag följer emellertid av halvkoloniala förhållanden, vilket ger denna enhetsfront unika aspekter.
6.4 Under den tidiga delen av den imperialistiska epoken strävade finanskapitalet efter att förhindra utvecklingen av inhemsk kapitalism genom att stödja de efterblivna halvfeodala klasserna på landsbygden. Här hade arbetarklassen ett intresse av kapitalismens (och därmed sin egen) fulla utveckling i förhållande till förkapitalistiska former, och av den bredast möjliga användningen av borgerligt demokratiska rättigheter med vilka den kunde utveckla sina egna kamporganisationer. Fortsatt imperialistisk dominans drev emellertid oundvikligen fram industriell utveckling i de imperialiserade länderna i en hämmad och ensidig form. De imperialistiska bankerna och monopolen dominerade dessa ekonomier, och utvann överprofiter från dem. Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken tillhör idag de imperialistiska agenturer som påtvingar restriktioner på halvkoloniala ekonomier. Det är så gott som omöjligt att garantera denna fortsatta regim med superutsugning genom demokratiska former, vilket innebär att imperialismen alltid strävat efter att hålla sig kvar i allians med de mest reaktionära delarna som är bundna till imperialismen – jordägaroligarkin, militären. Kravet på ”självständig” ekonomisk utveckling, för lindring av skuldbördan, för statlig industrialisering, skyddsbarriärer, jordreform och suveräna politiska institutioner, återspeglar behoven hos delar av bourgeoisien och småbourgeoisien som lider mest av den imperialistiska dominansens tvångströja. Detta ger upphov till möjligheten och behovet av en enhetsfront mellan arbetarna och klasser utanför proletariatet i samhället.
6.5 I första rummet äger den antiimperialistiska enhetsfronten rum med bönderna och städernas småbourgeoisie. Målen för denna enhetsfront är jordrevolution, alfabetisering och skolreformer, antagandet av social- och arbetslagstiftning, utvidgandet av rösträtten. Men episodiska sammanstötningar kan äga rum mellan den nationella bourgeoisien och imperialismen. Eftersom småbourgeoisien och nyfödda proletära rörelser kan ledas av, eller starkt influeras av, nationella borgarklasser är enhetsfronten möjlig mellan arbetarklassen och delar av den nationella bourgeoisien, på två villkor. För det första att de i praktiken verkligen kämpar mot imperialismen och dess nationella agenter, för det andra att bourgeoisien inte förhindrar revolutionära kampmetoder och inte begränsar kommunisternas självständiga aktivitet riktad mot att organisera arbetarna.
6.6 Denna rörelsefrihet är väsentlig eftersom bourgeoisien varit och idag ännu mer är endast en vacklande allierad och inte kan föra kampen mot imperialismen till slutet. Även de delar av den nationella bourgeoisien som stöter samman med imperialismen är ekonomiskt bunden till den. Det är dock ännu viktigare att den nationella bourgeoisien fruktar revolutionära mobiliseringar av massorna mot imperialismen eftersom dessa hotar deras eget klasstyre likaväl som imperialisternas.
6.7 Under perioden efter andra världskriget har omfattningen av enhetsfronter med krafter utanför proletariatet modifierats ytterligare av den imperialistiska dominansens förändrade karaktär och förändringarna inom halvkolonierna själva. Idag finns det en frånvaro av betydande halvfeodala element på landsbygden; kampen för nationellt oberoende och självbestämmanderätt äger sällan rum som en kamp mot imperialistisk ockupation. Imperialismen dominerar dessutom halvkolonierna genom allianser med nationella, nyliberala bourgeoisier snarare än halvfeodala jordintressen. Utrymmet för att en del av bourgeoisien ska kollidera med imperialismen är kraftigt reducerat på grund av förändringar i karaktären av den nationella bourgeoisiens intressen. I ökad grad är det tillgången till smulorna av politiskt beskydd som motiverar kampen från delar av den nationella bourgeoisiens sida mot bonapartism och militarism. Därför minskar sannolikheten för var dag för att en del av bourgeoisien verkligen ska kämpa mot imperialismen eller för demokratiska rättigheter. Det är därför som ledningen för den antiimperialistiska kampen i många länder under 1900-talet ofta fallit på småbourgeoisiens lott.
6.8 Den antiimperialistiska enhetsfronten utvecklas på området för minimikrav och demokratiska krav. De kan vara defensiva i perioder av reträtt eller nederlag. Där massorna framträder ur långa perioder av diktatur, kan kraven centreras kring yttrandefrihet och frigivande av politiska fångar. Den antiimperialistiska enhetsfronten kan också koncentreras på krav för en konstituerande församling. Det är emellertid inte möjligt att ge den antiimperialistiska enhetsfronten regeringsform. Kommunisternas kamp för att vinna arbetarna, fattigbönder och städernas småborgare för den socialistiska revolutionen måste, genom sina framsteg, bryta upp den antiimperialistiska enhetsfronten. Kampen för en arbetar- och bonderegering måste föras för en regering där bönderna har brutit med sina borgerliga och småborgerliga ledare och vunnits för proletariatets diktatur. Även om vi kan ansluta oss till en gemensam kamp för sammankallandet av en konstituerande församling tillsammans med borgerliga krafter, förblir vår paroll för en arbetar- och bonderegering, baserad på massornas väpnade råd – något som ingen borgare kan tolerera.
6.9 Den antiimperialistiska enhetsfronten implicerar inte på något sätt stöd till så kallade ”antiimperialistiska regeringar”. Kommunister kan under inga förhållanden ge stöd till en borgerlig regering, till deras egna utsugares regering. Varje regering som gör anspråk på att stå ”över klasserna” eller som representerar ”folket som helhet” är ett bedrägeri. Vi stödjer varje allvarligt menad aktion som sådana regeringar vidtar mot imperialismen (t.ex. nationalisering eller expropriering av imperialistiska tillgångar). Arbetarklassen kan ge sitt stöd till kampen för demokratiska rättigheter i den utsträckning som de hjälper arbetarna att organisera och utveckla sin revolutionära kamp. Men en sådan kamp och sådana paroller får aldrig omvandlas till ett självbegränsande eller självständigt stadium. Sovjeter måste ersätta de friaste parlament och arbetarnas diktatur måste avlösa den demokratiska republiken.
6.10 Kommunister skulle stödja och delta i militära aktioner mot imperialismen (t.ex. i Nicaragua mot Contras, med Argentina gentemot Storbritannien i Malvinaskriget), och kämpa i en sådan kamp för att beväpna arbetarna, för demokratiskt kontrollerade arbetarmiliser. I ett inbördeskrig mot en diktatur kan kommunister på samma sätt ingå en militär enhetsfront – överallt där det är möjligt som en självständig väpnad styrka – och acceptera en gemensam disciplin i strid. Vi erkänner att militära enhetsfronter är en form av enhetsfronten – en form som inte är kvalitativt annorlunda från enad aktion för politiska mål. När vi uppmanar till militär seger för rörelser som bekämpar imperialismen eller dess agenter, godkänner vi inte segern för deras politiska program. Inom en sådan enhetsfront kämpar vi för vårt program och för att bryta loss arbetarna och fattigbönderna från bourgeoisien och slå in på vägen till arbetar- och bonderegeringen.
6.11 I en del efterblivna eller förtryckta länder eller regioner mobiliseras massorna under nationalistiska eller regionalistiska borgerliga eller småborgerliga ledarskap. Massornas missnöje kidnappas av regionalistiska eller nationalistiska krafter. Vi kan delta i, och även. stödja, dessa mobiliseringar om de uttrycker en önskan hos dessa förtryckta folk att göra slut på deras regionala eller nationella diskriminering och förtryck. Men vi måste, under dessa gemensamma aktioner, kämpa för sociala krav och klasskrav. Vi kan försvara krav för autonomi eller till och med fullständig statlig självständighet, men vi kommer också att kämpa mot nationalism, regionalism och varje manifestation av chauvinism eller ”klasslösa” block. När massdemonstrationer leds av medborgarkommittéer, nationella befrielsefronter eller försvarsfronter, måste vi delta kritiskt. Vi fördömer ledningens begränsningar och försöker öppna vägen till skapandet av sovjeter och miliser. Vi kräver av arbetar- och bonderörelsen att den bryter med bourgeoisien och öppnar vägen till en arbetar- och bonderegering.
Internationella exekutivkommittén
januari 1994
Trotskyist Bulletin nr 5, juli 1994