Detta dokument antogs av RRKI – Rörelsen för en Revolutionär Kommunistisk International – på en konferens med delegater från olika länder i september 1988. RRKI var under 1980-talet ett projekt för principfast omgruppering mellan trotskistiska organisationer med målet att förenas i ett kämpande förbund på internationell nivå. 1989 omvandlades RRKI till Förbundet för en Revolutionär Kommunistisk International – FRKI. 2003 ändrade FRKI sitt namn till Förbundet för Femte Internationalen. Arbetarmakt har varit svensk sektion av FRKI/Förbundet för Femte Internationalen ända sedan sitt grundande 1994. Teser om sionismen, Israel, Palestina och den arabiska nationalismen har under hela vår existens varit ett av de politiska fundament som vi vilar på när det gäller vår analys av sionismen och den palestinska frågan.
Arbetarmakt
Judarna: ras, nation eller ”folk-som-klass”?
1. Judarna är alldeles tydligt inte någon ras. Det ursprungliga hebreiska folket och språket tillhörde den semitiska familjen men två och ett halvt årtusende av bosättning bland folk som inte är semitiska, omfattande konvertering till judendomen under tidigare perioder och blandäktenskap har i likhet med de flesta andra folk gjort dessa folkgrupper till en ”blandad ras”.
Massomfattande konvertering till judendomen av folk som inte alls var semitiska – kazarerna på de ryska stäpperna och falasherna i Etiopien är de mest slående exemplen. Men judiska grupper försökte regelbundet värva proselyter i liknande omfattning bland andra grupper som fyllde samma ekonomiska funktion som de själva under århundradena innan medeltidens och den moderna tidens förföljelser.
Enbart antisemitismens elakartade fanatiker och den sionistiska rörelsens högerextrema rasistiska element hävdar att judarna är en ”särskild ras”.
Judarna är inte heller en nation. Moderna nationer är en produkt av den borgerliga epoken och inte av eviga eller tusenåriga folkgrupper. Den borgerliga nationalismen hävdar dock vanligtvis att den återgrundar gamla nationer, när de egentligen bildar en ny nation. Det gäller också för 1800- och 1900-talets judiska nationalism. Det är obestridligt att det fanns en gammal hebreisk stat under första hälften av det första årtusendet före den kristna tidsåldern. Den staten – senare två stater – utplånades emellertid av assyrierna och babylonierna.
De hebreiska härskande klasserna och prästerna (inte hela folket) överfördes till Babylon där deras samhälleliga funktion och den religiösa ideologi som gav den uttryck genomgick en fullständig förvandling. Judendomens monoteistiska religion föddes. En utsugande klass bestående av präster och handelsmän utvecklades och fyllde en ekonomisk funktion i de persiska, makedonska och romerska imperierna.
Diasporan – de utspridda judiska folkgrupperna i Medelhavsområdet, den bördiga halvmånen och därutöver – var inte produkten av en påtvingad exil utan av handelskapitalets sätt att fungera. Den religiösa ideologin med dess myt om det skingrade folket och dess bevarande av hebreiskan som heligt språk tjänade till att binda samman dessa folkgrupper.
Prästerliga rabbinmyndigheter tilläts utöva auktoritet över dessa utspridda folkgrupper – en del mycket stora som i Egypten och Palestina. Efter den babyloniska fångenskapen levde de flesta judar utanför Palestina och majoriteten av befolkningen i Palestina var inte judar (även om de otvivelaktigt var ättlingar till de gamla hebreiska bönderna liksom kananéer, filistéer m.m.).
Det är inget mysterium att dessa folkgrupper inte assimilerades, vilket ortodoxa religiösa judar såväl som sionister brukar framhålla som ett unikt uttryck för trohet mot en nationalkänsla. Det fanns ingen värld med nationer i den antika och medeltida världen att bli assimilerad i. De judiska samhällena var inte atypiska eller i motsättning till den värld i vilken de spelade en viktig roll. Andra samhällen ”i landsflykt” eller minoriteter har spelat en liknande roll – armeniska, koptiska, indiska och kinesiska folkgrupper i Sydostasien och Afrika.
2. Fenomenet har analyserats mest systematiskt av trotskisten Abraham Léon i hans arbete Marxismen och judefrågan, som publicerades 1946. Han kallar den formationen för ”folk-som-klass”. Den centrala axeln i de judiska samhällena var deras funktioner som handels- och ockerkapital i förkapitalistiska produktionssätt. Kring de stora handelsmännen och ockrarna rör sig skikt av sjöfarare, hantverkare, karavanhandlare, gatuförsäljare, affärsinnehavare m.m., som utgör det judiska samhället. Judar övergick till andra yrken och sysselsättningar, men i den utsträckning som de avlägsnade sig från penningekonomin tenderade de inte att assimileras i andra ”nationer” utan i andra religioner.
Den här analysen förklarar de judiska samhällenas livslängd och bevarandet av deras religion och heliga språk. Léon visar att ”Det är på grund av att judarna bevarats i egenskap av social klass som de bevarat vissa av sina religiösa, etniska och språkliga särdrag.” Han hävdar att ”judaismen [är] en återspegling av en prekapitalistisk köpmannaklass intressen”.
Detta ”folk-som-klass” konstituerade sig som en rad självstyrande samhällen som styrdes av skrivare och senare rabbiner som hade direkta förbindelser med de icke-judiska härskarna. Lagen (Toran) och rabbinernas läror (Talmud) utgjorde en grund för att länka samman de vitt spridda samhällena och hindra dem från att upplösas i de folk som omgav dem. Blomstringen för de samhällen som folket-som-klass utgjorde var emellertid bara förenlig med en ekonomi som i övrigt dominerades av ett jordbruk för självförsörjning. De stabila villkoren för det ekonomiska livet i Mellanöstern och runt Medelhavet tillät dessa samhällen att överleva in i moder tid. I Europa bevittnade emellertid medeltiden utplåningen och fördrivningen av de judiska samhällena.
Med handels- och sedan bankkapitalets framväxt i Europas städer från 1200- till 1400-talet begränsades judarna alltmer till ocker. Den samtidiga uppkomsten av skuldslaveri för bönderna och den lägre adeln när feodalismen började bryta samman motiverade de våldsamma pogromerna och fördrivningen av judarna under dessa århundraden.
De tyska judarna som talade en dialekt av medelhögtyska (som blev känd som jiddisch) flyttade österut till det ännu så länge mindre utvecklade Polen. Under den polska monarkin blomstrade de här mellan 1400- och 1600-talet, fick fullständig autonomi och självstyre i sina nätverk av småstäder (stetl).
Den ekonomiska utvecklingen hann emellertid i fatt dem. Deras roll som värdshusvärdar, affärsinnehavare, pantlånare, men framför allt som utmätningsmän åt de feodala godsägarna och kungarna innebar att klasshat växte fram mellan dem och de ukrainska och polska bönderna. De stora bonderevolterna under 1600- och 1700-talet innehöll därför alla massakrer på judarna. De östeuropeiska judarnas (askenazim) mörka tid inleddes. I kontinentens andra ände fördrevs eller omvändes med våld de gamla judiska samhällena i Spanien 1492 av den spanska monarkin. Omkring 150 000 judar flyttade till Europa, Nordafrika och det ottomanska imperiet och blev de sefardiska samhällen i vilka de obekymrat levde kvar till sionismens uppkomst.
Antisemitism och sionism
3. Industrikapitalismens utveckling under 1700- och 1800-talet i västra, sedan centrala och sist av allt i östra Europa inledde upplösningen av folket-som-klass. Klassdifferentiering – till storborgerliga finansiärer, småborgerliga yrken och proletärer – ledde till snabb assimilering av ett stort antal judar och omvandlingen av judendomen till en religion bland andra. Judar i Väst- och Centraleuropa anammade kultur och nationell identitet i de länder där de levde.
Om kapitalismens utveckling hade fortskridit jämnt och på samma sätt i östra Europa, hade en liknande process med upplösning av folket-som-klass utan tvivel ägt rum. Men samtidigt som kapitalismen utförde sitt destruktiva uppdrag – upplösningen av förkapitalistiska förhållanden, utarmningen av bönder och hantverkare – införlivade den inte alla dessa klasser i den moderna kapitalistiska produktionen.
Utarmningen drabbade de en gång välbeställda judiska samhällena speciellt hårt eftersom det tsaristiska imperiet – en bonapartistisk diktatur under senfeodalismen som desperat motsatte sig kapitalismens och den borgerliga demokratins upplösningstendenser – blockerade judarnas införlivande i det ekonomiska, sociala och politiska livet i Ryssland och Polen. Samtidigt som judarna inte längre kunde upprätthålla sin gamla roll som folk-som-klass, kunde de inte heller assimileras. De blev en pariakast inom det tsaristiska imperiet.
De borgerliga revolutionerna i England, Holland, Förenta staterna och framför allt Frankrike befriade judarna från deras senmedeltida diskriminerande lagar eller tillät dem att officiellt ”återvända” till länder som de utvisats från. Från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet utvecklades en snabb process med modernisering och upplysning inom de judiska samhällena vilken ledde till kraftiga tendenser till assimilation. Under sista fjärdedelen av 1800-talet växte emellertid en motverkande tendens fram: antisemitismen.
Den hade sina sociala rötter i de sönderfallande klasserna, den halvt ruinerade aristokratin, bönderna, hantverkarna och små affärsinnehavare. I Centraleuropa ruinerade den moderna kapitalistiska utvecklingen snabbt och skoningslöst alla dessa klasser. Ändå kunde ingen av dem vända sig mot kapitalistklassen som helhet. Spridningen av allmän rösträtt drev dessutom en del av den härskande klassens politiker som Bismarck till att skapa en reaktionär väljarbas.
De antisemitiska pogromerna 1882–83 i Ryssland inledde en process med emigration västerut mot Tyskland, Frankrike, England och USA. En liten grupp judar (Sions älskare) utvandrade till Palestina där de köpte mark. I Frankrike och England var välbeställda och respekterade ledare i det judiska samhället skräckslagna för att massinvandringen av ”efterblivna” (dvs. oassimilerade) ”östjudar” skulle framkalla ett bakslag. De började finansiera och uppmuntra kolonisering i Nordafrika och även i Palestina.
Sionismen samlades som politisk rörelse under inspiration av Theodor Herzl. Herzl blev övertygad om att antisemiterna hade rätt i en sak: judarna var en ”främmande kropp” i Europa. Han föreställde sig att deras uppgift var att skapa en judisk stat som en koloni utanför Europa. Efter att ha övervägt Argentina och Uganda insåg den sionistiska rörelsen, som grundades 1898, att endast det ”urgamla hemmet” skulle kunna appellera till religiösa östeuropeiska judar (de enda som över huvud taget ville utvandra) och Palestina var en frestande vinst för de ryska, tyska, brittiska och franska imperialisterna på grund av de mineraltillgångar som fanns där och dess geopolitiskt strategiska placering.
Sionismen siktade på att uppnå sitt mål genom framställningar till en följd av imperialistiska makter under åren före första världskriget. Men i och med centralmakternas nederlag och ryska revolutionen flyttade sionismen över sin uppmärksamhet på den brittiska imperialismen som var beredd att dra fördel av det ottomanska imperiets upplösning.
Sionisterna förblev emellertid en liten minoritet inom de världsomfattande judiska samhällena i Östeuropa och förblev som helhet bundna till antingen borgerlig liberalism (de högre klasserna och en del småborgare) eller arbetarrörelsen. Sionismen förblev en minoritetsströmning i de östeuropeiska judiska samhällena fram till fascismens framväxt och stalinismens seger.
4. Genom mängden av småpartier och deras koalitioner finns det två grundläggande traditioner inom sionismen vars grundare var Ber Borochov respektive Vladimir Jabotinsky. Jabotinsky inledde sina politiska aktiviteter i det tsaristiska Ryssland som ledare och polemiker för Föreningen för lika rättigheter, den borgerliga judiska organisationen med en blandning av liberala och sionistiska medlemmar. Han var en bitter fiende till Bund (en judisk arbetarorganisation) och till vänstersionisterna som vände sig till arbetarklassen.
I början av 1920-talet blev han både desillusionerad med den officiella borgerliga sionismen, och fientlig till det försprång som arbetarsionismen hade uppnått i Palestina. Därtill förlorade han all tro på det brittiska mandatets myndigheter som begränsade inflyttningen till en årlig kvot. Han grundade 1924 det revisionistiska partiet vars taktik och strategi var att tvinga britterna att tillåta obegränsad inresa, att bilda judiska militära och polisiära enheter och att erövra arabernas jord. Hans mål var en autonom judisk stat på båda sidor av Jordanfloden. Jabotinsky bröt 1935 med Sionistiska världsorganisationen. Hans parti, och speciellt dess ungdomsgrupp, flirtade med Mussolini och den italienska fascismen. Arbetarsionisterna fördömde partiet som fascistiskt. Revisionisterna bildade 1939 det terroristiska Irgun Zvai Leumi som ett alternativ till den arbetardominerade sionistiska armén (Haganah).
Arbetarsionismen har å andra sidan sina rötter i perioden kring revolutionen i Ryssland 1905 och dess inflytande på de judiska hantverkarna, småborgarna och de mindre klassmedvetna arbetarna. Ber Borochov inledde sin karriär som övertygad sionist även om han under några månader var medlem i det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet (1900–01) innan han uteslöts. Han var också aktiv i de lokala grupper som kallade sig ”Poale Zion” (Sions arbetare). Före 1905 rörde sig Borochov emellertid högerut och hånade förhoppningarna om att en revolution i Ryssland skulle lindra judarnas lidande. Vid den här tiden trodde han att de palestinska fellaheen skulle absorberas i den judiska nationen.
Revolutionen 1905–07 fick emellertid en kraftig inverkan på honom och 1906–07 förändrade han sin ståndpunkt ordentligt. Han blev organisatör för och samordnare av Poale Zions grupper och hjälpte till att centralisera dem till ett parti, som grundades i februari 1906 med namnet Judiska socialdemokratiska arbetarpartiet (Poale Zion). Även om det krävde ”personlig autonomi” och ett judiskt parlament (seyni) som steg mot territoriell självständighet, betonade det framför allt deltagande i den ryska revolutionen mot tsarismen. Det var tydligt påverkat av Bund och stod i taktiska frågor närmare bolsjevismen än mensjevismen.
Beträffande Palestina trodde Borochov att det ”naturligt” skulle utvecklas som centrum för judiskt kapital och arbete på grund av västländernas ovilja att släppa in judar. Poale Zions rörelse skulle skapa arbetsförmedlingar och organisera arbetare i Palestina men ”det skulle vara ett stort fel att uppmana till emigration till Palestina. Det överlåter vi till den naturliga processen”. Borochovs anledning till att hålla fast vid projektet Palestina var att judarna, på grund av den ekonomiska utvecklingen, inte hade något stort proletariat. För att få det måste de bosätta sig i ett eget territorium. Därigenom skulle den överutvecklade bourgeoisien och småbourgeoisien försvinna och sedan skulle en ”normal” arbetarrörelse gå vidare till socialismen. Det var den senare idén som segrade som arbetarsionismen. Under 1920-talet utvecklade Poale Zion avdelningar i Amerika, i Västeuropa och i Palestina. I Ryssland tog Poale Zion 1914 ställning mot kriget och skyndade efter 1917 till försvar för arbetarstaten.
Mandatet och koloniseringen
5. Projektet med masskolonisering av Palestina med judiska bosättare från Östeuropa skulle aldrig ha nått utöver det bokstavliga tillståndet som en utopi om det inte hade varit för de imperialistiska makternas planer på att dela upp det ottomanska imperiet, en process som hade inletts på 1840-talet. Så tidigt som i maj 1916 förkroppsligade den franska och brittiska imperialismen denna plan i den ökända överenskommelsen mellan Sykes och Picot.
De utarbetade ett schema för att splittra araberna genom att skaffa sig allierade som kunde hjälpa dem att dominera regionen. En av dessa skulle bli ett projekt för kolonial bosättning i Palestina. Imperialismen kunde direkt använda sig av planer för att exploatera palestinierna bland storborgare som Rotschild. Balfourdeklarationen i november 1917 proklamerade att britterna stödde upprättandet av ett ”nationalhem” för judarna i Palestina.
De viktigaste motiven för britterna var militära och strategiska: kontroll över Suezkanalen, järnvägslinjen till Persiska viken och platser för mellanlandningar för de planerade flyglinjerna till Indien. Det skulle dessutom underlätta ekonomisk kontroll av de irakiska och persiska oljefälten. Chaim Weizman och den sionistiska kommissionen började från 1918 under beskydd av de brittiska militärmyndigheterna att organisera bosättarnas samhällen i Palestina. En kvot på 16–17 000 immigranter per år blev överenskommen. Mellan 1918 och 1939 ledde det till en ökning av den judiska befolkningen från 60 000 till 445 000 eller nästan 30 procent av befolkningen. Jord köptes vanligtvis av de olika sionistiska agenturerna från frånvarande storgodsägare som bodde i Beirut eller Egypten. Arabiska arrendatorer drevs utan vidare ceremonier bort från mark som deras förfäder brukat under århundraden.
Ändå innebar detta att bara 5 procent av den totala arealen i Palestina befann sig i judiska händer 1939. Endast genom stöld, massförvisningar och terror kunde de palestinska bönderna berövas sin mark. Enbart ett omfattande inflöde av kapital kunde, förutom bosättare och mark, etablera bosättarna. Judiska borgerliga immigranter från Tyskland, som hindrats av rasistiska invandringslagar att resa in i Storbritannien, Frankrike och USA, förde med sig betydande kvantiteter kapital mellan 1920 och 1935.
6. Judisk arbetskraft måste fogas till mark, invandrare och kapital som det avgörande inslaget. Här spelade arbetarsionisterna eller de socialistiska sionisterna en avgörande roll. Rotschild och de storborgerliga sionisterna hade inget emot att superexploatera arabisk arbetskraft i sina bosättningar och fabriker men de ”marxistiska” sionisterna insåg att detta skulle göra de judiska bosättarna till ett privilegierat småborgerligt skikt, som var beroende av utsugningen av arabisk arbetskraft och därmed i slutändan dömda att störtas av dem. Följaktligen drev de kampanjer för och organiserade enbart judisk arbetskraft.
Detta ledde 1920 till bildandet av Histadrut (Allmänna federationen av judiska arbetare i Israels land). David Ben Gurion, dess generalsekreterare och Israels första ledare, sade: ”Utan den, tvivlar jag på huruvida vi skulle ha haft en stat”. Under mellankrigstiden var Histadrut den sionistiska staten i embryonal form. Den organiserade en systematisk bojkott och uteslutning av arabisk arbetskraft och i allt större utsträckning av arabiska lantbruksprodukter. Efter regeringen var den från och med 1930-talet den största enskilda arbetsgivaren.
Fram till 1936 hade denna process välvilligt stöd och skydd från det brittiska mandatets myndigheter som systematiskt vägrade att erkänna araberna och palestinierna som ett folk eller en nation över huvud taget och bara erkände religiösa grupper. Araberna fick inga medborgerliga eller politiska rättigheter, medan Judiska byrån konsulterades som ett kvasiofficiellt organ.
De judiska bosättarna, som kom från en imperialistisk stat, förvisso en efterbliven sådan, var vana vid och förväntade sig europeiska lönenivåer. Palestinska araber betalades enligt en historiskt lägre överlevnadsnivå. Därför skulle judisk arbetskraft i rent ekonomiska termer aldrig kunna konkurrera om anställning hos en neutral kapitalist. Följaktligen var det nödvändigt med en isolerad och separat judisk ekonomi. De judiska arbetarna var alltså redan från början en arbetararistokrati i Palestina. Den genomsnittliga inkomsten låg på 2:1 för outbildad arbetare och även bland yrkesarbetare tjänade judiska bosättare 70 procent mer än sin arabiska motsvarighet.
Medan klassprofilen i yesuv (det judiska samhället under mandatet) visade en i grunden framskriden kapitalistisk struktur, visade den arabiska befolkningen profilen för en ”efterbliven” ekonomisk utveckling. Bland araberna arbetade 59 procent i jordbruket 1943 medan siffran för judarna var 19,1 procent. Inom byggnation, industri och gruvnäring var siffrorna 11,9 respektive 30,6 procent.
Inget av de vänstersionistiska eller arbetarsionistiska partierna motsatte sig detta uppenbara brott mot klassolidaritet och internationalism. Arbetarsionisterna var faktiskt de huvudsakliga förespråkarna för den här apartheidliknande politiken. Histadrut var en sionistisk och chauvinistisk arbetarfront som band de judiska arbetarna till staten och arbetsgivarna, samtidigt som den hämmade de arabiska proletärernas klassorganisering. Histadrut kämpade hårt för att splittra och utplåna fackföreningar som förenade arabiska och judiska arbetare (till exempel järnvägsarbetarnas fackförening). Slutligen satte Histadrut 1934 upp en patetisk och underordnad arabisk sektion.
Araberna i Palestina
7. Palestina erövrades av araberna under 600-talet från det bysantinska riket. De fann varken ett tomt land eller drev bort den existerande befolkningen för att bosätta sig där i massomfattning. De fann där bönder som härstammade från kananéerna, hebréerna, filistéerna (från vilka landet fått sitt namn) och minoriteter av greker, syrier m.fl. De moderna palestinierna härstammar från dessa folk liksom från arabiska stammar. Arabiska ersatte gradvis det tidigare semitiskt besläktade språket, arameiska, som befolkningen (inklusive judéerna) hade talat.
Palestina övergick i början av 1500-talet i händerna på det ottomanska turkiska imperiet. Det förblev en del av imperiet men dess storgodsägare utövade ett betydande självstyre. Palestina utgjorde inte en enda provins eller enhet och inte heller skilde sig palestinierna som helhet från andra omgivande arabisktalande grupper. Landet styrdes egentligen av överhuvudena för en rad klaner (ashair), som var och en leddes av en shejk som utsågs av de mäktigaste hushållen inom klanen.
En ny jordlag 1858 stimulerade i hög grad uppdelningen av klanegendomen och framväxten av storgodsägare och utblottade och jordlösa bönder. Godsägare blev lättare markägare och kastade av sig de traditionella begränsningarna för köp och försäljning av mark. Klanernas shejker förlorade sin makt till förmån för de nyligen ”röstberättigade” jordägarna.
Förlorarna i denna ”jordreform” var bönderna som, även så sent som 1922, utgjorde 81 procent av befolkningen. De förlorade sina kommunala rättigheter och eftersom de saknade lagfarter för sin mark vräktes de ofta. Medan utsäde och verktyg förut hade tilldelats den enskilda bondefamiljen av klanorganisationen, måste bönderna nu vända sig till penningutlånare i städerna för att få lån. Skuldsättning, utmätning och vräkningar följde i stor skala.
De sionistiska bosättarna kom till denna redan klassuppdelade landsbygd som dominerades av rika godsägare som levde i städerna – Jerusalem, Jaffa, Nablus men också i Beirut och även längre bort. Bosättarna var välbeställda och fann det relativt lätt att köpa mark av effendi (feodala markägare).
Den andra komponenten i den härskande klassen var städernas köpmän. De tillhörde ofta grupper som inte var muslimska eller ibland inte ens arabiska – greker, italienare, armenier, judar. De hade en privilegierad ställning på grund av den ottomanska regeringens ”kapitulation” inför västmakterna varigenom extraterritoriella rättigheter gavs olika grupper. Bland dessa fanns befrielsen från att betala tullavgifter.
När Palestina drogs in i en världsekonomi som dominerades av den europeiska kapitalismen, liksom utvecklingen av kapitalistiska förhållanden i jordbruket, ökade handeln i stor omfattning och följaktligen betydelsen av och storleken på hamnarna i Gaza, Jaffa och Haifa. Inom den arabiska befolkningen monopoliserade de kristna nästan helt stor- och småskalig handel och blev en välbeställd småbourgeoisie.
8. Den palestinska bourgeoisien var svag på grund av landets hela utveckling och bestod dessutom i hög grad av minoritetsgrupper. Det föll därför på jordägarna att leda eller snarare missleda palestiniernas motstånd mot den sionistiska bosättningen. Den viktigaste gestalten under tiden mellan världskrigen var Jerusalems mufti, Hajj Aminal Hussaini. Mot honom stod familjen Nashashibi som kontrollerade posten som borgmästare i Jerusalem. Båda pendlade mellan motstånd mot britterna och sionisterna och eftergifter och försoning.
Muftin och jordägarna försökte i allmänhet avleda fientligheten från de stora jordägarna – som själva vräkte bönder och sålde jord till de sionistiska agenturerna – och till bosättarna. Det ledde till grymma angrepp på judarna från folkhopar bestående av städernas och landsbygdens fattiga och muftin visade starka antisemitiska tendenser. Deras motstånd mot britterna – som betalade deras löner och kunde avsätta dem – var betydligt mer försiktigt.
Först 1936 utvecklades ett verkligt nationellt och folkligt uppror mot britterna. Den ekonomiska världskrisen och stagnationen innebar en ökad arbetslöshet bland arabiska och judiska arbetare efter 1936. Efter att Hitler kommit till makten tre år tidigare ökade strömmen av immigranter och därmed ökningen av markförvärv och vräkningar. Konflikterna mellan judiska bosättare och vräkta araber tilltog. I oktober 1936 strejkade arabiska hamnarbetare och ersattes med judiska strejkbrytare.
Gerillakrig bröt ut i Galiléen. Upplopp i Egypten mot britterna och en generalstrejk i Syrien inspirerade araberna i Palestina. Lokala kommittéer bildades underifrån och en generalstrejk utropades vilken varade i sex månader. Strejkrörelsen utvecklades gradvis till ett fullskaligt uppror riktat mot britterna och i mindre utsträckning mot de sionistiska bosättningarna. Åtminstone 5 000 gerillakrigare kämpade 1936 i bergen. Den palestinska eliten flydde som ett resultat av brittisk repression till de omgivande staterna och rörelsen 1937 blev en spontan rörelse, i stor utsträckning baserad på bönderna.
Ledarna bland jordägare och borgare förrådde böndernas kamp – utfärdade en vapenvila 1936 och inledde hemliga förhandlingar med sionisterna och britterna och koketterade med den nazityska imperialismen. De var skräckslagna inför bondeupproret och de flesta jordägare flydde faktiskt från landsbygden. Upproret blev i slutändan krossat men det uppmärksammade britterna på behovet av att förskjuta axeln i sin politik i Mellanöstern mot arabiska nationalister och bort från att enbart förlita sig på sionisterna.
Från fascismen till Israels grundande
9. Före 1945 blev sionismen aldrig en ideologi för majoriteten i de judiska befolkningsgrupperna i Europa eller Nordamerika. Förintelsen med morden på sex miljoner judar gav emellertid sionismen möjligheten att triumfera och staten Israel att grundas.
Antisemitismen var central för nazismens ideologi. Judarna utgjorde den ariska ”härskarrasens” historiska fiende. Angreppen på det judiska finanskapital som påstods behärska världen inbegrep ett angrepp på Tysklands rivaler – den brittiska, amerikanska och franska imperialismen – som påstods stå i de judiska bankernas tjänst. Nazismens antisemitism var emellertid inte, vilket sionisterna hävdade, bara den våldsammaste formen av en allt övergripande antisemitism som besmittade hela världen.
Den uppfattningen tar inte hänsyn till den tyska fascismens specifika klassrötter vilka var en produkt av en utomordentligt akut samhällskris i ett besegrat imperialistiskt land som ”berövats” sina få kolonier av rivaliserande imperialistmakter. Kommunistpartiets (KPD) eller socialdemokraternas (SPD) misslyckande med att ta makten i den revolutionära krisen 1923 tillät fascismen att växa inom småbourgeoisien och trasproletariatet.
Före 1933 var antisemitismen inte den mest centrala delen av fascismens lockelse för dessa skikt. I storstäderna möttes antisemitismen även efter 1933 med likgiltighet och ibland med fientlighet. Bortsett från stormtrupperna i SA förekom ett begränsat ”folkligt” deltagande i pogromerna. I Österrike och södra Tyskland fanns det emellertid en större andel av spontana våldshandlingar som utfördes mot judarna av bönder och städernas småbourgeoisie; de förra befann sig ofta i skuld till judiskt handelskapital och de senare utsattes i städerna för konkurrens från ett bredare skikt av judisk småbourgeoisie än på annat håll.
Efter 1933 blev antisemitismen statlig politik. Den första vågen av antijudiska åtgärder var en strikt begränsad eftergift till fascismens småborgerliga massbas. Men det gick hand i hand med Hitlers utplånande av det politiska inflytandet för den massbasen (dvs. ”de långa knivarnas natt” i juni 1934) på de tyska monopolkapitalisternas order, vilka tillät Hitler att komma till makten men som ville få sina intressen skyddade från farorna från ”slöddret”.
Efter att de flesta judar berövats tyskt medborgarskap i september 1934, restriktioner införts på rörligheten för judiskt kapital och inrättandet av kontor för emigration, blev diskrimineringen mindre intensiv mellan 1935 och 1937 när den ekonomiska återhämtningen inleddes och stormtrupperna demobiliserades. Hotet om förnyad recession och krigets omedelbara närhet ledde 1938 till en mer kraftfull kampanj. Från och med november 1938 konfiskerades judisk egendom helt och hållet och judar utestängdes från utbildning och underhållning och tvingades att offentligt bära Davidsstjärnan. De välbärgade judar som kunde flydde och lämnade resten att tillsammans med socialister, homosexuella och romer ställas inför fängslande, ghettoisering och sedan utrotning i lägren.
Misslyckandet för den tyska självhushållningen 1939 aktualiserade behovet att bryta sig ut åt öster och söder för att plundra industrins och jordbrukets rikedomar i Polen, Tjeckoslovakien, Österrike och Ukraina. Men i krigszonerna fanns en stor koncentration av världens judar.
Att tyskarna kunde utrota nästan hela detta folk var ett unikt förfärligt och planlagt folkmord – dvs. unikt i den stora andelen av ett folk som utrotades på en extremt kort tid. Det var emellertid långt ifrån unikt om man därmed menar att det nazistiska folkmordet bara berörde judarna. Den tyska imperialismen, varav nazismen var det ”kemiskt rena destillatet” (Trotskij), ville ockupera och kolonisera de rika jordbruksområdena i Polen och i Ukraina. Den största delen av dessa områdens befolkningar var icke önskvärd.
Därför slaktade och svälte tyskarna miljoner slaver tills döds – mer än det samlade antalet judar. Först var det meningen att även judarna skulle arbetas till döds. Men efter att blixtkriget misslyckades med att uppnå en lätt seger över Sovjetunionen skyndade man på likvideringen av fiender bakom fronten. SS fick från början av 1942 ansvar för ”den slutliga lösningen”. Mellan 1939 och 1941 hade judarna redan fösts samman i ghetton och speciellt uppförda koncentrationsläger. Från 1942 uppfördes dödsläger som utformats för att likvidera elva miljoner judar, först genom tvångsarbete och sedan genom storskalig utrotning. Kunskap om allt detta började sippra ut 1943. Mellan fem och sex miljoner hade 1945 massakrerats – det mest koncentrerade folkmord som hittills genomförts i mänsklighetens historia.
Sionistiska framställningar av Förintelsen presenterar detta folkmord som ett isolerat faktum i mänsklighetens historia och förbinder den enbart med antisemitism. Detta är dock inte alls fallet. Miljoner människor i den amerikanska ursprungsbefolkningen från 1500-talet till 1800-talet och otaliga afrikaner under två århundradens slavhandel har också varit offer för folkmord. Den moderna imperialistiska rasismen uppstod för att rättfärdiga dessa fasor. Marxister hyser ingen önskan om att på något som helst sätt förringa Förintelsens speciella fasa – speciell vad gäller folkmordets koncentrerade och intensiva karaktär – men vi insisterar dock på att den inte var unik och inte heller låg dess grundläggande ursprung i antisemitismen. Istället var det en produkt av imperialismens extrema kris.
10. Det har rasat åtskilliga debatter om bevisen för samförstånd mellan sionisterna och nazisterna. Sionister förnekar eller förminskar det. För alltför nitiska ”antisionister” och en del konservativa arabiska nationalister är det ett bevis på en fullständig identitet mellan den onda folkmördande nazismen och sionismen. De historiska bevisen bekräftar varken den ena eller andra uppfattningen. Sionismen spelade före 1933 ingen framträdande roll i det judiska motståndet mot nazismens framväxt. Den betraktade nazismen med viss förtröstan. Sionisterna ville också ha ett Tyskland fritt från judar under förutsättning att dessa judar kunde emigrera till Palestina och ingen annanstans. Därför försökte sionisterna, samtidigt som socialister, kommunister och även liberala judar var modiga kämpar mot Hitler, att nå en uppgörelse med nazisterna.
Den sionistiska federationen i Tyskland befann sig därför i direkta förhandlingar med SS under flera år. SS tillät sionistiska publikationer och även en uniformerad sionistisk ungdomsrörelse när alla andra politiska organisationer förföljdes. Till och med under kriget förhandlade Rudolf Kastner, sekreterare för den sionistiska kommittén i Budapest, med Adolf Eichmann för att 1 000 välbärgade judar skulle få fly till Schweiz i utbyte mot att sionisterna skulle bidra till att övertala Ungerns 800 000 judar att låta sig deporteras ”fredligt”.
Över 200 000 deporterades till Auschwitz och andra dödsläger. Men denna nivå av samförstånd var speciell och stred till sin kärna mot sionismens projekt som siktade mot att få iväg så många judar som möjligt till Palestina. För att förverkliga detta var sionisterna i USA och Europa emot varje mildring av den rasistiska kontroll av invandring som de imperialistiska demokratierna använde sig av.
När sionismen försöker negera antisemitismen slutar det med att den bekräftar lagen om motsatsernas enhet. Det innebär inte att vi likställer eller identifierar de två utan insisterar på att sionismen först är en produkt av och ett svar på antisemitismen och att den för det andra är ett svar som inte kan övervinna antisemitismen eftersom den accepterar dess definition av de utspridda judiska religiösa församlingarna och deras tendens att se sin assimilering under kapitalismen som ett problem.
Sionismen ser judiskhet som något otvetydigt gott medan antisemitismen ser det som ett ont. Men sionismen behöver antisemitismen, den är dess existensberättigande. Den tror att antisemitismen är den kraft som kommer att fortsätta att driva de judiska folkgrupperna till Palestina. Därför har sionister förhandlat med antisemiter för att underlätta den processen.
Innebär det att sionisterna medverkade i ”den slutliga lösningen”? Nej, men det innebär att de inte gjorde något för att lindra belägenheten för dess offer (även om sionister kunde och faktiskt också deltog i heroiska uppror som det i Warszawas ghetto) medan det förbereddes och även efter att det påbörjats gjorde de inte mycket utöver att smuggla in ett relativt litet antal flyktingar i Palestina.
Israels tillkomst
11. Sionismen var som en kolonial bosättarrörelse tvungen att vara strategiskt allierad med en eller annan imperialistisk makt. Det var inte bara så att dessa makter tillhandahöll medlen för bosättning utan, vilket var ännu viktigare, de kontrollerade också Mellanöstern. Den brittiska imperialismen dominerade där från 1918 till 1947–53 när den ersattes av USA.
Konflikten mellan sionismen och Storbritannien var inte en antiimperialistisk kamp från den förras sida. Det var snarare en konflikt som framkallats av en förändrad brittisk politik 1939. Då hade den brittiska imperialismen accepterat att den måste övervaka skapandet av lydiga arabiska halvkoloniala regimer för att bevara kontrollen över strategiska resurser, såsom Suezkanalen, järnvägar, flygrutter och oljefälten i Irak och Persiska viken. Det inbegrep att stötta monarkierna i Egypten, Iran, Transjordanien, Irak och Gulfstaterna. Men den vändningen innebar att tona ned Storbritanniens förpliktelser gentemot sionisterna.
Denna förändring var uppenbar från 1936, när det palestinska upproret visade hotet från den arabiska nationalismen. Men det drevs tillbaka av andra världskrigets utbrott och sionisternas stöd till Storbritannien. Men under kriget förberedde den sionistiska högern för den slutliga konflikten med Storbritannien. Medan Irguns gerillagrupp avbröt operationerna mot britterna under kriget, gjorde ”Sternligan” (LEHY) inte det och försökte till och med skapa kontakter med fascisterna.
Medan stormuftin av Jerusalem hjälpte SS under kriget, kämpade Irgun och Haganah med britterna. Detta bidrog till att omvandla Haganah till en professionell väpnad styrka. Samtidigt avväpnade och krossade britterna arabernas organisationer i Palestina.
I och med krigets slut återupptogs konflikten mellan Storbritannien och sionismen. Sionisterna utövade hårda påtryckningar på USA-imperialismen för att få omedelbart tillstånd för 100 000 överlevande från Förintelsen att få resa till Palestina. Men den dominerande arabinriktade fraktionen i Storbritanniens härskande klass inriktade sig på att blockera detta och förhandla fram en delning av Palestina mellan sionisterna och Transjordanien, vilket skulle ge Storbritannien en strategisk militär närvaro.
Men Storbritannien både underskattade styrkan i den nya alliansen mellan USA och sionismen och palestiniernas motstånd mot planen. Tre års kamp för att stoppa ”illegal” invandring och undertrycka både arabisk och sionistisk ”terrorism” misslyckades fullständigt. I februari 1947 tillkännagav Storbritannien att man skulle avsluta sitt mandat i augusti 1948. I verkligheten drog de sig ensidigt tillbaka i maj 1948 för att försöka förverkliga sina planer genom ombud, genom att samordna en invasion från de så kallade ”arabiska arméerna”. Men den enda kraft som kunde slåss mot Haganah var Arabförbundet, som leddes, tränades och beväpnades av Storbritannien.
De arabiska styrkorna (t.ex. Egypten, Syrien och Libanon) utgjorde inget allvarligt hot, delvis därför att de var dåligt tränade och dåligt beväpnade som resultat av tidigare brittisk politik, delvis därför att den transjordanska monarkin bara var intresserad av en uppgörelse med sionisterna om uppdelning utifrån de av FN föreslagna gränserna vilket skulle tillåta Storbritannien att spela en roll. Men USA var emot varje form av brittisk närvaro och skyndade sig att hjälpa den nygrundade staten Israel. Stalinismen skyndade sig också att hjälpa Israel. Kreml stödde skapandet av staten Israel eftersom de trodde att det var möjligt att utöva politiskt inflytande på sionisterna och på så sätt fylla det vakuum som skapats av den brittiska imperialismens tillbakadragande. Inför detta styrkeförhållande genomled palestinierna en historisk katastrof.
De drevs brutalt ut ur sina städer och byar i hela det område som sionisterna ansåg som möjliga att både erövra militärt och behålla. Jaffa angreps av Haganah och Irgun och dess arabiska befolkning på 100 000 reducerades på några dagar till 5 000. Grymheter som Deir Yasin (250 mördade) var beräknade barbariska handlingar avsedda att sprida panik och förmå palestinierna att fly.
Varför nöjde sig inte sionisterna med den FN-plan som USA och Storbritannien föredrog? I huvudsak därför att även FN:s odemokratiska delningsplan (som tilldelade 33 procent av befolkningen som var judisk 54 procent av området) fortfarande lämnade araberna som en knapp majoritet i den föreslagna judiska staten, där de skulle äga tre fjärdedelar av marken.
Pogromerna och kriget 1948–49 genomfördes för att få till stånd en radikal utvidgning av det område som stod under Israels kontroll och en starkt reducerad närvaro av araber. Under kriget lade arabstaterna cyniskt under sig vad de kunde (t.ex. Egypten Gazaremsan, Transjordanien östra Jerusalem) men palestinierna fick ingenting. Israel avslutade med 73 procent av området (inklusive den mineralrika Negevöknen) och i processen drevs 750 000 palestinier bort från sin mark och från sina hem i de eländiga flyktinglägren och in i de omgivande probrittiska och halvkoloniala arabstaterna.
I konflikten mellan de palestinska araberna och sionisterna var det nödvändigt att vara defaitistisk i förhållande till sionisterna och militärt understöda arabernas motstånd. ”Självständighetskriget” var egentligen ett krig för att upprätta en proimperialistisk kolonial bosättarstat i Mellanöstern, under USA:s dominans. Det var ett krig som förnekade de palestinska araberna rätten till självbestämmande.
Det var korrekt att vara försvarsvän i förhållande till den kamp som fördes av Transjordanien och senare Egypten under självständighetskriget. Israels nederlag var det mindre onda, eftersom det allvarligt skulle ha skadat Israels försök att upprätta en proimperialistisk regim i regionen, och en regim som baserades på fördrivning av palestinier från deras mark. Vi skulle emellertid inte ha stött Arabförbundets krigsmål, vilka var annektionistiska. Vi skulle ha bekämpat Arabförbundets försök att genomdriva sin egen version av delning, avslöjat försöken till uppgörelser med Israel mot palestiniernas intressen och varit oförsonliga fiender till Arabförbundets antisemitism.
Klass och nation i Israel
12. Trots den politiska roll som Israel spelar i Mellanöstern kan inte Israel i sig betraktas som ett imperialistiskt land i ekonomiska termer. Även om staten äger många unika drag, måste den förstås som en speciell typ av avancerad, privilegierad, ”subventionerad halvkoloni”. Det mest avgörande strukturella draget i Israels ekonomiska underordning inför imperialismen har varit dess överväldigande beroende av importerat kapital för investeringar. Mellan 1952 och 1985 har Israel tagit emot omkring 40 miljarder dollar i långsiktig import av kapital i form av gåvor, skadeståndsbetalningar från Västtyskland och donationer från den judiska diasporan, av vilka inget behöver betalas tillbaka. Långsiktiga lån med låg ränta från USA har dessutom tillhandahållit medlen för investeringar i Israel. Eftersom Israels export av varor och service aldrig varit mer än 65 procent av importen (inklusive kapital) har Israel därför haft ett permanent underskott i betalningsbalansen.
Med tiden har andelen för skadestånd och donationer från den internationella sionismen minskat och lån och bidrag från USA har ökat. Sedan 1973 har USA bidragit med mellan 45 och 51 procent av all kapitalimport på årsbasis och mellan 60 och 80 procent av alla långsiktiga lån.
Under perioden mellan 1950 och 1973 växte Israels ekonomi i snabb takt och genomled bara en recession 1965–66. Det omfattande inflödet av invandrare tillsammans med importen av kapital gjorde det möjligt för en utvidgad ackumulation att äga rum i samband med en lång uppgång för världsimperialismen. Denna period bevittnade hur produktionen av citrusfrukter och industrier för diamantslipning ersattes av tillväxten för tillverkningsindustrier som ersatte import, speciellt vad gäller textilier, livsmedelstillverkning och senare kemisk industri och gruvbrytning. Trots denna tillväxt har den viktigaste strukturella förändringen av importen ägt rum när det gäller varaktiga konsumtionsvaror. Under de fyrtio år som Israel funnits har deras andel av den övergripande importen minskat från 31 procent till 8 procent. Men beroendet av olja för energi har tredubblats och importen av råmaterial har ökat medan andelen importerade varor för kapitalinvesteringar bara har minskat från 22 procent 1949 till 18,7 procent 1984.
Under hela omvandlingsprocessen fanns det ett försumbart utländskt ägande av fast kapital. Detta förblir fallet idag med den praktiskt taget totala frånvaron i Israel av utsugning från imperialismens sida. Exporten av kapital från USA och Europa kom dessutom till stånd inte för att realisera en ”superprofit” utan för att upprätthålla staten Israel av politiska skäl.
Importen av kapital i så stora mängder gjorde den snabba ackumulationen möjlig utan superexploatering av en inhemsk del av arbetarklassen eller genom omfattande beskattning som i många av de mindre utvecklade länderna. Ackumulationen ägde tvärtom rum vid sidan av en ökning av levnadsstandarden för en majoritet av befolkningen.
Mot slutet av 1960-talet var Israel i besittning av en starkt monopoliserad och modern industriekonomi, inklusive en banksektor. Dess inhemska marknad var mättad och dess exportinriktade industrier växte. Men till skillnad från Sydafrika visade de sig inte vara tillräckliga förutsättningar för att Israel skulle kunna övergå till att bli en mindre imperialistisk makt. Det finns flera orsaker till det:
(a) Slutet på den långa uppgången under 1971–73, den omfattande chocken för Israel under recessionen 1973–75, minskningen av exportmarknader.
(b) Den inåtriktade karaktären av investeringar från Israels statliga och privata monopolkapital på grund av den sionistiska statens själva natur. Finanskapitalet hade fram till 1973 små mängder av kapital utomlands (petrokemisk industri, lån) men obetydligt till sin omfattning; sedan 1973 har israeliska banker haft ihållande utländska nettoskulder. Mellan 1980 och 1984 var det israeliska finanskapitalets nettoinvesteringar i portföljer utomlands bara 1–2 miljarder dollar; direkta fasta nettoinvesteringar var negativa under samma period.
Behovet av att konsolidera hela den judiska befolkningen bakom staten undergrävde framför allt processen med klassdifferentiering och tvingade investeringarna att bli interna för att bevara arbetstillfällen, välfärd, bostäder, löner, istället för att söka superprofiter utomlands genom att externt återanvända det kapital som importerades från USA och från andra håll. Å andra sidan har det varit politiskt omöjligt att efterlikna Sydafrika och förlita sig på en omfattande och superexploaterad arbetarklass inom nationen. Motsättningen i en ”sluten judisk ekonomi” förhindrade utvecklingen av ett israeliskt finanskapital till ett imperialistiskt kapital. Israels utveckling frös fast. Det finns ingen inre självgående dynamik i kapitalackumulationen och detta leder till begränsad polarisering mellan klasserna.
(c) Israel kan, slutligen, inte betraktas som ett imperialistiskt land ens på grund av dess förhållande till de sedan 1967 ockuperade områdena. Västbanken och Gaza utgör verkligen en ständig källa till billig arbetskraft och en skyddad marknad för Israels högproduktiva odlingar av citrusfrukter. Men det måste ställas mot det faktum att Israel som resultat av kriget 1967 skars av från sitt stora naturliga uppland i resten av Mellanöstern. Det måste ställas mot det faktum att det inte finns någon industriell eller infrastrukturell utveckling i de ockuperade områdena som kontrolleras av israeliskt finanskapital. Parallellen finns mer i det ekonomiska förhållande som existerar mellan Filippinerna och de mer utvecklade mindre utvecklade länderna i Sydostasien eller till och med Perus beroende av Brasilien. Det måste slutligen ställas mot Israels stora kostnader för den militära ockupationen.
Israel är således inte ens en mindre imperialistisk makt, trots dess roll som proimperialistiskt ombud i regionen (och i Latinamerika och Sydasien m.m.). Israel är en speciell typ av halvkoloni, vars villkor maskeras av dess relation till imperialismen istället för att vara i grunden förändrade. Vi kan beskriva dess avancerade eller privilegierade halvkoloniala status på följande sätt:
(a) Dess halvkoloniala beroende är inte baserat på hemtagandet av superprofiter från fasta investeringar. Mellan 1952 och 1984 förekom det utländska investeringar i Israel på sammanlagt bara 2 miljarder dollar.
(b) Skuldbördan är, samtidigt som det är en kanal för utsugning genom räntebetalningar, mer en börda på dess framtid än dess nutid. Å ena sidan har Israels utlandsskulder, när storleken på importen av kapital vuxit under 1970- och 1980-talet, när lånens tyngd har ökat i förhållande till gåvor och när den israeliska ekonomiska tillväxten har vacklat svårt under perioden efter 1973, vuxit snabbt. Under 1980-talet har detta förvärrats av en ökad tendens för Israel att förlita sig på kortsiktiga lån. Israels utlandsskuld var 1986 24 miljarder dollar och ökande. Skuldåterbetalningarna var 8 miljarder dollar 1985–86 av totala offentliga utgifter på 21 miljarder dollar.
Å andra sidan är räntebetalningar en mycket mindre del av exportinkomsterna (17–20 procent) än i Brasilien eller Mexiko och de uppvägs ordentligt av inflödet av nytt kapital på fördelaktiga villkor liksom av gåvor. Samtidigt som det sedan 1982 funnits ett stort nettoutflöde av kapital från Latinamerika, fortsätter Israel att åtnjuta ett nettoöverskott (dvs. nya lån överstiger återbetalningarna).
(c) Den underordnade karaktären av Israels ekonomi följer av dess beroende av fortsatt privilegierad behandling av dess skuld och den privilegierade tillgången som israelisk export har till många marknader i Europa och USA liksom tillgången till marknader som de stora imperialistiska makterna föredrar att inte ha eller bara ha genom Israel. Israel är inte, liksom vissa andra halvkolonier i Afrika, en ekonomiskt vinstgivande halvkoloni sedd i isolering. Men dess närvaro och roll i Mellanöstern bidrar till att garantera den fortsatta superexploateringen av andra arabiska halvkolonier i regionen.
Den politiska självständighet som Israel visar gentemot USA följer inte av någon oberoende ekonomisk makt utan av dess förmåga att luta sig mot ekonomiskt mäktiga judiska grupper i själva USA vars sionistiska storbourgeoisie är en viktig del av den härskande klassen i USA.
Samtidigt som Israels tillväxtnivåer var gynnsamma i jämförelse med OECD-länderna under 1960-talet, har de under 1970- och 1980-talet varit lägre än genomsnittet i OECD och bland de mindre utvecklade länderna (speciellt de nyligen industrialiserade länderna). Beträffande nivåerna på materiell konsumtion, tillhandhållandet av social välfärd, läsförmåga m.m. är Israel jämförbart med Spanien, en nivå som upprätthålls enbart genom omfattande hjälp utifrån istället för en intern självgående ackumulationscykel. I allmänhet bär minskande invandring och ökande utvandring vittnesmål om Israels ogynnsamma utveckling sedan 1973.
Sedan 1973 har Israels ekonomi gått från kris till kris: omfattande inflation, galopperande skuldsättning, låg tillväxt. Till skillnad från Brasilien och andra länder kunde Israel inte genomföra en snabbare industriell tillväxt efter recessionen 1973–75 med hjälp av OPEC:s återanvända oljedollar, delvis av politiska orsaker, delvis på grund av en redan tung skuldbörda. Den interna strukturen i tillverkningssektorn förändrades under 1970- och 1980-talet med elektronik och vapen som mer framträdande i exportsektorn. Det har huvudsakligen varit ett resultat av investeringar från USA och Sydafrika vars syfte är att behålla kanaler för dessa varor till områden i världen som Sydafrika och USA har svårt att direkt förhålla sig till politiskt.
1980-talet har medfört den högsta inflationen i världen (1981), ett katastrofalt och dyrbart militäräventyr i Libanon (1982) och en börskollaps (1983) med en tillväxt som i genomsnitt rörde sig under 2 procent per år under årtiondet.
Det har sedan 1984 krävts en nationell koalition utan motstycke för att i viss mån kunna stabilisera den ekonomiska situationen, införa monetära reformer, få ner inflationen till låga dubbla siffror och införa åtstramning.
Således drar vi slutsatsen att Israel är en kapitalistisk stat, en relativt utvecklad sådan. Men det är inte ett imperialistiskt land; snarare är det ett slags halvkoloni som är underordnad USA- (och i mindre utsträckning den europeiska) imperialismen. Majoriteten av dess arbetare lider inte alls av utsugning eller superexploatering från imperialistiskt kapital. Dess arbetare som inte är araber tjänar tvärtom på importen av imperialistiskt kapital.
Denna stats unika karaktär måste förstås genom sionismens koloniala projekt och imperialismens behov av en lokal gendarm i Mellanöstern. Dessa sammanfallande intressen kan ensamt förklara den reaktionära utopin Israels förverkligande och bestående. Om det imperialistiska finanskapitalet drog bort sitt stöd skulle den sionistiska staten falla sönder i ekonomiskt kaos, klasskonflikter och ökad kamp från palestiniernas sida för nationell frigörelse.
13. De strukturella dragen beträffande ägande och kontroll av israeliskt kapital i den stat som skapades 1948 lades fast i yishuv. Arbetarsionismens kolonialiseringsprojekt under det brittiska mandatet kontrollerades av Histadrut, som grundades 1920 av de vänstersionistiska partierna. Histadrut understödde och organiserade tillväxten av de sionistiska jordbruksbosättningarna i Palestina – först kibbutzim och senare moshavim (bosättningar på landsbygden av huvudsakligen orientaliska judar som brukade större landområden baserade på enskilt ägande men som sålde varorna på kooperativ grund). Under åren närmast efter grundandet var huvuddelen av Israels BNP och export produkter från kibbutzerna. Sionismens apologeter har under lång tid pekat på dessa bosättningar som bevis för Israels socialdemokratiska karaktär eller som öar av ”socialism” i Israel.
Till sitt ursprung var de koloniseringens längst framskjutna väktare. Efter 1948 var de gränsgarnisoner för den nya staten. I verkligheten var deras berömda kooperativa principer och egalitära självförnekelse en produkt av ekonomisk nödvändighet. Den judiska arbetskraften kom från ett område med en historiskt sett högre kostnad för reproduktionen än den arabiska arbetskraften, vilket i Palestina skulle innebära att arabisk arbetskraft alltid skulle underbjuda judisk arbetskraft på en fri marknad.
Den judiska arbetskraften måste alltså utestänga arabisk arbetskraft från konkurrensen och samtidigt frivilligt ”utsuga sig själv” för att främja en snabb ackumulation. De har alltid organiserats för att skapa ett överskott som kan säljas med vinst på exportmarknaden. Bildandet av moshavim efter 1948 var ännu en uppoffring som det ”kooperativa” idealet fick göra på grund av marknadens lagar.
Idag är kibbutzerna mer marginella för det ekonomiska livet i Israel, drivs mer kapitalistiskt (kapitalintensivt) och betraktas av många judar som en ”nybyggararistokrati” och är nästan helt och hållet anhängare till arbetarsionismen. De omfattar bara 3 procent av den judiska befolkningen (nästan uteslutande östjudar [askenazi]) och inbegriper superexploatering av de orientaliska judarna, som inte bor på kibbutzen, i de tråkiga sysslorna.
På grund av sitt ursprung i mandatperiodens ”pionjärbosättningar” var Histadrut i början av 1980-talet ansvariga för nästan 80 procent av den sammanlagda sysselsättningen inom jordbruket. De spelade en avgörande militär, ekonomisk och politisk roll i sionismens koloniseringsprojekt genom att fördriva palestinier från deras mark. De gjorde inget för att främja en klassbaserad enhet och solidaritet bland alla arbetare i regionen. Istället försökte de avsiktligt utestänga palestinierna från fackföreningarna och förnekade dem i allmänhet deras demokratiska rättigheter. Sammanfattningsvis var Histadrut aldrig en fackförening till sin övervägande karaktär och har blivit det allt mindre under de fyrtio år som den israeliska staten existerat. Vi måste kämpa för att bryta sönder Histadrut och bygga nya fackföreningar.
Sedan 1948 har Histadrut diversifierat sitt kapitalägande i byggnation, bankverksamhet och en del transporter och tillverkning. Dess industriella konglomerat Koor sysselsätter 20 procent av Histadruts medlemmar, dess byggnadsmonopol Soheh Boneh sysselsatte 1976 26 procent av medlemmarna. De äger Bank Hapoalim, ett av de tre stora bankmonopolen. Allt som allt äger Histadrut företag som står för omkring 23 procent av BNP (1980).
Det är följaktligen naivt att beteckna Histadrut som en fackförening även om cirka 60 procent av alla israeler idag är medlemmar i denna ”fackförening” som omfattar arbetare, hemmafruar och arbetsgivare med fem eller färre arbetare vilka alla kan gå med. Histadrut var till sitt ursprung den koloniala bosättningens viktigaste verktyg och sköttes av arbetarsionismen. När dess ekonomiska intressen utvecklades utöver de tidiga kibbutzernas småborgerliga begränsningar till industri utvecklade man ett arbetsmarknadsdepartement för att representera intressena för de anställda som man delvis själva anställde! Personerna i toppen i Histadruts företag och fackföreningar i och Arbetarpartiet är sammanlänkade eller till och med identiska. Histadrut organiserar dessutom sjukförsäkringen för hela Israels befolkning, vilket utgör 60 procent av medlemmarnas avgifter. Inte desto mindre är det där som de judiska (och de israelisk-arabiska) arbetarna är organiserade som arbetare på den ekonomiska fronten, och det är nödvändigt att arbeta inom Histadrut för att påskynda utvecklingen av både fackligt och politiskt klassmedvetande.
I sin helhet är Histadrut en av den sionistiska kapitalismens tre hörnpelare som bidrar till att hålla tillbaka och undertrycka klassdifferentiering och polarisering. Vid sidan av Histadrut kontrollerar den statliga sektorn (en koalition av regeringen, Judiska byrån, Nationalfonden och United Jewish Appeal to the USA) upp till 25 procent av ekonomin (30 procent av de anställda 1982) och är den viktigaste kanalen för import av kapital. Staten och Histadrut omfattar de stora moderna fabrikerna för vapentillverkning, kemisk industri och är starkt inriktade på export och är, med undantag för byggnadsindustrin, huvudsakligen arbetsgivare för judisk arbetskraft. Affärsintressena i privat sektor är till överväldigande del koncentrerade i små och medelstora enheter för tillverkning med betoning på konsumtionsvaror för hemmarknaden. Omkring två tredjedelar av arbetsstyrkan i den sektorn är araber från båda sidor av gröna linjen. Den privata monopolsektorns tyngd har därför ökat i det israeliska ekonomiska livet när tillverkningen har stått för en ökande andel av inhemsk produktion och export.
14. Under de senaste fyrtio åren har de israeliska judarna blivit en nation. De har återupplivat ett arkaiskt språk (hebreiska) till att bli huvudspråket för en majoritet israeler; en nationell kultur överskrider de etniska uppdelningarna.
De främsta bärarna av denna nationella kultur och detta nationella medvetande är sabra (dvs. israeliskfödda judar) ur alla etniska grupper. Men ett viktigt inslag i de israeliska judarnas nationella medvetande är dess chauvinistiska och förtryckande inställning till araberna. De israeliska judarna är, samtidigt som de har skapat ett nationellt medvetande under de senaste fyrtio åren som är skilt från deras känsla av att vara en del av världsjudendomen, en del av en förtryckarnation; deras nationella medvetande har enbart skapats genom ett samtidigt förnekande av palestiniernas legitima rätt till självbestämmande. Följaktligen är Israel en förtryckarnation och som sådan erkänner vi inte dess rätt att existera som nationalstat.
Vid bedömningen av den israeliska nationella identiteten måste man ändå ta hänsyn till de etniska och klassmässiga motsättningarnas enormt kraftfulla splittrande aspekter både mellan israeliska araber och judarna och inom själva det judiska samhället.
Till att börja med är staten Israel egentligen en skapelse av östjudarna, den omkring halva miljonen som koloniserade området under mandatet och karvade ut det (med vapen i händerna) under perioden 1948–49. I hög grad förblir det deras stat oavsett vilket parti som innehar regeringsmakten. De har de bästa jobben på alla nivåer, håller i den ekonomiska maktens viktigaste hävstänger, åtnjuter den bästa betalningen. Deras ”kultur” förutsätts vara den dominerande och de är huvudkanalen för världsjudenhetens ekonomiska reservoar vilken framför allt tillhör östjudar.
Men de askenaziska judarna var i besittning av en stat med för få människor och med en klasstruktur som var för tung i toppen. Sionisterna erkände alltid behovet under mandatet av att dra in de orientaliska judarna som arbetskraft för de jobb som var okvalificerade eller mindre kvalificerade. Detta blev en brännande nödvändighet 1949. Redan då var östjudarna till 85 procent urbana, koncentrerade i administrationen och servicesektorn tillsammans med en liten elit på landsbygdens kibbutzer. Idag är judiska askenaziarbetare en veritabel arbetararistokrati i den statliga eller av Histadrut ägda industrisektorn och i den statliga byråkratins mellersta och övre nivåer.
Arbetarpartiets regeringar har från 1949 till 1951 på ett obegränsat sätt och därefter med vissa begränsningar sugit in hundratusentals judar. Under tre år (efter maj 1948) ökade befolkningen i Israel från 0,6 till 1,6 miljoner. Bara hälften av de nyanlända kunde ses som överlevare från Förintelsen, resten var orientaliska judar, som inte drogs till Israel på grund av att de led som judar i sina tidigare länder utan på grund av löftet om ett bättre liv. Sionismen har inte, trots sin önskan att göra just det, lyckats attrahera ett betydande antal judar till Israel från Europa eller USA där livet är åtminstone lika bekvämt. De har inte varit särskilt mycket mer framgångsrika med de sovjetiska judarna; cirka 70 procent av dem har föredragit att inte åka till eller inte stanna i Israel efter att ha lämnat Sovjetunionen.
De orientaliska judarna användes först för att kolonisera de stora landområden från vilka palestinierna hade fördrivits; lokaliserade i ”utvecklingssamhällen” som strategiskt placerats bakom gränskibbutzerna. För det andra kom de att tillhandahålla den stora reservoaren av städernas halvutbildade eller outbildade proletärer för den israeliska kapitalismen. Det behovet ökade i den koncentrerade perioden med industriell tillväxt efter 1958.
De orientaliska judarna diskrimineras i det israeliska samhället och utsätts för ett slags etniskt förtryck från de europeiska judarna. Genom mekanismer som utbildningsbaserade kvalifikationer, bland andra, koncentreras de i manuella, lågbetalda jobb inom statens och Histadruts industrisektor och i mindre utsträckning på de lägre nivåerna inom prästerskapet. Idag utgör de orientaliska judarna huvuddelen av industriproletariatet. Ända tills helt nyligen har de sällan tagit sig upp i den politiska administrationen till framträdande positioner eller makt, vilka i stor utsträckning förblivit i händerna på östjudarna och Arbetarpartiet.
Men sedan kriget 1967 och ockupationen av Västbanken och Gazaremsan har de orientaliska judarna upplevt en nivå av social och klassmässig rörlighet som både har stratifierat dem ytterligare och som har konsoliderat Israels hela judiska befolkning i ett gemensamt och förtryckande förhållande till de palestinska araberna.
Det omfattande införlivandet av arabisk arbetskraft i den israeliska ekonomin sedan 1967 har medfört flera saker. För det första har det gjort det möjligt för ett stort antal judar att ta sig ur proletariatet och bli småskaliga arbetsgivare åt billig arabisk arbetskraft. Eftersom billig arabisk arbetskraft undergrävde lönerna för de orientaliska arbetarna har, för det andra, minimilöner gynnat dessa arbetare i den blandade sektorn.
I den slutna (enbart judiska) sektorn har arbetskraften varit knapp och fungerat som drivhus för kapitalintensiv industri och skapat en efterfrågan på utbildad arbetskraft, vilket återigen har gynnat östjudarna. Alla vinner, så länge som någon annan (imperialismen) står för räkningen.
Utifrån denna utveckling är det möjligt att urskilja en bred gemensam uppfattning bland alla judar i Israel om den fortsatta ockupationen av Västbanken. Inget parti önskar stoppa tillgången på billig arbetskraft över den gröna linjen. Utan den skulle de flesta judiska småkapitalister förlora liksom arbetarna. Samtidigt är extremhögern marginaliserad eftersom dess planer på ett ”Stor-Israel” fritt från araber skulle få samma effekt.
15. Förutom den etniska och klassmässiga differentieringen bland israeliska judar finns det en betydande etnisk differentiering inom de orientaliska judarnas läger. Det finns åtminstone fyra religiösa grupper: sefarder (Spanien), bavli (Irak), roman (Italien) och jemani (Jemen). De förstnämnda har dessutom sitt eget språk (ladino, en kastiliansk dialekt med hebreiskt alfabet) medan resten talar arabiska dialekter. Utanför dessa grupper finns det också marockaner (majoriteten av orientalerna), kurder, perser m.fl. Jiddisch talas dessutom av en minoritet.
Det finns fientlighet mellan dessa grupper liksom en djupt rotad etnisk och kulturell mångfald. Det är välkänt att det finns en ekonomisk stratifiering bland de orientaliska judarna från kurder längst ned till sefarderna högst upp. Alla dessa skillnader främjas avsiktligt av östjudarna.
16. Under de senaste två årtionden har de israeliska araberna dessutom blivit mindre israeliska och mer palestinska i sitt medvetande som ett resultat av ockupationen av Västbanken. De israeliska araberna utgör 18 procent av befolkningen och nästan 80 procent av dem är muslimer medan resten är kristna eller druser. De är medborgare i en judisk stat, människor eller ättlingar till människor som blev fast i Israel efter ”självständighetskriget” 1949. Många av dem har därefter berövats sin mark. Idag tillhör de Israels mest utsugna och förtryckta medborgare. De förnekas tillträde till många jobb och är koncentrerade i byggsektorn (mer än 40 procent av alla araber är anställda där). Många arbetar också i de små företag i den privata servicesektorn som växte fram under perioden efter 1967. Deras lönenivåer är upp till 30 procent lägre än östjudarnas och 10 till 20 procent lägre än för orientaliska judar. Under 1970-talet föll deras relativa löner under inverkan av inflödet av ny arbetskraft över den gröna linjen i och med att de befann sig i konkurrens med sina palestinska bröder och systrar.
Förtrycket av de israeliska araberna rättfärdigas av en våldsam antiarabisk rasism, vilket återigen bekräftar att sionismen är parasitiskt beroende av antisemitismen och är långt ifrån att överskrida den. Denna motsatsernas enhet når sin mest extrema form när både Arbetarpartiet och revisionisterna beskriver araberna som ”dumma”, ”smutsiga”, ”lata”, ”våldsamma” – vilket allt är stapelvaror i västerländsk imperialistisk rasism. En sådan rasism kan användas för att rättfärdiga grymheter från Deir Yassin till Sabra och Chatila.
Sionismen är en nationellt chauvinistisk ideologi som rättfärdigar sig genom att använda rasism. Är sionismen därför helt enkelt rasistisk? Nej, så är det inte alls. Inga ideologier saknar motsättningar, även de som är övervägande reaktionära. Det finns sionister som faktiskt försöker utvidga rättigheterna, och till och med mark, för de palestinska araberna. Men detta progressiva, antirasistiska, demokratiska inslag i sionismen utgör en distinkt minoritet.
Detta innebär inte heller att förneka att det finns reaktionära element i de relativt progressiva demokratiska och antiimperialistiska rörelserna. De kan till och med förändra hela sin karaktär när den progressiva kampen mot nationellt förtryck förs till sitt slut. Den arabiska nationalismen både kan och innehåller faktiskt antikommunistiska, arbetarfientliga och även antisemitiska element. Men i och med att den palestinska kampen är progressiv har dess komponenter en begränsad och underordnad inverkan. De har sina rötter i ekonomisk efterblivenhet i arabvärlden (till och med feodala och halvfeodala krafter), från den imperialistiska utsugningens inverkan på städernas fattiga och från en obetänksam reaktion på sionistisk rasism.
Allt detta påtvingar revolutionära kommunister en dubbel uppgift. Att å ena sidan kämpa sida vid sida med palestinska nationalister och samtidigt bekämpa religiösa fördomar och varje form av antijudiska utbrott. Å den andra är det väsentligt, samtidigt som vi kämpar mot sionismen och för utplånandet av en stat som ger upphov till nationellt och etniskt förtryck av palestinierna, att ingå taktiska allianser med vänstersionister (såsom Progressiva listan för fred, stalinister, Fred nu) till försvar för demokratiska rättigheter för palestinierna, för att lättare helt kunna bryta loss dem från sionismen.
17. Det har i stort sett funnits tre stora partier eller block sedan 1948. Det minst betydelsefulla har varit Nya religiösa partiet som fanns i fragmentarisk form före 1956. Det lilla stödet för partiet (omkring 10 procent som mest och därefter sjunkande) är en återspegling av religiösa partiers övergripande svaghet i Israel. Detta vid första anblicken förvånande fakta i en stat som är förpliktad att förkroppsliga religionen i själva definitionen av sitt medborgarskap, beror på att de ortodoxa religiösa partierna är bestämda motståndare till det sionistiska projektet att upprätta staten Israel. Samtidigt som de var de första att organisera sig politiskt i diasporan, var de orubbligt övertygade om att diasporan var ett straff för judarna som inte kan rättas till av människan. Därför är de stora sionistiska partierna i allmänhet sekulära. Det var först Förintelsen som tvingade dem till omvärdering och att anta en pragmatisk inställning till Israel. Formellt sett förespråkar NRP en politik för att upprätta Israel i hela Stor-Israel, men dess pragmatism har lett till att flera mindre högerorienterade och ortodoxa partier har avsplittrats eller bildats separat sedan 1973 och speciellt sedan avtalet med Egypten undertecknades i Camp David 1979.
Under de första trettio åren av sin existens styrdes Israel av Mapai (Israeliska arbetarpartiet efter 1967). Det grundades 1930 och var (och förblev) östjudarnas och därmed statsbyråkratins, Histadruts och kibbutzernas huvudparti. Partiet har förfogat över en tredjedel eller mer av befolkningens röster sedan 1949, fram till 1961 som ensam regeringsbärare och därefter i olika konstellationer. Idag är det huvudsakligen ett parti för den privilegierade östjudiska arbetararistokratin. Huvuddelen av det orientaliska industriproletariatet – arbetarklassens majoritet – ser det inte som sitt parti och röstar i allmänhet inte på det. Det gäller också för de arabiska arbetarna.
Det kan inte betraktas som den israeliska arbetarklassens borgerliga arbetarparti. Israeliska arbetarpartiet är som parti knutet till Histadrut (och dess korporativa kapital) och statens huvudsakliga nationella institutioner och vilar inte på arbetarklassens organisationer. Revolutionärer kan inte uppmana till en röst på partiet.
Det mindre partiet Mapam var partiet för kibbutzernas ”pionjärer” vars ideologi var en blandning av småborgerlig socialism och sionism. Det brukade kunna förfoga över omkring 14 procent av väljarna. Men i och med att kibbutzerna har minskat i betydelse och förändrats till sin karaktär, har deras lojalitet övergått till Arbetarpartiet och Mapam har tvingats ta skydd under dess vingar.
Det tredje politiska blocket består av den nationalistiska bourgeoisiens öppna partier. Den ena sidan har sina rötter i de revisionister som splittrades i olika fraktioner under 1920- och 1930-talet på grundval av sin inställning till mandatet och den framtida statens gränser. Men 1951 hade de funnit sitt hem i Herutpartiet. Liberala partiet var ett mer respektabelt parti (dvs. fritt från terrorismens stigma) i tjänst hos den växande privata bourgeoisien i den nya staten. Bildandet av Likud 1973 som en koalition mellan både Herut och liberalerna var ett resultat av den växande tyngden för privatsektorns bourgeoisie och hökarnas framträdande efter att ha ”vunnit” krigen 1967 och 1973. Den koalitionen gjorde det möjligt att framgångsrikt utmana Arbetarpartiets hegemoni. Tillväxten av den orientaliska judiska befolkningen, med dess främlingskap inför Arbetarpartiet och östjudarna, gjorde det möjligt att framgångsrikt och demagogiskt manipulera deras förhoppningar om en bättre lott. Valframgångar följde 1977 och 1981, vilket resulterade i Begins och Shamirs två Likudregeringar.
Det finns egentligen mycket lite som skiljer Arbetarpartiets och Likuds block från varandra vad gäller ekonomisk politik. Retorik, demagogi och öppet köp av röster riktas rutinmässigt till deras respektive ”väljarkår” i valtider. Detta följer av alla sionistiska partiers behov av att hålla samman det judiska blocket och fördröja klassdifferentieringen. Det vittnar resultatet av den nationella koalitionen 1984–88 om.
De stora skillnaderna återfinns i perspektiven för hur man ska förhålla sig till arabstaterna och palestiniernas kamp för självbestämmande. Å ena sidan är både Arbetarpartiet och Likud förenade i sitt motstånd mot extremhögerns önskan (Kach, Shass, Tami, Tehya – produkter av avskyn för Camp David) om mer restriktiva åtgärder mot araberna, och mot dem som i likhet med Fred nu vill ge palestinierna deras egen stat. Det beror på att båda förslagen skulle undergräva arabernas väsentliga funktion i den sionistiska ekonomin.
Å andra sidan är de splittrade i fråga om huruvida den funktionen ska bevaras genom fortsatt ockupation av Västbanken (med all åtföljande instabilitet, och speciellt den allt djupare polarisering som den driver fram inom sionismen sedan misslyckandet för kriget i Libanon 1982), vilket är Likuds politik. Likud är också för en ökning av bosättningarna på Västbanken eftersom det på senare år har konsoliderat dess bas bland orientalerna, vilka nu är huvuddelen av de nya ”bosättarna”.
Arbetarpartiet skulle, å andra sidan, föredra att eftersträva en framförhandlad uppgörelse med USA-imperialismen och de konservativa arabregimerna (speciellt Egypten och Jordanien) som sedan skulle kunna övervaka en bantustanliknande ”palestinsk” stat på Västbanken samtidigt som dess funktion som leverantör av billig arbetskraft och skyddad marknad för israeliskt jordbruk bevaras.
Den arabiska nationalismen
I den panarabiska nationalismens kärna ligger tron att det bakom Mellanösterns fragmentering i många olika nationalstater finns en arabisk nation, som förenas av ett gemensamt språk och en gemensam kultur och som är förmögen att enas eller integreras. Det är en hägring.
Idag talar mer än 100 miljoner människor samma språk (arabiska) i 15 länder som sträcker sig från Marocko till Persiska viken, från Medelhavet till övre Nilen.
Ändå är arabvärlden uppenbarligen splittrad. En arab som tillfrågas ”vilken är din nationalitet?” kommer att svara ”egyptisk”, ”marockansk” m.fl. Den arabiska världen är inte heller detsamma som den muslimska världen – det halvtorra område som bebos av araber, turkar, perser och indoafghaner, inklusive delar av tropiska Afrika och även det svarta Afrika. Delar av arabvärlden är inte muslimsk (t.ex. delar av Libanon och Sudan). Araberna har inte heller samma etniska ursprung.
Inte desto mindre sägs det att imperialismen och före det kolonialismen avbröt en organiskt framväxande enhet i den arabiska nationen; dess nederlag och avlägsnande kommer att tillåta att den arabiska nationen förenas. Vilken är den materiella grunden för den arabiska nationen och bör den arabiska arbetarklassen sträva efter att införliva den i sitt program för permanent revolution i Mellanöstern?
De ursprungliga araberna var ett gammalt folk på arabiska halvön. Redan tidigt tog utvecklingen olika vägar i norra och södra Arabien. Det senare, dagens Jemen, var en bofast civilisation med omfattande bevattningssystem och en viktig roll i handeln mellan Egypten, Afrika och Indien. I norr var öknen beströdd med oaser och korsades av karavanrutter som transporterade långväga handel från Persiska viken och som förde Indien och Kina i kontakt med Syrien, Egypten och Europa.
Nomaderna och handelsmännen i de norra och västra delarna av halvön svetsade för första gången samman området till en stat under handelsmannen, profeten och härskaren Muhammed (571–632). De efterföljande arabiska erövringarna resulterade i ett omfattande arabiskt imperium eller kalifat som nådde sin största utsträckning omkring år 732. Det inbegrep inte en massomfattande bosättning av araber i dessa länder utan att de erövrades av en liten militär och religiös elit. I största delen av dessa områden välkomnades de av den kristna och judiska befolkningen som befriare från den bysantinska ortodoxin. De ”omvände inte med svärdet” som deras belackare i väst påstod. Istället införde de en skatt på alla som inte var muslimer, vilket gradvis omvände allt fler till islam.
Det arabiska språket spreds via de stora handelsstäderna Damaskus och Bagdad. Här absorberade eller ersatte arabiskan gradvis tidigare nära besläktade semitiska språk (arameiska i Syrien). De tidigare existerande befolkningarna arabiserades och islamiserades samtidigt som de överförde rikedomarna i de persiska, syriska, hellenistiska och egyptiska civilisationerna till de före detta nomaderna.
Föreningen av den södra Medelhavsvärlden, Levanten och hela den bördiga halvmånen med Persien stimulerade i hög grad den merkantila aktiviteten och därmed produktionen av lyxvaror i de stora handelsstäderna. Inom detta system inkluderades också de flodbevattnade samhällena i Mesopotamien och Egypten (det asiatiska produktionssättet). Kalifatet antog snabbt de grundläggande dragen i den asiatiska despotismen.
Det enhetliga kalifatet varade under knappt ett århundrade innan de spanska och nordafrikanska delarna föll bort. Orientalisk despotism som baserades på tributer från Egyptens och Mesopotamiens bönder ersatte den arabiska köpmannaklassen. Den relativa försvagningen av imperiets merkantila grund ledde till att det delades upp. Ändå fortsatte arabiskan som språk och kultur att spridas. Det var faktiskt först från 1100-talet som det blev majoritetens språk i länder som Egypten. Samtidigt som en arabisk kultur existerade – som omfattade poesi, filosofi, musik, konst, arkitektur och matematik, långt mer utvecklade än i det medeltida Europa – innebar inte det att en arabisk nation med nationellt medvetande (nationalism) hade uppstått. Detta förklarar varför kalifatets underkastelse, dess upprepade sönderfall och att det styrdes av turkar, kurder, berber, mongoler, tjerkesser, aldrig framkallade ett nationellt eller arabiskt uppror.
Under 1500-talet var det feodala Europa havande med kapitalismen. Handelskapital utvecklades snabbt i Italien, Portugal, Holland, England och Spanien. Den följande utvecklingen av sjöfarten ersatte karavanrutterna till lands och rutter i Medelhavet med rundseglingar kring Afrika. Den arabiska östern berövades sitt välstånd baserat på handel och sjönk ner i efterblivenhet och ekonomisk nedgång. Det ottomanska imperiet gick också tillbaka efter två århundraden av glans och föll sönder under påfrestningarna. I början av 1800-talet hade de nya kapitalistiska staterna Frankrike och Storbritannien börjat tränga in i den arabiska världen och strävade efter att kontrollera handelsvägarna för sina kapitalistiska varor som transporterades österut och sökte efter områden för koloniala bosättningar.
Av ovanstående framgår att även om det fanns ett språkligt sett arabiskt kalifat från mitten av 600-talet, var kalifen i mitten av 900-talet perser och hundra år senare styrde en turkisk sultan den ”arabiska” världen vilken hur som helst föll sönder. De mindre än tre hundra åren med en förenad arabisk stat har alldeles tydligt en omfattande historisk betydelse för den moderna arabiska nationalismen under 1900-talet, men det följer inte därur att det faktiskt var en arabisk nationalstat som sedan delades upp av utländska förtryckare eller av ”västerländska imperialister”.
19. Det var faktiskt inträngandet av den franska och brittiska kapitalismens styrkor med Napoleons arméer och Nelsons flotta i spetsen vid sekelskiftet 1800 som markerade en ny utvecklingsfas för Mellanöstern. Det brittiska styret i Egypten under 1800-talet var inriktat på att begränsa dess oberoende från det ottomanska imperiet (vilket behövde bevaras som ett bålverk mot Ryssland) och att penetrera dess ekonomi i första hand genom kontrollen över Suezkanalen.
När regeringen drevs till skuldsättning ledde det till motstånd. Men detta krossades under 1880-talet och Egypten blev en dold brittisk koloni och var väsentligt för kommunikationerna med Indien och Östafrika. Samtidigt som ”upproret 1919” fick britterna att förklara Egypten för ”självständigt” innehöll det reservationen att brittiska trupper skulle stationeras i Egypten, att Sudan förblir i brittiska händer och att européerna behåller sina extraterritoriella rättigheter. Egyptens självständighet var, kort sagt, nominell.
Ekonomiskt sett tjänstgjorde Egypten som marknad för brittiska varor och som bomullsplantage i tjänst hos fabrikerna i Lancashire. En kolonial bourgeoisie växte fram men den var starkt bunden till de stora markägare som var en produkt av tidigare jordreformer. Wafd blev denna bourgeoisies parti. Saad Zaghloul grundade Wafdpartiet i slutet av första världskriget. Ideologiskt representerade det ett nationalistiskt och modernistiskt svar i detta det mest utvecklade arabiska landet. Det strävade med konstitutionella medel efter att övertyga britterna och kungen att låta dem komma till makten och att göra politiska och ekonomiska eftergifter. Under kriget hade ekonomiskt välstånd stimulerat framväxten av en urban medelklass – advokater, läkare, akademiker, journalister och statstjänstemän – vilken utgjorde basen för den radikala oppositionen mot britterna.
Den andra masskraften var ”Muslimska brödernas sällskap” som grundade 1928 av Hasan al-Banna. Det krävde utvisning av britterna genom massaktioner och individuell terrorism. Det ville ha ett fullständigt muslimskt samhälle och var våldsamt antikommunistiskt. Vid sin höjdpunkt hade sällskapet nästan en halv miljon medlemmar. Egypten förblev därmed fram till 1950-talet ett land som dominerades antingen av egyptisk nationalism eller av islamisk fundamentalism.
Trots värdelösa löften till arabiska ledare från Storbritannien efter kriget 1914–18, delade Storbritannien och Frankrike upp regionen under det bedrägliga skyddet av mandaten från Nationernas förbund. Familjen Al Husseini köptes upp och Feisal blev kung av Irak, Abdullah gjordes till emir av Transjordanien och Hussein erkändes som kung av Hejaz. Således visade de feodala beduinhövdingarna sin fullständiga oförmåga att leda en nationell arabisk rörelse eller att ens skapa en arabisk stat av Mashreq. De visade sig under de följande årtiondena vara fullständiga lakejer åt den brittiska imperialismen. Den dialektiska utvecklingen var sådan att en förimperialistisk dominans inte kunde producera det politiska kittet för nationsbildande samtidigt som imperialistisk dominans integrerade arabvärlden i världsekonomin till priset av balkanisering och splittring.
20. Den imperialistiska uppdelningen av den arabiska världen var nu fullständig. Balkaniseringen av Mellanöstern efter första världskriget, som en konsekvens av det ottomanska imperiets nederlag och sönderfall, skapade artificiella nationalstater som politiska enheter; den framtvingade utvecklingen av en underordnad kolonial och halvkolonial kapitalism gav emellertid dessa nationalstater ett ekonomiskt innehåll som i slutändan skapade (svaga) nationella bourgeoisier. Imperialismen infogade de separata nationalstaterna i världsekonomins system på ett olikartat och separat sätt, vilket ännu mer bröt deras band med varandra.
Hastigheten, brutaliteten och bedrägligheten i denna process och påverkan från den hårda och arroganta ockupationen plus det sionistiska projektet i Palestina stimulerade antiimperialistiska känslor och kamp. Den sekulära arabiska nationalismens ursprung finns i Syrien. Desillusioneringen med den turkiska revolutionen 1908 och avskyn för dess medvetna turkiska nationalism inspirerade de första grupperna av arabiska nationalister i Syrien. En arabisk nationalkongress hölls i Paris 1913. När första världskriget utbröt satte britterna igång med att tillverka en ”arabisk revolt” mot ottomanerna som var allierade med Tyskland. Det inbegrep att stimulera arabisk nationalism. Det innefattade också att lura arabiska krafter om anglo-franska (och ryska) planer för Mellanöstern.
Den arabiska nationalismen utvecklades verkligen under 1920- och 1930-talet som ideologi för den urbana småbourgeoisien i samband med denna kamp. Dess främsta representanter var Amin al Rihani, Edmond Rabbath, Sami Shawkat och Sati al Husri. Upprorsstrider slet sönder Syrien från 1925 till 1927 och Palestina från 1936 till 1938. De tidigare vaga känslorna av identitet baserade på språk och religiös kultur utvecklades till en delad erfarenhet av utsugning, dominans och revolt. Den ekonomiska utvecklingen och skapandet av moderna statsapparater skapade en ny och utbildad medelklass. Radions, tidningarnas och böckernas roll bidrog till att aktivera de gemensamma banden i det arabiska språket och att sprida moderna idéer – sekulär nationalism, socialism, kommunism och fascism i dessa klasser.
Men innan den sionistiska staten grundades förblev den panarabiska nationalismen en distinkt minoritetsströmning som distanserades av islamisk fundamentalism/ panislamism till höger och av regional nationalism (egyptisk eller storsyrisk) och stalinism till vänster. Det var katastrofen med det första arabisk-israeliska kriget och den förödmjukelse det innebar för alla angränsande arabstater som gjorde den arabiska nationalismen till en masskraft – en kraft som skulle komma att dominera arabvärlden från början av 1950-talet till slutet av 1960-talet.
Nasserismen och ”den arabiska revolutionen”
21. Förlusten i kriget 1948–49 diskrediterade alla borgerliga politiker i Egypten. Det är knappast förvånande att det var i armén som förödmjukelsen upplevdes starkast. I Egypten ägde en kupp rum 1952. Dess organiserande kraft var rörelsen Fria officerare inom vilken Gamal Abdul Nasser var den ledande gestalten. Nasser kom från en bakgrund i den lägre småbourgeoisien och var en odogmatisk nationalist besluten att bli av med britterna och hjälpa in sitt land på utvecklingens väg. Under nästa årtionde förespråkade han pragmatiskt och eklektiskt panarabism och en förstatligad ekonomi som vägen till utveckling. Den enda stor sociala åtgärden som genomfördes omedelbart var en svepande jordreform som skapade en betydande kulakklass – en solid social bas for egyptisk bonapartism.
Nasser tvingade 1954 britterna att gå med på en tvåårig plan för att utrymma Suezkanalen. Han vägrade dessutom att ansluta sig till en av USA organiserad allians av arabstater för det kalla kriget mot Sovjetunionen. Han ville stå mellan de två blocken men drog nytta av Sovjetunionens beredvillighet att ge ”alliansfria” länder hjälp. USA:s och Storbritanniens motstånd mot projektet med Aswandammen tvingade Nasser att nationalisera Suezkanalen för att använda dess inkomster för att betala dammen. Storbritannien, Frankrike och Israel angrep Egypten men arabiskt motstånd, sovjetiskt stöd för motståndet och USA-imperialismens fientlighet till Storbritanniens unilaterala aktioner (vilka hotade att riva sönder USA:s allianssystem) ledde till Frankrikes och Storbritanniens nederlag och tillbakadragande. I den konflikten var det korrekt för revolutionärer att driva en defaitistisk politik i Frankrike och Storbritannien, att kräva vapen utan villkor från Sovjetunionen till Egypten och att inte förlita sig på eller ge stöd till USA-imperialismen.
Nassers triumf var en triumf som ingen arabisk statsman någonsin uppnått. Hundra års förödmjukelser för de egyptiska och arabiska folken hämnades på ett uppseendeväckande sätt. Under de närmaste elva åren var nasserismen den överväldigande influensen i arabvärlden. Nassers prestige som ledare för den egyptiska revolutionen spred sig till hela arabvärlden. Under mer än ett årtionde sågs Nasser av miljoner människor som förkroppsligandet av den arabiska revolutionen. Egypten tycktes under hans ledning bestämt att uppnå den förenade arabiska staten och att bryta inflytandet inte bara från den försvagade och spaka brittiska imperialismen utan också det nya hegemoniska inflytandet från USA.
Den arabiska nationalismen utvecklades snabbt i de viktigaste arabiska staterna. I Syrien blev baathisterna efter att ha gått samman med Akrain Houranis socialistparti den mest dynamiska politiska kraften. När de väl var den helt dominerande kraften inom regeringen föreslog baathisterna en union mellan Egypten och Syrien. Nasser tvekade men som ledare för den ”arabiska revolutionen” kunde han knappast vägra. Förenade arabrepubliken (FAR) blev till 1958 med en ny bonapartistisk konstitution och med Nasser som president. Den arabiska nationalismen befann sig på sin höjdpunkt.
Men de förutsättningar som skapade den egyptiska bonapartismen – en jordreform som svepte bort de stora godsägarna och gynnade de rika bönderna (fellaheen), de diskrediterade och splittrade krafterna inom oppositionen, oavsett om den var islamistisk, stalinistisk eller konservativt borgerlig – fanns inte i Syrien. De syriska baathisterna hade förväntat sig att Nasser skulle styra Syrien genom dem. De insåg snabbt att de lurats och övergick till motstånd. En bitter strid bröt också ut mellan Förenade arabrepubliken och Irak vilket blev ett slag mot förhoppningarna om att utvidga unionen av arabstater.
Under tiden tillgrep Nasser inför imperialistisk fientlighet och ekonomisk bojkott en rad långtgående nationaliseringar och statskapitalistiska åtgärder helt i linje med hans bonapartistiska regim. Han ville stimulera (kapitalistisk) utveckling men inte stärka den fientliga bourgeoisien med dess band till brittisk, fransk och amerikansk imperialism. Han nationaliserade bolag för bomullsexport, banker och finansinstitutioner och 275 stora industriföretag. Ännu en en jordreform breddade hans bas bland bönderna.
Genomförandet av dessa åtgärder i Syrien, ett land med en starkare bourgeoisie både i städerna och på landsbygden, drev bort högern. Kommunisterna var redan fientliga. Nasser lyckades alltså få alla egendomsägande och politiskt inflytelserika klasser mot sig. I september 1961 störtade en kupp de egyptiska satraperna och det första experimentet med arabisk enhet föll samman.
I kölvattnet efter detta fiasko tvingades Nasser att tillgripa socialistisk demagogi för att dölja sin bonapartistiska och statskapitalistiska regim. Han förklarade att arabisk socialism var förkroppsligandet av social demokrati. Han skapade Arabiska socialistunionen som en massorganisation. Från september 1962 stödde han kampen i Jemen mot reaktionära krafter och i Aden mot britterna. De syriska och irakiska baathisterna kom 1963 att ensamma utöva makten och deklarerade, även om det var försiktigt, sitt stöd för Egyptens kampanj mot de reaktionära regimerna på Arabiska halvön. Liksom 1958–61 föreföll den arabiska revolutionen vara i rörelse under ledning av officerare som bekände sig till nationalistiska och socialistiska ideologier. Enhetsdiskussioner inleddes igen. Den här gången bröt de samman under ömsesidiga beskyllningar.
Efter detta misslyckande tvingades Nasser återvända till ramen för Arabförbundet och till samtal med de proimperialistiska konservativa regimerna. I augusti 1965 slöt han till och med fred direkt med kung Feisal. Han blev då överflyglad av de syriska baathisterna vars radikala flygel hade gripit makten och stödde en ny palestinsk gerillaorganisation, Al Fatah, som 1965 inledde en kampanj mot Israel. Israeliska motangrepp drev Syrien och Egypten till ett gemensamt militärt kommando i fall av krig och Egypten lovade att hjälpa Syrien i fall av angrepp.
Israeliska repressalier mot Jordanien för att ha härbärgerat Al Fatah ledde till att Hussein krävde att det mäktiga Egypten skulle sluta att gömma sig bakom FN-trupper och stänga sunden till den israeliska hamnen Eylat. Nasser gjorde det för att slippa förlora ansiktet. Jordanien undertecknade en gemensam försvarspakt med Egypten. Den arabiska världen befann sig i ett tillstånd av stor upphetsning. Enad handling mot Israel från både ”revolutionärt nationalistiska” och traditionalistiska stater föreföll vara omedelbart förestående. Den arabiska nationens enhet skulle kanske snart smidas i hettan från ett segerrikt krig mot den sionistiska inkräktaren. Men trots retoriska hot planerades inget angrepp. Istället var det Israel som slog till först.
Sexdagarskriget mot Egypten 1967 var avsett som ett dubbelt slag mot det palestinska motståndet och Nassers vägran att underordna Egypten USA-imperialismens önskningar. I det avseendet hade det samma väsentliga drag som kriget 1973. I båda konflikterna var det nödvändigt att vara defaitist inne i Israel och ge kritiskt stöd till Egypten, Syrien och Jordanien i den militära konflikten, och att samtidigt kämpa för palestiniernas självbestämmanderätt även mot arabstaternas önskningar.
Kriget i början av juni var ett fullständigt, förödmjukande och förkrossande slag mot nasserismen och den arabiska nationalismen som ideologin för de militärbonapartistiska regimerna i de större arabstaterna. Araberna hade 1948–49 kunnat skylla på de inkompetenta och korrumperade och halvfeodala regimerna som var skuldsatta hos imperialismen som orsaken till sitt nederlag. Alla nasserismens och baathismens politiska framgångar visade sig plötsligt ihåliga och dessa krafters oförmåga att förena den arabiska världen och konfrontera sionismen, för att inte tala om imperialismen, visades på ett grymt sätt. I fortsättningen skulle uppmärksamheten flyttas åt ett annat håll, till palestinierna och Palestinska befrielseorganisationen (PLO).
Palestinsk nationalism och PLO
22. Den jordmån ur vilken en speciell palestinsk nationalism kunde växa fram fanns under mandatperioden inom intelligentsian bland de arabiska köpmännen (huvudsakligen kristna). Den utvecklade en i hög grad västinfluerad världsbild med sina tidningar och tidskrifter och spelade en ledande roll i kampanjen för att göra motstånd mot sionismen och i utvecklandet av ett palestinskt och arabiskt nationellt medvetande.
Bland de viktigaste externa faktorerna i denna utveckling var den brittiska imperialismens vägran att ge Palestinas invånare självbestämmande eller självstyre och Palestinas åtskiljande från Syrien (franskt mandat) och från Transjordanien (en brittisk lydmonarki) 1918. Handelsvägar stördes därigenom och ekonomin omorienterades på ett avgörande sätt av mandatregeringen. Kontantskördar för export kom att dominera de bördigaste områdena – slätterna vid kusten. Exporten av citrusfrukt ökade i stor omfattning, huvudsakligen till Storbritannien.
Effekterna av den sionistiska koloniseringen var inte mindre viktiga. Judiska organisationer och individer ägde 1935 12 procent av den sammanlagda odlingsbara jorden. Med tanke på den arabiska befolkningens utblottade småjordbruk, nedtyngda av skulder och oförmögna att bekosta bevattning, maskiner och gödningsmedel för att öka produktiviteten, blev de arabiska böndernas jordhunger alltmer intensiv.
Trycket utifrån, åtföljt av utplåningen av förkapitalistiska sociala relationer, skapade grunden för födelsen av ett nationellt medvetande i den arabisk-palestinska befolkningen. En specifik palestinsk nationalism var emellertid förstummad fram till dess att panarabiska rörelser som nasserismen demaskerades.
Idag har PLO blivit den paraplyorganisation som inkluderar alla viktiga krafter i kampen mot sionismen och för palestinskt nationellt självbestämmande. PLO har som en allians av politiska, kulturella och militära massorganisationer blivit centrum för det nationella motståndet, som spelar rollen som ersättning för en stat i hela den palestinska diasporan.
Den har väpnade styrkor, ett parlament och en ”regering” men är inte suverän inom något bestämt territorium, och är i den slutgiltiga analysen beroende av stöd eller tolerans från de andra arabstaterna. Det ”officiella” PLO under Ahmad Shiqueiry, som sattes upp av Nasser och arabregimerna 1964, kunde inte ens upprätta sin hegemoni över de palestinska massorna och förblev ett lydigt verktyg för de angränsande borgerliga arabstaterna. Shiqueiry överflyglades faktiskt snabbt av Fatah (Palestinska nationella befrielserörelsen), som vann i popularitet efter sitt första angrepp med gerillakrigare mot Israel 1965. Fatah tog slutgiltigt kontroll över PLO 1969.
Fatah grundades med ekonomiskt stöd från den palestinska bourgeoisien i exil. Fatah kastade om det föregående strategiska schemat – först panarabisk befrielse, sedan palestinsk frihet. Mot bakgrund av Egyptens och Syriens uppenbara misslyckande 1967 och mot bakgrund av den framgångsrika gerillakampen under 1960-talet – FLN i Algeriet, FNL i Vietnam, 26-julirörelsen i Kuba, föreslog Fatah en liknande kamp för att destabilisera och inifrån störa den sionistiska staten. Angrepp skulle inledas från grannländerna – Jordanien, Libanon och Syrien.
Revolutionära kommunister (trotskister) är motståndare till strategin med gerillakrig av följande skäl. Vår strategi är mobiliseringen av massorna i stad och på landsbygd under arbetarklassens ledning. Att dra bort de modigaste kämparna från produktionen, från städer och samhällen och till och med från de mest tätbefolkade jordbruksområdena, att koncentrera deras aktivitet till enbart militär träning för strid är att beröva ett förtryckt folk och de utsugna klasserna deras kadrer för direkta massaktioner. Det berövar och försvagar den ekonomiska och politiska kampen till förmån för militära aktioner vilka i stort sett är episodiska och planlösa. Även om PLO:s fraktioner satte upp väpnade miliser baserade i lägren under mer än tjugo år, försummade de organiseringen och mobiliseringen av palestinierna inne i den sionistiska staten. Resultatet är att man skapar en elit av tränade kämpar och inte ett masskampens avantgarde.
PLO och Fatah kunde faktiskt aldrig utveckla gerillakriget i masskala eller penetrera den sionistiska staten förutom i våghalsiga men alltid dödliga uppdrag. Den enda seger som Fatah vann, 1968, utkämpades på jordansk mark (Karameh), där de slog tillbaka ett angrepp från israeliska styrkor som gjorde en räd mot ett flyktingläger. Eftersom gerillans grupper dessutom för sin ekonomi och sin operationsbas är beroende av borgerliga arabiska regimer, både konservativa och ”radikala”, har de upprepade gånger begränsats, disciplinerats och faktiskt utvisats och avväpnats av dessa regimer. De har också påtvingats upprepade försök till diplomatiska lösningar. Fatah har de starkaste banden till sina uppbackare i Saudiarabien och vid Persiska viken och har upprepade gånger visat sig vara mottagliga för dessa projekt.
Begränsningarna i denna borgerligt nationalistiska strategi uppenbarades på ett tragiskt sätt i Jordanien under år 1970. Efter att PLO:s styrka utvidgats utöver de palestinska lägren och in i den jordanska statens egna institutioner, ledde det till våldsamma angrepp från den hashemitiska regimen. Trots en generalstrejk och omfattande uppmaningar att störta monarkin, fick Fatahs politik med ”icke-inblandning” och uttryckligt stöd för den jordansk-palestinska bourgeoisien i kungariket dem att försöka demobilisera de palestinska och jordanska massorna inför Husseins angrepp. Den följande massakern på 2 000 till 3 000 palestinska kämpar (Svarta september) måste ses som ett direkt resultat av strategin med beroende av och allians med de arabiska regimerna.
En organisation inom PLO som, åtminstone i ord, avvisar principen om icke-inblandning är Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP). Den grundades av tidigare ledare för Arabiska nationella rörelsen, med George Habash som den mest framstående av dem, och utvecklades snabbt i riktning mot stalinismen. Även om de argumenterade för att motståndet själva skulle gripa makten i Jordanien 1970, kunde det med tanke på rörelsens politiska ledning bara uppfattas som ett krav på upprättandet av en borgerligt demokratisk regim. PFLP är faktiskt fullständigt försvurna till den stalinistiska teorin om ”stadier” som begränsar den nationella kampens omedelbara mål till förverkligandet av demokratiska krav. Ingen etablerad tendens i den palestinska rörelsen kämpade 1970 för en revolution i Jordanien som skulle ha krävt att råd med arbetar, bonde- och soldatdelegater tog makten. Därmed missades en möjlighet att utdela ett ordentligt slag mot imperialismen och dess lokala agenter.
Trots att PFLP har infogat behovet av ett ”revolutionärt marxist-leninistiskt parti” i sitt program, har de inte antagit en strategi för att organisera de palestinska arbetarna för masskamp mot sionismen. Efter Svarta september tillgrep PFLP faktiskt en desperat småborgerlig strategi med individuell terror och inledde en våg av flygplanskapningar och gisslantaganden. Samtidigt som trotskister ovillkorligt försvarar militanter som anammar sådana metoder från statens repression, avvisar vi och bekämpar anammandet av dessa kampformer eftersom de är fullständigt ineffektiva i att främja segern för den nationella befrielsekampen och eftersom de dömer massorna till rollen som passiva åskådare istället för att vara verktyg för sin egen befrielse.
23. Misslyckandet för PLO:s strategi att ge några resultat, tillsammans med den israeliska ockupationen av Västbanken och Gaza efter kriget 1967, sporrade tillväxten inom PLO av stöd för bildandet av en palestinsk stat på de nyockuperade territorierna; en sådan ”ministat” skulle existera sida vid sida med den sionistiska staten.
Mellan 1967 och 1973 argumenterade Demokratiska folkfronten för Palestinas befrielse – känd som DPFLP – som var en splittring från PFLP och som leddes av Naif Hawatmeh, för att Västbanken skulle bli en befriad zon, fri från israeliska trupper och inte längre under jordanskt förmynderi. Under intryck av nederlaget 1973 omvandlades idén av Fatah till idén om en ”ministat”. Trots DPFLP:s motstånd mot Fatahs ökade beroende av de arabiska regimerna, har politiken för en ministat direkt lett till manövrer med den ”demokratiska imperialismen”, den arabiska bourgeoisien, FN och Sovjetunionen – allt i ett försök att övertala sionisterna att bevilja begränsad autonomi åt Västbanken och Gaza.
Alla konsekventa förespråkare av självbestämmande för palestinierna måste avvisa den parollen som en reaktionär återvändsgränd för den nationella befrielsekampen. Ett kvasibantustan, som ekonomiskt och militärt domineras av Israel, är ett attraktivt alternativ för de makter som försöker ”stabilisera” situationen i regionen genom att avvärja och undergräva utsikterna för en uthållig antiimperialistisk revolt.
Stödet för detta inom PLO härrör till stor del från skikt som är angelägna om att tillägna sig ämbeten med makt och materiella fördelar. För de palestinska massorna skulle en sådan lösning vara ett förräderi mot deras rättfärdiga strävan efter att återvända till sitt hemland som fria och jämlika medborgare i en konfessionslös och demokratisk stat. Till dags dato har bara det palestinska kommunistpartiet fört kompromissens och reträttens väg till dess logiska slut och erkänt staten Israels rätt att existera. Sedan Hussein av Jordanien beslutade att avsäga sig sina anspråk på Västbanken har PLO signalerat ytterligare beredskap att erkänna staten Israel och eftersträva en politisk uppgörelse baserad på en stat på Västbanken. En framtida regering i Israel ledd av Arbetarpartiet kan mycket väl påskynda PLO:s övergivande av och förräderi mot palestiniernas legitima mål med en stat i hela Palestina.
Motståndet mot en ministat har tidigare letts av en ”vägrarfront” med palestinska organisationer, varav den mest framträdande var PFLP. Ändå förblir denna inställning bara något mer progressiv än Fatahs och DPFLP:s ståndpunkt. Alla palestinska organisationer (förutom Islamiska Jihad), oavsett om de är ”realistiska” eller ”vägrare”, stöder PLO:s centrala paroll för en ”demokratisk sekulär stat” i Palestina. Vår invändning mot den parollen är inte främst baserad på dess tvetydighet (den tillåter flera tolkningar inklusive en ministat) och ännu mindre på den tydligt progressiva aspekten att inte föreskriva någon konfessionell grund för en framtida stat i Palestina.
Vår invändning finns i frånvaron av varje antydan om vilken klass i det palestinska samhället som kan störta sionismen och vilken klass som måste dominera i den framtida staten. När alla ideologiska utsmyckningar i religiösa och nationella mytologier skalas bort, förblir varje stat ett verktyg för tvång i händerna på en speciell klass för att försvara dess specifika egendomsförhållanden. Frågan om den palestinska republikens klasskaraktär kan inte lämnas insvept i bedrägliga fraser.
Det är bara proletariatet med stöd från bönderna och delar av städernas småbourgeoisie som har kraften att krossa den sionistiska staten. I den processen måste proletariatet se till att det inte blir någon återgång till imperialisternas dominans över ekonomin, dess bank- och jordbrukssektorer. Kravet på en demokratisk och sekulär stat förblir på ideologins nivå fullständigt utopiskt och skulle i praktiska termer leda till ett kapitalistiskt Palestina. En sådan stat skulle från första dagen befinna sig i imperialismens skruvstädsliknande grepp, liksom varje arabstat gör idag.
Även om PLO kommer att vara en viktig arena från vilken militanter och kadrer i ett framtida revolutionärt parti för de palestinska arbetarna kommer att samlas, är det inte desto mindre en ”folkfront” med olika klasskrafter som fogats samman med en borgerlig nationalistisk ideologi och domineras av den palestinska och arabiska bourgeoisiens agenter. Den måste politiskt och organisatoriskt undanröjas om den palestinska revolutionen ska kunna gå vidare mot slutgiltig seger.
På grund av PLO:s misslyckande med att föra självbestämmandets sak framåt utmanas den palestinska nationalismen i ökad utsträckning om hegemonin över massorna på Västbanken och Gazaremsan av islamisk fundamentalism. Varje steg från PLO:s sida för att erkänna Israel kommer att tillåta islamisterna att framstå som oförsonliga fiender till Israel och därigenom vinna trovärdighet.
Den här rörelsen får sin inspiration från den iranska revolution som störtade shahen. I flyktinglägren i Gaza, liksom i Libanon, beror spridningen av islamiskt inflytande lika mycket på tillhandahållandet av pengar och annat, som på någon frigörande vision som fundamentalister kan trolla fram. Den islamiska fundamentalismen har en reaktionär ideologi som också innefattar antisemitism. Det har lett den israeliska staten till att uppmuntra framväxten av islamiska grupper för att ge trovärdighet åt sin repressiva politik och att splittra det palestinska motståndet.
Målet med en islamisk republik för palestinierna skulle innebära katastrof för judarna liksom för palestinierna.
Det nuvarande exemplet med Iran är bevis på detta. Liksom i Iran skulle en islamisk republik i Palestina innebära förslavande av kvinnor, förtryck av andra religiösa grupper som kristna araber och ett fullständigt förnekande av massornas demokratiska rättigheter.
Samtidigt som det är möjligt och nödvändigt att kämpa sida vid sida med dessa militanter mot israelisk repression på de ockuperade områdena, innefattar en verkligt konsekvent kamp för demokratiska rättigheter för palestinierna en skarp kritik av det förnekande av dessa rättigheter som finns inneslutet i fundamentalismens mål och en kamp för att försvara och utvidga dessa rättigheter även mot islamiska militanter.
Marxismen och den judiska frågan
24. Marx var själv judisk men kom från en assimilerad och upplyst bakgrund. Han hade mycket lite sympati för östjudarnas gamla ghettokultur. Han identifierade dessutom i början av 1840-talet judendomen som förkroppsligandet av kapitalismens anda (kristendomen var en mer oren form av samma sak). Det innebär inte att Marx var antisemit eller självhatare som sionisternas apologeter påstår. Det innebär däremot att varken Marx eller Engels gjorde en ”modern” (dvs. vetenskapligt materialistisk) analys av den judiska frågan.
Orsakerna är mycket enkla. Båda två antog att det skulle bli en okomplicerad process med assimilering av judarna när kapitalismen utvecklades. Den judiska kulturen var för dem en medeltida fossil, en reaktionär kvarleva som skulle smälta bort i den moderna borgerliga kulturen.
Marx dog just när den moderna antisemitismen föddes. Engels och hans socialdemokratiska lärjungar i Tyskland fördömde den som ”dårarnas socialism”, dvs. en demagogisk ”antikapitalism” som var en bluff. I den andan fördömde andra Internationalen under sina tidiga år ”lika mycket antisemitismen som filosemitismen”; den fördömde den begynnande sionismen liksom de tsaristiska pogromerna och reaktionärerna som var emot Dreyfus. Jean Jaurés och Rosa Luxemburg förespråkade båda två en aktiv inblandning från arbetarrörelsens sida i kampen mot antisemitismen. Ändå kom den marxistiska analysen av den judiska frågan och sionismen först att få en fast grund med Lenins, Kautskys och senare Trotskijs arbete.
25. Lenins inställning till den judiska frågan utformades i konflikt med ledarna för det judiska Bund. Bund grundades 1897 och började under 1890-talet som en rörelse bland judiska arbetare som levde i Polen under tsarens styre (Pale). Bund motsatte sig sionismen som en reaktionär utopi. De krävde därför judarnas fullständiga politiska emancipation i Ryssland som en del av arbetarrörelsens kamp mot tsarismen. Men vid den ryska socialdemokratins (RSDAP) historiska andra kongress motsatte sig Bund ett centraliserat parti för hela det ryska imperiet.
Lenin motsatte sig idén om ett federalt parti som består av politiskt autonom sektioner. Istället föreslog han att Bund skulle bedriva agitation och propaganda på jiddisch bland grupperna med judiska arbetare inom ”Pale” men som en del av RSDAP och underordnat dess kongresser och ledande organ. Lenin förespråkade dessutom rätten för Rysslands ”nationaliteter” till självbestämmande och avskiljande om de så önskade och fri användning och undervisning i sitt språk i statliga skolor och i det offentliga livet som en metod för att bekämpa allt nationellt förtryck. Lenins mål var inte att skapa ett lapptäcke av nationer som ett eftersträvansvärt mål utan att göra slut på nationellt förtryck som en splittrande faktor mellan alla nationers proletariat. Endast om proletariatet kämpar aktivt mot privilegier, tvång och bedrägeri kan det uppnås.
Bund gjorde emellertid anspråk på ensamrätt att organisera judiska arbetare i hela det ryska imperiet även där de var en liten minoritet. Den ryska och andra nationaliteter skulle de överlåta till andra socialister. Det ledde till att de hyllade det austromarxistiska programmet för ”nationell och kulturell autonomi” – att förena de utspridda judarna genom att kräva separata skolor och kulturinstitutioner. Lenin avvisade detta som ett positivt hyllande av nationalism och kallade Bund för ”nationalistiska socialister”. Trotskij var aldrig oenig med Lenins uppfattning.
Bolsjevikerna förde en oförtröttlig kamp mot Svarta hundradena och pogrommakarna och förespråkade och organiserade försvarsgrupper. Lenin förklarade det speciella förtrycket av de judiska arbetarna och dess konsekvens, nödvändigheten av den närmaste enheten mellan arbetare av alla nationaliteter. I det sammanhanget var han en skoningslös fiende till Otto Bauers paroll ”nationell och kulturell autonomi” för att den tenderade att förena varje proletariat med ”dess egen” bourgeoisie och skilja det från sina klassbröder och -systrar av andra nationaliteter.
Lenin insisterade på att marxister måste utgå ifrån ”den internationella kulturen i demokratin och världens arbetarrörelse”. Detta är inte en abstrakt nationslös kultur utan en kultur som tar ”från varje nationell kultur endast dess demokratiska och socialistiska inslag; vi tar dem endast och helt och hållet i motsättning till varje nations borgerliga nationalism”.
Även om judarna med Lenins ord är ”den mest förtryckta och förföljda nationen” är följaktligen parollen om nationell kultur även för dem ”rabbinernas och borgarnas paroll”. Det tenderar också, vilket är ännu värre, att bli ett förhärligande av resultatet av förtrycket, eftersom judarna i Ryssland och Galizien (nordöstra Österrike-Ungern), dessa ”efterblivna och halvt barbariska länder”, ”med våld håller judarna i en status som en kast”. Lenin pekar på den andra sidan av judisk kultur där judarna har uppnått emancipation: ”Där har de stora universellt progressiva dragen i den judiska kulturen klart gjort sig gällande: dess internationalism, dess lyhördhet för epokens progressiva rörelser”. (Kritiska anmärkningar i den nationella frågan)
Lenin var därför en konsekvent anhängare av integration. Men han motsatte sig helt och hållet varje påtvingad assimilering till den ryska nationaliteten eller några som helst kulturella eller språkliga privilegier för en nation eller ett språk som var dominerande eller majoritetens språk. Beträffande minoriteter eller förtryckta folk var han för största möjliga hjälp och resurser för ett obehindrat kulturellt och språkligt liv. Arbetarorganisationerna måste därför integrera de demokratiska och proletära komponenterna i dessa kulturer i en gemensam internationell kultur som överskred all nationalistisk brackighet och exklusivitet även hos de förtryckta folken.
26. Karl Kautsky ägnade 1914 ett verk, Ras och judedom, åt den judiska frågan. Kautsky lokaliserade antisemitismens sociala rötter i den förtvivlade småbourgeoisien, som trycks ner av storkapitalet inom industri, handel och bankverksamhet men som inte kunde bekämpa kapitalismen som helhet på grund av den navelsträng som band dem själva till privategendomen. Kautsky hade före 1914 uppfattningen att ”judarna i Galizien och Ryssland är mer en kast än en nation och försök att konstituera judenheten som en nation är försök att presentera en kast”.
I de länder där judarna helt och hållet har emanciperats politiskt fortgår dessutom assimileringsprocessen fort framåt antingen genom blandäktenskap och sekularisering eller genom judendomens utveckling till en religion och inget annat. Kautsky går vidare med att visa att projektet med bosättning i Palestina är en utopi.
Här är hans argument som svagast eftersom han underskattar och ignorerar två sammanhängande fakta: förtrycket mot judarna från den ryska staten, antisemitiska pogrommakare och införandet av rasistiska invandringslagar i de ”framskridna” demokratierna vilka skapade och i allt större utsträckning skulle skapa ett omfattande tryck mot ”exodus”. För det andra hade imperialismen själv användning för invandrare. Den hade historiskt sett använt dem som en extra reservarmé av arbetskraft i de oberoende länderna själva och för att bebygga och hålla värdefulla kolonier. Den senare uppgiften kom att överväga mot slutet av 1800-talet och under 1900-talet, speciellt i Sydafrika och Rhodesia där viktiga råmaterial (guld, diamanter, koppar m.m.) måste skyddas mot ”infödingarna”.
Kautsky hade före 1914 antagit en tolerant, försonlig inställning till den austromarxistiska ståndpunkten ifråga om nationaliteter och tenderade därför mot en mer positiv inställning till olika slags nationalism än vad Lenin gjorde. I fallet med judarna insisterade han på att de inte var en nation. Lenin var aldrig så dogmatisk och kallade dem ibland för en nation, en nationalitet eller ett folk. För Kautsky följde en positiv inställning ur själva faktumet med en nationell existens. För Lenin och Trotskij var problemet hur de hinder för internationalismen skulle övervinnas som varje form av förtryck – etniskt, nationellt eller religiöst – utgjorde.
27. Trotskij kom, även om han själv var judisk, från en rysktalande familj och hade ingen erfarenhet av den specifikt judiska arbetarrörelsen. Det var först under 1930-talet som han ägnade speciell uppmärksamhet åt frågan, efter att enligt sitt eget medgivande dittills ha förutsatt att när väl den efterblivna halvfeodoala tsarismen hade sopats bort skulle judarna smärtfritt assimileras i det moderna demokratiska samhället. Under 1930-talet tvingades han inse att imperialismen – imperialismens högsta stadium, epoken för dess dödskamp – återupplivade antisemitismen.
Övergångsprogrammet förpliktade IV Internationalen (FI) och dess sektioner till ”ett skoningslöst avslöjande av rötterna till rasfördomar och alla former och grader av nationell arrogans och chauvinism, speciellt antisemitism” som en del av det ”dagliga arbetet” för FI:s sektioner. Socialist Workers Party i USA bedrev därför både före, under och efter kriget en omfattande kampanj mot rasistiska invandringskvoter och för parollen ”Öppna grindarna” för de judar som flydde undan naziterrorn.
Trotskij förblev emellertid oförsonlig motståndare till sionismen. Han kallade Palestina ”en tragisk synvilla” och påpekade att de militära händelsernas utveckling mellan den brittiska och tyska imperialismen – dvs. en nazistisk seger – ”kan mycket väl omvandla Palestina till en blodig fälla för flera hundratusen judar”. På kort sikt förverkligades inte denna fara, även om Trotskijs andra förutsägelse att kriget skulle medföra att frågan om ”judarnas fysiska utrotning” aktualiserades var mer än välgrundad.
Efter kriget fortsatte FI Trotskijs strategi med att kämpa för att judiska flyktingar skulle släppas in i alla de imperialistiska länderna som fortfarande – trots Förintelsen – hade kvar sina rasistiska invandringslagar och kvoter. FI stod dessutom för de arabiska massornas kamp mot sionistisk chauvinism och projektet att skapa en judisk stat genom att beröva den palestinska majoriteten den bästa jordbruksmarken och landets viktigaste ekonomiska resurser. FI fördömde sionismens utopiska och reaktionära karaktär.
Den var reaktionär eftersom dess idé om självtillräcklig ekonomisk utveckling för det judiska Palestina var omöjlig i ett sammanhang med kapitalismen i dess dödskamp (här hade FI fel under åtminstone en hel period, men det var ett allmänt perspektivproblem). Judarna kunde aldrig bli fler än landets och regionens arabiska befolkning enbart genom judisk invandring. Det skulle vara helt beroende av de stora imperialistmakterna, en pant i deras spel om kontrollen av arabvärlden.
Den kunde inte heller vara ett svar på antisemitismen vars rötter finns i kapitalismen under den imperialistiska epoken. Dess reaktionära natur kunde ses i dess proimperialistiska roll, eftersom den etniskt splittrar de judiska och arabiska arbetarna och underblåser de senares underordning under den egna bourgeoisien och de feodala utsugarna genom nationalismen, eftersom den försvagade de arabiska böndernas kamp genom att avleda den mot de sionistiska marktjuvarna och bort från de feodala jordägarna (effendi). Sist men inte minst avleder den i världsskala judiska proletärer från att delta i klasskampen där de lever mot fantasier om att utvandra.
FI försvarade rätten till självbestämmande för hela befolkningen i Palestina och krävde att britterna skulle drivas ut och att en suverän och demokratisk konstituerande församling skulle besluta i alla frågor inklusive rätten till invandring och kontroll av den.
Efter kriget intog emellertid FI felaktigt en defaitistisk ståndpunkt på båda sidor i ”självständighetskriget” 1948–49. De gjorde det huvudsakligen på grund av att det under perioden med ekonomiskt välstånd under andra världskriget hade förekommit allt fler enade arbetaraktioner mellan judiska och arabiska arbetare i Palestina.
De trodde att ”självständighetskriget”, som leddes av sionisterna å ena sidan och de halvfeodala godsägarna i Arabförbundet å den andra, representerade en reaktionär avledning från de judiska och arabiska arbetarnas klasskamp.
Dessa speciella förhållanden under andra världskriget var i verkligheten dömda att falla sönder och därmed den sköra grunden för enhet och integration. FI underskattade betydelsen av den imperialistiskt stödda offensiven i regionen och den revolutionärt demokratiska kampen mot sionismen som en del av klasskampen.
Det skulle ha varit väsentligt att agitera för beväpnade kommittéer för självförsvar i de arabiska byarna och städerna, för militärt samarbete med Arabförbundets styrkor utan att ge något politiskt stöd till deras annektionistiska mål.
Ett handlingsprogram
28. Utgångspunkten för ett revolutionärt partis program i Palestina och de omgivande länderna måste vara kampen mot imperialismen och dess starkt skiftande lokala agenter. Den hegemoniska imperialistiska världsmakten – USA med dess flottor i Medelhavet och Persiska viken försvarar ”sin” olja och de halvfeodala rentier-regimer som de stöttar upp på den arabiska halvön med en obegränsad arsenal. Dess vanärande fiasko i Iran och dess ärelösa reträtt från Libanon visar ändå att den är långt ifrån oövervinnelig när massorna reser sig även under den mest avskyvärda ledning. Denna ”ledning”, oavsett om den är stalinistisk, borgerligt nationalistisk eller klerikalt reaktionär kan emellertid bara vinna partiella och begränsade segrar mot USA och dess agenter.
Militärt sett är den israeliska staten ett formidabelt komplement till imperialismens styrkor, eftersom den är socialt och ekonomiskt rotad i regionen. Men dess omfattande styrka härrör i slutändan från det stora ekonomiska stöd som den får från USA:s och Europas imperialistiska bourgeoisie och den sionistiska bourgeoisien världen över. Samtidigt som den uppträder som agent för imperialismen som helhet genom att splittra och disciplinera arabvärlden, har den sina egna projekt och intressen som från tid till annan krockar med en eller annan imperialistisk makts projekt – även med USA:s projekt.
Existensen av den sionistiska staten är så väsentlig för USA att man gång på gång tvingas anpassa sin övergripande strategi och taktik för att kontrollera regionen efter sin israeliska allierades önskningar. Det som oftast undergrävs och saboteras är dess relationer med sina arabiska klienter (Mubarak, Hussein och de saudiska härskarna) som de upprepade gånger tvingas överge och lura.
Den sovjetiska byråkratins strategiska intressen i världen och dess förmåga och beredskap att ge militär och ekonomisk hjälp (försvarsmateriel, rådgivare och lån) har gjort det möjligt för olika borgerliga bonapartistiska regimer (Nasser, Assad, Hussein, Khadaffi) att spela antiimperialister och även att taktiskt trotsa USA under en hel period. Dessa regimer har i sin tur påverkat och utformat PLO genom dess olika fraktioner.
Ändå har dessa borgerligt nationalistiska bonapartister, trots all sin antiimperialistiska och även ”socialistiska” demagogi, trots sina anspråk på och strävan efter att ena den ”arabiska nationen” eller islam mot hotet från ”jänkarna” och sionismen upprepade gånger kapitulerat i det avgörande ögonblicket. I verkligheten är de konkurrenter med Israel om imperialismens favörer.
Vilka är de verkligt antiimperialistiska mål som proletariatet i Mellanöstern står inför? Vilka är dess allierade och vilka är dess fiender? Vilka krav måste det ta upp både i eget intresse och för att vinna dessa allierade till sin sida? Dess öppna fiender och deras halvkoloniala slaviskt underdåniga marionetter är tillräckligt tydliga för miljoner människor, även om det kan finnas illusioner om de japanska och europeiska imperialisterna vilka från tid till annan, som schakaler, försöker komma över en munsbit under nosen på det amerikanska lejonet genom att framhålla sin egen ”moderation” och sin ”fridsamma” natur.
Samtidigt som det är legitimt att dra taktisk fördel av varje motsättning inom det imperialistiska lägret, kan vilka som helst illusioner om exempelvis Storbritannien, Frankrike, Italien och Tyskland – gamla plundrare eller stater som vill bli plundrare av Mellanöstern och arkitekterna till dess balkanisering – bara leda till nederlag och katastrof. Arbetarrörelsen bör inte heller hysa några illusioner om dessa imperialistiska makters stalinistiska eller socialdemokratiska lakejer när de fäller krokodiltårar över palestiniernas fel.
Socialistiska och socialdemokratiska ledare har länge stött och uppmuntrat sionisterna och uppvaktat deras ”arbetarledare” i Socialistiska internationalen – denna källarversion av deras herrars ”tjuvkök”, Förenta nationerna. Varken i eller genom någon av dem kommer massorna i Mellanöstern att få se sina kränkta nationella rättigheter åtgärdade.
Inte heller kan arabstaternas bourgeoisie och militärkast som temporärt motsätter sig direkt imperialistisk kontroll eller dess diktat erbjuda ledarskap för en framgångsrik kamp mot imperialismen. För det första kunde varken Nasser, Sadat eller Assad besegra de israeliska arméerna, eftersom de backades upp av ekonomisk hjälp från USA. Egypten och Syrien var, om vi bortser från deras förmåga som strateger, ensamma inte ekonomiskt eller militärt förmögna att övervinna de sionistiska krafterna. Årtalen 1948, 1956, 1967 och 1973 har alla bevisat att Israel inte kan besegras utifrån genom konventionella militära medel och att de borgerliga arabiska generalerna inte kan leda de arabiska massorna till seger.
Ännu mindre kan islams stridsrop och prästerskap förena arabvärlden i ett framgångsrikt heligt krig (jihad). Deras reaktionära och utopiska politiska paroller kommer att stöta bort alla nationella och religiösa minoriteter i regionen och avvisa kvinnor som inte har något att hoppas av dem förutom en återgång till medeltida förhållanden.
29. Endast arbetarklassen kan tillhandahålla den solida sociala kraft som kan upprätthålla ett verkligt revolutionärt parti som kan leda alla fördrivna och utblottade – de fattiga jordbrukarna, flyktinglägrens invånare, storstädernas underproletariat, den självuppoffrande intelligentsian i ett anfall mot imperialismen och alla dess agenter – arabiska såväl som sionistiska.
Det första steget är att skapa en kärna av revolutionära partier, som är oberoende av alla borgerliga och småborgerliga krafter och inte bundna till någon strategisk uppgörelse med arbetarklassens utsugare och förtryckare. Klassoberoende är början till all vishet. Från 1930-talet och framåt har inflytandet från stalinismen med dess strategi bestående av folkfronter och revolution i stadier lett proletariatet i Palestina, Egypten, Syrien och Irak till olika bonapartistiska diktatorer eller småborgerliga partier eller fronter, som först kräver nationell frigörelse och en folkligt demokratisk regim, sedan socialism i ett senare stadium.
Arbetarklassen och dess omedelbara och historiska behov har offrats på dessa falska gudars altare. I de ”självständiga” arabstaterna har proletariatet fått se sina fackföreningar och politiska partier krossas upprepade gånger och sina bästa kämpar förvandlade till martyrer vars ställning bland massorna oförtröttligt främjades av stalinisterna.
Gentemot klassamarbetets och förräderiets folkfront måste arbetarklassen kämpa för klassoberoende, för en allians mellan arbetarklassen och de fattiga i stad och på land organiserade i ”sovjeter” och för antiimperialistiska enhetsfronter för kamp när helst kampen når stadiet av öppen konflikt. Enhetsfronten måste vara baserad på principen om arbetarpartiernas liksom småborgerliga partiers rätt och förmåga att organisera sig separat, öppet och demokratiskt men att lojalt och med järndisciplin kämpa tillsammans mot den gemensamma fienden.
Det får inte förekomma någon sammanblandning av program och strategi och inget undertryckande av något partis rätt att uttrycka dem eller att kritisera varandra. När det gäller de partier och krafter som är bundna till bourgeoisien kan vi inte förvänta oss att de allierar sig med oss eller visar sig vara pålitliga allierade ifall exceptionella angrepp från imperialismen tillfälligt tvingar dem att göra det. Beträffande de borgerliga arabiska staterna som befinner sig i konflikt med imperialismen kan deras ”gåvor” bara godtas utan några villkor vad gäller kontrollen av kampen eller dess ledning.
De är klassfienden även när imperialismen tvingar dem att försöka få proletariatet och bönderna som allierade. I varje enskilt land måste proletariatet söka sitt viktigaste stöd hos proletariatet i de omgivande staterna och försvara deras intressen som sina egna. Inget ”stadium” får uppträda som en barriär mot proletariatets frammarsch till makten. En arbetarstat i Mellanöstern skulle vara ett stort slag mot imperialismen, en pålitlig arsenal och befästning för alla förtryckta. Gripandet av makten måste därför vara målet för vårt program. Men för att samla krafterna och skapa förutsättningarna som kan göra detta möjligt, måste vi ta upp alla omedelbara och partiella, demokratiska och antiimperialistiska krav som ligger i massornas intresse.
30. Det palestinska proletariatet i stad och på land har visat att de kan kämpa – inte bara därför att generationer av dess modigaste ungdomar har gripit till vapen mot sionismen och imperialismen i gerillakamp och vid sidan av de ”reguljära” styrkorna i de arabisk-israeliska krigen, utan också i massaktionerna under upproret på Västbanken 1987–89.
Gerillakrig kan aldrig vara en strategi för seger, trots att gerillataktiken kan vara berättigad under vissa perioder och behovet av en försvarsmilis för att skydda masskampen och bestraffa ockupanterna och angriparna. Samtidigt som proletariatet måste försvara gerillastyrkornas hjältar, kan det inte dela deras strategi som tenderar att röra sig mellan förhandlingar och eftergifter och individuella handlingar som även om de är heroiska alltför ofta redan från början är dömda till nederlag.
Proletariatet upprättar sin strategi längs massaktionens väg: demonstrationen, strejken, upproret, uppbyggandet av fackföreningar, arbetar- och bonderåd, kvinnokommittéer och en folklig milis. I den nuvarande perioden är de nyckelfaktorer som proletära revolutionärer måste ta itu med följande:
(a) Den amerikanska och europeiska imperialismens försök att skapa en avväpnad palestinsk ministat på delar av eller hela Västbanken, under övervakning av kung Hussein.
(b) Engagemanget från Fatahs majoritet inom PLO för en ministat på Västbanken och det erkännande av staten Israel och det övergivande av kampen mot den sionistiska staten som det kommer att medföra.
(c) Palestiniernas uppror på Västbanken och i själva Israel mot sionismens militära brutalitet och mot de avskyvärda förhållanden under vilka de lever.
(d) Splittringen i den härskande klassen i Israel med de av Likud ledda krafterna som strävar efter att sabotera USA:s och EEC:s (European Economic Community – föregångaren till EU/övers.) planer och med arbetarsionisterna som försöker uppnå skapandet av ett hjälplöst Bantustan där den arabiska befolkningens ”överskott” på sydafrikanskt vis kan användas för att permanenta en israelisk-judisk majoritet i Israel och hålla en reserv med billig arabisk arbetskraft nära till hands.
(e) De palestinska fedayins fortsatta gerillaaktioner och hela den israelisk-palestinska situationens interaktion med klasskampen och den mellanstatliga rivaliteten i arabvärlden.
Revolutionära kommunister måste vara beredda på att ingripa och genomföra enade aktioner med progressiva krafter i alla dessa frågor men utifrån en strikt oberoende klasståndpunkt. Följaktligen måste vi motsätta oss det imperialistiska projektet med ett Bantustan på Västbanken.
• Inget erkännande från PLO av den sionistiska statens rätt att förtrycka 650 000 palestinier. Dessa palestinier får inte överges!
• För en enad kamp mot nationellt förtryck. Krossa den sionistiska staten. Stöd massupproren mot sionistisk terror och ockupation. Bredda dem till en kamp mot alla aspekter av det nationella förtryck och den superexploatering som arabiska arbetare och bönder är utsatta för!
• Stärk arbetarklassens organisationer, fackföreningarna och arbetsplatskommittéerna. Bygg arbetar-, by- och lägerråd för att föra kampen framåt!
• Bygg en massomfattande försvarsmilis. Ner med den sionistiska ockupationen och brutaliseringen av alla palestinska samhällen, byar och läger. Ut med de israeliska trupperna! Judiska arbetare som är motståndare till ockupationen: undvik inte inkallelse till reserven. Organisera soldater inom armén mot ockupationen. Organisera inom armén för att få enheter att vägra tjänstgöra på de ockuperade områdena. Bekämpa brutaliteten i de ockuperade områdena och politisera missnöjet inom armén. Organisera kommittéer för de meniga soldaterna. Skapa band med det palestinska motståndet.
• Bygg en kämpande enhet med alla judisk-israeliska organisationer som är beredda att försvara palestiniernas demokratiska rättigheter och motsätta sig repression. För solidaritet överallt där det är möjligt med det judisk-israeliska proletariatets ekonomiska strider med bourgeoisien. Försvara deras demokratiska och fackliga rättigheter. Proletärer i alla länder förena er!
• Kritiskt stöd till gerillaorganisationernas kamp mot den sionistiska staten, mot imperialismen och mot den förrädiska arabiska bourgeoisien. För en aktivt defaitistisk ståndpunkt gentemot den sionistiska staten i varje konflikt med en borgerlig arabisk regim. Försvaret av både PLO och de arabiska regimerna innebär inte och får inte innebära ett övergivande av den politiska kampen mot båda två, förberedandet av arbetarklassen på deras förräderier och deras oförmåga att bekämpa sionismen och imperialismen!
Arbetarklassen får inte under något stadium överge sin kamp för att förena och leda alla utsugna och förtryckta mot den sionistiska staten och för att skapa en arbetarstat i Palestina som erkänner och försvarar lika rättigheter för de arabiska och israelisk-judiska nationaliteterna, deras språk och kultur. Det kan bara uppnås genom masskamp, genom sönderfall och tillintetgörelse av de sionistiska väpnade styrkorna, dvs. genom ett uppror som bryter ner sionisternas förmåga och vilja att göra motstånd. För att uppnå detta mål måste arbetarklassen och dess revolutionära parti ta upp hela raden av strider (demokratiska, fackliga, fattigböndernas) som kan samla olika krafter på arbetarnas sida och bryta sönder sionismens klassallians.
För att vinna massorna för handling måste man ta upp och försvara deras viktigaste intressen här och nu och oavsett om dessa intressen kan tillfredsställas av den existerande staten eller huruvida deras förverkligande fordrar dess utplånande och faktiskt avskaffandet av kapitalistiskt ägande till de storskaliga produktionsmedlen.
Inom hela det historiska Palestinas gränser, och faktiskt också i de omgivande staterna där palestinska flyktingar lever, måste vi därför kämpa för ett program med krav på att avskaffa de avskyvärda förhållandena i lägren. Det kommer att kräva ett omfattande program med offentliga arbeten för att bygga anständiga bostäder, sjukhus, skolor och centra för socialt liv och rekreation, installera rinnande vatten och avlopp, elektricitet och uppvärmning för att rensa gatorna och erbjuda ett bra offentligt transportnät. Vem ska betala för det? De amerikanska, sionistiska och europeiska imperialisterna och den arabiska bourgeoisiens och feodalherrarnas miljonärer. Hur ska vi kunna tvinga dem – eftersom de inte kommer att göra det av godhet? Genomför aktioner mot företag i Palestina, i hela arabvärlden och uppmana proletariatet i Europa, USA och Asien att hjälpa till.
Detta får inte vara ett krav på välgörenhet utan för återbetalning och kompensation för plundringen av generationer av det palestinska folket. Och ett sådant omfattande program för offentliga arbeten måste stå under kontroll av fackföreningarna och lokala kommittéer för palestinska arbetare och invånarna i flyktinglägren. De måste planera och genomföra allting.
De palestinska arbetarföreningarna måste kämpa för fullständiga fackliga rättigheter och fullständigt oberoende av staten. De måste vara öppna för alla som vill kämpa för sina intressen på grundval av klassolidaritet och som motsätter sig nationell chauvinism och privilegier. De måste ge stöd till judiska arbetare i varje progressiv facklig och politisk kamp de genomför (t.ex. för högre löner, mot inflation, mot rationalisering eller nedskärningar och till försvar för sina sociala landvinningar). Palestinierna måste i sin tur kräva samma löner och samma sociala villkor som sina judiska klassbröder och -systrar. Tillsammans måste de kämpa för hela programmet med antikapitalistiska övergångsåtgärder (rörliga löner och arbetstider, mot inflation och arbetslöshet, arbetarkontroll över produktionen, arbetarnas inspektion av alla aspekter av ekonomin, nationalisering av industrin, handeln och bankväsendet m.m.). De bör kämpa under parollerna:
• Judiska arbetare, bryt er ur företagsfacket Histadrut, verktyget för klassamarbete och sionistisk chauvinism!
• För en antirasistisk fackföreningsrörelse öppen för alla arabiska och judiska arbetare!
• För militant klasskamp och arbetardemokrati!
• För ett arbetarparti som kämpar för en arbetarstat!
31. Ett revolutionärt arbetarparti står inför en hel rad demokratiska krav som huvudsakligen berör de arabiska arbetarna och bönderna, men de judiska arbetarna bör minnas Marx konstaterande: ”Ett folk som förtrycker ett annat kan inte själv vara fritt”. Varje allvarlig kris för den sionistiska staten kommer att följas av begränsningar och utplånande av den borgerliga demokratin även för judiska arbetare, intellektuella och progressiva. Det viktigaste och mest allmänna kravet är att göra slut på två till tre miljoner palestiniers 40-åriga separation från sitt eget land:
• För alla palestiniers rätt att återvända!
• Ner med de inre gränserna och alla inskränkningar av rätten att förflytta sig mellan ”Israel”, Västbanken, Gazaremsan och Jerusalem!
• För fria val till alla kommunala myndigheter och för legalisering av alla politiska partier inklusive PLO och dess medlemsorganisationer!
• Fullständig jämlikhet mellan de hebreiska och arabiska språken i staten, affärslivet, utbildningen m.m.!
• Avskaffa alla repressiva lagar och undantagsbestämmelser och frige alla politiska fångar!
• För upplösning av de israeliska försvarsstyrkorna och polisen och ersätt dem med en integrerad folkmilis!
• För sammankallandet av en suverän konstituerande församling baserad på allmän rösträtt för alla palestinsk-israeliska medborgare över 16 år!
Kampen för dessa krav måste föras bland judar och araber. Ingen konsekvent eller uppriktig demokrat kan motsätta sig kraven. Om masskampen runt demokratiska paroller leder till skeppsbrott för den sionistiska staten innan arbetarna och bönderna till sin majoritet är övertygade om behovet av att upprätta en arbetarstat baserad på sovjeter, måste revolutionärer – samtidigt som de inte ger något stöd till målet med en borgerlig stat (dvs. en sekulär demokratisk republik) – kämpa för sammankallandet av en suverän konstituerande församling baserad på en beväpnad folklig milis.
Revolutionära kommunister måste kämpa i valet till en sådan församling, och i församlingen om den sammankallas, för ett program som kan lösa de nationella motsättningarna: ge båda de nationaliteter som nu är bosatta i Palestina fullständiga demokratiska friheter och utgöra den enda sociala och ekonomiska grunden för att göra det – en arbetarstat och en planerad ekonomi. Ett sådant program måste bli ett program för övergång som baseras på:
• Nationalisering av all jord och dess brukande på kollektiv eller kooperativ grund med återställandet av de återvändande palestiniernas fulla rätt att på lika villkor delta inom jordbrukssektorn. För att göra det möjligt skulle det bli nödvändigt med en omfattande utveckling av de försummade områdena med arabisk jord för att höja produktiviteten. Privat egendom av jorden är en anakronism och kan enbart vara ett fortsatt verktyg för nationella motsättningar. Kollektivt ägande kan givetvis inte påtvingas småbönderna. De måste vinnas för det genom en process med kooperativt brukande när de upptäcker dess ekonomiska överlägsenhet.
• Nationalisering under arbetarstyre av all storskalig industri och dess samordning under en demokratiskt beslutad central plan!
• Nationalisering av bankerna, finansinstitutionerna och storskaliga kommersiella institutioner!
En arbetarstat skulle ge absolut jämlikhet åt alla folk och språk i det politiska och kulturella livet och göra statliga anläggningar tillgängliga för att helt och fullt utveckla och skydda kulturella uttryck på både hebreiska och arabiska med fullständiga rättigheter för minoritetsspråk (jiddisch m.fl.)
Denna jämlikhet och frånvaro av allt tvång skulle utvidgas till det israeliska/hebreisktalande folket själva så snart det nationella förtrycket av de palestinska araberna avlutats och den sionistiska staten utplånats. Revolutionärer skulle givetvis inte förespråka avskiljande. Tvärtom. Men det skulle vara mycket bättre för de palestinska araberna att underlätta en demokratisk och jämlik separation där israelerna så önskade än att själva utöva det minsta tvång. Det skulle naturligtvis inte vara fråga om att ge efter för en odemokratisk minoritet med förhärdade sionister i maskopi med imperialismen som uppträdde som en kontrarevolutionär samlingsplats mot den palestinska arbetarrevolutionen.
32. Programmet för permanent revolution i Palestina, för en oavbruten strategisk framryckning från demokratiska krav och övergångskrav under dagens villkor till en arbetarstat, ska inte betraktas som ett schema för en fredlig och gradvis frammarsch. Den sionistiska bourgeoisien och de imperialistiska makterna kommer tvärtom inte att ge efter för övertalning – för kritikens vapen. Krig, revolution och kontrarevolution gav liv åt den sionistiska staten och kommer utan tvivel att åstadkomma dess tillintetgörelse.
Ett levande och flexibelt men principfast program måste tillämpas och åter tillämpas i handlingsprogram som avpassats för varje grundläggande förändring av villkoren eller avgörande förändringar av styrkeförhållandena eller av stridens arena.
För det första är den palestinska revolutionen intimt och faktiskt oupplösligt förbunden med de närmaste omgivande ländernas politiska öde: Libanon, Syrien, Jordanien och Egypten. Palestinska revolutionärer måste eftersträva så nära band som möjligt med revolutionärer i dessa länder. Existensen av stora palestinska flyktinggrupper i dessa länder underlättar detta engagemang och imperialismens och sionismens upprepade interventioner gör Palestina till nästan en inhemsk fråga i alla dessa stater. Ödet för deras klasskamp kan vara av största betydelse för kampen inom den sionistiska staten. Störtandet av en Mubarak eller en Hussein skulle kunna förändra hela styrkeförhållandet. Ett nytt arabisk-israeliskt krig skulle också kunna skapa förhållanden där den externa och interna utplåningen av den sionistiska staten sammanfaller.
Det finns en politisk paroll som uttrycker målet för ett Mellanöstern förenat mot imperialismen och lett av arbetarklassen och fattigbönderna: Mellanösterns förenade socialistiska stater. Den är mer progressiv på djupet än varje annat mål med inriktning på förening gentemot imperialismen. Vi har redan slagit fast att idén om en förenad islam är en reaktionär utopi. Den är reaktionär eftersom den inte skulle vara en demokratisk utan teokratisk stat, som påtvingar de som inte tror religiösa lagar. Den skulle vara utopisk eftersom den knappast kan förena sunni- och shiaislam, för att inte tala om alla sekterna och minoritetsreligionerna. Panarabisk nationalism har också, även om den till stor del är en sekulär ideologi, reaktionära och utopiska drag i förhållande till nationella minoriteter – berber, israeliska judar, kurder i arabiska länder – och den kan inte förenas med stater som Iran vilka till övervägande del inte är arabiska. Mellanösterns förenade socialistiska stater skulle tillåta separata stater och autonoma regioner för varje nationalitet. De skulle tillåta att det verkliga nationella medvetande som skiljer palestinier, syrier, egyptier och irakier både uttrycks och löses i en statsform som kan fullborda kampen mot imperialismen. Så och endast så kan balkaniseringen av Mellanöstern avslutas och den proletära världsrevolutionen föras ett stort steg framåt.
• Ner med de imperialistiska makterna – utsugare och förtryckare av folken i Mellanöstern!
• Krossa den sionistiska staten – imperialismens verktyg!
• Seger åt det palestinska folkets nationella befrielse!
• Kritiskt stöd även till borgerliga arabstater i ekonomisk eller militär konflikt med imperialismen och Israel!
• Ovillkorligt men kritiskt stöd till PLO:s militära kamp från proletariatet i de imperialistiska länderna!
• För permanent revolution i Palestina och Mellanöstern!
• Från den nationaldemokratiska kampen till den proletära revolutionen!
• Nej till varje form av konfessionell stat! För en arbetarstat i Palestina!
• För Mellanösterns förenade socialistiska stater!
• För revolutionärt kommunistiska (trotskistiska) partier i alla länder som en del av en återgrundad international.