Teser till trotskismens försvar

Förord
Teser till trotskismens försvar antogs av FRKI i januari 1992 och är ett försök att sammanfatta de grundläggande politiska ståndpunkter som organisationen kämpar för.

Den riktar sig till militanter i alla de grupper som gör anspråk på att vara »trotskistiska» och åberopar arvet efter Fjärde internationalen, men som i verkligheten är centristiska. Därför ägnas stor uppmärksamhet åt de ståndpunkter som intagits av alla dessa grupper. FRKI vill ange sina egna ståndpunkter i förhållande till alla de större centristiska grupperna för att inleda diskussioner med kritiska medlemmar som är beredda att inleda, eller redan inlett kampen mot centrismen i sina organisationer.

Dokumentet bygger delvis på ett tidigare dokument av liknande karaktär, 22 teser till trotskismens försvar, som antogs 1987 (se FRKI-dokument nr 5). Syftet med dessa tidigare teser var att ingripa i den »öppna konferens» som WRP (Workers Press) i Storbritannien inbjöd till för att diskutera situationen efter explosionen inom Gerry Healys Workers Revolutionary Party och dess internationella avläggare.

När vi nu publicerar Teser till trotskismens försvar på svenska, riktar vi oss till medlemmar i Socialistiska partiet, Arbetarförbundet Offensiv, de olika fragmenten av Socialistiska förbundet och andra mindre grupper för att uppmana till diskussion av dessa gruppers och deras internationella organisationers politiska ståndpunkter under perioden sedan Fjärde internationalen sjönk ned i centrism under åren 1948-51, för att slutligen upplösas 1953.

Vi välkomnar synpunkter, frågor och motargument.

Texten är översatt ur Trotskyist Bulletin nr 1, maj 1992.

Arbetarmakt
oktober 1994

Introduktion
Vi lever i en betydelsefull tid. Under loppet av mindre än tre år har stalinismen kollapsat i Östeuropa och Sovjetunionen. En paroxysm av historiska dimensioner har bevittnat sönderfallet av den byråkratiska diktatur gentemot vilken trotskismen till att börja med definierades.

De viktigaste händelserna under denna period väger tungt i medvetandet hos klassmedvetna arbetare över hela världen: från massornas till att börja med befriande seger över det hatade stalinistiska tyranniet till de borgerliga restaurationsregeringarnas nuvarande osäkra dominans i Östeuropa.

Omfattningen av dessa händelser, så långtgående i sina möjligheter och konsekvenser, har direkt eller indirekt skapat förvirring i alla de stora organisationer som gör anspråk på att vara revolutionära. Vem kunde i början av 1989 ha förutsett att själva Sovjetunionen inte längre skulle existera inom tre år?

Den marxistiska vetenskapen kan förutsäga händelsernas riktning med avsevärd säkerhet, men om tidtabellen och händelsernas tempo ofta bedrog en Marx, en Lenin eller en Trotskij, är det inte att förvåna sig över att händelserna under dessa år tog alla med förvåning. Det problem som dessa händelser uppenbarade var inte bara ett problem beträffande förutsägandet av händelsernas exakta tempo. Stalinismens fruktansvärda kris har uppenbarat den akuta politiska svagheten hos praktiskt taget alla de ledarskap världen över som leder arbetarklassens massorganisationer eller de krafter som kämpar mot imperialismen.

Detta har i sin tur effekter på de mindre tendenserna till vänster om dem, deras kritiker, som bevarat olika grader av beroende gentemot de stalinistiska eller staliniserade masspartierna eller massrörelserna och som därför har genomfört politiska anpassningar till dem. På samma sätt som de senaste åren har uppenbarat den oerhörda graden av stalinismens inre förfall, så kommer de närmaste åren att medföra en genomgripande omvandling av den internationella »revolutionära» och »trotskistiska» vänstern.

De partier och rörelser i de imperialiserade länderna som betraktade stalinismen i ett mer eller mindre fördelaktigt ljus, har förlorat allt: en politisk modell och en källa till ideologiskt, politiskt och finansiellt stöd. Detta gäller inte bara de traditionellt stalinistiska, Moskvatrogna partierna.

De proimperialistiska uppgörelser som följt i spåren på Sovjetunionens sammanbrott kommer att påverka den antiimperialistiska kampen under åratal framöver. Från Mellanöstern till Sydafrika, från Centralamerika till Persiska viken, försöker imperialisterna få massorna att betala för stalinismens bankrutt. De småborgerliga revolutionära nationalistiska organisationerna, som FSLN, PLO och ANC, kommer inte att kunna rida ut den kommande stormen oskadda.

Som vi skrev i mars 1990: »I tidigare perioder av omfattande kris, både före och efter det andra världskriget, genomgick internationella centristiska strömningar dramatiska förändringar, splittringar och fusioner. Det är osannolikt att den internationella centrismen – särskilt den som betraktar sig som trotskistisk – kommer att se likadan ut om fem år.» Dessa förvandlingar äger faktiskt redan rum inför våra ögon. I Frankrike och Argentina, två länder som tillsammans innefattar majoriteten av världens självutnämnda trotskister, liksom internationella centrum för de flesta av pretendenterna till titeln »Fjärde internationalen», ökar det politiska och organisatoriska sönderfallet.

Ställda inför denna tilltagande kris och förvirring, kommer tusentals medvetna revolutionärer att ställa sig två frågor: hur hamnade vi i denna situation och vad kan vi göra för att frigöra oss själva och vår organisation? Våra Teser till trotskismens försvar tillhandahåller ett inledande svar på dessa frågor.

I detta dokument undersöker vi den revolutionära politikens nyckelfrågor och beskriver i detalj hur den internationella centrismen har förvanskat, diskrediterat och begravt den revolutionära marxismens paroller och analyser. Genom att producera detta dokument, vill vi uppmuntra debatt och politiskt klargörande mellan oss själva och de organisationer, tendenser och individer som grips av motvilja inför de högercentristiska eller reformistiska krumsprången hos de större självutnämnda revolutionära eller trotskistiska organisationerna världen över.

Dessa teser utgör inte ett program. Vi har producerat ett program, Trotskistiska Manifestet, som ger en rikare och mer djupgående redogörelse för vår politik och våra resolutioner om stalinismens kris ger en detaljerad förklaring av vårt program för politisk revolution. Inte heller är de en direkt motsvarighet till de »11 punkter» kring vilka Trotskij försökte samla vänstercentristiska krafter i »De fyras block» 1933. De är begränsade till de huvudsakliga politiska orsaker som ligger bakom de förtio åren av bruten revolutionär kontinuitet och utvecklandet och mångdubblandet av dem bland epigonerna till Trotskijs Fjärde internationalen.

Dessa skillnader beträffande taktik och strategi är inte sekteristiskt hårklyveri. Var och en av dem är en fråga där den felaktiga metoden har hindrat arbetarstrider världen runt. De följande teserna är utformade för att underlätta fastställandet av överensstämmelser och skillnader gentemot erfarna enskilda militanter liksom med organisationer som försöker bryta med de ruttna traditionerna från alla Hansen, Healy, Mandel, Lambert, Moreno, Lora, Cliff eller Grant.

Teserna är avsedda att tjäna som en väg till att framkalla debatt kring de större »trotskistiska» organisationernas historia, traditioner och praktik, och på så sätt peka ut vägen framåt till ett verkligt revolutionärt svar på fyra årtiondens revolutionära kriser.

Vi koncentrerar oss på de centristiska förvanskningar av det revolutionära programmet som utförts av organisationer under trotskismens fana, därför att »trotskismen» och de olika organisationer som gör anspråk på Fjärde internationalens fana idag i världsskala är den mest spridda och utvecklade formen av centrism, trots deras litenhet och relativa isolering från klasskampen.

Dessutom har deras ytliga likheter med den äkta revolutionära marxismen lett tiotusentals medvetna revolutionärer att ansluta sig till deras led. Olyckligtvis har de där underkastats en regim med programmatisk felskolning och alltför ofta grova byråkratiska deformationer av demokratisk centralism.

Utan tvekan är detta dokument inte komplett. Andra exempel skulle kunna ges, andra ämnen kunde tas upp och andra grupper skulle kunna prövas gentemot den revolutionära måttstock som skisseras här. I denna bemärkelse är detta dokument ett utkast, ett förslag kring vilket den internationella debatten och diskussionen kan centreras.

Vi uppmanar alla de som är överens med den centrala axeln i detta dokument, men har kritik mot ett antal av dess ståndpunkter, att kontakta oss och diskutera med våra sektioner och med vårt internationella centrum. Det är endast genom en sådan debatt, som leder till programmatiskt klargörande och principiellt samgående, som de stalinistiska partiernas skymningstid kan omvandlas till en ny gryning för byggandet av revolutionära kommunistiska (trotskistiska) partier, förenade som ett nytt världsparti för den socialistiska revolutionen.

Teser till trotskismens försvar

1. De degenererade arbetarstaternas sammanbrott, försvagandet av de stalinistiska partierna i de kapitalistiska länderna och de proimperialistiska uppgörelserna i Sydafrika, Mellanöstern och Fjärran östern kommer att få vittgående konsekvenser för världsproletariatet. I Latinamerika och Afrika fortsätter imperialismen sin politik med militariserad demokrati och hårda åtstramningsprogram.

Stalinismens dödskamp har lett till sammanbrott för totalitära diktaturer i Östeuropa och Sovjetunionen. Arbetarklassen har vunnit betydelsefulla demokratiska friheter som ger den bättre möjligheter att tänka, organisera och kämpa. Men tack vare frånvaron av ett revolutionärt ledarskap har den utvecklat demokratiska och till och med prokapitalistiska illusioner.

En rad kontrarevolutionära regeringar har kommit till makten med masstöd, även med massivt stöd från arbetarklassen. Dessa regeringar har igångsatt en rad program för kapitalistiskt återupprättande som angriper såväl arbetarklassens historiska landvinningar som dess omedelbara villkor.

Förutom i f.d. DDR har dessa åtgärder ännu inte resulterat i det slutliga fallet för arbetarstaterna. Arbetarklassens erfarenheter av dessa angrepp och växande desillusionering över borgerlig parlamentarism och marknadsekonomi kommer att prägla den kommande perioden.

Den enda vägen att försvara arbetarnas villkor och rädda de historiska landvinningar som har sitt ursprung i Oktoberrevolutionen är att genomföra en proletär politisk revolution.

Den måste riktas mot de nya restaurationsregeringarna, liksom mot de återstående stalinistiska regimerna. De objektiva villkoren för att lösa den ledarskapskris som plågar de nya arbetarrörelserna i Östeuropa och Sovjetunionen är under utveckling. Revolutionärers uppgift är att med största skyndsamhet inrikta sig på lösandet av krisen för den subjektiva faktorn.

Endast det framgångsrika lösandet av ledarskapskrisen kan öppna vägen till den socialistiska revolutionen i världsskala. Ändå befinner sig de organisationer som gör anspråk på trotskismens fana i grundlig oordning. Några är i hemlighet bestörta över den byråkratiska diktaturens sammanbrott och slår till reträtt mot en grundläggande pessimism, medan de ifrågasätter trotskismens mest grundläggande element (Fjärde internationalens Förenade sekretariat – FS).

Andra är oförmögna att se verkligheten i vitögat och erbjuda något programmatiskt svar till massorna utöver att heja på den existerande rörelsen och den existerande ledningen (Internationella arbetarförbundet, IAF, Fjärde internationalen – Internationellt återuppbyggnadscentrum, Lamberts FI-IÅC, Kommittén för en arbetarinternational, KAI – Militant i Storbritannien, Internationella socialistiska organisationen, ISO – SWP i Storbritannien).

Andra tar sin tillflykt i tidlösa abstrakta socialistiska formler och hoppas att arbetarklassen spontant skall finna vägen till sitt nya ledarskap, som Internationella kommunistiska unionen (IKU – Lutte Ouvrière). Revolutionärer över hela världen är förpliktade att åter gå igenom den revolutionära politikens karaktär och de avgörande lärdomarna av de senaste 50 årens internationella klasskamp. Den första fråga som måste besvaras är hur den trotskistiska rörelsen och Fjärde internationalen urartade och fragmenterades.

2. Fjärde internationalen sjönk definitivt ned i centrism vid den tredje kongressen 1951 och upplöstes som en centraliserad international 1953. Från den tidpunkten upphörde Fjärde internationalen att existera. I dess ställe har federationer med centristiska grupperingar fortsatt att överleva.

Trots vissa sektioners fel och anpassning till borgerlig nationalism, berodde inte Fjärde internationalens sammanbrott på något förräderi gentemot den revolutionära internationalismen under det andra världskriget, utan snarare på desorientering orsakad av krigets utgång och en falsk återanpassning av program och taktik mellan 1948 och 1951.

En rad händelser falsifierade Trotskijs perspektiv och prognos för efterkrigsperioden: segern för de »demokratiska» imperialistiska bourgeoisierna och Kreml-byråkratin i det andra världskriget; kapitalismens störtande i Östeuropa och segern för de kinesiska stalinisterna; och den därpå följande stabiliseringen av kapitalismen.

Fjärde internationalens ledare – Michel Pablo, Ernest Mandel, Pierre Frank, Gerry Healy och James P. Cannon – var oförmögna att korrigera Trotskijs perspektiv och återutveckla programmet för att ta med denna utveckling i beräkningen. I namn av att bevara Trotskijs perspektiv från 1939-40, med sönderfall och sammanbrott för kapitalismen, den borgerliga demokratin och stalinismen, reviderade de Trotskijs strategiska och taktiska metod.

De vidhöll att efterkrigsperspektivet förblev ett perspektiv för omedelbar katastrof. När de heligförklarade Trotskijs felaktiga perspektiv, reviderade de hans mest betydelsefulla programmatiska bidrag. Händelserna föreföll att falsifiera en bokstavlig och dogmatisk tolkning av Trotskijs karakterisering av stalinismen som kontrarevolutionär: hur var det möjligt för Tito och Mao att störta kapitalismen? Den inledande kapitulationen kom 1948 när Internationella sekretariatet, efter splittringen mellan Tito och Stalin, hyllade Tito som centrist och Jugoslavien som en arbetarstat utan behov av någon politisk revolution.

Därefter analyserade FI-ledningen stalinismens byråkratiska störtande av kapitalismen på ett sådant sätt att de gjorde en kvalitativ distinktion mellan större delen av Östeuropa och Jugoslavien och sedan Kina. De förra förklarades som orsakade av den ursprungliga arbetarstatens expansion och medförde därför inget erkännande av en revolutionär roll för stalinismen. Jugoslavien och Kina representerade det verkliga problemet: om stalinismen förblev kontrarevolutionär så kunde de kommunistpartier som ledde revolutionerna i dessa länder inte vara stalinistiska. En teori måste utvecklas för att förklara hur de hade förvandlats.

Pablo och den internationella ledningen uppfattade impressionistiskt det kalla krigets utbrott som att det tredje världskriget och revolutionen närmade sig i kombination med varandra. Fjärde internationalens svaghet var utan betydelse eftersom det revolutionära partiets uppgifter skulle utföras av den objektiva processen.

Den kommande processen med ekonomisk kris, krig och revolution skulle omvandla stalinistiska, socialdemokratiska och småborgerliga nationalistiska partier till centristiska partier förmögna att göra revolutioner och skapa arbetarstater som trots sina deformationer var överlägsna den degenererade sovjetiska staten.

I namn av att undvika sekteristisk isolering, reducerades trotskismens program till en historisk ikon och ersattes av en systematisk anpassning till stalinism, socialdemokrati och småborgerlig eller borgerlig nationalism. Denna centristiska metod kodifierades i huvudteserna och resolutionerna vid den tredje världskongressen 1951 och de framtida ledarna för de större centristiska strömningarna anslöt sig till dessa ståndpunkter.

Kort efter kongressen prövades den nya centristiska linjen i den bolivianska revolutionens eld. Den bolivianska sektionen, POR, som hade ett betydande inflytande bland det strategiskt viktiga gruvproletariatet, stödde installerandet av den borgerliga nationalistiska MNR-regeringen. Med hänsyn till Fjärde internationalens obetydliga storlek, var detta ett förräderi som liknar Kominterns stöd till Chiang Kaishek under den kinesiska revolutionen 1926-28. Ändå motsatte sig ingen sektion inom Fjärde internationalen detta förräderi.

FI splittrades eller fragmenterades inte på grund av dessa händelser och inte heller på grund av en försenad men principiell kamp mot revisionismen. Konflikter uppstod ur det logiska genomförandet av den taktik som sammanhängde med påtryckningarna på stalinister, socialdemokrater och nationalister: entrism av ett särskilt slag (sui generis).

Till skillnad från Trotskijs »franska vändning» krävde denna taktik att sektionerna gick in i stalinistiska, socialdemokratiska och »småborgerliga» nationalistiska partier och skapade »centristiska strömningar» med en centristisk politik, inte revolutionära fraktioner.

Det var inte denna metod i sig som framkallade motstånd. Det var snarare utsikterna till och rädslan för inträde i stalinistiska partier hos de sektioner som redan hade anpassat sig till fackföreningsbyråkratier och till socialdemokratiska eller till och med borgerligt nationalistiska partier.

Revolten från Bleibtreus, Cannons, Healys, Nahuel Morenos och Pierre Lamberts »Internationella kommittén» var ödesdigert bristfällig. Den byggde i sina grundvalar in den centristiska metoden i ståndpunkterna från 1951 visavi stalinismen och andra fientliga klasskrafter. Dessutom knuffade SWP in IK-grupperna i att överge Fjärde internationalen innan dess fjärde kongress, vilket återspeglade en djup nationellt centrerad och federal inställning till hela frågan om internationalen.

IK misslyckades med att fördjupa sin partiella kritik till en revolutionär analys. Den nöjde sig med att angripa »pablismen». Den vägrade bestämt att återupprätta en demokratisk centralistisk och trotskistisk international i motsättning till Pablos och Mandels pseudo-FI.

Medan IS var stalinofila var IK stalinofobiska. I Latinamerika likviderade IK sin organisation i den nationella bourgeoisins krafter. I Argentina bedrev exempelvis Moreno till och med en mer högerinriktad politik än IS-representanten Juan Posadas. Den revolutionära kontinuitetens tråd bröts.

FI existerar inte längre och har inte existerat under mer än en tredjedel av ett århundrade. Vi avvisar åsikten att den existerar som något slags mystisk essens genom sina fragment, eller att dagens stridande centristiska federationer utgör en »trotskistisk familj» eller en »världstrotskistisk rörelse».

Likaså avvisar vi den nationellt isolationistiska metoden att FI inte skulle ha byggts, var en vild chansning och att internationaler bara kan byggas genom att federera »starka nationella sektioner» (ISO, IKU). Vi avvisar uppfattningen att »Fjärde internationalen» är i kris därför att den inte är tillräckligt proletär, som Lutte Ouvrière hävdar.

Vi avvisar också det vulgärsociologiska påståendet från Ramos (PORE i Spanien), som förklarade Fjärde internationalen »återuppbyggd» 1976 (den fragmenterades därefter och upplöste sig själv) och som idag vill återförena vad man kallar för de »proletära» fragmenten av Fjärde internationalen (Morenos PST, Guillermo Loras POR, Jorge Altamiras Partido Obrero) mot de småborgerliga elementen (Mandel och FS). Denna arbetarromantik återspeglar en opportunistisk pragmatism och förakt för en oförsonlig revolutionär kamp för teori, program och principer.

3. Nyckelfrågan vid revolutionär omgruppering är frågan om det revolutionära programmet.

Beträffande internationalen, liksom i fråga om partier, står vi fast vid Trotskijs uppmaning: »programmet först»! Ett internationellt världsparti för social revolution måste och kan i vår epok bara byggas på grundval av ett internationellt program.

Trotskijs övergångsprogram grundades på lärdomarna av de omedelbart föregående årtiondena och erfarenheterna av den ryska revolutionen och det revolutionära Komintern. Förutom detta metodologiska framsteg utsträcktes det marxistiska programmet till att täcka den nya uppgiften med att bekämpa den byråkratiska degenereringen av en arbetarstat. Övergångsprogrammetkombinerade perspektiv och program, strategi och taktik till ett revolutionärt helt.

Mer än femtio år senare behöver vårt program utvidgas och vidareutvecklas med hjälp av den grundläggande metoden och doktrinen i 1938 års dokument. Bara hopplösa sekterister eller cyniska opportunister kan vidhålla att ett program som skrevs för mer än ett halvt sekel sedan kan vara tillräckligt för att vägleda oss i alla dagens förhållanden.

Finns det inga lärdomar att dra av stalinismens massiva expansion och dess dödskamp? Har omvandlingen av kolonialimperierna till fyra årtiondens halvkolonialt system inget att lära oss? Skapar inte framväxten av massrörelser bland de socialt förtryckta nya problem och nya möjligheter?

Vi motsätter oss revideringar av Övergångsprogrammets grundläggande metod och krav, liksom dess förvandling till en uppsättning abstrakta principer som inte har någon tillämpning i klasskampen.

Lenin byggde inte Tredje internationalen enbart på grundval av Kommunistiska manifestet och Leo Trotskij grundade inte Fjärde internationalen bara på grundval av Kominterns fyra första kongresser. Dessa riktiga och väsentliga dokument var inte längre tillräckliga för att förklara de nya fenomenen eller välja ut och träna nya kadrer och sektioner. Nya program måste utarbetas.

Trots formell anslutning till Övergångsprogrammet har Trotskijs epigoner i sin praktik helt och hållet reviderat det. FS- och IK-traditionerna tryckte om Övergångsprogrammet, men använde aldrig dess metod och krav.

Andra tendenser (ISO, IKU) övergav det helt enkelt och avvisade en del av dess hörnstenar (övergångskrav, enhetsfronten eller de degenererade arbetarstaternas klasskaraktär, etc) och återvände till en karikatyr av det tidiga 1900-talets ekonomism och spontanism.

Det nödvändiga ledarskapet (nationellt och internationellt) kommer att smidas i kampen för att utveckla ett sådant internationellt revolutionärt program och vinna massorna för det.

Ett sådant ledarskap är avgörande för grundandet av en demokratiskt centralistisk revolutionär international. För att återupprätta en verklig metodologisk kontinuitet med Trotskijs Fjärde internationalen krävs en kritik av de fel och brott som begåtts av hans epigoner sedan 1951, inte för att jaga historiska kuriosa, utan för att sådana fel ska kunna undvikas och hela den ruttna metoden ryckas upp med rötterna.

4. I den imperialistiska epoken kan inga av den borgerliga revolutionens grundläggande uppgifter lösas i enlighet med de arbetande massornas historiska intressen annat än under proletariatets ledning.

Proletariatet kan inte inskränka sin klasskamp till ett »demokratiskt» stadium som innefattar lösandet av den agrara frågan, upphävandet av nationellt förtryck eller nationell splittring och uppnåendet av fulla demokratiska fri- och rättigheter. Bara upprättandet av en proletär diktatur i allians med alla förtryckta klasser och skikt kan garantera att dessa frågor blir lösta.

Parollen om »proletariatets och böndernas demokratiska diktatur» är föråldrad. Dess återupplivande av »vänsterstalinister» eller före detta »trotskister» (SWP i USA) förbereder endast en mensjevikisk snara åt arbetarklassen. Den objektiva nödvändigheten av revolutionen i permanens måste emellertid översättas till en medveten strategi av det proletära partiet.

Centristiska trotskister inom både IS- (Pablo, Mandel) och IK- (Healy, SWP-USA, Lambert, Moreno) traditionerna har förvandlat den permanenta revolutionen till en objektiv process som använder skiftande ledarskap – stalinistiska, småborgerliga nationalistiska eller centristiska – för att uppnå sina mål. Det oundvikliga resultatet har varit det proletära avantgardets kapitulation inför främmande klasskrafter.

Under kampens alla faser måste kampen föras för det revolutionära partiets politiska och organisatoriska självständighet gentemot borgerlig och småborgerlig nationalism.

Erfarenheterna av Kuomintang och alla efterföljande borgerliga nationalistiska partier och fronter i de halvkoloniala och koloniala länderna har visat den absoluta nödvändigheten av det revolutionära partiet och dess fullständiga organisatoriska och politiska självständighet gentemot alla former av borgerlig och småborgerlig nationalism.

Vi fördömer som principlöst det politiska stöd som getts till sådana rörelser av det centristiska FI. Internationalen som helhet gjorde detta i förhållande till MNR under den bolivianska revolutionen 1952 och därefter upprepade de olika centristiska fragmenten denna metod; således kapitulerade IS i Algeriet inför FLN och IK inför MNA. Under 1950-talet lät sig IK-sektionerna assimileras av peronismen i Argentina och belaundismen i Peru.

FS har gjort liknande anpassningar: i Kuba i förhållande till castristerna, i El Salvador (FMNL), i Iran (Khomeini), i Grenada (NJM) och i Irland (IRA). Healyiterna använde samma metod för att anpassa sig till PLO, Khomeini, Khadaffi och baathpartierna. FS, IAF, IK och FI-IÅC svansade alla efter och anpassade sig till FSLN.

5. Det proletära avantgardet måste söka enhet i handling med småborgerliga eller till och med borgerliga krafter, när eller där dessa befinner sig i verklig kamp mot imperialismens militära, politiska eller ekonomiska förtryck och utsugning av de halvkoloniala och koloniala länderna.

Så länge imperialismen stöder eller efter egna önskemål installerar regimer i de halvkoloniala länderna och ekonomiskt exploaterar dem, kommer breda skikt av ickeproletära klasser – bönderna och städernas småbourgeoisi – att drivas in i kamp kring paroller om nationalism och demokrati.

Till och med delar av de inhemska utsugarklasserna och deras militära och ideologiska representanter kan vid vissa tillfällen drivas att motsätta sig den ena eller andra handlingen från imperialismen, trots det faktum att dessa klasser i allmänhet uppträder som agenter för imperialismen inom sina respektive länder.

När strider bryter ut mellan dessa nationalistiska krafter och imperialismen eller dess lokala agenter kan proletariatet inte förbli neutralt, det måste delta i och ta initiativet till gemensam kamp mot imperialismen. På samma gång måste proletariatet bevara sitt absoluta klassoberoende – iakttagande principen »marschera åtskilt – slå gemensamt».

Den leninistiska ståndpunkten om »ovillkorligt men kritiskt stöd» innebär ovillkorligt stöd till alla de som kämpar mot imperialismen kombinerat med plikten att politiskt bekämpa dessa rörelsers övergripande strategi och kampmetoder.

Vi försvarar den taktik som användes av Lenin, Trotskij och det revolutionära Komintern – den antiimperialistiska enhetsfronten. Vi avvisar den opportunistiska förvanskningen av denna taktik som syftar till att skapa folkfronter med den »antiimperialistiska» bourgeoisin ända till och inbegripet bildandet av »folkliga» eller borgerligt demokratiska regeringar.

Denna förvanskning är inte bara typisk för stalinisterna, utan också för olika »trotskistiska» fragment. Alla FI-grupperna i Bolivia stödde t.ex. samregerande mellan COB och MNR 1952, CODEP 1965-66 och FRA 1971-72. Vi avvisar föreställningen om ett strategiskt block med den nationella bourgeoisin i kolonier och halvkolonier.

Partido Obrero (Altamira) i Argentina uppmanar till uppställandet av en gemensam presidentkandidat och valplattform med öppet borgerliga krafter. FI-IK erbjuder valstöd till borgerliga krafter och uppmanar dem att bilda en regering och inställa betalningarna av utlandsskulden. Enad handling får inte bli en förevändning för sammanblandning av program.

Proletariatet kan aldrig ge politiskt stöd till eller ställa upp som mål att installera en borgerlig regering. Det får aldrig avsvära sig målet att upprätta sitt eget klassherravälde. Taktiska allianser får inte bli strategiska, dvs folkfronter. Arbetarklassen måste avvisa nationalismens och populismens (sun yat-senism, arabisk nationalism, islamisk fundamentalism, sandinism etc) bedrägliga paroller och ideologi.

Svaret på centristernas övergivande av en elementär klasståndpunkt är inte att avvisa taktiken med den antiimperialistiska enhetsfronten. Sekteristiskt avvisande av den antiimperialistiska enhetsfronten är i allmänhet den andra sidan av myntet hos opportunistiska eller proimperialistiska ståndpunkter.

internationella Spartakist-tendensen (iSt – idag Internationella kommunistiska förbundet – IKF) och dess avspjälkade grupper vägrade att stöda Argentina eller Iran när dessa länder befann sig i krig med imperialismen eller dess nickedockor.

Samtidigt hyser iSt illusioner om den nicaraguanska statens ickeborgerliga karaktär. IAF:s kritik av den antiimperialistiska enhetsfronten är bara en ortodox täckmantel för dess eget deltagande i demokratiska fronter eller folkfronter, eller ännu värre inträde i öppet borgerliga partier (peronismen eller belaundismen).

6. I alla antiimperialistiska strider har vi ett klart perspektiv med kamp för en arbetar- och bonderegering: en antikapitalistisk regering baserad på arbetarråd och -miliser. En beslutsam kamp är nödvändig mot opportunistiska förvanskningar av parollerna om »arbetarregering» och »arbetar- och bonderegering».

Den enda arbetar- och bonderegering som det är möjligt för kommunister att ge politiskt stöd till eller under vissa omständigheter delta i, är en som uppkommer ur en period av segerrika masstrider och baseras på arbetarklassens och böndernas kamporgan. Det måste vara en regering som är förpliktad till att försvara arbetarorganisationerna och lösa den politiska och ekonomiska krisen på bourgeoisins bekostnad.

Det mest elementära programmet för en sådan regering måste bestå i att beväpna proletariatet, avväpna de kontrarevolutionära borgerliga organisationerna, expropriera alla kapitalister som saboterar produktionen, införa arbetarnas övervakning av produktionen och försäkra sig om att skattebördan drabbar de rika och inte arbetarna och bönderna. Den måste aktivt stöda arbetarnas och böndernas kamp internationellt och försöka sprida revolutionen.

Vi avvisar uppfattningen att en arbetar- och bonderegering åtskild från en regering med revolutionär bolsjevikisk majoritet är ett nödvändigt eller oundvikligt stadium på vägen till den proletära diktaturen. De exceptionella omständigheter i vilka vänsterreformistiska eller centristiska krafter kan tvingas installera en regering oberoende av bourgeoisin, som en övergång till den proletära diktaturen, innebär inte att vi uppställer ett sådant mål som höjdpunkten av vårt program. En sådan regering kommer, om den inte snabbt ersätts av en kommunistiskt ledd administration, antingen själv röra sig åt höger och angripa arbetarklassen eller falla offer för angrepp från kontrarevolutionära krafter.

Vi avvisar även identifieringen av arbetarregeringsparollen med maningen till bildandet av en regering med reformistiska partier eller fackföreningar. Även om det är legitimt att mana massorna att pröva de reformistiska ledarna i regeringsställning, förklarar vi alltid att en sådan regering skulle vara borgerlig i sin politik och sina handlingar. Centrister har felaktigt hävdat att en vanlig parlamentarisk administration kan genomföra en socialistisk politik (FI-IÅC, healyismen, KAI) eller att fackföreningsorgan kan skapa en proletär diktatur (»COB eller Solidarnosc till makten» i Bolivia respektive Polen, som de framförts av POR-Lora eller IAF).

I revolutionära situationer där det existerar massorganisationer för arbetarklassen är det nödvändigt att uppmana dem och mobilisera arbetarna för att tvinga dem att ta makten. Men samtidigt måste vi avslöja deras kontrarevolutionära program, tillkännage att vi kommer att utgöra en opposition och göra klart att vårt »stöd» är begränsat till att försvara dem mot reaktionen.

Vi avvisar IAF:s användning av uppmaningen till att bilda folkfrontsregeringar utan kapitalister (dvs IU i Argentina eller FSLN) som en synonym för arbetar- och bonderegeringen. Vi avvisar uppmaningen att skapa borgerliga »vänsterregeringar» (FI-IÅC), eller regeringar baserade på en kapitalistisk konstituerande församling (FS, IAF, FI-IÅC i Peru 1978). Vi avvisar också IAF:s maning till en regering av »Comando del No» med Patricio Alwyn i Chile. Vi fördömer varje uppmaning till bildandet av regeringar som inte är arbetarregeringar.

Vi kämpar för störtandet av hela kapitalistklassen. Vi kan inte förbinda vår uppmaning till störtandet av en särskild regering eller borgerlig president till formerandet av en ny borgerlig regering. I Peru vill FI-IÅC ersätta Fujimori med en ny regering ur ett parlament dominerat av nyliberaler. I Argentina vill IAF ersätta presidenten med en kandidat ur den borgerliga kongressen.

Vi fördömer inträdet av arbetarministrar i varje borgerlig regering. Det är omöjligt att förändra den borgerliga statens karaktär genom att sätta in ministrar i en borgerlig regering.

Vi fördömer Loras försök att gå med i de borgerligt nationalistiska regeringarna i Bolivia 1952 och under 1970-talet, Politica Obreras maning till en peronistisk arbetarregering vid sidan av Camporas presidentämbete 1973, etc.

Vi avvisar helt och hållet karakteriseringen av en regering som öppet åtagit sig att försvara »blandekonomisk» kapitalism och som angriper arbetarorganisationerna och strejkrätten, som revolutionära arbetar- och bonderegeringar. Vi avvisar således FS:s betecknande av sandinistregeringen som en »proletär diktatur».

En sådan karakterisering är både absurd och reaktionär. Till och med efter överförandet av makten till Violeta Chamorros högerregering vid valen 1990, fortsätter FS att upprätthålla denna absurda fiktion eftersom sandinisterna fortsätter att kontrollera arméns överkommando. FS tycks ovetande om att general Ortega har förklarat sin lojalitet med UNO-regeringen och angripit de som kämpar för att bevara landvinningarna från revolutionen 1979.

7. Det är nödvändigt att mobilisera massorna under övergångsparoller och omedelbara krav som överensstämmer med den konkreta situationen i varje land.

Övergångsprogrammet består av en sammanlänkad rad med krav som i sin helhet utgör ett öppet och direkt ifrågasättande av det kapitalistiska väldet. Dessa krav utgår ifrån massornas grundläggande objektiva behov. Deras giltighet är inte beroende av huruvida de accepteras av massornas reformistiska medvetande, inte heller blir de ogiltiga om kapitalisterna eller byråkraterna tvingas gå med på dem.

Övergångskrav strävar efter att organisera massorna oberoende av bourgeoisins öppna politiska representanter och deras reformistiska agenter inom arbetarbyråkratin. Varje övergångskrav förkroppsligar en kamp för något element av direkt arbetarkontroll över kapitalisterna eller den stalinistiska byråkratin.

Övergångskrav är både medlen för övergång från dagens omedelbara strider till ett revolutionärt angrepp på hela den kapitalistiska regimen eller byråkratiska diktaturen och medel för att skola och organisera arbetarna i de uppgifter som själva övergången till socialismen ställer.

Men revolutionärer är inte sekterister: vi kämpar för minimikrav och i varje partiell strid är vi de mest beslutsamma och noggranna taktikerna och organisatörerna. Vi står i frontlinjen vid varje strid som förs av arbetarklassen, oavsett hur partiell den är; det skulle vara felaktigt att ställa övergångsprogrammet i motsats till massornas existerande strider.

Det är en centristisk förvanskning av övergångsprogrammet att separera enskilda krav från det sammanlänkade systemet och framställa dem som nödtorftigt kamouflerade och isolerade fackliga krav. På samma sätt är varje försök att presentera övergångskrav som »strukturreformer» (FS) av kapitalismen grovt opportunistiskt.

Vi avvisar KAI:s metod som inför arbetarklassen framställer övergångskrav som bra reformer uppnåeliga under kapitalismen, men som vid sina egna mötens ostördhet förklarar att om dessa krav uppnås så kommer kapitalismen att störtas. Vi avvisar den centristiska förvanskningen av arbetarkontrollelementet i övergångskrav till scheman för medbestämmande (arbetarkooperativ, Pablos autogestion, Loras majoritetsmedbestämmande, arbetarplaner enligt den modell som framfördes av FS för Lucas-fabriken i Storbritannien).

Vi motsätter oss den ultimatism, av samma slag som stalinismens tredje period, som utmärkte SLL/WRP och POR (Lora). Centrismen behandlar programmet som en låda med trick som de kan använda på arbetarklassen för att hjälpa till att bygga sekten.

Taktik åtskils från principer. Principer blir dogmer och taktik blir opportunistisk anpassning till främmande klasskrafter och deras program. Själva syftet med övergångskrav är att mobilisera massorna mot kapitalismen. Det revolutionära avantgardets uppgift är därför att använda särskilda krav i massornas omedelbara kamp inom ramen för en kamp för programmet i sin helhet.

8. Där de härskande klasserna försöker förneka massornas demokratiska krav mobiliserar vi kring revolutionärt demokratiska krav.

Övergångskrav måste alltid kompletteras med revolutionärt demokratiska krav när det gäller kamp mot rester av förkapitalistiska jordförhållanden, mot nationellt förtryck eller olika slags öppet proimperialistiska diktaturer (bonapartism – både militär och civil, fascism och alla antidemokratiska metoder för styre inom parlamentariska demokratier). De viktigaste revolutionärt demokratiska kraven innefattar stöd till kampen för demokrati, den konstituerande församlingen, pressfrihet, fackliga rättigheter eller andra slags demokratiska krav.

Revolutionärt demokratiska krav behåller sin fulla kraft även gentemot vänsterbonapartistiska regimer (t.ex. FSLN, Velasco, Nasser), överallt där dessa regimer begränsar organisations och handlingsfriheten för arbetarklassen och den progressiva småbourgeoisin.

Vi avvisar den metod som ser kampen för demokratiska krav som synonym med kampen för arbetarmakt. Denna metod framställer uppnåendet av en demokratisk konstituerande församling som den strategiska vägen till att upprätta en arbetar- och bonderegering (FI-IÅC, FS och IAF i Peru 1978-80; FI-IÅC världen över idag).

9. Den paroll som kröner programmet med övergångskrav är maningen till bildande av sovjeter.

Arbetarråd drar in representanter för alla de grupper och skikt som kämpar för revolutionen och samordnar dessa gruppers kamp. De är klasskampens högsta organisationsform och arbetarmaktens embryonala organ. Kampen för arbetarråd och arbetar- och bonderåd förblir en central uppgift i revolutionära situationer.

De måste dra in det organiserade proletariatet och de förtryckta skikten – de arbetslösa, halvproletariatet och den utblottade småbourgeoisin, kvinnliga arbetare och hemmafruar, slumorganisationer och hyresgästgrupper, bondeorganisationer, fattigbönder och jordbruksarbetare liksom de meniga soldaterna.

De måste organiseras på grundval av den bredaste demokrati med fullständig frihet för alla partier som åtnjuter de arbetande massornas stöd med undantag för öppet fascistiska partier. Under en öppen konflikt med klassfienden skulle vi föreslå uteslutning av de partier eller delegater som hånar eller saboterar arbetarrådens beslut och de som aktivt är inbegripna i spioneri och andra kontrarevolutionära aktiviteter.

Där det existerar andra embryonala former av proletär statsmakt som kan omfatta massan av utsugna och förtryckta (t.ex. fabrikskommittéerna i Tyskland 1923) ställer vi inte byggandet av arbetarråd i motsättning därtill. Snarare strävar vi efter att utvidga dessa embryonala former till verkliga arbetarråd, som självförvaltnings- och Solidarnosc-kommittéerna i Polen 1981 eller de fackliga baskommittéerna i Bolivia 1985.

Försök att finna substitut för arbetarråd eller arbetar- och bonderåd leder oundvikligen till kapitulation inför främmande klasskrafter (t.ex. anpassade sig FS i Polen 1981 till Solidarnosc och dess parlamentariska andrakammarillusioner; de hade tidigare gjort en likadan anpassning till MFA i Portugal 1974-75). Vi avvisar ståndpunkten att »folkliga maktorgan» kan bli substitut för arbetar- och bonderåd där dessa organ är nödtorftigt maskerade, maktlösa transmissionsremmar för vänsterbonapartistiska regimer – t.ex. Nicaraguas CDS och Grenadas kommunråd (1979-83), där de är baserade på delegater som nominerats av fackföreningsfederationerna (den bolivianska folkförsamlingen 1971) eller är byråkratiserade och har begränsat masstöd (det peruanska ANP).

Vi avvisar klassificeringen av primärt fackliga organisationer som substitut för arbetarråd (Solidarnosc och COB i Bolivia utanför den revolutionära situationen 1952).

Klassificeringen av existerande byråkratiserade fackliga organ som arbetarråd har använts av IAF, FI-IÅC, Politica Obrera och POR (Lora/Altamira) som en väg att undvika kampen för arbetarråd och slippa konfrontera de reformistiska fackföreningsledarna.

Vi avvisar idén att »folkliga församlingar» bestående av delegater valda av fackföreningsbyråkratin eller cabildos, helt dominerade av dem eller av representanter för borgerliga eller småborgerliga partier kan karakteriseras som arbetarråd. Endast organ valda av arbetarna, bönderna och de fattiga i städerna på basplanet förtjänar denna karakterisering.

1971 gjorde POR (Lora), lambertisterna, Politica Obrera (Altamira) och Varga alla en sådan anpassning till den bolivianska folkförsamlingen. (Varga kallade den för det första arbetarrådet i Latinamerika.) FS, IAF och FI-IÅC karakteriserade den peruanska nationalförsamlingen som embryot till en ny stat och krävde att all makt skulle överföras till den. Om dessa organ inte bara helt enkelt är en byråkratisk avledning, kräver revolutionärer att de förvandlas till arbetarråd genom val i basförsamlingar, att deras delegater görs ansvariga och omedelbart avsättbara av sina väljare, att de bildar beväpnade arbetarmiliser etc.

10. Vi försvarar den leninistiska-trotskistiska strategin för väpnat uppror. Detta är den enda väg längs vilken arbetarklassen kan ta makten genom sina råd. För att upproret skall vara framgångsrikt måste det revolutionära partiet vinna stöd från bönderna, städernas fattiga och de meniga inom armén. Vi avvisar gerillakrig som en strategi.

Den enda vägen att besegra den borgerliga armén är att driva på klasskampen mellan de meniga soldaterna och de stamanställda och officerskåren. Vi kämpar för politiska och fackliga rättigheter inom armén och poliskåren, med målet att skapa soldatråd allierade med arbetarrörelsen. Vi avvisar det politiska stöd som getts till vänsterbonapartistiska kuppmakare av Posadas, FS och Lora. Vi avvisar POR (Lora):s nuvarande politik som syftar till att vinna en hel sektor av officerskåren genom att kräva högre löner för officerare, »nationalisering» av armén och återskapandet av de »verkliga nationella gränserna» (dvs återställandet av tidigare annexioner av grannländer).

Vi kämpar för arbetarnas, fattigböndernas och småbourgeoisins miliser. Dessa kan växa fram ur strejkvakter eller kommittéer för självförsvar mot statsrepression eller mot storskalig kriminell aktivitet. Vi måste motsätta oss alla försök av den borgerliga staten att inskränka sådana miliser eller integrera dem i staten. De måste stå under demokratisk kontroll av och ha sitt mandat från basförsamlingar och utökas och centraliseras på regional och nationell nivå.

Trotskister tillbakavisar gerillakrig som strategi därför att den politiskt och fysiskt isolerar de revolutionära kämparna från proletariatet. Dess metoder – koncentration av betydande styrkor i landsbygds- eller stadsgerillakrig – kan arbetarklassens massa inte delta i.

Dessa metoder urartar lätt till banditverksamhet på landsbygden och individuell terrorism i städerna. De uppträder objektivt som en provokation och ger den borgerliga staten en förevändning att krossa de proletära massorganisationerna. En del gerillaorganisationer, särskilt av det stalinistiska slaget (t.ex. Sendero Luminoso), har använt avrättningar och terror mot ledarna för arbetarorganisationer under förevändning att bekämpa reformismen.

Medan trotskister måste försvara småborgerliga revolutionärer gentemot borgerlig statsrepression och själva taktiskt kan använda gerillaoperationer under omständigheter där de understöder och inte står i motsättning till arbetarklassens masstrider och väpnade miliser, tillbakavisar vi fullständigt den bankrutta gerillastrategin i alla dess varianter.

Alla gerillabaserade arméer har haft sina huvudrötter i andra klasser än proletariatet. Resultaten av deras strider har varit många och skiftande, men ingen har resulterat i skapandet av en frisk arbetarstat baserad på arbetarråd. Några – t.ex. det colombianska M-19 – har kompromissat med och kapitulerat inför bourgeoisin.

Andra rörelser har lett till blodig katastrof för massorna i städerna och på landsbygden (Malaya under 1950-talet, Indonesien 1966, olika länder i Sydamerika under perioden från 1960-talet till 1980-talet, Kampuchea 1974-79). Åter andra har skapat bonapartistiskt nationalistiska regimer som senare blev proimperialistiska (Algeriet, Angola). Under exceptionella omständigheter (Kina, Vietnam, Kuba) har de resulterat i skapandet av en degenererad arbetarstat där arbetarklassen inte innehar den politiska makten.

Den guevaraistiska uppfattningen strävar efter att ersätta arbetarpartiet, arbetarråden och miliserna med en beväpnad småborgerlig elit (foco).

Den maoistiska strategin för »folkkrig» strävar efter att undertrycka självständigheten i arbetarklassens kamp och underordna den bönderna och binda den till ett stalinistiskt demokratiskt stadium. Båda dessa strategier syftar till bildandet av folkfronter och strävar att dela regeringsmakten med en flygel av bourgeoisin.

Vissa castristiska grupper har använt gerillakrig för att själva vinna en plats i det borgerliga politiska livet (FMLN, ELN, FARC). Trots dess extremt sekteristiska radikalism, är Sendero Luminosos strategi knuten till projektet med en allians med inhemska kapitalister, särskilt i de områden där coca odlas.

Trots vårt principiella motstånd mot gerillastrategin fördömer vi varje stöd till borgerliga repressiva åtgärder, såsom IAF:s kondoleansbrev till officerare »mördade» av gerillan under intagandet av Tablada-barrackerna i Argentina 1989, eller FS-ledaren Socorro Ramirez inblandning i regeringens »fredskommission» som användes som kamouflage för massakern på gerillastyrkor när de inte kapitulerade omedelbart.

Vi fördömer FS:s kapitulation inför denna gerillistiska tendens, särskilt i Latinamerika under 1960- och 1970-talet, och i IK:s latinamerikanska sektioner i början av 1960-talet. Vi fördömer FS:s fortsatta tvetydighet i denna fråga, dvs dess faktiska godkännande av ANC:s, filippinska kommunistpartiets, IRA:s, ETA:s och andras gerillastrategier.

11. Vi är för systematiskt kommunistiskt fraktionsarbete i de proletära massorganisationerna, särskilt fackföreningarna. Vi bekräftar att det också är nödvändigt att tillämpa taktiken med arbetarnas enhetsfront inom fackföreningarna med målet att omvandla dem till revolutionära instrument i kampen mot kapitalismen. Vi argumenterar för en facklig basrörelse mot byråkratin på grundval av handlingsprogram som tar sin utgångspunkt i arbetarklassens aktuella uppgifter.

Fackföreningsbyråkratin är en priviligierad kast som medlar och förhandlar inom kapitalismens ramar. Under den imperialistiska epoken förvandlas den i ökad utsträckning till en ekonomisk polisstyrka för att övervaka arbetarklassen.

Vi är för uppbygget av kämpande allianser mellan basmilitanter för att kasta ut de reformistiska byråkraterna i kampen för att demokratisera fackföreningarna, göra dem till kämpande industrifackföreningar och förena dem i en enda stor landsorganisation. Kommunister måste kämpa för revolutionärt ledarskap med det uttalade målet att omvandla fackföreningarna till kamporgan mot kapitalismen.

Vi avvisar taktiken att bygga organisationer som primärt uppträder som valmaskiner för vänsterpratande kandidater men misslyckas med att omvandla själva facken till verkliga kamporgan (FS), eller att gömma sig inom fackföreningarna och vinna ledande positioner utan att att kämpa för eller ens avslöja sin »trotskistiska» politik (PCI-Lambert).

Vi avvisar byggandet av »klasskampsvänsterflyglar» vilka primärt syftar till att vinna över »vänsterbyråkrater» genom att hålla tillbaka kritik av deras vacklan, fel och förräderier.

Vi avvisar den syndikalistiska attityden till basrörelser som svansar efter arbetarnas omedelbara krav och avvisar nyckeluppgiften att mobilisera medlemmarna för kamp kring övergångskrav och under kommunisternas ledning.

I facken och på arbetsplatserna kämpar vi för arbetarkontroll över produktionsprocessen och mot kapitalisternas strävan att driva produktionen i sitt intresse. Arbetsplatsorganisationer, inklusive fabrikskommittéer, har en vital roll att spela i denna kamp.

Men vi avvisar också att på syndikalistiskt manér ställa baskommittéer i motsättning till nationella fackföreningar som sådana eller mot centraliserad ledning i fackföreningarna. En sådan ståndpunkt har intagits av en del »trotskister», särskilt i förhållande till samordningskommittéerna (Coordinations) i Frankrike och COBrörelsen i Italien.

Vi avvisar varje återklang av stalinisternas politik under den tredje perioden att bilda röda fackföreningar med minoriteten av militanta eller revolutionära arbetare. Lutte Ouvrières föregångare antog denna linje efter Renaultstrejken 1947; idag tenderar de att sätta upp sina egna lokala och till och med nationella strejkkommittéer och sätta dem i motsatsställning till fackföreningarna (järnvägsstrejken 1987, sjukhusstrejken 1988).

Kommunister måste stå för bibehållandet av facklig enhet för att inte uteslutas från massan av reformistiska arbetare av byråkratin. Om arbetarnas demokratiskt valda ledare utesluts av de reformistiska byråkraterna för att ha lett kampen är vi naturligtvis för att fackliga avdelningar motsätter sig ledarna ända till och inbegripet bildandet av en ny fackförening.

Men vi försvarar oss mot reformisternas anklagelse om att ha splittrat fackföreningens styrka genom att föreslå enhet i handling och återförening av fackföreningarna på en demokratisk grund.

12. Folkfronten innebär övergivandet av arbetarklassens intressen och dess kampförmåga till förmån för bourgeoisins intressen. Långt ifrån att bekämpa fascism eller reaktion berövar den i stället proletariatet kraft.

Stalinistiska och socialdemokratiska partier är beredda att bilda valpakter eller regeringskoalitioner med öppet borgerliga partier. Stalinismen systematiserade denna politik i folkfrontens strategi. »Denna snara kring proletariatets hals» är förödande i alla situationer och alldeles särskilt i en förrevolutionär eller revolutionär situation (Frankrike 1936, Spanien 1936-39, Chile 1973 etc).

Revolutionärer får inte ge något politiskt stöd till en folkfront utan måste kämpa inom arbetarnas massorganisationer för en brytning med bourgeoisin och alla dess partier. Revolutionärer måste använda arbetarenhetsfrontens taktik för att underlätta uppbrytandet av »folkfronten» med bourgeoisin. Det kan göra det nödvändigt att gå in i en folkfronts massbasorgan och kämpa för de borgerliga partiernas uteslutning. Vi avvisar emellertid revolutionära organisationers inträde i de borgerliga partierna.

Enbart fasthet vad gäller principer men flexibilitet i taktiken kan förhindra anpassning eller självisolering. Vi försvarar alla massornas demokratiska rättigheter gentemot militära, bonapartistiska eller fascistiska statskupper.

Där en »antiimperialistisk» regim befinner sig under attack från den proimperialistiska militären, blir en temporär enhetsfront med krafter som stöder den nödvändig om inte arbetarklassen står inför en situation med omedelbart maktövertagande.

Under sådana omständigheter, inför en omedelbar kupp, agiterar vi inte för det omedelbara störtandet av sådana regeringar, samtidigt som vi framhärdar i den strategiska nödvändigheten därav. Denna taktik får dock inte, som bolsjevikerna visade i förhållande till Kornilovkuppen, på något sätt ge uttryck för förtroende eller politiskt stöd för sådana regeringar eller övergivandet av kampen för en arbetar- och bonderegering.

13. Fascismen är inte vilken som helst form av borgerlig reaktion, militärregim eller bonapartistisk regim. Det är en rörelse inom de plebejiska klasserna, den reaktionära småbourgeoisin och trasproletariatet, som drivits till ursinne av en djup och utdragen politisk och ekonomisk kris inom kapitalismen och proletariatets oförmåga att lösa den på grund av dess reformistiska eller centristiska missledare. Denna rörelse används av bourgeoisin för att krossa arbetarrörelsen och atomisera proletariatet.

Svaret på fascismen är inte en separat kamp eller ett separat stadium med »antifascism» eller »försvar av demokratin». Revolutionärer måste försvara massornas demokratiska rättigheter men inte bourgeoisins »demokratiska rätt» att utsuga arbetarna.

Det enda strategiska svaret på fascismen är bourgeoisins störtande och upprättandet av en proletär diktatur. Den antifascistiska kampen kan och måste bli början till en oavbruten kamp för arbetarmakt.

Revolutionärer måste alltid hävda: ingen plattform för fascister. Det är varken möjligt eller tillåtet att föra en dialog med fascismen. Fascismen hotar arbetarorganisationernas själva existens. Vi måste förklara vikten av att krossa fascismen för alla klassmedvetna arbetare.

Vi kämpar för arbetarnas enhetsfront mot fascismen, inbegripet fackföreningarna och arbetarpartierna, hur reformistiska de än är. Vi kämpar för att i denna enhetsfront dra in massorganisationer bland de nationella minoriteterna, de som är undertryckta på grund av ras eller sexuell läggning och till och med religiösa minoriteter som valts ut för förföljelse och pogromer av de fascistiska banden. De verkligt folkliga skikten av studenter, småbourgeoisin och halvproletariatet kan också finna sin plats i en sådan enhetsfront.

Vi kämpar för skapandet av en väpnad arbetarmilis som kan vidta defensiva och offensiva aktioner mot kapitalets väpnade slagskämpar. Genom en sådan enhetsfront strävar vi att krossa fascisterna och avslöja de reformistiska och centristiska ledarna, beröva dem deras stöd bland massorna och vinna proletariatet och dess allierade till kampen för makten.

Vi fördömer taktiken hos grupper som Militant och SWP i Storbritannien eller LCR (FS), PCI (FI-IÅC) och Lutte Ouvrière i Frankrike som vägrar att genomföra en ståndpunkt med ingen plattform för fascisterna eller förordar eller stöder folkfrontsliknande »antifascistiska kampanjer» (Anti-Nazi League eller SOS Racisme).

14. Demokratiska institutioner – parlament, kommunala församlingar etc – är en del av bourgeoisins diktatur. Deras syfte är att bedra massorna till att tro att utsugarnas välde är »folkets regering, av folket, för folket». Revolutionärer deltar i val så länge massorna fortfarande har illusioner om dem, för att skingra dessa illusioner och förbereda störtandet av den borgerliga staten, inberäknat dess parlamentariska institutioner.

Vi avvisar FS:s, FI-IÅC:s och IAF:s politik som behandlar borgerliga parlament eller konstituerande församlingar som om de vore arbetarråd eller skulle kunna övertalas att uppträda som arbetarråd, som i Peru 1978.

Överallt där det är materiellt möjligt ställer revolutionärer upp kandidater på grundval av hela sitt handlingsprogram för arbetarklassens makt. De avvisar med avsky centristernas och reformisternas argument att detta bryter »enhetsfronten mot reaktionen» eller att de ska binda sig vid ett omedelbart, praktiskt reformprogram. Vi stöder inte heller formulerandet av förvirrade centristiska program av block som utgörs av små sekter.

Överallt där den revolutionära kommunismens styrkor är för svaga för att ställa upp kandidater och massorna ännu hyser förtroende för reformistiska eller centristiska arbetarpartier kan vi använda taktiken med att ge kritiskt stöd till sådana kandidater vid valen.

Vi uttrycker inget politiskt stöd för deras program eller det minsta förtroende för deras framtida handlingar vid regeringsmakten. Vi mobiliserar arbetarna för att ställa klasskrav på sina ledare och motsätta sig deras angrepp om och när de utgör den borgerliga regeringen.

I varje påtvingat val mellan rivaliserande reformistiska partier frågar vi inte efter vilket av dem som har det »bästa» programmet, utan vilket som har de starkaste rötterna bland de mest kampvilliga och klassmedvetna skikten av arbetare.

Ett sådant stöd skulle vara otilllåtet där proletariatet och dess avantgarde befinner sig i öppen och direkt konflikt med det reformistiska partiet och där det senare eftersträvar ett valmandat för att krossa arbetarna.

Detta kritiska stöd till reformistiska och centristiska arbetarpartier kan aldrig utsträckas till borgerliga partier eller presidentkandidater. Vi fördömer det valstöd som getts till Paz Estenssoro/Siles av POR och hela Fjärde internationalen 1951.

Vi avvisar likaså det stöd som getts till Frondizi och Belaunde av Moreno under 1950-talet, till det argentinska UP av Politica Obrera (Altamira), till Cauatehmoc Cárdenas i Mexiko av FI-IÅC och till de öppet proimperialistiska politikerna Aquino, Alwyn och Fujimori av FS eller dess sektioner.

De enda omständigheter under vilka det är tillåtet att uppmana till en röst på småborgerliga partier är när de verkligen leder en allvarlig kamp mot imperialismen och där valet har karaktären av en omröstning mot imperialistiskt styre eller nationellt förtryck, eller skulle kunna blockera en reaktionär uppgörelse i en konstituerande församling etc (t.ex. Nordirland, Namibia, Palestina).

Vi avvisar den antiparlamentariska kretinism som är typisk för anarkismen men som tagits upp av Lora i Bolivia efter POR:s valfiasko 1985. Aktiva bojkottkampanjer kan vanligen rättfärdigas bara i perioder när massorna mobiliserar sig för direkt revolutionär kamp.

Under inga omständigheter kan vi ge kritiskt stöd till en folkfrontslista i ett regeringsval. En folkfront är en klassamarbetande koalition i vilken arbetarnas masspartier eller fackföreningar bildar en allians med bourgeoisins partier för att stöda dess program och klassmakt.

Vår taktik gentemot sådana folkfronter utgår ifrån kravet: arbetarorganisationerna måste bryta med bourgeoisin! Av denna anledning avvisar vi det valstöd som getts till folkfronter av de centristiska trotskisterna, exempelvis till den chilenska Unidad Popular, den uruguayanska Frente Amplio och det brasilianska FBP av FS och IAF. Vi avvisar emellertid även den sekteristiska ståndpunkten att vägra rösta för ett arbetarpartis kandidater när det utgör en del av en folkfront (iSt/IKF).

15. De socialdemokratiska och stalinistiska partierna i de imperialistiska länderna är borgerliga partier; mer exakt borgerliga arbetarpartier. Deras ledarskap, program och organisationer har en borgerlig politisk karaktär, men dessa partier är organiskt förbundna med arbetarklassen genom sitt proletära ursprung, sina band med fackföreningar eller kooperativ och genom massmedlemskap eller valstöd från arbetarklassen.

Enhetsfrontstaktiken måste användas för att utnyttja motsättningen mellan arbetarbasen och ledarna för dessa partier och bryta loss de vanliga medlemmarna från de reformistiska ledarna och deras program.

Vi avvisar de åsikter som har sitt ursprung i »den tredje periodens» stalinism, bordigism och maoism, vilka ser socialdemokratin som ett borgerligt parti som inte skiljer sig från de kristdemokratiska eller konservativa partierna. Denna åsikt avvisar enhetsfrontstaktiken eller tillåter den bara »underifrån».

Under alla förhållanden är det tillåtet att ställa krav på de etablerade ledarna för arbetarorganisationerna.

Där revolutionärer inte har den nödvändiga styrkan att uppträda som ett självständigt parti och där den relativa öppenheten för revolutionära idéer hos arbetarmedlemmarna i de reformistiska partierna tillåter trotskisterna att öppet kämpa för sina idéer, är det tillåtet och verkligen önskvärt att genomföra ett revolutionärt ingripande.

Under vissa omständigheter – extrem kris och upplösning inom de reformistiska partierna eller formerandet av vänstercentristiska flyglar inom dem – kan trotskister utföra en »fransk vändning», dvs fullständigt inträde på grundval av ett relativt kort tidsperspektiv. Där sådana förhållanden inte är förhärskande är det tillåtet för revolutionärer att utföra fraktionsarbete på grundval av ett relativt långt tidsperspektiv, genom vilket en öppen organisation bibehålls men en del av organisationen inträder i det reformistiska partiet och utför systematiskt arbete, inbegripet enhetsfrontsstrider, med målsättningen att bygga en revolutionär tendens inom det reformistiska partiet.

Vi avvisar entrismtaktiken som en strategi varigenom trotskister döljer sitt verkliga program för medlemmarna och ingår i okritiska block med vänsterreformister. Denna förvanskning av trotskismen har varit en central del i praktiken hos många av FI:s degenererade fragment (IAF, IK, FS etc).

Trotskisters uppgift är att utgöra en revolutionär flygel, inte att förklä sig till vänsterreformister eller centrister. Det är möjligt att bilda enhetsfronter med vänsterreformister eller centrister, men inte propagandablock – åtskilda fanor, åtskilda kolonner.

Vi avvisar som högercentristisk föreställningen att de reformistiska partierna kan omvandlas till revolutionära partier eller att de kan bilda regeringar »försvurna till en socialistisk politik» som kan avskaffa kapitalismen (t.ex. Militant i Storbritannien). Vi avvisar också den sekteristiska och abstentionistiska ståndpunkten att inträde i de reformistiska partierna ipso facto är likvidatoriskt (det brittiska SWP, Lutte Ouvrière etc). Denna sekterism, lik den hos Hugo Oehler som Trotskij var tvungen att bekämpa vid mitten av 1930-talet, döljer en djup rädsla hos dessa organisationer för deras egen avsaknad av tillräcklig politisk avgränsning från reformismen.

Vi avvisar den centristiska taktiken att sätta upp propagandablock eller centristiska eller vänsterreformistiska partier. Trotskister står för sitt eget program och späder inte ut det genom att bygga en organisation på ett rent reformistiskt program (t.ex. de »arbetarpartier» som sätts upp av FI-IÅC) eller på grundval av krav som sorterats ut ur programmet med övergångskrav, men som utesluter kronan på verket: sovjeter, arbetarmilisen och nödvändigheten av en resning (t.ex. MAS och PO i Argentina).

Vi avvisar också parollen om »revolutionära fronter» som Morenos FUR eller Loras och Altamiras FRA, som varken är riktiga enhetsfronter, öppna för alla arbetarnas massorganisationer som är villiga att kämpa tillsammans kring en viss fråga, och inte heller är det parti som proletariatet behöver för att genomföra revolutionen. Snarare är de en kriminell hopblandning av eller ersättning för båda två.

16. Vi bekräftar åter Trotskijs ståndpunkt att stalinismen är en kontrarevolutionär kraft inom världens arbetarrörelse.

Det faktum att stalinistiska eller stalinistiskt influerade arméer, partier eller folkfrontsrörelser var förmögna att störta kapitalismen i Östeuropa, Jugoslavien, Kina, Korea, Vietnam och Kuba ogiltigförklarar inte Trotskijs karakterisering av stalinismen som kontrarevolutionär och inte heller bevisar det att de som störtade kapitalismen inte var stalinister.

Dessa omvälvningar var kvalitativt annorlunda från Oktoberrevolutionen. De var byråkratiska sociala omvälvningar som hade en genomgående kontrarevolutionär karaktär: arbetarklassen exproprierades politiskt från början och en parasitär kast blockerade användningen av de nödvändiga politiska och ekonomiska vapnen för att gå vidare mot socialism och världsrevolution. Utan en politisk revolution ledde stalinisterna oundvikligen dessa stater till sammanbrott och spelar till och med en nyckelroll i kapitalismens återupprättande.

Vissa gemensamma drag kan iakttagas i de olika stalinistiska omvälvningarna. För det första vann stalinisterna en militär seger över en försvagad och diskrediterad borgerlig regim. En avgörande vapenmakt föll i deras händer. Därpå strävade de efter en folkfrontsallians i regeringsställning med borgerliga krafter, även om dessa bara var skuggan av en bourgeoisi snarare än betydande fraktioner av den.

Stalinisterna proklamerade sanningsenligt att de avsåg att bevara kapitalismen och försvara den mot arbetarklassen. De regeringar som de bildade var prokapitalistiska, kontrarevolutionära folkfronter om de bildades med borgerliga allierade eller reformistiska, kontrarevolutionära arbetarregeringar om de bara bildades med socialdemokratiska allierade. De förra lämnade ibland plats åt de senare.

Under denna fas avmobiliserade stalinisterna arbetarrörelsen och utplånade eller byråkratiserade arbetarnas självständiga klassorganisationer, med stöd av den lokala kapitalistklassen och världsbourgeoisin. När bourgeoisin i sin tur försökte förflytta stalinisterna från makten genom inre och yttre tryck på det ekonomiska, politiska och militära planet, tvingades stalinisterna i rent självförsvar utesluta de återstående borgerliga krafterna ur regeringen. Statsapparaten rensades sedan från alla krafter som var lojala mot kapitalistklassen.

Efter att ha försäkrat sig om att proletariatet inte kunde försöka ta makten självständigt, exproprierade en byråkratisk antikapitalistisk arbetarregering bourgeoisin och skapade en byråkratiskt planerad ekonomi enligt den sovjetiska modellen med hjälp av de redan existerande arbetarstaterna. Sådana arbetarstater är byråkratiskt degenererade, i likhet med Sovjetunionen. Den enda kvalitativa skillnaden ligger i den metod med vars hjälp de skapades – kapitalismen störtades inte av en frisk proletär revolution och åtföljdes aldrig av en rådsregim organiserad i sovjeter.

Den degenererade arbetarstaten representerar inte den embryonala formen av ett nytt produktionssätt som de byråkratiska kollektivisterna påstår. De föreställningar som hävdar att den degenererade arbetarstatens organisationsformer är medfött progressiva (FS) utgör en anpassning till stalinismen. Den degenererade arbetarstaten innefattar landvinningar som vi försvarar, men som inte definitionsmässigt kan garantera massornas välfärd och framgång. Vi avvisar de teorier som hävdar att Sovjetunionen är någon form av statskapitalism (ISO) eller en »ny klass» (moderna versioner av shachtmanism). Sådana analyser resulterar i ett avvisande av grundläggande marxistiska kategorier och kan inte förklara stalinismens nuvarande kris. Vi avvisar IK-ståndpunkten att Kuba alltid har varit en borgerlig stat och att Castro bara var en Chiang Kai-shek.

Vi avvisar också den idealistiska föreställningen att bara Sovjetunionen är en degenererad arbetarstat och att de andra stalinistiska staterna är något slags kapitalism (IKU). Denna åsikt är fullständigt odialektisk och grundad på antagandet att det bara kan finnas en arbetarstat – även en degenererad – där det har ägt rum en arbetarrevolution. Det är ett recept för kraftlöshet vid ingripande i andra arbetarstater och kan inte förklara den grundläggande identiteten mellan Sovjetunionen och de andra degenererade arbetarstaterna.

17. Stalinismen är socialdemokratins tvilling, »världsimperialismens agent inom arbetarstaten» (Trotskij).

Stalinismens rötter ligger i den härskande byråkratin inom arbetarstaterna. Denna byråkrati har antingen tillvällt sig makten från det proletära avantgardet eller förhindrat det från att ta makten, även där kapitalistiskt styre har avskaffats. Den blockerar vägen till skapandet av socialism både inom arbetarstaterna och genom att sabotera revolutionens internationella utbredning. Dess politik är klassamarbetets och nationalismens politik.

Stalinismens rättfärdigande av sin politik är doktrinen om »socialism i ett land». Denna reaktionära och utopiska troslära har lagt grunden till de olika »nationella (nationalistiska) vägarna till socialismen» som saluförts av de stalinistiska partierna. Den underminerar arbetarstatens existens genom att predika ekonomisk självtillräcklighet i världsmarknadens tidevarv. Fallet med Kampuchea avslöjar hur förödande denna politik kan vara när den förs till sin logiska slutsats.

Andra arbetarstater (Albanien, Rumänien, Kina) har drabbats av ekonomiska katastrofer som ett resultat av tillämpningen av detta program. Sedan mitten av 1920-alet har »socialism i ett land» tjänat den sovjetiska byråkratin genom att underordna världsrevolutionen dess strategiska och reaktionära mål att uppnå »fredlig samexistens» med världsimperialismen, en politik som har kostat många miljoner arbetares liv. Stalinismen kan inte under några förhållanden spela en socialistisk, revolutionär roll.

Byråkratins parasitism och dess diktatur (till formen inte bättre än en fascistisk) försenar först, blockerar sedan och vänder slutligen övergången till socialism. Det stalinistiska styrets värsta brott är att det likviderar det proletära avantgardet och atomiserar arbetarnas och fattigböndernas massor. Genom sin brutala repression och sin misskötsel av planekonomin förstör den nästan fullständigt proletariatets förtroende för sina historiska landvinningar och dess beredvillighet att försvara dem.

Genom att tillskansa sig den leninistiska arbetarstatens prestige, saboterar den stalinistiska byråkratin arbetarnas och böndernas revolutionära kamp mot kapitalism och imperialism, genom att understöda, sedan förråda dem och behandla dem som förhandlingsobjekt med imperialismen. Ändå var byråkratin under närmare ett halvt sekel tvingad att försvara, bevara och till och med utöka arbetarstaterna som grundvalen för sina egna privilegier och sin egen makt. Därigenom invecklades byråkratin i en serie konflikter med de rovgiriga imperialistiska makterna, som aldrig förlikat sig med arbetarstaternas existens.

Ur denna dubbla roll följer en dubbel taktik för proletariatet. Eftersom arbetarklassen i alla länder har ett direkt intresse i bevarandet av de historiska landvinningarna – de planerade egendomsförhållandena som var och är förutsättningar för socialistiskt uppbygge – är den tvingad att villkorslöst försvara dessa stater gentemot de krafter som vill återupprätta kapitalismen.

Den enda strategiska vägen att rädda de planerade egendomsförhållandena är att avlägsna det parasitära skikt som leder dem till oundvikligt sammanbrott och krossa dess diktatur över arbetarklassen. Endast arbetarrådens demokrati och en demokratisk plan kan rädda arbetarstaterna från utplåning.

Stalinismens kärna definieras av programmet för »socialism i ett land» och en positiv inställning till Sovjetunionens degeneration under Stalin. Vi avvisar idén, med ursprung i FI efter kriget, att stalinismen innebär lojalitet mot Kreml eller gentemot den härskande kasten i en speciell degenererad arbetarstat. IK:s anhängare från Bleibtreu-Favre (»Vart går kamrat Pa-blo?», 1951) till Altamira (Politica Obrera i Argentina) har vidhållit att kommunistpartier som bryter med Moskva upphör att vara stalinistiska och ger upphov till illusionen att kommunistpartier har förändrat sin kontrarevolutionära karaktär, blivit progressiva centrister eller till och med revolutionärer. Denna ståndpunkt leder till avvisande av den politiska revolutionen och förnekande av den stalinistiska karaktären hos byråkratiska diktatorer som Tito (FI), Mao (IAF, IK, FS) eller Castro (FS, IAF, PO).

18. Vi avvisar »stalinofobi» – en skärpt fientlighet gentemot stalinismen i jämförelse med socialdemokratin eller andra främmande klassinflytanden. Med sitt betonande av stalinismens påstått monolitiska natur (»kontrarevolutionär alltigenom»), har denna politik lett till försonlighet och anpassning till socialdemokratisk reformism. Vi tillbakavisar likaså den stalinofila uppfattningen att stalinismen har en »dubbel natur», att den ibland handlar på ett revolutionärt sätt och ibland på ett kontrarevolutionärt sätt och att man kan förlita sig på den eller ge den en ledande roll för specifika stadier eller specifika uppgifter (t.ex. försvar av arbetarstaterna).

Efter kriget ledde stalinismens »framgångar» i Östeuropa och Kina, tillsammans med det »kalla krigets» utbrott, till Pablos kapitulationistiska teorier. Världen var uppdelad i två »läger» med stalinismen representerande proletariatet. De politiska konsekvenserna innefattade centristiska misstag och felaktigheter beträffande perspektiv (»krig/revolution») och program (entrism sui generis och övergivandet av den politiska revolutionen).

Denna linje har förts vidare av IS/FS och några inom »IK-traditionen». SLL/ WRP anpassade sig till maoismen under »kulturrevolutionen», medan iSt svansade efter Moskvas blodiga repression i Polen och Afghanistan under det »andra kalla kriget» och beklagade förlusten av den stalinistiska makten i Östtyskland och Sovjetunionen efter 1989.

Trycket från det kalla kriget och stalinisternas brutala krossande av arbetarresningarna i Östtyskland och Ungern ledde stalinofoberna – FI-IÅC, vargaiterna och under vissa faser IAF – till att svansa efter den politiska revolutionens existerande ledarskap, även där de bestod av klerikala reaktionärer (Walesa) eller öppna restauratörer (Jeltsin). De tolkade ensidigt stalinismens nederlag som en fullständig seger för arbetarklassen, eftersom »imperialismens huvudsakliga stöttepelare» inom arbetarklassen hade utplånats och därmed hade vägen öppnats för revolutionära framryckningar.

Stalinismens inre motsättningar uppstår ur dess ursprung i en arbetarstats degenerering och ur den härskande byråkratins parasiterande på den nationaliserade och planerade ekonomin. Trotskij ansåg att detta gav den stalinistiska byråkratin en dubbel roll. Internationella kommitténs två huvudkomponenter -Healy och Lambert – försäkrade att den stalinistiska byråkratin var kontrarevolutionär »alltigenom».

ISt/IKF hävdar, efter att sent omsider ha anammat Pablos metod, att stalinismen har en dubbel karaktär som tillåter den att ibland handla på ett progressivt och ibland på ett reaktionärt sätt. Ställda inför utplånandet av planerade egendomsförhållanden avsäger sig stalinofobiska tendenser alla möjligheter till en enhetsfront med delar av stalinismen gentemot restauratörerna.

På samma sätt ser stalinofiler som iSt/IKF och deras gelikar den stalinistiska byråkratin som den enda möjliga försvararen av de planerade egendomsförhållandena. Båda dessa tendenser missförstår den stalinistiska byråkratins motsägelsefulla natur, som har en övervägande kontrarevolutionär karaktär.

Revolutionärer måste, för att vara trogna Trotskijs metod, kämpa mot stalinismen på klasskampens alla arenor. Men detta får inte leda till en vägran att använda enhetsfrontstaktiken när stalinisterna vänder sig mot proletariatets klassfiender, även om det bara är tillfälligt, och där de (miss)leder delar av proletariatet. Trots den centrala betydelsen av den politiska revolutionens program, kan en enhetsfront visa sig nödvändig med stalinisterna eller delar av dem mot restaurationistiska krafter, när och om stalinisterna är villiga att försvara arbetarstatens landvinningar.

19. Den stalinistiska byråkratins kaststyre vilade på en diktatur över arbetarklassen och det systematiska plundrandet av de planerade egendomsförhållandena. Vanskötseln av planekonomin i Sovjetunionen och Östeuropa har fört den till en återvändsgränd. Detta har skapat en revolutionär kris i vilken proletär politisk revolution är det enda alternativet till social kontrarevolution. Den akuta ledarskapskrisen har gett initiativet till de restaurationistiska krafterna, men deras seger är inte garanterad eller oundviklig.

Under sina två första årtionden var den sovjetiska ekonomin relativt dynamisk. Detta var resultatet av arbetarklassens entusiasm för att bygga och försvara arbetarstaten, liksom av den stalinistiska terrorn som begränsade byråkratins parasitism. Akuta kriser med obalans och ojämnheter existerade emellertid, orsakade av kommandoplaneringens blinda karaktär.

Under 1950- och 1960-talet kastade byråkratin av sig terrorn, ersatte stalinistisk »jämlikhet» med uppmuntran av ojämlikhet och löften att kopiera de imperialistiska ländernas masskonsumtion. Fastlåst inom ramarna för socialism i ett land, var den sönderfrätta byråkratin oförmögen att hinna ikapp den kapitalistiska världsekonomin. Produktivkrafternas tillväxt föll ned under genomsnittet för den kapitalistiska världen. Efter 1975 satte kronisk stagnation in.

Ledande delar av byråkratin förlorade i tilltagande grad tron på den centraliserade planekonomin. Ställd inför en situation utan alternativ, slog Gorbatjovledningen in på det ödesdigra dubbelspåret med demokratisering och införande av en marknad. Men reformerna som kom med glasnost och perestrojka gjorde inte ekonomin mer dynamisk och ökade inte heller produktiviteten. De producerade bara kaos, nationalistisk agitation, strejker och utmaningar mot privilegierna och makten inom stora delar av byråkratin.

Kasten splittrades i öppna fraktioner. Byråkratiskt konservativa som inte hade något alternativ till Gorbatjov, förutom att slå av på takten och rädda sina egna jobb, blockerade reformerna. I de förtryckta nationaliteternas republiker bröt byråkratin antingen med Moskva och antog en nationalistisk karaktär eller blev snabbt utdriven.

Samma process ägde rum i Östeuropa. I Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och DDR använde ickestalinistiska, restaurationistiska krafter den gamla regimens ekonomiska misslyckanden och nationella och demokratiska paroller för att mobilisera massorna och driva bort byråkratin från makten.

I Rumänien, Bulgarien och Serbien avsvor sig stalinisterna »kommunismen», använde nationalism som en legitimerande ideologi och behöll sin ledning över arbetarna och bönderna på grundval av löften om en restauration som inte skulle skada deras grundläggande intressen.

I alla dessa stater står proletariatet idag inför restaurationsregeringar som försöker utplåna den centrala planeringen och distributionsmekanismerna för att bereda väg för värdelagens obehindrade funktion. En blandad ekonomi med statskapitalistiska truster och privata företag är återupprättandets första stadium. Östtyskland kastade sig in i detta stadium genom ekonomisk union, snabbt följd av politiskt samgående med den främsta imperialistmakten i Europa.

De andra länderna kommer att följa en plågsammare väg: hyperinflation, massarbetslöshet och utplånandet av huvuddelen av industrin kommer att inträffa om inte proletariatet handlar. En djupgående revolutionär period som inbegriper revolutionära och kontrarevolutionära situationer kommer att åtfölja försöken till restauration. Revolutionärer måste lösa proletariatets ledarskapskris.

De planerade egendomsförhållandena identifierar de byråkratiska regimerna klassmässigt som arbetarstater. Stalinistisk politisk makt och totalitär diktatur är inte avgörande drag. Stalinisterna kan inneha makten under åratal utan att omvandla den stat de styr till arbetarstater (Östeuropa 1945-48). Bortdrivandet av stalinisterna från den politiska makten innebär inte att arbetarstaten har omvandlats till en kapitalistisk stat.

Så länge som de avgörande elementen av produktionsmedlen förblir statsegendom och fungerar i enlighet med byråkratisk planering snarare än värdelagen, har arbetarstaten inte definitivt störtats. Storskalig privatisering är inte en nödvändig del av restaurationen. Kapitalismens återupprättande centreras kring utplånandet av planen och det därmed sammanhängande ickekommersiella bank- och kreditsystemet.

När den avgörande majoriteten av statstrusterna producerar på grundval av profitkriterier eller kommersiella lån antar de en statskapitalistisk karaktär.

20. En politisk revolution för att störta byråkratin är nödvändig i alla de degenererade arbetarstaterna. Sammanbunden med denna uppgift är försvaret av de planerade egendomsförhållandena gentemot restaurationistiska krafter och regeringar som har tagit den politiska makten i Sovjetunionen och Östeuropa. Självständiga arbetarpartier med ett leninistiskt-trotskistiskt program måste byggas för att framgångsrikt genomföra detta.

Den politiska revolutionens uppgifter är att bevara och fullborda proletariatets diktatur genom att rasera byråkratins diktatur. I alla de stater där byråkratin innehar makten, antingen helt och hållet eller partiellt, förblir detta den centrala uppgiften. Under perioden 1989-1991 skulle revolutionärt kommunistiska krafter ha anfört angreppet på de hatade stalinistiska diktaturerna.

I deras frånvaro var prokapitalistiska restaurationskrafter, först förklädda till klasslösa »demokrater», förmögna att gripa initiativet och upprätta sin hegemoni över massorna. Det var i högsta grad viktigt att avslöja och bryta restaurationskrafternas grepp. Detta var fallet när restauratörerna kämpade för demokratiska rättigheter och till och med när trotskister befann sig i ett begränsat block med dem gentemot de stalinistiska tanksen och säkerhetspolisen.

Utan nedrivandet av den stalinistiska diktaturen över proletariatet och bönderna finns ingen möjlighet till politisk revolution. Denna revolution kan inte bara genomföras med reformer: byråkratin måste avlägsnas med våld från makten.

Det byråkratiska och militära statsmaskineriet är inte en kapitalistisk stat i termer av de egendomsförhållanden som det försvarar (dess klasskaraktär). Till sin form och struktur är den emellertid en främmande och borgerlig formation som måste krossas och ersättas med den halvstat av kommuntyp som Marx, Engels och Lenin föreställde sig.

I Östeuropa och Sovjetunionen öppnades en period med dubbelmakt mellan konservativa byråkratiska element, som vilade på de planerade egendomsförhållandena, och de öppna restauratörerna, som vilade på den nya bourgeoisin, av de revolutionära händelserna 1989-91. I allmänhet har makten kommit att ligga i de borgerligt demokratiska parlament som ärvts från stalinisterna. Proletariatet utgör inte en självständig pol i denna dubbelmakt. De nya fackföreningarna, vilka ännu så länge bara företräder en minoritet av proletariatet, stöder den borgerliga restaurationsfraktionen.

Vi avvisar IAF:s opportunistiska teori, grundad i processtänkande, att hela perioden sedan 1989 utgör ett »februaristadium» i en politisk revolution som oundvikligen kommer att utvecklas mot »Oktober». Denna uppfattning struntar i det verkliga förhållandet att det inte någonstans finns några arbetarråd eller revolutionära partier i Östeuropa och att initiativet för tillfället ligger hos restauratörerna. Den tar inte heller, vilket är ännu värre, hänsyn till det faktum att kontrarevolutionära regeringar sitter vid makten och angriper de planerade egendomsförhållandena – att den sociala kontrarevolutionen har börjat.

Upprättandet av borgerligt demokratiska rättigheter, legaliseringen av partier, pressfriheten, församlings- och demonstrationsfriheten och möjligheten att bilda fackföreningar oberoende av staten och partiet, ger revolutionära kommunister möjligheter att organisera och agitera bland massorna. Dessa rättigheter inbegriper även en stor fara om de restaurationistiska krafterna kan lura massorna till att stöda deras upphöjande till makten och genomförandet av deras program. Vi kämpar inte för eller stöder skapandet av borgerligt parlamentariska institutioner i någon degenererad arbetarstat. Vi avvisar IAF:s och FS:s maningar att bilda konstituerande församlingar och parlament medan arbetarstaten fortfarande finns kvar.

Vi avvisar också FS:s och FI-IÅC:s krav på borgerligt demokratisk »pluralism». De borgerliga restauratörerna har ingen okränkbar rätt att aktivt organisera för störtandet av arbetarstaten. Krav på »pluralism» utan klassinnehåll utsår grova demokratiska illusioner och fördunklar själva nödvändigheten av proletariatets diktatur, baserad på organ för arbetarklassens demokrati.

Vi avvisar det pseudoradikala påstående som gjordes av Moreno 1978, att undertryckandet av alla prokapitalistiska politiska krafter är en principfråga. Den enda vägledande principen är det effektiva försvaret av arbetarstaten genom arbetarnas eget handlande.

Gentemot alla former av parlamentarism kämpar vi för en överlägsen form av demokrati: arbetarrådens demokrati. Endast den kan skydda och omvandla proletariatets landvinningar. Utgående från proletariatets krav på större social jämlikhet, privilegiernas upphävande och demokrati på arbetsplatserna, i fackföreningarna och samhället, måste trotskister kämpa för verkliga arbetarråd som ett alternativ till låtsasparlament eller »sovjeter» som är en bluff.

Så länge som den stora majoriteten av massorna har illusioner om demokratiska rättigheter och institutioner måste vi emellertid försvara dem mot militärkupper eller polisrepression från byråkratins hårdföra fraktion. Vi måste använda demokratiska krav och övergångskrav för att avslöja den borgerliga parlamentarismens odemokratiska natur.

Där den stalinistiska byråkratin fortfarande håller sig fast vid sin diktatur måste vi under de oundvikliga resningarna kämpa för omedelbart bildande av demokratiska arbetarråd och arbetarnas och böndernas rätt att på egen hand avgöra vilka partier som är deras genom val på arbetsplatserna och i proletära områden och byar. Alla byråkrater måste uteslutas från dessa organ och den exekutiva makten måste utgå från och stå till svars inför dem. Detta program för politisk revolution måste sättas i motsatsställning till alla stalinismens flyglar, vare sig de är liberala, demokratiserande eller förhärdade. Nya revolutionära partier måste byggas på detta program.

Vi avvisar det öppna förnekandet av den politiska revolutionens nödvändighet i länder som Kuba och Vietnam på grundval av att Castro och Ho Chi Minh »gjorde revolutioner» och att deras regimer bara »saknar den proletära demokratins former». De saknar inte bara formen (arbetarråd) utan också innehållet, proletariatets direkta politiska makt. Kuba står inför en växande kris som är av stor betydelse för revolutionärer i Latinamerika.

Både i sin ekonomiska politik och i sitt stöd för reaktionära imperialistiska »lösningar» i Nicaragua, Colombia, El Salvador, Namibia, Sydafrika och Israel, vänder sig Kuba till imperialismen. Kuba stödde de inledande FN-sanktionerna mot Irak. Castros enda hårdföra »antiimperialistiska» politik har varit utpräglat antiproletär – hans stöd till Ceausescu, Honecker och massakern på Himmelska fridens torg.

Den enda vägen att rädda den kubanska arbetarstaten är genom en politisk revolution som leds av ett trotskistiskt parti. Inget av de större degenererade FI-fragmenten vågar mana till detta. Till och med påstådda »vänsteranhängare» som Socialist Action (USA) är tvetydiga i denna fråga. Vi avvisar den historiska anpassningen från FS och alla dess fragment till Castro. Vi motsätter oss den opportunistiska förvanskning av trotskismen som bara kräver ett flerpartiparlament i Kuba (FS) eller släpper alla uppmaningar till politisk revolution och koncentrerar sig på parollen om försvaret av Kuba gentemot imperialistiskt tryck (POR-Lora, FI-IÅC).

Stalinismens kris har avslöjat den centristiska metoden hos alla som gör anspråk på Trotskijs mantel. Förenade sekretariatet vägrade att mana till politisk revolution mot Gorbatjov eller föra fram ett program för den. Istället koncentrerade man sig på att påskynda en process med »djup glasnost», kritiserade i milda ordalag marknadsorienteringen och försäkrade att det var omöjligt för kapitalismen att återupprättas. Efter att från början ha varit okritiska till de demokratiska restauratörerna och de nationalistiska krafterna, vände de sig sedan till att förorda en fraktion inom SUKP (Marxistiska plattformen). Ända fram till sammanbrottet för det stalinistiska partiet, vägrade de att uppmana till bildandet av ett revolutionärt parti i Sovjetunionen. KAI (Militant) deklarerade på samma sätt omöjligheten av restauration på grundval av att arbetarstaten representerade ett »överlägset produktionssätt».

IAF hävdar att den politiska revolutionen framskrider trots installerandet av kapitalistiska restaurationsregeringar och de nederlag de har tillfogat arbetarklassen. FS, IAF, FI-IÅC, KAI och det brittiska WRP använder alla, trots sina motstridiga stalinofobiska eller stalinofila ståndpunkter, en identisk metod. De överlämnar uppgiften att försvara de planerade egendomsförhållandena och att avslöja och bekämpa restaurationskrafterna till en påstått objektiv historisk process.

Den spegelvända bilden av detta fel uppvisades av iSt/IKF. Först hyllade de okritiskt den kinesiska demokratirörelsen som den politiska revolutionen. Sedan kastade de sig, i december 1989, i armarna på stalinisterna och deras hemliga polisapparat, uppmanade dem att krossa de antibyråkratiska massrörelserna i Östeuropa och Sovjetunionen och »rädda Oktoberrevolutionens landvinningar».

Besvikna över den byråkratiskt konservativa fraktionens svaghet. avstod de från att stöda kuppen i augusti 1991 enbart därför att den var så dåligt organiserad. Den mer konsekventa avspjälkningen, Internationella bolsjeviktendensen, stödde kuppen. En ståndpunkt som ironiskt nog placerade dem i samma läger som de posadistiska »ärkepablisterna».

21. Mot imperialistiska krig – enbart den proletära klasskampen och dess seger kan göra slut på hotet om nukleär utplåning.

Krig är inneboende i imperialismen. Med utvecklandet av atomvapen har kapitalismen upptäckt medlet för att utplåna civilisationen. Det val som mänskligheten står inför är i den mest bokstavliga meningen »socialism eller barbari», kanske det totala utrotandet av vårt släkte. Detta faktum kan emellertid inte förvandla krigsfrågan till en klasslös eller över klasserna stående fråga som besvaras med en särskild ideologi eller rörelse – pacifism.

Denna ideologi och dessa rörelser förblir vad de var före 1914 eller under 1930-talet – småborgerliga. De är oförmögna att genomföra den målsättning de föresatt sig – övertala imperialisterna att lägga ned sina vapen och leva fredligt eller som på senare tid övertyga »supermakterna» om att ge upp sina kärnvapenarsenaler.

Endast proletariatets kamp för makten kan avväpna de som förbereder en kärnvapenkatastrof och för detta behöver det inte folkfronten i rörelser som Kampanjen för kärnvapennedrustning (CND). Trotskister kan och ska ingripa i dessa rörelsers massbas (där de har en sådan) för att bekämpa pacifismen, avslöja prästerna, de pensionerade generalerna och de borgerliga politikerna och vinna den idealistiska ungdomen för klasskampen.

Vi avvisar FS:s uppfattning att fredsrörelsen är »objektivt antikapitalistisk». Det är en ursäkt för att vägra konfrontera småborgerlig pacifism med proletär antimilitarism. De två kan inte och får inte jämställas.

22. Försvara Lenins teori om imperialismen och den leninistiska-trotskistiska taktiken i förhållande till imperialistiska krig.

Trots den formella upplösningen av Storbritanniens och Frankrikes imperier, förändringar i investeringsmönstren och den relativa utvecklingen av vissa imperialistdominerade länder, existerar fortfarande imperialismens väsentliga drag som de karakteriserats av Lenin, det revolutionära Komintern och Trotskijs Fjärde internationalen.

Ett litet antal imperialistiska makter, dominerade av finanskapital, stora monopol inom industri, råvaruutvinning, jordbruk eller handel, dominerar ekonomierna i de imperialistdominerade länderna. De ingriper gång på gång världen runt för att upprätta politiska regimer som är vänligt inställda till utvinnandet av imperialistiska överprofiter.

I krig och konflikter mellan imperialistiska och halvkoloniala länder är det revolutionärers plikt att vara defaitistiska i förhållande till de förra. Proletariatet i det koloniala och halvkoloniala landet kan inte ge något politiskt stöd till sin bourgeoisi. För att omvandla kriget till ett konsekvent antiimperialistiskt krig, kommer det att vara nödvändigt att störta de borgerliga härskarna.

I konflikterna mellan Iran och USA skulle revolutionärer ha understött Iran trots den inhemska reaktionära och klerikala regimen. I Malvinaskriget var det obligatoriskt att vara för Storbritanniens nederlag och för Argentinas seger trots Galtieri-diktaturen.

I den USA-ledda koalitionens krig mot Irak var det obligatoriskt för revolutionärer att vara för en irakisk seger gentemot dessa krafter. Trots en formellt defaitistisk ståndpunkt vägrade KAI, ISO och FS alla att göra försvaret av Irak till en agitatorisk paroll under kriget och föredrog en »folkfront» med pacifistiska krafter. IAF och Internationella trotskistiska kommittén (ITK) stödde villkorslöst Saddam Husseins invasion av Kuwait och gav legitimitet åt hans avledande expansionism. Socialist Action (USA) lyckades kombinera båda dessa fel. Efter kriget var det nödvändigt att försvara kurdernas och det övriga folkets uppror mot den baathistiska diktaturen.

I krig mellan halvkoloniala länder om bourgeoisins ekonomiska, politiska eller strategiska intressen måste proletariatet inta en defaitistisk ståndpunkt. Försvarsvänlighet är bara tillåten om ett land i särskild grad uppträder som agent för imperialismen eller försöker våldföra sig på ett annat lands nationella sjävbestämmanderätt och självständighet. Men i sådana fall är proletariatets uppgift internationell solidaritet med sina klassbröder/systrar i »fiendelandet», inte spridandet av nationalistiska paroller och nationalistisk demagogi.

Vi fördömer Loras stöd till den bolivianska bourgeoisins kraftlösa revanschistiska anspråk på grannländernas territorium, på grundval av att förluster av ett historiskt nationellt territorium måste gottgöras och att landet har rätt till en hamn vid Stilla havet.

Samma metod måste gälla för konflikter mellan degenererade arbetarstater. Vi avvisar ställningstaganden för en stalinistisk klick mot en annan därför att den ena framstår som »bättre» än den andra. Denna impressionistiska metod ledde FS till att ta ställning för Vietnam mot Kampuchea istället för att staka ut en självständig inriktning med politisk revolution för Indokinas massor. Enbart om imperialismen tydligt backar upp en arbetarstat tar vi ställning och motsätter oss den som backas upp av finanskapitalet. I krig förda av imperialismen mot arbetarstaterna försvarar vi ovillkorligen arbetarstaterna.

23. Lenins distinktion mellan förtryckta och förtryckande nationer är giltig för vår epok. Det är obligatoriskt att försvara förtryckta nationers rätt till självbestämmande och ge stöd till deras kamp. Proletariatet får inte ge efter för nationalismen.

Sammanbrottet för de koloniala imperierna bevittnade skapandet av nya självständiga stater i en process som i slutänden kontrollerades av imperialismen. Balkanisering har delat folk, skapat hundratals nationella minoriteter och lämnat systematiskt rasförtryck intakt. Marxister motsätter sig nationellt förtryck.

Vi stöder därför rätten till självbestämmande och de strider som förs världen runt (t.ex. av irländarna i de sex grevskapen i Nordirland, tamilerna i Sri Lanka och kurderna i de olika stater som delat upp Kurdistan), utan att ge något politiskt stöd till nationalismen hos de partier som för denna kamp, till deras gerillastrategi eller till deras taktik med bombattentat och avrättningar.

Dessa metoder kommer inte att uppnå befrielse och kommer inte att bereda vägen för arbetarklassens internationalism och enhet. Ovillkorligt stöd till kampen för legitima nationella rättigheter måste kombineras med oförskräckt kritik av småborgerlig nationalistisk politik.

Det är en måttstock på degenereringen av FS- och IK-traditionerna att de aldrig lyckats kombinera de två. Antingen sönderföll de i nationalistiska och gerillaillusioner eller fördömanden av nationalister som vanliga brottslingar när »terroristiska aktioner» gjorde livet för hett för »trotskister» i de imperialistiska kärnländerna.

Likaså avvisar vi uppfattningen om att »interpenetreringen» eller skingrandet av ett folk, t.ex. palestinierna, avlägsnar skyldigheten att försvara deras självbestämmande, som iSt/IKF hävdar. Detta är enbart en skamlös ursäkt för att överge en sak som är impopulär i USA.

iSt/IKF böjer sig för trycket från USA-imperialismen och stöder Israels rätt att existera inom 1948 års gränser. De har förklarat sitt retrospektiva stöd för den sionistiska staten i det krig som upprättade dessa gränser och berövade palestinierna deras hemland. I krigen 1967 och 1972 vägrade de att ge militärt stöd till de borgerliga arabiska stater som kämpade mot imperialismens sionistiska agent.

Det judiska folket och den arabiska befolkningen i den israeliska staten befinner sig inte i en likartad ställning. Araberna är förtryckta – miljoner förnekas återinträde till sitt hemland. Den israeliska staten är en ras- och trosstat som inskränker demokratiska rättigheter till judar. Den palestinska kampen för en sekulariserad demokratisk stat måste ges kritiskt stöd, även om trotskister menar att enbart en arbetarstat – en arabisk och judisk arbetarstat som en del av en socialistisk federation i Mellanöstern – kan lösa den nationella frågan och utestänga imperialismen från Mellanöstern.

Vi fördömer de sekteristiska och opportunistiska inställningarna till palestiniernas nationella kamp. IAF kombinerar båda, ger okritiskt uttryck åt PLO:s folkfrontsmål med en borgerlig stat och manar till att driva de israelisk-judiska arbetarna i havet, en ståndpunkt som tydligt skulle förhindra arbetarklassens enhet.

24. Nationernas rätt till självbestämmande är en borgerlig rättighet. Proletariatet måste fortsätta att stöda denna rätt även i de stater där det har gripit makten för att vinna proletariatet inom de förtryckta nationaliteterna till att stöda skapandet och utvidgandet av arbetarstaten. Erkännande av denna rättighet är tillämpligt under hela övergångsperioden. Det segerrika proletariatet kan inte, som Engels sade, »påtvinga en annan nation sina välsignelser». Emellertid kan den militära nödvändigheten i ett revolutionärt uppror, under ett inbördeskrig eller en imperialistisk intervention göra det nödvändigt med temporära brott mot denna rättighet.

Proletariatet bör därför ovillkorligt erkänna rätten till självbestämmande för en förtryckt nation eller etnisk grupp, även om denna nation sedan skulle gå vidare och återupprätta kapitalismen. Detta var Lenins ståndpunkt beträffande Finland och de baltiska staterna efter 1917.

Där självständighetsrörelser i en arbetarstat leds av borgerliga krafter, måste revolutionärer försöka vinna proletariatet i den förtryckta nationen till att försvara de planerade egendomsförhållandena. Det bästa sättet att uppnå detta är att avlägsna rötterna till de borgerliga nationalisternas inflytande – det tvångsmässiga kvarhållandet av nationen inom arbetarstatens statsgränser. Detta kommer att hjälpa proletariatet i den avskiljande nationen att behålla eller återta statsmakten.

Den militärstrategiska nödvändigheten hos en arbetarstat som står inför angrepp från imperialismen eller ett inbördeskrig eller den internationella revolutionens allmänna intressen, kan göra det nödvändigt att bryta mot rätten till självbestämmande i specifika fall, men de utgör inte en permanent negation av denna rätt.

I de degenererade arbetarstaterna förespråkar vi inte skapandet av självständiga eller autonoma arbetarrådsrepubliker som en allmän eller universell regel. Vi kämpar för en demokratiskt centraliserad planekonomi och en federation av arbetarstater.

När arbetarna inom en särskild nationalitet är övertygade om att de behöver en separat stat och önskan om avskiljande är djupt rotad bland massorna, är vi emellertid förpliktade att stöda en självständig arbetarrådsrepublik. Med denna paroll försöker vi övertyga befolkningen att motsätta sig de kapitalistiska nationalisterna och förbereda villkoren för en ny, verklig och demokratisk federation av arbetarstater. Vi måste motsätta oss varje förtryck eller uteslutande av minoriteter från de nationalistiska regeringarnas sida i dessa nya stater.

Stalinofobiska tendenser – särskilt iSt/IKF – övergav skamlöst bolsjevikernas och Trotskijs ståndpunkt under krisen i Sovjetunionen sedan 1989. De stödde stalinisternas repression i de tre baltiska staterna och i Kaukasien. De förvandlade Trotskijs stöd till ett »självständigt Sovjetukraina» till en villkorlig rätt. Sekteristerna vill bara erkänna rätten till självbestämmande om de förtryckta nationerna i förväg ger ett löfte om att bevara arbetarstaten och om de redan har ett proletärt ledarskap.

De förstärker nationalistiska illusioner, ökar de reaktionära nationalisternas inflytande och skapar förbittring och splittring inom arbetarklassen. De placerar sjävbestämmande inom rent borgerligt demokratiska ramar. De avskyr parollen för en självständig arbetarrepublik. De avstår från möjligheten till begränsade enhetsfronter med stalinistiska väpnade styrkor för att försvara nationella minoriteter eller mot pogromer som i Azerbajdzjan.

Gentemot en sådan sekterism håller revolutionärer fast vid bolsjevikernas egen tolkning, som den förklaras i Kommunismens ABC, av rätten till sjävbestämmande för folken och republikerna i en federativ eller »mångnationell» arbetarstat: denna rätt innefattar rätten till avskiljande. Förvägrandet av denna rätt är i sig en form av nationellt förtryck, även där revolutionärer själva inte förordar ett avskiljande.

25. Den kamp som förs av kvinnorna, ungdomen, förtryckta raser och homosexuella minoriteter måste stödas.

Där de förtryckta bedriver kampanjer mot delar av sitt förtryck måste trotskister sträva att dra in den organiserade arbetarrörelsen. Politiskt »autonoma» rörelser baserade på klasslösa ideologier (feminism etc) är en återvändsgränd för de förtryckta. De reformistiska ledningarna inom fackföreningarna och arbetarpartierna negligerar och utestänger systematiskt de förtryckta.

Kommunister motsätter sig dessa fördomar och strävar att placera arbetarklassens massorganisationer i främsta ledet i kampen mot förtryck. Särskilda agitationsmetoder, arbetsformer och en särskild propaganda behöver användas för att vinna de socialt förtryckta till det kommunistiska programmet.

Särskilda organisationsmetoder kan bli nödvändiga både för att mobilisera dem till kamp mot sitt eget förtryck och för att göra det möjligt för dem att inträda i den organiserade arbetarrörelsens led på lika grund med alla andra arbetare. Särskilda enhetsfronter, kommittéer och till och med massrörelser bland de förtryckta kan behöva byggas, primärt bestående av proletärer och baserade inom eller centralt orienterade mot arbetarklassens existerande organisationer. De måste vara proletära rörelser. De måste vara försvurna till försvaret av de förtrycktas intressen och dödligt fientliga till ickeproletära strategier som föreslås av borgerliga och småborgerliga element bland de förtryckta.

Trotskister kämpar öppet för ledarskap inom sådana rörelser: utan sådant ledarskap kommer reformism eller centrism att ödsla bort kampförmågan hos de förtryckta. Kampen för att avskaffa rasism, kvinnoförtryck, förtrycket av ungdomen och homosexuella av båda könen kan endast bli segerrik när proletariatet upptar dessa strider som sina egna. Endast då kommer det att vara möjligt att övervinna separatistiska småborgerliga ideologier (feminism, svart nationalism, ursprungsfolkens ideologier etc).

26. Kapitalismen förstör de arbetande massornas miljö, hälsa och välfärd. Begränsade säkerhetsåtgärder kan framtvingas av klasskampen men endast arbetarklassens makt kan avskaffa det ständiga hot mot miljön som kapitalismens existens utgör.

De ekologiska rörelserna har rest och försökt bekämpa hot mot miljön från kärnkraftsindustrin, den kemiska industrin och många andra. Ändå har dessa rörelser misslyckats med att förankra orsaken till dessa problem i den kapitalistiska industriproduktionen.

Även om vissa omedelbara åtgärder, som att förbättra säkerheten eller kontroll av förgiftningen, kan tas upp av arbetarklassen, så för dessa rörelser fram alla dessa krav inom ramen för ett utopiskt program som betonar ekonomisk nolltillväxt, bakåtsträvande energikällor, skrotandet av vetenskapligt jordbruk, ett »återvändande till naturen» och andra småborgerliga fantasier. I bästa fall ignorerar de eller misslyckas med att erkänna den centrala plats som arbetarklassens organisationer intar. I värsta fall attackerar de dessa organisationer, för att istället sträva efter att skapa klasslösa kampanjer av folkfrontstyp eller till och med partier. Dessa förblir borgerliga partier och kan inte stödas i val.

Vi avvisar FS:s politik med att kämpa för koalitioner mellan arbetarpartier och gröna partier. Under vissa omständigheter är det möjligt att upprätta enhet i handling med de småborgerliga rörelserna för uppnåendet av begränsade mål (till exempel kravet på en arbetarinspektion, kampen för att införa säkerhetsåtgärder och avskaffandet av vissa reaktionära lagar) vilka kämpas för genom direkt handling inberäknat demonstrationer och strejker.

Vi tillbakavisar också en maximalistisk attityd gentemot säkerheten och miljön. Detta är frågor för proletariatets program med omedelbara krav och övergångskrav. De måste vara en del av målen i kampen för arbetarkontroll och -inspektion, inte bara en »fråga att ta itu med under socialismen».

27. Ett leninistiskt avantgardeparti är oundgängligt. Ett sådant parti måste grundas på ett internationellt övergångsprogram som förbinder historiska mål och principer med grundläggande taktik inom en övergripande strategi för arbetarmakt. Bara proletariatet kan skapa friska arbetarstater. Det revolutionära partiet måste vara rotat i denna klass och uttrycka dess historiska mål.

Vi avvisar alla försök att ersätta det leninistiska partiet med organiserandet av arbetar- och bondepartier, bondepartier eller partier för de fattiga. I Peru under 1960-talet missleddes bondeupproret av Moreno och FS med en teori som försökte ersätta ett bolsjevikiskt arbetarparti med ett parti grundat på bondeorganisationerna. Idag i Bolivia förespråkar IAF bildandet av ett parti för ursprungsbefolkningen, baserat på föreningar med bönder som tillhör olika klasser.

Fjärde internationalens centristiska fragment har upprepade gånger försökt hitta genvägar till partibygget via opportunistiska fusioner med icketrotskistiska krafter. Alla dessa erfarenheter har slutat i fiasko eller katastrof. FS skapade det chilenska MIR och det argentinska PRT som en del av sin strategi under 1960-talet att bygga »förenade castristiska partier».

Resultatet blev att dessa partier utvecklades i stalinistisk riktning och uteslöt sina »trotskistiska» grundare. IAF upplöste sin colombianska sektion i det gerillaorienterade A Luchar. Under 1980-talet upplöste FS många av sina sektioner i reformistiska partier eller drog in dem i fusioner med högercentristiska/vänsterreformistiska sekter eller partier (VSP i Tyskland, PUM i Peru, A Luchar i Colombia etc).

IAF, med sin strategiska uppfattning om ett legalt centristiskt massparti i Argentina, har upprepade gånger eftersträvat fusioner med olika krafter som uppkommit ur socialdemokratin (PST under 1970-talet, MAS under 1980-talet). Denna politik är ännu farligare i de degenererade arbetarstaterna där misslyckandet med att vara tydlig i fråga om försvar av de planerade egendomsförhållandena har lett FI-IÅC till att bilda socialdemokratiska grupperingar och »demokratiska» cirklar.

På samma sätt har FS deltagit i öppet restaurationistiska organisationer (t.ex. i Tjeckoslovakien). IAF försäkrade att det polska PPS-RD, som har ett socialdemokratiskt program för en självstyrd kapitalism, var ett revolutionärt, halvtrotskistiskt parti som kunde leda en proletär revolution.

FI-IÅC har på senare tid satt upp en rad »arbetarpartier» med rent borgerligt demokratiska paroller. Ibland inkluderar dessa partier bara sina egna styrkor, ibland är de resultatet av fusioner med en handfull vänsterbyråkrater och -reformister.

Taktiken med arbetarpartiet är tillämplig där det inte finns något massparti för arbetarklassen och där arbetarklassen försöker bryta med bourgeoisin, ofta genom massomfattande fackliga aktioner (USA under 1930-talet, Sydafrika och Brasilien under 1980-talet). I kampen för att bilda ett arbetarparti, föreslår vi att det grundas på det revolutionära programmet: partiets karaktär kommer att avgöras av kampen mellan revolutionärer och reformistiska och centristiska tendenser.

28. Demokratisk centralism i Lenins tradition förblir den enda möjliga grundvalen för revolutionära partier och den revolutionära internationalen.

Federalism inom en international eller ett nationellt parti tillerkänner sektioner eller regionala organisationer verklig autonomi. Den förnekar demokratisk centralism och skapar potentiellt antagonistiska block som oundvikligen kommer att stöta ihop och splittras, vilket visats av både IK och FS. Permanent fraktionalism förnekar också demokratisk centralism. Om fraktionalismen kvarstår betyder det att en organisation faktiskt är splittrad längs programmatiska eller till och med personliga grunder och behöver se om sitt hus om den ska kunna fungera som en demokratiskt centralistisk organisation istället för att permanent vara delad gentemot sig själv.

Fraktioner är, som Trotskij sade, ett »nödvändigt ont» i partilivet och inte, som FS strävar efter att framställa det, ett permanent och önskvärt drag. Verklig demokratisk centralism vilar på ett revolutionärt program och förmågan att försvara partiets strategi gentemot revision när den taktiskt anpassas för ingripande i klasskampen.

Enhet i handling och strikt disciplin möjliggör verifiering eller falsifiering av partiets perspektiv och taktik genom medlemmarnas levande praktik. Diskussionsfrihet och kollektivt demokratiskt beslutsfattande tillåter fel att bli korrigerade med ett minimum av skada.

Regim och politik är ömsesidigt förbundna. I de proletära massorganisationerna representerar allsmäktigheten hos stalinistiska byråkrater, socialdemokratiska parlamentariker eller fackföreningsfunktionärer trycket från främmande klasskrafter inom arbetarrörelsen. Centrismen förslösar och förstör sin kader genom hopplös fraktionalism och klickbråk, destruktiva splittringar och principlösa kombinationer.

FI efter 1948 och IS- och IK-traditionerna uppvisar dessa karakteristiska brott med demokratiskt centralistiska normer. FS:s, FI-IÅC:s och IAF:s historia flödar över av exempel på organisatorisk bankrutt. FS-traditionen har en tendens att imitera en socialdemokratisk intern regim och IK en stalinistisk, men båda är våldsamt intoleranta mot revolutionär kritik och bryter gladeligen den demokratiska centralismen för att tysta den.

29. Ett revolutionärt parti är en seriös kamporganisation, som i sina led organiserar en betydande del av proletariatets avantgardekämpar. Att kalla sekteristiska propagandaföreningar för »partier» diskrediterar det verkliga partiet i detta avantgardes ögon.

Det revolutionära ledarskapets kris från 1930-talet och framåt var så omfattande att den revolutionära kommunismen kastades tillbaka till stadiet av små propagandagrupper i de flesta länder.

Medan Trotskij levde gav FI dem en fast programmatisk grund. I och med FI:s degenerering och sönderfall försvann till och med detta. Den viktigaste uppgiften under de senaste decennierna var att återerövra och utveckla denna programmatiska grund, inte bara genom teoretiskt och polemiskt arbete och kamp utan genom aktivt ingripande i klasskampen. Detta förblir den viktigaste uppgiften för revolutionärer idag. Det är en uppgift för en kämpande propagandagrupp.

FI:s centristiska epigoner upplöste sig antingen i socialdemokratins (och ibland stalinismens) »vänsterflygel» under 1950-talet och återigen under 1970- och 80-talet, eller proklamerade propagandagrupper med några hundra (eller kanske några tusen) medlemmar som masspartier.

Dessa »minimasspartier» försökte fåfängt ställa sig mot reformismen på alla plan – dagstidningar, vallistor, presidentkandidater, ungdomsorganisationer etc på ett sätt som påminner om stalinismen i dess »tredje period» (t.ex. WRP, LCR). Resultatet blev en snabb genomströmning av oskolade medlemmar, utmattning och slöseri med kader och skapandet av en byråkratisk eller federalistisk regim.

Den revolutionära realismen måste avvisa detta arv liksom den måste avvisa den formlösa »hemliga entrismen». Båda har diskrediterat trotskismen. Inte heller är svaret ett sekteristiskt avstående i propagandismens namn på iSt:s vis, som har förvandlat sig till en kvasibordigistisk sekt vars enda »kamp» är hyperfraktionella försök att utplåna sina »rivaler».

En kämpande propagandagrupp är tvungen genom sin storlek och sina programmatiska uppgifter att prioritera uppgiften att framställa material primärt för de mest politiskt medvetna avantgardeelementen, skola och träna en kader och delta som en revolutionär opposition i arbetarklassens masstrider. När den gör det kan den behöva använda olika slags organisatorisk taktik: fullständigt inträde som öppna revolutionärer i reformistiska partier eller en självständig organisation som utför fraktionsarbete i alla arbetarnas massorganisationer. Dess mål är att till sina led vinna alltfler avantgardekämpar.

Denna metod med individuell rekrytering kan och måste kombineras med en positiv orientering mot vänstergående splittringar från reformistiska och centristiska organisationer. Det bolsjevikiska och trotskistiska partibyggets historia pekar mot att genuina kommunister genom splittringar, fusioner och om nödvändigt ytterligare splittringar kan ta betydelsefulla steg mot byggandet av ett parti som är rotat inom arbetarklassen.

30. Alla de större »trotskistiska» strömningarna är centristiska. En oförsonlig kamp mot dem är nödvändig. Uppgiften är inte att återförena eller rekonstruera Fjärde internationalen med dessa missledare utan att grunda en ny leninistisk-trotskistisk international på ett vidareutvecklat program. Huruvida denna organisation kallas Fjärde eller Femte internationalen är inte en principfråga. Nyckelfrågan är frågan om programmet.

Centrismen rör sig mellan reform och revolution. Revolutionära organisationers urartning producerar en högergående rörelse med nedsjunkande i centrism. Revolutionära kriser och strider framalstrar vänstergående rörelser från reformismen som, om de inte omedelbart kommer över till den kommunistiska rörelsen, kan utgöra vänstercentristiska organisationer. Vi måste kombinera en skoningslös kamp mot högercentrism – som rör sig bort från marxismen – med ett allvarligt försök att vinna genuint vänstergående centristiska organisationer till en konsekvent kommunism, till en återfödd trotskistisk organisation.

Urartningens centrism – t.ex. kautskyanismen, stalinismen (före 1934) och POUM – existerar i många former. Varje enskild centrism kommer att bära drag av sitt ursprung. Till centrism av socialdemokratiskt och stalinistiskt ursprung har fogats centrism med trotskistiskt ursprung. Denna form av centrism har i allmänhet antagit formen av en förstelnad centrism, isolerad från arbetarklassens masstrider, oförmögen eller ovillig att pröva sin politik i kamp och relativt oemottaglig för förändringar.

Centrism med »trotskistiskt» ursprung är inte mer progressiv än någon annan form. I de massiva uppror som följer på stalinismens sammanbrott, kommer alla former av centrism att sättas på prov och visa sig otillräckliga.

Vi avvisar varje föreställning om en automatisk, spontan utveckling av centrismen till revolutionär kommunism. Kampen mot centrismen måste vara medveten och resultera i en brytning med den och ett erkännande av den som en organisations eller strömnings förflutna tillstånd: ett självkritiskt bokslut måste göras.

Som Trotskij sade, »hatar centrismen att höra sig själv nämnas vid namn». Det är karakteristiskt för de internationella centristiska strömningarna (barn till »Londonbyrån» snarare än Trotskijs FI) att karakteriseringen av dem som centrister är en garanti för avbrytande av diskussionen, utestängning från en konferens eller uteslutning ur deras led.

FRKI för fram parollen »Framåt mot återgrundandet av en leninistisk-trotskistisk international». I likhet med Trotskij i förhållande till Tredje internationalen och Lenin före honom i förhållande till Andra internationalen, gör vi inte en fetisch av Fjärde internationalen.

Fjärde internationalens fana har dragits i smutsen av centrismen. Den stora majoriteten av de som håller fast vid FI:s gamla fana gör så därför att de tror på en »kontinuitet». De är ovilliga att erkänna den centristiska politiken hos alla FI:s fragment efter 1951. De misslyckas med att bekämpa centrismen och är därför dömda att upprepa dess misstag.

Vi utesluter inte möjligheten att de större centristiska formationerna som gör anspråk på att vara Fjärde internationalen under klasskampens hammarslag och ett aktivt ingripande i dessa strömningar av en internationell trotskistisk tendens, kommer att brytas upp och att delar av deras militanter vinns över till den revolutionära kommunismen. Sådana omständigheter kan tillåta en revolutionär omgruppering under fanan av en programmatiskt och organisatoriskt återuppbyggd Fjärde internationalen. Inte heller utesluter vi möjligheten av en återgrundad international som proklamerar sig som den femte, stående i de fyra första internationalernas revolutionära traditioner. Denna fråga kommer att avgöras i framtida strider.

Vi strävar efter att vinna alla de som erkänner nödvändigheten av denna uppgift. Vi vänder oss till alla de som delar denna åsikt inom de centristiska, pseudotrotskistiska organisationerna och manar dem att göra gemensam sak med oss i denna kamp inom eller utanför sina partier och »internationaler». Vi strävar att förena våra krafter med alla organisationer som har kämpat och som kämpar en principiell kamp mot Pablos, Mandels, Healys, Lamberts, Morenos, Loras, Cliffs, Grants med fleras centrism.

Vi måste diskutera inte för diskussionens skull utan för att upprätta en grund för programmatisk enhet. FRKI har sitt eget program, Trotskistiska Manifestet, och vi tillämpar demokratisk centralism internationellt, men vi framställer inte detta som ett ultimatum.

Vi är beredda att delta i diskussioner som syftar till revolutionär enhet på grundval av en förbindelse att arbeta tillsammans mot ett vidareutvecklat övergångsprogram för världsrevolutionen och återgrundandet av en leninistisk-trotskistisk international.

januari 1992