1. Karaktärisering av maoismen
Maoismen utgör en form av stalinism vars kännetecken är att den är specifik för fattigare, halvkoloniala länder. Historiskt betraktad utvecklades den både organisatoriskt och programmatiskt som en del av den staliniserade Tredje Internationalen (Komintern). Maoismen som självständig politisk strömning uppstod först efter en skärpt maktkamp mellan de nationella byråkratierna i Ryssland och Kina, vilken slutligen – liksom osämjan mellan Stalin och Jugoslaviens ledare Tito 1948 – ledde till en brytning. Även om detta utgör det historiska ögonblick när maoismen uppstod som en separat politisk strömning, var den ändå bara ett formellt, det vill säga explicit, politiskt uttryck för de principer vilka dominerade redan under den kinesiska revolutionen och som gav den dess karaktär. Trots att det finns ett antal tydliga skillnader utgör maoismen en speciell form av stalinism – och den delar dess grundläggande reaktionära aspekter.

Trotskij förutspådde att Kominterns sektioner skulle röra sig bort från marxismen under inflytande av Stalins ”socialismen i ett land” och degenerera längs nationella linjer, vilket Sovjetunionens Kommunistiska Parti först genomförde. Det kinesiska kommunistpartiet följde denna inriktning å ena sidan genom anpassning till de antalsmässigt överlägsna bönderna, å andra sidan genom att fullständigt försumma proletariatet i städerna och på landsbygden. Där utöver spelade brytningen med dess bindningar till kommunistpartiets revolutionära och centristiska traditioner från 1921–1927 en roll. Den tredje periodens ultravänsterism och den fjärde periodens folkfrontspolitik hade mycket större inflytande på partiet, eftersom Mao Zedong steg fram som helt dominerande partiledare under den fjärde perioden. Den långvariga geografiska isoleringen från Kominterns och det sovjetiska partiets övervakning gav Mao möjligheten att omgestalta sin ideologi och praktik. Under de fem åren före och årtiondet efter Stalins död växte maoismen fram genom tendenser till uppsplittring och sönderfall inom världsstalinismen, parallellt med de nationella skiljelinjer som representerades av Tito, Togliatti, Hoxha, Ho Chi Minh, Pol Pot, Abimael Guzmán och så vidare.

Maoismen delar med Moskva-stalinismen väsentliga element av det program och den ideologi vilka har sitt samhälleliga ursprung i de materiella intressena hos en byråkrati som i sin tur är förbunden med arbetares och förtrycktas rörelser. De viktigaste ideologiska elementen som gör att vi betraktar maoismen som en variant av stalinismen är följande:

  • Socialismen i ett land. Maoister delar uppfattningen att socialismen först kan och bör byggas upp på en nationell terräng. Det är grunden till att olika stalinistiska stater, som hade sympatier för Mao – som exempelvis Hoxha i Albanien eller under en tid Kim il-Sung i Nordkorea – orienterade sig mot självförsörjning. Det förmodligen mest barbariska och bisarra exemplet på det maoistiska försöket med en självförsörjande stat utgörs av Kambodja, där Pol Pots regim mördade miljoner människor, innan den bröts ner 1979.
  • En mekanisk teori med separerade historiska faser på vägen mot arbetarnas klassmakt. Maoister delar föreställningen att arbetarklassen på vägen mot socialismen först måste kämpa för en separat historisk fas – som kallas ”nydemokrati” – i vilken kapitalismen inte ska avskaffas. Enligt denna ”nydemokrati” leder det maoistiska partiet en koalition med varandra motsatta klasser – ”de fyra klassernas block”. Detta block – liksom de mot Moskva inriktade stalinisternas föreställningar om ”anti-fascistisk demokrati”, ”anti-monopolistisk demokrati” och ”national-demokratiska revolutioner” – består av arbetare, bönder, småföretagare liksom de ”patriotiska” kapitalisterna. I själva verket underordnas arbetarklassen byråkratins anpassning till den ”patriotiska“ bourgeoisien av ”nydemokratin”.
  • Begreppet arbetarklassens hegemoni avvisas i praktiken. Samtidigt som arbetarklassens ledande roll formellt försvaras av maoisterna, ersätter de den i praktiken med det stalinistiska partiets ledande roll och underordnar proletariatet den kamp som förs av skikt som inte är proletära (gerillakrig bedrivet av bönder, fokusering på studentrörelser och så vidare). Dessutom koncentrerade sig bland andra Kinas Kommunistiska Parti på att bygga upp en gerillaarmé av bönder, liksom Nepals Kommunistiska Parti (maoister) fram till 2006, Indiens Kommunistiska Parti (maoister), Sendero Luminoso i Peru och Filippinernas Kommunistiska Parti. De maoister som föredrar strategin från ”masslinjen” före ”utdraget folkkrig”, omvandlar sig när de får massinflytande till reformistiska parlamentariska partier som exempelvis PCR i Argentina, olika kommunistpartier (marxist-leninister) i Indien eller det nepalesiska kommunistpartiet (maoister) efter 2006.
  • Öppet främjande av nationalism och chauvinism. Liksom stalinismen är maoismen i grunden nationalistisk. Detta kommer till uttryck inåt i statens liv som det öppna främjandet av nationalism som ett medel för samhällelig kontroll, utåt i konkurrensen i internationella relationer med andra makter i den kapitalistiska epoken. Till skillnad från Sovjetunionen, där nationalismen utgjorde en del av degenerationen av dess revolutionära grundvalar från 1917, hade maoismen en mycket mer organisk relation till nationalismen från sitt ursprung i Kina under 1930-talet. Den inneboende nationalismen i teorin om ”socialismen i ett land” blev den centrala parollen i det kinesiska kommunistpartiets program under rivaliteten med Guomindang, med vilken det inte bara vände sig till bönderna i sin egen bas, utan också till städernas småborgerlighet liksom den ”patriotiska” delen av den kinesiska bourgeoisien. Denna bindning till nationalismen fick under kriget mot den japanska ockupationen ännu större betydelse. Den allmänna uppfattningen att bönderna var den huvudsakliga aktören för en revolutionär omvälvning, framkallade en tendens inom maoismen som anammade nationalistiska, traditionsbundna och efterblivna ideologiska uppfattningar som försökte föra dessa i samklang med kommunismens idéer och revolutionära samhällsförändringar. Detta tenderade därför mot en fullständigt nationellt centrerad, anti-internationalistisk föreställning om partibygget.
  • En byråkratisk partimodell, inklusive ledarkult (till exempel ”den store rorsmannen”). Maoistiska partier dominerades av en byråkratisk ledning. De saknade intern demokrati, inklusive rätten att bilda tendenser eller fraktioner. Uteslutningar eller splittringar åtföljdes ofta av fysiska konfrontationer inklusive mord (till exempel repressionen mot de olika rivaliserande ledarna under Kinas ”kulturrevolution”, morden på oppositionella i det filippinska kommunistpartiet eller de beväpnade konfrontationerna mellan indiska maoister). Den maoistiska versionen av ”kritik och självkritik” utgör för övrigt bara en mask för att ledningen offentligt ska bestraffa oppositionella.

Maoismen utvecklades i Kina under andra samhälleliga och historiska förhållanden än den ryska stalinismen.
1. Den växte fram i Kina, en fattig halvkoloni, som var utsatt för risken att slitas sönder av rivaliserande imperialistiska makter.
2. Den är resultatet av ett historiskt nederlag för arbetarklassen i revolutionen 1925–1927, vilket ledde till fysisk utrotning av arbetarnas avantgarde genom Guomindang.
3. Den uppstod inte mot bakgrund av arbetarkamp, utan mot bakgrund av ett bondekrig, som fördes av bondebefolkningens soldater som till övervägande del leddes av en stadsbaserad, småborgerlig ledning.

Därtill är den kinesiska maoismen – liksom maoismen som internationell rörelse – starkt influerad av en småborgerlig, populistisk revolutionarism. Det är resultatet av en kombination av småborgerlig miljö, mot vilken maoismen för det mesta orienterar sig, med gerillakampens småborgerliga form. Dessutom integrerar maoismen olika för-socialistiska liksom nationella traditioner i sin ideologi (som Sun Yat-sens ideologi i Kina, det peruanska kommunistpartiets Inka-tradition eller Skanderbeg i Hoxhas Albanska Arbetets Parti.

Maoismen anpassade sig till en starkt småborgerlig och idealistisk liksom subjektivistisk filosofi, vilket de facto fick den att ge upp den dialektiska och historiska materialismen. Den ersatte en objektiv klassanalys med en idealiserad hållning till partiet och speciellt dess store ledare, som förkroppsligade ”den proletära andan”. Maoismen kan faktiskt genom en idealistisk vändning av den marxistiska dialektiken förklara allt vara proletärt, varigenom partiet och dess ledare alltid kan basera ”huvudmotsättningen” på det aktuella blocket eller kursändringen. Denna maoistiska metod passar för isolerade politiska krafter (eller som själva isolerar sig), vilka attraherar småborgerliga miljöer. Dessa krafter sträcker sig från tyska och italienska maoister ända till amerikanska versioner. Medan de förra var separerade från arbetarmassorna av starka, existerande arbetarpartier, isolerades de senare av de amerikanska arbetarnas politiska efterblivenhet. I Asien var det den av geografin betingade isoleringen som påverkade förutsättningarna under och direkt efter ”den långa marschen”.

Föreställningarna om ”det långvariga folkkriget” och ”masslinjen” är viktiga element i den maoistiska strategin. Om maoismen vinner massinflytande uppenbarar dessa föreställningar två varianter av ett småborgerligt och populistiskt folkfrontsbegrepp. ”Folkkrigets” begrepp kan vara ett uttryck för radikalismen hos förtryckta och fattiga bönder, men underordnar dem partibyråkratin och dess strategiska mål – ”de fyra klassernas block”. Medan första delen av Mao-citatet ”politisk makt växer ur en gevärspipa” ofta används för att framställa revolutionen som en rent militär handling, för att framställa de som inte har några vapen till hands som falska revolutionärer, klargör resten av citatet, ”men geväret måste alltid befinna sig i partiets händer”, att de militära aktionerna är till för att uppnå partiets strategiska mål. Begreppet ”masslinjen” beskriver en inriktning mot att bygga upp massorganisationer som står under inflytande av den byråkratiska partiledningen.

Vanligtvis är dessa massorganisationer underordnade gerillakampen som legala täckorganisationer, vars enda roll är att understöda kampens huvudform – den beväpnade kampen. Under andra förhållanden kan dessa massorganisationer emellertid också användas som instrument för att understöda partiets reformistiska inriktning med medverkan i den borgerliga staten eller också – under speciella omständigheter som i Kina i början av 1950-talet – används de för erövringen av makten under vilken partiet exproprierar bourgeoisien och samtidigt bygger upp en politisk diktatur mot arbetarklassen. Ett klassiskt exempel på hur en väpnad, småborgerlig kamp och reformistisk parlamentarism kan förenas är UCP(M) i Nepal. Under bara några månader och utan några interna uppgörelser växlade partiet 2006 från gerillakrig till en regeringskoalition med öppet borgerliga partier för att förverkliga idén om att etablera en borgerlig republik baserad på en kapitalistisk ekonomi.

Ännu en viktig uppfinning av maoismen var den reaktionära, idealistiska teorin att fördöma Sovjetunionen som ”socialimperialism”. Denna teori för att karaktärisera Sovjetunionen som ”socialimperialism” kunde givetvis stöda sig på flera reaktionära drag i Moskvas politik: nationellt förtryck i Östeuropa och Centralasien, underordnandet av halvkoloniala revolutioner under Moskvas utrikespolitik, underordnandet av den ekonomiska utvecklingen i andra byråkratiskt degenererade arbetarstater under Sovjetunionens ekonomiska utveckling. Men maoismen bortsåg från Sovjetunionens objektiva klassbas, som utgjorde en degenererad arbetarstat i vilken kapitalismen avskaffats och en byråkratiskt ledd planekonomi upprättats. Över denna planekonomi härskade en byråkratisk diktatur i spetsen för en förborgerligad statsapparat. För att rättfärdiga den redan etablerade beteckningen ”statsimperialism”, vilken utlösts av en konflikt mellan nationella statliga intressen, förklarade maoisterna att Sovjetunionen var en ”statskapitalism” utan att göra seriösa försök till en socio-ekonomisk analys, undersöka exempelvis hur egendomsförhållandena omvandlades från ”socialism” till ”kapitalism” eller hur den politiska kontrarevolutionen mellan Stalins död och Chrustjovs uppstigande gick till.

Teorin om ”socialimperialismen” var en generaliserad form av Stalins ”teori”, född under 1930-talet, genom vilken motståndare inom partiet fördömdes som ”fascister” eller ”imperialistiska agenter” och ofta mördades. De reaktionära följderna av teorin var att Sovjetunionen och dess allierade inte försvarades mot imperialismen. I stället samarbetade Peking – efter den berömda träffen mellan Mao och Nixon 1972 – i tysthet med USA-imperialismen mot Moskva. Exempel på detta är kriget mot Vietnam 1979 i USA-imperialismens intresse, Kinas stöd till pro-imperialistiska UNITA mot MPLA:s regering i Angola eller deras stöd för de reaktionära mujahedin i Afghanistan mot PDPA och de sovjetiska trupperna efter 1979. En ideologisk återspegling av denna reaktionära politik var Maos ”teorin om tre världar”, enligt vilken världen var delad i tre delar: den första världen (de två supermakterna USA och Sovjetunionen), den andra världen (supermakternas allierade) samt den tredje världen. Detta begrepp rättfärdigade Pekings reaktionära stöd till högerinriktade, pro-amerikanska diktaturer, exempelvis shahens i Iran, Marcos regim i Filippinerna, Pinochets regim i Chile eller Bandaranaikes regering i Sri Lanka, där tusentals ungdomar slaktades under upproret 1971. Även om Albaniens stalinistiska diktator Enver Hoxha – och med honom många maoister som vände sig bort från Kina efter 1978 – senare avvisade ”teorin om tre världar”, behöll han det grundläggande, reaktionära begreppet ”socialimperialism”.

Den utbredda förvirringen i de maoistiska leden när det gäller den leninistiska teorin om arbetararistokratin hänger samman med avsaknaden av en materialistisk klassanalys. Medan en del fördömer den stora majoriteten av den vita arbetarklassen i de imperialistiska metropolerna som ”förborgerligad”, hävdar en annan del till och med att arbetararistokratin inte alls är arbetare (som Maoist International Movement), förnekar åter andra delar av maoismen (bland annat det tyska MLPD) i praktiken förekomsten av en arbetararistokrati som samhälleligt skikt. Båda delarna ignorerar Lenins korrekta tes att arbetararistokratin utgörs av arbetarklassens privilegierade, översta skikt, vars reproduktionskostnader betalas av de imperialistiska extraprofiterna – extraprofiter som härrör från den halvkoloniala världen liksom från proletariatets överutsugna skikt i själva metropolerna.

Efter splittringen mellan Sovjetunionen och Kina uppstod följande situation:
1. Kina var den svagare makten, dessutom hade Peking mindre materiella resurser för att finansiera byråkratier i andra stalinistiska partier.
2. De få pro-kinesiska partier som hade massinflytande led dessutom historiska nederlag (kommunistpartiet i Indonesien 1965, kommunistpartiet i Thailand i början av 1980-talet) eller drev i väg och anpassade sig till sin egen nationella bourgeoisie, vilken befann sig i konflikt med Peking, som exempelvis Communist Party of India (Marxist) i Indien. Det var hur som helst inget riktigt maoistiskt parti, utan inledningsvis ett vänster-stalinistiskt parti. Moskvas allians med Indien, och i samband med den kinesiska invasionen av Indien, förde till verkliga pinsamheter för varje parti som vände sig till Moskva eller Peking. Självständighet från Moskva och Peking var den bästa lösningen för CPI(M). Maoisterna i CPI(M) lämnade partiet och startade gerillakrig mot den indiska staten (naxaliterna). Olika händelser splittrade maoister som ansträngde sig att vara lojala mot Kinas kommunistparti: störtandet av Lin Biao (1971), Nixons besök i Peking (1972), fallet för de fyras gäng (1976) och Dengs uppstigande (1978).
3. Av den anledningen hade maoismen en mycket svagare internationell rörelse jämfört med Moskvas stalinism.
4. Eftersom Moskvas politik var rutten och saknade trovärdighet, liksom dess fredliga samexistens med imperialismen, kunde maoismen framstå som en attraktiv programmatisk/ideologisk modell för olika småborgerliga, revolutionära rörelser som exempelvis 68-rörelsen i väst, CPP/NPA i Filippinerna eller Sendero Lumínoso i Peru.
5. Dessutom blev maoismen attraktiv genom kulturrevolutionens inbördeskrigs-liknande förlopp i Kina, genom vilket Mao – efter befrielsekriget – för andra gången kunde framstå som revolutionär, kämpe och förment bekämpare av partiapparaten.
6. Även olika degenererade trotskister anpassade sig till maoismen genom att förkunna att den maoistiska teorin om den permanenta revolutionen och kulturrevolutionen var ett slags ”omedveten trotskism”.

Dessa bestämda historiska förutsättningar – ett radikalare utseende, mindre centraliserad byråkratisk kontroll från maktcentrumet i Peking – bidrar till att förklara maoismens olika schatteringar. I de imperialistiska staterna vann maoismen inget massinflytande, men finns fortfarande kvar som mindre organisationer. Där den representerade en makt med massinflytande i halv-koloniala länder antog maoismen antingen formen av ett reformistiskt parti eller en småborgerlig gerillarörelse.

Marxister är i enlighet med enhetsfrontens taktik alltid beredda att samarbeta med maoister i klasskampen mot arbetarklassens och de förtrycktas fiender. Givetvis måste trotskister i en sådan enhetsfront kunna försvara sig själva med tanke på de repressiva och även dödliga dåd som maoisterna – liksom andra stalinister – begått mot trotskister (och varandra). Det är likaså nödvändigt att förklara för maoisterna, bland vilka det finns många hängivna kämpar mot förtryck och utsugning, att deras teori och praktik är främmande för marxismen och utgör ett hinder för arbetarklassens och böndernas kamp för frigörelse. Förbundet för Femte Internationalen uppmanar dem att tänka igenom sina föreställningar, bryta med maoismen och ansluta sig till den autentiska marxismens led. Framåt mot Femte Internationalen!

2. Maoismen i Kina
Maoismen är en produkt av Kominterns degeneration. Anammandet av doktrinen om ”socialism i ett land” förde oundvikligen, som Trotskij förutspådde, till att Kominterns nationella sektioner drev i väg från ett internationalistiskt program mot en systematisk anpassning till nationella omständigheter. Maoismen är därmed ”stalinism med kinesiska egenskaper”. I Kina ägde denna anpassning rum under de sämsta tänkbara omständigheter; efterverkningarna av ett så fullständigt nederlag som en arbetarklass någonsin genomlidit och från vilket den kinesiska arbetarklassen – med avseende på politisk självständighet och självorganisering – ännu inte återhämtat sig.

Även om Mao Zedong, innan han blev bondeorganisatör i Guomindang, var ledande aktivist i den anti-imperialistiska och ungdomliga 4 maj-rörelsen, medgrundare av Kinas Kommunistiska Parti liksom under en tid också facklig organisatör vid kolfälten i Anyuan, utgjordes maoismens grundläggande erfarenhet som en bestämd politisk ideologi av efterverkningarna av den andra revolutionen, genom vilket den vita terrorn bokstavligen utrotade det kommunistiska partiets arbetarbas. Mao begav sig, liksom många andra, som överlevde det äventyrliga höstskördeupproret till bergen i Jinggangbergen. Såväl där som efteråt under uppbyggandet av rådsområdet Jiangxi utvecklade han och hans kamrater den karaktäristiska kombinationen av politisk och militär organisation, strategi och taktik, som vi känner som maoismen.
Denna process, genom vilken maoismens politiska program formulerades, sträckte sig över flera år och avslutade långvariga konflikter med partiets officiella hierarki och speciellt med Kominterns företrädare. Det återspeglade såväl den fysiska separationen från proletariatet i städerna liksom även de överlevandes praktiska prioriteringar i ett sparsamt befolkat område som ständigt hotades av angrepp från Guomindangs trupper. Maos stridskrafter förenade till en början överlevande medlemmar i det kommunistiska partiet och fackliga aktivister, vilka undkommit repressionen, rester av enheter i Guomindangs armé, som kommunisterna understött, bondeaktivister som mobiliserats för ”marschen mot norr”, liksom medlemmar av de spridda banden av fredlösa, vilka redan innan revolutionärernas ankomst hade en osäker tillvaro.

Verkligheten i Maos framväxande program var, samtidigt som man med läpparna bekände sig till den kommunistiska partiortodoxin, till exempel stadsproletariatets ledande roll, en systematisk anpassning till bondebefolkningens omständigheter och utgick från antagandet att de kommunistiska krafterna under lång tid måste överleva i landsbygdens isolering. De var som revolutionärer förpliktade till Kinas modernisering och automatiskt fientliga mot de traditionella och patriarkaliska strukturerna, vilka fortfarande var förhärskande. De satsade på ett program för en egalitär jordreform, avskaffande av traditionella hierarkier och arrenden och ett system för förvaltning genom byråd, vilka de kallade sovjeter. Praktiskt vände de sig så mycket som möjligt till ett borgerligt demokratiskt program.

Med tiden och med ankomsten av mer trupper, ofta ledda av kunniga och högt aktade befälhavare som Zhu De, Peng Dehuai och He Long, blev det en central uppgift för revolutionärerna att säkra sin egen försörjning; i det första ”baslägret” uppehöll sig i början bara 2 500 byinvånare, inom två år befolkades området av ungefär 50 000 revolutionärer. Efter införandet av en effektiv organisation och arbetsdelning skapades en helt annan relation mellan ”armén” och bondebefolkningen, som var vana vid att soldater vanligtvis misshandlade och stal mat. Vid samma tid var det enda sättet att organisera alla olika verksamheter med militära medel och med hjälp av kommunistisk partikader, vilka uppträdde som politiska kommissarier. Därigenom blev alla med tiden en del av ”Röda armén”.

Dessa inledande erfarenheter, som förstärktes av den katastrofala utgången av det av Komintern ledda upproret i Changsha 1930, bekräftade Maos tro att revolutionärerna inte bara kunde överleva på landsbygden utan också utvidga sina krafter och sitt inflytande om de koncentrerade sig på landsbygden i stället för städerna. Den strategin, tillsammans med det därpå grundade programmet, liksom den taktik som var nödvändig för att genomföra den, antogs inte som officiell linje av partiet förrän efter nederlaget för den av Sovjetunionen stödda ledningen på konferensen i Zunyi i januari 1935. Vid den tiden hade den organisatoriska tekniken och de politiska procedurerna, vilka i början skulle säkra överlevnaden, förhärdats till en systematisk politisk praktik.

Den blev senare känd som ”masslinjen”, ett begrepp genom vilket partikadern skolades att ”systematisera” och ”koncentrera” massornas spridda och osystematiska idéer och formulera dem som tydliga politiska riktlinjer och lösningar. Även om Maos formulering ”från massorna till massorna” innebar att partipolitiken är ett uttryck för folkviljan, undergrävdes den av kaderns roll i populariseringen av partiprogrammet, liksom ”systematiseringen” av varje idé från folket som av den bedömdes som lämplig. Inte desto mindre utgjorde detta ett radikalt, även revolutionärt brott med en tradition i vilken de breda folkmassornas tankar och strävanden inte räknades. Samtidigt politiserade denna process också de breda massorna och attraherade framtida kadrer vars idéer låg närmast partiets och hade genuina rötter i bondesamhället.

Först efter avslutandet av den långa marschen och upprättandet av den säkra basen i Yenan försökte sig Mao på en kodifiering av sina politiska idéer. Till sin kärna kan dessa karaktäriseras som voluntarism och filosofiskt som idealism. Samtidigt som överlevnaden i basområdena och under den långa marschen utan tvivel krävde hängivenhet och heroiskt engagemang, drog Mao ur dessa erfarenheter en överdriven tro på viljekraftens möjligheter att i praktiken övervinna alla materiella hinder. Dessutom kom han till den falska slutsatsen att det kommunistiska partiet lika väl kunde byggas upp med en bondebefolkning som bas som en arbetarbas i städerna.

Ur dessa två fel härledde han ett tredje: partiet som organisation eller institution kan överta arbetarklassens historiska roll. Även om Mao började med studier av marxismens filosofiska aspekter – med hjälp av stalinistiskt präglade sovjetiska läroböcker – liksom att hålla föredrag om materialism och dialektik, visade hans senare upptäckt att Kina hade en stor fördel av att vara ”fattigt och tomt” och att de kinesiska bönderna var ”som en ren vit sida, på vilken de vackraste tecken kan skrivas”, alldeles tydligt hade en otillräcklig förståelse av marxismens metod. Vid samma tid uppmuntrade den hårda verkligheten i Yenan partiet och armén att grunda en rudimentär statsapparat. Den krävde också en yttersta politisk instans: en Bonaparte – vars roll Mao Zedong villigt tog på sig.

Vid ingen punkt i maoismens utveckling och konsolidering fanns det någon insikt om eller något program för att bygga upp demokratiskt kontrollerade arbetarorganisationer, vilka kan leda kampen mot kapitalismen liksom utgöra grunden för den framtida revolutionära arbetarstaten. I själva verket – bortsett från erkännandet av klassernas och olika klassintressens existens i samhället och imperialismen som världssystem – spelade marxismen, uppfattad som en analys av kapitalismen och som program för dess internationella störtande och ersättande av en internationellt planerad ekonomi under arbetarrådens kontroll, ingen egentlig roll i maoismen, vars program representerar stalinismens sammansmältning med revolutionär kinesisk nationalism.

Internationellt förde Nazi-Tysklands framträdande till en förändring av Kommunistiska Internationalens kurs. Ultravänsterpolitiken från tredje perioden övergavs. I Kina präglades den av katastrofala, militära äventyrligheter liksom en sekteristisk politik som drevs av en från Kreml ditsatt partiledning i Kinas kommunistiska parti, vilken uppehöll sig underjordiskt i Shanghai. I stället förde Stalin fram strategin med folkfronter. I den nya konflikt som uppstod med Japan, som ockuperade Manchuriet 1931 och därmed hotade att tränga in i centrala Kina, reproducerades denna politik för klassamarbete i strategin med ”de fyra klassernas block”, vilken fick förskräckliga följder redan i mitten av 1920-talet. I det avseendet är det betecknande att Mao Zedong var den av de sista kommunistiska ledarna som gav upp sitt samarbete med Guomindangs regering i Wuhan som påstods stå till ”vänster”.

Maos övertagande och användning av folkfrontens strategi i form av ”den andra enhetsfronten” med Guomindang i kriget mot Japan är ändå inte något bevis för ett slaviskt underordnande i förhållande till Moskva. Den utgör en tillfällig överensstämmelse mellan Maos föredragna strategi och Stalins. I och med krigets utbrott 1937 hade Mao, samtidigt som han behöll sin egen geografiska bas i Yenan, helt underordnat sina styrkor Chiang Kai-sheks befäl. Medan den antog formen av ”anti-imperialistisk enhetsfront”, vilken utvecklats av Komintern i dess revolutionära period, skilde den sig till sitt innehåll. I stället för att varna den kinesiska arbetarklassen och bönderna för den oundvikliga otillräckligheten i Chiangs ledarskap, höjde Mao sig själv till skyarna. Det finns ingen orsak att tro att det var vare sig naivitet eller cynisk beräkning, eller ens att Mao inte hela tiden förväntade sig förräderi från Chiang, och inte hade för avsikt att vända sig mot denne när tiden var mogen. Felet låg i försummelsen att inte övertyga arbetarklassen och bönderna om nödvändigheten att utveckla sina egna stridskrafter. Kombinationen av Maos förlitan på gerillakrig och folkfrontens politiska strategi gav upphov till begreppet ”folkkrig”, vilket skulle bli en huvudingrediens i ”maoismen”.

”De fyra klassernas block” inskränkte sig inte till kriget mot Japan. Det utvidgades också till det föreslagna regeringsprogrammet för ”nydemokratin” – den maoistiska motsvarigheten till den ”kapitalistiska” utvecklingsfas som i det stalinistiska etappschemat framställdes som en nödvändighet. Det definierades ingen tidsram för hur länge denna ”fas” skulle vara, men det ska påpekas att modellen för den ”socialism” som skulle följa på denna fas var fastställd av Sovjetunionen. Efter Japans nederlag behöll Mao sin uppmaning att bilda en folkfrontsregering. Chiangs förräderi gav emellertid upphov till sprickor i Guomindang. Mao hälsade varje del som bröt sig loss från Chiang som den ”nationella bourgeoisien”. Detta beredde vägen för en koalitionsregering med de element som övergett Guomindang på grundval av ett program för kapitalistisk utveckling efter ”befrielsen” 1949, det vill säga en folkfrontsregering.

Oavsett deras subjektiva avsikter fick Koreakrigets utbrott, liksom försöken från det på ön Taiwan stationerade Guomindang att uppmuntra till uppror på fastlandet, det kinesiska kommunistpartiet att abrupt genomföra en vänstersväng mellan 1951 och 1953. Under den tiden genomdrev partiet jordreformen liksom en byråkratisk nationalisering av vad som fanns kvar av privat industri. Efter att den övertagit kontrollen över industri och handel och brutit godsägarnas makt i samhället, införde regeringen ett system med planering som var utformat efter den sovjetiska modellen. Från den punkten kan man tala om att kapitalismen ersattes av en byråkratisk planekonomi och att Kina blev en degenererad arbetarstat. När besluten om den ekonomiska utvecklingens inriktning nu blev en angelägenhet för regeringens politik splittrades partiledningen. Medan alla i början var eniga om att anamma den enda existerande modellen för ”socialistisk ekonomisk utveckling”, det vill säga kopierandet av de sovjetiska femårsplanerna, gav frågan om förhållandet till den övervägande bondebefolkningen liksom utvecklandet av en lätt industri upphov till oändliga fraktionsstrider.

Handelsembargot under USA:s ledning och det bestående hotet om militära angrepp kom Maos voluntarism, och hans till övervägande del utopiska hållning, honom hela tiden till att överskatta den möjliga hastigheten i den ekonomiska utvecklingen och att avlägsna sig alltmer från verkligheten när det stod klart att många erfarenheter från Sovjetunionen inte var användbara i Kina. Hans motståndare talade för större anpassning till ”marknadskrafterna” i jordbruket och den lätta industrin i städerna, vilket om den genomförts hade ökat produktion och företagande men oundvikligen också främjat uppkomsten av borgerliga och småborgerliga krafter. De två fraktionerna var oförmögna att utveckla en balanserad och optimal utveckling av Kinas produktivkrafter på grundval av doktrinen om ”socialismen i ett land”, utan tävlade under två decennier med varandra utan att någon uppnådde en definitiv seger. Inte desto mindre bidrog denna kamp mot alla som senare kom att betecknas som ”kapitalistfarare” till bilden av Mao som vänster.

Under fraktionskampens gång försökte Mao att övervinna den sovjetiska modellens långsamma utveckling genom en decentralisering av industrin med ”det stora språnget framåt”, liksom med massmobilisering av bönderna i ”rörelsen för folkkommuner”. Detta förde Kina till randen av katastrof liksom hungersnöd. Vid samma tid drogs den sovjetiska hjälpen in, genom vilket Maos motståndare övertog rodret. De införde ett visst mått av ”ekonomisk hushållning” genom att tillåta en återgång till marknadsekonomiska krafter på landsbygden. I en kampanj inom partiet mot sina motståndare teoretiserade Mao sitt påstående att socialismens snabba utveckling måste åtföljas av konstant mobilisering av massorna mot myndigheter och institutioner, eftersom dessa alltid tenderar att ha en konservativ förkärlek för ett långsammare utvecklingstempo. Han hänvisade till denna teori som ett program för ”permanent revolution”. Samtidigt som Maos användning av detta begrepp skiljer sig i grunden från Marx (1851) eller från Trotskijs – båda använde denna teori för att beskriva nödvändigheten av att proletariatet tar ledningen i kampen för borgerlig demokrati och samtidigt driver på en revolutionär rörelse för socialismen – stärkte även det Maos rykte som revolutionär.

Vid samma tidpunkt förklarade han att inställandet av det sovjetiska stödet var ett kontrarevolutionärt angrepp från Sovjetunionen, som efter Stalins död förvandlats till ”statskapitalism”. Med det som utgångspunkt generaliserade han det till att angripa Chrustjovs politik med ”fredlig samexistens”, och beskylla Moskvaledningens ”revisionism” för de reformistiska program som kunde återfinnas i hela världen hos de mot Moskva trogna kommunistpartierna. Detta angrepp ledde till en splittring inom den kommunistiska rörelsen världen över eftersom Mao representerade en fortsättning av ett revolutionärt angrepp i det egna landet liksom stöd till den världsomspännande anti-imperialistiska kampen. Det är inte överraskande att de officiella kommunistiska partiernas otvivelaktigt reformistiska program ledde till att Maos inriktning anammades av ”vänsterorienterade” strömningar och ledde till bildandet av ”prokinesiska” kommunistiska partier i många länder. Det gjorde ”maoismen” också till en makt utanför Kinas gränser.

Inom Kina ledde de åtgärder som tillgreps för att komma till rätta med krisen i industrin och jordbruket – vilken lett till hungersnöd i början av 1960-talet – återigen till en ökad tillväxt av marknadskrafterna. Detta ledde till att en majoritet inom det kinesiska kommunistpartiets ledning motsatte sig Maos vidare uppmaningar till ökad men decentraliserad ekonomisk utveckling. Denna majoritet visade sig dock vara oförmögen att avsätta Mao, eftersom hela regimens legitimitet var starkt förbunden med kulten kring Maos person. Det var denna noggrant odlade personliga status som tillät Mao att inleda ett motangrepp, i vilket han appellerade till krafter utanför partiet. Detta var den sanna innebörden av ”den stora proletära kulturrevolutionen”, vilken var allt annat än en försenad vändning mot behovet av direkta arbetarmobiliseringar för att ta makten, utan snarare en sista ansträngning från Mao för att påtvinga sitt program genom iscensatta massmobiliseringar.

Efter ett och ett halvt decennium av enpartidiktatur är det inte överraskande att den yngre generationen av studenter reagerade upphetsat på Maos uppmaning att ”bombardera högkvarteret”. Detta våldsamma angrepp, kombinerat med politiskt stöd från ledningen för Folkets befrielsearmé under Lin Biao, räckte för att tvinga fram en reträtt från Maos motståndare och säkrade åtminstone ett partiellt genomförande av politiken med decentraliserad industrialisering, som understöddes av armén. När ändå stora mängder arbetare i viktiga urbana centra som Shanghai och Wuhan började mobilisera också mot regimen, ställde byråkratins olika intressegrupper sina skillnader åt sidan och stödde återställandet av ordningen genom Folkets befrielsearmé. Slutresultatet av ”kulturrevolutionen” blev ett byråkratiskt dödläge och införandet av krigslagar i Kina.

Regimens legitimitet säkrades också under dessa omständigheter av ”ordförande Maos” centrala betydelse, hans överlägsenhet gentemot de andra partiledarna, även när hans kvarvarande makt i verkligheten utövades av ledarna för den maoistiska fraktionen kring Jiang Qing och ”de fyras gäng”. Efter Maos död i september 1975 blev Hua Guofeng utnämnd till partiledare. Nästan samtidigt, 1976, rehabiliterades Deng Xiaoping, som förvisats. Hua avsattes, ”de fyras gäng” greps och Maos långvariga motståndare i partiet kom oemotsagda till makten.

3. Maoismen utanför Kina
Mot bakgrund av USA:s blockad mot Kuba, eskaleringen av kriget mot Vietnam och ökningen av kampen för självständighet, särskilt i Afrika, är det inte förvånande att beundran för maoismen och dess efterföljare ökade bland anti-imperialistiska krafter i världen.
Kinas demonstrerade förmåga att motstå USA:s blockad och uppenbarligen inte bara återuppta en tidigare bankrutt ekonomi, utan att utveckla en modern, avancerad industriell ekonomi, som med sin betoning av den potentiella styrkan och kreativiteten hos de stora folkmassorna – vilken imperialisterna ansåg vara ”efterbliven” eller ”outvecklad” – gav maoismen stor prestige och etablerade en programmatisk modell för revolutionärer i sådana länder.

Till skillnad från maoismen, som uppstod genom att urbana revolutionärer tvingades etablera sig i isolerade områden på landsbygden, har dess ”utländska” imitatörer i allmänhet frivilligt riktat sig till bönderna som ett medvetet politiskt alternativ till städernas arbetarklass. Maos lovprisande av bondelivets dygder, som förstärktes genom rådet till de röda gardena att ”lära av bönderna”, uppmuntrade ett antal nationalistiska och populistiska revolutionärer att överge städerna och universiteten och grunda sina egna ”sovjetiska basområden”.
På grund av att jordfrågan blev en brännande fråga i många länder kunde sådana strömningar anpassa den av Mao formulerade politiska och organisatoriska tekniken i länder som Peru, delar av Indien, Nepal, Indonesien och Filippinerna och etablera sig som betydande krafter. I sin mest extrema form, vilket röda khmererna i Kambodja illustrerar, har maoistiskt inspirerade intellektuella utifrån sin inriktning mot bönderna extrapolerat en anti-urban nihilism, vilken förde till ett fullständigt reaktionärt program för avurbanisering och slaktandet av hundratusentals.

Vid första anblicken är det svårt att förklara tillväxten av stora maoistiska partier i avancerade imperialistiska länder som inte uppvisar några av Kinas särdrag. Maos kombination av fördömanden av den klassamarbetspolitik som de byråkratiska, mot Moskva lojala kommunistpartierna och de stora reformistiska partierna å ena sidan förde, och motståndet mot imperialismen, särskilt den USA-amerikanska, å andra sidan, och hans deklaration att ”det är rätt att göra uppror” kunde väcka sympati bland ungdomar och i antikrigsrörelserna i slutet av 1960-talet.

Detta gällde särskilt i länder med en stark sekteristisk tradition, som Italien och Tyskland, där fascismen praktiskt taget hade utplånat det revolutionära arvet och arbetarorganisationer återupprättades på grundval av program för klassamarbete. Maoismens avsaknad av taktiska medel för att orientera sig mot arbetarmassorna, för att i stället orientera sig mot krafter utanför arbetarklassen, och dess förhärligande av voluntarismen hos en självutnämnd revolutionär förtrupp, attraherade ett stort antal ungdomar som rörde sig åt vänster, vilka redan var influerade av anarkismen eller tredje periodens stalinism. Resultatet blev stora, i allmänhet ungdomliga, centristiska organisationer, vilka ofta ökade i antal med stigande nivåer i klasskampen, ​​men som småningom vände sig mot arbetarklassens massorganisationer.

Sådana organisationer tenderar att tunnas ut under effekterna av statligt förtryck och isolering från arbetarmassornas organisationer, medan de senare behöll sin förankring i arbetarklassen – även när de förhandlade fram kompromisser mot bakgrund av de ekonomiska kriserna på 1970-talet. Maoister runt om i världen led också av resultatet av vändningarna i den kinesiska utrikespolitiken som stödet till den lankesiska regeringens undertryckande av ett maoistiskt inspirerat uppror, det tidiga diplomatiska erkännandet av Pinochets regim i Chile och som slutprodukt Maos närmande till Nixon och det öppna stödet till USA:s utrikespolitik. Icke desto mindre etablerade de en kader, liksom en politisk och intellektuell tradition med rötter i en sekteristisk politisk metod som utövade ett betydande inflytande på efterföljande generationer.

Inledningen av en ny period av historisk kris för den globala kapitalismen skapar ett nytt sammanhang för den fortsatta utvecklingen av maoismen och dess utlöpare. I ett ökat antal länder har jordfrågan blivit ännu mer akut när multinationella jordbruksföretag och till och med suveräna nationer försöker köpa upp mark som för närvarande ägs och/eller brukas av bondebefolkningen. Under sådana omständigheter kan maoistiskt inspirerade försök till motstånd genom en kombination av politisk mobilisering och gerillakrigföring lätt få genomslag. Centralt statligt stöd till ”jordrövare” kommer ofta att skapa förhållanden som liknar dem i Kina på 1930-talet. Det kommer därför att bli nödvändigt för revolutionära arbetarorganisationer som är baserade i städerna att formulera ett program för detta. Det måste innefatta försvaret av böndernas rättigheter med krav på bortdragande av statsmakterna och kopplas till kravet på bildandet av demokratiskt organiserade bonderåd – men inte en administration inrättad som ett ”parti” – som i samverkan med arbetarnas råd kan tjäna som grunden för en arbetar- och bonderegering. Denna regering måste vidta åtgärder för att socialisera jorden, samt integrera jordbruket i utvecklingen av en planekonomi som täcker hela landet.

I den imperialistiska världen kan de officiella arbetarorganisationernas misslyckande att effektivt försvara arbetarnas intressen mot vågen av angrepp också skapa förutsättningar där organisationer och politiska strömningar med rötter i maoismens ideologiska tradition kan vinna trovärdighet och få inflytande. Här kommer den avgörande frågan för revolutionärer att vara den korrekta tillämpningen av enhetsfronten gentemot arbetarnas massorganisationer och deras ledare. Detta måste byggas kring krav som å ena sidan är väsentliga för att försvara arbetarnas intressen, å andra sidan försöka organisera och mobilisera massan av arbetare – självständigt eller, om nödvändigt, till och med mot deras ledare och motsätta sig alla strategier som effektivt håller kvar massan av arbetare under de befintliga ledarskapens kontroll.