Nedan har vi sammanställt några av de frågor vi vanligtvis brukar få. Vi hoppas att våra svar skall ge dig en bild av vad Arbetarmakt står för.

Innehåll




Vad vill Arbetarmakt?
Arbetarmakt vill skapa ett arbetarstyrt samhälle där samhällets produktiva resurser ligger i befolkningsmajoritetens händer och används för att skapa en dräglig och meningsfull tillvaro för alla.

Dagens Sverige är ett samhälle där den verkliga makten ligger i händerna på en välbeställd minoritet, även om det folkliga inflytande är större än i många andra länder. Eftersom det folkliga inflytandet är ännu mer kringskuret i de flesta andra länder är det inte så lätt att inse hur begränsat det egentligen är. Men vad har exempelvis en ensamstående mamma som jobbar på Volvo att säga till om egentligen?

Hon och hennes arbetskamrater har möjlighet att rösta på ett parti vart fjärde år och hoppas att det kommer att företräda deras intressen. Om de inte är nöjda får de snällt vänta till nästa val.

Även om de har en (om än liten) möjlighet att påverka hur riksdagen och i förlängningen regeringen skall se ut har de däremot ingen som helst möjlighet att välja Volvos företagsledning eller sina närmaste arbetsledare. Detta trots att de är ekonomiskt beroende av att Volvo fungerar och att de tillbringar en stor del av sin vardag på företaget. Hon och hennes arbetskamrater världen över har heller ingen delaktighet i vad som beslutas i frågor som rör vad företaget skall tillverka och i vilka kvantiteter. Alla sådana beslut ligger i händerna på företagsledningen, som i sin tur utsetts av en handfull aktieägare som ingen valt.

Om Volvo bestämmer sig för att sparka dem och flytta deras jobb någon annanstans kan de visserligen protestera, men de kan inte hindra det – om de inte ockuperar sin arbetsplats. Men det är inte tillåtet.

Om de ändå genomförde en sådan aktion skulle de troligtvis inte få något stöd från den nuvarande ledningen för facket. Även om det lokala facket skulle sympatisera med en sådan aktion, är det sannolikt att de praktiskt taget självutnämnda facktopparna skulle gå emot den med hänvisning till att det bryter mot “spelreglerna”.

Man skulle kunna fortsätta gå igenom område för område av vardagen. De här exemplen borde räcka för att visa hur lite vanliga arbetande människor egentligen har att säga till om.


Hur skall Arbetarmakt genomföra sitt program?
Den enda vägen att nå fram till detta mål är att vinna majoriteten av landets arbetare och låginkomsttagare för att skapa ett sådant samhälle. Det finns helt enkelt ingen annan väg. Vi avvisar alla idéer om “rödgröna allianser” och liknande med borgerliga och småborgerliga partier som centern och miljöpartiet. Det receptet, där arbetarpartierna sätter sig i kapitalistiska regeringar och tar ansvar för upprätthållandet av detta system, har alltid slutat med att arbetare och låginkomsttagare fått betala med försämrade villkor.


Men hur tänker då Arbetarmakt bära sig åt för att vinna befolkningsmajoriteten?
Genom att försöka övertyga den om det berättigade i det Arbetarmakt står för. Inte minst genom att försöka verka som den bästa förkämpen för arbetande människors intressen, även om det idag nästan uteslutande innebär att argumentera för krav och åtgärder som kan stärka arbetande människors ställning.

Med tiden kommer det säkert bli möjligt – i takt med växande inflytande – att även kunna övergå från ord till handling; att kunna spela en drivande och aktiv roll i arbetarrörelsen. Men vi lär aldrig komma dithän om vi inte redan idag kan visa att vi har något att säga om hur man bäst kämpar för en dräglig tillvaro.

Vårt handlingsprogram spelar en nyckelroll i detta sammanhang. I programmet försöker vi lyfta fram alla de åtgärder som är nödvändiga för att arbetande människor skall kunna säkra en dräglig tillvaro, något som vi menar bara är möjligt genom att den kapitalistiska marknadsekonomin avskaffas.

Ett av de viktigaste elementen i handlingsprogrammet är kampen för arbetarkontroll. Ett annat är perspektivet på skapandet av en arbetarregering som, stödd på de arbetandes egna organisationer, konfiskerar banker och storföretag och lägger grunden till en demokratiskt styrd och planerad ekonomi.


Vad menar Arbetarmakt med arbetarkontroll?
Med detta uttryck avser vi de arbetandes möjlighet att själva organisera och kontrollera sin tillvaro. Redan idag finns det mer eller mindre medvetna element av arbetarkontroll på de flesta arbetsplatser; från att få vara klädd som man vill, ha radion på medan man arbetar, till självständig planering av vissa arbetsmoment. Saker som man tillkämpat sig och slår vakt om.

Vi vill både göra kampen för arbetarkontroll medveten och utvidga den till att gälla hela samhället. Kampen för arbetarkontroll handlar ytterst om vem det är som skall bestämma.

Arbetarkontroll är helt enkelt en skola i socialism; i de arbetandes självförvaltning.

Det leder in på nästa fråga.


Vad menar Arbetarmakt med socialism?
Med uttrycket socialism menar vi ett samhälle där alla ekonomiska resurser ligger i de arbetandes händer och styrs i det medvetna syftet att garantera alla en dräglig och meningsfull tillvaro, ett samhälle där det inte längre finns en statlig byråkrati och heltidspolitiker – utan där alla deltar i samhällets förvaltning och beslutsfattande.

Ett sådant samhälle kan inte skapas inom det lilla Sveriges gränser, det kan bara skapas i global skala. Men det ena förutsätter det andra. Om vi inte börjar här hemma lär vi aldrig komma i närheten av ett sådant samhälle.


Var det inte socialism i Östeuropa?
– Nej, absolut inte!

Regimerna i dessa länder kallade sig själva för socialistiska därför att de aldrig i grunden gjorde upp med Stalins diktatur. Det var nämligen Sovjetunionens diktator, Josef Stalin, som på 1930-talet förklarade att Sovjetunionen hade blivit ett socialistiskt samhälle. Det var naturligtvis inte sant om man ser till vad Marx och sovjetstatens grundare menade med socialism. Likt alla byråkrater försökte även Stalin försköna verkligheten.

I själva verket var Sovjetunionen en stat som visserligen skapats av en arbetarrevolution, men som urartat. Redan i början av 1930-talet styrdes det av en självutnämnd byråkratisk klick som bara kunde avlägsnas genom en revolution; genom att de ryska arbetarna reste sig och störtade den. Det är därför som Arbetarmakt betecknar det historiska Sovjetunionen som en byråkratiskt urartad arbetarstat, och det är därför vi använder samma begrepp för att karaktärisera de gamla östeuropeiska regimerna – som ju skapades som nästan exakta kopior av den sovjetiska regimen. Detta gäller även för Kuba och Nordkorea idag.

Faktum är att de verkliga kommunisterna bokstavligen förintades av Stalins fullständigt hänsynslösa säkerhetspolis. Tusentals övertygade kommunister dog i arbetsläger och fängelser, om de inte kallblodigt avrättades. Stalins säkerhetspolis drog sig inte för att avrätta kommunister även utanför Sovjetunionens gränser.

Självfallet hade inte Stalin en tanke på att öppet tillstå att han cyniskt förrådde varenda bokstav i det kommunistiska programmet. I likhet med andra diktatorer hävdade han istället att hans regim var “folkstyrd” och att “folket älskade sin ledare”.

Bättre blev det naturligtvis inte av att kommunistpartierna världen över förvandlades till rena agenturer för Stalins diktatur och lovsjöng diktatorn i alla tonarter. Eller av att tusentals “progressiva” intellektuella stämde in i kören – inte sällan i utbyte mot smicker i den stalinistiska pressen och sovjetiska jätteupplagor av sina verk. Socialismens motståndare kunde inte fått en bättre present. Tack vare Stalins och hans medlöpare är det många människor som idag tror att kommunism är liktydigt med förtryck, när det i själva verket är en rörelse som kämpar för mänsklighetens frigörelse.


Nåväl, socialism i er tappning kanske är en attraktiv tanke, men det är ogenomförbart. Människan är innerst inne en egoist…
Det är helt enkelt inte sant, utan en typisk borgerlig värdering. Om människan vore egoist skulle samhället för länge sedan ha klappat ihop. Det är knappast egoism som får människor att göra fantastiska insatser inom vård och andra samhällsnödvändiga verksamheter trots låg lön och ofta dåliga arbetsvillkor.

I själva verket är uppfattningen om förhållandet mellan mitt och ditt format av samhället sådant det är. Om samhället förändras i grunden kommer ganska snart nya normer för vad som är rätt och riktigt att uppstå. Det är också vad som hände när det borgerliga samhället växte fram, och än mer så efter det att borgarna från 1500-talet och framåt tog makten i flera europeiska länder.

Mycket av det vi idag betraktar som ett normalt uppträdande är helt enkelt uttryck för det borgerliga samhällets värderingar och krav; du måste vara beredd att gå över lik för att lyckas i det borgerliga samhället. Faktum är att borgarnas egoistiska moral inte bara skulle vara obegriplig utan också uppfattas som djupt omoralisk i exempelvis jägar- och samlarkulturer, dvs den samhällsform som är människans äldsta och mest långlivade samhällsform. I dessa tidiga samhällsformer härskande kollektivt utnyttjande av tillgångarna, privategendomen var ännu inte känd. Så om man vill kan man vända på resonemanget och säga att om man nu skall utgå från vad verkligheten lär oss är det uppenbarligen så att den mest långlivade samhällsformen klart visar att människan minst av allt är någon egoist.


Men det finns ju inget samhälle som ser ut som det ni vill skapa. Alla sådana samhällen har ju urartat. Är inte det argument nog?
Bortser man ifrån 1900-talets historia, dvs verkligheten själv, kan man nog dra den slutsatsen. Men faktum är ju att det var den ryska revolutionens urartning, dvs Stalins byråkratiska diktatur, som kom att bestämma hur de central- och östeuropeiska samhällena skulle komma att se ut efter det andra världskriget. Om den ryska revolutionen inte urartat, skulle det då ha uppstått stalinistiska diktaturer i Central- och Östeuropa? Knappast.

Den dag en levande arbetarstyrd stat urartar utan att ha förhärjats av krig och andra umbäranden, den dagen kommer vi att instämma i argumentet. Men hittills har ingen av oss upplevt något sådant. Tack vare stalinismen har kampen för arbetarstyre och socialism istället genomlevt mer än ett halvsekel av byråkratisk deformering.

Man kan tillägga att 50-60 år är en lång tid i en människas liv, men mätt i förhållande till mänsklighetens historia är det en ytterst kort period. Borgarna behövde hundratals år på sig att för att bli starka nog att överhuvudtaget våga drömma om samhällsmakten. Därefter behövde de några hundra år för att tillkämpa sig den. I jämförelse med detta har arbetarrörelsen knappt klivit ur barnskorna.


Arbetarmakt talar mycket om arbetarstyre. Men är inte arbetarna en grupp som håller på att försvinna?
Tvärtom! När vi talar om arbetarklass och arbetare gör vi det i den marxistiska bemärkelsen av uttrycket, dvs människor som saknar andra inkomstkällor än den lön de kan få för sitt arbete. Det innebär att vi inkluderar alla lönearbetare oavsett om de kallas arbetare eller tjänstemän i begreppet arbetare.

Använt på detta sätt, och det är faktiskt det mest konsekventa sättet att använda begreppet, utgör arbetarklassen majoriteten av landets yrkessysselsatta befolkning. I världsskala utgör arbetarklassen en växande grupp.

Faktum är att det finns fler arbetare än någonsin tidigare i global skala!

Talet om att arbetarna eller arbetarklassen minskar bottnar i oförmåga eller ovilja att förstå att arbetarklassens sammansättning givetvis förändras i takt med att samhällets förändras. Kuskar och rallare är bara några exempel på så gott som utdöda arbetargrupper som en gång var ganska betydande, för att inte tala om tjänstefolk, som en gång utgjorde en mycket stor grupp lönearbetare. Just det sistnämnda exemplet illustrerar också varför arbetarklassen många gånger kan framstå som svag och kraftlös. Trots att de som arbetade som tjänstefolk i de rikas hushåll var många till antalet, var de utspridda och arbetade under villkor som gjorde det svårt för dem att utveckla ett klassmedvetande, dvs en uppfattning om sig själva som lönearbetare med gemensamma intressen med både sin egen grupp och andra lönearbetare.

När man tänker på det är det inte så konstigt att det var industriarbetarna och inte tjänstefolket som kommit att prägla bilden av arbetarklassen. Industriarbetarna var och är ofta koncentrerade till stora produktionsenheter som gör sammanhållning och organisation till en livsnödvändighet. Detta har i förlängningen också bidragit till att stimulera uppkomsten av ett politiskt klassmedvetande, dvs att den fackliga kampen behöver kompletteras av politisk kamp, av arbetarpartier.

Hur framtidens arbetarklass kommer att se ut är det naturligtvis svårt att uttala sig om, men dagens arbetarklass är fullt tillräcklig för att bryta kapitalets makt och skapa en arbetarstyrd värld.


Varför kallar sig Arbetarmakt för en trotskistisk organisation?
Trotskism är bara ett annat namn för den marxistiska revolutionära kommunismen. Men eftersom detta är ett ganska otympligt uttryck, trots att det egentligen är den historiskt och teoretiskt riktiga benämningen på de åsikter som Arbetarmakt står för, har vi valt att använda det lätthanterligare uttrycket trotskism.

Det har också den fördelen att det är få förutom vi själva som är beredda att använda det. Ta t.ex. uttrycket socialist, det kan betyda allt mellan himmel och jord, från socialdemokrati till de mest egenartade åsikter.

Att det förknippas med den ryske revolutionären Leo Trotskij är knappast något som besvärar oss. Ända fram till dess han mördades 1940 var Trotskij den mest kände företrädaren för den revolutionära kommunismen. Han var också initiativtagaren till den internationella revolutionära organisation, Fjärde Internationalen, som såg som sin uppgift att vinna världens arbetare för den revolutionära kommunismen.

Faktum är att det var våra motståndare som först började använda uttrycket trotskism. Eftersom alla dessa byråkrater och politiska svindlare som styrde Sovjetunionen, Östeuropa och kommunistpartierna var beredda att kalla sig för allt – kommunister, socialister osv – utom just trotskister, blev och är uttrycket en utmärkt “legitimation”.


Vad är Förbundet för Femte Internationalen?
Arbetarmakt är den svenska sektionen av Förbundet för Femte Internationalen (F5I). F5I är en internationell sammanslutning av organisationer som delar Arbetarmakts idéer. F5i verkar för att skapa en ny international av samma typ som den Kommunistiska internationalen var i sin ungdom. Kommunistiska internationalen var under denna tid ett internationellt parti för spridandet av den socialistiska revolutionen.

Denna international, som grundades av de ryska bolsjevikerna 1919, var samlingspunkten för dåtidens radikala arbetare i hela världen. Många av dess medlemsorganisationer var de största och mest inflytelserika arbetarorganisationerna i sina hemländer. Tillsammans samlade de miljoner arbetare till kamp för arbetarmakt och socialism.

Kommunistiska internationalen blev även den ett offer för den ryska revolutionens urartning. Tio år efter sitt grundande återfanns knappt en enda av dess grundare i ledande ställning. De hade antingen uteslutits eller kapitulerat för Stalin. När Kommunistiska internationalen upplöstes 1943 var den inte mycket mer än en propagandacentral för Stalins diktatur.

Grundandet av Fjärde Internationalen 1938 var ett försök att lägga grunden till en ny kommunistisk international. Tyvärr urartade detta försök redan i början av 1950-talet. Idag finns det visserligen en rad grupper som påstår sig utgöra Fjärde Internationalen i en eller annan form. Men en nykter studie av deras verksamhet visar att de har mycket litet gemensamt med de principer som lades till grund för Fjärde Internationalen.

F5I kämpar idag för att grunda en ny international, en Femte international, som baserar sig på det bästa arvet av alla de tidigare internationaler som existerat.


Hur ser Arbetarmakt på socialdemokratin?
Vi betecknar SAP som ett borgerligt arbetarparti. Med det menar vi att socialdemokratins ledning helt och hållet utgår ifrån de ramar som ställs upp av det kapitalistiska samhället. Även om dess ledare ibland kan prata om Marknadens diktatur har de inte en tanke på att verkligen avskaffa kapitalismen.

I själva verket har den svenska socialdemokratin dragit sitt strå till stacken för att hålla de privatägda storföretagen och bankerna under armarna. Faktum är att under socialdemokratins långa regeringsinnehav från 1930-talet och fram till mitten av 1970-talet genomgick det svenska “näringslivet” (Kapitalet) en ofantlig maktkoncentration. Och det under en period när socialdemokratin var mindre öppet marknadsvänlig än idag!

Det socialdemokratiska partiet skapades dock en gång av den svenska arbetarklassen och uppfattas fortfarande av majoriteten av arbetarna som dess parti. Även om partiet gjort upprepade försök att bredda sin väljarbas högerut är det fortfarande beroende av arbetarröster för sin parlamentariska styrka – själva förutsättningen för att komma ifråga som regeringsparti. Ju högre upp i partiapparaten och dess beslutande instanser man kommer, dess färre arbetare träffar man dock på. Där dominerar istället karriärpolitiker, byråkrater i arbetarrörelsens organisationer, “arbetarvänner” ur borgarklassen osv, allt utom de vanliga arbetare, lägre tjänstemän och låginkomsttagare som utgör partiets väljarkärna.


Hur ser Arbetarmakt på Vänsterpartiet?
Vänsterpartiet är idag inget annat än ett litet socialdemokratiskt parti med alla dess kännetecken, minus förankring och verkligt massinflytande i arbetarrörelsens organisationer. Något som gör det mycket mer instabilt än SAP.

När Vänsterpartiet nått valframgångar, som i valet 1998 då partiet vann 12 procent av rösterna, har det inte förändrat något i sak. Det är snarare ett uttryck för bristen på alternativ och förhoppningen om att det ansiktslyfta vänsterpartiet skall visa sig vara bättre än det gamla vänsterpartiet kommunisterna.

För den som följt partiet på nära håll är detta inget annat än illusioner. Partiets ansiktslyftning efter stalinismens kollaps bestod i att man äntligen förmådde, eller rättare sagt, tvingades att klippa av banden med de kollapsande stalinistregimerna i Sovjetunionen och Östeuropa. Band som stora delar av partiet ändå upplevt som en belastning men inte lyckats samla kraft att klippa av på egen hand. I övrigt fortsatte man som förut med att försöka sitta på så många stolar som möjligt.


Hur ser då Arbetarmakt på den övriga vänstern?
Det finns en rad organisationer som kallar sig revolutionära. De största är Socialistiska Partiet (SP), Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Kommunistiska Partiet (KP). Vi betecknar dessa organisationer som centristiska.

Med detta begrepp menar vi att det är organisationer som vacklar mellan socialdemokratiska, reformistiska och revolutionära ståndpunkter, och just därför kännetecknas av politisk instabilitet och osjälvständighet.

Inte så sällan älskar centristiska organisationer att prata om att man skall förhålla sig självständigt och kritiskt till den revolutionära rörelsens erfarenheter. Det låter väldigt positivt, men tyvärr är de mer än ofta “självständiga” på samma sätt som en kvacksalvare till etablerad medicinsk kunskap.

Givetvis tar de oerhört illa upp när man påpekar att de fuskar och betecknar dem som centrister. Men varje systematisk genomgång av deras politiska teori och praktik visar detta mycket tydligt.

En del av Arbetarmaks medlemmar har sin bakgrund i de centristiska grupperna, och har egen erfarenhet av deras vingliga politik.


Men syndikalisterna då? För att inte tala om alla dessa ungdomar som är attraherade av anarkismen…
Det syndikalistiska SAC är inget alternativ. Den har haft snart 90 år på sig att bevisa sin livskraft, och är idag långt svagare än den var på 1920 och 1930-talet, när den faktiskt hade ett visst inflytande i arbetarleden. Vi hävdar att SAC borde upplösas och att dess medlemmar borde ansluta sig till LO och TCO, där många av dem säkert skulle kunna ge ett välkommet bidrag till kampen för att göra facket kämpande och demokratiskt. Det finns ingen mening med att isolera sig från sina arbetskamrater i en egen, liten och betydelselös organisation.

Anarkismen är inte heller något alternativ. Den är alltför vildvuxen och osammanhängande i såväl teori som handling för att på allvar kunna vinna och leda en majoritet av de arbetande med framgång. Så är det inte heller någon tillfällighet att anarkismen aldrig lyckats bli en betydande kraft i den industrialiserade delen av världen.


Arbetarmakt tycks döma ut hela arbetarrörelsen, eller?
Vi dömer inte alls ut arbetarrörelsen, vi hävdar istället att det är arbetarrörelsens ledning som är problemet. Med arbetarrörelsens ledning menar vi de relativt små grupper av välbetalda heltidspolitiker och andra funktionärer – exempelvis riksdagsledamöter, partifunktionärer och ombudsmän – vilka dominerar arbetarrörelsens organisationer och som är huvudansvariga för deras handlande. Tillsammans utgör de en väl förskansad byråkrati som inte bara svartsjukt slår vakt om sin makt utan också är villiga att ta “samhällsansvar” på bekostnad av sina medlemmars intressen.

Inte sällan brukar ju toppskiktet belönas med välbetalda poster i statens tjänst om de visat sig tillräckligt mjuka i ryggen. Hur många topppolitiker och fackliga ledare har inte getts jobb som landshövdingar och andra liknande jobb långt från sina medlemmars slitsamma vardag? När blev en svarvare ambassadör senast? Eller en undersköterska landshövding? Man behöver inte ha en högskole- eller universitetsexamen för att kunna ta politiskt ansvar, för att agera med sin klass intresse i åtanke. Det är därför talande att arbetarrörelsens politiska ledarskap i så hög utsträckning rekryteras ur de mer privilegierade samhällskikten.


Men de flesta arbetare stödjer ju dessa ledningar! Det kan nu ju inte förneka. Hur är det möjligt om de är så dåliga som ni påstår?
Det finns ingen anledning att förneka detta. Som vartenda riksdagsval understryker väljer den överväldigande majoriteten av arbetare och låginkomsttagare mellan de partier som finns och som man uppfattar som realistiska alternativ. En liten grupp kan inte räkna med att uppfattas som ett realistiskt alternativ, annat än lokalt.

För det stora flertalet arbetare och låginkomsttagare framstår socialdemokratin med alla sina fel och brister som det enda tänkbara alternativet. Detta är tydligt bland äldre arbetare som ofta kopplar ihop socialdemokratin med den välståndsökning de upplevt under sitt liv, och som tror att bara socialdemokratin blir stark nog kommer de att återskapa välfärden. Men mängder av arbetare och låginkomsttagare röstar på socialdemokratin enbart därför att de anser att moderaterna och de övriga borgerliga partierna är ett värre alternativ. Att de inte istället röstar på vänsterpartiet i högre utsträckning än vad som är fallet beror på att majoriteten av arbetarna på goda grunder inte litar på detta parti. Vänsterpartiet har aldrig på allvar utmanat socialdemokratins högerutveckling, och då de vunnit starkare stöd har de ändå fortsatt att spela rollen som lydigt stödparti.

Den dag vi börjar att att dra till oss många av dessa arbetare och låginkomsttagare kommer vi att börja uppfattas som ett alternativ. Då först kommer också majoriteten av arbetare att på allvar jämföra våra politiska svar med socialdemokratins och vänsterpartiets. Och då är det inte längre så givet att de kommer att ge sitt stöd åt arbetarrörelsens gamla partier.


Vad innebär det att vara medlem i Arbetarmakt?
I motsats till så gott som samtliga organisationer inom den svenska arbetarrörelsen kan man bara bli medlem av Arbetarmakt om man är villig att göra en aktiv och regelbunden insats. Detta för att garantera verklig medlemsdemokrati. Det är bara aktiva medlemmar som kan och har rätt att fatta beslut om organisationens ståndpunkter och verksamhet.

I partier som SAP och vänsterpartiet, där det oftast räcker med att sätta kryss i en talong för att bli medlem, deltar föga förvånande merparten av medlemmarna sällan eller aldrig i partiets verksamhet. De kanske dyker upp på något årsmöte om ens det. Det är en inställning som partierna själva underblåser eftersom detta garanterar att den verkliga makten ligger i händerna på ombudsmän och heltidspolitiker.


Hur får man reda på mer om Arbetarmakt?
Du kan få reda på mer genom att läsa vår press, framför allt vår tidning Arbetarmakt, och titta på våra webbsidor och läsa vår blogg här på internet.

Läs mer i våra program här på vår sida och på Förbundet för femte internationalens hemsida. Beställ gärna litteratur och skrifter av oss.

Det bästa sättet är förstås att ta kontakt med oss och att börja diskutera politik. Prata med någon av våra medlemmar eller maila oss!

Kontaktinformation