Innehåll
Förord
USA-imperiets krig mot de fattiga
Globalisering – imperialismens senaste stadium
Arbetarklassen och dess ledning
Ett program med övergångskrav
Förord
Under de senaste fem åren har det världen över vuxit fram en massrörelse som åter pekar ut kapitalismen som det huvudsakliga hindret för mänsklig frihet och välstånd. Denna rörelse, som omväxlande beskrivs som ”företagsfientlig”, ”globaliseringsfientlig” och ”antikapitalistisk”, har i viss utsträckning kommit överens om vad den är emot. Det som rörelsen inte är överens om, vilket den nuvarande ordningens anhängare aldrig undviker att påpeka, är vad den är för.
Samtidigt har delar av arbetarrörelsen i ett antal länder börjat ifrågasätta de högerreformistiska ledare som dominerat de ”socialistiska” och ”kommunistiska” partierna under så lång tid. Många av dessa partier rörde sig långt till höger under 1990-talet och avsvor sig varje identifikation med arbetarklassen eller varje strävan att överskrida kapitalismen. De drev privatiseringar och stödde globaliseringen. Idag ger de antingen stöd till George Bushs krig mot terrorismen eller så kritiserar de det bara på mildast tänkbara sätt.
Det är hög tid för arbetarklassens militanta massorganisationer och den radikaliserade ungdomen att förenas i handling och – i öppen och demokratisk debatt – besluta om en ny strategi för denna rörelse.
Och det är därför som detta dokument skrivits.
Även om inget program någonsin är slutgiltigt, fullständigt eller avgjort, anser vi att de åtgärder som det beskriver skulle, om de genomförs, avskaffa kapitalismen helt och hållet.
Det är på modet idag att beskriva sådana anspråk som arroganta eller doktrinära. Den bakomliggande idén är att var och en som är tillräckligt modig för att skriva en vägledning till handling för en hel internationell rörelse antingen lurar sig själv eller också är cyniskt manipulativ.
Men dessa argument tål inte närmare granskning. Inom alla andra områden är det helt normalt att nedteckna de hittillsvarande lärdomarna och att kodifiera det bästa sättet att gå tillväga. Så varför skulle den största strävan av alla – kampen för socialismen – behandlas annorlunda? Bakom föreställningen att revolutionär förändring är alldeles för komplicerad för att kodifieras ligger en djupt rotad fördom som systematiskt uppmuntras av utsugarna – att det globala förändringsprojektet är alltför krävande för att de underordnade klasserna ska kunna genomföra det. Det är bäst att inte försöka.
Samtidigt har naturligtvis inte reformister, parlamentariker, gradualister, anarkister och liberaler några skrupler när det gäller att föra fram sina egna program för den nya rörelsen. Även om de skiljer sig åt i många avseenden, är de alla överens om en sak: arbetarklassen ska inte organisera sig med målet att ta makten.
Detta program intar den motsatta ståndpunkten – att arbetarklassens erövring av makten är önskvärd, möjlig och en förutsättning för kapitalismens avskaffande. Vi har förberett det och publicerat det med det uttryckliga syftet att övertyga så många som möjligt att ge det stöd och föra fram det som ett alternativ både till rörelsens nuvarande hopkok av mål och till de reformistiska program som, om de anammas, skulle innebära inget mindre än underkastelse inför den borgerliga ordningen.
Vi vädjar till aktivister och organisationer inom arbetarrörelsen, den antikapitalistiska rörelsen, ungdoms- och bonderörelser att ta ställning till detta program och föreslå ändringar och tillägg där det är nödvändigt. Den organisation som publicerar programmet, Förbundet för Femte Internationalen, antog det vid sin kongress 2003. Utan tvivel finns det många områden som behöver utvidgas. Vi inser, som en tendens huvudsakligen baserad i Europa, att vi kan ha misslyckats med att återspegla eller ta hänsyn till erfarenheter på andra håll. Om det finns felaktigheter i det, förbinder vi oss att korrigera dem. Om enhet kan uppnås mellan olika grupperingar på grundval av ett gemensamt program, anser vi att de bör slå ihop sina styrkor och stärka den revolutionära organiseringen globalt genom grundandet av ett nytt globalt parti för social revolution.
Richard Brenner
Dave Stockton
oktober 2003
USA-imperiets krig mot de fattiga
Amerikas Förenta Stater är det mäktigaste imperium världen någonsin skådat. Ingen kejsare, tsar kung eller führer har någonsin haft en sådan global makt som den amerikanske presidenten förfogar över idag.
USA stationerar trupper på varje kontinent och spenderar mer på vapen än de femton därefter starkaste staterna tillsammans. Presidenten informerar i förbigående suveräna folk om vilka de kan välja till sina ledare. Han avgör vilka stater som misslyckats och vilka som måste genomföra en förändring av regimen. Och han fäller domar: ekonomisk blockad, bombmattor eller fullskalig invasion och ockupation.
En handfull större stater – G8 – kan försöka påverka, modifiera eller fördröja hans aktioner. Men de kan inte böja hans vilja efter sin egen. Alla andra stater i världen, även om de formellt är oberoende, är underordnade den enda supermakten, och många av dem är helt beroende av USA.
Medan World Trade Centers tvillingtorn ännu brann, förklarade George W. Bush krig utan slut mot alla som motsätter sig eller uppreser sig mot Amerikas makt. Med förevändningen att försvara sitt folk mot terrorism, formulerade Bush ett nytt rättfärdigande av aggression – rätten att företa förebyggande aktioner mot var och en som han säger hotar USA:s intressen.
Han kallade det ”försvar av hemlandet”. Men vems hemland försvarar han? Inte det arbetande folkets hem, levnadsstandard eller friheter i Förena Staterna. Den härskande klassens intressen i USA – ”hök” och ”duva”, republikan och demokrat, oljemagnat och högteknologimiljardär – är rakt motsatta intressena hos den stora majoriteten av dess medborgare.
I USA och andra högt utvecklade länder bedriver de rika och mäktiga ett oförtröttligt angrepp mot majoritetens levnadsstandard. Välfärden slits bort, löner hålls nere eller sänks och skattebördan förs systematiskt över från de rika till de fattiga. Utbildningen omvandlas gradvis från allmän rättighet till privat privilegium och bidrag och pensioner sänks. För arbetande människor innebär det moderna livet ständig osäkerhet från vaggan till graven.
När Vita huset bombar Bagdad, beväpnar Tel Aviv och utmäter tributer från grymt underutvecklade länder, handlar det inte för sitt eget folk utan för storbankernas och storföretagens ”rätt” att utsuga hela jorden.
Utanför USA och andra västerländska oaser av ”utveckling” förnekar det globala systemet två tredjedelar av världens befolkning tillräckligt med mat att äta och rent vatten att dricka. I Latinamerika, Afrika och Asien samexisterar massarbetslöshet med grym underutveckling. Trots stora överskott av resurser och produkter kan den ”fria marknaden” inte avskaffa svälten i Afrika eller tillhandahålla medicin för miljoner som lider av aids.
Det system USA kämpar för – den globala kapitalismen – omöjliggör en hållbar framtid för jorden. Det blockerar lättnader i utlandsskuldens förlamande börda, förhindrar samordnade aktioner mot klimatförändringar, hotar med inbördeskrig om tillgångar på olja och vatten och underblåser etnisk rensning och massflykt av hundratusentals flyktingar.
Kapitalismens destruktiva arbete är långt ifrån avslutat. Det skapar ekonomiska kriser, handelskrig och sammanstötningar mellan Europa och Amerika. USA:s och dess brittiska allierades aggression och arrogans tvingar andra makter att slå sig samman mot dem. Under decenniet framför oss kommer denna allians mot USA att hårdna, först i det fördolda och sedan mer öppet. Förr eller senare kommer en ny högteknologisk kapprustning att bryta ut. Vålnaden av ännu ett världskrig – ännu avlägset – framträder vid det nya århundradets horisont.
Till vems fördel? En oändligt liten minoritet. Aldrig i människans historia har så få ägt och förfogat över produkterna av så mångas arbete. Därför har aldrig tidigare gapet mellan rik och fattig varit så stort. När det senaste århundradet tog slut hade de 225 rikaste en samlad rikedom som var större än den hos de fattigaste 47 procenten av världens befolkning.
Kapitalisternas mångomtalade demokrati är strikt begränsad och inskränkt. Pengar köper tillgång till inflytande, masskommunikation och maktens hävstänger, representanter är varken ansvariga eller avsättbara, de verkliga besluten fattas inte i de lagstiftande pratförsamlingarna utan bakom lyckta dörrar av tjänstemän som ingen valt, generaler, polis- och säkerhetsofficerare – vilka alla är knutna till den styrande eliten av mångmiljonärer genom tusentals personliga, kulturella och sociala band.
Och vid arbetsplatsens grindar försvinner till och med demokratins yttre uppenbarelse. Den enskilde arbetaren i fabriken, på kontoret, på callcentret eller i snabbmatskedjan kan inte förvänta sig vare sig anställningstrygghet eller rättigheter. Arbetarna har ingen rätt att bestämma om anställningar, avskedanden och arbetsförhållanden, för att inte tala om ödet för deras produkter.
Vid valurnan och på jobbet kan medborgaren inte förändra något av verklig betydelse. Så vad återstår? Vad då, svarar kapitalismens apologeter, svaret är uppenbart: konsumentens val… om du har råd med det. Två tredjedelar av mänskligheten har inte det.
Även för de som kan utöva ”konsumentens val” är det ett snävt och utarmat val. Ett urval av meningslösa märken och tomma ”värden”, noga utvalda av marknadsavdelningarnas direktörer som belönas rikligt för att ha omvandlat bedrägeri till en vetenskap. De hindrar oss att kontrollera våra egna liv och erbjuder oss istället ett val mellan livsstilar. Konsumism – dyrkandet av varan – har blivit vår tids sanna religion. Möjligheten att ”köpa in sig” i en märkesförsedd drömvärld är nu själen i våra själlösa förhållanden.
Miljontals kastar av sig dessa pråliga skygglappar. Arbetande människor vill ha förändring. En ny rörelse har uppstått mot kapitalistisk globalisering och imperialistiska krig. Det har ägt rum stora demonstrationer överallt där ledarna för världens finansiella system har haft sina toppmöten. Fackliga aktivister har knutit band med nya sociala rörelser för att motsätta sig Världshandelsorganisationen (WTO), Internationella Valutafonden (IMF) och angreppen på Afghanistan och Irak. Solidaritet med palestiniernas kamp mot USA:s israeliska gendarm i Mellanöstern förenar rörelsen i väst med antiimperialistiska rörelser i tredje världen.
Under en dag i februari 2003 demonstrerade mer än tjugo miljoner i alla världens storstäder mot angreppet på Irak.
Överallt gör nya krafter motstånd – men överallt möter de gamla hinder. Rörelsen avleds, hålls tillbaka, splittras och förråds av det levande förkroppsligandet av 1900-talets nederlag – de cyniska byråkratier som kontrollerar fackföreningarna, de prokapitalistiska ledarna för de socialdemokratiska partierna och de frånstötande reformisterna i de traditionella kommunistiska partierna.
Om de nya antikapitalistiska initiativen sammansmälter med klasskampen i ”första” och ”tredje” världen, kan denna nya rörelse bilda en ny international, ett världsparti som står för ett program med global revolution. Men både i det globala nord och syd hindrar de fackliga federationerna och ”arbetarpartierna” denna förening.
Att få bort dessa missledare är den brännande uppgiften under perioden framöver. Nya ledare måste ersätta dem – inte ännu en uppsättning av byråkrater som inte kan ställas till svars, utan demokratiskt valda och avsättbara representanter som kan ge uttryck åt arbetarnas och ungdomens egen vilja. Vi behöver inte överbetalda ombudsmän med ett personligt intresse av kompromisser, utan kämpar som är beslutna att mobilisera miljoner inte bara för motstånd mot kapitalisterna utan också för ett alternativ till själva systemet.
Och det finns ett alternativ. Ett nytt samhällssystem kan byggas som baseras på samarbete istället för konkurrens, demokratisk planering istället för marknaden. Detta system har ett namn: socialism.
Världen är mer än redo för den. Mänskligheten producerar redan ett stort överflöd av både nödvändigheter och lyxartiklar. Den globala produktionen kan tillmötesgå allas behov om den organiseras för att göra detta.
Den formella utbildningens utbredning och informationsteknologins utveckling innebär att en världsomfattande plan för produktion och distribution kan utarbetas demokratiskt, och verkligen dra in producenterna och konsumenterna själva. Den nuvarande sofistikerade planeringen mellan enheter i samma multinationella företag eller mellan lager och stormarknader, kan tillämpas för hela det globala systemet för utbyte av varor och service. Vi skulle demokratiskt kunna besluta om prioriteringar och dela upp arbetet mellan alla som är förmögna att arbeta. Istället för att kasta ut människor från arbetslivet, skulle vi med varje ny arbetsbesparande framsteg gradvis kunna reducera arbetsveckans längd och lätta på allas börda.
Kapitalismen har berett vägen för denna globala omvandling. Den har skapat en världsekonomi och globala kommunikationer. Och den har skapat en internationell arbetarklass – miljarder stark, bättre organiserad och närmare förbunden än någonsin. Men det finns två stora hinder för vidare framsteg, två stora gissel som håller mänskligheten nere. Det första är privat ägande av industri, banker och jord. Det andra är den kapitalistiska nationalstatens väpnade makt.
All historia visar att kapitalisterna aldrig kommer att avstå från sin egendom fredligt – att påstå något annat i vår tid av ”chockera och skrämma” är antingen hopplös naivitet eller avsiktligt bedrägeri. Det finns bara en väg: deras apparat för statlig repression måste störtas med våld. Kapitalisternas monopol på militär makt – arméer, polis och säkerhetsstyrkor, fängelser, ämbetsmän, domare – måste slås sönder och ersättas med arbetande människors eget styre.
Detta kan genomföras – majoriteten av mänskligheten kan kasta av sig den lilla minoriteten av parasiter. Det kommer att behövas massorganisering, en beslutsam strategi och, när timmen är slagen, modig och skoningslös handling.
En del kanske ryggar inför detta, men alternativet till revolution är inte årtionden av ostörd fred. Att basera en global civilisation på att ge makt åt några få tusen och utarmning åt sex miljarder är som att inhysa djupa laddningar i planetens kärna. Om kapitalismens logik tillåts fortsätta till sin slutpunkt, kommer vår värld att slitas sönder av svält, sjukdomar, fattigdom, miljökatastrofer och krig.
I kampen mot kapitalismen är ökad energi lika med ökad humanitet. Människans historia kan börja på allvar först i och med undertryckandet av våra utsugare och slutet för profitens tyranni.
Globalisering – imperialismens senaste stadium
Femhundra stora internationella kapitalistiska företag – alla baserade i en eller annan av de framskridna kapitalistiska makterna men majoriteten i USA – håller vår planet i ett skruvstädsliknande grepp. Under 1900-talets sista årtionde gavs detta system ett nytt namn: globalisering.
Globaliseringen är en intensifiering av kapitalismens senaste stadium: imperialismen, monopol- eller finanskapitalets herravälde. Kapitalismen är inte längre nödvändig för att utveckla produktivkrafterna i detta stadium och den spelar inte längre någon progressiv roll. Den förstör tvärtom upprepade gånger, genom kriser och krig, möjligheten till en produktiv, blomstrande och trygg tillvaro för mänsklighetens majoritet.
Imperialismen centraliserar skoningslöst det ekonomiska livet i händerna på en liten elit. Ekonomins olika branscher – banker, industri och handel – sammansmälter till finanskapital. Pengar rör sig snabbt runt världen på jakt efter de högsta vinsterna. Exporten av penningkapital – direkta utlandsinvesteringar, lån och andra finansiella operationer – dominerar stort över exporten av produkter.
Imperialismens senaste fas av globalisering har sitt ursprung i 1980-talet, när en politisk och ekonomisk offensiv inleddes från Förenta Staternas sida. Detta återupprättade USA:s dominans över tredje världen, det tidigare Sovjetunionen och USA:s kapitalistiska rivaler i Europa och Japan.
Detta ledde till en utvidgning och fördjupning av finanskapitalets styre över hela planeten. Det var en utvidgning därför att de byråkratiskt planerade ekonomierna i Sovjetunionen, Östeuropa och Kina gav efter för marknaden, efter 1989 på ett dramatiskt sätt. Det var en fördjupning därför att restriktioner togs bort för finanskapitalet. Hinder för de multinationella bolagens handel och investeringar i syd revs ned. Existerande internationella ekonomiska organ (IMF, Världsbanken) omvandlades till indrivare av skulder och Världshandelsorganisationen bildades för att kämpa för de multinationellas globala intressen. Börsen och ökningen av skulder blev huvudkällorna för ”skapandet av rikedomar”. På denna grundval inleddes en febrig omgång av koncentration och centralisering av kapital.
Globaliseringens instrument, IMF, Världsbanken och WTO, kräver nu att alla länder genomför samma nyliberala ekonomiska och sociala politik. De insisterar på att det inte finns något alternativ till frihandel, öppning av marknaderna, privatisering av industrier, telekommunikationer, media, transporter, nödvändigheter som vatten, gas, elektricitet, tjänster som sjukhus, skolor, vård av äldre och handikappade. Allt måste ge vinst åt de få innan det kan erbjudas de många – om de har råd med det.
Den globala kapitalismen vilar på utsugningen av arbetarna i de imperialistiska länderna och superexploateringen av deras tidigare kolonier i ”tredje världen”. Gruv- och energibolag, jordbruksföretag, banker: alla använder de sin monopolställning inom teknologi, finanser och handel för att tillskansa sig de underutvecklade ländernas råvaror och resurser. Andra bolag organiserar produktion i länder där de kan utsuga arbetarna ännu mer än ”hemma”. Orsaken: diktatoriska regimer och lägre levnadsstandard.
De svaga och korrumperade härskarklasserna i ”tredje världen” har sedan länge övergett varje tanke på att utmana sina tidigare kolonialherrar. De uppträder istället som agenter för de multinationella bolagen och G8. Deras lokala arméer och polisstyrkor tränas och beväpnas av USA och de europeiska makterna. CIA och MI6 lär upp deras säkerhetspolis i repressionens konster. Om någon av dessa stater faller ur ledet, skickas snabbt en insatsstyrka för att ”återställa ordningen”.
Dessa ”oberoende” stater är allt annat än oberoende. När helst folken i dessa halvkolonier tvingar sina korrumperade och förtryckande regeringar att göra motstånd, blir motangreppet sannerligen brutalt.
Trots omfattningen av USA:s dominans är imperialismen inte ett system som enbart styrs av en makt. Det är ett system av rivalitet och konkurrens mellan konkurrerande företag om världens marknader. Endast några av dem är helt internationella. De flesta har sina rötter i sina hemländer eller handelsblock. Ekonomisk rivalitet tvingar kapitalisterna att använda dessa stater och block mot varandra. Handelskonflikter bryter ut och strider uppstår om värdefulla ekonomiska resurser. Genom själva systemets karaktär kommer rivaliteten att skärpas. Dagens tveksamma allierade är morgondagens bittra fiender.
Europeiska Unionen håller på att utformas som ett stort imperialistiskt block. De härskande klasserna i Tyskland och Frankrike har börjat anta utmaningen från USA. Ryssland och Kina försöker motsätta sig fullständigt beroende av USA, EU eller Japan. Detta har orsakat ett sammanbrott för prestigen hos internationella institutioner som FN och Nato. USA:s nuvarande ensidiga politik är därför inte ett tecken på oöverträffad styrka. Den har ett förebyggande syfte genom att stärka dess tillfälliga världsdominans gentemot utmaningen från framväxande rivaler.
Rädsla och osäkerhet har ännu en gång börjat sprida sig i detta ”det mest perfekta” av ekonomiska system. Istället för obegränsad ekonomisk expansion, hotar den kapitalistiska globaliseringen mänskligheten med en ny period av stagnation och kris, en kamp för att dominera marknader och territorier. För medelklassen och arbetarna kan krascher på valuta- och aktiemarknader utplåna en livstids besparingar. Handelskrig hotar att slå sönder hela industrier. En ny period av kapitalistiska kriser, krig och därmed social revolution ligger, kort sagt, framför oss.
Arbetarklassen och dess ledning
Den universella klassen
Världens härskare är mäktiga, men det finns en kraft som kan bemästra dem. Gentemot miljardärerna står miljarder av lönearbetare som skapar och förflyttar deras vinster. I dagligt motstånd världen över, från strejker till uppror, visar sig arbetarklassens makt. Utan vårt arbete kan inte en enda krona tillföras miljardärernas bankkonton – om vi alla uppträder tillsammans stannar hela utsugningens maskineri.
Arbetarklassen producerar allting och vi kan producera det utan utsugarna – så länge vi är enade och medvetna om vad vi vill.
Kapitalisterna försöker hindra oss. De strävar efter att splittra oss och fördunkla vårt medvetande. För att lyckas med detta fyller de våra huvuden med rasistiska och religiösa fördomar. Deras starkaste vapen är att få en nations arbetare att ställa sig mot andra nationers arbetare, att ställa män mot kvinnor, vita mot svarta. Det är därför som Karl Marx paroll i Kommunistiska manifestet tagits upp av generationer av arbetare: ”Proletärer i alla länder, förena er!”
Den härskande klassen försöker övertyga arbetarklassen om att den antingen inte existerar som klass eller att den befinner sig i slutgiltig tillbakagång. Båda påståendena är falska.
Den industriella arbetarklassen växer globalt sett, speciellt i utvecklingsländer som Indien, Brasilien, Korea, Nigeria och Kina. Arbetare i kapitalismens kärnindustrier – transporter, maskiner, energi och bilar – har en oerhörd makt som kan samordnas i internationell kamp.
Akademiska charlataner påstår att ”medelklassen” ersätter proletariatet. Utanför USA och Europa är detta uppenbart felaktigt – stora antal av tidigare bönder och hantverkare har dragits in i den nya arbetarklassen. Industrier som textilindustrin rör sig världen runt och omvandlar lantarbetare till industriarbetare på några månader.
Men även i de mest framskridna länderna är detta felaktigt. Samtidigt som det ägt rum en relativ nedgång i antalet industriarbetare som andel av arbetskraften i USA och Europa, förblir den stora majoriteten av de nya ”tjänstemännen” och ”servicearbetarna” löneslavar. Gamla industrier försvinner och nya uppstår. Arbetarklassen är inte på väg att försvinna – den förändras med kapitalismens egen teknologiska grund.
För att ”bevisa” att arbetarklassen minskar eller försvinner plockar borgerliga teoretiker fram en fantastisk uppsättning av konkurrerande definitioner av klass. Huruvida du tjänar 20 eller 500 kronor om dagen, huruvida du bär kostym eller overall, huruvida du arbetar med tangentbord eller svarv, huruvida du utför manuellt eller intellektuellt arbete, huruvida du strävar efter att äga hus och bil… var och en av dem har anförts som avgörande frågor för att ”bevisa” arbetarklassens tillbakagång. Var och en är baserad på en ytlig, sociologisk beskrivning snarare än på grundläggande sociala relationer.
Arbetarklassen är den del av mänskligheten som lever av att sälja sin arbetskraft. Proletären ägs inte av kapitalisten – men proletären äger inte heller några produktionsmedel utöver sin arbetskraft. Även om vi är juridiskt fria jämfört med gamla tiders slavar och livegna, är vi ofria eftersom vi tvingas sälja vår arbetstid till kapitalisten i utbyte mot en lön. Om vi inte gör det, får vi svälta. I detta grundläggande avseende existerar arbetarklassen, och den är större än någonsin tidigare i mänsklighetens historia, men den är fortfarande en klass av löneslavar.
Kapitalisterna insisterar på att arbetarna inte är utsugna, förutom kanske av några få skrupelfria arbetsgivare som går för långt. De flesta av oss, säger de, får en skälig lön för en skälig arbetsdag. Vi har inte tvingats arbeta för dem – vi gör det därför att vi valt det. Det är en rättvis överenskommelse – de håller oss med arbete och i gengäld får vi betalt.
Men bakom fasaden med detta fria och jämlika avtal ligger systematisk utsugning. Våra löner återspeglar bara en del av värdet i den totala samhällsproduktion vi skapat. Löner sätts ungefär efter priset på de varor och den service vi måste köpa för att överleva och återkomma till arbetet nästa dag – kostnaden för att reproducera vår arbetskraft. Ändå skapar varje arbetare mer värde än så under en dags arbete – kapitalisten tillägnar sig mervärdet. Detta antar formen av kapitalisternas ägande av mängden varor. Kapitalisterna delar och cirkulerar vinsterna bland sig själva genom handel, krediter och räntor.
Vår underordning ligger i själva systemet med löneslaveri. Detta innebär att vi inte kan frigöra oss själva utan att frigöra hela mänskligheten från marknadens, kapitalets och klassuppdelningens tyranni. I denna mening är vi den universella klassen – vår kamp kommer att fortsätta tills samhällsrikedomarna ägs gemensamt och klasser förpassats till historiens museum.
Kommunismen är därför inte ett utopiskt schema för att omorganisera samhället i enlighet med principer som uttänkts av den ene eller andre drömmaren. Den är den nödvändiga utgången av arbetande människors kamp överallt. Arbetarnas kamp har objektivt kommunistiska mål och kan bara ta slut när hela mänsklighetens frigörelse har säkrats.
Kapitalisterna bedriver en permanent ideologisk kamp för att få arbetarna att glömma att vi är en klass och att avstå från att uppträda som en klass. Men deras eget system återskapar och förstärker ständigt de förhållanden som tvingar oss att se oss själva som en klass, organisera oss som en klass och kämpa som en klass. Kapitalisterna behöver arbetarklassen, eftersom de inte kan existera utan oss. Arbetarna behöver inte kapitalisterna, eftersom vi utan dem skulle dela upp arbetet och inga klasser skulle finnas. Detta är kapitalisternas unika historiska tragedi. Vi kommer inte att fälla några tårar för dem.
Klassmedvetande uppträder och uppträder på nytt överallt där det finns kamp och organisering – i fackföreningar, i partier, i folkliga kommittéer och i kooperativ. Dessa organisationer växer och går tillbaka, utplånas och återföds. De omvandlas av kapitalismens ekonomiska cykler och genom segrar och nederlag i arbetarklassens strider.
I sig själv behöver arbetarnas kamp mot sina arbetsgivare för högre löner eller bättre villkor i arbetet inte ifrågasätta kapitalets kärna – dess utsugning av lönearbete och tillägnande av mervärde. Den fackliga kampen tenderar att syfta till ett bättre pris för arbetarens arbetstid inom utsugningens system. Men bara dårar eller cyniker kan tro att detta gör den meningslös eller ovidkommande för kampen mot kapitalismen.
Den högre innebörden i varje strid från arbetarklassens sida är att den för samman arbetare, ställer våra gemensamma intressen och vår förmåga att handla i fokus, för oss i närmare förbindelse med militanter i andra branscher av industrin och i samhället i stort och tillhandahåller en praktisk grund där vi kan jämföra resultaten och utgången av våra aktiviteter. Den för oss i kontakt med hela arbetarrörelsens traditioner och erfarenheter, då och nu, hemma och utomlands, och – vilket är viktigast – bekantar de mest militanta arbetarna med marxismens kommunistiska teori, som är oupplösligt förbunden med arbetarrörelsens historia och som tydligast uttrycker dess innebörd och mål.
Ju skarpare kampen är och ju högre organisationsnivå som uppnås, desto lättare tar arbetarna till sig dessa idéer som blottlägger det kapitalistiska samhällets verkliga grundval och stakar ut vägen framåt mot den sociala revolutionen. Samtidigt som arbetarnas ekonomiska kamp mot arbetsgivarna inte spontant ifrågasätter utsugningens rötter, ökar den arbetarnas organisering och självförtroende och för den dag närmare när den kommunistiska delen av arbetarklassen lyckas förena arbetarrörelsen i revolutionär politisk kamp mot kapitalet.
Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk. Men denna frigörelse kan bara vara en medveten handling, vägledd av en framskriden teori, organiserad genom ett disciplinerat och professionellt klassparti, som leds av de mest hängivna militanter som valts ur arbetarrörelsens egna led.
Fackföreningarna och globaliseringens våldsamma angrepp
Över hela världen har arbetare vänt sig till sina fackliga organisationer för att göra motstånd mot den kapitalistiska globaliseringens effekter.
Trots ständiga försök av kapitalistklassen att avfärda dem som föråldrade, att begränsa deras aktiviteter genom repressiva lagar och att förfölja deras ledare och aktivister, vägrar fackföreningarna att försvinna. Orsaken är enkel – kapitalet tvingar överallt arbetarna att sammansluta sig mot sina arbetsgivare för att försvara sina löner och arbetsvillkor. Det är här som breda skikt av arbetarklassen först får erfarenheter av kamp. Av den anledningen förblir fackföreningarna, med Friedrich Engels ord, ”skolor för socialism”.
Inte desto mindre var fackföreningarna oförmögna under de två senaste årtiondena att stå emot kapitalets våldsamma och globala angrepp. Fackföreningar som en gång var starka förödmjukades eller utplånades – hela industrier anfölls våldsamt. I USA och Europa spred sig demoraliseringen när globaliseringen användes för att håna arbetarna, deras fackliga ledare och politiska partier.
Under 1990-talet behövde regeringar och arbetsgivare bara nämna ”globalisering” för att säkra många fackföreningars underkastelse inför företagskapitalets behov. Hela branscher flyttades till låglöneländer där arbetarnas rättigheter var få eller inte ens existerade. En omfattande ökning av den ”permanenta” reservarmén av arbetskraft ägde dessutom rum. I de framskridna kapitalistiska länderna är arbetslösheten 38 miljoner och i hela världen är mer än en miljard utan arbete.
Den privata sektorn påverkades allvarligt. För den stora majoriteten av arbetare i privat sektor har reallönerna sjunkit, även i USA. Även där lönen förblev stabil – som i Europa – har arbetet intensifierats och blivit osäkrare. I slutet av 1980-talet och första hälften av 1990-talet föll nivåerna för fackligt medlemskap, organisering på arbetsplatserna och förekomsten av strejker dramatiskt.
I den offentliga sektorn har privatiseringar och nedskärningar lett till nedläggning av service och massavskedanden. Lönerna har stagnerat och arbetsvillkoren dramatiskt blivit sämre, speciellt för de arbetare som ”outsourcats” – dvs. i stort sett sålts till privata arbetsgivare. Inte desto mindre har arbetare i offentlig sektor i många länder utgjort ryggraden i arbetarklassens motstånd och i nationella fackliga rörelser.
Samtidigt har arbetarklassen växt i nya sektorer av ekonomin och i många av tredje världens länder. Detta har gett upphov till en omfattande sektor av den internationella arbetarklassen som är oorganiserad. Huvudsakligen unga, ofta kvinnliga, ofta invandrade arbetare arbetar med minimal anställningstrygghet, de lägsta lönerna, dålig eller helt frånvarande sjukersättning och nästan fullständig frånvaro av skydd för hälsa och säkerhet.
Dessa otrygga och lågavlönade arbetare har, liksom de arbetslösa, använts för att undergräva de fackligt organiserades förhandlingsposition. Och ändå har facken i land efter land nästan inte gjort något för att hjälpa dessa arbetslösa nya skikt av arbetare eller de arbetslösa arbetarna att slå tillbaka, och de har ofta vägrat organisera dem eller att ens släppa in dem i fackföreningarna.
Kapitalisterna har gett ett nytt namn åt dessa lågavlönade arbetare och de arbetslösa, ett namn som uttrycker både avsky och rädsla: ”underklassen”. Men denna ”underklass” har börjat organisera sig, som i Argentina med dess piqueteros-rörelse och folkförsamlingar.
Det förtryck som dessa arbetare lider under gör det omöjligt att organisera dem med traditionella, trötta, klassamarbetande, byråkratiska metoder. Överallt där arbetarna under de två senaste årtiondena har kämpat effektivt mot kapitalisternas angrepp, har de gjort det med nya metoder, nya ledare och ibland nya fackföreningar. Konfrontationer med arbetsgivare, militant taktik, massiva strejkvakter, ockupationer, strejker och internationell solidaritet är alla nödvändiga. Dessa metoder har gjorts olagliga i de flesta länder – ”demokratiska” eller diktatoriska – av den enkla orsaken att de på ett unikt sätt är effektiva.
Av en mycket enkel anledning tillkommer det de fackliga gräsrotsaktivisterna att gjuta liv i dessa metoder: rutininriktade och legalistiska fackföreningsledare kommer att motsätta sig varje störning av deras trivsamma relationer med arbetsgivarna och deras stat.
Den fackliga byråkratin
Fackföreningarnas övre skikt kontrolleras inte bara av enskilda missledare. De heltidsanställda ombudsmännen utgör en konservativ kast – en distinkt social formation med sina egna intressen åtskilda och i motsättning till majoriteten av fackliga medlemmar. Istället för att stå under kontroll av sina medlemmar, kontrollerar ombudsmännen apparaten och därigenom kontrollerar de medlemmarna. Det är detta som ordet byråkrati innebär: ämbetsinnehavarnas styre.
Byråkraterna uppbär privilegier utifrån sin roll som förhandlare med kapitalisterna. De tjänar mer än genomsnittslönen för medlemmarna – de får tillträde till bourgeoisiens och det offentliga livets förtjusande kretsar. Därför tenderar denna byråkrati överallt till att anpassa sig politiskt till det kapitalistiska systemet och införlivas ofta i den kapitalistiska statens lägre skikt. Den uppträder som kapitalets underofficerare inom arbetarklassen.
Den predikar en reformistisk politik för arbetarna som lämnar utsugningens och kontrollens grundläggande hävstänger i bourgeoisiens händer. När arbetarnas missnöje bryter ut försöker byråkraterna lugna ned saker och ting och undvika militanta aktioner.
När arbetarnas tålamod är uttömt kan de fackliga ledarna motvilligt tillåta aktioner för att inte förlora sitt stöd. Då höjer de rösten, ibland med radikala fraser. Samtidigt begränsar de aktionerna till symboliska protester, till endagsstrejker eller rader av arbetsstopp. Effekten blir att aktivisterna tröttas ut och demoraliseras och att en väg bereds för en förhandlingsuppgörelse som långt ifrån uppfyller arbetarnas krav.
Militanta arbetare kommer som ett svar att försöka ersätta dessa ledare och välja ombudsmän som lovar att mer ihärdigt utmana arbetsgivarna. Även där ombudsmän som står till vänster företräder en antikapitalistisk politik eller främjar obegränsade strejkaktioner, tenderar de överallt att lämna byråkratins kastmakt orörd. Arbetarna utelämnas till att lita på bara en enskild individs mod och omutlighet – dessutom en individ som med nödvändighet kommer att hamna under det mest omfattande tryck från arbetsgivarna och det borgerliga samhället i dess helhet. Det finns många exempel på hur sådana vänsterombudsmän faller samman i stridens hetta.
Även där de tvingas kämpa avstår de från att vädja över huvudena på andra fackföreningars ledare till arbetare i andra industrier att genomföra solidaritetsaktioner. Att ersätta högerbyråkrater med vänsterbyråkrater är därför – samtidigt som det representerar ett steg framåt – helt otillräckligt. Om inte byråkratins rötter slits upp, kan vi inte återta kontrollen över våra fackföreningar och driva fackliga strider till seger.
Byråkratin är inte ett tillfälligt fenomen, inte bara en främmande belastning för fackföreningarna. Dess sociala bas ligger i framväxten av en yrkesutbildad arbetararistokrati. I många länder organiserar fackföreningarna i stort sett fortfarande bara yrkesarbetarna och de bättre beställda delarna av arbetarklassen som inte har så sköra livsvillkor. Detta beror på att dessa arbetare har en bättre förhandlingsposition på grund av deras koncentration till stora arbetsplatser och deras högre utbildningsnivå och skolning. Men denna styrka kombineras ofta med skråmässighet, skråmedvetande och en brist på omtanke om arbetarklassen som helhet. Dessa influenser kan leda till att fackföreningarna bara driver deras speciella intressen, till skråmässighet och inskränkt yrkesmedvetande. Dessa praktiker och attityder utgör en säker grund för den fackliga byråkratins privilegier.
Denna byråkrati kommer inte att försvinna över en natt, men den kan störtas – genom att organisera gräsrötterna för att ta över kontrollen, genom att mobilisera inte bara de yrkesutbildade skikten utan också de fattiga, lågavlönade och förtrampade delarna av arbetarna, och slutligen genom en ihärdig politisk utmaning.
Den byråkratiska kasten saknar inte bara kampanda – den saknar även teori. Den kan inte, eftersom den saknar varje slags analys av kapitalismen som system, förstå eller förklara varför kapitalisterna oupphörligt angriper arbetarnas levnadsstandard, varför varje reform vi uppnår omedelbart utsätts för angrepp av bourgeoisien, som är fast besluten att omintetgöra den, varför arbetsgivarnas imperativ om vinstackumulering fordrar att de driver tillbaka arbetarnas andel av samhällsprodukten.
När kapitalisterna hävdar att arbetarnas krav skulle utplåna ett företag genom att göra det olönsamt, kan byråkraterna därför bara be och böna i sin hjälplöshet eller uppmana arbetarna att behärska sig. När kapitalisterna hänvisar till globaliseringen som en orsak att flytta produktionen utomlands där arbetskraften är billigare, faller byråkraterna alltför ofta in i nationalistisk demagogi istället för att främja arbetarnas internationella solidaritet.
Eftersom de saknar en teori om kapitalismen omfattar fackbyråkraterna snabbt och utan eftertanke… kapitalisternas teori.
Fackföreningarnas gräsrötter har däremot inga objektiva intressen av att bevara det kapitalistiska utsugningssystemet. För att undvika trampkvarnen i de ständiga striderna om löner och arbetsförhållanden, måste tvärtom lönearbetets och kapitalets exploaterande system avskaffas.
Fackliga byråkrater är kapitalisternas agenter – men de är agenter som opererar inom arbetarrörelsen. Den utomordentligt farliga roll de spelar kräver som svar en osedvanligt seriös och ihållande utmaning från arbetarnas sida.
I del tre av detta manifest kommer vi att undersöka vilken form denna utmaning kan anta. Vi kommer här att begränsa oss till att sammanfatta dess mål: återerövra fackföreningarna som instrument för arbetarnas kamp, organisera de oorganiserade massorna i fackföreningar genom en militant klasskampspolitik, byt ut underdåniga fackliga ombudsmän mot beprövade klasskämpar, globalisera den fackliga organiseringen genom ömsesidiga solidaritetsband, demokratisera fackföreningarna så att de bara kan tjäna arbetarna, och inte är instrument för disciplin i arbetsgivarnas händer.
Dessa mål kan uttryckas i den enda parollen: upplös den fackliga byråkratin.
Socialdemokratin
Under nittio år har socialdemokratin förrått arbetarklassen. Ändå lever den vidare. Det är en uppgift för den nya generationen av arbetare och antikapitalister att ge den dödsstöten.
För att göra detta måste vi först förstå vad socialdemokratin är.
Arbetarrörelsen består inte bara av fackföreningar utan också av partier. Dessa inkluderar de socialdemokratiska och socialistiska partierna i Europa och Australasien. På senare år har vi sett framväxten av Arbetarpartiet (PT) i Brasilien.
Dessa partier är byggda av och stöds av arbetarklassens organisationer, men de förblir bundna till kapitalismen i politik och handling. De är borgerliga arbetarpartier.
Hur är detta möjligt? Svaret ligger i deras historia, struktur och roll.
Vid första världskrigets utbrott förklarade andra internationalens stora partier, både ”marxistiska” partier och labourpartier, sin lojalitet mot ”sina egna” imperialistiska fädernesland.
De övergav kampen för ett klasslöst samhälle grundat på samhälleligt ägande av produktionsmedlen. Istället begränsade de sig till att reformera kapitalismen. Sedan dess har de aldrig vacklat i sin lojalitet till utsugarna, speciellt i tider av krig eller kris.
Partier som en gång baserats på militant klasskamp blev helt fokuserade på parlamentet och att vinna val som det enda sättet att förbättra arbetarnas löner och livsvillkor: Deras budskap var enkelt: ”Begränsa valmanifesten till det som kan vinna störst antal röster. Lämna socialismen och internationalismen till talen på första maj.”
Samtidigt bevarade de sina rötter i arbetarorganisationerna med syftet att införliva dem med kapitalismen. De bevarade intima band till fackföreningarna genom direkt anslutning, genom att organisera politiska fraktioner i fackföreningarna eller helt enkelt genom att säkra en massiv närvaro bland deras ledare och militanter. För att bevara dessa ”organiska band” var de tvungna att lova att ”försvara” fackföreningarna, lönenivåer, sociala reformer och demokratiska rättigheter – givetvis alltid med legala och fredliga medel.
De påstod sig representera arbetarrörelsens oberoende från de öppet kapitalistiska partierna i parlamentariska och kommunala val. Sociala reformer efter andra världskriget stärkte miljoner arbetares illusioner om att dessa partier antingen kunde reformera kapitalismen eller till och med ersätta den med ett nytt samhälle.
Även nu dominerar de fortfarande sina nationella arbetarrörelser i valen.
Men under de senaste årtiondena har även parlamentarikerna och fackbyråkraterna knuffats åt sidan. Medlemsantalen i partierna sjönk dramatiskt och partiernas inre liv vittrade bort. Den aktivistiska basen decimerades och vänsterflyglarna tystades, uteslöts eller övergav partierna i stora skaror. I vissa fall bildades mindre reformistiska partier av den desillusionerade vänstern.
I och med nyliberalismens segerrika frammarsch under 1990-talet förutspådde journalister och akademiker att socialdemokratin var gammalmodig, att den aldrig skulle komma till makten igen och att den, kort sagt, skulle försvinna. De hade fel.
Återupplivandet av fackliga strider och framväxten av bredare sociala rörelser i Europa under 1990-talet ledde till valsegrar för socialdemokratiska partier och labourpartier. Men om arbetarna hade hoppats att få se stora sociala reformer, som under perioden efter andra världskriget, så blev de besvikna.
Socialdemokratin accepterar nyliberalismens och globaliseringens diktat. Blairs ”tredje väg” och Schröders ”nya center” främjar marknadskrafter på bekostnad av socialdemokratins gamla keynesianska program. De hävdar att det inte finns något alternativ till privatiseringen av industrier, infrastruktur och telekommunikationer. Skatter på företagen måste sänkas, offentliga utgifter sänkas och arbetarnas rättigheter på arbetsplatserna minskas eller skrotas. De drar in det sociala välfärdssystemet i partnerskap med den privata sektorn som förberedelse för privatisering. I en del länder har kampanjer och militanta aktioner kunnat bromsa denna process – och gjort en konfrontation mellan socialdemokratin och arbetarklassen så gott som oundviklig.
Socialdemokratiska regeringar har, som en förberedelse för detta och under täckmantel av ”kriget mot terrorismen”, inlett ett våldsamt angrepp på sina medborgares rättigheter. Samtidigt har socialdemokraterna, som alarmerats av uppgången för rasistiska högerpartier, försökt stjäla deras färger med skandalösa angrepp på invandrares och flyktingars rättigheter.
Under perioder av radikalisering utvecklar dessa partier vanligtvis en vänsterflygel vars specialitet är att ”leda” för att avväpna kampen. Precis som dessa partier i regeringsställning naturligt nog avslöjar sig och desillusionerar sina anhängare i arbetarklassen, förnyar de dessa illusioner i opposition.
Revolutionärer är för närvarande reducerade till en liten minoritet i de flesta länder. Vår främsta uppgift är att bryta arbetarklassens illusioner om reformistiska ledningar. Men bara propaganda räcker inte. Vi måste tålmodigt arbeta sida vid sida med reformistiska arbetare, kräva att socialdemokratiska ledare kämpar för arbetarnas intressen och därmed i praktiken demonstrera dessa ledares förräderi. Bara på detta sätt kan revolutionärerna övertyga stora delar av arbetarrörelsen att organisera ett nytt politiskt parti som verkligen är dess eget, och vrida rörelsens ledning ur händerna på socialdemokratin.
Först då kommer Rosa Luxemburgs beskrivning av socialdemokratins politik också att gälla dess organisation: ett ruttet lik.
Stalinismen
När socialdemokraterna allt öppnare ansluter sig till kapitalismen, hur är det då med ”kommunisterna”? Kommer det ökade motståndet att ge dem nytt liv?
Dessa partier växte som en löpeld över hela världen i efterdyningarna av 1900-talets mest omskakande händelse, den ryska revolutionen. Långt ifrån att tillämpa lärdomarna från 1917 och sprida den sociala revolutionen jorden runt, praktiserade istället de kommunistiska partierna teorier som utformats av de sovjetiska ledarna efter 1923 under de långa åren för Sovjetunionens urartning och nedgång.
Det utmärkande draget för de kommunistiska partierna var deras stöd till sovjetbyråkratins politik när den upprättade sin diktatur i Sovjetunionen. Stalins fraktion kastade om det bolsjevikiska programmet för arbetardemokrati, demokratisk planering och den socialistiska revolutionens spridning ut över världen.
Den nya politiken för ”socialism i ett land” påtvingades de kommunistiska partierna i Sovjetunionen och utomlands genom en rad utrensningar och mord.
Inom Sovjetunionen rättfärdigade det utopiska försöket att bygga ”socialism i ett land” användningen av terror för att industrialisera och kollektivisera jordbruket. Utomlands underordnades de nationella partiernas inrikespolitik den storryska byråkratins utrikespolitik och dess relationer med de imperialistiska makterna – även där det ledde till nederlag för de kommunistiska partierna själva, som i Kina, Tyskland och Spanien.
Befrielserörelser i koloniala och efterblivna länder fick rådet att endast gå fram till den demokratiska kapitalismens ”stadium”, desorganisera och avväpna arbetarklassens styrkor och lämna makten i händerna på imperialismens lokala agenter.
I väst utvecklades kommunistpartierna till karbonkopior av socialdemokraterna och förespråkade utopin med reformer, inte revolutionens nödvändighet, och föreslog ”breda” allianser med ”patriotiska” delar av den nationella kapitalistklassen. Det enda som utmärkte kommunistpartierna var deras stöd till Sovjetunionen.
Där kommunistpartier tog makten i Östeuropa efter andra världskriget, och i Kina 1949 efter ett långt bondekrig, påtvingade de sina nationer kopior av Stalins Sovjetunionen. Kapitalisterna berövades sin egendom men stalinisterna bevarade den borgerliga statens institutioner – stående armé, permanent byråkrati och polis.
Arbetardemokratins program – planerad ekonomi under kontroll av valda arbetarråd, som försvaras av det väpnade folket självt – övergavs till förmån för byråkratisk planering av en brutal diktatur som krossade all opposition från arbetarklassen. Även där deras gripande av makten stöddes av arbetarklassen och bondemassorna, som i Kuba och Vietnam, återgäldade stalinisterna sina proletära anhängare genom att utesluta dem från varje kontroll över det sociala, politiska och ekonomiska livet.
Internationalismen ersattes av en kväljande nationell chauvinism när rivaliserande byråkratiska kaster drev sina egna brodermördande intressen. I Sovjetunionen förföljdes nationella minoriteter och fördrevs, i Kambodja och på Balkan utsattes de för folkmord.
Detta var inte socialistisk politik. Detta var inte socialistiska länder. Under den byråkratiska kastens dödliga tyngd ledde kommunistpartierna dessa degenererade arbetarstater bort från den ryska revolutionens socialistiska mål och metoder och rörde sig steg för steg tillbaka till kapitalismen.
Under trycket av den imperialistiska inringningen, kapplöpningen i vapen och den byråkratiska planeringens stagnation, kunde byråkratin inte gå vidare. Samtidigt som centraliserad planering tillsammans med arbetarklassens uppoffringar inledningsvis kunde producera dramatiska ekonomiska framsteg, kunde tillväxttakten inte upprätthållas utan en demokratisk plan och spridning av revolutionen. Men detta skulle ha inneburit ett slut för stalinisternas styre. Därför ledde de istället ”det socialistiska blocket” in i stagnation och tillbakagång. Detta tvingade de styrande byråkratierna att experimentera med ”ekonomiska reformer” som oundvikligen tenderade att stärka marknadskrafterna och desorganisera planekonomin.
Medan detta i Sovjetunionen ledde till en smygande förlamning inom byråkratin, skapade Deng Xiaoping i Kina en social bas för prokapitalistiska reformer genom att återinföra privata jordbruk och skapa kapitalistiska enklaver i provinserna längs kusten. De spänningar som detta gav upphov till i hela samhället hade 1989 skapat den ”demokratirörelse” som slutligen krossades under arméns pansarvagnar på Himmelska Fridens torg.
I Sovjetunionen infördes marknadsreformer för att stimulera produktionen och försiktiga politiska reformer med syftet att vinna tillbaka en folklig legitimitet. Men det var för sent för att rädda partiets styre. Under Gorbatjov insåg den sovjetiska byråkratin att den inte kunde riskera repression av det slaget som användes på Himmelska Fridens torg och drog tillbaka sitt stöd till regimerna i Östeuropa, och undertecknade därmed deras dödsdomar.
Folkliga massuppror mot byråkratiska diktaturer fick stalinismen att störta samman i hela Östeuropa 1989. De skräckslagna härskarna i Sovjetunionen var splittrade och beredde vägen för Gorbatjovs egen avgång 1991, upplösningen av Sovjetunionens kommunistiska parti och återupprättandet av en kapitalistisk stat.
I Kina svor kommunistpartiet att undvika detta öde. De beslutade sig för att själva återupprätta kapitalismen. Kina har nyligen släppts in i WTO, är återigen öppet för de multinationella bolagen och skakas av massavskedanden, fabriksnedläggningar och arbetarnas och böndernas bittra kamp. Det finns inget annat kvar av ”kommunismen” än enpartidiktaturens hånfulla symboler.
Leo Trotskijs berömda prognos att byråkratin antingen skulle störtas av arbetarklassen, eller släpa tillbaka Sovjetunionen till kapitalismen, har visat sig vara riktig, med tragiska konsekvenser för arbetarna i östra Europa, Ryssland, centrala och sydöstra Asien och Kina. Stalinismen har fullbordat sin historiska mission.
Utanför de tidigare arbetarstaterna har kommunistpartierna fullbordat sin omvandling till socialdemokratiska partier. Deras styrka och betydelse är helt och hållet beroende av nationella omständigheter, och det öde som drabbar rivaliserande reformistiska partier.
Communist Party of India (Marxist) är det största och mest betydande partiet i den omfattande och mäktiga indiska arbetarrörelsen. Men CPI(M) har för länge sedan slutit fred med bourgeoisien och styr Västbengalen för kapitalisternas räkning utan att knappt bry sig om att klä sin nyliberala politik i marxismens språk.
I Italien organiserar Rifondazione Comunista starka krafter inom arbetarklassen mot kapitalisternas och de globala institutionernas nyliberala politik. Det har emellertid inte kunnat bryta med det gamla italienska kommunistpartiets i grunden vänsterreformistiska valpolitik. Partiet vacklar – det bildar klassamarbetande regeringskoalitioner med borgerliga partier och lämnar dem när trycket från dess militanta bas och väljare blir för starkt. Dess ledare är ”en del av problemet” med krisen för arbetarklassens ledning, men dess gräsrötter är potentiellt ”en del av lösningen”.
Revolutionärer kräver att ledarna för dessa partier bryter med bourgeoisien och slår in på kampens väg, samtidigt som de strävar efter att organisera sina anhängare inom arbetarklassen och bland ungdomen oberoende av deras ledare och kring ett program för revolutionär kamp.
I Ryssland har kommunistpartiet däremot inom sig lyckats koncentrera hela avskrädet från den ruttnande stalinismen. Ryska federationens kommunistparti, som är avskuret från varje rörelse av arbetare som kämpar för frihet och socialism, understödjer marknaden och motsätter sig förstatligande av industrin. De talar om behovet av att förena ”den röda traditionen av social omtanke med den vita traditionen av nationalitet, stormaktsstatus, imperialism och andlighet.”
Partiet är ökänt för att tillgripa antisemitisk demagogi. Under det andra tjetjenska kriget fördömer det allt tal om fred som kapitulation för ”tjetjensk terrorism” och stödjer rasistisk politik mot kaukasier i Rysslands storstäder. Många fabriksdirektörer tillhör partiet. De flesta av dem har omvandlat sig till ”maffiakapitalister” och plundrat eller övertagit ägandet av sina egna fabriker.
Idag är det bara Kuba och Nordkorea som fortfarande är byråkratiskt degenererade arbetarstater under stalinistiska partiers styre. Trots de slående skillnaderna mellan dem – Castros regim uppvisar många drag av sitt populistiska ursprung i den antiimperialistiska revolutionen 1959, medan ”dynastin” Kim står i spetsen för en ultrastalinistisk totalitär diktatur som påtvingats av Stalin och Mao Zedong – finns det ingen arbetardemokrati i någon av dem.
Deras härskande byråkratiska kaster håller inte desto mindre kapitalismen på avstånd inom sina gränser och motsätter sig USA:s strävan att återupprätta den ”fria” marknaden. Revolutionärer måste visa aktiv solidaritet med dessa stater gentemot kapitalistiskt återupprättande, kontrarevolution och ekonomisk och militär aggression från imperialismen.
Även här rinner emellertid tiden ut för den parasitära byråkratin. Antingen kommer arbetarna att störta denna kast och upprätta de demokratiska arbetarrådens styre, eller också kommer de att leda dem in i händerna på imperialismen. Varje inskränkning av arbetarnas och de folkliga massornas demokratiska rättigheter måste bekämpas och kvinnors och homosexuellas rättigheter måste främjas. Varje hemlig uppgörelse med imperialismen och deras företag måste avslöjas och den byråkratiska planeringens misslyckanden brännmärkas. Endast längs den vägen kan vi rädda dessa stater från att ansluta sig till restauratörernas led.
Nederlag för stalinismen och dess varaktiga inflytande över arbetarklassen förblir en brådskande nödvändighet. Socialismen måste återigen bli synonym, inte med byråkratismens återvändsgränd, utan med arbetarrådens styre, demokratisk planering, internationalism och mänsklig frigörelse.
Den antikapitalistiska rörelsen
Under 1900-talets sista år utvecklades en ny våg av uppenbar antikapitalistisk kamp i Nordamerika, Europa och vissa halvkoloniala länder. Målet för dess fientlighet beskrivs omväxlande som ”företagens globalisering”, ”nyliberalism” eller, vilket är mest korrekt, ”global kapitalism”. En våg av protester skakade den nyliberala elitens globala sammankomster. I Seattle framtvingade massdemonstrationer att WTO:s toppmöte 1999 ställdes in. Fler protester följde världen över mot IMF:s, Världsbankens, Världsekonomiskt forums och G8:s möten. I Genua 2001 marscherade 300 000, trots att de ställdes inför blodig repression.
Den nya antikapitalistiska rörelsen ifrågasätter vissa speciella drag i globaliseringen och imperialismen. Detta inkluderar utlandsskuldens förkrossande börda för de länder som inte är imperialistiska och privatiseringen av offentlig service. Rörelsen motsätter sig de nedskärningar i den sociala tryggheten som krävs av IMF och WTO:s taktik med att vrida om deras armar för att tvinga på syd frihandel för att slå ut storföretagens rivaler. Antikapitalistiska aktivister har också motsatt sig framtvingandet av den av USA utformade nya världsordningen och ”kriget mot terrorismen”.
Den antikapitalistiska rörelsen är en allians av olika sociala krafter och klasser. Dessa inkluderar politiska medelklasspartier som miljöpartierna, akademiska kritiker av globaliseringen och liberala institutioner som många av NGO-kampanjerna mot fattigdom, underutveckling och global ojämlikhet. Programmen för de NGO-grupper som är aktiva i den antikapitalistiska rörelsen sträcker sig från uppmaningar till fler statliga investeringar i infrastruktur till importersättning i tredje världen. På samma sätt som deras mål är utopiska, begränsar de flesta sin taktik till lagliga metoder utan konfrontation. De avvisar klassbaserad politik och förordar istället en bred koalition av ”det civila samhället” för att begränsa företagens makt.
Kravet på en skatt på valutahandel eller stängning av ”skatteparadis” skrapar knappt på ytan av kapitalisternas privilegier och lämnar deras makt som klass intakt. Genom att acceptera beskydd från reformistiska partier som det franska socialistpartiet, den italienska demokratiska vänstern och det brasilianska PT försöker en flygel av rörelsen att gjuta nytt liv i reformismen.
Allt detta har sammanstrålat i det sociala världsforum som grundades i Porto Alegre i Brasilien. Den tydliga avsikten hos rörelsens liberala flygel är att begränsa alla aktioner till lagliga protester. I slutändan kommer den att försöka omdirigera de massor som mobiliserats av den antikapitalistiska rörelsen in i valkampanjernas återvändsgränd. Kampen för att förhindra detta och besegra den liberala bourgeoisiens agenter inom den antikapitalistiska rörelsen är en central uppgift.
Den antikapitalistiska rörelsen inkluderar också mer radikala delar av arbetarrörelsen: militanta fackföreningar, vänsterreformistiska partier, före detta stalinister, vacklande centrister och revolutionära trotskister. Den har dragit till sig militanta organisationer bland ursprungsbefolkningar och fattigbönder.
Inom rörelsens vänsterflygel finns radikala populister, miljökämpar och anarkister. Dessa krafter vill utplåna bolagens makt och staten – men de avvisar den taktik och strategi som krävs för detta. Det är dessa krafter som har gett rörelsen namnet antikapitalistisk. Men deras program är hopplöst utopiskt – de vill ”återvända” till en lokal och småskalig ekonomi som grundas antingen på enskilt ägande eller decentraliserade kooperativ. Framför allt avvisar dem de viktigaste medlen för att besegra kapitalismen – att arbetarklassen tar makten.
Den antikapitalistiska rörelsen genomgår förändringar. Den kan falla sönder som offer för sin egen brist på sammanhållande kraft. Den kan bli ett instrument för återuppståendet av en ny internationell reformism, eller också kan den utvecklas till en högre nivå, sammansmälta med en revolutionerad arbetarrörelse och allierade rörelser bland de förtryckta och utsugna.
För att gripa det tillfälle som det förnyade framträdandet av en massomfattande antikapitalism representerar, behöver arbetarklassen och den revolutionära ungdomen framför allt en organisation med klar inriktning. Ur det formlösa kaoset av konkurrerande mål och metoder måste en enhet i syftet smidas. Det behövs ett tydligt aktionsprogram och ett nytt globalt parti som förbinder mångfalden av nutida strider med revolutionens gemensamma mål.
De nya anarkisternas gamla illusioner
Under 1900-talets sista år fick anarkismen nytt liv som politisk kraft i Nordamerika och Europa. Inför de östeuropeiska regimernas sammanbrott och socialdemokratins nyliberala vändning erbjöd den ett radikalt alternativ för unga människor som ville bygga en bättre värld. Den nya anarkismen framträdde ur radikala ekologiska rörelser och organisationer som Reclaim The Streets. Den var starkt antistatlig och antiauktoritär, och den såg ofta den traditionella vänstern som en lika stor fiende som kapitalismen.
Trots variationen i dess former, är all anarkism i princip mot staten: både att ställa krav på den kapitalistiska staten och skapandet av en ny arbetarstat. Detta härrör från dess avvisande av auktoritet, som sträcker sig från individualistiskt motstånd mot ALL auktoritet över till ”anarkistiska kommunisters” insisterande att inskränka arbetarklassens organisering till enbart svagast tänkbara federation av lokalt autonoma organ. Den nya anarkism som framträdde under 1980- och 90-talet betonade maximal autonomi för individen och spontanitet i kampen.
De flesta anarkister förstår helt riktigt att statens syfte i det kapitalistiska samhället är att försvara kapitalistklassen. Men de vägrar att erkänna att klasskampen före den sociala revolutionen gör det väsentligt för arbetarna att försöka tvinga denna stat att göra eftergifter till arbetarklassen (kortare arbetsdag, minimilön, beskattning av rikedomar, demokratiska rättigheter och så vidare). De avvisar till och med delkrav som destabiliserar och bidrar till att bryta upp staten (övergångskrav).
Således är deltagande eller röstande i val – även där kandidaterna använder denna plattform för att agitera för revolution – bannlyst för konsekventa anarkister, eftersom det ”befäster illusioner” om staten och auktoriteter. Detta innebär att anarkister systematiskt avstår från att delta när samhället som helhet debatterar politiska frågor. Istället publicerar de abstrakta fördömanden av alla politiker och uppmanar människor att inte rösta. Detta har lett de mest ”konsekventa” anarkisterna att avvisa kampen för reformer, som att återförstatliga service eller ens uppmaningar att beskatta de rika, försvara demokratiska rättigheter eller stödja förtryckta nationers kamp för oberoende. Hur kan de motsätta sig sådana elementära framsteg för arbetarklassen? Därför att krav på att staten ska handla innebär att ”erkänna” statens legitimitet.
Gentemot valurnans ”fälla” ställer anarkisterna en gör-det-själv-reformism på lokal nivå, som med nödvändighet saknar alla de resurser som den nationella staten eller ens kommunen har. Denna reformism har således med nödvändighet en liten skala och bedrivs i marginalerna, eller bakom ryggen på samhället. Den kan aldrig verkligen utmana reformismen inifrån kampen för det praktiska förbättrandet av livet och villkoren för den stora massan av arbetare, bönder och städernas fattiga.
Sist, men inte minst, kan anarkisterna inte erkänna att arbetarklassen i en stat baserad på demokratiska arbetarråd kan styra samhället. Hur kapitalismens högt centraliserade makt skulle kunna krossas av något annat än arbetarklassens centraliserade organisation är en fråga som anarkismen aldrig besvarat och aldrig kommer att kunna besvara. Anarkisterna vill ”avskaffa staten” i revolutionens första skede och kan inte se att kapitalistklassens förlust av en centraliserad statsmakt inte kommer att göra slut på deras motstånd. Ett långt och bittert inbördeskrig kan förväntas i vilket centralt samordnade organ, ett centralt råd av delegater från lokala arbetarråd, en regering, en armé, kommer att behövas. Detta är varken mer eller mindre än den proletariatets diktatur som anarkisterna avvisar med fasa, och även kämpade mot med vapen i hand i Ryssland mellan 1918 och 1921.
Hela deras världsbild är utopisk – och tar inte hänsyn till arbetande människors praktiska vardagliga behov. I praktiken stödjer faktiskt många anarkister fackliga strider och även reformism på lokal nivå, trots ‘auktoritära” och byråkratiska ledningar. När stora frågor står på spel i val, som hotet från fascismen under 1930-talet, har anarkistiska masskrafter på samma sätt kapitulerat inför ”politiken” och även inträtt i en borgerlig regering i Spanien 1936.
Anarkister gör en fetisch av ”direkt aktion” – blockader, sittstrejker, strider med polisen. De vägrar ofta att delta i ”fredliga” massmobiliseringar som inte inbegriper en sådan taktik. Därigenom undviker de uppgiften att utmana de reformistiska ledarna och vinna deras anhängare till verkligt massomfattande ”direkt aktion” – politiska strejker, bojkotter, ockupationer, organiserat självförsvar.
De olika schatteringarna av anarkismen har olika inställningar till facklig aktivitet. Den nya anarkismen begår det sekteristiska felet att avvisa fackföreningarna som kamporganisationer och vänder faktiskt ryggen åt arbetarklassen. Andra begår felet att vilja bygga sina egna, ”rena” fackföreningar och strp untar återigen i uppgiften att påverka medlemmarna i existerande massorganisationer. Lika felaktig är den opportunistiska praktiken hos den anarkistiska rörelsens ”arbetarromantiska” flygel som närmar sig fackföreningarna okritiskt.
Genom att avvisa organiseringen av arbetarpartier – inte bara byråkratiska partier, utan också partier grundade på arbetardemokrati – motsätter sig anarkister framför allt det viktigaste verktyget för att störta kapitalismen.
Anarkismen kan inte, liksom när det gäller arbetarstatens roll, förstå den roll som ett revolutionärt parti spelar. När ett revolutionärt parti beskrivs som ett avantgarde innebär det att tillhandahålla revolutionär ledning för arbetarklassens massor, och inte att påtvinga majoriteten en liten elits vilja. Endast verklig demokratisk centralism kan tillhandahålla en sammanhängande ledning och organisation för arbetarrörelsens massrörelse, samtidigt som den kan ställas till ansvar. Ett revolutionärt parti kan också föra samman de mest klassmedvetna arbetarna för att handla kollektivt och utmana fackföreningsledares och borgerliga partiers reformistiska idéer.
Samtidigt som anarkisyndikalister för fram utopin om en enda stor fackförening och en enda stor strejk för att lägga ekonomin i fackföreningarnas händer och förvandla samhället till en fri federation av lokala kommuner, har en del av de mer postmodernistiskt influerade anarkisterna vänt sig till ett gerillakrig med små direkta aktioner mot kapitalismen som samordnas genom alternativa media. En del har även dragit den fatalistiska slutsatsen att det är omöjligt att utplåna ”besten” och att det bästa som kan göras är att hitta enklaver i vilka de kan leva ut sin utopi. Varje lokalt alternativt område kan angripas och likvideras av staten långt innan det kan bli ett hot mot kapitalistiskt styre.
Den lösning som anarkismen traditionellt har presenterat på frågan om organisering är federationen av autonoma kollektiv eller kommuner. Men federalismen är en svag och problemfylld idé. Utan någon överenskommelse mellan separata kollektiv att följa regionala eller nationella beslut, kan en minoritet effektivt ställa ultimatum till majoriteten, eller, vilket är ännu värre, helt enkelt gå sin egen väg. Detta skulle inte bara vara förödande i en situation av inbördeskrig utan också i det effektiva organiserandet av produktionen och distributionen av varor. Ur en framförhandlad ”samordning” mellan fullständigt autonoma produktionsenheter skulle det oundvikligen växa fram en marknad inom distributionssfären, och i sinom tid ge upphov till besuttna klasser och en distinkt ”oautonom” utgång – klassherravälde. Federalismen är i sig en utopisk lösning på det mycket verkliga problemet hur arbetarklassen måste organisera sig, från den minsta aktionskommitté till samhället som helhet.
Anarkismens teori är beströdd med idéer om spontana och av ingen ledda sociala revolutioner. Men utan en medveten revolutionär ledning har historien visat att alla sådana försök återför makten i händerna på kapitalisterna. När mer radikala anarkister som Durruttis vänner under spanska inbördeskriget konfronterades med inbördeskrigets praktiska uppgifter, och att anarkistiska fackföreningar av masskaraktär (CNT) inträdde i en borgerlig regering, insåg de denna svaghet i anarkismen och bröt med dess program. Istället uppmanade de till bildandet av en revolutionär junta och arbetarstyre.
Inflytandet från nya former av anarkism har destruktiva effekter på organiserandet av massaktioner. Många motsätter sig omröstning och insisterar på ”att nå konsensus”. Detta innebär antingen att den minsta gemensamma nämnaren – det mest begränsade förslaget – vinner eller att de med kraftigast röst har privilegier i debatten. Demokratisk samordning av massorganisationer och demonstrationer ersätts av ”vänskapsgrupper” i vilka en liten grupp vänner får samma tyngd i en diskussion som arbetarklassens massorganisationer. Det mest destruktiva har varit förbudet mot arbetarpartier att delta i rörelser som sociala forum – något som stöds av NGO-grupper och faktiskt en del av de reformistiska partierna själva, liksom av anarkister, på grundval av att ”avvisa politiken” eller stoppa ”auktoritära organisationer”.
Inte heller kan anarkisterna komma överens om vilka kampmetoder som ska användas, vilket kan ses i deras våldsamma debatter om våld vid demonstrationer. En del ser allt våld som uteslutet av princip eftersom det är helt igenom auktoritärt – denna trend har fördelen att vara konsekvent i sin vägran att erkänna verkligheten. Andra förser våldet med närmast mystisk kraft, som befriar individen från den förlamande respekten för staten och privategendomen. Här rör sig uppfattningarna mellan de fullständigt motsatta strategierna för direkt aktion utan våld och symbolisk förstörelse av egendom (”trashing”) eller till och med provocerande av statens styrkor. Ingen av dessa riktningar förstår våldets roll i den revolutionära kampen – som något som förbereds och utövas av massrörelsen genom bildandet av en massomfattande, organiserad kampstyrka som är proletär och folklig.
Anarkismen har, sist men inte minst, inte kunnat utveckla ett program som ett stort antal människor kan ansluta sig till och som samordnar deras individuella aktioner till en sammanhängande strategi för att utplåna kapitalismen och dess stat. Detta innebär att det finns nästan lika många varianter av anarkism som det finns anarkister. Det betyder att anarkismen upprepade gånger har korsbefruktats med andra politiska strömningar, oftast med populism, men också med borgerlig liberalism, nationalism och till och med stalinism (delar av den autonoma rörelsen i Tyskland och Italien).
På varje nivå – teori, strategi, taktik, organisation och praktik – är anarkismen en återvändsgränd för arbetarklassen.
Populismen mot folket
I vissa halvkoloniala länder och regioner som förötts av nyliberalism och globalisering har populismen åter uppträtt som en masskraft, och en kraft som funnit ett eko i den antikapitalistiska rörelsen i väst, speciellt efter att zapatisterna framträdde i Mexiko vid mitten av 1990-talet.
Populismen har en lång historia. Under de senaste hundra åren har populistiska masspartier vuxit fram i Förenta Staterna, Ryssland och Latinamerika. Intellektuella berördes av det lidande som drabbade bönderna och städernas fattiga och utvecklade en radikal, ibland även revolutionär, rörelse mot de rika och mäktiga. I Latinamerika tog de sig an ursprungsfolken mot de vita eliterna. Förutom bland bönderna sökte populisterna en social bas inom arbetarklassen, den lägre medelklassen och en mot hemmamarknaden inriktad, ”patriotisk”, del av kapitalisterna.
Dessa klasser hänvisade de till som ”folket”. Populisternas deklarerade fiender var de stora monopolföretagen, finansiärerna och bankirerna, de stora kapitalistiska ranchägarna och jordbruksföretagen. I Latinamerika koncentrerade de sina angrepp på ”oligarkin” av storgodsägare, bankirer och delar av köpmännen och kapitalisterna som uppträdde som imperialismens agenter.
Den latinamerikanska populismen utvecklade en strategi med industriell utveckling genom att ersätta importen och främja statlig service och statliga industrier, åtgärder som på många sätt liknar de som initierats av socialdemokratin i Europa. Den tenderade också att utveckla en kult av karismatiska ledare, känd som caudillismo, kring gestalter som Lazaro Cardenas (Mexiko) och Juan Peron (Argentina).
Under mellankrigstiden och efter andra världskriget representerade populistiska partier som APRA i Peru, PRI i Mexiko, Justicialistpartiet i Argentina och MNR i Bolivia den radikala ”antiimperialistiska” kraften i sina länder. De lyckades binda arbetarrörelsen till den populistiska koalitionen, först genom radikalism och verkliga sociala reformer, senare genom integration av den fackliga byråkratin och omfattande klientpolitik (politiska favörer). Under den långa ekonomiska uppgången blev de flesta populistiska partier reguljära borgerliga partier – förvisso med en nationalistisk retorik och engagemang för ”utveckling”. Men under 1980- och 1990-talet har de ett efter ett dukat under för nyliberalismen och övergett sina utvecklingsprogram, precis som socialdemokraterna gjorde i Europa.
Men från 1994 började en ny våg av populism uppträda. Den drevs på av zapatisternas framträdande i den mexikanska delstaten Chiapas bland de fattiga jordlösa som kämpar mot multinationella jordbruksföretag och storgodsägare. Detta var inte en traditionell gerillastyrka och den förnekade att den ville ”ta makten”. Istället följde den en utdömd strategi för att stimulera sociala rörelser till att omringa, översvämma och ersätta staten.
I Venezuela kom en mer typisk caudillo, Hugo Chavéz, till makten med stöd av städernas fattiga och delar av de väpnade styrkorna. Problemet med populismen är att den försvagar arbetarklassens klassoberoende, gör den beroende av ”räddare från ovan” och försöker övertyga den att patriotiska delar av kapitalistklassen är pålitliga allierade. Den nöjer sig oundvikligen med en nationell kapitalistisk utveckling.
Även i Östeuropa har en hel rad av populistiska partier framträtt efter stalinismens fall. Det finns också en fara för att populismen växer i före detta Sovjetunionen som ett resultat av industriproletariatets tillbakagång, tillväxten av jordägande bönder och det stora antalet permanent arbetslösa.
Idag tror många aktivister i den antikapitalistiska rörelsen, under inflytande av populistiska idéer, att arbetarklassen på något sätt ska ”splittra folket” om den gör anspråk på en ledande roll i kampen. De klagar över att arbetarklassens ledning på något sätt kommer att ”utesluta” andra sociala krafter som måste vinnas för kampen mot kapitalismen. Men det är motsatsen som är fallet.
Överallt där arbetarklassen ställer sig i spetsen för kampen förenas massorna mer kraftfullt än någonsin tidigare, istället för att splittras. Genom att smida en allians med arbetarklassen blir bönderna och städernas fattiga inte svagare, utan starkare – därför att de till slut har allierade med social makt, disciplin och kollektiv styrka för att stoppa kapitalismen och skapa en kooperativ samhällsordning.
Populismen resulterar därför inte i något idealiserat ”enat folk”, utan tillåter den liberala intelligentsian och ”radikala” kapitalistiska politiker att leda rörelsen tillbaka till stöd för kapitalismen. Populismen är idag liksom i det förflutna i slutändan riktad mot folket.
Islamismen – en antiimperialistisk kraft?
Socialdemokratins, stalinismens och den sekulära nationalismens misslyckande med att bryta imperialismens grepp har lett till uppkomsten av radikala islamistiska rörelser i arabiska länder, Centralasien och världen över.
I Mellanöstern och Nordafrika växte islamismen fram på bekostnad av sekulariserade nationalistiska krafter. Islamismen var under årtionden en antisovjetisk kraft – under 1980-talet uppträdde den som verktyg för USA i Afghanistan, Pakistan och på andra håll. Men islamisternas maktövertagande i Iran, ankomsten av USA:s väpnade styrkor till Saudiarabien, globaliseringens inverkan och framför allt Israels förtryck av palestinierna kom att omorientera islamismen till en antiamerikansk kraft, en kraft som anammade en radikal, ”antiimperialistisk” retorik och i vissa länder slog den till och med in på kampens väg mot USA och imperialistiska styrkor.
När islamistiska rörelser som Hamas i Palestina utför aktioner mot imperialisterna och de israeliska ockupationsstyrkorna, bör arbetarklassen genomföra samordnade aktioner med dem och försvara dem mot repression. I väst har muslimska organisationer och grupper, inklusive islamister, slutit upp i massrörelserna mot det av USA ledda ”kriget mot terrorismen”. Även här bör arbetarklassen eftersträva gemensamma aktioner med dessa rörelser mot imperialistiska krig och rasism och försvara muslimers rätt att utöva sin religion utan att trakasseras eller terroriseras.
Vi måste särskilt avvisa den islamofobiska, ”orientalistiska” ideologi som för närvarande sprids av ultrareaktionärer och den kristna högern i USA och på andra håll, att Islam i sig är mer reaktionär än de andra världsreligionerna och därför bör drivas ut ur det ”civiliserade” samhället i ett sentida korståg.
Men vid alla tillfällen och i alla länder är en förutsättning för gemensamma aktioner med islamistiska rörelser att arbetarorganisationerna inte får acceptera någon inskränkning i sin frihet att handla, agitera eller bedriva propaganda – inklusive propaganda mot islamisternas reaktionära politik. Islamisternas övergripande strategi är socialt reaktionär. Fientlighet gentemot kvinnors rättigheter och mot alla demokratiska och sekulära friheter gör dem till en fiende till de fattigas, utsugnas och förtrycktas frigörelse. Försök att påtvinga sharialagar slår mot arbetande människors friheter, deras rätt att rösta, att organisera sig och utöva vilken religion de vill … eller ingen religion alls.
Där islamisterna fördömer den moderna västerländska kapitalismens onda, gör de det inte utifrån den socialistiska utvecklingens och den mänskliga frihetens progressiva ståndpunkt, utan utifrån prästerskapets och de gamla egendomsägande och jordägande klassernas reaktionära ståndpunkt. Deras mål är ett samhälle präglat av utsugning och förtryck.
Även deras stöd åt välfärd för de fattiga har ett högt pris – prästernas kontroll över sociala relationer och privatlivet. Deras inställning till arbetarorganisationer – partier, fackföreningar, sammanslutningar – är absolut motstånd, ända till och inklusive användningen av dödsskvadroner mot oss.
Vi stödjer arbetarnas självförsvar mot islamistisk reaktion och att de islamiska regimerna störtas och ersätts med arbetar- och bonderegeringar. Islamismens kraftfullaste attraktion för den radikala ungdomen i Mellanöstern, och den afrikanska och asiatiska ungdomen i Europa, är dess antiimperialistiska retorik och dess fördömanden av sekulära krafters kompromissande med imperialismen och sionismen.
Men i den slutliga analysen är även detta en bluff. Genom att motsätta sig metoder för arbetarklassens masskamp försöker islamisterna blockera den enda kraft som kan bryta det globala kapitalets och dess lokala agenters grepp. Istället tillgriper de ofta urskiljningslös terror mot civilbefolkningen. Detta hjälper imperialisterna genom att ge dem en förevändning för brutal repression, samtidigt som det desorganiserar massorna och får dem att förlita sig på elitistiska gerillaorganisationer för sin frälsning, istället för deras egen makt och demokratiska organisering.
Men revolutionärt fördömande av islamistisk terrorism har inget gemensamt med den hycklande ”civiliserade moralen” hos statsterrorister som Bush, Blair och Putin. För dem innebär ”terrorism” allt våld som används av människor som är fientliga till deras intressen. I jämförelse med USA:s agerande i Irak, eller Rysslands i Tjetjenien, eller Israels i Jenin, är Bin Laden en simpel amatör.
Överallt där islamister eller fundamentalister befinner sig vid makten – Saudiarabien, Iran, Pakistan – uppträder de som agenter för kapitalistklassen och kompromiss med imperialismen. Den enda strategi som kan säkra frihet är den som baseras på självständiga massaktioner från arbetarklassens sida, en strategi som befrämjar arbetarnas, kvinnornas, ungdomens och fattigböndernas demokratiska rättigheter och sociala frigörelse, och som förenar kampen mot imperialismen med kampen för att störta den nationella kapitalistklassen och dess regim, oavsett om den är nationalistisk, baathistisk, militärisk eller islamistisk.
Ett program med övergångskrav
Övergångskravens karaktär
Sedan sin födelse har den revolutionära rörelsen tvingats ta itu med ett problem: hur kan man förbinda arbetarklassens dagliga strider inom det kapitalistiska systemet med kampen för att störta det?
Miljoner arbetare kräver högre löner, kortare arbetstid, bättre hälsovård och utbildning. Men även när dessa reformer har vunnits, är de bara temporära. I det ögonblick vi sänker vår vaksamhet, försöker kapitalisterna ta tillbaks dem. Och gradvisa reformer kan aldrig helt och hållet avskaffa kapitalistisk utsugning.
Om revolutionärer, å andra sidan, begränsar sig till att bedriva propaganda för socialismens mål och inte deltar i kampen för reformer, kommer de aldrig att vinna massinflytande inom arbetarklassen.
Arbetarklassens omedelbara strider måste omvandlas för att undvika denna fälla, att de inriktas på omedelbara behov och utmana kapitalisternas makt som helhet. De måste angripa grundpelarna i borgarnas makt – ”rätten att anställa och avskeda”, ”affärshemligheten”, ”ledningens rätt att leda”, kontrollen över arbetsprocessen, ägandet och förfogandet över arbetsplatser och resurser.
Det var för detta ändamål som den revolutionära rörelsen utvecklade övergångskrav. Programmet med övergångskrav utgör en brygga mellan arbetarklassens dagliga, partiella strider och kampen för den socialistiska revolutionen. Dessa krav är både det mest effektiva sättet att göra motstånd mot kapitalisterna och en utmaning mot själva systemets kärna.
Övergångskrav främjar bildandet av nya organisationer för arbetarklassens kontroll, som direkt utmanar kapitalistiskt ägande och ledning. De bidrar till att omvandla arbetarrörelsens organisationer och arbetarnas medvetande. Varje övergångskrav förkroppsligar en kamp för något element av direkt arbetarkontroll över arbetsplatsen och samhället som helhet.
Globalisering underifrån
I globaliseringens tidsålder måste vi från början kämpa inte bara på lokal nivå utan också på världsnivå.
Stegen på senare tid mot gemensamma aktioner mot multinationella arbetsgivare är oändligt progressiva. Denna trend mot internationell organisering skapar också gynnsamma villkor för att förnya de nationella arbetarrörelser som lidit stora nederlag och plötslig tillbakagång. Det är revolutionärers uppgift att ge det ett medvetet och militant uttryck.
Vi måste skapa band inom de multinationella företagen och i lokala fabriker, eller mellan arbetare i liknande industrier. Dessa band måste skapas inte bara mellan officiella fackföreningar utan också på arbetsplatsnivå, mellan arbetare på gräsrotsnivå.
Vi behöver en internationell kamp mot de multinationella företagen. Detta innebär att vi måste organisera samordnade aktioner som syftar till att störa deras produktionskedjor och system för marknadsföring. Solidaritetsaktioner måste utvecklas från första dagen av varje kamp. På samma sätt måste de, när hela nationella arbetarrörelser i andra eller tredje världen vidtar aktioner för motstånd mot IMF:s ”strukturella anpassningsprogram” eller WTO:s beslut, förfoga över största möjliga stöd från fackföreningar i ”första” världen. Solidaritetsaktioner måste gå utöver uttalanden om stöd från ledningarna. De måste sträcka sig till fackliga aktioner, såsom bojkotter och vägran att hantera produkter från bolag i konflikt, skicka internationella delegationer, genomföra strejkaktioner och ockupationer av arbetsplatser.
Snabba solidaritetsaktioner behövs när fackföreningar angrips av sina egna nationella regeringar. Detta kommer inte bara att skapa en ny, medveten internationell identitet inom världens arbetarklass – det kommer också att signalera till företagsbossarna och politikerna att perioden för eftergifter, privatiseringar och avregleringar är slut.
Vi måste bekämpa företagsglobaliseringens ”kapplöpning mot botten”. Istället måste vi uppgradera villkoren för arbetarna, miljön och de sociala och mänskliga rättigheterna till den högsta nivå som hittills uppnåtts. Kamp för höjda löner, slut för barnarbete, fackliga och demokratiska rättigheter, bör stå i centrum för våra aktiviteter. Tvinga företag, nationalstaterna, de regionala blocken och de internationella finansmyndigheterna att gå med på krav på minimivillkor – inte bara föreskrifter för arbetarnas rättigheter, utan arbetarkontroll över arbetsförhållanden, minimilöner, sociala förhållanden och för fackliga och demokratiska rättigheter. Överallt där lagar, regleringar och garantier från arbetsgivare och stater uppnås, måste vi vara beredda att genomdriva dem med fackliga aktioner.
Vi måste öppna de nationella och internationella forum där verkliga beslut fattas för inspektion av representanter för arbetarna, bönderna och fattiga folkgrupper. Vi måste kämpa för rätten att undersöka bankernas och multinationella företags databokföring. Detta innebär att uppmuntra och försvara informatörer inifrån dessa hemliga bolagsfästningar.
Fackföreningarna måste påtvinga de globala företagen standarder för global säkerhet, välfärd och utbildning. Fackföreningarna måste formulera en global lista över rättigheter och villkor – sedan måste de agera gemensamt för att driva igenom dem i varje land, i varje multinationellt bolag. Vi måste motsätta oss att multinationella bolag lägger ned arbetsplatser eller flyttar produktion från ett låglöneområde till ett annat genom solidaritetsaktioner och en politisk kampanj för omedelbart beslagtagande av deras egendom utan kompensation, om de vägrar att gå med på arbetarnas krav.
Arbetarna har inget behov av att kämpa för gammaldags ”statlig reglering” eller kapitalistiskt förstatligande utan verklig socialisering – kollektivt, demokratiskt samhälleligt ägande, som är förankrat på varje arbetsplats, som utsträcks till varje företag, nationellt och internationellt. Detta kan bara uppnås genom en kamp för förstatligande av företag utan kompensation, och för arbetarkontroll över varje företag, över produktionen och distributionen av produkter och service.
Vi måste avslöja hur storföretagen dominerar lokal, nationell och internationell politik och deras stora mutor. Vi måste få arbetarnas och fattigböndernas organisationer att bryta med dessa kapitalistiska partier genom att avslöja deras oförmåga att tillmötesgå våra behov. Vi behöver bygga nya partier för arbetarna och fattigbönderna vars styrka inte ligger i donationer från företag utan på gatorna och på arbetsplatserna. Våra arbetarpartier må ställa upp i val för att vinna stöd för detta aktionsprogram, men de kommer alltid att förklara att det inte är där som makten i samhället egentligen befinner sig.
Vi måste öppna världens media för massorna. Ett nytt vapen i kampen, som inkluderar omfattande användning av internet, skapas redan underifrån i fackföreningarnas, bondeorganisationernas och antikapitalisternas media i väst och olika grupper i tredje världen. Även om information i sig inte är makt och det kapitalistiska systemet inte kan utplånas bara av gerillamedia, måste vi försvara dessa alternativa media mot de oundvikliga angreppen från staten och Murdochs och Berlusconis mediabolag. Media för miljoner, inte miljonärerna måste bli vårt stridsrop. Vårt mål är att expropriera deras stora mediabolag och driva dem under arbetarkontroll.
Vi behöver kämpa för en planerad, miljömässigt hållbar utveckling av andra och tredje världen. Så länge majoriteten av mänskligheten inte har rent dricksvatten, sanitära anläggningar, elektricitet, hälsovård, skolor och gymnasier, är det ren och skär arrogans från första världen att tala om ”frysning av utvecklingen” eller ”nolltillväxt”. Vi kan givetvis sänka de rikas levnadsstandard, vi kan sänka det enorma slöseriet i första världens hyperkonsumtion, vi kan göra omfattande besparingar genom att ta bort slöseriet i den blinda produktionen för profit – men vi måste öka produktionen av livets nödtorft för de som för närvarande förvägras den.
Inom jordbruket måste vi göra slut på dominansen för jordbruksföretagen och de rikas gods och minska överproduktionen för en okänd marknad. Jordbruket ska tjäna mänsklighetens välbefinnande inom dess naturliga och sociala miljö! Istället för målet med vinst för aktieägarna i jordbruksföretagen – sådana som Chiquita och Monsanto – måste jordbruket tillmötesgå de sociala målen att tillhandahålla mat för alla, sysselsätta befolkningen på landsbygden och återställa den naturliga miljön.
Utplåna IMF, Världsbanken och WTO
Under senare tid har program för ”skuldlindring” misslyckats fullständigt med att lyfta miljarder människor som berörs av skuldåterbetalningar ur fattigdomen. Skuldslaveriet måste stoppas och den halvkoloniala världen kompenseras för plundringen av dess naturliga och mänskliga resurser. I G7-länderna måste vi kämpa för ovillkorlig och fullständig avskrivning av skulderna till alla länder i Latinamerika, Afrika, Syd- och Ostasien och Östeuropa. I dessa länder måste vi kämpa för att de egna regeringarna säger upp skulden.
Varken frihandel eller protektionism kan under kapitalismen tillgodose människors behov och deras välbefinnande på denna jord. Så länge kapitalismen existerar är vi motståndare till protektionism från de utvecklade länderna mot produkter från det globala syd. Här är vi för frihandel. Avskaffa Nafta, EU:s gemensamma jordbrukspolitik och andra protektionistiska vapen som de imperialistiska staterna har. Vi ger emellertid stöd till rätten för länder i tredje världen att försvara sina marknader mot billig import från imperialistiska länder.
Men arbetarna bör inte binda sitt försvar till deras nationella kapitalistklassers intressen och måste avvisa protektionismen som strategi eftersom all autarki är dömd att misslyckas, som den alltid gjort i det förflutna (exempelvis Indien under 1960-talet). Svaret till arbetsgivare som drar fördel av ”billig arbetskraft” i andra och tredje världen är inte att stänga ute deras varor genom tullmurar utan att använda fackligt och demokratiskt tryck för att förbättra löner och sociala villkor i dessa länder i riktning mot nivåerna i ”första världen” och därutöver.
Fackliga aktivister i de imperialistiska länderna måste helt och hållet överge krav på handelsembargo och höga tullar som riktar sig mot deras kamrater i den halvkoloniala världen. För att kunna bygga upp vår globala styrka, måste de istället erbjuda största möjliga solidaritet med arbetare som kämpar för fackliga rättigheter och högre löner i halvkolonierna och i det tidigare ”östblocket”.
IMF:s och WTO:s strävan att privatisera infrastruktur och social service som för närvarande tillhandahålls av staten måste bekämpas. Resultatet där IMF och Världsbanken har lyckats är att tidigare fritt vatten, fri utbildning och fri hälsovård blivit oåtkomligt för miljoner människor. Vi måste försvara och utvidga denna service på bekostnad av kapitalisterna, som betalas genom beskattning och konfiskering av vinster. De hjältemodiga striderna mot privatisering av vatten och elektricitet i Latinamerika och Sydafrika, som inbegrep generalstrejker, ockupationer, massdemonstrationer och vägblockader, samordnade genom lokala sociala forum, visar vägen framåt. IMF, Världsbanken och WTO måste avskaffas och representanterna för syd måste omedelbart dra sig ur dem och sluta legitimera dem. Konfrontera alla deras toppmöten och konferenser med massblockader och protester!
Kämpa mot inflation och deflation
Både inflation och deflation är kapitalisternas vapen för att lösa krisen i deras system på arbetarklassens bekostnad. De hoppas kunna bryta arbetarnas kollektiva motstånd genom att döma dem till en eländig individuell daglig kamp för mat. Mot både inflation och deflation säger vi – ”Låt de rika betala”!
Under förhållanden där höjda priser urholkar arbetarnas löner, som i Argentina 2002, måste vi kämpa för en rörlig löneskala. Den måste garantera en lönehöjning som motsvarar varje höjning av arbetarnas och deras familjers levnadsomkostnader. För att göra detta effektivt måste vi bygga organisationer som övervakar priserna. Delegater måste väljas på arbetsplatser, i bostadsområden, från arbetarkvinnors och konsumenters organisationer, som tillsammans kan skapa ett arbetarklassens och de fattigas prisindex. Pensionerna måste värdesäkras mot inflationen och garanteras av staten och inte utlämnas åt börsernas godtycke.
Under förhållanden av hyperinflation och massarbetslöshet kan dessa organisationer främja kampen för att överta stormarknader och varulager för att rädda de fattiga och arbetslösa från svält. På längre sikt innebär emellertid säkrandet av fullständig kontroll över livets nödtorft att upprätta arbetarkontroll över livsmedelsindustrin, storjordbruken, anläggningarna för livsmedelsproduktion, transport- och stormarknadskedjor. I många länder kommer det också att innebära upprättandet av direkta kommersiella band mellan arbetare och bönder beträffande utbyte av varor. Det förutsätter även bildandet av arbetar- och bondekommittéer för att kontrollera matpriserna och distributionen av livsmedel.
Deflation – fallande priser – är en tilltagande åkomma i den utvecklade världen när finansiella bubblor brister. Arbetare påverkas när bördan av deras skulder ökar och värdet av deras framtida pensioner skrivs ned av krisdrabbade försäkringsbolag. Staten måste ta över alla privata pensionsfonder och skydda pensionernas värde och ställa dem under fackföreningarnas kontroll. Arbetarnas hushållsskulder bör avskrivas och företag som tillhandahåller krediter förstatligas.
För att ta itu med inflation och deflation måste vi få kontroll över tillgången på pengar – centralbankerna och de stora finanskonglomeraten – och framtvinga ett fullständigt förstatligande av dem. Då kan vi förhindra överföringar av kapital utomlands när de rika försöker undfly konsekvenserna av sin förödande politik.
Arbetslöshetens gissel
Arbetslösheten är ett permanent drag i varje kapitalistiskt land. I halvkolonierna har prisfallet på råvaror på världsmarknaden, privatiseringar och ”frihandel” för multinationella bolag ödelagt både industri och jordbruk. Jordbruksföretag har drivit miljoner jordlösa bönder in till städerna där de, utan att kunna finna arbete, drivs ner ännu längre i trasproletariatets led.
Även i de imperialistiska länderna har rationaliseringar, privatiseringar och export av jobb till låglöneländer förpassat miljoner till sophögen. Gentemot detta kräver vi arbete åt alla. Detta kan bara uppnås genom militant och direkt aktion mot alla avskedanden och nedläggningar. Det måste bli strejker, ockupationer av arbetsplatser av de berörda arbetarna, militanta aktioner av de arbetslösas organisationer, solidaritetsstrejker från dem som ännu inte berörs. Sådana strider måste ställa upp arbetarkontroll över företagen som sitt mål.
Under arbetarkontrollens regim måste arbetet delas upp mellan alla arbetarna i ett företag och arbetsveckan reduceras för att göra detta möjligt – en rörlig arbetstid utan löneförlust. För de arbetslösa kämpar vi för arbete eller full betalning – arbetslöshetsersättning som utbetalas på en nivå som behövs för att arbetaren och av denne beroende ska klara sig, som det demokratiskt beslutas av arbetarrörelsen. Sådana fullständiga bidrag bör krävas för alla de som kapitalismen utesluter från samhällsproduktionen på grund av ålder, funktionshinder eller sjukdom.
De arbetslösa får inte ses som åskådare eller hjälptrupper i kampen mot arbetslösheten. I Argentina har piqueteros anammat taktiken med vägblockader, som drabbar handel och produktion så att kapitalisterna inte ostraffat kan överge sina tidigare arbetare. I många länder har de arbetslösas organisationer visat sig vara en vital och militant del av arbetarklassens förtrupp. Men de arbetslösa kan inte kämpa och vinna på egen hand. Vi behöver kämpande enhet mellan arbetslösa och anställda.
Vi behöver demokratiska massrörelser av arbetslösa arbetare med ekonomiskt stöd från fackföreningarna, men fria från byråkratins kontroll och med full representation inom arbetarrörelsen. Sådana organisationer kommer att spela en vital roll i att förhindra att de arbetslösa faller offer för fascismens ideologi, rasism, religiös reaktion, kriminalitet och lumpenisering. De är vitala medel för att uppmuntra anställda arbetare att ta upp en aktiv kamp till försvar för sina egna jobb, liksom för deras arbetslösa klassbröder och -systrar.
För att kunna integrera alla arbetslösa i produktionsprocessen, och göra det möjligt för dem att utföra socialt nyttigt arbete, kämpar vi oförtröttligt för ett program för offentliga arbeten under arbetarkontroll, som betalas av den kapitalistiska staten.
Genom hela historien har alla våra krav mötts med skriket att våra härskare ”inte har råd med det”. När de avvisar våra krav på anständiga löner i den statliga sektorn eller för bättre social service med argumentet att budgeten skulle hamna på underskott, då svarar vi – beskatta de rika!
En starkt progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt bör riktas mot dem. Med dessa inkomster kommer det att vara möjligt att börja finansiera massornas behov. Beskatta de rika, inte de fattiga. Indirekt beskattning på varor för masskonsumtion och inkomstskatt på arbetarnas löner måste skrotas. Om de rika försöker dölja sina tillgångar eller smita ifrån skatten, måste alla deras tillgångar konfiskeras.
Samhälleligt ägande och planerad ekonomi
Under kapitalismen försvarar revolutionärer statligt ägande mot privatiseringar, eftersom detta gör alla frågor om anställning och avsked, kvalitén på service eller produkter, till frågor för hela samhället och inte en fråga om privata avtal mellan arbetsgivare, anställda och konsumenter.
Det är av den anledningen som kapitalisterna inte vill ha statligt ägande – eller bara tolererar det för att socialisera förluster för bankrutta industrier som anses vara ”för stora för att gå omkull”. Men sådana förstatligade industrier och förstatligad service är inte ”socialistiska” – inte ens samhälleligt ägda. Den stat som äger dem är fortfarande kapitalistisk och försöker med Utplåna IMF, Världsbstronganken och WTOalla medel att tvinga den ”offentliga sektorn” att tjäna profitens långsiktiga intressen genom att subventionera storföretagens kostnader för råvaror, transport eller energi.
Verkligt samhälleligt ägande innebär att medlen för produktion och utbyte och medlen för transporter tillhör samhället, inte privata aktieägare eller en auktoritär stat.
Revolutionärer kräver förstatligande av bankerna, stora finansinstitutioner, transportbolag och affärsdrivande statliga företag och stora industrier under arbetarkontroll och utan en krona i kompensation till de tidigare kapitalistiska ägarna. Vi kräver förstatligande av varje företag som avskedar arbetare, eller som vägrar betala minimilöner, iaktta arbetarskyddets föreskrifter eller betala skatter.
När det inte finns något privat ägande av ekonomin, kommer ”ägande” att läggas i händerna på de som producerar, och de som de producerar för, på en lämplig nivå – lokal, regional, nationell, internationell. Allt som kan beslutas lokalt ska beslutas där. Mer omfattande fördelning av resurser och utbyte av produkter kommer att äga rum på nationell, regional eller internationell nivå. Eftersom det inte kommer att finnas någon konkurrenskamp för vinster, inga dolda privilegier för byråkrater eller experter, kommer det inte att finnas något behov av hemligheter. Information om resurser och beslut kommer att vara tillgänglig för alla.
Vi skulle inte ha en enda, monstruös, byråkratisk centralplan, som den som fanns under stalinismen, där allt beslutades på en enda plats av en kast av privilegierade byråkrater. Under den verkliga socialismen kommer det att finnas en rad planer på alla lämpliga nivåer, där var och en fastställs efter debatter i en arbetarnas och konsumenternas demokrati.
Omvandla fackföreningarna
För att stärka fackföreningarna som instrument för kamp och för att bryta den konservativa fackföreningsbyråkratins grepp, förespråkar vi att gräsrötterna bildar oppositionsrörelser, inom och mellan fackföreningarna, och som förespråkar:
* Alla fackliga företrädare ska väljas och vara avsättbara.
* Alla fackliga företrädare ska betalas i enlighet med medlemmarnas genomsnittliga lön.
* Alla strejker och strejkvakter ska stå under kontroll av gräsrötternas aktionskommittéer.
* Militanta aktioner, inte samarbete med bourgeoisien.
En fackförening per arbetsplats – en fackförening per bransch. Vi stödjer facklig enhet på grundval av demokrati och klasskamp.
Vi stödjer hundraprocentig facklig anslutning och fackföreningarnas rätt att genomdriva fackligt medlemskap som villkor för anställning på varje arbetsplats.
Vi kämpar för fackföreningarnas fullständiga oberoende från den kapitalistiska staten, ett slut för statliga inskränkningar av facklig aktivitet och avskaffande av alla lagar som begränsar och straffar industriella aktioner.
Vi kämpar för att fabriks- och arbetsplatskommittéer ska genomdriva arbetarnas rätt att kontrollera produktionen. Vi arbetar för upprättandet av kommittéer som överskrider distrikts- och arbetsplatsgränser med representanter från arbetsplatserna för att bryta ner uppsplittring och undergräva byråkratins förmåga att hålla tillbaka kampen.
Samtidigt som de alltid strävar efter att upprätta nätverk för gräsrötternas direkta aktion, måste militanta arbetare motstå frestelsen att helt ”strunta i byråkratin”. Även om detta vid första anblicken kan tyckas vara ett radikalt svar, lämnar det dem ifred genom att inte kräva att de bryter med kapitalisterna och bidrar till arbetarnas kamp. Detta innebär att ett tillfälle förlorats för att avslöja deras verkliga brister inför ögonen på arbetare som ännu inte förstått deras reaktionära roll.
Utan att på något sätt glömma militanters främsta ansvar att organisera aktioner direkt underifrån, utan att på något sätt uttrycka tro på ombudsmännen eller illusioner om deras beredvillighet att kämpa eller deras hängivenhet för arbetarnas sak, kräver vi av alla fackföreningsledare att de bryter med kapitalisterna och upphör med sin politik för klassamarbete. Vi kräver att de utträder ur alla samverkansorgan med arbetsgivarna, avsäger sig sina nationella och kommunala uppdrag och ansluter sig till kampen på gatorna och i strejkvakterna. Vi insisterar på att de använder fackföreningens finansiella resurser, inte för att finansiera borgerliga politiker, utan för att stödja strejkande och deras familjer, till försvarsfonder för förföljda militanter och kampanjer för att organisera oorganiserade arbetare.
Vi förespråkar rätten för socialt förtryckta (kvinnor, ungdomar, etniska och sexuella minoriteter) att bilda särskilda grupper inom fackföreningarna.
Även om vi förespråkar en kamp inom fackföreningarna överallt där det är möjligt för att utmana och bryta de reformistiska byråkraternas grepp, ryggar vi inte tillbaka inför en brytning med de officiella fackföreningarnas apparater och att bilda nya fackföreningar där kampens behov kräver det.
Fackföreningar är klasskampens enhetsfronter. Medlemskap bör vara öppet för arbetare från det företag eller den bransch de organiserar, och bör inte begränsas på grundval av politisk tillhörighet.
Ändå är parollen ”politisk neutralitet” för fackföreningarna en bluff – det kan inte finnas någon neutralitet i klasskampen. Överallt där denna paroll reses kan den bara hjälpa kapitalisterna och byråkratins politiska monopol inom fackföreningarna. Vi kämpar för att fackföreningarna ska stödja de revolutionära arbetarnas politik och bidra till kampen mot löneslaveriets system.
Utgången av denna kamp är beroende av styrkan och framgången för ett revolutionärt partis fraktioner och dess sympatisörer i fackföreningarna. Därför kräver vi obegränsad rätt för revolutionärer att bygga politiska fraktioner i fackföreningarna, mot alla förbud mot och restriktioner för revolutionär aktivitet och för en revolutionär ledning i fackföreningarna.
Arbetarkontroll och kampen mot affärshemligheten
Det kapitalistiska utsugarsystemet kräver att kapitalisterna kontrollerar varje aspekt av produktionsprocessen. Strävan efter högre produktivitet och större vinster äventyrar säkerheten, undergräver hälsan och intensifierar utsugningen. Därför är arbetarklassen i allt högre utsträckning tvingad att möta kapitalisternas kontroll med arbetarkontroll, så att även grundläggande och partiella krav tillgodoses. Detta innebär till sin kärna en kamp för veto mot kapitalisternas planer och aktioner överallt där de skadar arbetarnas intressen.
Arbetarkontroll får inte förväxlas med ”arbetarnas självförvaltning”, ”arbetarnas deltagande” eller medbestämmande (det europeiska systemet med arbetsplatsråd). Dessa strävar – ofta med lagligt tvång – efter att inkorporera arbetarnas representanter i ett gemensamt ansvar för det kapitalistiska företagets framgång och lönsamhet och iakttagande av affärshemligheten. I tider av välstånd garanterar detta en produktion som inte avbryts av strejker och i kristider fackligt godkännande av förluster av jobb, sänkningar av reallönen, produktivitetshöjande åtgärder och en utsuddning av gränsen mellan olika arbeten.
Men arbetarkontroll på arbetsplatsens nivå måste alltid vara ofullständig. Kapitalisterna håller sina planer och sin bokföring som välbevarade hemligheter för arbetarna. Mot affärshemligheten kämpar vi därför för öppnandet av företagens bankkonton, räkenskaper och datorer för arbetarnas egen inspektion. Om en sådan undersökning uppenbarar en verklig konkurs kräver vi förstatligande av företaget under arbetarkontroll och genomdriver det med ockupation. Avskaffandet av affärshemligheten är utformad för att avslöja det kapitalistiska systemets bankrutt som helhet, dess korruption, oärlighet och misskötsel av ekonomin, dess parasitism, dess tendens att förslösa de rikedomar som arbetarna skapar och dess djupt orättvisa sätt att fördela dessa rikedomar.
Den starkt ökade användningen av vetenskap och teknologi i produktionen kräver andra former av arbetarkontroll. Eftersom införandet av ny teknologi är underordnat kapitalet, blir dess konsekvenser alltmer dolda för arbetarna. De får reda på dem först genom rationaliseringar, arbetsrisker, intensifiering av arbetet och miljökatastrofer. Detta innebär att kommittéer för arbetarkontroll, baserade på arbetarna på fabriksgolvet, måste vinna stöd från och upprätta samarbete med tekniska och vetenskapliga arbetare.
Den bästa formen av organisation för att bedriva kampen för arbetarkontroll är fabriks- eller arbetsplatskommittén. Genom att organisera alla arbetarna på en arbetsplats oavsett yrke, avdelning eller facklig anslutning, kan fabrikskommittén förena hela arbetsstyrkan, inrikta den på en daglig kamp för kontroll och utmaning av direktionsrummets makt. Den kan dessutom spela en roll i kampen för att omvandla fackföreningarna till industrifack baserade på klasskamp. Fabrikskommittén måste grundas på direkt demokrati, med delegater som kan avsättas, i daglig kontakt med arbetarna och valda av möten på fabriksgolvet eller på massmöten.
Sådana organ upprättar en regim av dubbelmakt på arbetsplatsen och deras närvaro kräver ett svar på frågan – vem styr här, arbetarna eller kapitalisterna? I sig är de karaktäristiska för intensiva perioder av klasskrig. Och precis som dubbelmakt i samhället inte kan bestå under en utdragen period utan att upplösas till förmån för en av de stridande klasserna, så kan den inte heller det i fabriken. Fabrikskommittén är tvungen att gå vidare, allt mer beslutsamt, i kampen för arbetarkontroll. Om den inte gör det, riskerar den antingen sönderfall eller integrering. Arbetarkontroll måste bli en avskjutningsramp för arbetarnas kamp för att säkra sitt styre, inte bara i en fabrik eller på ett kontor, utan i samhället som helhet.
Återerövra vår miljö
Genom hela historien har människans produktiva aktiviteter inneburit försämringar av den naturliga miljön. Fram till kapitalismens uppkomst var dessa förändringar lokala och lämnade huvuddelen av mänskligheten och planeten i dess helhet oberörd. Industrialiseringen förstörde den omedelbara miljön där arbetarna arbetade och levde och därför ledde arbetarrörelsen kampen för att städa upp i dessa livshotande förhållanden.
En kapitalistiskt framdriven konsumtionskultur innebär överproduktion, skapandet av enorma berg av sopor och förgiftning av miljön. Vildmarkens arter dör dagligen ut och tonvis av giftigt gödsel och ogräsmedel sprutas på vår mat för att överproducera, medan produkter som inte passar in i stormarknadernas föreställning om perfektion förstörs. Samtidigt driver storföretag på för att genetiskt modifierade organismer ska ingå i livsmedelskedjan för att göra ännu större vinster genom att riskera vår hälsa och vår miljö.
Kapitalistisk industrialisering och plundring av jordens råvaror hotade dessutom med en kvalitativ förändring i hoten mot vår planets livssystem – eftersom detta var det första världsomfattande produktionssättet.
Ökningen av produktionens omfattning under 1900-talet har skapat en situation där hela världens ekosystem hotas. Utplånandet av regnskogarna – världens lungor – hotar med omfattande förändringar av klimatet. En av människan skapad naturkatastrof kommer att äga rum under det nya århundradet på grund av global uppvärmning. Detta kommer att ha fruktansvärda effekter på människor – sociala, ekonomiska och psykologiska. Nedgång i jordbruket, spridning av sjukdomar, svält och stress kommer att göra stora delar av planeten till ett levande helvete. Jorden, floderna och haven är redan förorenade av gifter och själva den luft vi andas försämras för varje dag.
”Växthuseffekten” orsakas av ökade mängder av gaser som CO2 i atmosfären. Huvudorsaken till ökningen är förbränningen av fossila bränslen och skövlingen av skogar. De förändringar av klimatet som detta orsakar förefaller redan ha mycket allvarliga konsekvenser. Vädermönstret kommer att ändras, vilket leder till översvämningar och torka. Vissa delar av världen kommer att bli mycket varmare – andra mycket kallare. Vattennivåerna kommer att stiga när haven värms upp och istäcket smälter.
USA har systematiskt blockerat och saboterat även de svaga globala avtal (Rio, Kyoto, Johannesburg) som utformats för att begränsa växthuseffekten och förändringar av klimatet. Detta beror på att oljebolagens intressen – företag som Exxon – kommer före intressena hos världens befolkning.
Kapitalismen är miljöfientlig till själva sin karaktär. Kapitalisterna behöver allt större vinster för att konkurrera, därför används resurser utan hänsyn till människors behov och effekterna på framtida generationer. Kapitalister är tveksamma till att bevara resurser, kontrollera förgiftningen eller återanvända, eftersom detta ofta är ”kostsamma” val. Det är billigare att pumpa ut gifter i miljön än att städa upp.
Ändå har kombinationen av vetenskapliga och teknologiska framsteg skapat möjligheter till överflöd för hela mänskligheten.
Arbetarklassen har ett vitalt intresse av att hindra kapitalismen från att ödelägga vår värld. Genom hela sin historia har arbetarna kämpat för att stoppa farliga produktionsmetoder och påtvinga kapitalisterna och deras stat standarder för säkerhet. Genom att tvinga på den härskande klassen lagstiftning har den uppnått påtagliga resultat och hjälpt till att återskapa en beboelig miljö i många städer och samhällen. Arbetarklassen kan ta ledningen och samla fattigbönderna och invånarna i världens kåkstäder för att stoppa och vända denna försämring.
Mänskligheten behöver en dramatisk vändning bort från energiproduktion baserad på förbränning av fossila bränslen och till massiva investeringar i alternativ som vind-, våg- och solkraft. Vi behöver ett omfattande globalt program för att återskapa skogar. Vi behöver en massiv expansion av kollektivtrafiken för att bekämpa den förgiftning som orsakas av ökningen i användningen av privata bilar.
Arbetarklassen och alla de som inser behovet av att rädda vår planet måste kämpa för strikt kontroll och kännbara straff för att slå ned på företag som förgiftar. Företag som bryter mot dessa – som de stora oljebolagen – måste få sin egendom konfiskerad och sin makt bruten.
Produktion av energi genom nukleär fission utgör en allvarlig miljörisk, speciellt under kapitalismen eftersom åtgärder för säkerheten och miljön är dyra och minskar profiterna. Kärnkraft får inte drivas för vinst. Vi motsätter oss privatisering och kräver förstatligande av kärnkraftsindustrin.
Katastrofen i Tjernobyl visade emellertid att statligt ägande i sig inte är någon garanti för acceptabel säkerhet, om den står under byråkratisk kontroll. Vi är för arbetarinspektioner av alla kärnkraftverk och för nedläggning av de som bedöms som osäkra. Vi är för största möjliga arbetarkontroll av kärnkraftverkens säkerhet – som inkluderar representanter för de anställda, lokalbefolkningen, fackföreningarna och miljögrupper.
Vi motsätter oss generell avveckling av kärnkraftverk på grund av det akuta hotet om förödande klimatförändringar som skulle bli resultatet av en övergång till fossila bränslen.
Inget av dessa krav för en hållbar miljö kan vinnas permanent enbart på nationell grund eller utan att frånta kapitalisterna den politiska och ekonomiska kontrollen. För att kunna kämpa för en ren och säker miljö behöver vi därför kämpa för arbetarkontroll, expropriering av kapitalistiska bolag och en demokratisk och global produktionsplan. Endast på detta sätt kan vi utplåna de stora skillnaderna mellan överbefolkade städer som kvävs i trafikstockningar och en utarmad, avfolkad landsbygd.
Ett militant försvar för miljön mot kapitalets härjningar, en rationell återuppbyggnad av miljön i stad och land för att avskaffa ojämlikheten mellan stad och landsbygd, ett socialistiskt samhälle baserat på samhälleligt ägande och demokratisk planering – alla är de förutsättningar för skapandet av varaktiga, harmoniska och fria mänskliga samhällen i det tjugoförsta århundradet.
Strategi och taktik i halvkolonierna
I tredje världens halvkoloniala länder förvägras miljoner människor elementära friheter. I många länder i Afrika, Asien, Sydamerika och före detta Sovjetunionen är den nationella självständigheten reducerad till en humbug – de verkliga ekonomiska besluten fattas av globala finansinstitutioner och företag. Om dessa länder avviker från den ”fria” marknadens väg, trakasseras de, bombas och skövlas av USA och dess imperialistiska allierade. Bönder förnekas jord och marknader för sina produkter. Överallt förnekas grundläggande demokratiska rättigheter – att rösta, att tala fritt, att organisera. Efter årtionden av nyliberal marknadsekonomi hålls majoriteten av planetens länder kvar i grym underutveckling.
De nationella kapitalistklasserna i de halvkoloniala länderna kan inte och kommer inte att leda en beslutsam rörelse för att befria sina nationer från global imperialistisk kontroll. De är för svaga och för korrumperade. De är själva bundna till imperialismen med tusentals ekonomiska och personliga band. Under 1600-, 1700- och 1800-talet ledde kapitalisterna väldiga revolutioner för att frigöra nationer som England, Frankrike och Amerika för kapitalistisk ekonomisk utveckling. I det tjugoförsta århundradet är den halvkoloniala bourgeoisien för svag för att leda sin egen nationella revolution. Det tillkommer en annan klass att leda den, en klass utan intresse av att upprätthålla imperialistisk dominans: arbetarklassen och dess allierade bland fattigbönderna. De misslyckade revolutionernas tragiska historia i halvkolonierna under de senaste 100 åren bekräftar bara denna centrala tankegång i Leo Trotskijs teori om den permanenta revolutionen.
Genom att vägra att expropriera företagen, bankerna och jorden från den ”nationella” liksom den imperialistiska bourgeoisien, genom att vägra att tillfredsställa kraven från de fattiga och jordlösa bönderna, garanterade ledarna för revolutionerna i Nicaragua, Zimbabwe och Filippinerna under 1970- och 1980-talet dessa länders fortsatta underdånighet inför imperialismens ekonomiska och militära styrka. Inte ens i Burma, Egypten, Irak och Libyen, där militärregimer förstatligade ekonomin och skapade statligt ägda infrastrukturer under 1950- och 1960-talet, kunde de bryta de ekonomiska bojor som binder landet till imperialismen. Stagnation som föddes ur självhushållning, en stigande utlandsskuld, återuppträdandet av en nationell bourgeoisie utanför den statliga sektorn – allt detta markerade vägen tillbaka till underordning och superexploatering.
Endast där kapitalismen fullständigt revs upp med rötterna (Kina, Nordkorea, Kuba, Vietnam) kunde revolutioner utmana den imperialistiska världsekonomins grepp om deras länder. Men utan arbetar- och fattigböndernas rådsdemokrati, och med ledare som motsätter sig revolutionens internationella spridning, var de dömda att följa vägen tillbaka till kapitalismen och underordning i förhållande till imperialismen.
Exproprieringen av storindustrierna, bankerna och finanshusen, genomförandet av ett strikt statligt monopol på utrikeshandeln, ihärdiga ansträngningar att sprida revolutionen internationellt: detta måste vara de första stegen i varje segerrik revolution i ett halvkolonialt land.
Ett århundrade av strider mot kolonialism och imperialism har tusen gånger om visat att endast proletariatet, när det mobiliseras i arbetarråd och arbetarmiliser, kan genomföra dessa uppgifter på ett konsekvent och progressivt sätt. Under processen måste arbetarklassen dra till sig miljoner bönder och halvproletärer kring kampen för nationellt oberoende, jordrevolution och de fullständigaste demokratiska friheterna för massorna.
Inför militär aggression från USA eller andra imperialistiska makter tvingas den nationella kapitalistklassen ibland att göra motstånd, som i Irak 2003. I länder som även förnekas varje spår av oberoende, som Palestina eller Tjetjenien, kan borgerliga krafter gripa ledningen över rörelsen för nationell frigörelse. Under båda dessa omständigheter är arbetarklassens uppgift inte att stå vid sidan av kampen, utan att delta i den med största energi. Temporära överenskommelser för gemensam handling och kamp kan göras med borgerligt nationalistiska och även islamistiska krafter. Arbetarklassen måste aktivt mana till en enhetsfront av alla krafter – arbetare, bönder, småborgare och även borgerliga nationalister – för kamp mot imperialismen.
Men arbetarklassen slutar aldrig att kämpa mot kapitalisterna och godsägarna. Arbetarklassen får aldrig bara upplösa sig själv i en borgerlig rörelse eller underordna sig en borgerlig eller småborgerlig ledning. Arbetarklassen måste överallt och alltid sträva efter att konstituera sig som en oberoende kraft, med sina egna organisationer och ett program som uttrycker dess egna sociala intressen. Genom att mana till och bygga en antiimperialistisk enhetsfront, och samtidigt alltid bevara sitt klassoberoende, måste arbetarklassen kämpa för att ställa sig i spetsen för den nationella kampen. Den kommer alltid att kräva av sina opålitliga ”allierade” att de ska gå längre än vad deras snäva klassintressen dikterar, att de bryter alla band med det imperialistiska kapitalet, att de tar bort alla restriktioner mot arbetarnas organisationer, att de beväpnar massorna och att de själva mobiliserar folket för kampen.
Arbetarklassens parti kommer att främja sina egna klassmetoder för masskamp som det mest framgångsrika medlet för att driva ut imperialisterna – men kommer inte att stanna där. Arbetarpartiet kommer med förakt att avvisa alla erbjudanden om att regera i koalition med bourgeoisien och kommer att gå vidare med att organisera arbetar- och bonderåd och miliser och genomföra en överföring med tvång av makten i arbetarnas och böndernas händer. För revolutionära kommunister är därför den antiimperialistiska enhetsfronten aldrig en strategi i sig. Den är en taktik: ett landmärke på vägen inte bara till imperialismens nederlag utan också störtandet av den nationella bourgeoisien. Endast arbetarklassen kan, kort sagt, göra den nationellt demokratiska revolutionen permanent genom att fullborda den revolutionära återuppbyggnaden av nationen under sin egen ledning.
Revolution på landsbygden
I många halvkolonier förblir bönderna ännu idag en absolut majoritet av befolkningen. Upplösningen av kolonialimperierna och upprättandet av USA:s världshegemoni innebar att det globala kapitalet trängde in djupare i jordbruket. Stora områden började odlas med exportgrödor. Miljoner bönder trakasserades, lurades och fördrevs från sin jord. Därigenom har länder som tidigare var självförsörjande med livsmedel omvandlats till importörer av livets nödtorft.
Den mest radikala gestalten på landsbygden är den jordlöse bonden, som berövats sitt arv av oligarkin och utländska affärsmän. Idag finns det hundratals miljoner jordlösa bönder. På den indiska halvkontinenten, i centrala och södra Amerika och i Afrika, är en stor del av befolkningen på landsbygden jordlös. De strömmar in till de kåkstäder utanför storstäderna som skjutit upp under de senaste trettio åren. Denna klass är en nyckelaktör i det tjugoförsta århundradets globala revolution.
Den revolutionära arbetarklassen måste kämpa för att förverkliga kraven från de fattiga på landsbygden: jord till dem som brukar den – stöd till jordockupationer av farmer, latifundier, rancher och plantager. För de jordlösa böndernas kommittéer och miliser. Att bygga frivilliga kooperativ är väsentligt för att bekämpa livsmedelsbrist. För dem som redan drivits in till storstädernas kåkstäder måste vi kämpa för ett program med offentliga arbeten för att ge dem meningsfullt arbete och en lön att leva på.
De fattiga bönderna kämpar för att förhindra sitt eget nedsjunkande i armén av jordlösa. Deras små jordar är antingen nedtyngda av arrenden eller betungade av skulder på grund av hårda inköpsvillkor. Lån för att köpa utrustning och gödning har ökat skuldsättningen, ett steg som de påtvingats eftersom storleken på deras jordlotter inte kan garantera överlevnaden för fattigbondens familj.
För fattigbönderna kräver vi: avskaffa arrenden och avskriv alla skulder till landsbygdens ockrare, städernas bankirer och handelsmännen, fria krediter för att köpa maskiner och gödning och incitament för att uppmuntra småbönder att frivilligt ansluta sig till produktions- och försäljningskooperativ.
Men den kamp som förs av landsbygdens fattiga pekar i en riktning: nödvändigheten av en arbetar- och bonderegering som kommer att expropriera oligarkernas och de multinationella jordbruksbolagens jord och ställa den under arbetarnas och fattigböndernas kontroll. Vi behöver ett massivt program av offentliga arbeten för att förbättra villkoren för landsbygdens massor – elektrifiering, bevattning av jorden, tillgång till rent vatten och adekvata sanitetsanläggningar och byggandet av kulturanläggningar.
Lösningen på jordhunger, höga arrenden, tyngande skulder och primitiv teknik kan enbart nås genom en allians av bönderna med arbetarklassen i det revolutionära störtandet av den globala kapitalismen.
Nationell frigörelse
Sedan 1989 har allt fler förtryckta nationer, etniska grupper och ursprungsbefolkningar krävt frihet från förtryck och dominans. Tvångsförening av folk som i det tidigare Sovjetunionen eller Indonesien har antingen brutits sönder eller börjat brytas sönder. Tvång eller nationellt förtryck av varje slag står i vägen för internationell solidaritet.
Arbetarklassen, ungdomen och de folkliga massorna i de förtryckande nationerna måste kämpa i solidaritet med de förtryckta. De måste motsätta sig alla brott mot nationella rättigheter: för rätten att lära sig och använda det egna språket, lika rättigheter inom utbildning och på arbetsplatserna och lika medborgerliga rättigheter. De måste kämpa för rätten till självbestämmande för alla folk – inklusive deras rätt att bilda separata stater, om de så önskar.
Eftersom små stater samtidigt ännu mer befinner sig i händerna på megabolagen, imperialisterna och deras allierade, behöver vi kämpa för regionala och kontinentala federationer av stater under arbetarklassens och fattigböndernas styre. Nationell enhet och oberoende var inte bara politiska ideal för bourgeoisien. De hade ett praktiskt ekonomiskt syfte: skapandet av en enhetlig nationell marknad, skyddad mot utländsk konkurrens, inom vilken det inhemska kapitalet kunde expandera. Denna expansion fungerade så bra för de tidiga kapitalistiska staterna att kapital strömmade ut till den ännu inte kapitalistiska världen och underordnade den kapitalets gamla centrum.
Under imperialismens första period innebar det uppdelning av världen mellan kolonialmakterna. Efter andra världskriget, när det ”amerikanska århundradet” på allvar inleddes, föll de koloniala imperierna sönder för att ersättas av formellt oberoende stater. Men trots detta, befinner sig de tidigare kolonierna i verkligheten inte närmare ekonomiskt oberoende än vad de gjorde i den imperialistiska epokens gryning. De förblir förtryckta nationer.
Det ekonomiska beroendets bojor smids av kapitalistiska samhällsförhållanden och kan bara krossas genom expropriering av själva kapitalismen. Därför är det endast arbetarklassen som har intresse av och förmåga att helt avskaffa det nationella förtrycket av halvkolonierna – vilket inleds med tillbakadragandet av imperialistiska styrkor. Vi måste kämpa för utvisning av alla väpnade styrkor, installationer och rådgivare från Nato, USA och FN och upplösning av de stående väpnade styrkor som tränats av och är lojala mot imperialismen och att de ersätts med en beväpnad arbetar- och fattigbondemilis.
De godtyckliga gränser som dragits upp av imperialismen i dess uppdelning och återuppdelning av världen under 1880-talet, 1919 och (hand i hand med stalinismen) 1945 splittrade många nationaliteter och folk och skapade nationella minoriteter inom de koloniala och halvkoloniala staterna.
Den halvkoloniala bourgeoisiens oförmåga att förena eller ekonomiskt utveckla nationen är långt ifrån att lösa de många nationella problem som orsakats av imperialismens uppdelning av världen. Istället resulterar den i fördjupandet av regionala ekonomiska skillnader, förnyandet av gamla nationella motsättningar och skapandet av nya.
Överallt där det utvecklas en rörelse mot detta nationella förtryck, måste proletariatet stödja detta folks rätt till självbestämmande fram till och inkluderande skapandet av en separat, oberoende stat. När ett sådant krav väl omfattas av massan av arbetare och bönder, exempelvis uttryckt i folkomröstningar eller genom väpnad masskamp och inbördeskrig, måste revolutionärer inta en ledande ställning i kampen. Deras mål är att arbetarklassen ska ta makten – den permanenta revolutionens strategi.
Proletariatet är en internationell klass – en klass utan fädernesland. Vårt allmänna program är inte att skapa fler och fler separata nationalstater eller att dela upp stora ”mångnationella” stater i sina nationella beståndsdelar. Avskiljande är inte det enda sättet att frigöra sådana länder från imperialism eller nationellt förtryck. En gemensam kamp av arbetarna i förtryckarnationen med de förtryckta kan leda till en frivillig union eller federation.
Samtidigt som arbetarklassen måste förespråka förtryckta folks legitima nationella rättigheter, måste den bekämpa nationalistiska ideologier, även förtryckta nationers, vilka främjar splittring och förgiftar den internationella solidariteten.
Gentemot imperialisternas politik att kontrollera svaga och instabila nationalstater genom att dela upp dem mot varandra (balkanisering) uppmanar vi till frivilliga federationer av socialistiska stater som ett steg mot en socialistisk världsfederation.
Ryck upp rasismen med rötterna
Rasismen har befläckat den moderna historiens blad med blodet av hundratals miljoner. Slaveri, etnisk rensning, grym diskriminering, förtal av hela folk, deportering och även fullständig utplåning – detta är de bittra frukterna av rashatet som systematiskt skapats och förstärkts av den globala kapitalismen.
Trots hycklande påståenden från västerländska liberaler dör rasismen inte ut. Den är tvärtom på uppgång. Svarta och asiater, latinamerikanska och östeuropeiska invandrare och migrerande arbetare, araber, turkar, kurder, judar, ursprungsfolk och många andra etniska grupper utsätts för rutinmässig diskriminering och förtryck världen över. Listan är nästan ändlös. Låg lön, få arbetstillfällen och arbetslöshet, otrygghet och osäkerhet, polisförtryck, rutinmässiga gripanden och död i häktet, begränsningar av tillträdet till utbildning och hälsovård, förnekande av medborgerliga rättigheter, reseinskränkningar och daglig förnedring kännetecknar miljoner människors erfarenheter. Rasimen genomsyrar alla livets områden i moderna samhällen.
Rasismen skapar både förutsättningar för superexploatering av en del av den internationella arbetarklassen och hjälper kapitalisterna att splittra arbetarna och försvaga vårt motstånd. Det är därför som varje kamp som syftar till att besegra den globala kapitalismens system måste konfrontera rasismen i alla dess former.
Den moderna rasismen uppstod först med kapitalismens expansion från Nordeuropa och ut över globens yta. Kapitalisterna förslavade miljoner afrikaner från 1600-talet till 1800-talet. De engelska och holländska handelsmännen och amerikanska plantageägare upprätthöll offentligt jämlikhet och ”människans rättigheter” – därför måste svarta afrikanska slavar vars familjer de utplånade och som de drev i döden genom arbete definieras som något annat än människor. Detta var modern rasism i dess tidigaste, ”renaste” och minst beslöjade form.
Slaveriet avskaffades i mitten av 1800-talet men rasismen levde vidare. Imperialismens uppkomst under 1800-talet ledde till ännu en våg av rasism – den här gången beväpnad med pseudovetenskapliga kreditiv. I vita bosättarkolonier drevs ursprungsfolk bort från sin jord och utrotades. I USA ledde segregering och förlust av medborgerliga rättigheter till en tillbakagång i många av de framsteg som gjordes när slavarna frigavs efter inbördeskriget. I det ”civiliserade” Europa nådde antisemitismen en omfattning av osannolik grymhet, som kulminerade i nazisternas Förintelse 1943-45 i vilken miljoner judar, romer och slaver utplånades.
I Ryssland använde byråkratin efter stalinismens seger storrysk chauvinism och antisemitism för att splittra och härska; diskriminering, trakasserier och förföljelser drabbade inte bara judarna utan även nationaliteterna i Kaukasus, Centralasien och många andra etniska grupper.
Efter andra världskriget riktade koloniala frihetsstrider i Afrika och den svarta medborgarrättsrörelsen i USA hårda slag mot den officstrongiella rasismen. Apartheids fall i Sydafrika utplånade den sista staten som uttryckligen var grundad på doktrinen om vit överlägsenhet. Men förtrycket av svarta fortsätter världen över. Afrika befinner sig fortfarande under imperialismens häl. I USA förblir svarta djupt förtryckta – med färre jobb, med lägre lön och fängslade i oproportionerliga antal. I Sydafrika är den svarta majoriteten, även under ANC:s styre, fortfarande förvägrad social och ekonomisk jämlikhet.
Idag reser sig rasismen åter på ett farligt sätt i Europa och Amerika, med ett utbrott av rasistiska lagar och demagogi från staten. Speciellt har denna skuldbeläggning av invandrare och asylsökande lett till direkta fysiska angrepp från fascister och extremhögern. I centrala och östra Europa utsätts det romska folket för förföljelser av polisen och fascisterna och massarbetslöshet. I städer och samhällen i Ryssland och Ukraina trakasseras tjetjener, tatarer och personer från folkgrupper i Kaukasus, Centralasien och Krim av staten och angrips av rasister och fascister. När romer och andra förtryckta folk flyr till väst, utsätts de för statlig rasism inklusive internering, trakasserier, deportation och en fruktansvärd kampanj av offentligt förtal.
Patriot Act i USA och den allt striktare kontrollen av Fort Europa underkastar invandrare och etniska minoriteter en exempellös nivå av övervakning, begränsningar av rörelsefriheten och förvägran av juridiska rättigheter. Konservativa, liberaler och socialdemokrater pekar hycklande på hotet från extermhögern för att rättfärdiga ”demokratiskt” förtryck. Flyktingar från krig och konflikter som understötts av imperialismen och från den fattigdom som det globala kapitalet orsakar fördöms som ”falska” asylsökande och beskylls återigen för allt ont i samhället. Men invandrare är inte orsaken till bristen på arbete, försämrad hälsovård, låg lön och dåliga bostäder – de är det storsta offret för detta onda. Arbetarklassen måste genomskåda dessa rasistiska lögner och försvara förtryckets offer, och inte ta parti för sina herrar.
Globala företag vill exportera kapital överallt där de kan göra största vinsten – men kapitalisterna vägrar gå med på fri rörlighet för arbetskraften. Det är en lögn att det finns för lite utrymme och för lite resurser för att människor ska kunna födas, klädas, ha tak över huvudet, utbildas och arbeta där de väljer att leva. Det finns tillräckligt mycket för att det ska räcka – så länge det fördelas efter behov, inte efter vinst. Därför kräver vi avskaffande av all invandringskontroll och nedläggning av alla läger för asylsökande och flyktingar. Vi kräver lika medborgerliga rättigheter för alla, oavsett etnisk tillhörighet, nationalitet eller ursprungsland.
Vi kräver ett omedelbart skrotande av alla rasistiska lagar och lika lön och villkor för alla arbetare. Alla etniska minoriteter har rätt till självförsvar mot rasistiska angrepp och de måste få fullständigt stöd från arbetarrörelsen. Vi uppmanar alla arbetarorganisationer att knyta band med de förtrycktas rörelser och att bygga grupper för självförsvar mot rasistiska angrepp.
Den officiella arbetarrörelsen i de imperialistiska länderna, som leds av klassamarbetande ledare, delar emellertid alltför ofta den härskande klassens rasism och chauvinism. En del hävdar skandalöst nog att de etniskt förtryckta ska förbli passiva, eller tålmodigt uthärda rasism i ”enhetens” intresse, tills massan av vita arbetare och deras organisationer gradvis har skolats i antirasism.
Detta är en oförlåtlig eftergift till rasismen och de vitas privilegier. En sant kämpande enhet kan bara uppnås om arbetarklassen svarar med militant kamp mot alla försök att förfölja och diskriminera rasismens offer. Det ligger i den ”inhemska” arbetarklassens intresse att krossa fascistiska och rasistiska terrorrörelser och att konfrontera varje manifestation av rasism i utbildning, i media, på arbetsplatser och inom offentlig service.
De vita arbetarnas rasism är en fruktansvärd akilleshäl. Den kan bara övervinnas genom att de vinns för antirasism nu, och inte i en avlägsen framtid. För att uppnå detta måste de lyssna till och acceptera vägledning från de svarta arbetare som kämpar mot sitt eget förtryck. Ingen är bättre lämpad att bryta rasismens bojor än de som bär dem.
Överallt där etniska minoriteter känner att deras intressen ignoreras eller inte blir tillräckligt representerade, har de rätt att organisera sig för att identifiera och konfrontera rasism och diskriminering, inklusive att bilda speciella grupper inom fackföreningarna och arbetarpartierna. Vi måste göra det till en prioritet att få färgade och förtryckta arbetare att åta sig ledningspositioner. Dårar tror att detta kommer att ”splittra rörelsen”. I verkligheten är det villkoret för enhet.
Rasismens rötter ligger i den globala kapitalismen. Dess störtande kommer att lägga grunden för ett nytt samhälle i vilket rasfördomar och förtryck äntligen kan förpassas till historiens skräphög.
Kvinnornas frigörelse
Kvinnor utgör en majoritet av mänskligheten, men överallt är de dömda att bära den tyngsta bördan av barnomsorg, städning och matlagning. Detta är grunden för alla andra former av sexuell ojämlikhet – ekonomiskt, juridiskt och kulturellt. Kvinnors lönearbete betalas systematiskt lägre än mäns. De lider av diskriminering vid anställning till avlönat arbete och av förtryck på arbetet.
I många delar av världen är kvinnor fortfarande hänvisade till hemmet, underkastade manlig övervakning, förnekade grundläggande demokratiska och ekonomiska rättigheter och utsatta för förtryck och våld från män om de bryter mot de religiösa regler som sanktionerar förtrycket. I tredje världens utsvettningsfabriker blir kvinnliga arbetare rutinmässigt förnedrade, förnekade graviditetsledighet och utsätts för förödmjukande behandling.
Även i länder där formell juridisk jämställdhet har uppnåtts, bär kvinnor fortfarande den dubbla bördan av avlönat arbete och hemarbete. Detta liv av dubbla bördor utesluter de flesta kvinnor från verklig jämställdhet i det politiska och sociala livet.
Majoriteten av kvinnor kommer först att bli fria från förtryck och diskriminering när de ekonomiska grundvalarna för klassherravälde och manlig överhöghet störtas. Samtidigt som detta förtrycks djupa rötter ligger i gamla klassamhällen förstärks de av den globala kapitalismen. Endast ett socialistiskt samhälle som drivs för mänskliga behov istället för privat vinst kommer att kunna få hela samhället att ta på sig de uppgifter i hemmet som idag huvudsakligen utförs av kvinnor. Endast då kommer kvinnors fulla potential att kunna förverkligas.
Ett socialistiskt samhälle skulle främja kollektiv barnpassning, matlagning och tvättning och en jämlik fördelning av hemarbete och barnuppfostran mellan män och kvinnor i samhället som helhet. Kvinnor kommer inte längre att tvingas utföra dessa grundläggande uppgifter åtskilda i isolerade familjeenheter. Det samhälleliga tillhandahållandet av denna service – välfinansierad och demokratiskt styrd – skulle kunna vara miljoner gånger bättre än vad som är fallet i familjen idag. På detta sätt kan ett verkligt val, en hög levnadsstandard och verklig sexuell jämlikhet ersätta den fattigdom, den isolering och det förtryck som arbetarkvinnor står inför idag.
Vi kämpar över hela världen för samma juridiska rättigheter som vunnits av kvinnorörelserna i de imperialistiska länderna i början och mitten av 1900-talet. Lika rättigheter för kvinnor – rösträtt, rätt att arbeta, rätt till utbildning, obegränsad rätt att delta i alla offentliga och sociala aktiviteter.
Lika lön för lika arbete ligger fortfarande utom räckhåll för miljoner kvinnor eftersom arbetsuppgifter har omdefinierats för att undvika detta. Det måste genomdrivas. Deltidsarbetare måste få permanenta avtal med fullt skydd för ersättning för tidiga uppsägningar, sjukdom och med rätt till semestersättning. Fri barnomsorg dygnet runt måste tillhandahållas och finansieras genom att beskatta de rika. Alla kvinnor behöver tillgång till fria preventivmedel och, vid behov, abort oavsett ålder. Med avregleringen av arbetstiden har barnomsorg dygnet runt blivit ett ännu mer brännande behov för att kvinnor ska kunna ha ett socialt liv och helt kunna delta i politiska aktiviteter.
Idag ser vi ett moraliskt bakslag mot kvinnors rättigheter: abortkliniker är under angrepp, service dras ner medan ”familjevärden” främjas för att återföra omsorgens börda till kvinnornas axlar. Preventivmedel och abort måste försvaras gentemot angrepp från högerkrafter och tillgången till dem måste vara fri, på begäran och oberoende av ålder.
Sexuella trakasserier på jobbet och våld i hemmen måste avslöjas, konfronteras och förbjudas. Ordentligt finansierade skyddade platser måste finnas för att kvinnor ska kunna undfly våld i hemmet. Kvinnor måste ha rätt till omedelbar skilsmässa på begäran och alla sammanboende kvinnor (gifta eller ej) måste ha lika stor rätt att få del av hushållets tillgångar vid separation eller skilsmässa.
Kvinnor har alltmer dragits in på arbetsplatserna genom globaliseringen. Detta är i sig ett positivt faktum i den utsträckning som det ger kvinnor större ekonomisk självständighet, minskar deras isolering i hemmen och drar in nya kämpar för frihet i kampen. Men som alltid gör kapitalismen inte detta för arbetarkvinnornas skull. Den gör det eftersom den tror att kvinnor kommer att arbeta för lägre lön och att de kommer att fortsätta att se efter barn och hem utan betalning. Den är också, liksom i 1800-talets Europa, bara alltför beredd att använda barnarbete för att göra superprofiter.
Ökningen av kvinnors arbete till stor del som deltidsarbete och tillfälliga arbeten går hand i hand med ett nyliberalt angrepp på servicesektorn. Detta tvingar kvinnor att söka arbete som passar ihop med deras uppgifter i hemmet, medan tillgången på trygga heltidsjobb har minskat. I det stora hela har globaliseringen förändrat formen men bevarat kärnan i kvinnoförtrycket, vilket är deras fortsatta ansvar för hushåll och familj.
Kampen för kvinnans frigörelse identifieras i hög grad med feminismen, eftersom arbetarnas organisationer konsekvent inte har tagit upp dessa frågor. Men leder feminismen till kvinnans frigörelse? Eftersom feminismen placerar kvinnoförtrycket enbart i förhållandet mellan män och kvinnor och separat från klassamhället, främjar den en strategi där kvinnor i alla klasser går samman för att bekämpa sitt förtryck. Detta är en återvändsgränd eftersom den härskande klassens kvinnor inte delar intresset av att bekämpa låga löner, dåliga bostäder och brist på tillgång till hälsovård som orsakar miljoner kvinnor lidande varje dag.
I alla länder måste vi driva kampanjer för en proletär kvinnorörelse av massomfattning för att kämpa vid männens sida mot könsdiskriminering, förtrycket av kvinnor och den superexploatering som det medför. Inom arbetarrörelsen gör vi det till en prioritering för kvinnor att överta positioner som förtroendevalda och ledare på alla olika nivåer och vi förespråkar kvinnors rätt att organisera sig för att kämpa för detta.
Frigör sexualiteten från stat och religion
Homosexuella män och kvinnor utsätts för fruktansvärt förtryck. Endast i en handfull utvecklade länder avskaffades lagar som kriminaliserar homosexualitet under 1960- och 70-talet. Även där kan ”avslöjande” fortfarande resultera i traumatisk fördrivning hemifrån, trakasserier på arbetet och avsked. Många människor drivs till självmord eller också blir deras liv permanent miserabla. Kyrkor, tempel och moskéer fortsätter med sin oupphörliga spärreld av homofobiska skymfningar, som i sig är en uppmuntran till våld.
I de flesta länder leder homosexuellt sex mellan män fortfarande till fängelse och även dödsdom. Ändå har kärlek och sex mellan parter av samma kön existerat i alla kända samhällen. Det är lika ”naturligt” som heterosexualitet. Inte desto mindre utsätts homosexuella män och kvinnor i alla moderna samhällen för förnedring i media, fysiska överfall och även brutala mord.
Revolutionärer insisterar på att sexuell inriktning och all ömsesidig sexuell aktivitet är en privatsak – en fråga om personligt val. Individer måste ha rätt att ägna sig åt varje form av ömsesidigt sex: att välja sitt kön, att klä sig som de vill. Vi kräver att staten erkänner det legitima i detta val och ett slut på all diskriminering (t.ex. vägran att juridiskt erkänna homosexuella äktenskap eller partnerskap). På samma sätt bör transsexualitet vara lagligt – människor måste ha frihet att förändra sina sexuella kännetecken och anta det kön de vill.
Diskriminering på grundval av sexualitet måste förbjudas. Vi måste kämpa för lagar mot diskriminering, kampanjer mot homofobi och homosexuellas rätt till självförsvar.
Homosexuellas sexuella frihet är ett mått på allas frihet. De stater och religioner som förföljer homosexualitet ingriper och reglerar undantagslöst även heterosexuell frihet.
I början av 1900-talet legaliserade de revolutionära bolsjevikerna homosexualitet – den första regeringen i världen som gjorde det. Ändå återvände stalinismen och socialdemokratin till en reaktionär politik – som fortfarande är i funktion i Kuba idag.
Vi lever i ett samhälle som kriminaliserar och förbjuder otaliga former av sexuella uttryck, inklusive ömsesidigt sex mellan unga människor. Förbud mot ömsesidigt sex skyddar inte unga människor från övergrepp. De flesta övergreppen förekommer inom familjen. Det är utbrett på vårdhem och barnhem, speciellt de som drivs av kyrkorna. En värld som förnekar unga människors sexualitet förnekar också existensen av sexuella övergrepp och får offren att känna sig skyldiga, istället för att lära unga människor i förväg vilka problem de kan möta och tala klarspråk om dem.
Det ska inte finnas några lagar mot ömsesidigt sex och ingen kriminalisering av ”minderåriga” älskande. Det måste dock finnas lagar mot våldtäkt och våld i hemmet för att skydda barn från övergrepp. Kommittéer i bostadsområden och skolor måste konfrontera de som utövar våld i hemmet. Undervisning i sex måste vara tillgänglig för alla, inklusive barn.
Över hela världen, och i allt större antal i halvkolonierna, tvingas kvinnor, flickor och pojkar in i prostitution på grund av ekonomisk nöd. Kriminalisering av prostitution innebär att prostituerade är en av de mest stigmatiserade och marginaliserade grupperna i samhället. Sexarbetare kan och måste organiseras för att kämpa för sina rättigheter. Vi kräver ett slut på kriminalisering av och trakasserier mot sexarbetare, oinskränkt tillgång till hälsovård, en lön som går att leva på och gratis omskolning. Sexarbetarnas fackföreningar måste erkännas och integreras i de nationella fackföreningsfederationerna. De måste ha säkra arbetsförhållanden som är fria från kontroll av organiserad brottslighet och fara för livet på gatorna. Arbetarrörelsen måste kräva legalisering av prostitution under sexarbetarnas kontroll.
Frigörelse för ungdomen
Överallt förtrycks ungdomen. I många länder får unga människor ingen garanterad utbildning. Där de får det, återspeglar skolorna kapitalismens grundläggande ojämlikhet och maktstrukturer, förvägrar unga människor varje rätt att delta i beslutsfattande och underkastar dem småaktig disciplinär kontroll.
Unga människor utsätts speciellt för utsugning på jobbet, får lägre lön och har svagare lagligt skydd än andra arbetare. Lärlingsprojekt betalar extremt låga löner, struntar i grundläggande standarder för säkerhet och har inga garanterade jobb i slutändan.
I hela Latinamerika, Afrika och den asiatiska stillahavsregionen anställer västerländska företag barn i utsvettningsfabriker med bedrövligt låga löner och utan skydd eller anständiga arbetsvillkor.
På gatan trakasseras unga människor av polisen. När kapitalistiska samhällen går till krig för profiten, är det ungdomen de skickar iväg för att dö.
Roten till ungdomens förtryck ligger i familjen. Kapitalismen förlitar sig, liksom alla klassamhällen, på kärnfamiljen för att utföra grundläggande sociala funktioner som barnuppfostran. I den borgerliga familjen är barnet nästan helt utan rättigheter och underkastat föräldrarnas diktatur, en situation som förgiftar relationerna mellan barn och föräldrar. Denna underliggande ojämlikhet både kan och ger faktiskt upphov till motstånd.
Varje ung person som vill etablera sina egna personliga och sexuella förhållanden, ägna sig åt sina egna intressen och forma sina egna liv vet att de vid en viss punkt måste utmana föräldrarnas auktoritet.
Av alla dessa orsaker har unga människor alltid återfunnits i främsta ledet bland de krafter som kämpar för frihet. Idag är det ungdomen som utgör de största och mest militanta avdelningarna av antikapitalistiska kämpar som konfronterar IMF:s, Nato:s, Världsbankens och G8:s toppmöten. I Palestina utgör ungdomen de modigaste och mest självuppoffrande kämparna mot den sionistiska ockupationen. I december 2001 var det unga människor som steg fram i täten i de argentinska gatustrider som störtade de la Ruas regering.
I alla länder måste revolutionärer vända sig till ungdomen: hjälpa den att organisera sig, kämpa för sina rättigheter och samla nya krafter för att kämpa för en framtid fri från förtryck och krig.
Vi måste få slut på barnarbetet. Utsugarnas profiter måste betala för utbildning av offren för ekonomiska övergrepp på barn och de måste anställa andra arbetare som är minst 16 år gamla och som betalas enligt fackliga avtal. Vi måste kämpa för fri utbildning för alla upp till 16 års ålder och högre utbildning och skolning för alla som vill ha det från 16 års ålder med garanterade stipendier. Vi behöver jobb för alla unga med löner och villkor som är desamma som för äldre arbetare. Vi måste kämpa för att skrota projekt för arbetsträning med låga löner – och ersätta dem med lärlingsjobb med full betalning och med garanterad anställning efter utbildningen.
Vi kräver ett omfattande program för byggandet av offentligt ägda skolor och gymnasier. Vi motsätter oss all religiös eller privat kontroll av skolor och kämpar för en sekulariserad och av staten finansierad utbildning. Läroplanen bör fastställas och skolorna styras demokratiskt av lärarna, föräldrarna och studenterna själva.
Vi kämpar för att få bort alla inskränkningar i unga människors kulturella, sexuella och politiska självuttryck och för tillgång till undervisning om sex, preventivmedel och, för unga kvinnor, rätten till abort. Vi behöver ungdomscentra och anständiga bostäder, som finansieras av staten men som står under demokratisk kontroll av de ungdomar som nyttjar dem.
Unga människors demokratiska rättigheter måste utökas med rätten att rösta vid 16 års ålder eller tidigare för den som arbetar – de som är tillräckligt gamla för att arbeta är gamla nog för att rösta! Vi motsätter oss försök att kriminalisera ungdomar genom att sänka åldersgränsen för straffmyndighet. Nej till tvångsinskrivning av unga människor i kapitalistiska arméer – men övning i bruket av vapen bör vara tillgänglig för alla.
Arbetarbyråkratin fruktar ungdomens vitalitet och ilska. Överallt där reformistiska parlamentariker eller fackliga företrädare finner det nödvändigt att organisera unga människor, i ungdomsgrupper eller rörelser, försöker de alltid hindra dem från att ge röst åt sina egna krav. De ger dem inga möjligheter att debattera demokratiskt och underkastar varje initiativ som kommer från ungdomen en förkvävande officiell kontroll.
Revolutionärer kämpar för att bygga framtiden, inte att bevara det gamla, och därför är de inte rädda för ungdomen. Revolutionära kommunister måste tvärtom främja byggandet av en självständig, revolutionär ungdomsrörelse.
På grund av unga människors speciella villkor och karaktären av deras förtryck får det revolutionära partiet inte behandla ungdomsorganisationen som en underordnad junioravdelning. Istället måste partiet förespråka ungdomsrörelsens organisatoriska och politiska självständighet.
Medlemmar i ungdomsorganisationen, som kan vara lösare och mer öppen än ett disciplinerat kampparti, måste överallt där legaliteten så tillåter ha rätt att fatta sina egna beslut, bestämma om sina egna aktiviteter, debattera och besluta om sin egen politik och – om det är oundvikligt – göra sina egna misstag.
Men detta innebär inte på något sätt att revolutionära kommunister lämnar unga militanter åt deras eget öde och vägrar att erbjuda dem vägledning. Partiets medlemmar måste tvärtom försöka vägleda och påverka medlemmar i ungdomsrörelsen som inte är med i partiet, vinna den för ett effektivt program med aktiviteter, principiell taktik, ett perspektiv för tillväxt inom arbetarklassen och bland radikala ungdomar, en anda av internationalism och självuppoffring och ett revolutionärt kommunistiskt program.
I många länder framträder idag frön till denna rörelse. De måste förenas i en global revolutionär ungdomsrörelse.
Kampen mot fascismen
När den sociala krisen förvärras och socialdemokratin visar sig oduglig vid makten, växer extremhögern över hela Europa. Framväxten av fascistiska frontpartier i Italien, Belgien och Frankrike vittnar om detta. Under förhållanden av djup kris kan bourgeoisien använda en fascistisk rörelse för att bevara sitt styre gentemot arbetarklassen. Fascismen – en reaktionär massrörelse som huvudsakligen rekryteras från en småbourgeoisie och ett trasproletariat som blivit desperata av kapitalismens kris – har som mål att utplåna den oberoende arbetarrörelsen och upprätta finanskapitalets herravälde obehindrat av några som helst inslag av borgerlig demokrati.
Det är en sista utväg för bourgeoisien eftersom det innefattar undertryckandet av deras egna parlamentariska representanter. Det är en åtgärd, vilket visas av Nazityskland och Mussolinis Italien, som kommer att vidtas om situationen så kräver. I de halvkoloniala länderna kan fascismen utvecklas som en rörelse som uppstår ur konflikter mellan olika folkgrupper eller reaktionära klerikala rörelser. Sådana rörelsers fraseologi kan ibland vara antiimperialistisk. Men detta får inte förblinda oss för deras antikommunistiska, arbetarfientliga karaktär.
Denna retorik är av samma sort som nazisternas demagogiska ”antikapitalism”. Om kommunalismen eller den klerikala fascismen segrar i halvkolonierna kommer imperialismens styre att förbli intakt eller till och med stärkas.
Från det ögonblick fascismen framträder måste arbetarklassen föra en skoningslöst kamp för att krossa den. Även när den döljer sina mer allmänna mål och koncentrerar sig på att sprida rashatets förgiftade ångor, måste arbetarnas enhetsfront organiseras för att bekämpa den. Vi uppmanar alla arbetarorganisationer att bygga en arbetarnas enhetsfront mot fascisterna.
Arbetarrörelsen får inte erkänna eller respektera demokratiska rättigheter för fascistiska rörelser, eftersom de är verktyg för inbördeskrig mot arbetarrörelsen och de förtryckta. Men vi uppmanar inte den kapitalistiska staten att förbjuda dem. Bourgeoisien kan inte anförtros den uppgiften, eftersom den i slutändan är fascisternas uppbackare. Staten kommer bara att använda förbud för att avväpna och hindra motståndet mot fascismen. Istället kämpar revolutionärer för att mobilisera arbetarklassen kring parollerna: ingen plattform för fascister, driv ut fascisterna ur arbetarorganisationerna!
Vi måste fysiskt konfrontera varje fascistisk mobilisering och organisera arbetarnas försvarsenheter för att bekämpa fascistiska angrepp på etniskt förtryckta och arbetarrörelsen.
Kampen för att försvara arbetarnas demokratiska rättigheter från militärdiktatur och fascism kommer bara att vinnas slutgiltigt genom störtandet av det system som ger upphov till dem: kapitalismen.
Mot militarism och imperialistiska krig
Kapitalismen orsakar upprepade krig. Hundratals miljoner dog i förra århundradets krig. Ett tredje världskrig skulle bli ofattbart destruktivt och hota vår arts själva överlevnad. USA och dess allierade i Nato tillgriper blodiga flygangrepp och fullskaliga invasioner för att kontrollera oljefält, strategiskt viktiga områden och i allmänhet för att förödmjuka sitt informella imperiums underordnade stater.
Mellan krigen ägnas en stor andel av den samhälleliga produktionen åt utgifter för ”försvar”. Stora landområden görs obrukbara, eller mycket farliga med minfält, giftiga kemikalier och strålning. Världens härskare proklamerade 1991 slutet för krigen och en stor ”fredsvinst”. Trots detta leder USA bara ett årtionde senare in världen i en ny våg av upprustning. Endast kapitalismens slutgiltiga och fullständiga avskaffande kan föra fred till världen.
I alla länder måste arbetarklassen insistera på inte en man eller kvinna, inte ett öre åt det militära maskineriet. I de imperialistiska länderna är ”försvar av hemlandet” en gigantisk bluff för att få arbetarna att försvara sina egna förtryckares oförtjänta tillgångar – som stulits både från dem själva och från arbetarna och de fattiga i de förtryckta länderna. Orden i Kommunistiska manifestet förblir fullt giltiga: ”Arbetarklassen har inget fädernesland”. Arbetarna i alla länder är systrar och bröder. Om vi behöver vår internationella solidaritet och organisering i fredstider, behöver vi dem ännu mer i krigstider.
Men motståndet från de länder som utsugs av imperialismen mot dess angrepp är berättigat och måste understödjas av världens arbetare – även när brutala militärdiktatorer leder detta motstånd. Det är inte dessa regimer vi ger stöd, utan segern för deras länder och folk över imperialismen.
I de imperialistiska länderna måste arbetarklassen använda alla klasskampens metoder för att aktivt arbeta för tillbakadragande, reträtt och nederlag för ”deras egna” väpnade styrkor. Vi gör det genom att bygga en omfattande antikrigsrörelse baserad på arbetarklassens massorganisationer, och kring den samla unga människor, kvinnor, progressiva personer ur medelklassen och invandrargrupper.
Denna rörelse kommer sannolikt att innehålla många människor som motiveras av religion och pacifism. Samtidigt som vi marscherar vid deras sida mot kapitalisternas krig, är vi själva inte pacifister. Vi sprider inte illusionen att krig kan avskaffas under kapitalismen om män och kvinnor i alla klasser helt enkelt vill det. Själva fördömer vi inte alla krig eller alla som för dem. Vi ger stöd till de utsugnas och förtrycktas motståndskamp, inklusive fullskaliga krig, mot deras utsugare och förtryckare.
Storbritanniens krig mot Argentina om Malvinas, den USA-ledda koalitionens krig mot Irak i Gulfkriget, USA:s och dess allierades krig i Afghanistan, fördes med plundring som mål. Sådana krig kan inte medföra något gott för arbetarklassen på hemmaplan och kan bara stärka reaktionära krafter utomlands. Arbetare måste driva kampanjer för att deras härskare ska lida nederlag i alla dessa krig.
Om de imperialistiska makterna ännu en gång stöter samman med varandra – vilket hände två gånger under det förra århundradet – måste arbetarna vara orubbliga i sitt motstånd mot sina härskares krig och fortsätta klasskampen. Samtidigt som vi inte arbetar för den andra sidans seger, skulle nederlag för våra härskare vara ett mindre ont än en seger som vunnits med arbetarnas stöd.
Massornas lidande – på grund av döda och sårade, förstörelse och hunger – kommer att leda till öppet hat mot kriget. Därför är vår paroll inte för ”fred” utan för ”revolution” och ”all makt till arbetarna” – för att få slut på kriget.
De reformistiska massorganisationerna blir våldsamma patrioter så snart kriget kommer i sikte. De fackliga byråkraterna kräver att arbetarnas landvinningar och rättigheter helt och hållet ska offras för ”nationens” behov – öka produktionen och upphäva rätten att strejka. Här är vår paroll ”huvudfienden finns på hemmaplan”. Genom att intensifiera klasskampen, försvara varje landvinning för arbetarklassen, inte offra löner och arbetsvillkor, har vi som mål att omvandla det imperialistiska kriget till inbördeskrig.
I fall av krig mellan halvkoloniala länder, såsom Indien och Pakistan, ger vi inte stöd åt seger för någon stat och fortsätter att bedriva klasskampen oavsett vilka konsekvenser detta har för krigsansträngningen. Konkreta omständigheter kan emellertid förändra detta: om en stridande part uppträder som agent för imperialismen och den andra försvarar sitt oberoende, då är det nödvändigt att försvara den senare.
Inte i något fall kan vi ge stöd åt imperialistiska interventioner, inte ens när förevändningen – som i Rwanda, Bosnien eller Kosova – är att förhindra etnisk rensning och folkmord, återinföra demokrati och mänskliga rättigheter eller leverera humanitär hjälp. Vi varnar de förtryckta för att uppmana till sådana interventioner, ingå allianser med imperialisterna, uttrycka det minsta förtroende för dem och att istället kräva deras tillbakadragande.
Den förmåga som imperialisternas krigsmaskineri har att massakrera miljoner på ett ögonblick injagar skräck och bestörtning i miljarder människor. När de ställs inför detta hot, predikar vänsterreformister och pacifister behovet av nedrustning i världen genom FN och förbud mot krig på jorden. Detta lämnar emellertid frågan obesvarad: ”Hur ska våra härskare kunna avväpnas och med vilka medel?”
De kommer aldrig att ge upp sina vapen frivilligt som resultat av en omröstning i FN eller på en internationell konferens för nedrustning. Att de måste avväpnas är säkert. Men vem kan avväpna dem? Vem är tillräckligt mäktig? Endast arbetarklassen och de förtryckta massorna kan göra detta.
Hur? Genom social revolution! Genom att vrida kontrollen av arméerna och polisstyrkorna ur händerna på generalerna och genom att vinna över soldaterna och utplåna de paramilitära polisorganen. Dessa försvarar inte folket utan är verktyg för repression på hemmaplan och plundring utomlands. I tider av social kris är de diktaturens vapen. De måste ersättas av det beväpnade folket.
När rörelser som utmanar och undergräver program för upprustning mobiliserar tiotusentals arbetare och ungdomar i direkt aktion, kämpar revolutionärer i främsta ledet. Vi argumenterar samtidigt mot den utopiska parollen om ”nedrustning” och för behovet av att vrida vapnen ur den härskande k lassens händer genom att beröva dem kontrollen över de män och kvinnor som hanterar dem och störta generalstaberna tillsammans med kapitalisterna.
Krigsindustrierna är oändligt vinstgivande för den härskande klassen. Vi kämpar för att avslöja deras affärshemligheter, konfiskera deras militära profiter och expropriera dem under arbetarkontroll. I motsättning till deras obscena program för upprustning, kräver vi ett program för nyttiga offentliga arbeten.
Även i fredstider skapar imperialisterna pakter och fördrag till försvar för sina egna intressen genom hot om militärt ingripande. Vi kräver upplösning av alla imperialistiskt dominerade militärallianser – och först och främst Nato. Alla hemliga fördrag och överenskommelser måste avslöjas och publiceras.
Vi fördömer officerarnas misshandel av soldater. Vi ger stöd åt kampen för fullständiga medborgerliga rättigheter för soldater, bildandet av soldatkommittéer och fackföreningar för soldater och kravet på val av officerare.
Vi motsätter oss värnplikt och militärtjänstgöring under den borgerliga statens och dess officerskårs kontroll. Istället kräver vi allmän militär träning under arbetarnas och de folkliga organisationernas kontroll. Där det finns allmän värnplikt går vi, revolutionärerna, emellertid in i de väpnade styrkorna för att bedriva revolutionär agitation bland de värnpliktiga ur arbetarklassen. En klass som vill befria sig från slaveri måste lära sig militära färdigheter.
Staten
Bara för att de vuxna medborgarna i de kapitalistiska demokratierna har rätt att rösta var fjärde eller femte år, påstås detta vara ”folkets styre, av folket, för folket”. Men folket har inget att säga till om när det gäller vad som produceras, det ekonomiska systemets karaktär och inte ens när det gäller fred eller krig. Vad som existerar i verkligheten är kapitalistiska politikers styre för kapitalisterna.
Nyheter, debatt, det offentliga livet ligger i händerna på en liten klick av mediamiljardärer som Rupert Murdoch eller Silvio Berlusconi. Politiska partier som grundats av arbetarklassen har omvandlats till konservativa kopior.
Debatter om politik och program har ersatts av personlighetstävlingar. Valkampanjer blir regisserade arrangemang som består av ljudprover och möjligheter att fotografera. För att höja spelarna i det politiska spelet över det minsta lilla tryck från sina partimedlemmar eller väljare betalar miljonärer donationer till de enorma kostnaderna för kampanjerna. I tredje världen kallas detta vid sitt rätta namn: korruption. Men nu avslöjar partierna även i den första världen regelbundet varandras sjaskigheter och skandaler.
Detta förgiftande av den kapitalistiska demokratins rötter får sin egen belöning. I välmående tider likgiltighet, i kristider ett brinnande hat mot alla politiker. I de äldsta demokratierna är frasen ”de är alla likadana” vanlig. I Argentina under krisen 2001-2002 tog medelklassen liksom arbetarna upp parollen ”Bort med allihop!”
Bakom denna demokratis fasad står staten. I dess kärna finns en apparat för repression som skyddar de rikas och mäktigas vinster. Engels definierade för länge sedan statens kärna som ”speciella organ av beväpnade män” – arméer, polisstyrkor och deras hjälptrupper: domarkåren, fängelsesystemet, statens toppbyråkrater. Både i den mest demokratiska republik och den brutalaste diktatur förblir staten ett verktyg för kapitalistiskt klassherravälde.
Statens verkliga karaktär uppenbaras av vem den försvarar och vem den angriper. Repression mot strejkvakter och demonstrationer, övervakning riktad mot ”den inre fienden”, det ökande antalet fångar, allt detta uppenbarar att polisen – och soldaterna när så behövs – är de rikas och mäktigas privata säkerhetsvakter, inte folkets väktare.
Griper polisen någonsin en arbetsgivare för att ha berövat en arbetare medlen för överlevnad, deras jobb? När en arbetsgivare tar in strejkbrytare och arbetarna svarar med en strejkvakt, skyndar sig polisen att försvara strejkbrytarnas ”rätt att arbeta” med batonger och tårgas. Om arbetarna ockuperar en arbetsplats för att hindra att den läggs ned, kommer polisen att storma in för att återföra den till dess ”rättmätiga ägare”.
Demokratiska rättigheter
Det faktum att kapitalistisk demokrati är de rikas diktatur innebär inte att demokratiska rättigheter är meningslösa. När allt kommer omkring var det arbetarklassen som tvingade storkapitalisterna att gå med på demokratiska rättigheter. Återkommande kriser i kapitalismens historia har drivit den härskande klassen att angripa de demokratiska rättigheter som arbetarna vunnit.
Under de senaste hundra åren har det förekommit upprepade försök att ersätta demokrati med militära eller fascistiska diktaturer. Mycket få halvkoloniala länder har undgått utdragna perioder av diktatur. I Argentina och Chile under 1970-talet gick tiotusentals arbetarmilitanter under eller torterades, fängslades eller tvingades i exil. Europa fick bevittna fascistiska diktaturer av ojämförlig brutalitet med början under 1920-talet och med fortsättning i södra Europa ända in på 1970-talet.
I de anglosaxiska länderna skryter den härskande klassen med ”en obruten tradition av demokrati”. Samtidigt tar de bort demokratiska rättigheter genom antifackliga lagar, inskränkningar i yttrandefriheten, stärker exekutiva organ gentemot lagstiftande och utvidgar den repressiva apparaten. ”Kriget mot terrorismen” har lett till ett ojämförligt stormanlopp mot medborgerliga friheter inom de kapitalistiska demokratierna.
Revolutionärer kämpar för att försvara demokratiska rättigheter, eftersom vi då försvarar arbetarrörelsens själva existens och dess förmåga att bedriva klasskamp. Vi försvarar rätten att strejka, yttrandefrihet, församlingsfrihet, frihet för politiska och fackliga organisationer och friheten att publicera och sända. Vi kräver avskaffande av alla odemokratiska inslag i kapitalistiska konstitutioner – monarkier, andra kammare, exekutiva presidenter, domare som inte väljs och undantagstillstånd.
Efter en diktatorisk regims fall, när kapitalisterna försöker rekonstruera en demokrati, måste vi göra allt vi kan för att förhindra dem från att återta kontrollen. Därför bör vi kräva en konstituerande församling – en institution som är mer demokratisk än vad kapitalisterna kommer att vara beredda att gå med på. Vi kräver att arbetarrörelsen ser till att dess deputerade inte bara är valda på det mest tänkbara demokratiska sättet utan också ställs under sina väljares kontroll – att väljarna kan avsätta dem.
I kampen för att vinna, försvara eller återupprätta demokratiska rättigheter får arbetarklassen aldrig offra sitt klassoberoende, och inte heller skjuta på den socialistiska revolutionen i namn av enhet med en påstått ”progressiv” eller ”demokratisk” del av bourgeoisien. Överallt där detta hänt – i Spanien och Frankrike under 1930-talet, i Chile på 1970-talet – har den både förlorat demokratin och en verklig möjlighet till socialism. Varje ”demokrati” är en stat baserad på en klass styre. Det har aldrig funnits, och kan aldrig finnas, en ”klasslös” demokrati, en stat som försvarar hela folkets intressen. Arbetarklassen behöver stå i täten i kampen för demokratiska rättigheter som ett medel för sitt mål – kapitalismens avskaffande och upprättandet av arbetardemokrati och socialism.
Försvara vår kamp – förbereda vår makt
Varje allvarlig arbetarkamp, varje strid från de utsugnas och förtrycktas sida, behöver självförsvar. Strejkande som går strejkvakt vet att enbart en beslutsam och massiv strejkvakt kan hindra polisen från att slussa in strejkbrytare och göra det möjligt för kapitalisten att fortsätta verksamheten. I många länder tillgriper kapitalisterna mord på fackliga aktivister. Jordlösa bönder i Latinamerika står inför storjordägarnas eller de imperialistiska jordbruksbolagens revolvermän.
Självförsvar är inget brott. Vi måste organisera självförsvar i varje strid där rätten att samlas, gå strejkvakt eller demonstrera ifrågasätts av staten, kapitalisterna eller överallt där minoriteter eller folkgrupper angrips.
I varje strejk kämpar vi för grupper som försvarar strejkvakterna, vid varje antikapitalistisk protest kämpar vi för samordning av ordningsvakterna, i varje konfrontation med fascisterna kämpar vi för en folklig antifascistisk milis. Detta utgör de första stegen mot bildandet av en arbetarnas och folkets milis – en organisation som är avgörande för försvaret av vår klass idag, och för dess segerrika revolutionära offensiv i morgon.
Det behövs masskrafter. Därför kämpar vi för att arbetarnas massorganisationer, fackföreningarna och arbetarpartierna skapar organiserade styrkor. Överallt där demokratiska rättigheter tillåter det, måste vi organisera milisen offentligt, dra in ungdomen, de arbetslösa och kvinnorna – alla de modigaste och mest beslutsamma i den arbetande befolkningen. Systematisk övning är väsentligt. Konspiratoriska metoder bör enbart omfatta sakens väsentliga tekniska aspekter.
Varje steg mot arbetarnas och folkets milis bidrar till att arbetarklassens kämpande skikt härdas i kampen. Dess segrar uppmuntrar de arbetare som ännu inte är inblandade i kampen, sprider förvirring och misstro hos fiendens anhängare, hjälper till att bryta ner polisens och militärens liksom de fascistiska gängens enhet och sammanhållning, och pekar ut vägen framåt mot statens störtande.
Arbetarnas och fattigböndernas regering
Ekonomiska kriser och krig skapar hela tiden revolutionära möjligheter för arbetarklassen. Men dessa kriser väntar inte på att arbetarklassen först får ordning på sina angelägenheter. Ofta ställs frågan ”vem kommer att ta makten” innan arbetarna har organiserat ett eget revolutionärt massparti.
I dessa situationer vänder sig arbetarklassen oundvikligen till sina existerande ledningar för att tillvarata dess intressen i regeringen. Oavsett om det är via val eller genom direkt aktion försöker arbetarna föra ”sina” partier till makten. Revolutionärer vet att reformisterna i regeringsställning kommer att tjäna kapitalistklassen genom att avmobilisera kampen. Revolutionärer måste alltid säga som det är. De måste uttala denna ovälkomna sanning utan att tveka.
Att lämna saker och ting därvid skulle dock vara att överge hela metoden i vårt övergångsprogram. Detta program är inte ett ultimatum till massorna. Det kräver inte av arbetarna att de först måste överge sina organisationer innan de kan kämpa för våra krav och paroller. Vårt program är grundat på arbetarklassens intressen – och därför vill vi att arbetarna kräver att alla arbetarorganisationer ska ta upp dem.
Av den orsaken reser revolutionärer parollen för en arbetarregering. Vi uppmanar de existerande arbetarledarna – deras fackföreningar liksom partier – att bryta med kapitalisterna och ta konkreta steg för att lösa krisen i arbetarklassens intresse.
Agitationen för detta, om den genomförs energiskt inom arbetarrörelsens massbas, kan i hög grad öka revolutionärernas inflytande. Den kan bidra till att förändra medlemmarnas inställning i de reformistiska organisationerna från passiv förlitan på vad ledarna än föreslår till att själva ställa konkreta krav på konkreta aktioner. Den kan avslöja ledarnas ovilja att upphöra med att tjäna kapitalisterna även i den allvarligaste av situationer.
Så länge de reformistiska ledarna vägrar att bryta med bourgeoisien, så länge de använder statens styrkor mot arbetarnas kamp, säger vi att detta inte är någon arbetarregering utan en kapitalisternas regering som måste bekämpas som alla andra borgerliga regeringar.
Men det är möjligt – till och med sannolikt – att det i en djup och utdragen revolutionär kris kommer att äga rum en förändring inom de reformistiska partierna och i deras förhållande till arbetarklassen. Under trycket av sin massbas kan de svänga starkt till vänster. Detta hände verkligen i Spanien på 1930-talet och i Chile och Storbritannien under 1970-talet. De kan anta radikala förslag till reformer, till och med åtgärder för beskattning, förstatligande och statlig kontroll som verkligen kan skada och göra kapitalisterna ursinniga.
Om en regering med sådana partier blir verklighet, och även om vänsterreformister eller till och med självutnämnda ”revolutionärer” skulle dominera den, förblir den en borgerlig regering om den fortfarande vilar på den kapitalistiska statens väpnade styrkor och institutioner. Revolutionärer kan aldrig gå med i en sådan regering. Vi skulle försvara den mot kapitalisternas försök att avsätta den, samtidigt som vi skulle öka agitationen för att den bryter med bourgeoisien. Faran med en sådan regering är att den, när den ställs inför kapitalisternas ekonomiska sabotage och motstånd eller fullskalig revolt från deras statliga styrkor, bryter samman, slår till reträtt eller ger upp och öppnar vägen för kontrarevolutionens krafter. Då kommer kapitalisternas revansch att vara blodig.
Revolutionärer skulle uppmana till beslutsamma ekonomiska åtgärder mot kapitalistiskt sabotage – expropriering av deras industrier och arbetarkontroll. Men vi skulle inte stanna där. För att förhindra hotet om en kupp skulle vi kräva att en arbetarmilis bildades och beväpnades och att officerskastens kontroll över de meniga i armén bröts. Endast om regimen tog dessa steg och baserade sig på den beväpnade arbetarklassens massorganisationer skulle den vara en verklig arbetarregering.
Kampen för en arbetarregering kan bli en bro till arbetarklassens maktövertagande och upprättandet av en revolutionär regim. Men den är inte ett oundvikligt stadium eller ett schema. Om massorna bryter sig loss från sina byråkratiska ledare, om de mest militanta arbetarna bygger ett revolutionärt parti och arbetarråd innan en sådan regering uppstår, kommer parollen för en arbetarregering helt enkelt att bli en uppmaning till arbetarråden att ta makten.
Arbetarråden och kampen för arbetarklassens makt
Brännpunkten för programmet med övergångskrav är bildandet av organ som kan förena alla kämpande grupper och samordna dem till en effektiv klassomfattande kamp. I olika länder, och på olika språk, har sådana organisationer uppstått: aktionsråd, juntor, co-ordinadores, cordones industriales och sovjeter.
Dessa råd av anställda och arbetslösa arbetare, bönder och städernas fattiga, sammanför delegater som valts på varje arbetsplats, i varje arbetarområde. Delegaterna måste kunna avsättas av sina väljare när en majoritet av dem så önskar. Delegaterna måste inte bara besluta om vad som ska göras utan själva delta i genomförandet av sina beslut. På detta sätt kommer ingen massiv apparat av heltidsanställda tjänstemän att vara nödvändig.
Arbetarrådens första uppgift är att samordna motståndet mot kapitalismen i en stad eller ett område och att knyta ihop det på en nationell grund. Deras demokratiska karaktär gör det lättare för massorna att utöva kontroll över sin ledning och ersätta den om den försöker förråda kampen. Arbetarna måste vara helt fria att besluta vilka partier de ska ge sitt stöd.
Arbetardemokrati är det bästa – det enda – motgiftet till byråkrati. Och bakom byråkratin står kapitulation inför bourgeoisien. Alla de stridande politiska krafterna i arbetarrörelsen måste bedömas av massorna i enlighet med huruvida deras program tjänar kampens behov och dess mål.
Embryonala arbetarråd kan framträda ur existerande kamporgan i varje intensifierad period av klasskamp: militanta och demokratiska fackföreningar, fabrikskommittéer, aktionsråd som byggs för att ge stöd till enskilda strider och organisationer för arbetslösa. Men sådana organ kan inte själva, oavsett hur radikala de är, tjänstgöra som arbetarråd.
Arbetarråden måste gå utöver fabriken, industrin eller sektorer av arbetare. De måste bryta ned alla barriärer mellan olika sektorer och uppnå klassenhet. Genom att sprida rådets form med avsättbara delegater till andra folkliga skikt och klasser, kan de genom exemplets makt samla majoriteten av befolkningen även i industriellt underutvecklade länder. Under en revolution både kan och måste de vinna de meniga soldaterna för att bilda sådana råd.
Delegatsråd uppstår först när samhället inträder i en revolutionär kris, när massorna går utöver begränsningarna i sina traditionella organisationer och vänder sig till revolutionära former av kamp och organisation.
En revolutionär kris existerar när samhället når en återvändsgränd. Den normala ekonomiska och politiska ordningen bryter samman under intryck av ekonomisk kris eller krig. Den härskande klassen är, å ena sidan, splittrad och plågas av en akut regeringskris. Folkets massa vägrar, å andra sidan, att tolerera ekonomisk misär och den gamla regimens korruption. På gatorna demonstrerar de upprepade gånger inför ordningens styrkor sin vilja att offra sina liv för att besegra den.
Arbetarråden är en direkt utmaning mot kapitalisternas rätt att styra och kontrollera samhället. De representerar potentialen till en alternativ stat – en stat genom vilken arbetarklassen kan styra samhället. Så länge de samexisterar med en kapitalistisk regering, kommer de att utgöra en rivaliserande makt. Denna situation av dubbelmakt kan bara bestå om kapitalisterna har förlorat kontrollen över sina väpnade styrkor, eller är rädda för att använda dem, och om arbetarklassens ledning är ovillig att gripa makten. Om denna obeslutsamhet inte bryts kommer kapitalisterna förr eller senare att införliva, byråkratisera eller krossa råden. Den enda vägen framåt är att råden störtar regeringen och skapar en arbetarstat.
Upproret
Den kapitalistiska staten kan inte övertas och användas för att införa socialism. Den måste krossas i revolutionens process. Därför är generalstrejken en avgörande taktik på vägen till makten. Den ställer direkt frågan: vem styr samhället, kapitalisterna som äger det, eller arbetarna som driver det? Den ställer frågan om makten överst på dagordningen. Men ett massomfattande tillbakadragande av arbete kan i sig inte besvara denna fråga. Generalstrejken måste bereda vägen för ett väpnat uppror.
Historien visar att arbetarklassen bara kan beröva kapitalisterna statsmakten med tvångsmedel. Omfattningen av våldet kommer givetvis att variera i enlighet med styrkeförhållandena vid tröskeln till upproret. Det kommer att vara beroende av i vilken utsträckning som de väpnade styrkorna har vunnits över på arbetarnas sida. Inte desto mindre måste arbetarklassen vara beredd på maximalt motstånd från kapitalisterna.
Utan en revolutionär situation i vilken massorna helt står bakom ett revolutionärt parti, kommer ett uppror lett av en revolutionär minoritet att vara ett äventyr, och det kommer att bli ett bakslag för kampen. Ett revolutionärt parti måste ha vunnit över majoriteten av de organiserade arbetarna i de större städerna och samhällena om resningen ska bli framgångsrik och den nya regimen kunna bestå.
Inte alla uppror är resultatet av ett organiserat avantgarde som leder demokratiskt organiserade massor. Spontana massresningar är många gånger vanligare, vilket visar att revolutioner inte är resultatet av små kretsar av konspiratörer som den kapitalistiska propagandan påstår. Den revolutionära minoritetens inställning till ett sådant spontant uppror är att delta helt och fullt och försöka ge det en medveten ledning, speciellt genom kampen för arbetarråd och en revolutionär arbetar- och bonderegering.
Den andra typen av uppror är det medvetna, planerade, tvångsmässiga överförandet av statsmakten till arbetarklassen i enlighet med modellen från oktoberrevolutionen i Ryssland. Genomförandet av upproret är en teknisk uppgift som kräver konspiratorisk planering. Arbetarråden måste vinnas för upproret som mål och arbetarmilisen och de arbetarvänliga regementena är medlen för att genomföra upproret. Men erövrandet av nyckelinstallationer, organiseringen av den nya regimens försvar, distributionen av vapen och fördelningen av upprorets deltagare kan inte överlåtas till massornas spontanitet eller ”upplysta officerare”. Endast det revolutionära partiet kan förbereda och tillhandahålla den ledning som behövs för en framgångsrik resning.
En revolution mot staten
Ur ruinerna av kapitalisternas byråkratiska stat kommer en arbetarstat rotad i arbetarråden att uppstå. Men det kommer inte desto mindre att vara en stat. Arbetarklassen och dess allierade kan helt enkelt inte med ett penndrag upplösa all centraliserad makt eller överge regeringsmakten.
Inbördeskriget mot kapitalistklassen och dess privilegierade anhängare kommer inte att ta slut när arbetarna störtar deras regering. Den gamla ordningens krafter kommer att planera en blodig hämnd och ett återupprättande av deras makt. En utspridd, atomiserad ”arbetarmakt” – med i bästa fall federala band och ingen tvångsmakt över lokala eller regionala myndigheter – skulle vara ytterst sårbar inför kontrarevolutionen. Att krossa reaktionen så snabbt och beslutsamt som möjligt innebär att undvika det omfattande blodbad som alltid är kontrarevolutionens resultat.
För minoriteten av kapitalistiska utsugare skulle det vara en diktatur vars mål är att ta bort deras mest omhuldade ”friheter”: friheten att äga mänsklighetens resurser som sin privata egendom, friheten att förstöra liv för profiter, friheten att bedriva krig. Men för majoriteten av arbetande människor skulle denna stat vara mer demokratisk än någon tidigare.
Den kommer att upplösa kapitalisternas parlament och domstolar och ersätta dem med demokratiska råd och juryer bestående av arbetande människor. Den kommer, kort sagt, att vara arbetarklassens diktatur – inte ett enda partis eller en byråkratkasts diktatur.
Nittonhundratalet visar att en arbetarstat, om den isoleras i ett enda land och utsätts för massivt tryck från den globala kapitalismen, kan falla offer för byråkratisering och hamna under kontroll av en kontrarevolutionär elit. För att undvika detta måste strikta antibyråkratiska åtgärder vidtas från början. Alla offentliga poster måste väljas och roteras för att undvika framväxten av en permanent kast. Representanter får bara tjäna lika mycket som en yrkesarbetares genomsnittliga lön. Alla representanter måste vara avsättbara. Alla arbetarpartier måste tillåtas att delta helt och fullt i råden – endast partier som kämpar med vapen i hand mot revolutionen ska undertryckas.
En revolutionär stat kommer att vara rotad i folkmajoritetens dagliga självstyre och beslutsfattande; den kommer att vara en stat som upplöser sig själv i samhället. När arbetarklassen socialiserar produktionen och distributionen och upprättar social jämlikhet kommer själva klasserna att vittra bort och med dem alla rester av statligt tvång. I slutändan kommer det varken att finnas styrande eller styrda utan en fri sammanslutning av människor organiserade i enlighet med principen: från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
Framåt mot bildandet av en femte international – ett nytt globalt parti för socialistisk revolution
Under de inledande åren av det tjugoförsta århundradet antog motståndet mot imperialism, krig och företagskapitalism en verkligt global omfattning.
Omfattande mobiliseringar mot internationella finansinstitutioner, kontinentala alternativa toppmöten, sociala forum med tiotusentals deltagare, aktioner över gränserna och gemensamma aktionsdagar – allt detta har förändrat klasskampens form.
Internationalismens idé, som under årtionden inte var mer än en strävan hos de mest militanta och insiktsfulla aktivisterna, har blivit en praktisk verklighet, som influerar och stärker motståndet överallt.
Denna våg av globalt samordnat motstånd nådde en höjdpunkt i de världshistoriska aktionerna den 15 februari 2003, när 20 miljoner marscherade i varje större stad på jorden mot USA:s och Storbritanniens angrepp på Irak – den högsta nivån av samordnade antiimperialistiska aktioner i mänsklighetens historia.
Internationalismen har skakat planeten – nu måste den förändra den.
För att omvandla det imperialistiska ”kriget mot terrorismen” till ett globalt krig mot imperialistisk terror, för att sätta miljoner i rörelse mot det system som orsakar krig, behöver våra fackföreningar och partier, våra nätverk, forum och samordningar ta ett nytt och modigt steg: bildandet av ett globalt parti för socialistisk revolution – Femte Internationalen.
Vi uppmanar de hundratusentals som samlats vid kontinentala och världsomfattande sociala forum, fackföreningarna och antikapitalistiska initiativ som samlats för aktioner världen runt och den revolutionära ungdomen att förenas på högsta möjliga nivå. Detta innebär att bilda en ny international snarast möjligt – inte i en avlägsen framtid, utan under perioden framöver.
Varför ta detta steg? Därför att nivån av enhet som hittills har uppnåtts – hur inspirerande den än är – inte räcker för att besegra kapitalisterna.
För närvarande kan vi samordna aktioner. Men vi har inte kunnat bryta fackföreningsledarnas och reformisternas grepp över arbetarklassens massorganisationer. Det var därför som vi kunde få ut 20 miljoner på gatorna men ändå inte stoppa kriget mot Irak. Det förekom demonstrationer men inga strejker av de miljoner som kan få världen att stanna. Orsaken: det fanns ingen global organisation som alternativ till de fega ledare som övergav oss.
För närvarande kan vi diskutera och debattera behovet av ”en annan värld”. Men vi har inte föresatt oss ett gemensamt mål: störtandet av kapitalisternas statsmakt och skapandet av en ny makt baserad på de arbetande och folkliga massorna.
Vi har många publicister och författare som avslöjar, analyserar och fördömer det kapitalistiska systemet. Men vi har inget gemensamt program, ingen vägledning till handling som grundar sig på de dyrköpta lärdomarna av 150 års antikapitalistisk kamp. Utan ett överenskommet program tornar det förflutnas tragedier återigen upp sig framför oss som verkliga och nuvarande faror. Miljoner stödjer Lulas arbetarparti i Brasilien, som delar makten med kapitalistiska politiker och som har kompromissat med IMF. Det radikala italienska partiet Rifondazione Comunista spelar en framträdande roll i den antikapitalistiska rörelsen, men har tidigare delat makt med kapitalisterna, vägrar att utesluta det i framtiden och predikar fred till varje pris för de italienska arbetarna och ungdomarna. Utan ett gemensamt program har rörelsen inget alternativ till det katastrofala felet att styra tillsammans med bourgeoisien förutom zapatistisk eller anarkistisk fatalism, som helt och hållet avsvär sig kampen för arbetarklassens makt och ddärför desorganiserar revolutionen.
Vi har inget gemensamt parti – och kan därför inte göra en gemensam utmaning för vår egen regering, vår egen makt.
Ändå rör sig historien snabbt – stora möjligheter att kämpa för makten har uppträtt under de senaste åren och kommer att uppträda i land efter land, med ökad frekvens, under åren framöver. De omfattande mobiliseringarna i februari 2003 förebådar ännu större dagar. Revolutionära kriser och chanser att ta makten kommer att uppstå över hela världen.
För att beväpna arbetarna i alla länder med ett perspektiv och en vägledning till handling, korrigera fel som oundvikligen uppkommer när en rörelse är begränsad till en nationell terräng, informera arbetarna i alla länder om de verkliga händelserna som bröder och systrar utomlands står inför, dra in arbetarna och bönderna i alla länder i demokratiska överläggningar om de uppgifter som konfronterar rörelsen, samordna kampen för makten, avvärja reformismens, byråkratins, nationalismens och vacklande elements ödesdigra inflytande, sprida revolutionen över nationella gränser och ut på den kontinentala och globala terrängen: detta är förutsättningarna för seger. Allt detta kräver bildandet av en ny international.
Detta är inte bara en dröm. De antikapitalistiska arbetarna har gjort det fyra gånger tidigare. Vi kan göra det igen. Om vi lär oss av det förflutna, kan vi bygga vidare på de fyra första internationalernas framgångar, undvika de fel som ledde till deras nedgång och nederlag och bygga en femte international för att organisera vår globala seger.
Första Internationalen visade att det är möjligt att samla olika krafter till en arbetarnas världssammanslutning, men om delar av Internationalen beslutsamt motsätter sig politisk kamp kan enheten inte vara länge. Femte Internationalen måste ha som mål att dra samman bredast möjliga skikt av kämpande krafter – men den måste snabbt definiera sina politiska mål, och den måste beslutsamt avvisa varje krav att vi ska avsvära oss de enda metoder som kan besegra kapitalismen: arbetarklassens regering och arbetarmakt. Därför kommer vi att driva på Internationalen för att den ska bedriva en outtröttlig politisk kamp, och inte vara rädd för en brytning med anarkister, populister eller NGO-gruppernas liberala publicister som inte kan acceptera våra klassmål.
Andra Internationalen visade utom allt tvivel att politisk kamp, fackliga aktioner, valkampanjer och omfattande agitation och propaganda överallt kan samla masskrafter till arbetarpartier. Men när en byråkrati framträder i en nationell arbetarrörelse, baserad på privilegierade grupper av arbetarna, kan den snabbt sluta fred med utsugarna och till och med ge stöd åt bourgeoisiens värsta excesser, och ställa upp arbetarna för brodermord som Andra Internationalen gjorde 1914 och som dess nationella sektioner har gjort allt sedan dess.
I likhet med Andra måste Femte Internationalen använda den politiska massaktionens tekniker för att samla inte hundratals i propagandasällskap, utan hundratusentals till arbetarklassens partier. Men vi får aldrig upprepa det ödesdigra felet att tolerera reformistiska ombudsmän och karriärister i våra led. Byråkrati, nationell chauvinism, parlamentarisk eller facklig reformism innebär blodigt nederlag för den antikapitalistiska rörelsen. Kampen för Femte Internationalen är en oupplöslig del av kampen för att rädda arbetarrörelsen från krigshetsarnas och förrädarnas grepp. Vi uppmanar arbetarpartier som slagit in på kampens väg mot kapitalet att samlas i Femte Internationalen – samtidigt kräver vi att de utan återvändo bryter alla band med kapitalisterna och driver ut byråkratiska förrädare ur sina led. Att göra annorlunda innebär att förbereda Internationalen för utplåning när den för första gången på allvar sätts på prov.
Tredje Internationalen visade att vår rörelse för att kunna kasta ut de reformistiska missledarna, för att motsätta sig imperialistiska krig, för att förena arbetarna i kamp för vår egen makt, måste kombinera den bredaste interna demokrati med centraliserad handling i global skala. Utan demokrati finns ingen möjlighet till verklig enhet, till att dra samman arbetarna i alla länder för att formulera en internationell strategi, till att motstå byråkratisk kontroll. Utan strikt centralism – som kräver att nationella partier och ledare respekterar demokratiska internationella beslut – finns det ingen möjlighet att motstå nationellt tryck, ingen möjlighet till gemensam revolutionär handling. Femte Internationalen måste kombinera maximal intern demokrati med maximal enhet i handling; båda är förutsättningar för effektiv revolutionär kamp.
Tredje Internationalens fruktansvärda öde innebär en varning inför framtiden. Om en revolution i ett land inte lyckas sprida sig i tid, om arbetardemokratin undertrycks, om revolutionens mål begränsas till att säkra kapitalistisk demokrati, om koalitionsregeringar bildas med kapitalistiska partier, om en byråkratisk kast i en arbetarstaGriper polisen någonsin en arbetsgivare för att ha berövat en arbetare medlen för överlevnad, deras jobb? När en arbetsgivare tar in strejkbrytare och arbetarna svarar med en strejkvakt, skyndar sig polisen att försvara strejkbrytarnas ”rätt att arbeta” med batonger och tårgas. Om arbetarna ockuperar en arbetsplats för att hindra att den läggs ned, kommer polisen att storma in för att återföra den till dess ”rättmätiga ägare”./pAv den orsaken reser revolutionärer parollen för en arbetarregering. Vi uppmanar de existerande arbetarledarna – deras fackföreningar liksom partier – att bryta med kapitalisterna och ta konkreta steg för att lösa krisen i arbetarklassens intresse.t överger världsrevolutionen till förmån för ”fredlig samexistens” med den globala kapitalismen, då kan även det modigaste och handlingskraftigaste revolutionära parti omvandlas till sin motsats: ett instrument för kontrarevolution.
Stalinismen är en fläck på arbetarrörelsens historia. Ingen kompromiss är möjlig med stalinismen. Kommunistiska partier som ansluter sig till maningen att bilda Femte Internationalen måste bryta med dess reaktionära program, dess skamliga metoder och dess fega mål. Utan en sådan brytning kommer Internationalen aldrig att kunna samla den nya generationen till den mänskliga frigörelsens banér.
Fjärde Internationalen stod ensam inom den en gång så kraftfulla kommunistiska rörelsen emot stalinismens fasor och alla fruktansvärda nederlag den tillfogade arbetarklassen. Den förde vidare ett ovärderligt politiskt arv till framtida generationer. Arbetardemokrati inte byråkratisk planering, arbetarrådens styre, inte en privilegierad kasts diktatur, internationalism, inte nationell chauvinism, oavbruten (permanent) revolution, inte ett ändlöst block med de ”demokratiska” kapitalisterna, ett program som förbinder arbetarnas dagliga strider med erövrandet av arbetarmakt, inte en katalog av reformer utan förbindelse med revolutionens slutliga mål. Det finns inte en enda av dessa principer som kan undvaras idag – alla är oundgängliga om den antikapitalistiska rörelsen och arbetarrörelsen ska kunna öppna vägen till friheten under det tjugoförsta århundradet.
Det är nu femtio år sedan Fjärde Internationalen utplånades som ett revolutionärt verktyg. I kölvattnet efter andra världskriget övergav den sitt självständiga arbetarprogram och anpassade istället sin politik till vänstersocialdemokrater och stalinister, för att slutligen förklara att ”den ryska revolutionens epok” är död och eftersträva en ny international enbart på ett reformistiskt program. I Brasilien har den gått in i Lulas kapitalistiska regering och styr tillsammans med bourgeoisien mot arbetarna och bönderna. I den antikapitalistiska rörelsen idag försvarar Fjärde Internationalens förenade sekretariat de mest liberala och reformistiska delarna av rörelsen mot revolutionär kritik.
Den största splittringen från Fjärde Internationalen – Internationella Socialistiska Tendensen – avsvor sig nästan alla Internationalens revolutionära principer. Idag använder den radikala revolutionära fraser medan den systematiskt vägrar att utmana de reformistiska strömningarna inom rörelsen. De slår uttryckligen fast att ett villkor för gemensam handling är att skjuta upp revolutionär kritik och för således fram ett hopplöst otillräckligt ”Antikapitalistiskt manifest” för rörelsen. I Storbritannien ställer de upp i val på en reformistisk plattform och blockerade utvecklingen av folkförsamlingar i den massomfattande antikrigsrörelsen 2003. I Zimbabwe stödde dess anhängare MDC – ett parti med arbetare, kapitalister och vita jordägare – istället för att föra en oberoende klasspolitik.
En annan betydande splittring från Fjärde Internationalen är Kommittén för en Arbetarinternational (CWI). Denna organisation vägrar att erbjuda ett revolutionärt alternativ till massorna. De försöker dra fördel av socialdemokratins kris genom att kämpa för upprättandet av nya arbetarpartier med massanslutning: men de vägrar avsiktligt och uttryckligt att kämpa för antagandet av revolutionen som mål. Istället föreslår CWI en politik för att ta makten i enlighet med konstitutionen och hotar först därefter med att beväpna arbetarna om kapitalisterna skulle våga gå emot den ‘lagliga” regeringen. Detta är austromarxismens politik som resulterade i förödande nederlag för arbetarnas uppror i Wien 1934. Arbetarklassen kan inte förberedas för revolutionen av ett parti som vägrar att tala sanning: att kapitalisterna aldrig kommer att ge upp fredligt, att en väpnad konfrontation är oundviklig, att arbetarna måste förbereda en egen milis för att krossa den borgerliga staten och ta makten med våld.
Dessa spår efter Fjärde Internationalen följer en politik som i rörelsens historia har kallats centristisk. Dessa organisationer är revolutionära i ord men har visat sig inte kunna staka ut en konsekvent revolutionär kurs, oberoende av de byråkratiska apparaterna. De förespråkar och skapar politiska organisationer som för massorna presenterar en diplomatisk överenskommelse mellan revolutionära och opportunistiska riktningar. Detta kan bara uppnå en sak: att tysta det revolutionära budskapet och att skydda reformisterna från revolutionär kritik.
Istället för att analysera vad som är nödvändigt för arbetarklassen och sedan kämpa för det, anpassar Fjärde Internationalens centristiska fragment sin politik till arbetarklassens dominerande medvetande vid varje givet tillfälle. Centrismen förlitar sig på den revolutionära ”processen”, krisen, massornas spontanitet, för att utföra det jobb som revolutionärerna själva ska utföra – peka ut vägen framåt, varna för fallgropar, identifiera dagens falska vänner som morgondagens fiender.
Femte Internationalen måste samla krafter från hela den antikapitalistiska rörelsen och arbetarrörelsen. Men det får inte bli något uppehåll i utmanandet av de reformistiska program som förespråkas av dem som idag för fram upprepningar av de sönderfallna internationalernas misslyckade metoder. En ”framförhandlad politisk uppgörelse” mellan dem kan bidra till att förena byråkratiska ledare: för de arbetande massornas kämpande enhet är den sämre än oanvändbar.
För revolutionärer är därför kritik av reformisterna inte bara nödvändig i kampen för den nya Internationalen, detsamma gäller outtröttlig kritik av centristisk vacklan.
Var och en av de fyra revolutionära internationalerna förkroppsligade stora landvinningar för arbetarrörelsen och rika lärdomar för framtida generationer. Ändå dukade var och en av dem i slutändan under för urartning och sammanbrott.
Den brådskande uppgiften för världens arbetarklass är att bygga en femte international, det viktigaste vapnet av alla i kampen mot den globala kapitalismen.
Skeptiker hävdar att det är ”för tidigt” att resa parollen för att bilda en ny international. Inget kan vara mindre sant. Bristen på internationell samordning och ledning är den viktigaste svaghet som hemsöker oss idag. Om vi alla var och en för sig enbart försöker bygga våra egna rörelser på dess egen nationella terräng, kommer det att resultera i upprepningar av de senaste femtio årens nederlag. Att bli kvar på nätverkens nivå kommer i slutändan att paralysera den antikapitalistiska rörelsen och driva den tillbaka. Att ta modiga kliv framåt mot global kämpande enhet – detta är den centrala uppgiften för revolutionärer i alla länder och på varje kontinent.
Den globala kapitalismen kastar in världen i en ny cykel av utrotningskrig. Dess historiska dödgrävare, den globala arbetarklassen, drivs återigen framåt, och i större antal, med större potential och mer sammansvetsad än någonsin tidigare.
Vi har fortfarande en värld att vinna. De bojor som håller oss fångna är starka, men vår makt har aldrig varit större. Om vi så vill, kan vi slå dem i småbitar.
Arbetare, bönder, revolutionära ungdomar – förena er i kampen för Femte Internationalen! Den är fanan för oavbruten kamp mot kapitalismen och för din förstfödslorätt – global mänsklig frihet.