Innehåll
1. Introduktion
2. Arbetarklassen och politiska partier
3. Reformistiska partiers strategi
4. Revolutionär taktik gentemot reformismen
5. Arbetarregeringen

1. Introduktion

Grunderna till den marxistiska kritiken av reformismen utarbetades av de som grundade och utarbetade den vetenskapliga kommunismen. Marx och Engels lade denna grund vid tiden för Kommunisternas Förbund i dess berömda manifest.

De utvecklade kritiken i kampen inom första internationalen och i sina meningsutbyten med ledarna för den tidiga tyska socialdemokratin (SPD).

Rosa Luxemburg fortsatte arbetet i kampen mot revisionismen inom SPD och andra internationalen. Lenin gjorde detsamma i den ryska socialdemokratin och i andra och tredje Internationalen. Trotskij, som deltog i dessa strider, utvecklade ytterligare kritiken av reformismen under 1920-talet och i samband med byggandet av Fjärde Internationalen.

Vi ansluter oss till detta revolutionära arv som förkroppsligas i dessa organisationers pamfletter, resolutioner och teser under deras revolutionära perioder, och som exemplifieras av deras praktik.

Politiken och praktiken hos de huvudgrupperingar som idag gör anspråk på att tillhöra trotskismen, eller framställer sig som efterföljare till Trotskijs Fjärde Internationalen (FI), förkroppsligar i verkligheten en helt annan tradition som har sitt ursprung i perioden 1948-53. Detta var perioden för trotskismens centristiska degenerering. Inom områdena för teoretisk analys, programmatiska bedömningar, politiska perspektiv och taktik har epigontraditionen helt och hållet reviderat Trotskijs och hans stora föregångares arbete.

Den degenererade trotskismens ”pablistiska” och ”antipablistiska” flyglar har upprepade gånger, både på ett opportunistiskt och sekteristiskt sätt, bevisat att de är oförmögna att återupptäcka och bekräfta de centrala grundsatserna i det leninistiska och trotskistiska programmet beträffande reformismen. Från slutet av 1940- till slutet av 1960-talet fullföljde båda fraktionerna i Fjärde Internationalen – internationella kommittén och internationella sekretariatet – en grovt anpasslig och försonlig inställning till socialdemokratin.

De dramatiska händelserna under slutet av 1960- och i början av 1970-talet – demonstrationer och upplopp bland studenterna, de militanta antikrigsrörelserna, de italienska, brittiska och framför allt franska arbetarnas masstrejker – ledde Fjärde Internationalens degenererade fragment till att kraftigt revidera sina ståndpunkter i fråga om socialdemokratin.

Grupperingarna med trotskistiskt ursprung, som så gott som alla hade varit engagerade i ”djup entrism” vid något tillfälle under 1950- och 1960-talet, avvek från sin tidigare politik av politisk anpassning till reformismen mot uppfattningen att de reformistiska partierna inte hade någon förbindelse alls med proletariatet.

Början och mitten av 1970-talet bevittnade en vändning mot att ”bygga partiet”, vilket vanligtvis åtföljdes av en inställning till socialdemokratin som var lika blind, ensidig och taktiskt oduglig som den föregående hade varit trubbig och likvidatorisk.

I sitt sökande efter element som inte var korrumperade av reformismen såg dessa centristiska grupperingar omväxlande mot militanter från verkstadsgolvet inom fackföreningarna, mot studenterna eller mot kvinnorörelsen för att hitta en grund för revolutionär politik. Socialdemokratin förklarades vara antingen död eller ohjälpligt borgerlig. Försök gjordes att gå vid sidan av den, strunta i den helt och hållet eller ta död på den med förbannelser på ett sätt som påminner om Kominterns ”tredje period”.

Ändå överlevde reformismen stormen av spontan militans från arbetarklassen. I Frankrike steg det ”döda” SFIO i form av Mitterands socialistparti som fågel Fenix ur askan av valfiaskona i slutet av 1960-talet. I Italien överlevde det eurokommunistiska PCI strejkvågorna och uppsvinget för fabriks- och verkstadsorganisationer efter 1969. I Storbritannien klev labourpartiet upp till makten på ryggen av den fackliga militansen 1971-74 och tog itu med att avmobilisera den, och berövade den all revolutionär potential.

Givetvis överlevde reformismen också förbannelserna och den abstrakta propagandan från vänstercentrismen. Dessutom blev ”ungdomsavantgardena” äldre och ”klokare”. De ”inofficiella rörelserna” byråkratiserades och följaktligen byggdes inte de revolutionära partierna. Istället splittrades grupperna.

Även om de tidigare hade föreställt sig att de var på väg att lyckas, föll de sönder och gick tillbaka. Likt bakfulla rumlare vände ”trotskisterna” ryggen åt självsvåldet i sin taktik efter 1968 och återvände till vad de nu uppfattade som den nyktrare taktiken från perioden före 1968. När de återvände till de reformistiska partierna svansade de i verkligheten ofta efter de nu medelålders ungdomarna, kvinnorna, fredskämparna och den ”nya vänsterns” fackliga karriärister.

Denna inriktning frambringade än en gång en analys av socialdemokratin som var lik den från perioden före 1968. Den visade sig vara lika ensidig och värdelös som den abstrakta ”vänsterpropagandan” hade varit. Den degenererade ”trotskismen” från de tjugo åren efter 1948 kunde endast erbjuda ett recept för likvidering av ”1968 års barn” in i socialdemokratin.

Under 1990-talet har socialdemokratins vändning högerut i hela Europa, när den strävar efter att anpassa sig till den nyliberala ”verklighet” som skapats av Thatchers och Reagans decennium, framkallat ytterligare en omgång av förvirring. De som i likhet med brittiska Militant Labour under årtionden betraktade det brittiska labourpartiet som ett verktyg för socialism, påstår nu att högerflygelns ledare Tony Blair har omvandlat det till ett helt igenom borgerligt parti.

Denna analys orsakas lika mycket av deras eget misslyckade perspektiv som av Blairs New Labour. Å andra sidan råder det ingen brist på ”trotskistiska” centrister som fortfarande, djupt nedbäddade i de reformistiska partierna, hävdar att ”deras tid kommer” och att reformismens nuvarande högervridning bara innebär att de måste hålla huvudet ännu lägre.

En radikal brytning med hela denna tradition är oundgänglig. Det inbegriper i hög grad ett återvändande till bolsjevismens och trotskismens gamla och oförfalskade ”tradition”, vars metod tillämpad på dagens förhållanden kan frambringa ett program, en strategi och en taktik som kan besegra reformismen i de stora strider som skymtar när vi närmar oss det nittonde århundradets krishärjade sista år.

2. Arbetarklassen och politiska partier

Politiska partier är organiserade organ som har till syfte att uttrycka gemensamma sociala intressen och politiska uppfattningar beträffande statens, samhällets och ekonomins organisation. Därför strävar sådana partier efter att direkt utöva statsmakten eller övervaka utövandet av den. I klassamhället återspeglar dessa gemensamma intressen nödvändigtvis klassintressen.

För marxister avgörs den politiska karaktäriseringen av ett politiskt parti ytterst genom vilken klass intressen det objektivt försvarar, oavsett partiledarnas eller medlemmarnas subjektiva idéer, strävanden eller sociala ursprung. I det kapitalistiska samhället, uppdelat som det är mellan huvudklasserna bourgeoisien och proletariatet, tar sig detta uttryck i försvar av eller motstånd mot den borgerliga staten och det privata ägandet av produktionsmedlen. Varje parti som i praktiken försvarar denna stat och denna privategendom är ett borgerligt parti.

Eftersom varje klass inte är begränsad till ett parti kan en given klass uppenbart ha olika konkurrerande ”förtrupper”, aspiranter på dess faktiska ledarskap. Eftersom klasser inte är homogena utan består av olika delar vars intressen kan stå i motsättning till varandra, har dessutom den öppna identifikationen mellan partier och klasser en tendens att bli otydlig. Härskande klasser som är minoriteter måste dessutom vila på en massbas, som den mobiliserar för att försvara sig.

Detta gör det nödvändigt med kompromisser i fråga om sekundära programmatiska frågor och detta återspeglas ideologiskt. Således kan inte borgerliga partier, åtminstone sedan införandet av allmän rösträtt i de imperialistiska länderna (och i de halvkolonier som har borgerligt demokratiska system), uteslutande eller ens huvudsakligen bestå av medlemmar av bourgeoisien, utan måste som sin massbas inkludera element ur underordnade klasser, städernas småbourgeoisie, bönder och arbetare som inte är klassmedvetna. Dessutom framträder en särskild kast av borgerliga politiker, knutna till de ”lärda” yrkena, för att tjäna bourgeoisien.

Det breda spektrum av politiska partier som öppet försvarar borgerlig privategendom förklaras av dessa bestämmande faktorer i rörelse, dvs i konflikten mellan krafter ur antagonistiska klasser i en kontext av det kapitalistiska systemets egna motsättningar, dess krig och ekonomiska kriser. Konservativa, liberala och fascistiska partier försvarar alla den borgerliga samhällsordningen men på sätt som skiljer sig åt och är beroende av rytmen i kapitalismens utveckling och klasskampen.

Beträffande det fascistiska partiet kan försvar av borgerlig privategendom i dess helhet, som grunden för det kapitalistiska samhällets produktionsförhållanden, medföra politisk expropriering av bourgeoisiens egna politiska partier från fascisternas sida, vars sociala bas är småborgerlig och trasproletär. Fascismen kan dessutom vara förenad med materiell expropriering av element ur bourgeoisien för att bättre genomdriva intressena hos monopolen och finanskapitalet.

Trots all sin pseudoradikalism och sitt utrotande av borgerlig demokrati är fascismens ideologi, med Trotskijs ord, ett kemiskt rent destillat av imperialismen, bestående av alla ruttna ångor från det sönderfallande borgerliga samhället. (L. Trotsky, The Struggle Against Fascism in Germany. New York 1971, s. 284)

Även om olika politiska partier, med skiftande social bas, kan tjäna bourgeoisiens intressen, så har de alla en sak gemensamt. I regeringsställning är de tvingade att agera inom ramarna för och försvara den borgerliga staten. Medan småborgerliga eller aristokratiska, liberala eller fascistiska politiker kan regera, härskar bourgeoisien genom sin stat. I den slutgiltiga analysen är sådana regeringars klasskaraktär alltid borgerlig. Som vi skall se kan detta också gälla för partier vars sociala massbas är arbetarklassen.

I de länder där en majoritet av befolkningen är proletär tvingas bourgeoisien ”köpa” proletariatet för att det ska acceptera sin fortsatta utsugning:

”I ett utvecklat kapitalistiskt samhälle, under en ’demokratisk’ regim, lutar sig bourgeoisien för stöd primärt mot de arbetande klasserna, som hålls i styr av reformisterna. I sin mest fulländade form finner detta system sitt uttryck i Storbritannien under såväl labourregeringens som de konservativas administration.” (Ibid, s. 158)

En relativt förmögen kapitalism avsätter delar av de överprofiter den erhåller från imperialistisk utsugning för att kunna medge tillräckligt med omedelbara reformer för att göra det möjligt för arbetarnas ledare att ”köpas” och fungera som borgerliga agenter. I USA har det amerikanska finans- och monopolkapitalets rikedom och världsdominans sedan första världskriget varit sådan att arbetarledarna, byråkraterna i AFL-CIO, har lyckats binda proletariatet till ett öppet borgerligt parti, demokraterna, och till kapitalistiska politiker som är ”arbetarvänner” – sådana som Hubert Humphrey och Edward Kennedy. En liknande situation existerade i Storbritannien mellan 1869 och 1900, under den brittiska kapitalismens oinskränkta hegemoni på världsmarknaden.

Liberaler och demokrater
Sådana partier som 1800-talets liberaler, eller våra dagars demokrater i USA, är inte, trots att de kan ha ett betydande inslag av sociala reformer i sina program för att underbygga sina anspråk på att vara ”demokratiska”, vad vi skulle karaktärisera som ”reformistiska partier”. Deras framgångar är baserade på en begränsning av arbetarklassens medvetenhet om sina egna intressen till en rent ekonomisk nivå, dvs dess misslyckande med att uppnå politiskt klassmedvetande. Situationen är annorlunda med de partier – socialdemokratiska partier, labourpartier och stalinistiska partier – som vi karaktäriserar som ”reformistiska”. För att förstå betydelsen av denna skillnad är det nödvändigt att på nytt bekräfta den marxistiska analysen av proletärt medvetande och dess utveckling.

Proletariatet skapas som en objektiv klass av kapitalismens utveckling. Det är en avgörande produktivkraft i det kapitalistiska produktionssättet. Det var inom kapitalismens produktionsförhållanden som Marx lokaliserade den fundamentala orsaken till varför proletärer kunde vara mottagliga för en ideologi som accepterade det borgerliga samhället inte bara som sakernas ”naturliga ordning”, utan ett samhälle där de kunde förverkliga sina egna intressen. Roten till detta var den synbarliga jämlikheten mellan löneavtalets parter, arbetare och kapitalist:

”Alla uppfattningar om rättvisa som omfattas av både arbetare och kapitalist, alla mystifikationer av det kapitalistiska produktionssättet, alla kapitalismens illusioner om frihet, alla vulgära ekonomers apologetiska knep, har som sin grund den framträdelseform [löneformen] som diskuterats ovan, som gör den verkliga relationen osynlig, och för ögat verkligen framställer denna relations raka motsats.” (K. Marx, Capital. Harmondsworth 1976, vol. 1, s. 680)

Den enskilde arbetaren är emellertid i verkligheten alltför svag för att ens garantera att arbetskraften verkligen byts mot ett motsvarande värde i lön. Mycket tidigt i sin tillvaro är därför arbetarklassen tvingad att anamma kollektiva organisationsformer för att åtminstone genomdriva ett mer jämlikt utbyte. Den kontinuerliga upprepningen av denna kamp, detta ”gerillakrig” som Marx kallade det, frambringar permanenta organisationer, fackföreningar, som utgör ett första steg mot proletariatets organisering som en klass ”i sig”.

Denna organisering av klassen blir ett viktigt första steg mot dess organisering ”för sig”, mot medvetandet om sig själv som klass. Detta innebär ändå inte på något sätt ett fullständigt avvisande av kapitalismen. Varje framgång i förbättrandet av löner och villkor kan faktiskt förstärka tron på att arbetarklassen kan försonas med kapitalismen.

Facklig verksamhet erkänner, samtidigt som den framhäver arbetarklassens existens, bara denna klass som en av kapitalismens ekonomiska kategorier, inte som en klass vars historiska intressen ligger i kapitalismens utplånande. Som sådana kan fackföreningar vara och är ofta antisocialistiska. Lenin betonade entydigt och korrekt detta i den berömda och ännu omtvistade passagen i Vad bör göras?: ”den spontana arbetarrörelsen är tradeunionism, är Nur-Gewerkschaftlerei, och tradeunionism betyder just att arbetarna ideologiskt förslavas under bourgeoisin.” (V.I. Lenin, Valda verk i tio band. Vol. 2. Moskva/Göteborg 1982, s. 44)

Det är med nödvändighet så att detta förslavande starkt försvagas där bourgeoisien genom kraven från sitt system tvingas att motsätta sig fackföreningarnas försök att förbättra löner och förhållanden. Där bourgeoisien använder alla krafter som står den till buds, inklusive statens makt, för att framtvinga högsta möjliga utsugningsnivå, begränsar klassens levande erfarenhet accepterandet av borgerlig ideologi.

Omvänt kan detta, där bourgeoisien kan medge arbetarklassen eller viktiga delar av den reformer, förstärka den borgerliga ideologins dominans över arbetarklassen. Själva ”framgången” för facklig verksamhet i vinnandet av reformer leder dessutom till skapandet av en kast med förhandlingsspecialister inom arbetarrörelsen, fackföreningsbyråkratin. Denna kast förlitar sig för sin sociala existens på kapitalismens fortsatta existens och dess politik är klassamarbete med bourgeoisien.

Den har inget inneboende behov att skapa sitt eget politiska parti. Där dess intressen eller dess medlemmars intressen kräver regeringsåtgärder, är den nöjd med att bilda allianser med delar av bourgeoisien som definieras som ”progressiva” eller ”arbetarvänner”.

För att en sådan situation ska kunna upprätthållas under en längre period krävs emellertid en kapitalism som är så förmögen och som har så stora fördelar gentemot sina rivaler, att den kan kosta på sig att systematiskt ”köpa” både arbetarklassens ledare och betydande delar av själva klassen. Detta var/är fallet med 1800-talets Storbritannien och nutidens Förenta Staterna.

Arbetarbyråkratin
Under sådana omständigheter är det inte bara byråkraterna som blir ”köpta” av bourgeoisien. Hela skikt av arbetarna själva, speciellt yrkesarbetarna i strategiskt viktiga industrier eller industrier som genererar profiter över de genomsnittliga som ett resultat av imperialistisk dominans över världen, kan av bourgeoisien mutas med löner och villkor som är högre än genomsnittet.

Detta kan leda inte bara till relativ social passivitet från deras sida utan också till uttalat stöd för en imperialistisk politik och identifiering med den imperialistiska statens intressen både mot arbetare av annan nationalitet och faktiskt också mot andra delar av proletariatet i ”deras eget” land. På detta sätt bildar arbetarbyråkratin och ”arbetararistokratin” tillsammans ett mäktigt transmissionsbälte för borgerlig ideologi ända in i arbetarklassens hjärta, in i dess bäst organiserade delar.

Ändå är inte en sådan utveckling utan sina egna motsättningar. Framgångarna med facklig organisering bland ”aristokratiska” skikt utgör en modell för andra skikt som därav lär sig betydelsen av organisering, kollektiv handling och solidaritet, eftersom även ”aristokraterna” måste tilltvinga sig sina privilegier från bourgeoisien. På samma sätt leder kapitalismens inre utveckling till att tidigare obetydliga eller föga profitabla industrier utvecklas till ledande och i hög grad profitabla industrier.

Som en konsekvens kan deras arbetare framtvinga högre löner och höja sig till arbetararistokratin. En annan del kan upptäcka att dess industri går nedåt eller att teknologiska innovationer undergräver deras ställning, och de tvingas försöka försvara sina tidigare landvinningar. Under sådana omständigheter avslöjas den fackliga verksamhetens motsägelsefulla karaktär. Även om den accepterar kapitalismen, tvingas den av den objektiva utvecklingen att bekämpa kapitalismen.

Den fackliga verksamheten kan inte, när den väl etablerats, begränsa sig till förhandlingar med enskilda företagare. Framtvingandet av en minimistandard för arbetarskydd, säkerhet, arbetsdagens längd för alla fackföreningsmedlemmar, och implicit för alla arbetare, kräver lagstiftning och därför politisk representation för arbetarklassen. I en sådan situation är den taktik som föredras av fackföreningsbyråkratin att eftersträva en allians med en eller annan fraktion inom bourgeoisien vars intressen de tror inte hotas av de föreslagna reformerna.

Denna del ger de etiketten ”de progressiva”. Där kapitalistklassen som helhet är ovillig att gå med på reformer utan en allvarlig strid och det därför, där det inte finns några ”arbetarvänner” för att ”representera” klassen, eller där arbetarklassens krav på reformer är så stora att en öppen allians med sådana borgerliga politiker blir omöjlig, blir nödvändigt att skapa ett politiskt parti för att driva kampanjer för och initiera en reformerande lagstiftning.

Om detta äger rum som resultat av kraven på reformer från en redan existerande fackföreningsrörelse, som fallet var i Storbritannien, eller om kampen för fackliga rättigheter själv är en komponent i bildandet av ett sådant parti, som i Tyskland, är ett sådant parti ett arbetarparti, dvs det uppstår som ett uttryck för arbetarklassens intressen och dess erkännande av sitt behov av en självständig politisk representation.

I detta avseende är bildandet av ett sådant parti ett historiskt steg framåt i arbetarklassens politiska utveckling. Det är ett steg som alltid har mött motstånd från bourgeoisien som, när den inser det potentiella hot som är inneboende i arbetarnas självständiga klassorganisationer, till och med under vissa omständigheter har drivits till att vidta de mest extrema åtgärder för att utplåna sådana organisationer.

Ett sådant partis politik uppstår emellertid varken spontant eller bestäms av någon inneboende logik. Om vi bortser från yttre tryck, så är den resultatet av sammandrabbningar mellan motstridiga krafter inom själva klassen och element ur andra klasser som integrerats i arbetarpartiet. Skulle ett sådant parti duka under för klassamarbetets politik, som bäst företräds av fackföreningsbyråkratin, så kommer dess politik att underordna arbetarklassens intressen bevarandet av den borgerliga ordningen.

I detta fall kommer ett sådant partis högsta strävan vara kampen för reformer inom den borgerliga demokratin. Det kommer att vara ett reformistiskt parti vars politik är helt borgerlig till sin karaktär. Ändå kommer dess sociala bas att förbli annorlunda än de andra borgerliga partiernas. Det kommer fortfarande i miljoner arbetares medvetanden att identifieras som ”deras parti”, ”fackföreningarnas parti” eller ”arbetarpartiet”.

I perioder av relativ klassfred, särskilt när socialdemokratin befinner sig i regeringsställning, kommer emellertid en annan tendens i förgrunden. Socialdemokratin betraktas i allt mindre grad av sin massbas som ett ”arbetarparti” och alltmer som ett liberalt reformparti eller ”folkparti”, dvs som ett parti vilket står ”ovanför klasserna” och förnekar klasskampen.

För de flesta arbetare och småborgerliga väljare kan det enbart framstå som det parti vilket är mest sympatiskt inställt till ”vanligt folk”. Detta är faktiskt precis det sätt på vilket de reformistiska ledarna presenterar sina partier för väljarkåren. En sådan utveckling förändrar inte vår grundläggande ståndpunkt beträffande sådana partier. Även i en period när en sådan inställning i ännu högre grad blir ett massfenomen fortsätter den grundläggande motsättningen mellan partiets arbetarbas och dess borgerliga politik att existera.

Oavsett vilken tendens som är förhärskande i varje given period, klasskamp som leder till en mer uttalad klassidentifikation eller klassfred med dess följdriktiga förlust, betecknar vi sådana partier som ”borgerliga arbetarpartier”, en term som uttrycker deras motsägelsefulla natur.

Dubbel natur?
Detta innebär emellertid inte att motsättningens båda sidor har lika vikt och att reformistiska partier därför har en ”dubbel natur”.

Den politiska karaktäriseringen av varje parti bestäms tvärtom av vilken klass produktionsförhållanden som det ytterst försvarar, och enligt detta kriterium är reformistiska partier helt borgerliga. Termen ”arbetar…” härleds enbart ur den sociologiska sammansättningen av huvuddelen av deras medlemmar, anhängare och väljare.

Denna karaktärisering kan tillämpas både på socialdemokratiska reformistiska partier (som har sitt historiska ursprung i andra internationalen) och stalinistiska reformistiska partier (som har sitt ursprung i tredje internationalen och som fortsatte, fram till de stalinistiska regimernas kris och sammanbrott under perioden 1989-1991, att betrakta Sovjetunionen och de degenererade arbetarstaterna som kvalitativt progressiva jämfört med borgerliga stater). I båda fallen skiljer sig dessa partier i grunden från andra borgerliga partier genom sina fortsatta organiska band med arbetarklassen.

Sådana band visar sig exempelvis i individuellt massomfattande medlemskap från arbetarklassen, massläsning av dess tidningar, massdeltagande i ungdomsorganisationer, öppen identifikation med partiet eller att det har fraktioner inom fackföreningarna. I fallet med partier som det brittiska labourpartiet, som har fackliga politiska initiativ att tacka för sin existens, utgör direkt anslutning av fackföreningar till partiet dess principiella massbas.

I samtliga fall fortsätter borgerliga arbetarpartier att företräda arbetarklassens ursprungliga impuls till politisk självständighet, och detta måste försvaras av revolutionärer gentemot varje försök från bourgeoisien att utplåna dessa partier. Trots deras oräkneliga förräderier gentemot arbetarklassens intressen förblir dessa partier en skapelse av klassen. De har inte desto mindre deformerats, förvrängts och omdirigerats till att bli själva motsatsen till en kraft för klassoberoende. De har blivit bourgeoisiens instrument för att styra arbetarklassen och förneka dess politiska självständighet.

En sådan omvandling är emellertid inte oundviklig. Där reformistiskt medvetande kommit att dominera ett arbetarparti, är detta oundgängligen förbundet med utvecklandet och konsoliderandet av en kast av byråkrater både i fackföreningarna och partiet. Denna kast, som förutom att vara en ständig källa till borgerlig ideologi inom arbetarrörelsens led, är också en verkligt materiell kraft i sin egen rätt.

Heltidsfunktionärer i fackföreningarna och partiet inlemmas systematiskt i det borgerliga samhället. Genom inval i regeringskommissioner, styrelserna för förstatligade industrier och expertkommittéer, genom inträde i det lokala maktmaskineriet och inval i lokala fullmäktigeförsamlingar, genom inträde i parlamentet och slutligen genom kabinettsposter i deras ”egen” regering eller koalitionsregeringar, skaffar sig dessa individer förbindelser och makt för att kontrollera fackföreningarna och partiet.

Efter att ha slutit sin egen fred med det kapitalistiska samhället använder denna kast sin makt för att genomdriva ett erkännande av bourgeoisiens behov från medlemmarna i partiet och fackföreningarna. Dess medlemmar är kapitalets gendarmer inom arbetarrörelsen, och dess första försvarslinje mot möjliga övergrepp från arbetarrörelsen på det borgerliga samhället. För kommunister är besegrandet av reformismens grepp över arbetarklassen helt och hållet kombinerat med besegrandet och störtandet av denna byråkrati.

En revolutionär förståelse av reformismen måste således omfatta både erkännandet av dess kontrarevolutionära, borgerliga karaktär och dess ursprung som en skapelse av arbetarklassen i klasskampen. Reformistiska partier är därför organisationer med vilka arbetarklassen strävar efter att försvara eller utvidga sina omedelbara intressen inom det borgerliga samhället. Således kallade Trotskij socialdemokratin ”det parti som lutar sig mot arbetarna men tjänar bourgeoisien”. Detta betonar dess politiskt borgerliga karaktär. Det var emellertid ingen paradox för honom att också säga att dessa partier, tillsammans med fackföreningarna, var ”arbetardemokratins bålverk inom den borgerliga staten.” (L. Trotsky, The Struggle Against Fascism in Germany. New York 1971, s. 159)

Därigenom erkände Trotskij att arbetarna använder de reformistiska partierna och organisationerna för att pressa fram förbättringar i sina sociala, ekonomiska och politiska förhållanden och rättigheter inom kapitalismen. De använder dessa partier som försvarspositioner mot angrepp från den kapitalistiska staten. De är sannerligen svaga och i slutändan ineffektiva ”bålverk” mot varje beslutsamt försök från bourgeoisien att utplåna arbetarnas landvinningar under kapitalismen, men de är inte desto mindre bålverk och därför kommer en ursinnig och desperat bourgeoisie att försöka utplåna dem som hinder för sitt styre (Tyskland 1933, Spanien 1936, Chile 1973).

Inte heller är de reformistiska organisationernas inre motsättningar helt enkelt logiska eller analytiska drag. De existerar i verkliga livet och är reformismens själva essens. Utan sina verkliga rötter i arbetarklassen skulle reformismen inte vara till någon nytta för bourgeoisien. Utan sin förbindelse att bevara den borgerliga ordningen skulle samma reformism inte vara det hinder för arbetarklassens framsteg som den har blivit.

Förvirring och därav följande felaktig politisk taktik har blivit resultatet av en ensidig betoning av den ena eller andra sidan i den dialektik som uttrycks i termen ”borgerligt arbetarparti”. De ”revolutionärer” som vägleds av en empirisk metod, en metod som är djupt ingrodd åtminstone i de ”anglosaxiska” länderna, förblir förbryllade av socialdemokratins mångfacetterade och föränderliga ”framträdanden”. Därför gör de oanvändbara, ensidiga generaliseringar som på ett odialektiskt sätt extrapoleras ur det element av sin motsägelsefulla natur som reformismen uppvisar i varje given period eller situation.

Under vissa perioder sedan Fjärde Internationalens degeneration har ”trotskister” grundat sin analys av socialdemokratin framför allt på dess ursprung och bas i arbetarklassen. De drog slutsatsen att de var ”arbetarpartier” som kunde utvecklas mot konsekvent arbetarpolitik och omfatta ”socialistisk politik”. De enda hindren var de ”borgerliga ledarna” som måste ersättas, och de byråkratiska organisationsstrukturerna som måste ”reformeras”, ”renoveras” eller ”demokratiseras”. Under andra perioder när de ställts inför de konservativa och helt igenom borgerliga socialdemokratiska regeringarna under 1960- och 70-talet med deras angrepp på medborgerliga rättigheter, fackliga rättigheter, deras rasism och deras underdåniga proimperialistiska utrikespolitik, drog ”trotskister” alternativt slutsatsen att dessa partier helt enkelt var rakt igenom ”borgerliga partier”. De underbyggde sin slutsats med statistik som visade de bortvittrade organisatoriska banden mellan partiet och arbetarklassen eller det sjunkande valstödet inom arbetarklassen.

De taktiska frukterna av dessa analyser var i det förra fallet en slavisk anpassning när ”trotskisterna” försökte ”relatera” till vänsterströmningar i socialdemokratin eller i det senare fallet ett träaktigt, abstrakt fördömande och avstående från kontakter med socialdemokratiska partier. Dessa två lika felaktiga ståndpunkter utesluter inte varandra. Samma ”trotskistiska” grupper har med tiden rört sig från den ena till den andra. Det som förenar dem är en fullständig oförmåga att bekämpa socialdemokratin med användning av den kommunistiska traditionens principiella taktik.

För att undvika sådana misstag är det nödvändigt för revolutionärer att redan från början vara absolut klara över den politiska karaktäriseringen av reformistiska partier som borgerliga partier. Först då är det möjligt att förstå det sätt på vilket verkställandet av en proborgerlig politik kan bestämmas av reformismens proletära ursprung och sociala rötter.

3. Reformistiska partiers strategi

Det reformistiska partiet är borgerligt till sitt mål och i sin strategi, dvs det ”kombinerade systemet av handlingar” leder inte till proletariatets erövrande av makten utan förhindrar ett sådant erövrande och bevarar bourgeoisiens klassherravälde.

Detta mål är naturligtvis beslöjat av en förbindelse till ”socialism”, men detta ”socialistiska mål” är inget annat än en ackumulation av ”sociala” reformer under kapitalismen. Även en öppen förbindelse till ”det gemensamma ägandet av produktionsmedlen, distributionen och utbytet” (som i den nu avskaffade paragraf 4 i brittiska labourpartiets stadgar) varken förutser expropriering av expropriatörerna eller överskrider den borgerliga statens gränser i dess ”demokratiska” form. Sådana förstatliganden överskrider inte statskapitalistiska åtgärder.

Marxismens program är kvalitativt annorlunda. Det består av erövrandet av statsmakten, upprättandet av arbetarmakt genom proletariatets diktatur, expropriering av kapitalistklassen, krossandet av det byråkratiska och militära statsmaskineriet och sedan övergången – på grundval av en planekonomi och arbetarrådens demokrati – till ett socialistiskt, klasslöst samhälle.

Gentemot detta vetenskapliga program förespråkar socialdemokratin, där den inte har avlägsnat varje ”slutmål” från sitt program, ett utopiskt, reaktionärt program med reformer inom den borgerliga statens ramar. Mätt med denna måttstock är det inte ett socialistiskt utan ett liberalt parti, förvisso av ett speciellt slag.

Reformismen är borgerlig i sin taktik. Den är systematiskt opportunistisk. Lenin beskrev den på följande sätt: ”Opportunism innebär att offra grundläggande intressen för att vinna temporära och delvisa fördelar.” (V.I. Lenin, citerat i On Scientific Communism. Moskva 1967, s. 490)

Engels beskrev också opportunismen som: ”denna kamp och strävan efter den tillfälliga framgången oavsett senare konsekvenser.” (F. Engels, citerat i ibid)

Proletariatets historiska mål och intressen offras för ett perspektiv av stegvisa sociala reformer, som uppnåtts genom att mobilisera tryck på den borgerliga staten och framför allt genom att inneha (antingen ensamma eller i koalition med borgerliga partier) regeringsposter genom parlamentariska medel.

Eftersom en sådan regering fungerar inom ramarna för borgerlig ekonomisk, juridisk-lagstiftningsmässig och militär-polisiär överhöghet, är sådana regeringar från början ett instrument för den härskande klassen gentemot arbetarklassen. Bourgeoisien härskar genom sådana regeringar. Regeringar med reformistiska partier är därför borgerliga regeringar.

Reformer är sekundära och bestäms i sin omfattning av arbetarklassens kampberedskap och påtryckningar, och den härskande klassens förmåga att gå med på dem eller dess oförmåga att vägra. I varje fall är de begränsade till de åtgärder som antingen tjänar kapitalismen eller som åtminstone inte hotar dess strategiska intressen.

Skulle en reformistisk regering genomföra eller hota med att genomföra åtgärder som är till allvarlig skada för den borgerliga egendomsrätten eller statsmakten, skulle de mötas av motstånd eller revolt från den borgerliga statsapparaten. Beroende på omständigheterna skulle regeringen antingen bli ”konstitutionellt” avsatt eller störtas med vapenmakt.

I sin ideologi accepterar reformismen nationalstatens begränsningar. Den identifierar sig helt med det ”nationella intresset”, trots det faktum att sådana påstådda klassöverskridande intressen under kapitalismen helt enkelt är ett generaliserat ideologiskt uttryck för borgerliga intressen. Således bryter den sönder proletariatets i allt väsentligt internationella karaktär och intressen. Dessutom utgör en sådan ”nationalism” i de imperialistiska länderna ”socialimperialism”.

Samtidigt som detta kan anta en mer eller mindre pacifistisk form i fredstider, omvandlas den i krigstider till häftig socialchauvinism (liksom hos dess tvilling liberalismen). Den reformistiska högerflygeln tenderar att öppet uttrycka en sådan chauvinism i fredstider och alla socialdemokratiska regeringar i imperialistiska länder handlar som imperialistiska regeringar när de sitter i regeringen. Även om det är med demokratiska och pacifistiska förtecken, är socialdemokratin leverantör av chauvinistiskt gift till arbetarklassen.

I reformismens organisatoriska praktik upplöses de medvetna arbetarna i en passiv massa av medlemmar och väljare och utesluts från kontrollen över partiet av den parlamentariska klicken och fackföreningsbyråkraterna. Trotskij beskrev strukturen i socialdemokratiska partier som ”den dolda, maskerade men inte mindre ödesdigra diktaturen – proletariatets borgerliga ’vänner’, parlamentariska karriärister, salongsjournalister, hela det parasitära kotteri som tillåter basmedlemmarna i partiet att tala ’fritt’ och demokratiskt, men som hårdnackat håller fast vid apparaten och ytterst gör vad den vill. Detta slags ’demokrati’ i partiet är inget annat än en kopia av den borgerligt demokratiska staten […].” (L. Trotsky, The Crisis of the French Section. New York 1977, s. 44-45)

Trotskij drar slutsatsen att syftet med denna ”bedrägliga demokrati” är att tygla och paralysera ”arbetarnas revolutionära skolning, att dränka deras röst i kören av fullmäktigeledamöter, parlamentariker etc, som ända in i märgen är genomsyrade av egoistiskt småborgerliga och reaktionära fördomar.”

Parlamentsfraktionen dikterar partiets praktiska politik i regering och opposition. Medlemmarna, som bara tillfälligtvis dras in i verksamheten och då endast i rutinmässig valverksamhet eller tillfälliga ”protestaktioner”, befinner sig därmed i underläge gentemot parlamentarikernas, fullmäktigeledamöternas och ombudsmännens apparat. Småbourgeoisien och de utbildade tjänstemännen tillhandahåller en bas för de reformistiska byråkraterna.

På detta sätt töms dessa partiers formella demokrati på innehåll och gör det möjligt för parlamentarikerna och parti- och fackföreningsbyråkratin att fullständigt dominera partiet. Dessutom hjälper den rigida åtskillnaden mellan proletariatets politiska och ekonomiska organisationer, sanktionerad av frasen om arbetarrörelsens ”två grenar” eller ”två hörnpelare”, till att bevara både parlamentarikernas och fackbyråkraternas grepp.

Politiken hålls nere till ett minimum i fackföreningarna och inom partiet är varje idé om ”direkt aktion” eller användningen av fackföreningarna för politiska mål bannlyst. Partiet reserveras uteslutande för valaktiviteter.

Även om reformismens behov av att relatera till och bevara sin sociala bas är ett sekundärt hänsynstagande beträffande dess grundläggande klasskaraktär, är det inte desto mindre just detta som skiljer detta borgerliga parti från alla andra. Till skillnad från andra borgerliga partier måste det reformistiska partiet förhålla sig till arbetarklassens oundvikliga kamp mot kapitalismen på ett sådant sätt att det kan förbli arbetarklassens accepterade ledning.

Ett sådant parti kan inte helt och hållet motsätta sig de åtgärder som arbetarna vidtar för att försvara sig. Om de inte ska knuffas åt sidan, måste de reformistiska ledarna dessutom i viss mån stödja och leda denna kamp även om den innehåller en antikapitalistisk dynamik.

Försök att ”hålla sig kvar i spetsen för arbetarna” i sådana situationer, och på samma gång begränsa skadorna på kapitalets intressen, ger revolutionärer möjligheter att utveckla en taktik som är utformad för att utnyttja och spränga den motsättning som finns innesluten i reformismen. I sin mest allmänna form går den grundläggande motsättningen mellan en objektivt revolutionär klass som sätts i rörelse mot kapitalismen av detta systems egna lagar, dess krig och kriser, och en arbetarfientlig, kontrarevolutionär parti- och fackföreningsstruktur som är baserad inom denna klass.

En dialektisk förståelse av reformismens historiska utveckling som en produkt av klasskampen, men också som en broms på kampen, gör det möjligt för revolutionärer att förstå hur reformismens styrka kan variera med tiden, beroende på klasskampens rytm och det kapitalistiska samhällets egen rörelse. I perioder av kapitalistisk expansion existerar möjligheten för arbetarna att uppnå relativt ordentliga och långvariga landvinningar.

Dessa möjligheter är störst av alla för yrkesarbetarna i de stora imperialistiska makterna. De är mindre eller obetydliga för de outbildade i dessa länder eller för arbetare i koloniala eller halvkoloniala länder. Perioder av ihållande uppgång för kapitalismen (t. ex. 1890-talet/tidigt 1900-tal eller 1950- och 1960-talet) är reformismens naturliga grogrund.

Den kontrarevolutionära byråkratins roll i sådana perioder är att förhandla fram reformer som, samtidigt som de är viktiga för arbetarklassen, sällan är mer än mindre eftergifter ur bourgeoisiens synvinkel och som inte ifrågasätter grunden för dess makt inom ekonomin och staten.

Inte desto mindre tjänar den kamp som är nödvändig för att vinna dessa eftergifter till att utvidga och stärka arbetarklassens organisationer, även där de står under reformistisk ledning.

Det finns emellertid ingen automatisk eller oundviklig seger för reformismen i sådana perioder. Kampen avgör utgången. Under alla perioder, antingen av upp- eller nedgång, kan en medveten kommunistisk ledning ingripa för att modifiera, använda, sätta igång eller t.o.m. vända ”spontana” trender.

Om detta genomförs kan även perioder av social stabilitet bli perioder av förberedelser, av mönstring av styrkorna och utvecklande av avantgardets politiska medvetande.

I perioder av akut kapitalistisk kris upphör inte de reformistiska ledarna att förhandla, men då förhandlar de fram viktiga och smärtsamma eftergifter från proletariatet till bourgeoisien. Dessa ledare måste i mindre eller större grad göra sken av motstånd: verbalt, parlamentariskt och även med fackliga aktioner (strejker) eller protester (demonstrationer).

Deras mål är inte bourgeoisiens historiska eller strategiska nederlag. Det är att tvinga bourgeoisien att återvända till de små eftergifternas väg eller åtminstone moderera sina krav på proletariatet till sådana som de reformistiska ledarna kan ”sälja” till sina medlemmar. Inte desto mindre riskerar sådana partiella eller bluffartade mobiliseringar att uppmuntra massorna att gå längre än ledarna avser.

De reformistiska ledarna är därför själva underkastade en motsättning: de måste framför allt hålla fast vid sina positioner som massornas ledare. Deras kastprivilegier, deras löner, deras sociala betydelse i det borgerliga samhället är helt beroende därav. De måste bevara arbetarnas organisering och även i viss mån mobilisera dem. Om mobiliseringen av arbetarna blir för omfattande så kan de emellertid helt förlora kontrollen och löper risken att malas sönder mellan bourgeoisiens angrepp och de egna medlemmarnas kamp.

Dessa två motsatta poler av påtryckningar skapar en höger- och en vänsterflygel inom både fackföreningarna och reformistiska politiska partier. Högerflygelns grundläggande uppgift är att föra befälet, att vara ansvarig inför bourgeoisien, att förhandla och samarbeta med statens funktionärer, att vara en lojal och pålitlig exekutiv för kapitalismen. Vänsterflygelns huvuduppgift är att hålla kontakt med massorna, att vidmakthålla och återuppliva illusioner bland dem om att deras behov och strävanden gör det nödvändigt med underkastelse i förhållande till den reformistiska byråkratin och parlamentarikerna. En del av denna uppgift är att övertyga massorna om att de förräderier och bedrägerier som dessa partier påtvingar arbetarklassen inte är inneboende i det reformistiska programmet och den reformistiska ledningen.

Alla reformistiska partier har i regeringsställning, där de uppträder som bourgeoisiens verkställande utskott, en tendens att slita ut sitt ”förtroende”, vilket följaktligen måste förnyas genom en period i opposition, och vanligtvis personbyten. Det senare äger i allmänhet rum genom att element ur ”vänstern” eller den permanenta oppositionsfraktionen införlivas med ledningen – när de väl har skurit av alla band med massorna och alltid under förutsättning att de inte har begått alltför många handlingar i det förflutna som skulle göra det omöjligt att anförtro dem den borgerliga statens hemligheter och säkerhet.

Under ”fredliga perioder” när massan av arbetare bara väntar sig begränsade reformer försiggår denna cykliska process med regeringar som skapar desillusion och perioder i opposition som alstrar nya illusioner med få avbrott. Under perioder av kapitalistisk kris kan emellertid denna process anta en våldsam karaktär.

4. Revolutionär taktik gentemot reformismen

Inledningen till en kris har historiskt alltid åtföljts av kamp från arbetarklassen för att försvara tidigare landvinningar och bevara levnadsstandarden. Framgång i en sådan kamp kommer allvarligt att begränsa bourgeoisiens förmåga att tvinga arbetarklassen att betala krisens kostnader.

Revolutionärer måste, liksom i expansionsperioder, ingripa i sådana strider och argumentera för att även de mest partiella och defensiva krav kämpas för med direkta aktioner och demokratiskt deltagande av största möjliga antalet arbetare som både kan vinna kampen och förbereda klassen politiskt och organisatoriskt för den kommande perioden. Framgångsrikt bedrivande av sådan kamp leder emellertid inte i sig till utvecklandet av revolutionärt medvetande.

En sådan tro är ekonomismens kännemärke. Revolutionärer kan inte nöja sig med att bara argumentera för bättre och mer effektiva sätt att vinna arbetarnas spontana krav. Även där sådana krav har ett progressivt innehåll (vilket inte alltid är fallet) är det revolutionärers plikt att förbinda kampen för dem med proletariatets historiska uppgifter, erövrandet av statsmakten.

Förbindandet av arbetarnas spontana krav med proletariatets historiska uppgifter är bara möjligt genom användningen av övergångskrav, krav som svarar mot arbetarnas verkliga och centrala behov och som kolliderar med försöken från kapitalisterna och deras stat att få arbetarna att betala kostnaderna för krisen.

Det system av övergångskrav som kommunisterna för fram reser kampen för arbetarkontroll, utövad genom kamporgan som arbetarråd och fabrikskommittéer, och som organiserar arbetarklassen och leder den mot kampen för erövrandet av statsmakten.

Arbetarklassens kamp, antingen för omedelbara krav eller övergångskrav, för den nödvändigtvis i potentiell konflikt med de etablerade reformistiska ledarna. Sådana ledare slits mellan sina förpliktelser mot kapitalismen och sitt behov av att behålla ledningen över arbetarnas organisationer. Varje steg de tar för att hålla sig ett steg före arbetarna tenderar att väcka ännu större förhoppningar och krav som går utöver vad ett borgerligt arbetarparti (eller en borgerlig arbetarregering) kan uppfylla.

På samma sätt kastas nya ledare, ofta av ett militant vänsterreformistiskt slag, fram under kampens gång. Medan olika slags taktik kan vara nödvändig i förhållande till sådana ledare, är de inte kvalitativt annorlunda än den insuttna, konservativa byråkratin. De återspeglar medvetandet hos de arbetare som valt dem. Som sådana representerar de och blir medlet för att bevara de reformistiska begränsningarna i dessa arbetares medvetande. Trotskij påpekade detta faktum i förhållande till vänstern inom labourpartiet och fackföreningarna i Storbritannien under 1920-talet:

”Vänsterledarna återspeglar den brittiska arbetarklassens missnöje. Än så länge är det dåligt definierat, och de uttrycker dess grundläggande och fortsatta strävan att bryta sig loss från Baldwin-MacDonald i vänsteroppositionella fraser som inte innehåller några förpliktelser alls. De omvandlar de uppvaknande massornas politiska hjälplöshet till en ideologisk labyrint. De utgör ett uttryck för rörelsen framåt, men fungerar också som en broms på den.” (L. Trotsky, On Britain. New York 1977, s. 154)

För att kunna föra arbetarnas medvetande utöver det som förkroppsligas i deras val av reformistiska ledare, är det väsentligt att revolutionärer använder taktiska förhållningssätt gentemot dessa ledare. Enbart om ledarnas otillräcklighet, både de till vänster och de till höger, kan förstås av arbetarna under kampens gång, kommer de att kunna övervinnas.

Överallt där betydande grupper av arbetare står under ledning av ledare som inte är revolutionärer, är det nödvändigt för kommunister inte bara att kräva att de mobiliserar sina medlemmar för arbetarklassens existerande mål, utan också reser andra omedelbara krav och övergångskrav som nödvändiggörs av kampen

Inte i något fall får det ges intryck av att ledare som inte är revolutionära kan tilltros att driva igenom sådana krav. Denna taktik har tre mål. För det första att pröva ledarna inför deras egna medlemmar. För det andra att popularisera de krav som bäst motsvarar arbetarklassens intressen. För det tredje att visa nödvändigheten av en avgörande, klassomfattande strid med bourgeoisien.

Den korrekta tillämpningen av denna metod medför inte bara möjligheten att skingra illusionerna om enskilda reformister utan reformismen som sådan, och därigenom öppna möjligheter för att vinna arbetarna för en alternativ revolutionär ledning. Men inte ens i de djupaste kriser finns det någon rent objektiv eller automatisk process som leder till revolutionärt medvetande.

Om en alternativ, revolutionär ledning och strategi inte segrar så kommer nederlag och demoralisering antingen att återställa de reformistiska ledarnas kontroll över en tämjd och bruten medlemskår eller så kan bourgeoisien i extrema fall fullständigt utplåna de legala arbetarorganisationerna.

Klasskampens dialektik uppställer möjligheten för arbetarrörelsen att höja sig till en revolutionär nivå i fråga om ledning, organisation och taktik. Om utgången av sammanstötningen mellan proletariatet och bourgeoisien inte äger rum på denna högre nivå, så måste den äga rum på en lägre nivå, dvs kampen kommer att upplösas i enlighet med bourgeoisiens intressen.

Även om socialdemokratin genomled allvarliga bakslag under den stora krisperioden mellan de imperialistiska världskrigen, tillät en oduglig taktik från revolutionärernas sida, centristernas vacklan, och sedan den stalinistiska byråkratins brottsliga sabotage, reformisterna att föryngrade resa sig från marken dit krisen och klasskampen hade kastat dem.

Reformismen var döende och ändå var revolutionens krafter oförmögna att förpassa den ned i avgrunden. Detta visar den utomordentliga faran av alla förenklade scheman för utvecklandet av revolutionärt medvetande. Alla dessa scheman, från de mest evolutionära och gradualistiska till de mest katastrofinriktade, skjuter över vad som egentligen är revolutionärernas uppgifter på den ”objektiva processen”. En sådan schematism är ett ofelbart tecken på centrism i förhållande till de reformistiska ledarna:

”Det har nämligen alltid varit centrismen som dolt opportunismens synder med högtidliga hänvisningar till utvecklingens objektiva tendenser… men egentligen är det som uttrycks i denna påstått revolutionära objektivism bara ett försök att smita ifrån revolutionära uppgifter genom att lägga över dem på den så kallade historiska processens skuldror.” (Ibid, s. 161)

En sådan schematism kan tydligt ses hos de moderna centristerna även om de gör anspråk på att vara anhängare till Trotskijs idéer. Katastroftänkandet i Gerry Healys tradition, som det representerades av internationella kommitténs dokument och inställning, utgör bara en tidig och primitiv form av den objektivism som karaktäriserade ”trotskismens” Pablo/Mandel-flygel i internationella sekretariatet.

Enligt denna strömning befinner sig kapitalismen, och har under 40 år befunnit sig, på gränsen till en katastrof. Arbetarna kokar av revolutionärt medvetande och enbart ett tunt skikt, de reformistiska ledarna, håller tillbaka massorna från deras redan utsedda alternativ, det revolutionära partiet. Det senare måste från början byggas med ett masspartis hela apparat och självuppfattning för att förbereda katastrofen. Arbetarna kan sedan helt enkelt ansluta sig till partiet i massomfattning och befrias från illusioner.

Således rostar taktiken för att övervinna reformistisk passivitet, förkroppsligad i enhetsfronten, sönder utan att användas medan vad som faktiskt – trots all reklam – fortfarande är en propagandagrupp, urartar till en sekt och därifrån till en kult, insvept i ett moln av idealistisk dialektik och självmystifiering. Sådant var fallet med Healys ”Arbetarnas Revolutionära Parti”.

Det alternativa schemat, som är karaktäristiskt för Mandels flygel av trotskismens urartade fragment, är att sträva efter att hjälpa världsrevolutionens process genom att fungera som organisatörer och försvarsadvokater för de vänstercentristiska och vänsterreformistiska ledarna. Dessa ledare måste uppmuntras eftersom de förkroppsligar historiens framåtmarsch. Centristisk schematism och ”objektivism” kan leda både till sekteristiska och opportunistiska slutsatser inom en och samma politiska gruppering.

Det ledde exempelvis till att Healys grupp anpassade sig till bevanismen i början av 1950-talet och till den partiproklamerande hysterin under 1970-talet. På samma sätt svängde de brittiska mandeliternas inställning till labourpartiet från ”Låt det förblöda” och hot om att fysiskt störa dess valmöten 1969 till ett ynkligt krypande inför Tony Benn i början av 1980-talet. Slutsatserna framstår som motsatser men den underliggande metoden är densamma.

När de erbjuder arbetarmilitanter omvandling av de reformistiska partierna eller att ”bygga partiet” (dvs gå med i sekten), visar sig båda varianterna av centrism fullständigt värdelösa för arbetare som direkt ställs inför behovet att här och nu kämpa inom reformistiska organisationer och tillsammans med reformistiska arbetare. Revolutionära kommunister erbjuder inte bara sitt alternativa program som en magisk talisman, de använder taktiska förhållningssätt som på en och samma gång är nödvändiga för att vinna klasstrider och för att övervinna reformismen.

En sådan taktik kan bara utvecklas på grundval av klasskampens levande erfarenheter. Av den orsaken erhöll den sin mest fullständiga kodifiering under perioden för den mest intensiva konflikten mellan kommunism och kapitalism. Den ägde rum under åren omedelbart efter det första maktövertagandet av en arbetarklass under kommunistiskt ledning, den ryska revolutionen i oktober 1917.

I sin kamp för makten i Ryssland konfronterades bolsjevikerna av en tvåfaldig uppgift. Klasskampens dynamik hade från arbetarnas sida lett till skapandet av sovjeterna, kamporgan baserade på arbetarklassens direkta demokrati. Inom sovjeterna erkände till att börja med emellertid inte majoriteten av arbetardelegaterna behovet av revolution. Detta medförde att ledningen av sovjeterna och därför av arbetarklassen tillföll mensjevikerna som – till skillnad från arbetarklassen – var medvetna motståndare till revolutionen. Bolsjevikerna måste därför både inför massorna uppenbara mensjevismens i slutändan arbetarfientliga karaktär och behovet av arbetarklassens revolution.

Bolsjevikernas taktik, sammanfattad i parollerna ”All makt åt sovjeterna” och ”Bryt med borgarna”, var avsedd att göra det möjligt för arbetarklassens massa att genom sin egen erfarenhet av kampen lära sig att enbart erövrandet av statsmakten kunde lösa deras problem och att mensjevikerna skulle göra allt i deras makt för att förhindra detta. Bolsjevikerna övertygade arbetarna om vad de behövde – sovjetmakten som medlet för att uppnå ”Fred, Bröd och Jord” och att kräva att de ledare som sade sig vara lojala mot arbetarklassen och sovjeterna verkligen genomförde denna politik.

Därigenom tänjdes motsättningen mellan arbetarnas snabbt tillväxande politiska klassmedvetande och mensjevikernas grepp över dem (som i sin tur var betingat av den tidigare bristen på politiskt klassmedvetande) till bristningsgränsen.

I revolutionens hetta varken kodifierades eller generaliserades denna metod för att bekämpa de reformistiska ledarna och göra det möjligt för massorna att övervinna sitt eget reformistiska medvetande. Ändå använde bolsjevikerna upprepade gånger taktiken med att agitera för massaktioner och kräva att de reformistiska ledarna stödjer och leder sådana aktioner så länge de behåller arbetarmajoritetens förtroende. Det var denna praktik som det tidiga Komintern utkristalliserade till en komplicerad taktik som är känd som enhetsfronten.

Enhetsfronten
Den faktiska användningen av en taktik för att besegra reformismen fordrar ett fast grepp om den strategi som denna taktik är en beståndsdel av. Den rad av besläktade taktiska förhållningssätt som blivit kända som enhetsfronten får inte tillåtas att usurpera sin underordnade funktion. Varje teori eller praktik som tilldelar enhetsfronten, antingen i en av dess former eller via en rad av enhetsfronter, rollen som en obruten väg till socialismen är genom sakens natur principlös och kan bara leda till ett systematiskt och fortskridande övergivande av det revolutionära programmet.

Med järnhård nödvändighet leder det till ett förnekande av arbetarklassens självständiga och medvetna roll i sin egen frigörelse. Det nedvärderar och förnekar i praktiken och i ökad grad ett revolutionärt partis roll. Det förvandlar enhetsfronten från ett vapen mot reformismen till en förevändning för ideologisk kapitulation inför och organisatorisk likvidering in i reformismen.

Vägen till makten ligger för arbetarklassen inte längs ett obrutet plan av facklig aktivitet eller parlamentarisk verksamhet, oavsett hur länge en viss nationell arbetarrörelse har varit inskränkt till sådana aktiviteter. Brott i kontinuiteten, katastrofer liksom segrar, förlust av tidigare uppnådda landvinningar, skapandet av nya former av organisering och taktik och språng framåt i medvetandet, kännetecknar den internationella arbetarrörelsens historia.

Det är revolutionärers uppgift att programmatiskt, taktiskt och organisatoriskt förbereda dessa händelser. Arbetarklassens och andra förtryckta klassers och skikts egen skapande roll är fundamentet för marxistisk taktik. Erfarenheterna av den brittiska, franska och tyska arbetarrörelsen, som kulminerade i Pariskommunen, var den oersättliga skapande impulsen för grundandet av den vetenskapliga socialismen.

På grundval av en kritisk analys av dessa erfarenheter kom Marx och Engels att utarbeta principerna och strategin för arbetarklassens makt, fackföreningarnas roll och behovet av ett politiskt parti för arbetarklassen. Lenin och Trotskij utvecklade på samma sätt programmet på grundval av det ryska proletariatets användning av masstrejken och sovjeten. De gjorde det inte genom att dyrka ”spontaniteten”. De försökte inte framställa eller försvara det som var omedvetet, tillbakablickande eller förvirrat i alla dessa storslagna exempel på proletär skaparkraft. Genom kritisk analys förstod de den väsentliga och framåtriktade dynamiken i dessa skapelser. Framför allt förstod de det revolutionära förtruppspartiets vitala roll.

De uppfattade partiet som en organisation som formulerar strategi och taktik, som en alternativ pretendent till ledningen i klassens vardagliga strider och nödvändigtvis som generalstab och kader för proletariatets avgörande majoritet i erövrandet av den politiska makten. Behovet av ett vetenskapligt program – vidareutvecklat där det är nödvändigt för att möta grundläggande förändringar, men beslutsamt försvarat gentemot impressionistiska revisioner – är själva kärnan i partiet, dess vitala innebörd. På denna grund vägleder partiet sitt eget arbete och strävar efter att vägleda proletariatet genom att utveckla konkreta perspektiv och använda och kombinera taktik på ett principiellt sätt.

Den taktik är principiell som i varje given situation bidrar till att föra klassen framåt mot dess historiska mål – antingen på ett allmänt eller partiellt sätt – dvs taktik som utvecklar dess klassmedvetande och organisering. Den taktik är principlös (eller opportunistisk) som för påstådda vinster för stunden eller för en del av arbetarklassen offrar grundläggande intressen eller skadar klassens enhet och intressen som helhet – nationellt och internationellt.

Det går inte att kämpa för strategi och taktik bara genom litterära avslöjanden, genom propaganda. Idéer segrar inte genom sin egen riktighet. De måste ges organiserat uttryck. De segrar bara i händerna på en organiserad kader, en potentiell ledning för arbetarklassen. Denna alternativa ledning kan inte segra på en gång utan partiellt och ojämt till att börja med. Bara i slutändan blir denna kamp en konflikt mellan masspartier, mellan delar av proletariatet grupperade under banéren för reform eller revolution.

När proletariatet objektivt ställs inför avgörande frågor genom krig, social kris och revolution, skapar bristen på en revolutionär kader eller dess svaghet, dess brist på rötter (erfarna militanter) inom proletariatet, en ”ledarskapskris”. Denna kris erbjuder stora möjligheter för revolutionärer som är beväpnade med det rätta programmet och den rätta taktiken.

Användaren av denna taktik är revolutionärernas organisation. Denna organisation måste genomgå en rad stadier från ideologisk kärna över propagandacirklar till ett parti som omfattar arbetarklassens avantgarde. Dess grund är under alla stadier en process av ideologisk och programmatisk debatt som avslutas med beslut om gemensam handling.

När grupperingen sammansmälter med arbetarnas kamp och i sina led drar in de medvetna arbetarna växer det fram arbetardemokrati och disciplinerad handling – demokratisk centralism. Under alla sina stadier av tillväxt och under alla taktiska eller formella kompromisser, kan inte den leninistiska principen för organisering, för partibygge, kompromissas bort eller förvrängas till förmån för reformistiska eller centristiska alternativ.

Taktik kan inte ersätta strategi. Om detta händer döljer enhetsfronten först den revolutionära organisationen, upplöser den sedan eller leder till dess urartning, vilket leder till seger för reformismen. Reformismen har vunnit alldeles för många sådana segrar. Det finns emellertid inget alternativ till klasskampens stridsplats och därför inget undvikande av enhetsfrontens speciella ”strider”.

Bordigistiskt avstående – ett passivt propagandistiskt avvisande av taktiska kompromisser inklusive enhetsfronten – utgör ingen som helst lösning på de ”faror” som är inneboende i alla verkliga konflikter. Oavsett om sekteristen vill det eller inte står arbetarklassen inför det absoluta behovet att kämpa för omedelbara krav, vilka sträcker sig från strider för delintressen till de som objektivt ställer frågan om den politiska makten i samhället. Arbetarklassen kan inte och kommer inte att passivt vänta tills dess den har den ”rätta” ledningen. Enhetsfrontstaktiken möjliggör ett omedelbart svar på klassfiendens angrepp.

Den möjliggör en frontalkonflikt med den gemensamma fienden men den inbegriper nödvändigtvis också en politisk kamp på flankerna mot de förrädiska reformistiska ledarna. Denna nödvändighet dikteras både av den aktuella kampens omedelbara taktiska behov och av arbetarklassens historiska intressen. Den är oupplösligt förbunden med den principiella användningen av omedelbara krav (ekonomiska och politiska) och övergångskrav. Därigenom kan ett alternativt aktionsprogram och en alternativ ledning uppställas för att svara mot de upprepade kriser som orsakas av den reformistiska ledningen.

Eftersom kommunistisk taktik är produkten av enheten mellan den vetenskapliga analysen av samhället och revolutionär praktik i klasskampen, är den själv underkastad historisk utveckling, omvärdering och vidareutveckling. Detta är inte mindre sant för den marxistiska analysen av reformismen och utvecklandet av en taktik för att bekämpa den.

Den marxistiska kampen mot reformismen uppstod inte med utkristalliserandet av termen ”enhetsfront” i det leninistiska Komintern. Marxismen föddes i kampen mot reformism, nämligen reformismen hos de urartade utopiska socialisterna eller de som ville förena demokratiska och ”socialistiska” ideologier under perioden 1840- till 1860-talet.

Marx och Engels kamp mot Pierre-Joseph Proudhon och hans anhängare, mot Louis Blancs ”socialdemokrater” grupperade kring tidningen La Réforme, mot inflytandet från Ferdinand Lassalle i den tidiga tyska socialdemokratiska rörelsen, ackumulerade mycket av det programmatiska kapital som användes av Lenin, Luxemburg och andra i kampen före 1914 mot opportunismens och revisionismens växande styrka.

Marx och Engels gentemot reformismen
Marx och Engels tillämpade 1848-49 olika former av ”enhetsfronten”. Rjasanov påpekar med rätta beträffande första internationalen och dess ”inauguraladress”, att ”Marx och Engels gav ett klassiskt exempel på ’enhetsfrontstaktik'”. (D. Ryazanov, Karl Marx and Friedrich Engels. New York 1973, s. 150)

Grundarna av den vetenskapliga socialismen ansåg alldeles riktigt att den ”reformism” som de bekämpade hade sitt ursprung i den småborgar- och hantverkarmiljö ur vilken det moderna proletariatet och dess organisationer växte fram. Proudhons och Bakunins reaktionära utopier representerade en småborgerlig ”efterblivenhet” som var förutbestämd att falla tillbaka och försvinna inför den vetenskapliga socialismens framryckning. Marx och Engels kritiska optimism föreföll välgrundad med tanke både på första och andra internationalens framgångar med att vinna världens arbetarrörelse för marxismen.

Enbart i Storbritannien mötte Marx och Engels vad vi kan kalla ”modern reformism”, ett proletariat som fallit under borgerligt inflytande. Denna bedrift tillskrev de brittisk dominans över världsmarknaden, bourgeoisiens ”köpande” av delar av de brittiska arbetarledarna, existensen av ett aristokratiskt skikt av yrkesarbetare vars fackföreningar dominerade arbetarrörelsen och som var radikalt liberala i sin politiska åskådning.

De betonade vidare den ödeläggelse som åstadkommits av fientligheten mellan irländska invandrare och brittiska arbetare och menade att de senares politiska efterblivenhet härrörde ur deras delaktighet i det nationella förtrycket av Irland. Deras prognos var att när Storbritanniens oemotsagda utsugning av hela världen bröts av den snabbt framväxande kapitalismen i USA och Tyskland, och när proletariatets stora oorganiserade massa började röra på sig, ”kommmer det åter att finnas socialism i England.” (K. Marx & F. Engels, Articles on Britain. Moskva 1971, s. 394)

Samtidigt som Marx och Engels analys av rötterna till de brittiska arbetarnas oförmåga att skapa en självständig politisk rörelse erbjöd ett viktigt metodologiskt vapen för Lenin efter 1914, bevittnade det dryga decennium som föregick denna vattendelare falsifierandet av den optimistiska prognosen att reformismen var ett bortdöende fenomen förbundet med en döende klass.

De tyska fackföreningsledarnas beslutsamma motstånd mot masstrejkens taktik, framväxten av revisionismen i det tyska socialdemokratiska partiet, liksom partiets snabba byråkratisering efter 1905, och alla dessa fenomen upprepades i större eller mindre grad i andra internationalens partier (1889-1914); allt tydde på att problemets rötter måste undersökas på nytt.

Lenin och Luxemburg bekämpade från 1899 till 1914 med kraft revisionism och opportunism och karaktäriserade dem teoretiskt och praktiskt som en borgerlig riktning inom arbetarrörelsen. Ingen av dem förstod emellertid dess rötter eller dess fulla styrka före 1914.

Katastrofen kom 1914 när alla större partier i andra internationalen, med undantag för ryssarna, röstade för krigskrediter i strid med resolutioner som antagits av flera av Internationalens på varandra följande kongresser, främst de i Zürich (1893), Stuttgart (1907) och Basel (1913), och stödde borgfred för att garantera segern för sitt eget imperialistiska ”fosterland”.

Proletariatet berövades inte bara med ett slag de massorganisationer för klasskamp som två generationer byggt upp utan hela omfattningen av den reformistiska byråkratismens cancersvulst avslöjades brutalt. Kapitalismens epokförändring – dess utveckling in i sitt sista stadium, imperialismen – uppenbarades också i hela sin omfattning. Lenins analys av denna förändring var inte bara ”ekonomisk”. Den nya ”epoken av krig och revolutioner” hade frambringat en ny grund för borgerlig arbetarpolitik.

Enligt Lenins analys kunde den nya imperialistiska kapitalismen på grundval av överprofiter göra eftergifter till arbetarklassens övre skikt, arbetararistokratin. Detta skikt drevs därigenom i konservativ riktning och anammade ett småborgerligt levnadssätt. Med hjälp av fackföreningar och genom de reformer som vunnits genom användningen av rösträtten på lokal och nationell nivå, upplevde detta skikt att det hade ”löst sin sociala fråga” utan att behöva tillgripa revolutionär kamp.

Följaktligen blev arbetararistokratin den sociala basen för en mäktig och konservativ byråkrati inom fackföreningarna och inom masspartierna, kooperativen och de andra arbetarorganisationerna. Denna process av alltmer konservativa värderingar och byråkratisering hade fortskridit med hög fart från 1890-talet till 1914.

Processen hade ägt rum både i de arbetarrörelser som dominerades av marxismen och i de där den var svag, även om den i det förra fallet var dold bakom en formellt ortodox fraseologi. Augusti 1914 ställde frågan om antingen/eller för denna nya reformism. Nu måste den ”våga framträda som vad den faktiskt var”, som Eduard Bernstein hade uttryckt det. Men under det imperialistiska krigets förhållanden var detta inte, som revisionismens fader hade hoppats, ”ett demokratiskt parti för sociala reformer”, utan ett parti för socialchauvinism eller socialimperialism.

För den revolutionära strömning som representerades av Lenin, Luxemburg och Liebknecht uppenbarades den därför inte som den proletära arméns opportunistiska högerflygel, utan som de borgerliga krafternas vänsterflygel. Dessa borgerliga agenter höll emellertid huvuddelen av arbetarorganisationerna i ett skruvstädsliknande grepp – en rigid byråkratisk struktur som ströp arbetardemokratin, övervakade arbetarorganisationerna och förföljde och atomiserade det revolutionära avantgardet.

Alldeles uppenbart måste en marxistisk taktik utvecklas för att övervinna detta omfattande bakslag. Den måste baseras på mobilisering av arbetarmassorna för att besegra de reformistiska byråkraterna, att sätta majoriteten mot den lilla minoriteten, sätta basen mot toppen. Denna taktik ”utarbetades” inte i isolering från kampen av överkloka teoretiker. Den utvecklades i smältdegeln av en stor segerrik revolution och ett tragiskt nederlag för proletariatet. På grundval av de ryska och tyska erfarenheterna kodifierades den av det leninistiska Komintern i enhetsfrontens taktik.

Mellan februari och oktober 1917 innehade Rysslands arbetarklass genom sina sovjeter den faktiska makten i de stora städerna. Petrogradsovjetens order nummer ett instruerade arbetare och soldater att bara utföra de order från den borgerliga provisoriska regeringen som sovjeten själv hade godkänt. Majoriteten av arbetarna accepterade emellertid under denna period de reformistiska mensjevikernas ledning.

Mensjevikerna hyste ingen önskan att använda sovjeternas makt för att utplåna den redan sönderfallande borgerliga staten. Istället använde de sovjeterna för att stötta upp den vacklande provisoriska regeringen. Bolsjevikerna insåg att den borgerliga staten bara kunde störtas genom ett medvetet beslut av arbetarklassens majoritet att själv ta makten, och de utvecklade därför en taktik som kunde vinna arbetarna för denna strategi och avsätta mensjevikerna.

Detta innebar att de snarare än att direkt ställa sitt program – revolution – mot massornas illusioner att deras behov kunde tillfredsställas utan en ytterligare, proletär revolution i gemensam handling med de mensjevikiska arbetarna och de socialrevolutionärt ledda bönderna, måste visa att massornas omedelbara krav på fred, bröd och jord gjorde det nödvändigt att gripa makten från bourgeoisien.

Att bolsjevikerna kunde göra detta berodde ytterst varken på reformismens svaghet i det efterblivna Ryssland eller på Lenins och Trotskijs otvivelaktiga genialitet. Under sin utveckling hade bolsjevikerna lärt sig att undvika både opportunismens och sekterismens dubbla fallgropar.

De motstod frestelsen att ställa sitt program mot arbetarnas begränsade medvetande eller att likvidera sitt program för att anpassa sig till detta begränsade medvetande. Detta uppnåddes inte utan bittra strider inom den revolutionära rörelsen, det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet (RSDAP).

Det var nödvändigt att 1905 övervinna en sekteristisk inställning i bolsjevikfraktionen till den första sovjeten i S:t Petersburg och ett opportunistiskt undvikande av frågan om väpnat uppror vilket övervägde bland mensjevikerna. Det var nödvändigt att 1906 ställa bojkotten av duman mot en opportunistisk valtaktik, medan bojkottlinjen själv blev ett sekteristiskt fel 1907 mot bakgrund av nederlag för arbetarklassen.

Bolsjevikernas förmåga att stå emot socialchauvinismen i fråga om kriget utmärkte dem 1917 som den viktigaste grupperingen av revolutionärer som under alla omständigheter förbundit sig till oförsonligt motstånd mot varje form av klassamarbete. Ändå upphörde inte bolsjevikerna, samtidigt som de höll fast vid sitt motstånd mot kriget, att vara aktiva inom arbetarklassen ens när klassens majoritet stödde kriget.

Detta förblev fallet också när kriget efter februarirevolutionen fördes av arbetarnas egna ledare. Denna principiella flexibilitet sammanfattades väl av Lenin när han, med anledning av det brittiska SDF:s fientlighet mot labourpartiet, skrev:

”När objektiva förhållanden råder som håller tillbaka utvecklingen av de proletära massornas politiska medvetenhet och klassoberoende, måste man tålmodigt och ihärdigt kunna arbeta vid deras sida, utan att göra eftergifter för dem i principerna, men inte dra sig för att bedriva verksamhet i de proletära massornas mitt.” (V.I. Lenin, British Labour and British Imperialism. London 1969, s. 97)

Det var på grund av att en taktik som kunde visa klassen vägen till revolution bara kunde härledas ur en klar programmatisk uppfattning om revolutionen som bolsjevikerna först kunde tillämpa en principiell taktik efter deras avvisande, i form av Aprilteserna, av den felaktiga programmatiska föreställningen om proletariatets och böndernas demokratiska diktatur och deras faktiska antagande av den permanenta revolutionens strategi.

Det var först efter antagandet av Aprilteserna som det opportunistiska stödet för den provisoriska regeringen och dess militärpolitik, som företrätts av vissa element inom bolsjevikpartiet, avslutades och ersattes av fullständig opposition mot kriget så länge det var ett imperialistiskt krig till försvar för den borgerliga ryska staten. Det var emellertid på samma gång från och med denna tidpunkt som bolsjevikerna förmådde utveckla en taktik som kunde få arbetarklassen att bryta med sin existerande ledning. Med utgångspunkt i att mensjevikernas lojalitet ytterst låg hos bourgeoisien, strävade bolsjevikerna efter att avslöja bristen på överensstämmelse däremellan och behoven och strävandena hos mensjevikernas anhängare inom arbetarklassen.

Sammansmältningen av de programmatiska och taktiska framsteg som gjorts av bolsjevikerna 1917 kan sammanfattas i deras två centrala paroller, som riktades både till arbetarna själva och till deras ledare: ”Bryt med borgarna!” och ”All makt åt sovjeterna!” Denna formel innesluter konkretiseringen av allt som kommunisterna då hade lärt sig om de sammanlänkade problemen program, strategi och taktik. Kravet på revolution är oupplösligt förbundet med arbetarklassens verkliga aktivitet och dess levande organisationer.

De måste själva ta makten. Detta bevisades upprepade gånger för arbetarna av den misär och död som grasserade i deras led som ett direkt resultat av deras ledares politik. Dessa ledare måste därför i praktiken visa vems sida de står på i klasskampen. Om de inte vill bryta sin koalition med bourgeoisien, så måste arbetarorganisationerna bryta med dem.

Samtidigt väntade inte bolsjevikerna passivt på tidens gång för att visa att de hade rätt. Detta skulle ha kunnat bevisas enbart negativt genom arbetarklassens nederlag i händerna på sina egna ledare. Bolsjevikerna krävde tvärtom att mensjevikerna omedelbart skulle bryta sin koalition, inte bara i den centrala frågan om vem som styrde, utan över de omedelbara frågorna på liv och död om arbetarsovjeternas kontroll över livsmedeldistributionen, arbetarinspektionen av krigsindustrierna och deras profiter, nationaliseringen av bankerna under arbetarkontroll, omedelbart genomförande av en jordreform för att bryta godsägarnas makt och föra över bondemassorna på proletariatets sida och framför allt krigets omedelbara avslutande.

Genom att argumentera i sovjeterna för att trots att detta var de åtgärder som arbetarklassen behövde, skulle mensjevikerna och socialrevolutionärerna i koalition med de borgerliga kadeterna aldrig genomföra dem, och att sovjeterna själva måste åta sig dem, avslöjade bolsjevikerna inte bara mensjevikernas sanna natur och utplånade deras sociala bas utan utvecklade också samtidigt sovjeternas förmåga att ta hela makten i sina egna händer.

Bolsjevikernas metod 1917 kan sammanfattas på följande sätt: för det första en öppen uppmaning till arbetarklassens revolutionära störtande av den borgerliga staten, för det andra att resa sådana krav som knöt samman arbetarklassens omedelbara erfarenheter och behov med behovet av revolution, för det tredje en fullständig taktisk flexibilitet i förhållande till massan av reformistiskt ledda arbetare, inklusive aktivitet inom och försvar av deras organisationer, för det fjärde ett öppet karaktäriserande av och varningar för de reformistiska ledarnas förräderi sammankopplat med utfästelser att när som helst försvara dem om de skulle bli angripna av de öppet borgerliga krafterna.

Under det revolutionära uppsving som började med ryska revolutionen och varade till 1921 låg bolsjevikernas huvuduppgift vad beträffar det internationella proletariatet i bildandet av Komintern. I bildandet av Komintern som ett världsparti var det nödvändigt att dra en tydlig demarkationslinje mellan revolutionärer å ena sidan och reformister och centrister å den andra.

De avgörande skiljepunkterna koncentrerades till frågor om strategi, för det revolutionära störtandet av den borgerliga staten eller dess försvar, för sovjetmakt eller parlamentarisk demokrati, för proletär internationalism eller försvar av fosterlandet, för försvar av Sovjetryssland eller krig mot det. Under de förtvivlade förhållanden som rådde i de flesta av de imperialistiska länderna rörde sig arbetarklassen åt vänster, och för att hålla sig kvar i sina ledningspositioner rörde sig reformister och centrister också åt vänster, åtminstone verbalt.

I denna situation var det obligatoriskt för de små kommunistiska krafter som fanns i dessa länder att koncentrera sig på att avslöja dessa ledares verkliga avsikter, att fördöma dem och deras politik. Den organisatoriska slutsats som kunde dras av detta var skapandet av separata kommunistiska partier eller omvandlandet av existerande socialistiska partier till kommunistiska partier genom att rensa dem på alla spår av reformistisk och centristisk politik.

Komintern var framgångsrikt i att på detta sätt skapa kommunistiska partier. Man splittrade det centristiska USPD i Tyskland vid kongressen i Halle 1920 och vann majoriteten. Som ett resultat ökade KPD:s medlemstal från tiotusentals till en halv miljon. I Frankrike splittrades samma år SFIO vid kongressen i Tours för att skapa det franska kommunistpartiet. Följande år splittrades det italienska PSI. Den här gången bröt sig en minoritet ut för att bilda PCI.

Komintern
Kominterns insisterande på programmatisk homogenitet, exemplifierat av de berömda ”21 villkoren för medlemskap i Kommunistiska Internationalen”, var väsentligt inte bara för att klargöra skiljelinjerna i teoretiska frågor mellan reformister och revolutionärer utan också därför att det överensstämde med klasskampens egna behov.

I och med att bourgeoisien gjorde eftergifter till arbetarklassen för att vinna tid och konsolidera sina krafter, var det väsentligt för kommunister att argumentera mot reformisternas påståenden om att sådana eftergifter var tillräckliga för att tillgodose arbetarklassens behov och tog bort behovet av revolution.

Typiskt nog koncentrerades eftergifterna till att överföra ”makten” till precis de reformistiska representanter för arbetarklassen vilka sedan krävde av arbetarna att de skulle försvara den ”nya” regimen, ge den tid att visa sitt värde och inte riskera förluster av existerande landvinningar genom att påtvinga samhället ytterligare krav. Kommunister var tvungna att mot detta ställa arbetarklassens mobilisering mot sådana förrädare och den stat de försvarade.

När dynastierna Habsburg och Hohenzollern föll samman i Wien och Berlin innehade arbetarråd den faktiska makten och arbetarmiliser patrullerade gatorna. Ytterligare bevis för de revolutionära möjligheterna och revolutionens livskraft tillhandahölls av sovjetrepublikerna i Bayern och Ungern, även om de var kortlivade.

Utanför Ryssland överlevde emellertid bourgeoisien och kommunistpartier upprättades visserligen men förblev minoriteter inom arbetarklassen. Kommunistiska Internationalen erkände vid sin tredje kongress 1921 att det inledande revolutionära uppsvinget efter kriget var över och att bourgeoisien nu var på offensiven för att ta tillbaka de eftergifter den tvingats till.

Inte heller reformisterna, som hade förhandlat fram och övervakat dessa eftergifter, gick säkra för bourgeoisiens angrepp. Även de kastades i ökad grad åt sidan när deras användbarhet nu tagit slut. I utvecklandet av en taktik för att möta denna nya situation använde sig Komintern inte bara av erfarenheterna från Ryssland 1917 utan framför allt av erfarenheterna från Tyskland 1919 och 1920.

De tyska erfarenheterna
Liksom i Ryssland övergick makten till arbetarråden när monarkin föll i november 1918. Liksom i Ryssland dominerades dessa råd politiskt av de reformistiska ledarna, SPD under ledning av Noske och Scheidemann. Till skillnad från Ryssland hade reformisterna extremt starka rötter i den tyska arbetarklassens organisationer och traditioner.

Därför hade arbetarklassen skolats och tränats i en anda av reformistisk praktik som egentligen begränsades till kampen för ”minimiprogrammet”. Det innebar att den kämpade för de reformer som inte, samtidigt som de var i arbetarklassens intresse, ifrågasatte den borgerliga ordningens grundläggande ramar.

Reformisterna i Tyskland kunde använda sina ledande positioner i arbetarråden för att skenbart genomföra detta minimiprogram. Men egentligen var det arbetarnas revolutionära aktioner som sopade undan kaisern och det tyska kejsardömet. Det var SPD:s kontrarevolutionära aktioner som återinsatte den reaktionära generalstaben och byråkratin vid makten. Därigenom neutraliserades råden först för att sedan utplånas.

Resultatet blev den instabila Weimarrepubliken. Revolutionärerna i Tyskland, Spartacusbund, och senare KPD, var numerärt mycket svaga och politiskt oerfarna i jämförelse med bolsjevikerna. Så snart de hade skapat ett självständigt parti i december 1919, provocerades de in i en dåligt förberedd konflikt med den borgerliga staten.

Noske och Scheidemann använde denna stat för att isolera och likvidera KPD:s ledning, först i Berlin och sedan i Bayern. KPD förlorade sina mest erfarna kadrer och tvingades in i illegalitet. I mars 1920 försökte den extrema högern inom den tyska bourgeoisien, uppmuntrad av sina framgångar gentemot det proletära avantgardet, att ta tillbaka de eftergifter de gjort genom att angripa Weimarrepublikens regering.

Frikårerna – en irreguljär militärstyrka som stöddes av generalstabens majoritet – marscherade mot Berlin för att störta regeringen och installera en militärregering under ledning av Wilhelm Kapp. Därefter vädjade regeringen till Reichswehr att försvara republiken. Armén – under befäl av von Seckt – vägrade att ingripa och regeringen flydde till Dresden och senare till Stuttgart.

Ledarna för de tyska fackföreningarna, med Karl Legien i spetsen, insåg att det inte bara var kommunistiska arbetare utan också de själva som angreps och tvingades mobilisera den enda kraft som nu kunde försvara dem. De uppmanade till en omedelbar generalstrejk till republikens försvar. Arbetarklassens överväldigande majoritet, som fortfarande stödde sina reformistiska ledares politiska program, följde uppmaningen. Tyskland blev inom några timmar fullständigt lamslaget av strejken.

Återigen patrullerade beväpnade arbetare huvudstaden. När frikårerna slog till reträtt bildades arbetarråd i de stora städerna vilka övertog vapenarsenalerna och skyddade de viktigaste byggnaderna och järnvägarna mot kontrarevolutionen.

KPD:s ledning, som förlorat sina bästa representanter i kontrarevolutionen, visade sig oförmögen att genomföra den skarpa taktiska vändning som blev nödvändig på grund av den dramatiska förändringen i omständigheterna. Den förklarade att proletariatet inte hade något intresse av utgången i en klasskamp som huvudsakligen ägde rum mellan kontrarevolutionens krafter. Den förklarade att arbetarna inte skulle ”lyfta ett finger för att försvara den demokratiska republiken”. Inte desto mindre skapade dynamiken i kampen över hela Tyskland enhet mellan kommunister, USPD-medlemmar och SPD:s basmedlemmar.

I exempelvis Sachsen bestod arbetarrådet av deputerade från alla tre partierna. KPD:s centrum i Berlin tvingades inom 48 timmar att ändra sin sekteristiska ståndpunkt. När Legien – som skrämts både av de reaktionära krafternas återuppvaknande och utsikterna till arbetarmakt, föreslog att SPD, USPD och fackföreningarna skulle bilda en arbetarregering, vägrade emellertid KPD att erbjuda något som helst stöd, inte ens mot reaktionen.

SPD bekymrade sig ännu mer om att bevara sin allians med den ”progressiva” bourgeoisien, och motsatte sig också uppmaningen och bildade istället en koalition. Därefter använde SPD:s ledare återigen Reichswehr för att demobilisera just de arbetarråd och avväpna just de miliser som räddat deras eget skinn.

KPD:s svar på Kapps kupp var sekteristiskt. Genom att ställa upp revolutionen som ett ultimatum istället för att alliera sig med massan av arbetare för att försvara de demokratiska landvinningar de gjort, förlorade de möjligheten att i kampen utveckla en politisk medvetenhet och självständiga organisationer som kunde ha ställt SPD till svars och förhindrat att råden avväpnades. Eftersom KPD var ett litet parti fick det emellertid inte bära ansvaret för efterspelet till kuppen i arbetarnas medvetande. Istället var det USPD som fick ta emot oviljan och som i oktober 1920 förlorade hundratusentals medlemmar till KPD.

KPD:s ledning, som insåg att partiet nu hade en massbas och verklig social makt, och som nu leddes av Paul Levi, försökte använda denna makt för att tvinga SPD:s och USPD:s ledare att kämpa mot den snabbt ökande kapitalistiska offensiven vad gällde löner och arbete. I januari 1921 riktade KPD ett ”öppet brev” till alla arbetarorganisationer i vilket det föreslog bildandet av en enhetsfront för att kämpa kring dessa frågor.

Detta förslag stöddes av Lenin, men taktiken att kräva en enhetsfront övergavs efter att ha avvisats av reformisterna och centristerna till förmån för ett missriktat försök till självständig revolutionär aktion, marsaktionen 1921. När KPD försökte provocera arbetarklassen till revolution slutade det med fullständig katastrof. Medlemstalet halverades och högerkrafterna i Tyskland stärktes i hög grad när de drog fördel av kommunisternas isolering och fientligheten eller i bästa fall likgiltigheten från massan av arbetare.

Det väsentligaste i de förändringar som ägt rum i Tyskland, vilka möjliggjorde gemensam handling av kommunisterna sida vid sida med de reformistiska arbetarna, var att de reformistiska ledarna hade lyckats behålla kontrollen över arbetarklassens majoritet under den revolutionära perioden 1918-19. De gjorde detta genom att peka på de landvinningar arbetarklassen uppnått utan revolution. En betydande del av deras traditionella program hade genomförts.

Monarkin var borta, allmän rösträtt hade införts, fabrikskommittéerna var legala och arbetarpartiet befann sig nu i regeringsställning, ehuru i en koalition. Dessa landvinningar var tillräckliga, hävdade reformisterna. De kunde användas för att framtvinga en socialiserad ekonomi som kunde hålla kapitalisterna under strikt kontroll.

När den revolutionära vågen hade gått tillbaka återtog bourgeoisien naturligtvis sin offensiv för att återta den makt de avstått ifrån på arbetsplatserna och i samhället i stort. När de angrep de eftergifter som gjorts åt arbetarklassen, tvingades de också angripa de som hade förhandlat fram dem. Även det reformistiska medvetandet hos massan av de tyska arbetarna föreskrev att de måste kämpa för att försvara Weimarrepubliken.

Arbetarna begav sig ut på gatorna under Kapps kupp med sina reformistiska illusioner i stort sett intakta. Innan dess kunde kommunisterna, när de reformistiska ledarna befann sig på kontrarevolutionens sida, bara försöka att direkt vända de reformistiska arbetarna mot sina egna ledare och kräva att de gjorde gemensam sak med kommunisterna på kommunisternas villkor. När de reformistiska arbetarna och deras ledare nu befann sig under angrepp var det möjligt att föreslå enad handling både till ledningen och medlemmarna.

I allt väsentligt ägde samma utveckling rum internationellt under och efter år 1921. De svårigheter som KPD mötte när det försökte omorientera sig i den nya situationen och utveckla en flexibel taktik för att dra fördel av den upprepades inom Kominterns led. Det var analysen av den förändrade perioden och behovet av en förändrad taktik som tredje kongressen koncentrerade sig på. I sina Teser om taktiken fastslog tredje kongressen att den för dagen viktigaste uppgiften var att: ”erövra ett avgörande inflytande över arbetarklassens majoritet, att leda dess viktigaste beståndsdelar in i kampen […] Ty trots den objektivt revolutionära ekonomiska och politiska situationen […] står arbetarklassens majoritet ännu inte under kommunistiskt inflytande, särskilt inte i sådana länder där det på grund av finanskapitalets starka makt finns stora grupper arbetare, som korrumperats av imperialismen (t. ex. i England och USA) […].” (Teser om taktiken, fackföreningsinternationalen och de kommunistiska partiernas struktur och organisationsarbete. Partisan 1970; Röda Häften 3/4, s. 12)

Behovet av att delta i arbetarnas kamp betonades speciellt i avsnittet om ”Delstrider och delfordringar”:

”De kommunistiska partierna kan endast utveckla sig genom kamp. Inte ens de minsta kommunistiska partier får inskränka sig till uteslutande propaganda och agitation. De måste i alla proletariatets massorganisationer bilda förtrupperna; och genom att formulera praktiska kampförslag, genom påtryckning till kamp för alla proletariatets livsnödvändigheter visa de efterblivna, tvekande massorna hur man skall strida och på så sätt för massorna avslöja alla icke-kommunistiska partiers förrädiska karaktär. Endast genom att kommunisterna förstår att ställa sig i spetsen för proletariatets kamp, endast därigenom att de befordrar denna kamp, kan de i verkligheten vinna stora massor av proletariatet för kampen om diktaturen.” (Ibid, s. 22)

I sitt avslutande manifest återvände slutligen kongressen till den centrala betydelsen av direkt deltagande vid arbetarmassornas sida för deras omedelbara krav:

”Proletariatets förrädare, borgarklassens agenter skola ej slås genom teoretiska debatter om demokrati och diktatur, utan de måste slås ned på bröd- och lönefrågorna, frågorna om kläder och bostäder.” (Världsläget och Kommunistiska Internationalens uppgifter. Teser och resolutioner antagna å Kommunistiska Internationalens tredje världskongress. Arkivs klassikerserie 1980, s. 246)

Tredje kongressen kodifierar lärdomarna
Tredje kongressens arbete, med dess vägledande paroll ”Till massorna”, var bara början på uppgiften att utarbeta den nödvändiga nya taktiken. I december 1921 utvecklade KI:s exekutivkommitté (EKKI) den inneboende logiken i tredje kongressens teser. Om det var nödvändigt att delta i och ge ledning åt partiella och omedelbara strider så var det också nödvändigt att föreslå sådana strider. Så länge majoriteten av arbetarna fortfarande hade kvar förtroendet för sina reformistiska organisationer och ledare var det nödvändigt att föreslå att de samarbetar sida vid sida med kommunisterna i sådana omedelbara strider.

Detta var den första medvetna och planerade tillämpningen av enhetsfrontstaktiken. Många av Kominterns sektioner hade stora svårigheter med att acceptera den nya taktiken. Speciellt för de som först nyligen hade brutit med de reformistiska partiernas medlemmar föreföll det motsägelsefullt att nu kräva att ledarna för dessa partier skulle samarbeta med kommunisterna.

För många föreföll detta ”sprida illusioner” om dessa ledare. I sin diskussion med det franska partiet, som särskilt motsatte sig taktiken, gav Trotskij den tydligast möjliga förklaringen av taktikens väsentligaste beståndsdelar, dess ursprung i nödvändigheten av dagliga strider, nödvändigheten av att sätta de reformistiska ledarna på prov genom att kräva enad handling med dem:

”Men det är alldeles självklart att proletariatets klassliv inte svävar fritt under denna förberedelseperiod för revolutionen. Sammanstötningar med kapitalister, med bourgeoisin, med statsmakten, på initiativ av den ena eller andra sidan, fortgår i vanlig ordning.

I dessa sammanstötningar – såvitt som de omfattar de livsviktiga intressena hos hela arbetarklassen, eller dess majoritet, eller den ena eller andra delen av den – uppfattar de arbetande massorna behovet av enhet i handling, enhet i motståndet mot kapitalismens anlopp eller enhet i offensiven mot den. Varje parti som mekaniskt motsätter sig detta behov av enhet i handling hos arbetarklassen kommer ofelbart att dömas ut inför arbetarna. […]

Sträcker sig enhetsfronten endast till arbetarmassorna eller inkluderar den också de opportunistiska ledarna?

Frågeställningen är i sig en frukt av en missuppfattning. Om vi helt enkelt kunde ena arbetarmassorna kring vår egen fana eller kring våra praktiska dagsparoller och hoppa över de reformistiska organisationerna, vare sig det gäller parti eller fackförening, skulle detta naturligtvis vara den bästa sak i världen. Men då skulle själva frågan om enhetsfronten inte existera i sin nuvarande form.

Ur detta uppstår frågan att vissa mycket viktiga delar av arbetarklassen tillhör reformistiska organisationer eller stöder dem. Deras nuvarande erfarenhet är ännu otillräcklig för att sätta dem i stånd att bryta med de reformistiska organisationerna och komma till oss. Det kan vara just efter att ha kastat sig in i dessa massaktioner som står på dagordningen som en större förändring kommer att inträffa i detta sammanhang. Det är precis det vi strävar efter. Men det är inte så saken står för närvarande. […]

Kommunisterna får, som sagt, inte motsätta sig sådana [enande] aktioner utan måste tvärtom också ta initiativet till dem, just av den orsaken att ju större den massa blir som dras in i rörelsen, ju högre dess självförtroende stiger, desto större blir självförtroendet hos massrörelsen och desto beslutsammare kommer den att marschera framåt, även om kampens inledande paroller varit aldrig så blygsamma. Och detta innebär att tillväxten av rörelsens massaspekt tenderar att radikalisera den, och skapar mycket fördelaktigare förhållanden för kommunistpartiets paroller, kampmetoder och dess ledande roll i allmänhet.” (Den proletära enhetsfronten. Kommunisternas enhetstaktik. Revolutionära Marxisters Förbund 1973; Rött Forum 8, s. 24, 26)

Men Komintern såg tydligt de faror som enhetsfronten som taktik innehöll. Den kunde bli en täckmantel för en fredlig nonaggressionspakt med de reformistiska ledarna. De senare skulle naturligtvis alltid kräva inställandet av ”destruktiv” kritik. Detta kan kommunister aldrig gå med på eftersom det innebär att acceptera att omedelbara strider ska äga rum inom ett opportunistiskt perspektiv med skygglappar. Därför krävde EKKI:

”absolut självständighet för varje kommunistiskt parti som ingår överenskommelse med partier i andra eller 2 1/2 internationalen, dess fullständiga frihet att föra fram sina egna uppfattningar och kritisera kommunismens motståndare. Samtidigt som de accepterar en grundval för handling, måste kommunisterna bevara den ovillkorliga rätten och möjligheten att uttrycka sina åsikter om den politik som förs av alla arbetarpartier utan undantag, inte bara före och efter aktionen utan också om det är nödvändigt under dess gång. Under inga förhållanden kan denna rättighet uppges. Samtidigt som kommunisterna stödjer parollen om största möjliga enhet mellan alla arbetarorganisationer i varje praktisk aktion mot den kapitalistiska fronten, avstår de inte under några förhållanden från att föra fram sina åsikter, vilka är det enda konsekventa uttrycket för försvaret av arbetarklassens intressen i deras helhet.” (The Communist International 1919- 1945. 1. 1919-1922. Edited and Selected by Jane Degras. London 1971, s. 313-314)

Dessutom var enhetsfronten inte primärt ett försök till överenskommelse med reformistiska ledare utan en vädjan till de massor som stod bakom dem. Den skulle fungera uppifrån och underifrån:

”Vad är enhetsfronten och vad bör den vara? Enhetsfronten är inte och får inte bara vara ett fraterniserande mellan partiledare. Enhetsfronten kommer inte att skapas genom överenskommelser med de ’socialister’ som tills nyligen deltog i borgerliga regeringar. Enhetsfronten innebär sammanslutningen av alla arbetare, oavsett om de är kommunister, anarkister, socialdemokrater, oberoende eller partilösa eller till och med kristna arbetare, mot bourgeoisien. Med ledarna om de likgiltigt står vid sidan, och trots ledarna och mot ledarna om de saboterar arbetarnas enhetsfront.” (Ibid, s. 341)

Där reformisterna motsätter sig bildandet av en enhetsfront, kan kommunisterna inte bara dra sig tillbaka och nöja sig med skrivna, polemiska fördömanden: ”Bygg enhetsfronten även lokalt, utan att vänta på tillåtelse av andra internationalens ledare.” (Ibid, s. 342)

Om enhetsfronterna är inriktade på begränsade aktioner, innebär det att bli medskyldig om blocket med de reformistiska ledarna bibehålls under och efter ett förräderi i handling. Trotskij brännmärkte de ryska fackföreningarna för att göra just detta under den brittiska generalstrejken genom att stanna kvar med det brittiska LO i anglo-ryska kommittén:

”Tillfälliga överenskommelser kan göras med reformisterna överallt där de tar ett steg framåt. Men att bibehålla ett block med dem när de, skrämda av en rörelses utveckling, begår förräderi, är likvärdigt med brottsligt tolererande av förrädare och ett döljande av förräderi.” (L. Trotsky, The Third International After Lenin. New York 1970, s. 129)

Både det leninistiska Komintern i början av 1920-talet och Trotskij under 1920- och 30-talet betonade den begränsade, tydliga och specifika karaktären av de krav och paroller kring vilka enhetsfronten kunde erbjudas. Under 1920-talet påpekade Trotskij, att ”hur begränsade parollerna än är, kommer allt som utvecklar rörelsens masskaraktär att genera reformisterna vars mest älskade arena är den parlamantariska talarstolen, fackföreningskontoren, förhandlingsorganen, departementens förmak.” (L. Trotsky, The First Five Years of the Communist International. Vol. 2. New York 1953, s. 94)

Kamporganisationer
Den organisationstyp som är lämpad för enhetsfronten är ett kamporgan – inte propaganda för ett program. Fackföreningen är som sådan på sätt och vis en enhetsfront. En enhetsfront skapar mer exakt tillfälliga organ som är utformade för den uppgift som ska lösas. Det kan vara strejkommittéer, aktionsråd och på den högsta nivån arbetarråd. Sådana organ är livsviktiga för kampen och förstärker trycket på de reformistiska ledarna att ”bryta med borgarna”.

Enhetsfronten är en taktik för att uppnå största möjliga enhet i handling för begränsade, omedelbara eller defensiva syften vid en tidpunkt när proletariatets styrkor är splittrade och reformisterna och centristerna fortfarande leder viktiga delar eller en majoritet av klassen. Den är på samma gång en taktik för att avslöja de reformistiska ledarna som förrädare även mot arbetarnas omedelbara mål, en taktik som är utformad för att vinna massorna för kommunistisk ledning.

Trotskij klargjorde frågan om enhetsfronten och hur den förhåller sig till andra typer av taktik inom den revolutionära strategins helhet:

”Proletariatets enhet som allmän paroll är en myt. Proletariatet är inte homogent. Splittringen börjar med proletariatets politiska uppvaknande, och utgör mekanismen i dess tillväxt. Enbart under förhållanden av en mogen samhällskris, när den sammansmälts med makterövrandet som omedelbar uppgift, kan proletariatets avantgarde, förutsatt att det har en riktig politik, samla den överväldigande majoriteten av sin klass kring sig. Men närmandet till denna revolutionära höjdpunkt uppnås genom på varandra följande splittringar. Det var inte Lenin som uppfann enhetsfrontspolitiken, i likhet med splittringen inom proletariatet tvingas den fram av klasskampens dialektik.

Inga framgångar skulle vara möjliga utan tillfälliga överenskommelser, eftersom uppfyllandet av omedelbara uppgifter, bland olika delar, organisationer eller grupper av proletariatet… kräver [dessa strider] en tillfällig enhetsfront även om den inte alltid antar dess form… På en viss nivå omvandlas kampen för enhet i handling från ett elementärt faktum till en taktisk uppgift. Enbart enhetsfrontens formel löser ingenting… Den taktiska tillämpningen av enhetsfronten är i varje period underordnad en bestämd strategisk föreställning. I förberedandet av arbetarnas revolutionära förening, utan och emot reformismen, är det nödvändigt med en lång och tålmodig erfarenhet av enhetsfrontens tillämpning med reformisterna, naturligtvis alltid ur det slutliga, revolutionära målets synvinkel.” (L. Trotsky, The Struggle Against Fascism in Germany. New York 1971, s. 394)

Hur förhåller sig då strategi och taktik till varandra? Trotskij beskrev saken tydligt i ”Strategi och taktik i den imperialistiska epoken”:

”Med begreppet taktik förstås det system av åtgärder som tjänstgör som en enstaka nutida uppgift eller en enskild avdelning av klasskampen. Revolutionär strategi omfattar däremot en kombinerad rad av handlingar som genom sin förening, konsekvens och utveckling måste leda proletariatet till erövrandet av makten.” (L. Trotsky, The Third International After Lenin, s. 75)

Betraktad ur denna synvinkel är varje enskild enhetsfront eller slag av enhetsfront en taktik, en del av den övergripande strategi som inkluderar splittringar, brytningar och slutligen föreningen av klassens majoritet bakom det revolutionära avantgardet i kampen för erövrandet av makten. I denna kamp kommer de reformistiska ledarna sannolikt att återfinnas i kontrarevolutionens läger och kommer i bästa fall att neutraliseras. Trotskij betonade gång på gång att ingen form av enhetsfronten kunde utgöra en väg till kommunismen:

”Politiken av enhetsfront med reformisterna är obligatorisk, men den är med nödvändighet begränsad till deluppgifter, speciellt till försvarsstrider. Det finns ingen möjlighet att göra den socialistiska revolutionen i en enhetsfront med reformistiska organisationer.” (L. Trotsky, Writings 1933-34. New York 1972, s. 55)

Den form av enhetsfront som föreslogs av Komintern i början av 1920-talet var enhetsfronten mellan arbetarpartierna och fackföreningarna. Detta var möjligt både på grund av den kapitalistiska offensivens ekonomiska och politiska omständigheter och att den tidigare politiken med att skapa politiskt självständiga kommunistpartier hade varit framgångsrik i flera länder.

Viktiga kommunistpartier befann sig i en ställning där de som ett realistiskt bidrag till att ena klassen kunde föreslå gemensam handling mellan sig själva och de organisationer som inte var kommunistiska. När den tillämpas i situationer där kommunistiska krafter är små och marginaliserade kan emellertid de principer på vilka Komintern skapade taktiken med arbetarnas enhetsfront ge upphov till andra former av enhetsfronten.

Under de år som omedelbart föregick de tyska nazisternas uppstigande till makten bedrev Trotskij propaganda för skapandet av en ”arbetarnas enhetsfront mot fascismen”, även om trotskismens krafter var små i Tyskland.

Att samma vägledande principer gällde även där kommunisterna förfogade över små krafter, kan ses i Trotskijs betoning av brådskan i de krav som måste resas och behovet att bevara de kommunistiska krafternas oberoende:

”Handlingsprogrammet måste vara strikt praktiskt, utan några av alla dessa konstgjorda ’krav’, utan några reservationer, så att varje genomsnittlig socialdemokratisk arbetare kan säga till sig själv: det som kommunisterna föreslår är oundgängligt för kampen mot fascismen.” (L. Trotsky, The Struggle Against Fascism in Germany, s. 139)

Men:

”Ingen gemensam plattform med socialdemokratin eller med ledarna för de tyska fackföreningarna, inga gemensamma publikationer, banderoller eller plakat! Marschera åtskilt men slå gemensamt! Kom bara överens om hur ni ska slå till, när ni ska slå till och var ni ska slå till. En sådan överenskommelse kan ingås med djävulen själv, med hans mormor och även med Noske och Grezinsky. På ett villkor: att inte bakbinda sina egna händer.” (Ibid, s. 138)

Kravet på en enhetsfront mellan arbetarorganisationerna är således inte beroende av existensen av ett revolutionärt parti som är tillräckligt stort för att ingå en formell överenskommelse om enhetsfront utan på dess objektiva nödvändighet när klassen står inför ett angrepp och dess styrkor är splittrade. Det är klasskampens logik som ställer behovet av enhet i handling. Kommunisternas roll är att medvetet ingripa i sådana situationer och föra fram de krav och metoder som kan föra klassen framåt under de givna villkoren.

Enhetsfronten mellan arbetarklassens massorganisationer, oavsett om den tas upp agitatoriskt eller propagandistiskt, uttömmer inte arsenalen av taktiska vapen som baseras på de principer som utvecklades av Komintern och vidareutvecklades av Vänsteroppositionen, Internationella Kommunistiska Förbundet och Fjärde Internationalen.

De var speciellt utformade för användning där revolutionärer arbetade i mycket ogynnsamma omständigheter, där reformismen praktiskt taget innehade oinskränkt dominans över massan av arbetare och kommunisterna hade liten eller ingen kontakt alls med arbetarklassens dagliga aktiviteter.

I den nuvarande perioden, som karaktäriseras av just sådana drag, är denna taktik av speciell betydelse för revolutionärer med avsikt att bryta sig ur sin isolering, åter bekräfta den revolutionära marxismens politiska metod och program och inta sin plats i arbetarorganisationernas led.

Att få arbetare att bryta med öppet borgerliga partier
Ett demokratiskt centralistiskt kaderparti är en absolut nödvändighet om arbetarklassens kamp ska kunna ledas mot en centraliserad offensiv gentemot den borgerliga statsmakten. Ett sådant parti måste anta massproportioner för att kunna omfatta de verkliga kämparna i arbetarkampens främsta led.

Ingen sekt som genom proklamationer gör anspråk på att vara förtruppen, ingen ”historisk process” eller ”omedveten” centristisk strömning kan ersätta detta behov. Partiet måste byggas i och genom arbetarklassens strider.

I den imperialistiska epokens första fas tog revolutionära marxister i vissa länder ledningen i denna uppgift och skapade masskaderpartier. Men även under denna period mötte denna process i en del länder – huvudsakligen de anglosaxiska (Storbritannien, USA, Australien etc) – det mäktiga hindret i en massomfattande fackföreningsrörelse vars ledare var knutna till ett borgerligt parti. I Storbritannien utgjorde fackföreningsledarna en underavdelning av det liberala partiet.

Sedan 1930-talet har ledarna för AFL-CIO utgjort en liknande komponent av demokratiska partiet i USA. I de mer utvecklade halvkoloniala länderna – exempelvis Argentina – är fackföreningsbyråkratin fortfarande ett bihang till den borgerliga nationalismen. För att handskas med denna situation utvecklade revolutionära marxister en variant av enhetsfrontstaktiken som var tillämplig på uppgiften att bryta loss fackföreningarna eller andra proletära massorganisationer från deras politiska underordnande i förhållande till bourgeoisien och framhäva behovet av ett revolutionärt parti.

Arbetarpartitaktiken
Denna taktik, som vi kallar ”arbetarpartitaktiken”, har inte som mål att skapa reformistiska arbetarpartier enligt brittisk modell. Samtidigt som det utgår från ståndpunkten ”att bryta med borgarna”, har det som mål att förhindra bildandet av ett beslöjat borgerligt parti. Formellt självständiga reformistiska partier är bara självständiga på valkampanjernas område och inte på klassernas slagfält.

Målet för arbetarpartitaktiken är att underlätta skapandet av ett revolutionärt arbetarparti av avantgardetyp som har vunnit ledningen över fackföreningarna. I varje faktisk situation där ett separat arbetarparti bildas på grundval av fackföreningarna, kommer utgången – reformistiskt eller revolutionärt – att avgöras av kampen.

Arbetarpartitaktiken sprang inte fullt färdig ur huvudet på Engels, Lenin eller Trotskij. Alla tre bidrog till utvecklandet av taktiken, som Trotskij mot slutet av 1930-talet gav en slutgiltig utformning. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ansåg marxister att skapandet av ett arbetarparti i sig var historiskt progressivt.

Detta ansågs vara sant även i de fall, som i Storbritannien och Australien, där partiet i fråga inte omfattade det marxistiska programmet. Engels inställning till den brittiska arbetarrörelsen är ett exempel. Inomimperialistisk konkurrens började mot slutet av 1800-talet att försvaga den brittiska imperialismens överhöghet. Begränsningarna i den brittiska arbetarrörelsens förlitan på facklig verksamhet och en politisk allians med det öppet borgerliga liberala partiet blev tydliga.

Försvaret av och förbättrandet av levnadsstandarden krävde ett politiskt instrument som var självständigt i förhållande till öppet borgerliga partier. Behovet av ett självständigt parti för arbetarklassen framstod tydligt. De reformistiska representationskommittéerna (1900) och labourpartiet (1906) var ett resultat av fackföreningarnas brytning med liberalerna och vändning till självständig politisk representation. Denna reformistiska utgång var emellertid inte avgjord i förväg.

Ett korrekt ingripande av revolutionärer kunde antingen ha förhindrat att partiet upprättades som ett borgerligt arbetarparti eller åtminstone upprättat ett revolutionärt alternativt ledarskap av massomfattning inom eller utom ramarna för detta parti. Möjligheten av denna reformistiska utgång borde inte ha avhållit marxister från att delta i bildandet av detta parti, trots deras inledningsvis numerära svaghet. Att marxisterna skulle börja som en liten minoritet var inte avgörande. Lenin noterade 1907:

”Engels insisterade på betydelsen av ett oberoende arbetarparti, även med ett dåligt program, eftersom han hade att göra med länder där det fram tills nu inte funnits en antydan om politiskt oberoende från arbetarnas sida – där arbetarna för det mesta följer och ännu följer bourgeoisiens politik.” (V.I. Lenin, British Labour and British Imperialism. London 1969, s. 77)

Engels hävdade att massorna måste genomgå erfarenheten av att bilda ett parti och han var övertygad om att de kunde och skulle lära sig av det. I ett brev till Sorge 1889 om det nya uppsvinget inom arbetarklassen sade han:

”Rörelsen har nu äntligen kommit igång på allvar, och jag tror inte att man skall kunna stoppa den. Men den är inte avgjort socialistisk, och de engelsmän som bäst förstått vår lära saknas alltjämt där … Vad man nu kräver uppfattar man dessutom endast som provisoriska lösningar, trots att arbetarna själva ännu inte vet vilket slutligt mål de strävar för att nå. Men de har inom sig en dunkel aning som är tillräckligt starkt och djupt rotad för att de skall begära en klart uttryckt socialism av sina ledare. Liksom alla andra människor är de hänvisade till att hämta lärdom ur en egen erfarenhet, att lära sig av sina egna misstag. Men eftersom de, i motsats till de gamla fackföreningarna, insett det löjliga i varje tal om gemensamma intressen för kapitalister och arbetare, behöver denna lärotid inte bli långvarig.” (Marx & Engels, Brev i urval. Stockholm 1972, s. 185)

Det perspektivelement som finns inneslutet häri, som ofta upprepades av Engels och som grundade sig på det synliga försvagandet av Storbritanniens ekonomiska ställning, skulle visa sig vara felaktigt. Engels kunde inte förutse den massiva ökningen av imperialistisk utsugning som skulle stärka reformismen inom arbetarklassen. Att förstå och bekämpa detta skulle komma att bli en uppgift för nästa generation av revolutionära marxister.

Men Engels erkände att enhet mellan marxister och de som inte var marxister i bildandet av ett arbetarparti inte var något hinder i kampen för oberoende klasspolitik inom detta parti. Detta var en viktig utgångspunkt för Kominterns och senare Trotskijs utveckling av arbetarpartitaktiken i Förenta Staterna.

Den kommunistiska rörelsen i USA växte fram ur den fruktansvärda krisen i den socialistiska och syndikalistiska rörelsen under kriget och åren omedelbart därefter. Den framträdde som en kroniskt splittrad och förföljd rörelse isolerad från den stora massan av amerikanska arbetare och med stor brist på taktiska förhållningssätt för att undkomma isoleringen.

Komintern bedrev en utdragen kamp för att ena rörelsen och besegra dess sekteristiska element. Vändpunkten kom på Kominterns tredje kongress 1921. På denna kongress slog Komintern fast kommunistpartiernas behov av att vinna massorna genom att praktisera enhet i handling mot borgarna.

Även om ingenting löstes i förhållande till enhetsfronten i USA på denna kongress, reste Lenin för första gången frågan om ett arbetarparti med delegaterna från USA. Vid fjärde kongressen 1922 hade de amerikanska kommunisterna, som nyligen framträtt ur underjorden som Arbetarpartiet, redan börjat utveckla en ståndpunkt till förmån för ett arbetarparti.

1920-talet i USA
I maj 1922 antog Arbetarpartiet en rad teser om enhetsfronten som erkände arbetarpartiet som enhetsfrontens specifika form i USA. I oktober samma år publicerade Kominterns representant i USA, Pepper, en pamflett ”För ett arbetarparti”. Pamfletten utmålade arbetarpartiet som ett parti för hela den organiserade arbetarrörelsen, men till sitt mål skulle det ha: ”avskaffandet av löneslaveri, upprättandet av en arbetarrepublik och ett kollektivt produktionssystem. (T. Draper, American Communism and Soviet Russia. New York 1960, s. 36)

När det gällde den praktiska tillämpningen av denna speciella form av enhetsfront visade de amerikanska kommunisterna emellertid sin begränsade förståelse av den principiella användningen av en sådan taktik.

Arbetarpartiet sammankallade 1923 en konferens för ett arbetarparti tillsammans med den reformistiskt ledda Chicago Federation of Labor och den populistiska bonde- och arbetarrörelsen (en lös koalition av partier från olika delstater). Vid konferensen lade kommunisterna hela sin betoning på behovet av att snabbt bilda ett parti. Den fråga som debatterades var när detta parti skulle bildas istället för vad dess politiska innehåll skulle vara.

Denna organisationsfetischism från kommunisternas sida utlöste en för tidig splittring med de reformistiska fackföreningsledarna. Kommunistpartiet drog sig ur för att bilda Federerade Bonde- och Arbetarpartiet (FFLP). Genom framgångsrika förberedelser lyckades kommunistpartiet vinna kontroll över detta parti, men det visade sig vara en pyrrhusseger. FFLP var bara en förstorad skugga av kommunisterna. Det var inte ett massparti för den amerikanska arbetarklassen – det utgav sig dessutom för att företräda två klasser, bönder och arbetare – och det hade inte ett revolutionärt program.

Inom Arbetarpartiet var James P. Cannon och den tidigare syndikalisten William Z. Foster de främsta motståndarna till inriktningen mot FFLP. Deras motstånd riktade sig inte mot det politiska innehållet i FFLP utan mot det faktum att splittringen med Fitzpatrick i Chicago Federation of Labor hade isolerat kommunistiska militanter från de ”progressiva” i fackföreningarna, Amerikanska Arbetarfederationen (AFL).

Deras motstånd mot Pepper, som drev fram splittringen, kom från höger. Cannon medgav själv att han var ”en uttalad högerståndpunktare”. (J.P. Cannon, The First Ten Years of American Communism. New York 1973, s. 59) Pepper insisterade å andra sidan på att FFLP var ett massparti och att det var en seger för kommunisterna att vinna det. Bristen på oenighet om taktikens programmatiska innehåll visade sig i det faktum att alla sidor stödde Peppers senare schema för att använda FFLP för att stödja en medelklasskandidat i presidentvalet 1924.

Både Pepper och Cannon såg av olika skäl stöd för den liberala senatorn La Follette från Wisconsin som ett medel för att bekräfta sina respektive inriktningar. Cannon såg det som ett medel för att återuppbygga partiets broar till de progressiva inom fackföreningarna som vände sig till LaFollette. Pepper utvecklade å sin sida en teori om att de amerikanska bönderna var den sant revolutionära kraften i landet. Genom att stödja LaFollette kunde FFLP sammansmälta med dessa bönder för att åstadkomma en allians med småbourgeoisien inom ett parti för två klasser.

Detta parti skulle i sin tur genomföra den tredje amerikanska revolutionen (borgerligt demokratisk) som skulle röja väg för en fjärde, proletär revolution. Detta var en tidig version av Stalins mensjevikiska stadieteori. Det var bara Kominterns ingripande som förhindrade detta från att genomföras i USA. Kominterns motstånd tvingade kommunisterna att fullständigt bryta med alla delar av bonde- och arbetarrörelsen, lägga ned FFLP och ”gå åt vänster”. Det av Zinovjev ledda Komintern drev på kommunistpartiet att ”korrigera” sina fel genom att begå ett annat, dvs fördöma LaFollette som fascist!

Hela experimentet uppenbarade en grundläggande svaghet i arbetarpartitaktiken som den uppfattades av de amerikanska kommunisterna. (Materialets otillräcklighet förhindrar oss från att göra en definitiv bedömning av Kominterns ståndpunkt under denna period.) Från ett sekteristiskt utanförstående från den verkliga rörelsen för ett arbetarparti 1919 kom kommunisterna slutligen fram till en ståndpunkt som betraktade bildandet av ett arbetarparti, oavsett vilket slags program det hade, som målet för taktiken.

Detta ledde dem nödvändigtvis till att acceptera rollen som vänliga barnmorskor för ett reformistiskt arbetarparti. Cannon tänkte sig definitivt ett arbetarparti som reformistiskt och föreställde sig till och med en allians för ett tredje parti utan hänsyn till klass. ”Vänsteralternativet” till detta var att uppträda som abortör för stegen mot politiskt oberoende inom fackföreningarna.

Detta misstag baserades på en felläsning av Engels råd på 1880-talet, en felläsning som inte erkände betydelsen av splittringen i andra internationalen och framväxten av tredje internationalen. Det var en ståndpunkt grundad på den inte längre giltiga förutsättningen att vilket arbetarparti som helst skulle vara ett oförbehållsamt progressivt steg. Denna förvirring dröjde kvar även bland de bästa revolutionära kommunisterna fram till slutet av 1930-talet.

Inom Komintern och det amerikanska partiet förhindrade stalinismens uppkomst en kritisk utvärdering av åren 1922-23. När den amerikanska vänsteroppositionen bildades tog den helt enkelt över den ståndpunkt som tidigare intagits av kommunistpartiet. Cannons program för Vänsteroppositionen i USA fastslog:

”Perspektivet med ett arbetarparti som ett första steg i de amerikanska arbetarnas politiska utveckling, som antogs av partiet 1922 efter en skarp strid i partiet och vid Kommunistiska Internationalens fjärde kongress, står sig fortfarande, även om formerna och metoderna för dess förverkligande kommer att vara något annorlunda än vad som då antyddes.” (J.P. Cannon, The Left Opposition in the US. 1928-31. New York 1981, s. 106)

Programmet kritiserade inte bluffinitiativ som FFLP, angrep Peppers idé om ett parti för två klasser, bönder och arbetare, och krävde istället ett arbetarparti och en allians med fattigbönderna. Det viktigaste felet 1922-23 – att betrakta partiets bildande i sig som ett nödvändigt steg – upprepades emellertid. Man insåg inte dess inneboende högerlogik.

Trotskijs kritik
Det var denna ståndpunkt som 1932 ledde Trotskij till att kritisera de amerikanska trotskisternas ståndpunkt. Trotskijs kritik grundades på motstånd mot idén att revolutionärer själva skulle uppmana till bildandet av ett arbetarparti. I de termer som Cannon formulerade parollen – för ett reformistiskt arbetarparti – var Trotskijs kritik fullständigt berättigad.

För det första hade åren av relativt välstånd fram till 1929 undergrävt varje massrörelse för ett arbetarparti. För det andra skulle en seger för Vänsteroppositionen i Komintern göra det möjligt för ett pånyttfött revolutionärt kommunistiskt parti att ställa sig i ledningen för arbetarklassen när dess militans återkom. För det tredje hade praktiken att skapa långsiktiga block med reformisterna eller småborgerliga eller borgerliga nationalister varit kärnan i Stalins och Bucharins förräderier i Kina och Storbritannien. Den hade utvecklats till en fullständig stadieteori. För Trotskij var skapandet av ett reformistiskt parti inte ett önskvärt ”första steg”, utan ett potentiellt hinder för den revolutionära utvecklingen bland USA:s arbetare. Av alla dessa skäl drog han slutsatsen:

”Skapandet av ett arbetarparti kan bara framprovoceras av ett mäktigt revolutionärt tryck från de arbetande massorna och av det växande hotet från kommunismen. Det står helt klart att arbetarpartiet under dessa förhållanden inte skulle beteckna en progressiv utveckling av arbetarklassen.” (L. Trotsky, Writings 1932. New York 1973, s. 95)

Samtidigt som Trotskijs kritik av amerikanernas högerståndpunkt var korrekt som kritik, var den själv förvrängd av en gemensam tro att arbetarpartiet bara kunde vara ett reformistiskt parti. Trotskijs åsikt reducerades till påståendet att arbetarpartiet antingen var onödigt eller reaktionärt.

Det skulle visa sig onödigt om det ägde rum ett massuppsving av revolutionärt medvetande i vilket fall ett kommunistiskt massparti skulle bildas. Det skulle vara reaktionärt om fackföreningsledarna kunde dominera rörelsen. Denna åsikt var mycket mindre dialektisk än Trotskijs senare ståndpunkt, eftersom den uteslöt en situation som kombinerade dessa fenomen – där masstrycket för ett arbetarparti kunde vändas mot de reformistiska ledarna.

Trotskijs senare perspektiv, förkroppsligat i Övergångsprogrammet, grundades på en förståelse av djupet i den imperialistiska krisen och eftersläpningen i arbetarklassens medvetande. Ur detta följde en djup ledarskapskris inom proletariatets organisationer.

Det var livsviktigt för revolutionärer att kunna ingripa i arbetarklassens framåtriktade rörelser, även om de fortfarande stod under reformistisk ledning. Det var nödvändigt för att vinna dem för en effektiv taktik och en sammanhängande antikapitalistisk strategi. I stridens hetta kunde en alternativ ledning skapas och ledarskapskrisen övervinnas. De industriella fackföreningarnas uppkomst – CIO-rörelsen – vid mitten av 1930-talet, lade grunden för Trotskijs vidareutveckling av arbetarpartitaktiken. Han gjorde detta i ljuset av den nu fullt utvecklade metoden i Övergångsprogrammet.

Vid sin grundningskonferens 1938 upprepade det amerikanska Socialist Workers Party (SWP) nästan ordagrant Trotskijs ståndpunkt från 1932. Men nu klandrade Trotskij dem och kämpade för att vända partiets ståndpunkt runt dess egen axel! Trotskij anförde två fenomen när han 1938 utvecklade sin ståndpunkt.

För det första analyserade han CIO:s uppkomst som en faktor som skulle förnya arbetarklassens uppfattning om behovet av politisk handling. För detta skulle den behöva ett politiskt parti. Han angav det val som arbetarklassen stod inför på följande sätt:

”Det är ett objektivt faktum i den bemärkelsen att de nya fackföreningarna som skapades av arbetarna kom in i ett dödläge – en återvändsgränd – och den enda vägen för arbetare som är organiserade i fackföreningar är att samla sina krafter för att påverka lagstiftningen, för att påverka klasskampen. Arbetarklassen står inför ett alternativ. Antingen kommer fackföreningarna att upplösas eller så kommer de att samlas för politisk handling.” (L. Trotsky, The Transitional Programme. New York 1977, s. 190)

Med andra ord reste den objektiva situationen på ett tydligt sätt behovet av ett arbetarparti. Om miljoner arbetare i CIO vände sig till politisk handling, så skulle dessutom deras reformistiska ledare troligen uteslutande kanalisera detta i reformistisk riktning. Revolutionärer kunde inte kosta på sig att avstå från något stadium i arbetarnas politiska utveckling, om de skulle ha en chans att forma det i revolutionär riktning.

För detta mål kunde de förena sig med miljoner reformistiskt ledda arbetare för att säga till deras ledare – ”Bryt med de borgerliga partierna, bind inte våra fackföreningar politiskt till borgarna”. När de gjorde detta kunde de placera sig i en fördelaktig position för att föra fram det revolutionära programmet som innehållet i den politiska brytningen med det borgerliga demokratiska partiet.

Trotskijs andra övervägande var att den amerikanska sektionen inte hade kunnat gripa ledningen över arbetarklassen så snabbt som han tidigare hoppats. Därigenom intensifierades ledarskapskrisen inom arbetarklassen. Massorna krävde politiska svar. Detta återspeglades i återupplivandet av en genuin rörelse för ett arbetarparti i organisationer som Labor’s Non-Partisan League, American Labor Party i New York m. fl.

Om SWP avstod från att ingripa i dessa rörelser skulle ”ledarskapskrisen” lösas av byråkraterna genom att de svarade på massornas tryck just genom att skapa ett reformistiskt arbetarparti. För att förhindra detta, och för att kanalisera rörelsen i revolutionär riktning, utvecklade Trotskij arbetarpartitaktiken genom att överskrida sina egna tidigare invändningar.

Han införde ett algebraiskt element i taktiken, dvs han kombinerade enhetsfronten för att bygga ett självständigt parti med framförandet av ett övergångsprogram som, om det accepterades, skulle beteckna revolutionärernas seger i partiet. Han övervann den uppenbart stadieutformade ”reformistiska arbetarpartitaktiken” och ersatte den med en taktik i vilken kampen skulle avgöra utgången av uppmaningen att bilda ett abetarparti:

”Är vi för bildandet av ett reformistiskt arbetarparti? Nej. Är vi för en politik som kan ge fackföreningarna möjlighet att lägga hela sin tyngd i vågskålen? Ja.

Det kan bli ett reformistiskt parti – det beror på utvecklingen. Här kommer frågan om programmet in.” (L. Trotskij, Övergångsprogrammet. Stockholm 1977, s. 76)

Genom att kämpa för sitt eget program som arbetarpartiets program, öppnade SWP möjligheten att utforma det som ett revolutionärt parti. Detta skulle naturligtvis komma att avgöras under en tämligen kort period, i bitter kamp med byråkratin. Men det förblev en möjlighet och var därför det mål som SWP borde föresätta sig. Om revolutionärerna vann, kunde de organisera arbetarpartiet som ett revolutionärt kampparti fritt från reformister, hävdade Trotskij.

Men programmet kom först. En kamp för programmet skulle avgöra huruvida partiet skulle bli revolutionärt eller reformistiskt. Det var av denna anledning som Trotskij trodde att arbetarpartiet, om det förverkligades, ”kan […] behålla sin progressiva betydelse bara under en relativt kort övergångsperiod.” (Ibid, s. 94)

Det vill säga till dess att striden mellan reformisterna och revolutionärerna avgjorts åt ena eller andra hållet. Om de senare vann, skulle det ”oundvikligen … krossa arbetarpartiets skal och göra det möjligt för Socialist Workers Party att samla det amerikanska proletariatets revolutionära avantgarde kring Fjärde Internationalens fana.” (Ibid) Om reformisterna vann skulle resultatet bli ett kontrarevolutionärt socialdemokratiskt parti.

Revolutionära riktlinjer
Trotskij hade 1938 utvecklat arbetarpartitaktiken till dess mest förfinade revolutionära form. De riktlinjer han formulerade är giltiga även idag. De kan sammanfattas på följande sätt:

a) en vägran att acceptera att kravet på ett oberoende parti baserat på fackföreningarna, och det åtföljande kravet på byråkratin att bryta med bourgeoisien, är synonymt med kravet på ett reformistiskt arbetarparti.

b) Resandet av övergångsprogrammet som arbetarpartiets program är medlet för att kämpa för att garantera en revolutionär utveckling.

c) Bevarandet av en revolutionär organisation även inom ett arbetarparti är väsentligt för den oundvikliga kampen med byråkratin.

d) Perioder av ekonomisk kris och skärpt klasskamp är mest fördelaktiga för att resa parollen om ett arbetarparti. Men även under ”lugna perioder” bevarar parollen ett propagandistiskt värde och kan tas upp agitatoriskt i lokala situationer eller val. Gentemot stöd för en borgerlig kandidat i ett val kan revolutionärer exempelvis kräva att fackföreningarna ställer upp en oberoende arbetarkandidat.

e) Inte i någon bemärkelse är ett arbetarparti som är mindre än det revolutionära partiet ett nödvändigt stadium i arbetarklassens utveckling i länder där det inte finns något arbetarparti.

f) Än en gång måste revolutionärer komma ihåg – programmet kommer först.

Idag måste dessa riktlinjer, vilka trampats på av dagens helt och hållet högercentristiska SWP (USA), i USA och på andra håll, vägleda en revolutionär tillämpning av arbetarpartitaktiken.

Taktiken med anslutning
Den politiska oro som revolutionärer försöker förhålla sig till med arbetarpartitaktiken existerar inte bara under perioden före skapandet av ett sådant parti. Den kan fortsätta eller utvecklas därefter när de konkurrerande programmen och tendenserna inom arbetarklassen stöter samman kring hur partiet bör byggas och på vilket program. Detta insåg Trotskij när han 1932 skrev:

”Det är uppenbart att möjligheten att delta i en rörelse för ett arbetarparti och för att använda det skulle vara större i inledningsperioden, dvs under den period när partiet inte är ett parti utan en amorf politisk massrörelse. Att vi måste delta i den vid den tidpunkten och med största energi står utom fråga, inte för att hjälpa till att bilda ett arbetarparti som kommer att utesluta oss och kämpa mot oss, utan för att genom vår aktivitet och propaganda knuffa rörelsens progressiva element allt längre åt vänster.” (L. Trotsky, Writings 1932. New York 1973, s. 96)

I början av 1920-talet kunde det unga brittiska kommunistpartiet (CPGB) använda denna taktik i praktiken i förhållande till labourpartiet. Labourpartiet skapades inte som ett centraliserat parti utan som en federation av anslutna organisationer, inkluderande både fackföreningarna och politiska organisationer som Independent Labour Party (ILP), Social Democratic Federation (under en kort period) och fabianerna.

Den federativa principen förhindrade effektivt demokratisk kontroll av ledningen från de massor som stödde partiet och garanterade den ideologiska formlöshet som på bästa sätt tillät reformisterna att fortsätta sitt klassamarbete. Men den tillät också 1916 anslutning av British Socialist Party (BSP), efterföljare till SDF och den mest betydande grupperingen av ”marxister” i Storbritannien.

När BSP deltog i bildandet av det brittiska kommunistpartiet (CPGB) 1920 ställdes därför frågan om dess fortsatta medlemskap i labourpartiet. Till skillnad från de som i tysthet önskade förnya sitt medlemskap i labourpartiet som om inget hänt, och de som demonstrativt ville genomdriva en splittring med labourpartiet, var Lenin för ett försök av kommunistpartiet att ansluta sig till partiet. Han föreslog detta för att kommunisterna skulle kunna förhålla sig direkt till de många basmedlemmar som anslöt sig till labourpartiet som en konsekvens av dess beslut efter 1918 att tillåta individuellt medlemskap. Taktiken med anslutning var därför utformad för att pröva labourpartiets anspråk på att vara hela arbetarklassens parti vid en tid när byråkratins kontroll över partiet inte hade konsoliderats och partiets karaktär ännu inte hade uppenbarats för miljoner arbetare genom erfarenheter av dess regerande.

Lenin påpekade att taktikens användning skulle underförstå minimala eftergifter från kommunisterna samtidigt som: ”detta parti tillåter anslutna organisationer att åtnjuta den nuvarande friheten till kritik och propagandistisk, agitatorisk och organisatorisk aktivitet för proletariatets diktatur, så länge som detta parti framställer sig som en federation av alla arbetarklassens fackliga organisationer.” (V. I. Lenin, Collected Works. Moskva 1966. Vol. 31, s. 199)

Kompromisser eller eftergifter, huvudsakligen beträffande valfrågor, bör göras av kommunister för att ge dem: ”möjligheten att påverka de bredaste arbetarmassorna, att avslöja de opportunistiska ledarna från en plattform som är högre och mer synlig för massorna, och att påskynda den politiska maktens övergång från bourgeoisiens direkta agenter till kapitalistklassens ’arbetarlöjtnanter’ för att massorna snabbare ska kunna befrias från sina främsta illusioner i detta avseende.” (Ibid)

Begäran om anslutning för kommunistpartiet, som gjordes i augusti 1920, avslogs av labourpartiets reformistiska ledare. Inte desto mindre fortsatte CPGB, på grundval av de medlemmar som redan var individuella medlemmar i labourpartiet, eller som var delegater till partiorgan från dess anslutna fackföreningar, att fram till 1928 inte bara arbeta inom labourpartiet utan fortsätta att kämpa för sin rätt att ansluta sig.

Komintern bedrev under sin revolutionära period systematiskt fraktionsarbete i labourpartiet, och i andra reformistiska partier, även efter avvisandet av anslutning. KPD:s fraktion i det tyska USPD kämpade 1920 med stor framgång för att partiet skulle acceptera villkoren för medlemskap i Komintern och göra sig av med sina reformistiska och centristiska ledare. Sådant fraktionsarbete är emellertid inte utformat för att underlätta en strategisk omvandling av de partier inom vilket det bedrivs. Resultatet av KPD:s arbete var att flera hundra tusen medlemmar bröt sig loss för att ansluta sig till kommunistpartiet.

Den fortsatta kampen för anslutning var också resultatet av kommunistiska medlemmars disciplinerade och samordnade aktivitet i labourpartiet. I sina råd till dem klargjorde Lenin att de genom att resa revolutionär politik skulle utsätta sig för uteslutning men att de inte skulle skygga för detta, eftersom det i kampen om deras medlemskap skulle bli reformisterna som avslöjades som splittrare av de krafter som ville kämpa mot bourgeoisien:

”Låt herrar Thomas och de andra socialförrädarna, vilka ni kallar socialförrädare, utesluta er. Detta kommer att ha utmärkta effekter på massan av brittiska arbetare. […]

Om det brittiska kommunistpartiet börjar med att uppträda på ett revolutionärt sätt i labourpartiet och om herrar Henderson tvingas utesluta partiet, kommer det att bli en stor seger för den kommunistiska rörelsen och arbetarrörelsen i England.” (V. I. Lenin, British Labour and British Imperialism. London 1969, s. 271)

Möjligheterna för att en sådan situation skulle utvecklas visades tydligt av erfarenheterna inom det brittiska labourpartiet även efter att deras anslutning hade avslagits. Förslaget upprepades vid årskonferenser och skapade fortsatta möjligheter för kommunisterna att vinna över andra medlemmar i labourpartiet, åtminstone för deras rätt att erkännas som en del av arbetarrörelsen. De vann exempelvis 200 000 röster 1923 även om resolutionen för anslutning besegrades med tre mijoner röster. De reformistiska ledarna var dock inte nöjda därmed, och under hela 1920-talet var de framgångsrika med att successivt avlägsna kommunisternas rättigheter inom partiet.

De förvägrades 1924 rätten att ställa upp som kandidater för labourpartiet. Året därpå förbjöds de som enskilda medlemmar i partiet och förklarades 1926 vara olämpliga som delegater till konferenser även om de var valda av fackliga organ. Dessa åtgärder framkallade allvarligt motstånd inom partiet.

Nationell vänsterrörelse
Mer än 100 partiavdelningar vägrade att genomföra 1925 års beslut. Kommunistpartiets taktik var att försöka bygga en allians med vänsterreformister och centrister för att förhindra uteslutningar och andra åtgärder. Omkring 50 lokala labourpartier anslöt sig till denna nationella vänsterrörelse. Även om försöket att bilda denna allians var riktigt, hade CPGB:s politik i alliansen ingen likhet med den principiella inställning som Lenin beskrivit.

Som en del av sin vändning åt höger 1925-28 släppte kommunistpartiet sin betoning av den egna politiska självständigheten och stödde den nationella vänsterrörelsens uttalade avsikt att inte ersätta labourpartiet, utan att ”omforma det i riktning mot hjärtats önskningar hos basmedlemmarna.” (Citerat i M. Woodhouse & B. Pearce, Essays in the History of Communism in Britain. London 1979, s. 180. För en fullständig analys, se Workers Power nr 35, september 1982.)

Långt ifrån att tvinga vänstern och centristerna att ta verkliga steg åt vänster genom skarp kritik av sådana förvirrade deklarationer, startade kommunistpartiet en veckotidning, Sunday Worker, i vilken deras allierade fritt kunde ge uttryck åt sin centristiska politik utan ett ord av kritik från kommunisterna.

Den nationella vänsterrörelsen blev en nonaggressionspakt när kommunistpartiet desperat försökte att bevara alliansen när deras ”vänsterallierade” slog till reträtt och förrådde dem. Efter generalstrejkens nederlag 1926 lyfte denna ”vänster” inte ett finger för att hindra högerflygelns förnyade offensiv vare sig i labourpartiet eller i fackföreningarna. Friheten för propaganda, som Lenin hade anfört som det främsta villlkoret för anslutning, existerade inte längre.

Det rätta svaret från kommunistpartiet skulle ha varit att rikta skarpast möjliga kritik mot ledarnas splittringsmanövrer och kämpa för att den påstådda ”vänstern”, och de många arbetare som befann sig under dess inflytande skulle på samma sätt som i Tyskland ansluta sig till kommunistpartiet. Istället svängde det nu under vägledning av det stalinistiska Komintern, som hade utformat den tidigare högerkursen, våldsamt åt vänster.

Den ultravänsteristiska politiken under stalinismens ”tredje period” ledde kommunistpartiet till att förklara att labourpartiet var ett ”socialfascistiskt” parti. Följaktligen lade det ner både den nationella vänsterrörelsen och Sunday Worker.

De grundläggande principer som måste vägleda kommunistiskt fraktionsarbete i reformistiska partier klargjordes av Vänsteroppositionens kritik av stalinisternas fel och utvecklades av trotskisterna under 1930-talet när de strävade efter att fördjupa sina rötter inom arbetarklassen. När SWP 1938 diskuterade sitt arbete inom det stalinistiska kommunistpartiet i USA antogs följande resolution:

”På det nuvarande utvecklingsstadiet avlägsnar vi inte, som en politik, FI:s anhängare i kommunistpartiet ur partiet som individer utan strävar istället efter a) att få dessa anhängare (under vår disciplin) på strategiska positioner med målet att få information och vinna inflytande, b) att organisera en nationell fraktion med perspektiv på en nationell splittring som ska genomföras vid ett lämpligt tillfälle. När vår fraktion är tillräckligt stark startar vi en regelbunden nationell tidning för denna fraktion i ungdomsförbundet och partiet som ett leninistiskt organ i den kommunistiska rörelsen.” (Founding of the Socialist Workers Party. New York 1982, s. 217)

Syftet med sådant fraktionsarbete är att göra det möjligt för kommunister att kämpa för sitt program i hjärtat av arbetarklassens massorganisationer, som domineras av reformister eller centrister.

Det kräver en enhetsfrontstaktik i den utsträckning som kommunisterna strävar efter att kämpa sida vid sida med de arbetare som accepterar reformistiska eller centristiska ledare för sitt parti men som nödvändigtvis ställs inför behovet att bedriva klasskamp.

Genom att ställa krav på sådana ledare och genom att försöka mobilisera basmedlemmarna oberoende av dem, strävar kommunister efter att bryta loss massorna från deras ledare genom direkt erfarenhet av ledarnas repression, sabotage och vacklanden. Bevarandet av den kommunistiska fraktionens politiska oberoende är centralt för taktikens framgång. Om den överges kommer arbetarna, även om de desillusioneras i förhållande till sina ledare, inte att ha något klart alternativ att vända sig till.

Liksom med all användning av enhetsfronten innehåller denna taktik faror, speciellt för desorienterade eller oerfarna kadrer. Opportunismens fara följer av frestelsen att anpassa sig till ”värdpartiets” politik genom att urvattna kommunistpartiets program.

Ovilja att delta i partiella strider för partiella mål som inte är revolutionära och att ställa det revolutionära programmet i motsättning till dessa strider när arbetarna ännu inte har vunnits för det, leder till sekterismens motsatta fara. Under alla omständigheter måste fraktionens roll som ett underordnat element i förhållande till disciplinen i det revolutionära parti som existerar utanför det reformistiska partiet bevaras.

Bekämpa reformismen inifrån
Från och med 1934 utvecklade Trotskij en taktik som innefattade bolsjevik-leninisternas (det namn som trotskisterna använde vid den tiden) totala inträde i socialdemokratiska och centristiska partier. Trotskij betraktade den inte som en långsiktig taktik, och ännu mindre som ett försök att omvandla de socialdemokratiska partierna till partier som kunde genomföra den sociala revolutionen. Trotskijs kriterier för taktiken med fullständigt inträde var följande:

1) att det fanns en seriös rörelse åt vänster bland massorna, dvs en revolutionär jäsning som ledde till spänningar mellan medlemmarna på basplanet och ledningen. Den faktiska bakgrunden till ”den franska vändningen” var fascismens seger i Tyskland och de franska arbetarnas uppvaknande inför den fara som den representerade;

2) SFIO:s och kommunistpartiets bildande under masstryck av just den enhetsfront som trotskisterna ensamma kämpat för från 1930 till 1933. På grund av de trotskistiska gruppernas litenhet och stalinisternas förföljelser av dem, riskerade de nu att uteslutas från enhetsfronten;

3) en annalkande revolutionär situation drog in arbetare i SFIO och tvingade dess ledare att tillgripa centristisk retorik;

4) högerflygelns (”neosocialisterna”) avsplittring och inledandet av en fraktionskamp mellan centristiska strömningar (tidningen Bataille Socialiste som redigerades av Zyromski och Pivert) och Blums ledning skapade allvarliga spänningar inom SFIO.

Utifrån dessa faktorer drog Trotskij slusatsen att:

”Dess [SFIO:s] interna situation ger oss möjligheten att gå in med vår egen fana. Omgivningen passar de mål vi föresatt oss. Vad som nu är nödvändigt är att handla på ett sådant sätt att vår deklaration inte på något sätt kommer att stärka den ledande borgerliga flygeln utan istället kommer att stödja den progressiva proletära flygeln, att dess text och distribution kommer att tillåta oss att hålla våra huvuden högt i fall av godkännande såväl som i fall av förhalande manövrer eller avvisande. Det kan inte bli fråga om att upplösa oss själva. Vi inträder som den bolsjevik-leninistiska fraktionen, våra organisatoriska band förblir desamma, vår press fortsätter att existera liksom ’Bataille Socialiste’ och andra…”. (L. Trotsky, Writings. Supplement 1934-40. New York 1979, s. 494)

Trotskij argumenterade för inträde på grundval av IKF/FI:s fulla program. Han insisterade på en tidning inriktad på att presentera detta program och propagera för det – ett ”handlingsprogram” som reste den kommande periodens nyckelfrågor. Han uppmanade till en speciell inriktning på ungdomen. Det skulle inte förekomma någon minskning i kritiken av den reformistiska ledningen och ingen sammanblandning med de vänsterreformistiska/centristiska elementen.

”Vändningen” inleddes i september 1934. De franska bolsjevik-leninisterna var splittrade i frågan om inträde. En gruppering runt Pierre Naville fördömde det som en kapitulation. De bröt med den franska sektionen över inträdet men gick sedan själva kort därefter in i SFIO. Trotskij kritiserade skarpt denna splittring och sade att Navilles oförsonlighet huvudsakligen berodde på hans ”rädsla inför utsikterna till en våldsam strid mot en mäktig apparat”. Väl inne i SFIO noterade emellertid Trotskij att Naville, trots sin uppenbara oförsonlighet, hade ”övergett organisationens fana, programmet. Han vill inte vara mer än socialistpartiets vänsterflygel. Han har redan presenterat motioner gemensamt med vänsterflygeln, förvirrade opportunistiska motioner, som är fulla av den så kallade vänstercentrismens svada.” (L. Trotsky, Writings 1934-35. New York 1974, s. 393)

Samma svagheter uppvisades senare av en annan gruppering i den franska sektionen kring Raymond Molinier när frågan om en slutstrid mot uteslutningar restes. Trotskisterna anslöt sig med omkring hundra medlemmar plus en del ungdomar. I juni 1935 var deras styrkor starka nog för att tvinga Blum att debattera med dem på kongressen i Mulhouse.

Deras medlemsantal steg till 300 sommaren 1935. De var starkast i Parisregionen (Seinefederationen) där deras viktigaste resolution till dess kongress erhöll 1 037 röster gentemot 2 370 för Bataille Socialiste och 1 570 för Blum och verkställande utskottet. De bildade också en kraftfull tendens inom den socialistiska ungdomen där de samarbetade med och slutligen vann över en grupp ungdomar ledda av Fred Zeller, som tidigare hade stött centristen Pivert. Under hela denna period hade trotskisterna upprätthållit sin fulla revolutionära kritik inte bara av Blum och ledningen, utan också av Zyromsky och Pivert.

Beväpnade av Trotskij med ett handlingsprogram och med artiklar och pamfletter som förklarade den bolsjevik-leninistiska gruppens fullständiga revolutionära perspektiv och program, koncentrerade de sin eld mot den opportunistiska användning av enhetsfronten som bedrevs av det franska kommunistpartiet och SFIO. De brännmärkte dess tomma parader. De angrep den som en principlös ömsesidig nonaggressionspakt. De argumenterade för aktionskommittéer och en arbetarmilis mot den fascistiska plågan. Händelserna utvecklades emellertid i en riktning som begränsade varaktigheten av ”den franska vändningen”. Dessa var:

1) inledningen av politiken för en ”folkfront” (bildad den 14 juli 1935) som band samman SFIO, kommunistpartiet och det borgerliga radikalpartiet – en politik som godkändes och generaliserades av Kominterns sjunde kongress under juli och augusti samma år.

2) Pakten mellan Stalin och Laval slog fast att ”Stalin godkänner den franska försvarspolitiken”, dvs upprustning. Detta inleddes som en fransk-sovjetisk pakt mot Hitler men utvidgades till stöd från PCF till det nationella försvaret. Folkfronten blev därför ett verktyg för socialpatriotiska förberedelser för det andra imperialistiska kriget.

3) Kominterns slutliga kollaps in i socialpatriotism skärpte behovet av att förbereda Fjärde Internationalens bildande.

4) Blums ledning vidtog – under stalinistiska påtryckningar – förberedelser för att utesluta bolsjevik-leninisterna.

5) Strejker, upplopp och myterier utbröt i Brest och Toulon, vilka tydligt antydde att arbetarstrider i massomfattning närmade sig.

Trotskisterna hade samarbetat med Pivert och hans anhängare kring praktiska frågor – arbetarnas självförsvar, försvar mot partiledningen. Men de hade inte blandat samman sin politik med hans eller upphört med sin kritik av hans vänstercentrism. Inför behovet att avsluta sitt arbete i SFIO och bilda ett självständigt parti, tvekade emellertid GBL. Alla tre tendenserna i GBL:s ledning bekämpade uteslutningen av GBL-medlemmar från SFIO på stadgemässiga grunder och beskyllde Blum för att vara ”splittrare”.

Detta åtföljdes av ett försvagande (och t.o.m. döljande) av kritiken mot SFIO:s ledare och Pivert. Pivert avslöjade sin ingrodda centrism när han vägrade att överväga att lämna SFIO och bröt, precis efter att uteslutningarna inletts, med Zyromski och organiserade tendensen ”Gauche Revolutionnaire”. Detta var avsett att begränsa det antal medlemmar i SFIO som gick till GBL.

Under denna period visade GBL att de inte visste när och hur de skulle lämna SFIO. De började göra politiska eftergifter för att kunna stanna kvar i partiet. Pivert kritiserades inte för sin rädsla att förlora sitt (rent verbala) ”stöd” gentemot uteslutningarna. I december 1935 påpekade Trotskij att:

”Det är inte bara nödvändigt att veta hur man går in utan också hur man ska lämna. När man fortsätter att hänga fast vid en organisation som inte längre kan tolerera proletära revolutionärer i sin mitt, blir man av nödvändighet reformismens, patriotismens och kapitalismens eländiga verktyg.” (L. Trotsky, The Crisis in the French Section, s. 116)

Alla tre tendenserna var vid den tiden överens om att GBL skulle ge ut en ”masstidning” och att dess program skulle vara något annat än det fullständiga revolutionära programmet. Detta var kanske det första försöket av påstådda trotskister att grunda en centristisk tidning och organisation. Men även på denna punkt tvekade organisationen. Det föll på tendensen kring Raymond Molinier och Pierre Frank att dra konsekvenserna av denna kapitulation inför socialpatriotismen.

De erbjöd sig att ge ut en ”masstidning” tillsammans med Pivert. Han vägrade. Utan att låta sig avskräckas startade de själva en sådan tidning – La Commune. Av den anledningen uteslöts de ur GBL för disciplinbrott. Splittringen varade till juni 1936, vilket förlamade de franska trotskisterna och allvarligt begränsade deras förmåga att ingripa i den sommarens stora generalstrejk.

Trotskij sammanfattade principerna för det entristiska arbete som var förknippat med ”den franska vändningen” i artikeln ”Lärdomar av inträdet i SFIO”:

”1. Inträde i ett reformistiskt centristiskt parti inbegriper inte i sig ett långsiktigt perspektiv. Det är bara ett stadium som under vissa förhållanden kan inskränkas till en episod.

2. Krisen och krigshotet har en dubbel effekt. Å ena sidan skapar de villkoren under vilka själva inträdet på ett allmänt sätt blir möjligt, men å andra sidan tvingar de den härskande apparaten att tillgripa uteslutningar av de revolutionära elementen.

3. Att i tid inse byråkratins avgörande angrepp mot vänsterflygeln, och försvara oss mot det, inte genom eftergifter, anpassning eller kurragömmalekar, utan genom en revolutionär offensiv.

4. Det som sagts ovan utesluter inte alls uppgiften att ’anpassa’ sig till arbetare som befinner sig i de reformistiska partierna genom att lära dem nya idéer med ett språk de förstår. Denna konst måste man tvärtom lära sig så snabbt som möjligt. Men man får inte, under förevändning att leda de vanliga medlemmarna, göra principiella eftergifter till centristerna och vänstercentristerna i toppen.

5. Ägna den största uppmärksamheten åt ungdomen.

6. … fast ideologisk sammanhållning och klarsynthet gentemot hela vår internationella erfarenhet.” (Ibid, s. 125-126)

Under åren 1933-38 inkluderade de andra fallen av taktisk entrism de brittiska trotskisternas inträde i det centristiska ILP (1933-36) och sedan i labourpartiet, de amerikanska trotskisternas inträde i det amerikanska socialistpartiet (1936-37) och de belgiska trotskisternas inträde i det belgiska arbetarpartiet (POB). I vart och ett av fallen – i den utsträckning som Trotskij själv kunde påverka händelserna – förblev taktikens principer desamma.

Trotskijs syn på entrismtaktiken som den exemplifierades av den franska vändningen var helt baserad på att vända sig till en viktig del av arbetarklassens avantgardeelement, för att vinna dem för kommunismen och Fjärde Internationalen. Den uppfattades inte som en omvandlingsprocess av de socialdemokratiska partierna till revolutionära eller i stort sett revolutionära partier.

Den evolutionistiska förvanskningen av entrismtaktiken, som är så vanlig idag, härrör från FI:s degenerationsperiod mot slutet av 1940-talet. Den innefattar inte skapandet av en revolutionär kommunistisk tendens eller fraktion i socialdemokratin som vinner vänstergående reformister eller subjektivt revolutionära element till sig. Istället föresätter den sig skapandet av en centristisk strömning med ”perspektivet” att den automatiskt kommer att utvecklas i revolutionär riktning under trycket av objektiva omständigheter.

Mot propagandablock
Ingenstans i Trotskijs skrifter finner man något råd om att bilda block för propaganda med centrister – för att inte tala om ”vänsterreformister”. Tvärtom! Trotskijs politiska oförsonlighet gentemot Pivert i samband med entrismtaktiken – en gestalt som stod hundra gånger längre till vänster än Bevan eller Benn (både Bevan och Benn var parlamentsledamöter för labourpartiet och ledare för dess vänsterflygel, den förre under 1950-talet och den senare under 1980-talet) – är ett mått på urartningen hos Fjärde Internationalens epigoner under efterkrigstiden (Pablo, Mandel, Healy, Grant). Entrismtaktikens perspektiv måste vara att resa hela det revolutionära programmet inom det reformistiska partiet.

Kring denna fana måste de bästa elementen samlas. För att uppnå detta måste det finnas en verklig förutsättning för ett sympatiskt gensvar från medvetna arbetare i det reformistiska partiet inför närvaron av revolutionärer. De framskridna elementen måste på arbetardemokratins grund vara beredda att tolerera, lyssna till och försvara en revolutionär minoritet gentemot arbetarbyråkratin. Revolutionärerna måste vända sig till dessa arbetare med ett revolutionärt handlingsprogram och speciella ”enhetsfrontskrav”.

Genom enhet i handling kring omedelbara krav, och där det är möjligt övergångskrav, kan en publik på detta sätt vinnas för kommunistisk taktik och propaganda. En revolutionär tendens kan således utkristalliseras – och vinna arbetare från vänsterreformism och centrism. Inför partibyråkratins oundvikliga angrepp och kapitulationen från pseudovänsterns ledare kommer kommunister att bedriva ett oförsonligt försvar av sitt program utan att rädas uteslutning.

Kommunister har ingen strategisk förpliktelse till medlemskap i reformistiska partier. Eftersom deras taktik är att vinna arbetare från reformismen, kan deras mål aldrig vara att till varje pris stanna kvar. Detta skulle leda till programmatiska eftergifter för att kunna vara kvar. Om de anhängare inom basen som rekryterats inom socialdemokratin verkligen genomsyrats av kommunistiska idéer kan och kommer de att vinnas för att motstå uteslutning och för en självständig tillvaro som revolutionär organisation.

Detta kan naturligtvis inte göras genom att inskärpa en morbid rädsla för uteslutning, ”sekterism” eller isolering. En kommunist som inte kan stå ensam, som inte kan simma mot strömmen och som inte kan finna vägen tillbaka till massorna, är ingen kommunist.

”Trotskisternas” allmänna praktik när det gäller entrismtaktiken har åtmintone sedan 1951 befunnit sig långt ifrån Trotskijs metod. ”Teoretikern” för denna brytning med Trotskijs taktiska metod var Michel Pablo, Fjärde Internationalens generalsekreterare. Pablos rapport till Fjärde Internationalens internationella exekutivkommittés tionde plenum förkroppsligade denna entrism ”av ett särskilt slag” eller ”entrism sui generis”.

Själva dess namn antydde brytningen med Trotskijs metod, och Pablo dolde det faktiskt inte. När han hänvisade till Healys praktik anmärkte han:

”Den har sedan dess utvecklats på ett sätt som är betydligt annorlunda, jag skulle vilja säga kvalitativt annorlunda, från ’entrismen’ som den praktiserades av vår rörelse under åren 1934-38.” (Towards a History of the Fourth International. New York 1974. 4. Vol. 1, s. 32)

Pablo föreställde sig en ”långsiktig entrism” i alla länder vars arbetarrörelser dominerades av reformism eller stalinism. Pablos ”taktik” rättfärdigades inledningsvis på grundval av ett perspektiv av omedelbart krig och revolution, med en objektiv revolutionär process i världsskala vars tidtabell inte skulle tillåta krossandet av de reformistiska partierna och att de ersattes av revolutionära partier. Pablo erkände att det för Trotskij ”inte var fråga om att ställa sig inför krigets och revolutionens uppgifter genom att kvarstå inom dessa partier” (ibid, s. 35). Han erkände skillnaden gentemot sin egen föreställning och betonade starkt:

”Vi går in i dem för att vara kvar där under lång tid, för att satsa på den stora möjlighet som föreligger att se dessa partier, placerade i nya förhållanden, utveckla centristiska tendenser som kommer att leda ett helt stadium av massornas radikalisering och den objektiva revolutionära processen i deras respektive länder. Vi vill egentligen inifrån dessa tendenser utveckla och påskynda deras vänstercentristiska mognande… och även tävla med de centristiska ledarna om hela ledningen för dessa tendenser.” (Ibid)

Pablo insisterar på att uppgiften är att ”hjälpa till i utvecklandet av deras centristiska tendenser och ge dem ledning.” (Ibid, s. 36) Den taktik som används är att undvika ”varje manöver och varje politik som löper risk att i förtid skära av oss från dessa partiers stora massa.” (Ibid)

Den självbojkott av trotskistisk politik som detta innebar fastslogs otvetydigt i den österrikiska kommissionens rapport. Österrike hade, tillsammans med Storbritannien, varit ett av de två ”specialfallen” under perioden 1944-47 där den nya entrismen genomgått en försöksperiod – i Storbritanniens fall under Pablos direkta överinseende och på bekostnad av att Revolutionary Communist Party likviderades. I Österrike ”kommer våra medlemmars aktiviteter att vägledas av följande direktiv: a) att inte framträda som trotskister med hela vårt program, b) att inte lyfta fram programmatiska och principiella frågor.” (Report of the Austrian Commission, i FI:s International Information Bulletin. New York 1951)

Istället för ”den gamla trotskismen” åstadkoms en blandning av omedelbara reformkrav och krav som ryckts loss ur Övergångsprogrammet – och allt koncentrerades i en politik som skulle antas av de reformistiska partierna i regeringsställning. Den formel som Pablo förde fram som sammanfattning av den politik som skulle resas under inträdet var: ”Socialistpartiet till makten för att genomföra en socialistisk politik”.

Pablos ståndpunkt, som idag praktiseras av huvuddelen av Fjärde Internationalens urartade fragment, är helt igenom likvidatorisk. Därmed menar vi inte bara eller ens uteslutande det organisatoriska likviderandet av trotskistiska grupper. Denna definition av ”pablistisk likvidationism”, som lanserades av Pablos motståndare i internationella kommittén (Cannon, Healy, Lambert), var grov och felaktig.

Den avgörande aspekten av Pablos politik var den politiska, programmatiska likvidering som fanns innesluten i hans version av entrism. Den likvideringen ägde rum trots bevarandet av en organisatoriskt självständig fjärde international under hela 1950-talet. Vi avvisar helt och hållet ”entrism sui generis” som taktik och vi betraktar den som ett principiellt avsteg från den revolutionära kommunismen.

Valtaktik och kampen för en arbetarregering
Ett viktigt syfte med enhetsfrontstaktiken är att få massan av reformistiskt influerade arbetare att bryta med sina ledare och förena sig med kommunisterna. Men eftersom de reformistiska ledarnas centrala politiska anspråk är att de kan använda den borgerliga statsmakten för att tillfredsställa arbetarklassens behov, är det nödvändigt för kommunister att finna vägar att sätta reformisterna på prov när de befinner sig i regeringsställning. På sin mest elementära nivå antar detta formen av att ge kritiskt valstöd till borgerliga arbetarpartiers kandidater. Lenin förklarade både denna taktiks syfte och form i sina råd till de brittiska kommunisterna 1920:

”Om vi inte är en revolutionär grupp utan den revolutionära klassens parti, om vi vill dra med oss massorna (annars riskerar vi att bli enbart pratmakare), så måste vi för det första hjälpa Henderson eller Snowden att slå Lloyd George och Churchill (eller rättare sagt t o m tvinga de förra att slå de senare, ty de förra fruktar att segra!); för det andra hjälpa arbetarklassens majoritet att genom egen erfarenhet förvissa sig om att vi har rätt, dvs att Henderson, Snowden & Co absolut inte duger någonting till, att de har en småborgerlig och förrädisk natur och att de oundvikligen kommer att göra bankrutt; för det tredje att bringa det ögonblick närmare, då det på grund av arbetarmajoritetens besvikelse över Henderson & Co blir möjligt att med allvarlig utsikt till framgång genast störta Hendersonregeringen […].” (V. I. Lenin, ”Vänsterismen” – kommunismens barnsjukdom, i Valda verk i tio band. 9. Moskva/Göteborg 1990, s. 442- 443)

Även om Lenin här vände sig till kommunistiska grupperingar som bara bestod av några hundra och som ännu inte var förenade i ett enda parti, var han obeveklig om den form taktiken måste anta:

”Vi skulle driva valagitation, sprida flygblad för kommunismen och i alla kretsar där vi inte hade egen kandidat uppmana att rösta för labourkandidaterna mot borgarna. Kamraterna Sylvia Pankhurst och Gallacher misstar sig om de ser detta som ett förräderi mot kommunismen eller ett uppgivande av kampen mot socialförrädarna. Tvärtom kommer den kommunistiska revolutionen otvivelaktigt att tjäna på denna sak.” (Ibid, s. 445)

Det var de kommunistiska krafternas mycket ringa styrka och deras avstånd till arbetarklassen som gjorde det nödvändigt att använda taktiken:

”Det är nu mycket ofta svårt för de engelska kommunisterna att ens närma sig massan, att göra sig hörda av den. Om jag framträder som kommunist och förklarar, att jag uppmanar folk att rösta på Henderson mot Lloyd George, så kommer man säkert att höra mig. Och jag kommer inte bara att kunna populärt klargöra, varför rådssystemet är bättre än parlamentet och proletariatets diktatur är bättre än Churchills diktatur (som döljer sig bakom den borgerliga ’demokratins’ skylt), utan också att jag skulle vilja stödja Henderson med min röst på samma sätt som repet håller uppe den hängde; att ett närmande av hendersonarna till regeringsposterna kommer att bevisa att jag har rätt, kommer att dra över massorna på min sida, kommer att påskynda Henderson, Snowden & Co:s politiska död på samma sätt som fallet var med deras meningsfränder i Ryssland och Tyskland.” (Ibid, s. 445-446)

Den kompromiss som är inbegripen i gemensam handling tillsammans med arbetare, i detta fall att rösta för ”deras” kandidater, inbegriper inte alls, i likhet med alla enhetsfrontens varianter, något kompromissande med kommunisternas politiska program. Det är därför det inte finns någon motsättning mellan att ställa upp kommunistiska kandidater i en del valkretsar och att rösta på reformister i andra. I båda fallen används valet som ett verktyg för att förklara det kommunistiska programmet.

Där kommunister ger kritiskt stöd, reser de omedelbara krav och specifika övergångskrav – krav som tillmötesgår massornas mest brännande behov – på reformisterna. Dessa krav är utformade för att mobilisera arbetare i kamp för att tvinga ett reformistiskt parti i regeringsställning att handla i arbetarnas intresse, och organisera arbetarna för att kämpa för dem självständigt om reformisterna vägrar att genomföra dem.

Båda dessa element av kritiskt stöd – krav på reformisterna och att organisera självständig kamp för att uppnå dessa krav – är avgörande eftersom en regering bestående av ett borgerligt arbetarparti (dvs en borgerlig arbetarregering) oundvikligen kommer att bli kapitalets verktyg gentemot arbetarklassen.

Att organisera kampen är avgörande för att förhindra nederlag och demoralisering bland massorna när detta står klart i praktiken. Kommunisterna för samtidigt fram sitt eget program och ställer det mot det reformistiska programmet, även där de inte ställer upp kommunistiska kandidater. För att vinna arbetare till ett revolutionärt alternativ är det nödvändigt att klart uttala, även under enhetsfrontens varaktighet (i detta fall, huvudsakligen valkampanjen), vad alternativet är.

Taktiken med kritiskt valstöd följer uteslutande ur existensen av det organiska förhållandet mellan det borgerliga arbetarpartiet och arbetarklassen. Det är inte på något sätt baserat på reformisternas program eller löften. Kommunistisk agitation och propaganda för valstöd får inte utformas så att den kan tolkas som stöd för reformisterna som ett ”mindre ont” än de öppet borgerliga partierna.

Syftet med att föra reformisterna till makten är just att sätta dem på prov, att visa att de verkligen är lika beredda som de öppet borgerliga partierna att försvara bourgeoisiens klassherravälde och statsmakt och angripa arbetarklassen för att uppnå detta mål.

På samma sätt delar kommunister inte upp sitt kritiska stöd för det borgerliga arbetarpartiet genom att ge kritiskt stöd till kandidater som står till ”vänster” men inte till de som står till höger. När han diskuterade frågan om kritiskt stöd till labourpartiet i Storbritannien från ILP:s sida (november 1935), insisterade Trotskij på att detta stöd inte hade något att göra med frågan om sanktioner mot Italien efter dess invasion av Abessinien:

”Fråga: Var det rätt av ILP att vägra ge kritiskt stöd till de av labourpartiets kandidater som förespråkade sanktioner?

Svar: Nej. Ekonomiska sanktioner leder, om de är verkliga, till militära handlingar, till krig. ILP har själva sagt detta. Det borde ha gett kritiskt stöd till alla labourpartiets kandidater, dvs där ILP själva inte ställde upp. I ’New Leader’ läste jag att er Londonavdelning beslutade att bara stödja sanktionsmotståndare bland labourpartiets kandidater. Detta är också felaktigt. Labourpartiet skulle ha getts kritiskt stöd inte för att det var för eller emot sanktioner utan därför att det representerade arbetarklassens massa… Krigskrisen ändrar inte det faktum att labourpartiet är ett arbetarparti, vilket regeringspartiet inte är. Inte heller ändrar det det faktum att labourpartiets ledning inte kan uppfylla sina löften, att den kommer att förråda det förtroende som massorna hyser för dem. I fredstid kommer arbetarna att dö av hunger om de förlitar sig på socialdemokratin, i krig kommer de av samma orsak att dö av kulor. Revolutionärer ger aldrig kritiskt stöd till reformismen på grundval av antagandet att reformismen vid makten skulle kunna tillfredsställa arbetarnas grundläggande behov… Nej, i krig som i fred, måste ILP säga till arbetarna: ’Labourpartiet kommer att bedra er och förråda er, men ni tror oss inte. Men vi kommer att gå igenom erfarenheten tillsammans med er men inte i något fall identifierar vi oss med labourpartiets program.” (L. Trotsky, Writings 1935-36. New York 1977, s. 199)

Förbindelsen mellan det borgerliga arbetarpartiet och arbetarklassen kan ha utomordentligt djupa rötter, i vissa länder kan den vara mer än hundra år gammal. Erfarenheterna av en eller två perioder av regeringsinnehav, speciellt under perioder av relativ kapitalistik expansion, behöver inte vara tillräckliga för att bryta sönder denna förbindelse och vinna arbetarnas massa för kommunismen. Detta förändrar inte dess taktiska karaktär.

Att föra reformisterna till makten är aldrig, och kan aldrig vara, ett strategiskt eller nödvändigt programmatiskt mål för arbetarklassen. Taktiken måste fortsätta att användas så länge som massorna inte har brutit med sina reformistiska ledare, även där revolutionärer kan tro att arbetarna redan upplevt tillräckligt för att vända sig mot dem, vilket påpekades av Trotskij:

”Det hävdas att labourpartiet redan är avslöjat genom sina tidigare handlingar vid makten och dess nuvarande reaktionära plattform. Exempelvis genom sitt beslut i Brighton. För oss – javisst! Men inte för massorna, de åtta miljoner som röstade på labour.” (Ibid)

Samtidigt som taktiken med kritiskt valstöd i allmänhet är mest tilllämpbar på massbaserade borgerliga arbetarpartier, kan den under vissa omständigheter tillämpas på mindre reformistiska eller centristiska formeringar. Återigen är den avgörande faktorn sådana strömningars förhållande till arbetarklassen, eller delar av den. Där små reformistiska eller centristiska grupper representerar en verklig brytning till vänster av arbetare eller förtryckta grupper är det möjligt att illusioner om deras ofullständiga eller felaktiga program bäst kan skingras genom användningen av kritiskt stöd.

En sådan taktik måste emellertid omsorgsfullt avvägas i sitt sammanhang. Kommunister måste motsätta sig varje tendens i sådana formeringar att vända ryggen åt den arbetarklass som fortfarande stödjer det stora reformistiska partiet. I allmänhet gäller kommunisternas taktik med kritiskt stöd åt andra partier även för det andra (borgerliga) arbetarpartiet.

Undantag till detta förekommer. Stöd åt revolutionära nationalister som leder en antiimperialistisk kamp kan ges under vissa omständigheter. Trots den annorlunda klassbasen för sådana partier är reglerna för denna variant av enhetsfronten tillämpliga i de specifika fall där kritiskt stöd ges.

Inte på något vis ger vi politiskt stöd till (dvs skriver under på) småborgerligt revolutionära nationalisters program. Där centristiska eller reformistiska strömningar ställer upp till val utan betydande stöd i arbetarklassen, bör de motarbetas. Stöd till sådana kandidater kan bara tolkas som ett stöd för deras politik, vilket kommunister aldrig kan ge. Detta är ännu mer fallet med småborgerliga strömningar såsom miljörörelser och fredskampanjer.

5. Arbetarregeringen

Kominterns fjärde kongress noterade att i länder där styrkeförhållandet mellan reformistiska partier och de öppet borgerliga partierna reser frågan om vem som skulle bilda regering, följer parollen om en arbetarregering ”oundvikligen ur hela enhetsfrontstaktiken”. (The Communist International 1919- 1945. 1. 1919-1922. Edited and Selected by Jane Degras. London 1971, s. 425)

Även där detta inte var fallet kunde parollen i sig ”användas praktiskt taget överallt som en allmän propagandaparoll.” Vilket innebär att argumentet att regeringen måste stå under arbetarorganisationernas kontroll, måste agera i deras intresse, är en elementär beståndsdel av kommunistisk propaganda. Fjärde kongressen fullbordade dock inte det nödvändiga arbetet med att utveckla användningen av parollen som en taktik.

Därefter spårade den vetenskapliga diskussionen av frågan först ur vid femte kongressen och upphörde sedan helt och håller när det stalinistiska Komintern släppte termen till förmån för en öppen koalition med bourgeoisien, folkfronten. I fjärde kongressens överläggningar och teser kan vi emellertid hitta de väsentligaste kännetecknen för vad som för kommunister utgör en verklig arbetarregering:

”Arbetarregeringens övergripande uppgift måste vara att beväpna proletariatet, att avväpna borgerliga, kontrarevolutionära organisationer, att införa kontroll av produktionen, att överföra huvudbördan av skatterna på de rika och bryta den kontrarevolutionära bourgeoisiens motstånd. En sådan arbetarregering är bara möjlig om den föds ur massornas kamp, om den stöds av organ för arbetarna som är förmögna att kämpa, organ som skapats av de mest förtryckta delarna av arbetarmassorna.” (Ibid, s. 426)

Samtidigt som detta är en beskrivning av den regeringstyp som kommunister eftersträvar, formulerad som en enhetsfrontsuppmaning till arbetarpartier som inte är revolutionära, har parollen en algebraisk karaktär. För kommunister kommer denna regering att förklara revolutionärt krig mot bourgeoisien:

”Det står klart att bildandet av en verklig arbetarregering, och den fortsatta existensen av en regering som bedriver revolutionär politik, måste leda till bitter kamp och ytterst till inbördeskrig med bourgeoisien.” (Ibid, s. 427)

Om detta är det innehåll som parollen ”För en arbetarregering” ges av kommunister, står det emellertid klart att reformistiska och reformistiskt ledda arbetare, eftersom parollen kan föreslås som en enhetsfront, kan och antagligen kommer att ge det ett annat, föga revolutionärt innehåll. Fjärde kongressen fann det därför nödvändigt att identifiera fem regeringstyper på vilka en sådan etikett kan tillämpas och att göra en distinktion mellan dem.

Den första möjligheten var en ”liberal arbetarregering”. Med detta menades en regering bildad av ett arbetarparti som inte ens sade sig vara socialistiskt. Detta hade varit fallet i Australien, och skulle sannolikt inträffa i Storbritannien. Den andra var ”den socialdemokratiska arbetarregeringen”, vilket var en socialdemokratisk regering av det slag som funnits i Tyskland.

Båda dessa två första typer var regeringar bestående av ”borgerliga arbetarpartier” och var egentligen dolda koalitioner med bourgeoisien. Även om sådana regeringar tolererades av bourgeoisien för att avvärja revolutionära offensiver och att kommunister inte kunde ge dem något politiskt stöd, erkände Komintern att ”även sådana regeringar objektivt kan bidra till att påskynda den borgerliga maktens sönderfallsprocess.” (Ibid)

Det berodde på att sådana regeringar, som kommit till makten som arbetarnas representanter, kan tvingas gå längre än de önskar, och därigenom höja förväntningarna och kraven från sina anhängare inom arbetarklassen. Eftersom de oundvikligen skulle ta bourgeoisiens parti överallt där detta var nödvändigt, kunde de dessutom påskynda massornas desillusionering i förhållande till reformistiska partier. Den tredje möjligheten var en regering av arbetare och fattigbönder (vid den tiden möjlig på Balkan, i Polen, i Tjeckoslovakien), och den fjärde en arbetarregering i vilken kommunister kunde delta (dvs uttrycket på regeringsnivå för arbetarnas enhetsfront). Båda dessa kunde stödjas av kommunister:

”Kommunister är emellertid beredda att handla tillsammans med de arbetare som ännu inte insett nödvändigheten av proletariatets diktatur, socialdemokrater, medlemmar i kristna partier, partilösa syndikalister etc. De är således beredda, under bestämda omständigheter och med bestämda garantier, att stödja en arbetarregering som inte är kommunistisk… De två typer som getts nummer tre och fyra, i vilka kommunister kan delta, representerar inte proletariatets diktatur, de är inte ens ett historiskt oundvikligt övergångsstadium till diktaturen. Men där de bildas kan de bli en viktig utgångspunkt för kampen för diktaturen.” (Ibid)

Den femte möjliga formen av arbetarregering var den i vilken kommunisterna själva bildade regering. Detta var den enda ”rena” formen av arbetarregering och jämställdes av Komintern med proletariatets diktatur.

Kominterns typologi för arbetarregeringar är idag något anakronistisk eftersom en sammanstrålning ägt rum av de gamla ”liberala arbetarpartierna” och de socialdemokratiska partierna, och därigenom har de två första typerna av ”borgerliga arbetarpartier” ”sammansmält” till en. Sovjetunionens degenerering och dess kontrarevolutionära politik sedan andra världskriget har dessutom skapat möjligheter för en ytterligare form av arbetarregering – den ”byråkratiska arbetarregeringen”.

Här avser vi en regering som under exceptionella förhållanden, vilka alltid inbegriper det föregående politiska exproprierandet av arbetarklassens avantgarde, exproprierar bourgeoisiens egendom genom byråkratiska åtgärder. Därefter inför den de grundläggande ekonomiska strukturerna i proletariatets diktatur – en planekonomi och statsmonopol på utrikeshandeln. Även om detta är en degenererad form av proletariatets diktatur, kan den inte föra proletariatets marsch mot socialismen framåt, och kan följaktligen inte föreslås eller krävas av revolutionärer. De specifika åtgärder som en sådan regering vidtar gentemot kapitalet kan emellertid försvaras. (För en heltäckande redogörelse för denna process i Östeuropa, Kina, Kuba, Vietnam och Kambodja efter andra världskriget, se Workers Power & Irish Workers Group, The Degenerated Revolution. London 1982.)

De teser om arbetarregeringen som antogs av fjärde kongressen bär spår av den konflikt som redan var under utveckling 1922, och som åtföljde Kominterns senare degenerering. Zinovjev ville exempelvis jämställa arbetarregeringen direkt och enbart med proletariatets diktatur.

En sådan tolkning, att en ”arbetarregering” helt enkelt är ”en synonym för proletariatets diktatur”, berövar parollen dess användning som ett enhetsfrontsförslag. I Zinovjevs användning kunde parollen enbart ställas som ett ultimatum till exempelvis en socialdemokratisk regering.

En sådan ultimatism kan emellertid lätt omvandlas till sin opportunistiska motsats. Detta gjordes av Stalin och Bucharin när de jämställde ”arbetar- och bonderegeringen” med den historiskt föråldrade och därför reaktionära föreställningen om ”proletariatets och böndernas demokratiska diktatur”. Detta dolde den avgörande punkten, nämligen att en sådan regering programmatiskt skulle vara en borgerlig regering. Stalin och Bucharin framställde bildandet av en sådan regering i Kina som en programmatisk nödvändighet när den egentligen, som Trotskij förklarade, skulle vara ”det viktigaste hindret på vägen mot denna revolution” (L. Trotskij, Övergångsprogrammet. Stockholm 1977, s. 46), och således ett förnekande av arbetarregeringstaktiken.

Den fara som är inneboende i sådana lösa formuleringar, som de i Kominterns teser, ses tydligast i förhållande till den tredje och fjärde typen i arbetarregeringstypologin. De både kan och kan inte innehålla kommunister. Villkoren för att kommunister skulle kunna ingå i sådana regeringar lades strikt fast av Komintern: endast genom Kominterns samtycke, endast om de kommunistiska medlemmarna i en sådan regering stod under den striktaste partikontroll och stod i närmast möjliga kontakt med arbetarnas revolutionära organisationer och slutligen endast om kommunisterna gavs absolut oberoende och rätten att kritisera.

Vad som inte specificerades var inställningen när antingen dessa villkor inte förelåg eller där kommunister av andra skäl inte var medlemmar av dessa arbetarregeringar. Inom ett år efter fjärde kongressen kom skilda uppfattningar om inställningen till av SPD och USPD dominerade regionala regeringar i Tyskland, och de omständigheter under vilka kommunister kunde ingå i dem, att få ödesdigra effekter på det tyska kommunistpartiet (KPD).

Den korrekta användningen av ”arbetarregeringstaktiken” kan ses i bolsjevikernas praktik i Ryssland under månaderna mellan februari- och oktoberrevolutionerna. När bolsjevikerna krävde att all makt skulle övergå till sovjeterna, krävde de egentligen en regering baserad på arbetarnas egna kamporganisationer, dvs en arbetarregering med den senare terminologin.

De krafter som bör ingå i en sådan regering fastställdes inte i förväg av bolsjevikerna. I den bemärkelsen var kravet ”algebraiskt”. I termer av regeringens struktur fordras det enbart att den är ansvarig inför sovjeterna. Dess politiska uppgifter föreskrivs emellertid utan tvekan: omedelbar fred, arbetarkontroll över produktionen, förstatligande av alla banker, jord till bönderna och användningen av statens väpnade makt (dvs sovjetmilisen) för att slå ned borgerligt motstånd mot dessa åtgärder.

Genom att vinna arbetarna för att detta var de absolut nödvändiga kraven, skapade bolsjevikerna ännu större tryck på mensjevikerna och socialrevolutionärerna att anta detta program. När det kombinerades med kravet ”Bryt med borgarna!”, och mensjevikernas vägran att basera sig på sovjeterna eller att genomföra programmet, utplånade detta tryck snabbt den mensjevikiska majoriteten i sovjeterna.

När makten övergick till sovjeterna bestod den sovjetregering som tillsattes av de politiska partier som var beredda att basera sig på sovjetmakten och genomföra de nödvändiga åtgärderna, i detta fall bolsjevikerna och vänstersocialrevolutionärerna. Bolsjevikerna gjorde ingen fetisch av sovjeternas roll i erövringen av makten. Efter julidagarna, när bolsjevikerna utestängdes från sovjeterna, släppte de kravet ”All makt till sovjeterna!” Istället började Lenin betrakta fabrikskommittéerna som den möjliga organisationsformen för arbetarregeringens maktbas.

Sovjeterna återtog sin centrala plats i bolsjevikernas propaganda först när de demokratiserades efter kornilovincidenten. Under Kornilovs uppror var bolsjevikerna beredda att med vapen i hand villkorslöst försvara en ”borgerlig arbetarregering” mot reaktionen. Deras syfte var inte bara att ge möjlighet för revolutionens militära förberedelser att fortskrida utan, vilket var mer grundläggande, hålla kvar mensjevikerna vid makten så att deras bankrutt och klassförräderi skulle stå klart för en majoritet av arbetarklassen. Detta stöd visade sig just bli en snara runt halsen på Kerenskij. Det beredde vägen för en arbetarregering som egentligen var regeringsformen för proletariatets diktatur.

Kärnan i bolsjevikernas användning av arbetarregeringstaktiken ligger i följande punkter:

1) resandet av ett ”aktionsprogram” av omedelbara krav och övergångsåtgärder som både tillmötesgick behoven hos arbetarna och bönderna och uppställandet av nödvändigheten av arbetarklassens statsmakt.

2) Den regering som är nödvändig för att uppfylla detta program, en arbetarregering, formuleras inledningsvis algebraiskt och dess exakta komponenter definieras inte.

3) Arbetarnas och böndernas partier uppmanas att bryta med bourgeoisien och bilda en sådan regering, och förlita sig på arbetarnas egna kamporganisationer för försvar och stöd.

4) Så länge reformisterna behåller massornas stöd försvarar kommunister dem mot reaktionen, samtidigt som de inte ger något politiskt stöd till dem och bevarar sitt eget fullständiga oberoende.

5) Om en regering, baserad på arbetarråd, bildas av reformister eller centrister, kommer kommunister att villkorslöst försvara den mot reaktionen. Så länge en sådan regering respekterar rådsdemokratin, kommer kommunister inte att bryta mot denna demokrati genom uppror.

6) Kommunisterna behåller hela tiden sin självständighet vad gäller program och organisation och sin avsikt att erövra statsmakten så snart arbetarklassens förtrupp, och bakom den arbetarnas majoritet, vinns för behovet av en revolution.

Endast sammanstötningen mellan verkliga sociala krafter kan ge uppmaningen att bilda en arbetarregering ett exakt ”aritmetiskt” innehåll. Den korrekta parollen för sovjeternas första kongress 1917 var således ”All makt till sovjeterna!”. På andra kongressen var det korrekta kravet ”För en regering av bolsjeviker och vänstersocialrevolutionärer”.

Samtidigt som kravet att reformisterna ska bilda en regering baserad på exempelvis sovjeter är ett centralt inslag i användningen av arbetarregeringstaktiken, måste den alltid underordnas det politiska programmet. Såvitt de är representativa organ, kan arbetarråden likväl ha en reaktionär som en revolutionär majoritet. Deras existens i sig garanterar inte någonting. Detta bevisades i negativ bemärkelse i den tyska revolutionen i november 1918.

Där låg makten i händerna på arbetar- och soldatdelegaternas råd. Liksom i Ryssland i februari 1917 överlämnade de makten till sina reformistiska ledare. Den regering som utropades av SPD-ledarna Ebert och Scheidemann, efter misslyckandet för deras försök att rädda monarkin i allians med prins Max von Baden, var en republikansk regering baserad på arbetarråd. Den var till sin form en arbetarregering. Dess politiska innehåll var emellertid en borgerlig arbetarregering, dvs en beslöjad allians med bourgeoisien för att inringa och ytterst utplåna proletariatets revolutionära offensiv.

SPD:s ledare använde sitt stöd i arbetarråden för att överföra sin maktbas till ett parlamentariskt organ via nationalförsamlingen och Weimarkonstitutionen. Därigenom fick de formen på sin regering att överensstämma med dess innehåll. Under hela 1919 använde reformisterna, som då befann sig i en öppen ”folkfrontsallians” med borgerliga och aristokratiska element, sin borgerliga statsmakt för att terrorisera och likvidera arbetarklassens revolutionära avantgarde, genom att dra nytta av dess isolering från majoriteten av arbetarna.

Kapps kupp i mars 1920 avslöjade både reformismens flexibilitet och begränsning när den tvingades till den absoluta gränsen för sin förmåga att manövrera mellan klasserna. Ebert, Scheidemann och Noske hölls kvar vid makten av de mobiliserade och delvis beväpnade arbetarna när den borgerliga armén övergav dem.

När Legien föreslog en ”arbetarregering” (han menade en ”borgerlig arbetarregering”) för att garantera att kuppen inte upprepades, insåg SPD:s ledare emellertid att detta skulle utsätta dem för alltför stort tryck från arbetarklassen. Att i en sådan situation öppet utropa arbetarråden som basen för regeringen skulle skapa förväntningar bland arbetarna vilka SPD visste att de inte kunde och inte skulle infria. Inför dessa framtidsutsikter föredrog SPD att bilda en ny allians med bourgeoisien. När den nya regeringen väl satt säkert vid makten mobiliserades Reichswehr för att avväpna arbetarråden.

Vid tiden för Legiens förslag motsatte sig KPD principiellt bildandet av en sådan ”arbetarregering” och ställde den i motsättning till behovet av revolution. Detta underlättade för SPD att själva slippa undan och var ett sekteristiskt svar.

Det värde som den korrekta användningen av arbetarregeringstaktiken kunde ha haft vid den här tiden framstår klart: insisterandet på en sådan regerings politiska program, legalisering av arbetarråden tillsammans med deras vapen, demobiliseringen och upplösningen av frikårerna, omedelbar allians med Sovjetryssland, motstånd mot de skadestånd som fastslogs vid freden i Versailles. Allt detta kunde ha placerat ut en spärr längs Legiens väg.

Samtidigt skulle det positiva stödet för idén om en regering bestående av arbetarpartierna, och ovillkorligt stöd för en sådan regering gentemot reaktionen, ha fört KPD i närmare kontakt med de socialdemokratiska massorna, och därigenom ökat trycket på reformisterna att inte bilda en allians med bourgeoisien. Hade de ändå gjort detta, skulle arbetarna varit bättre förberedda på att självständigt försvara sig så snart reformisterna försökte demobilisera och avväpna dem.

Med tanke på att Tyskland är betydligt mer representativt för reformismens grepp över arbetarklassen i de framskridna kapitalistiska länderna än Ryssland, måste de lärdomar som tillhandahålls av den tyska erfarenheten anammas av revolutionärer. Speciellt måste en distinktion göras mellan försvar av regeringar och politiskt stöd åt regeringar.

Beträffande regeringar ledda av reformister, oavsett om de formellt är borgerligt konstitutionella (dvs borgerliga arbetarregeringar) eller formellt baserade på arbetarnas organisationer (arbetarregeringar), står kommunister beredda att försvara dem gentemot reaktionen, om nödvändigt med vapen i hand.

Politiskt stöd kan tvärtom enbart ges till en arbetarregering som slår in på revolutionens väg, dvs en regering som genomför de centrala element som definierar en ”verklig” arbetarregering. I likhet med Komintern och Fjärde Internationalen, förväntar vi oss inte att de borgerliga arbetarpartierna eller centristerna ska visa sig förmögna att bilda en sådan regering.

Inte desto mindre, som Övergångsprogrammet förklarar, ”kan [man] emellertid inte i förväg bortse från den teoretiska möjligheten att de småborgerliga partierna, inklusive stalinisterna, av helt exceptionella omständigheter (krig, nederlag, ekonomiskt sammanbrott, massornas revolutionära tryck) kan drivas att gå längre än de själva önskar på vägen mot en brytning med bourgeoisin.” (Ibid)

Trotskijs erkännande av denna avlägsna, teoretiska möjlighet, att socialdemokrater och stalinister kan bilda ”verkliga arbetarregeringar” som bryter med bourgeoisien på något betydelsefullt sätt, har av Trotskijs epigoner förvanskats till påståendet att regeringar som inkluderar sådana partier är ”arbetarregeringar”.

Att påstå att antingen en regering med kommunist- och socialistpartierna i exempelvis Frankrike är en arbetarregering i någon annan mening än en borgerlig arbetarregering (som Pierre Lamberts FI gör) eller att det brittiska labourpartiets bildande av en arbetarregering inte bara är möjligt utan strategiskt nödvändigt är den grövsta opportunism.

Vi avvisar en sådan användning av termen ”arbetarregering”. Andan i fjärde kongressens teser är alldeles tydligt följande: ”arbetarregering” hänvisar till en regering som avväpnar bourgeoisien, inleder åtgärder för att frånta den kontrollen över produktionen och, för att framtvinga denna politik och försvara sig, beväpnar arbetarklassen genom sina egna organisationer, och som är ansvarig inför dessa organisationer.

Det är i denna bemärkelse som vi hänvisar till ”kravet” på en arbetarregering, med vilket vi menar förslaget, i enlighet med enhetsfrontens principer, att kommunister och andra sluter leden, även på regeringsnivå, för att försvara eller befrämja arbetarklassens intressen. Alla andra former av regeringar bestående av reformister och centrister hänvisas korrekt till som ”borgerliga arbetarregeringar”.

Resandet av arbetarregeringen som ett omedelbart krav är uppenbart beroende av omständigheterna. I allmänhet, förutom i fall av en revolutionär kris i vilken maktfrågan reses, reser kommunister arbetarregeringen som propaganda för en verklig, revolutionär arbetarregering, samtidigt med kravet att reformistiska partier i regeringsställning vidtar konkreta steg för att bryta med borgarna och handla i arbetarnas intresse.