1. Under kapitalismens progressiva epok utgjorde parlamentet ett forum i vilket borgerlighetens politis­ka ledare och dess allierade debatterade och beslutade om sin stats politik. Medan borgerligheten stred mot historiskt reaktionära klasser och mot utländska konkurrenter behövdes stöd från klasserna under den, alltså från folkflertalets bönder och proletärer. Borgerligheten mobiliserade sålunda massorna med paroller om frihet, jämlikhet och broderskap, men såg samtidigt till att den politiska makten inte dela­des med underordnade klasser.

2. Klasskampens utveckling inom det kapitalistiska samhället fick de förtryckta klasserna att själva ta upp kampen för politisk makt, ofta under paroller om demokrati. Så började kampen för allmän rösträtt. Denna kamp var progressiv, och överallt där rösträtten har erövrats försvarar kommunister den mot re­aktionära angrepp. Men när borgerligheten tvingades gå med på allmän rösträtt förändrades också par­lamentets roll. De verkliga beslutsprocesserna försvann ur offentlig åsyn och hänfördes i stället till sta­tens och privatkapitalets sammanflätade byråkratier. Parlamentets funktion blev framför allt att utgöra en demokratisk fasad under vilken borgerlighetens diktatur var förhärskande.

Den borgerliga parlamentariska diktaturens bedrägliga natur understryks ytterligare av ett antal åtgärder som syftar till att begränsa massornas inflytande. Valsystemen är i allmänhet utformade till borgerlig­hetens fördel. Detta görs genom det sätt på vilket valdistrikten är uppdelade geografiskt, genom spär­regler för att få mandat, krav på att kandidater ska ha vissa ekonomiska tillgångar, system med enman­svalkretsar och genom att begränsa rösträtten för exempelvis invandrare. När olika sådana åtgärder kombineras kan slutresultatet till och med bli att en minoritet av väljarna utser majoriteten av mandaten i parlamentet. Kommunister motsätter sig sådana förvanskningar av ”folkviljan”, som ju oundvikligen drabbar arbetarklassen hårdast. Vi är för ett system med proportionell representation, där åsiktsskillna­derna inom befolkningen reflekteras på ett rättvisande sätt.

I allmänhet förespråkar kommunister demokratiska reformer av det borgerligt parlamentariska systemet (som införandet av proportionellt valsystem, avskaffande av tvåkammarsystemet, av presidentämbetet och den konstitutionella monarkin, för parlamentarisk kontroll över den verkställande makten eller re­geringen, rättvisa löner till valda politiker, genuin allmän rösträtt, och så vidare). Även om sådana re­former aldrig kan göra ett parlament till ett verktyg för att genomföra socialismen kan borgerlighetens försök att motsätta sig sådana demokratireformer, liksom ett ”demokratiskt” parlaments oförmåga att utmana den verkliga statsmakten vara viktiga steg för att få arbetarklassen att göra upp med sina illu­sioner om den borgerliga demokratin.

3. Den parlamentariska demokratin upprättades i samband med att klasskampen växte fram i de första kapitalistiska stormakterna. När dessa länder utvecklades till imperialistiska makter på 1900-talet kun­de de börja utvinna överprofiter från den koloniala världen. En del av dessa stora rikedomar användes av de imperialistiska makterna för att bekosta eftergifter åt de inhemska arbetande klasserna. Men även dessa eftergifter krävde kamp från arbetarklassens sida. Att föra den striden vidare till kraven på allmän rösträtt och demokrati var ett viktigt steg i arbetarklassens politiska organisering, som tog sig formen av den andra internationalen. I takt med att dess partier blev allt mer reformistiska kom kampen för de­mokratiska eftergifter att dominera deras politiska arbete. Kapitalismens benägenhet att göra eftergifter och reformismens parlamentariska inriktning förstärkte den borgerliga demokratins ideologiska grepp om arbetarklassen i de imperialistiska länderna.

4. En parlamentarisk demokrati byggd på superprofiter kunde av naturliga skäl inte införas i den kolo­niala världen. Den kunde inte ens konsekvent upprätthållas i de imperialistiska kärnländerna. Nedåtgå­ende och underordnade imperialistmakter som Spanien eller Portugal, och de besegrade imperialisterna efter andra världskriget, fick klara sig utan lyxen med demokrati för att kunna höja utsugningsgraden och konkurrera med sina fiender och rivaler. På samma sätt har parlamenten även i de rikaste imperia­listmakterna erkänt att de i allt väsentligt är symboliska genom att godkänna lagstiftning om att den parlamentariska demokratin kan upphävas i tider av krig eller samhällskris.

5. Så länge som proletariatet och dess allierade bland de förtryckta och utsugna har illusioner om parla­mentet måste kommunister icke desto mindre se det som en plikt att skingra dessa illusioner genom att utveckla en taktik för att massorna, genom sin egen erfarenhet, ska kunna se den borgerliga demokra­tins kraftlöshet och falska natur. De grundläggande principerna för parlamentarisk strategi och taktik (valtaktik) lades fast av Kommunistiska internationalen under dess revolutionära fas, vid dess första fyra kongresser (1919-22).

6. Allmänna val, som presenteras som en möjlighet för arbetarklassen och de förtryckta att avgöra lan­dets politiska inriktning, är startpunkten för kommunistisk valtaktik. Under valperioder ökar intresset för politik och den politiska aktiviteten i samhället överlag. Då kan kommunister föra ut sin propaganda till en större publik än annars. Det kommunistiska programmet kan presenteras i samband med mer all­männa diskussioner om vad den förra regeringen har gjort och vad nästa borde göra.

Den mest grundläggande principen för kommunister är att arbetarklassen måste råda över samhället. Därmed får kommunister inte under några omständigheter uppmana till stöd för partier som grundar sig på eller representerar borgerligheten. Partier som hävdar sig ”stå över klasserna” (som exempelvis mil­jöpartier) är i själva verket borgerliga partier, och kan därför inte heller få vårt stöd.

När så är möjligt bör kommunister själva kandidera i val för att till fullo utnyttja den plattform som val­perioden erbjuder. Valmanifestet bör då bestå av det kommunistiska programmet, men anpassat till just den aktuella tiden och platsen, alltså ett handlingsprogram. Att utarbeta ett handlingsprogram är därmed en förutsättning för att kunna ställa upp i val. Partiet måste också ha tillräckliga organisatoriska och medlemsmässiga resurser för att kunna bedriva en politisk kampanj riktad till arbetarväljare.

7. Syftet med en kommunistisk valkampanj är framför allt att vinna anhängare till kommunismen, att organisera dem och att utvidga kommunisters politiska inflytande inom arbetarklassen. Att vinna man­dat i parlament är alltid underordnat detta mål. I valkampanjen bör kommunister betona behovet av di­rekt aktion från arbetarklassen för att uppnå även mer grundläggande framsteg, och understryka att par­lamentet inte kan användas för att besegra borgerligheten och störta dess system. Endast mandat som har erhållits på den grunden kan betraktas som genuina framsteg, och tjäna som en stabil plattform för kommunistisk taktik på den parlamentariska arenan. Av dessa anledningar avstår kommunister inte från att ställa upp till val av rädsla för att ”splittra arbetarrösterna”. Att hitta och värva nya rekryter till kom­munismen är viktigare än att en kandidat som inte är kommunist väljs in i ett bedrägligt parlament. Det är i allmänhet rimligt att lägga fram vallistor i reformisternas starkare valkretsar, eftersom de vanligen är arbetarområden där möjligheten att nå ut till de mest klassmedvetna arbetarna är högre.

8. Syftet med taktiken i parlamentet är att avslöja dess sanna syfte och natur som en diskussionsklubb som utgör en dimridå för den borgerliga statens verkliga funktion. För kommunister är huvudmålet att göra parlamentet till en plattform där vi för fram vårt revolutionära program inför så många som möj­ligt. För det andra strävar vi efter att inför allmänheten avslöja de avsikter och klassintressen som finns bakom förslagen från kapitalets partier, såsom de uttrycks i parlamentarisk debatt och lagstiftning. För det tredje måste kommunistiska ledamöter försöka stoppa eller försena särskilt arbetarfientliga lagar, och stödja eller lägga fram förslag i arbetarklassens och de förtrycktas intresse. Kännetecknande för hela den kommunistiska taktiken i parlamentet är att utnyttja de parlamentariska privilegierna för att angripa parlamentet, att avslöja det borgerliga hyckleriet och att lägga fram de utsugnas och förtrycktas sak.

9. När kommunisterna på grund av storlek och resurser inte kan bedriva en valkampanj i eget namn, men där andra icke-kommunistiska arbetarkandidater eller -listor finns att rösta på, kan det fortfarande vara principiellt korrekt att bedriva en enhetsfront i form av kritiskt stöd i valet. Det avgörande kriteriet för att ett sådant stöd ska kunna ges är inte partiets program, utan de icke-kommunistiska kandidaternas el­ler partiernas förhållande till arbetarklassen och de förtryckta. Även om icke-kommunistiska krafter kan föra fram vallöften som gynnar arbetarklassen kommer det kapitalistiska systemets krav att begrän­sa deras möjligheter att genomföra en sådan politik. Kommunister måste varna arbetarklassen för detta och utnyttja motsättningarna mellan reformister och deras arbetarbas när sådana löften inte uppfylls. Det är sådana partiers motsägelsefulla väsen som gör att enhetsfronten kan användas här.

Taktiken kan tillämpas där sådana vallistor representerar organisationer som är or­ganiskt sammanbundna med arbetarklassen, t.ex. reformistiska partier, eller fackföreningar där inga så­dana partier existerar. Med kritiskt stöd menas att uppmana arbetare att rösta på dessa kandidater eller partier, men på grundval av kritik av deras program. Som sagt är det kommunistiska programmet grun­den för den propaganda som läggs fram i form av krav på kandidaterna eller partierna. Det kommunistiska program­mets fördelar jämfört med det reformistiska måste påpekas, men också hur reformisterna tidigare miss­lyckats med att infria även de begränsade löften som gjorts förut. Sådana argument räcker dock troligen inte för att övertyga den breda arbetarklassen om att överge ”sitt” parti. Därför behövs också handling från arbetarklassen för att pressa partiet att uppfylla sina löften och för att tillgodose omedelbara krav.

Enhetsfrontens princip brukar summeras som att man ”marscherar separat” men ”kämpar tillsammans”. I enlighet med det marscherar kommunister för sig i enhetsfronten, med sitt eget handlingsprogram, och håller inte igen med sin kritik av eller varningar för de icke-kommunistiska partierna och kandida­terna, men erbjuder sig ärligt att ”kämpa tillsammans” med icke-kommunisterna, genom att rösta på de­ras listor och att kämpa tillsammans med dem i aktuella strider. På detta sätt kan ledare som inte är kommunister prövas i praktiken. I perioder av relativ klassfred är taktiken viktig, även för små pro­pagandagrupper, för att skola kadrer i enhetsfrontens metod och för att rekrytera nya krafter.

10. Där etablerade reformistiska partier existerar och kommunisterna inte är tillräckligt starka för att ställa upp med egna listor kan kritiskt stöd vara nödvändigt under en längre period. Men taktiken får inte bli till ett rutinmässigt, automatiskt stöd till icke-kommunistiska krafter. Den får inte användas igen och igen på ett sådant sätt att den omvandlas till en strategi. Om så sker kan taktiken urarta till uppfattningen att endast erfarenheten av en regering med arbetarpartier kan krossa arbetarklassens illusioner om reformismen, och att det därför är en strategisk nödvändighet att en sådan regering kom­mer på plats.

Taktiken måste alltså användas i enlighet med en konkret analys av den rådande situationen. Kommu­nisters lösning på de kriser arbetarklassen ställs inför är aldrig bara att byta en borgerlig regering mot en annan. Om arbetarklassen inte kan föra sin egen regering till makten och kontrollera den genom sina klassorganisationer kommer tomma paroller om att ”sparka ut” en impopulär regering bara att fördjupa il­lusionerna om att icke-kommunistiska partier på något reellt sätt kan försvara arbetarklassens intressen. Av samma anledning kan aldrig krav på en reformistisk regering ”på ett socialistiskt program” eller, vad som egentligen är samma sak, att ”vänsterreformisterna” ska leda en kamp för detta, bli kommunis­tiska paroller. Ett besläktat argument är det om att man ska rösta på ett parti som inte är kommunistiskt för att det är ”mindre dåligt” än om ett öppet borgerligt parti vinner valet. Det leder till den farliga slut­satsen att sådana partier i regeringsställning skulle utgöra något form av skydd mot borgerliga angrepp. Även om en borgerlig arbetarregering kan hålla tillbaka de öppet borgerliga partierna är det bara en till­fällig respit om arbetarklassen inte tar upp kommunisternas handlingsprogram, vilket måste föras fram som krav på det borgerliga arbetarpartiet och som grund för det kritiska stödet.

11. Där val används av borgerligheten för att stävja en våg av arbetarkamp bör kommunister argumen­tera för att direkt aktion, inte val, är det sätt som de krav som förs fram i kampen kan uppnås. I sådana fall kan det vara rätt att föra fram krav på valbojkott, eller att ge kritiskt stöd till stridbara företrädare för kamprörelsen (ledare för strejkkommittéer, aktionsråd, o.s.v.) som inte är kommunister gentemot etablerade partier. En valbojkott är lämplig när valkampanjer aktivt skulle leda arbetarklassens upp­märksamhet från de strider som förs, exempelvis allmänna revolutionära uppror som hotar den borger­liga ordningen, eller när det är tydligt för massorna att de allmänna valen har ett kontrarevolutionärt syfte (som i Ryssland 1905).

Att avstå från att rösta är emellertid obligatoriskt när det inte finns någon lista som kan ges stöd i valet på en prin­cipiell grund. Om det till exempel inte finns någon arbetarlista, inte ens från ett reformistiskt parti, kan kommunister inte råda arbetarklassen att rösta på det mest ”sympatiska” partiet, eller på ett borgerligt parti som har stöd från arbetarklassens organisationer. I ett sådant läge tas den ökade aktiviteten under valperioden bäst till vara genom att förespråka att väljare gör sina valsedlar ogiltiga, som en proteströst mot samtliga partier. Hur framgångsrik en sådan kampanj är kan i vissa fall också visa vilket stöd kommunisternas handlingsprogram har.

12. Kritiskt stöd kan också ges till listor i val som representerar förtryckta grupper såsom etniska minoriteter. Här måste kriterierna inkludera inte bara valformationens förhållande till gruppen i fråga utan också de mål och kampmetoder som föreslås för de förtryckta. När en röst på ett sådant parti är korrekt rent principiellt (och inte, exempelvis, står i konflikt med arbetarklassens historiska intressen), kan det vara rätt att delta i en sådan enhetsfront med de förtryckta i stället för en enhet med den reformistiska arbetarklassen. Men det är tillåtet endast under särskilda förhållanden, som vid en viktig politisk kam­panj och möjligheten att påverka partiets anhängare och vinna dem till vårt program.

13. Kommunister ger kritiskt stöd till icke-kommunistiska partier på grundval av partiets förhål­lande till arbetarklassen eller de förtryckta. Ingen distinktion får göras på grund av kandidatens person­lighet eller privata uppfattningar. Vi stödjer inte ”vänsterkandidater” framför ”högerkandidater”.

14. Av samma anledning ger vi inte kritiskt stöd till centristiska listor på grundval av att deras valpro­gram är något bättre än andra partiers. Med centrister menar vi de grupper som vacklar mellan revolu­tionära och reformistiska ståndpunkter. Den vacklan blir en stor fara när den finns bland de som leder klassen, och det särskilt under samhällskriser, då centristiska formationer ofta uppkommer. Eftersom centrismens program delvis lånar från det kommunistiska programmet kan det förefalla kvalitativt bätt­re än reformismens. Det är en illusion, eftersom det kommunistiska programmets fördel inte är enskilda krav, utan det sammansatta programmet som en strategi för arbetarklassens maktövertagande. Ett parti som ställer upp i val på en valplattform där den revolutionära strategin blandas med den reformistiska, det vill säga samarbete med borgerligheten, leder arbetarklassen till katastrof och splittring i kampens avgörande ögonblick.

När centristiska valalternativ uppstår som ett resultat av att betydande arbetarskikt bryter med reformis­men och rör sig mot en kommunistisk politik kan det vara riktigt att förespråka en röst på sådana ”kamplistor”. Det gäller både när de övriga alternativen är reaktionära och när de konkurrerar med de reformistiska partiernas ”officiella” listor. Om centristerna inte representerar en betydande kraft inom arbetarklassen, även om de kan ha ett visst mått av valstöd, eller där de inte representerar någon annan än sig själva, ger vi dem inte kritiskt stöd. Såna alternativ i valet leder klassen bort från det som är viktigt. Revolutionärers plikt i sådana situationer är att ingå enhetsfronten med arbetarklas­sens massa och inte att stödja centristerna.

15. Till sin klasskaraktär är stalinistiska partier, liksom socialdemokratiska partier, borgerliga arbetar­partier. De är inte kvalitativt bättre eller sämre än socialdemokrater. Varje beslut att ge stalinistiska par­tier kritiskt stöd i val måste fattas på grundval av deras förhållande till arbetarklassen. I länder där de inte är mycket mer än en sekt kan inget stöd ges. I länder där de är det dominerande arbetarpartiet bör kritiskt stöd ges som ovan förklarat. Där arbetarklassen är ganska jämnt fördelad mellan socialdemo­kratiska och stalinistiska partier måste kommunister bedöma vilket av dem som står närmast de mest klassmedvetna skikten av arbetarna och förespråka kritiskt stöd till detta. Det kan naturligtvis innebära att man förespråkar kritiskt stöd till olika partier i olika delar av ett land. När det inte går att uttyda vil­ket parti som är att föredra enligt detta kan revolutionärer förespråka att arbetare själva väljer vilket parti de ger kritiskt stöd till.

Om det är genomförbart med tanke på klasskampens nivå kan kommunister förespråka att arbetarrörel­sen sammankallar demokratiska konferenser, ett slags arbetarrörelsens provval, för att debattera och av­göra vilket arbetarparti man bör rösta på i de borgerliga valen, och kräva att de reformistiska arbetar­partierna drar tillbaka rivaliserande listor. Propaganda och agitation för en sådan taktik skulle göra det möjligt för kommunister att sätta de reformistiska ledare som arbetarna har störst illusioner om på prov genom att stärka den reformistiska ställningen gentemot de kapitalistiska partierna eller rentav försätta dem i regeringsställning.

Under dessa provval skulle kommunister argumentera för sitt eget handlingsprogram och, där så är möjligt, ställa upp med egna listor. Om konferenserna är demokratiska kan det vara en bättre möj­lighet för att föra ut kommunistisk propaganda och agitation än att kandidera i vanliga, borgerligt de­mokratiska val.

Av det skälet, och på villkor att konferensen är genuint demokratisk och representativ, skulle kommu­nister vara redo att dra tillbaka sina egna listor från de borgerliga valen om konferensen så vill, och erbjuda kritiskt stöd till den ”arbetarlista” som utsetts av konferensen.

16. En klassoberoende politisk linje uppnås endast genom konsekvent kommunistisk politik. Alla poli­tiska strömningar som inte är kommunistiska samarbetar, medvetet eller ej, med borgerligheten och dess stat. Det grundläggande krav som kommunister ställer på sådana strömningar är därför att de ska bryta med borgerligheten! Så är fallet även om det finns en folkfront, ett faktiskt eller planerat valsam­arbete med öppet borgerliga partier. Där det är omöjligt att själva ställa upp i val ger vi kritiskt stöd till de massbaserade arbetarpartierna inom folkfronten, medan vi kräver att de utesluter de borgerliga kan­didaterna från sina listor. Revolutionärer kan använda kravet på att utesluta borgerliga kandidater från folkfronten för att tydligare påvisa de borgerliga arbetarpartiernas folkfrontspolitik, och behovet av ar­betarklassens självständighet, organisatoriskt liksom politiskt. Om de reformistiska partierna vägrar bryta med de borgerliga krafterna uppmanar vi arbetarna att rösta enbart på det borgerliga arbetar­partiets kandidater, även om det i praktiken gör valsedlarna ogiltiga.

17. Halvkoloniala länder kan på grund av sin fattigdom sällan upprätthålla borgerligt demokratiska par­lament under någon längre tid. I enlighet med den högst ojämna utvecklingen i sådana länder och de därav följande vitt skilda olikheterna i klassernas utvecklingsnivå i dem kan läget se ut på många olika sätt. I de mest utvecklade länderna är klasstrukturen lik den i imperialiststaterna, med parlamentarisk demokrati, medan de minst utvecklade kan stå under direkt kolonial kontroll och utan politiska rättighe­ter för medborgarna. Den kommunistiska taktiken måste anpassas till dessa grundfenomen. Frånsett de konjunkturella frågor som sådana samhällen kan stå inför är ett grundläggande mål för kommunistisk propaganda och agitation i den halvkoloniala världen att skapa klassmedvetande och självständig organisering inom arbetarklassen. Även i de mest outvecklade samhällen är en förutsätt­ning för all taktik att arbetarklassen är oberoende av främmande klasskrafter

18. Utmärkande för klasskampen i imperialistdominerade (halvkoloniala) länder är att uppgifter som vanligen förknippas med den borgerliga revolutionen, framför allt nationell suveränitet och jordfrågan, fortfarande har relevans. Arbetarklassens kamp mot kapitalismen och för socialismen är dock fortfaran­de av högsta vikt. Detta följer ur produktivkrafternas globala utvecklingsnivå och klasskampen. Det kommunistiska svaret på den borgerligt demokratiska revolutionens uppgifter är att dess historiskt pro­gressiva inslag, som att bryta utländsk dominans över landet, att avskaffa förkapitalistiska ekonomiska och sociala formationer och att involvera folkflertalet i det politiska livet, enbart kan förverkligas ge­nom att skapa en arbetarstat, i allians med de förtryckta skikten i stad och på land, och att bredda revo­lutionen bortom landets gränser. Det kräver kamp mot kapitalets företrädare, både utomlands och in­hemska sådana.

19. I kampen mot utländskt och inhemskt kapital framställer kommunister därför inte upprättandet av ett ”självständigt” borgerligt parlament som nationens räddning. De argumenterar för rådsmaktens och rådsdemokratins strategi. Men om det finns stora illusioner om den parlamentariska demokratins löften skulle det vara sekterism att bara föra fram arbetarrådens fördelar jämfört med det borgerliga parlamen­tet. Om det inte finns någon parlamentarisk demokrati förhåller sig kommunister till illusionerna om vad den borgerliga demokratin kan innebära genom att kräva en suverän konstituerande församling och att fria val hålls under arbetarnas och böndernas organiserade kontroll.

Om kommunister kan ställa upp i val i halvkolonier för de fram kravet på en arbetar- och bonderege­ring som bygger på arbetarklassens och böndernas kamporganisationer, och som exproprierar de stora kapitalisterna och godsägarna och beväpnar arbetarna och bönderna mot en kontrarevolution från kapi­talisternas sida. Om kommunister inte själva kan ställa upp i val, men det finns partier med organiska band till arbetarklassen (t.ex. socialdemokratiska eller stalinistiska partier) med betydande stöd av arbe­tarklassen, kan taktiken med kritiskt valstöd tillämpas på grundval av samma kriterium som ovan be­skrivits för de imperialistiska länderna. De reformistiska eller centristiska partierna skulle då kritiseras utifrån det kommunistiska handlingsprogrammet, och kravet skulle vara att de genomför dess krav, sammanfattat i det allmänna kravet om att de ska bryta med borgerligheten.

20. Eftersom de halvkoloniala ländernas utveckling är så eftersatt och klassdifferentieringen där därför är ofullständig är det ofta svårare att direkt knyta partier i dessa länder till specifika samhällsklasser. Auktoritära regimer kan dessutom ha gjort det omöjligt att arbeta inom öppna politiska partier och på olika sätt hindrat massorna från att delta i politiken. Under sådana omständigheter kan kommunister an­vända olika enhetsfrontstaktiker för att relatera till stödet för politiska krafter som inte är proletära.

21. Även om kritiskt stöd är en variant av enhetsfrontstaktiken skiljer det faktum att den också inbegri­per regeringsfrågan den från andra tillämpningar av enhetsfronten i halvkolonier. Under nationell befri­elsekamp är det exempelvis teoretiskt möjligt att skapa en enhetsfront även med ”nationellt borgerliga” element mot en gemensam fiende, men den principen gäller inte för regeringsfrågan. Där har borgerlig­heten och arbetarklassen inga gemensamma intressen, och till skillnad från de borgerliga arbetarpartier­na i den imperialistiska världen har nationellt borgerliga partier i halvkoloniala länder inga band till samhällskrafter som kan pressa dem att genomföra antikapitalistiska åtgärder. Kritiskt stöd till ett bor­gerligt parti kommer därför inte på fråga. Småborgerligheten i städerna och på landsbygden i halvkolo­niala länder kan dock, på grund av de svåra levnadsvillkoren där, ge upphov till revolutionära massrö­relser.

Massrörelser i halvkoloniala länder kan ha ett borgerligt program, men ändå tvingas tillgripa revolutio­nära metoder till och med för borgerliga mål (t. ex. för att omfördela jorden eller kasta ut en kolonial­makt). För att kunna relatera till sådana rörelser kan kommunister då använda taktiken med kritiskt stöd i val till partier som är organiskt sammanbundna med sådana småborgerliga rörelser. En samhällskris av den grad som krävs för att ge upphov till sådana småborgerliga rörelser skulle dock förmodligen också medföra att proletära krafter utvecklas, även om de inte är kommunistiska. I sådana fall är det så klart kommunisters plikt att knyta an till dessa krafter snarare än småbourgeoisiens krafter, om nödvän­digt genom taktiken med kritiskt valstöd. Att använda taktiken med kritiskt valstöd till småborgerliga rörelser måste därför betraktas som ett undantag. Samtidigt antyder taktiken med arbetar- och bonderege­ringen möjligheten av att bilda en allians med företrädare för sådana krafter efter ett val.

22. Om repressiva regimer har förhindrat politiska partier från att bildas, eller om reaktionära vallagar förhindrar små politiska partier från att ställa upp i val, är det troligt att olika politiska partier och grup­peringar försöker bilda ett ”valblock”. Det avgörande kriteriet för att delta i sådana block är huruvida kommunistiska kandidater tillåts bedriva kommunistisk propaganda och kritisera andra komponenter i blocket där det är nödvändigt. Annars blir blocket bara en plattform för icke-kommunistisk propaganda, och kommunister ska då inte vara med där. Taktiken med kritiskt valstöd till blocket skulle gå att an­vända om villkoren i tes 19 uppfylls.

23. Presidentämbetets befogenheter varierar från stat till stat, men det är i allmänhet utformat som en motvikt till den folkligt valda församlingen. Att presidentposten alls existerar visar på den benägenhet till bonapartism som finns i den borgerliga staten. Liksom den ”konstitutionella monarkin” är presiden­tämbetet utformat för att kunna åsidosätta parlamentet så fort det uppstår en risk för att väljarna, trots alla säkerhetsåtgärder, pressar parlamentarikerna att genomföra åtgärder som hotar borgerlighetens el­ler den borgerliga statens intressen. Presidentämbetet står därför i motsättning till det uttryck för folk­viljan som det parlamentariska systemet utgör. När en ny parlamentarisk demokrati upprättas motsätter sig kommunister därför presidentämbetet och förespråkar en revolutionär konstituerande församling.

Om vi inte vinner gehör för det och presidentämbetet blir en etablerad del av statssystemet behöver kommunister ändå, trots ämbetets speciella roll, förhålla sig till illusioner om det, som vi gör i förhål­lande till parlamentet. Liksom i parlamentariska val är den mest effektiva metoden att bedriva valkam­panj för en kommunistisk kandidat till ämbetet på grundval av ett handlingsprogram med krav på att presidentämbetet underordnas den organiserade arbetarklassens kamporganisationer. Om det inte går att göra kan kritiskt stöd ges till andra kandidater med organiska band till den organiserade arbetarklas­sen. I det kritiska stödet ingår också krav på att presidentämbetet underordnas den valda församlingen, liksom att alla dess bonapartistiska befogenheter avskaffas, utöver kraven i handlingsprogrammet, uti­från vilka kritiskt valstöd till icke-kommunistiska krafter alltid utformas.

Rörelsen för en Revolutionär Kommunistisk International
1986

Översatt ur Permanent Revolution nr 6, hösten 1987. Översättningen reviderad 2026. Tryckt i Teser om enhetsfronten, valtaktiken och den antiimperialistiska enhetsfronten, Arbetarmakt, 1994.